11 July 2020

Tjära i honung - 20

ترجمه‌ی سوئدی بخش بیستم «قطران در عسل»:

Under de gångna veckorna hade jag nästan glömt Mohammad som greps tillsammans med ‎mig. Men tanken om fadern, minnena från högskolan, och oron över ofullbordade tentamen ‎kom tillbaka då och då och plågade mig. En dag öppnades celldörren och de sa att jag och ‎Shah-karami skulle packa och förbereda oss, för vad? sa de inte. Vad förväntade oss? Ingenjör ‎Monsef tyckte att de tänker släppa oss: ”ni har ju inte gjort något”.‎‎

Vi hade ingenting att packa. Det var bara att vika filtarna, lägga plastmuggen ovanpå dem, ‎och sitta och vänta. Jag hade ett kaos i huvudet. Ville de verkligen släppa oss? Monsef hade ‎rätt. Vi hade ju inte gjort någonting. Vid ett eventuellt frigivning skulle jag åka direkt hem till ‎farbror för att informera dem och ringa hem till Ardebil. Ardebils automatiska telefoncenter ‎hade kommit igång helt nyligen och vi hade ett fyrsiffrigt telefonnummer hemma numera. ‎Därefter skulle jag åka till högskolan för att åtgärda problemet med frånvaron från tentamen, ‎och dricka mig mätt med te!

Någon timme senare kom en soldat och beordrade oss att följa med. Monsef tog avsked från ‎oss. Han var ledsen och nedstämd. Soldaten stängde celldörren i hans ansikte och tog oss ‎med. Vid utgången från korridoren fick vi lämna filtarna och muggarna på ett bord, de förslöt ‎våra ögon, och vi fortsatte ut till trappor. Nere i bottenvåningen gick vi in i vakthavande ‎officerens rum. De öppnade våra ögon, lämnade tillbaka våra strumpor, skosnören, bälten, ‎klockor, och pengar, och vi fick skriva under var sitt kvitto. Jag hade inte mer än 4 tumaner ‎och några rialer. Detta räckte, på den tiden, bara till ett paket cigaretter av märket Winston, ‎eller två kuponger för studentluncher. Men höll de verkligen med att släppa oss? En blek ‎glädje höll på att gro djupt inne i mitt hjärta men jag ville inte släppa loss den än så länge.‎

De förslöt våra ögon igen, tog ut oss från byggnaden och in i en jeep, och sa att vi skulle böja ‎huvuden neråt så att ingen ser oss utifrån, och jeepen rullade i väg. Av de upprepade externa ‎ljuden som jag kunde höra, och av jeepens rörelsemönster gissade jag att de körde bara runt i ‎en kort sträcka. Jeepen stannade efter några minuter, vi fick gå av, de tog oss genom en dörr ‎och vi fick lyfta foten i höjd med knäet för att kunna passera dörröppningen. Dörren stängdes ‎bakom oss. Det märktes även genom ögonbindeln att här var mörkare än utanför dörren. Här ‎luktade fuktigt och unket. Vi fick order om att ta bort ögonbindeln. Vi var i en hall. Det fanns ‎en port bakom oss varifrån vi hade kommit in, och det fanns en liknande port några meter bort ‎framför oss genom vilken hördes ett märkligt oväsen. Det fanns ett rum på vänster sida som ‎var belyst med en naken och smutsig lampa som hängde från taket. Där satt en polis bakom ett ‎bord. Soldaten som följde oss räckte fram några papper till polisen, fick en underskrift i ett av ‎pappren, och gick sin väg. Polismannen kastade pappren på bordet och tog oss med sig. Vi ‎visste fortfarande inte vart vi var på väg.‎

Polismannen öppnade porten på andra sidan hallen, och plötsligt rasade en stor lavin av oväsen ‎och stank över oss. Andra sidan av porten var en egendomlig värld. Aldrig, inte ens i mina ‎värsta mardrömmar hade jag råkat ut för en sådan värld. Massor av smutsiga, trasiga, och ‎ovårdade människor kröp in och på varandra som maskar. Det var en stor sal där det inte fanns ‎någon plats kvar på golvet att sitta. Överallt var täckt med dammiga och grumliga varelser som ‎satt eller låg. Hur många hundra var de? Några slumrade i brist på eller efter en dos av ‎narkotika. Några skrek och bråkade med varandra högljutt. Vi var fortfarande i chock av detta ‎helvete då polismannen stängde porten bakom oss och gick sin väg. Var var vi? Vad gjorde vi ‎här?‎

Förvirrad banade vi en väg bland de sovande och sittande och gick några steg framåt. Det ‎fanns ett kafé på andra sidan salen men där hopade sig så många törstiga och hungriga och ‎skrikiga själar framför kaféet så att det kändes omöjligt att kunna få ens en kopp te där. På ‎höger sidan syntes en solig gård. Gården var också fyll med liknande människor men vid ‎muren där dessa hade flytt från gassande solskenet fanns en och annan plats för att kunna stå ‎eller sitta på bara marken. Vi gick ditåt. Där hittade vi Massud, densamma som förhördes ‎tillsammans med mig och bad förhörsledaren om cigaretter hela tiden. Jag var glad att se en ‎bekant där, fastän en ganska ny bekant.‎

Massud hade kommit dit någon timme före oss och berättade att platsen var en sluss för ‎Teherans polis tillfälliga arrest, hette ”karantänen”, och låg precis bakom ”Kommittés” ‎fängelse där vi var. Alla nygripna fångar fick vänta i denna sluss för att bli delade i fängelsets ‎olika anstalter. Alla anstalter för allmänbrottsliga fångar var fulla och det var många som fick ‎vänta här i månader för en plats i anstalten. Här var tippen för representanter av samhällets ‎olika fördärv, alla typer av brottslingar, ficktjuvar, narkomaner, smugglare, hälare, bedragare, ‎knivmördare, pedofiler, konkursdrabbade och ruinerade. Här vid muren hukade en småtjuv ‎och med sina luriga blickar kollade runt för att kanske kunna sno någonting från en annan ‎småtjuv, och där borta på andra sidan av salen där vi hade passerat fanns några rum som sades ‎tillhöra ”de privilegierade”. I ett av dessa rum kom och gick flera kostymklädda och ‎portföljprydda personer. Dessa var advokater till en stor bedragare som hade åkt fast nyligen ‎och hade fått stor uppmärksamhet i tidningar. Här bredvid oss låg en miserabel narkoman i ‎smutsiga trasor, darrade i abstinens och vred sig i sin avföring, och på andra sidan salen satt ‎bossen till en narkotikasmugglingsliga och samlade sina ligamedlemmar kring sig. Gårdens ‎mark täcktes av spott och spy och vad vet jag vilka andra smuts. I en hörna fanns tre toaletter ‎varav två hade fått stopp och vatten och avföring rann ut på gården, och det fanns en lång och ‎ständig kö framför den tredje toaletten.‎

Här finns fyra fängelser
I varje fängelse det dubbla tunnlar, i varje tunnel flera celler, i varje cell många män i kedjor…‎

Av dessa kedjade har en mördat sin fru med ett dolkslag i mörka febern efter ett förtal.‎
Av dessa män har en i brännande sommarmiddag på gränden dränkt sina barns lunchbröd i ‎den snåla och skoningslösa bagarens blod.‎

Av dessa har några i en regnig dags ödslighet suttit i vägen för en ockrare
Några har i grändens tystnad hoppat från en kort mur över ett tak
Några har i midnatt i nya gravar dragit ut de dödas guldtänder.‎

Men jag har inte i någon mörk och stormig natt
‎                                                                   dödat någon
Men jag har inte
‎                       gett mig på någon ockrare
Men jag inte mitt på natten
‎                                       hoppat från tak till tak.‎

Här finns fyra fängelser…‎
[Ur dikten med rubriken ”Straff” av Ahmad Shamlu, 1957, i Qasr-fängelset, Teheran]‎

Jag kunde inte hitta någon tillhörighet till denna ”karantän”: Jag var inte kriminell och jag ‎hade inte haft med någon smutsig handling att göra. Vad gjorde jag här då? Det fanns inget ‎hopp om frigivning kvar längre. Hur länge skulle vi befinna oss här? Hur skulle vi klara oss ‎här? Vart skulle de ta oss härifrån?‎

Massud försökte förklara för mig sitt beteende vid förhöret i första bästa tillfälle som han ‎hittade. Han sa att jag såg ut mycket skrämd och blek när han kom in i förhörsrummet och ‎därför ville han visa att man kan prata mer avspänd med förhörsledaren och därmed ville han ‎inspirera mig. Han hade kanske rätt. Själv kunde jag ju inte se hur jag såg ut.‎

Efter ett tag hittade en annan ung man oss av våra utseenden och klädstil. Han hette Ahmad ‎Riazi och hade skickats hit från Tabriz fängelse. Massud berättade att han hade hört Ahmads ‎namn som medlem i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh. Han närmade sig mycket snabbt till ‎Massud och började med en svag azerbajdzjansk brytning berätta en ändlös historia om hur ‎han hade åkt fast. I hans historia hördes namnet ”Faran” gång på gång: ”Jag sa: men Faran…”, ‎‎”Faran si…”, "Faran så..." . Jag lyssnade inte. Jag hade egna bekymmer.‎

Massud trodde att de kommer att flytta oss till tillfälliga politiska anstalten. Men hur länge ‎skulle vi vänta här? Det var lunchdags och jag var hungrig. Enligt regel fick fångarna i ‎karantänen ingen mat. Här borde fångarna få dagpenning så att de kunde köpa mat själva men ‎karantänens vakter stoppade den futtiga dagpenningen i egna fickor och de fångar som inte ‎var starka nog fick svälta. Med den kalabalik som pågick framför kaféet fanns det inget hopp ‎om att vi skulle kunna köpa någonting där för att äta. Därför bestämde vi oss för att stå ut ‎med kurrande magar och vänta och se vad de kommer att göra med oss. Massud gissade att de ‎kommer att flytta oss från karantänen samma dag.‎

Massuds gissning var rätt och före solnedgången kom mycket riktigt en representant från ‎fångarna i politiska anstalten i polisens temporära fängelse som kallades för Falake, och ‎tillsammans med en vaktmästare tog oss med sig till Falake. Än en gång väntade en okänd ‎framtid på mig. Vi lämnade karantänen men ordet karantän ekar fult i mitt huvud sedan dess: ‎jag ser en smutsig färg framför mina ögon och ordet är en symbol för essensen av all smuts och ‎avfall i samhället.‎

‎***‎
Trettio sex år senare läste jag att Faran var smeknamnet för Roghiye Daneshgari, en av ‎kvinnliga ledarna i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

06 July 2020

بدرود استاد کاربرد صداهای «کوچک»‏

امروز انیو موریکونه (۲۰۲۰ – ۱۹۲۸) ‏Ennio Morricone، استاد بزرگ سراینده‌ی موسیقی فیلم در ‏‏۹۱ سالگی از جهان رفت. هشت سال پیش درباره‌ی او نوشتم. آن‌جا گفتم که او برای موسیقی ‏بیش از پانصد فیلم، برنده‌ی جایزه‌های بی‌شماری‌ست. پس از آن، همین چهار سال پیش او جایزه‌ی ‏اسکار بهترین موسیقی متن فیلم را هم برای ‏The Hateful Eight‏ برنده شد.‏

موریکونه در ۲۸ نوامبر ۲۰۱۶ با ارکستر بزرگ سنفونیک کنسرتی در استکهلم اجرا کرد، با دوستم به دیدن آن رفتم، و برای نخستین بار از اجرای زنده‌ی آثار او، به رهبری خودش، لذت بردم.

هیچ اثری از او نیست که من دوست نداشته‌باشم. اما بالاتر از همه موسیقی او برای وسترن‌های ‏‏«اسپاگتی» قرار دارد، و بعد اثرش برای سریال «هشت‌پا». این‌جا بخوانید نوشته‌ی هشت سال ‏پیشم را. لینک به آثارش همان‌جا هست.‏

یادش گرامی!

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

04 July 2020

دیدارهای احسان طبری - ۸

طبری عمه‌ای داشت، و پسرعمه‌ای به نام آقای شهیدی. بارها به خانه‌ی آنان رفتیم و من بارها ‏نان‌ونمک‌شان را خوردم. عمه‌خانم کهن‌سال و خمیده‌قامت، عصازنان می‌آمد، با طبری حال‌واحوال ‏می‌کرد - اغلب به زبان مازندرانی - ناهار می‌خورد، کمی با ما می‌نشست، و سپس به اتاقش ‏می‌رفت.

خانم پروین شهیدی بسیار مجلس‌آرا بود. با انواع پیش‌غذاها، خوراک اصلی، و سپس انواع ‏دسرها از مهمانان پذیرایی می‌کرد.‏

یکی از بستگان خانم شهیدی، در آن هنگام، که داشتن دستگاه و کاست‌های ویدئو ممنوع بود، با ‏استودیوهای تهیه و دوبلاژ فیلم سروکار داشت و کاست ویدئوی فیلم‌های روز را به این مهمانی‌ها ‏می‌آورد، و بعد از ناهار طبری و آذر با شوق بسیار پای تلویزیون می‌نشستند و فیلم تماشا می‌کردند. ‏اشتیاق خود من نیز البته دست کمی از آنان نداشت!‏

از میان فیلم‌هایی که تماشا کردیم این‌ها را به یاد می‌آورم: راکی، راکی۲، ده فرمان، اسپارتاکوس، ‏بن‌هور، ال‌سید، ارتباط فرانسوی، و ارتباط فرانسوی۲.‏

در ارتباط فرانسوی۲ تبهکاران کارآگاه پلیس را به گروگان می‌گیرند و او را با تزریق هروئین معتاد ‏می‌کنند تا به زانو درش‌آورند. طبری با دیدن صحنه‌های اعتیاد کارآگاه آشکارا ناراحت شده‌بود و به فکر ‏فرو رفته‌بود، زیرا که گفته می‌شد امنیت‌چی‌های تبهکار جمهوری اسلامی نیز همین روش‌ها را برای ‏به زانو درآوردن زندانیان سیاسی به‌کار می‌برند، و طبری نگران بود که خود روزی در چنان وضعیتی ‏قرار گیرد.‏

روز ۱۱بهمن ۱۳۶۱، یعنی شش روز پیش از یورش گسترده به حزب توده‌ی ایران و دستگیری بخش ‏بزرگی از رهبران حزب، نیز در منزل آقای شهیدی بودیم. یکی از مهمانان خبر داد که بابک زهرایی ‏سردبیر «کارگر» ارگان حزب کارگران سوسیالیست ایران را احضار و دستگیر کرده‌اند. او همچنین ‏تازه‌ترین شماره‌ی روزنامه‌ی «مورنینگ استار» ارگان حزب کمونیست انگلستان را نشانمان داد که در ‏مقاله‌ای می‌نوشت که دستگاه‌های سرکوبی حاکمیت ایران طرح‌های گسترده‌ای برای یورش به ‏کمونیست‌ها و حزب توده ایران آماده کرده‌اند و قصد حمله به حزب را دارند.‏ طبری رو کرد به من و گفت:‏

‏- اگر تو زودتر کیا را دیدی حتماً این‌ها را برایش نقل کن. این مطلب «مورنینگ استار» خیلی مهم ‏است، زیرا از قدیم‌ها در انگلستان کمونیست‌ها و سازمان‌های اطلاعاتی در محافل یک‌دیگر رخنه و ‏نفوذ داشته‌اند و این‌ها بی‌گمان اخبار موثقی دارند که این مقاله را نوشته‌اند.‏

دو روز بعد از این مهمانی، در ۱۳ بهمن، در حاشیه‌ی جلسه‌ی هیئت سیاسی کمیته‌ی مرکزی ‏حزب، بنا به خواست طبری آن دو خبر را برای کیانوری نقل کردم. او پرخاش‌کنان گفت:‏

‏- بابک زهرایی به ما چه ربطی دارد؟
و
‏- مورنینگ استار غلط کرده‌است! (بنگرید به «با گام‌های فاجعه» ص ۶۵ و ۶۶)‏

پس از دستگیری طبری، و زندانی شدن کوتاه آذر، آن‌چنان که شنیده‌ام، خانم شهیدی شیردلانه، با ‏شجاعت و شهامت تمام و کمال، در پی‌گیری امور طبری و آذر در زندان و سپس در بیرون از زندان ‏سنگ تمام گذاشت و از هیچ فداکاری در رسیدگی به آن دو کوتاهی نکرد.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

29 June 2020

دیدارهای احسان طبری - ۷

از چپ: سایه، طبری، میررمضانی، میزانی (جوانشیر)، نازی عظیما، لطفی،
کسرایی - بهار ۱۳۵۸، زردبند. انتشار عکس از بی‌بی کسرایی
چند بار در خانه‌ی هوشنگ ابتهاج (هـ. الف. سایه) و همسرش آلما مهمان بودیم. این دو هرگز عضو ‏حزب نبودند. آلما خانمی هنرمند در زمینه‌ی آشپزی و کارهای دستی بود، و آذر، همسر طبری هم، ‏تا جایی که اجازه می‌یافت، به او کمک می‌کرد. فرزندان سایه هم اغلب حضور داشتند، همچنین ‏سیاوش کسرایی.‏

در حاشیه‌ی مهمانی، سایه و کسرایی و طبری گاه ابیاتی از حافظ را می‌شکافتند و گوهرهای ‏شگفت‌انگیزی در هزارتوی پیچیدگی‌های زبان شعر حافظ می‌یافتند. طبری از این صحبت‌ها لذت ‏می‌برد و گاه خود نکته‌ای بر آن کشفیات می‌افزود. به گمانم آن گفت‌وگوها در کتاب «حافظ به سعی ‏سایه» نیز بازتابی یافته‌اند. در کتاب «پیر پرنیان‌اندیش» سایه بارها و بارها با زبانی مهرآمیز از طبری و ‏از نکته‌های نغز صحبت‌های او سخن گفته‌است.‏

سایه و کسرایی اگر می‌خواستند درباره‌ی شعر یک‌دیگر نظر بدهند، از شاعر با ضمیر سوم‌شخص ‏نام می‌بردند. برای مثال سایه درباره‌ی شعر کسرایی و در حضور خود او می‌گفت: «این‌جا ‏می‌خواسته بگه...». «بهتر بود این طور می‌گفت...»! سال‌ها دیرتر در دیداری در استکهلم، از سایه ‏درباره‌ی یکی از نوشته‌هایم نظر خواستم، و این بار نیز او با ضمیر سوم‌شخص گفت: «زیادی به ‏شوروی بند کرده!»‏

او عاشق شوروی سابق بود، و هنگام پخش برنامه‌ی فارسی رادیوی مسکو اگر هنوز در خانه‌اش ‏بودیم، طبری و سایر مهمانان را رها می‌کرد و در گوشه‌ی اتاق پذیرایی در کنار وسایل صوتی مجهزی ‏که داشت می‌نشست و با دقت و تمرکزی ستودنی به رادیوی مسکو گوش می‌داد، و از آن میان ‏تئوری‌هایی درباره‌ی اوضاع ایران و جهان استخراج می‌کرد. در این زمینه، در بسیاری موارد، با طبری هم‌نظر ‏بودند.‏

سایه اغلب از عشق‌اش به آلما نیز سخن می‌گفت. آلما ارمنی‌ست و دین و آداب خانوادگی‌اش ‏اجازه نمی‌داد که با پسری مسلمان رابطه داشته‌باشد و با او ازدواج کند. سایه از سماجت ‏عاشقانه، و سرانجام پیروزی‌اش در رسیدن به آلما داستان‌های بامزه‌ای می‌گفت و طبری و آذر را از ‏خنده روده‌بر می‌کرد.‏

او همچنین درخت گل ارغوانش را در گوشه‌ی حیاط به طبری نشان می‌داد، آن را ناز و نوازش ‏می‌کرد و از عشق‌اش به این گل نیز می‌گفت. با موج دوم دستگیری رهبران و اعضای حزب در ‏اردیبهشت ۱۳۶۲، سایه نیز به زندان افتاد، و آن‌جا در دوری از گل ارغوانش شعری بسیار پر احساس ‏سرود.‏

او طبری را بسیار دوست می‌داشت، و بعدها سوگ طبری را در مثنوی «بانگ نی» سرود.‏

در حاشیه: همچنان که در بخش‌های دیگر نوشته‌ام، سایه را در میهمانی‌های دیگر و نیز در ‏جلسه‌های «شورای نویسندگان و هنرمندان» نیز می‌دیدم. پس از گذشت سال‌ها، یک بار دخترش ‏آسیا در کلن (آلمان) مرا به دیدن سایه برد. با ورود به اتاق پذیرایی، آسیا مرا معرفی کرد: شیوا! ‏سایه نگاهی کرد و گفت (نقل به معنی): «این که شیوا نیست! شیوایی که من می‌شناسم، ‏موهایش سیاه ِ سیاه بود، و نه به این سفیدی‏.» قاه‌قاه خندیدم، و او ادامه داد:‏ «تازه، آن شیوا این قدر نمی‌خندید!‏»

راست می‌گفت: در آن گذشته من سخت جدی بودم!‏

این عکس را و عکس بخش ششم را تا جایی که می‌دانم نخستین بار بی‌بی کسرایی منتشر کرد.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

27 June 2020

Tjära i honung - 19

ترجمه‌ی سوئدی بخش نوزدهم «قطران در عسل»:

Altfiolerna lät som en vind som blåste i ett molnigt och mörkt väder. Violoncellerna var havets ‎vågor som reste sig med vinden, tog sats, välte, och rasade samman. Första och andra violiner ‎var de ihoprasade vågorna som porlande, vrålande, och skummande kom till min famn – ‎våg efter våg. Och jag var som en vågbrytare, eller klippor på stranden, som vågorna slog sig ‎mot, sköljde mitt ansikte och hela min kropp, och svalkade mig. Vinden famnade mig och tog ‎mig till en flygtur cirklande ovanpå dessa vrålande vågor, som om jag dansade hängandes. Det ‎var inte viktigt om det verkligen fanns vind eller hav eller vågor: Jag var själva ljudet. Jag var ‎själva musiken. Jag kände mig viktlös; lätt; dansande. Ljudet drog mig med: Det var min ‎gamla själsfrände den tredje satsen ur Dmitrij Sjostakovitjs femte symfoni som spelades i mitt ‎huvud. Jag behövde ingen bandspelare eller grammofon. Sådana saker förekom inte i arresten ‎på garnisonen i Chehel-dokhtar. Jag höll på och promenerade lugnt i fängelsekorridoren som ‎inte var längre än 5 meter, fram och tillbaka, och denna milda och behagliga stormen pågick i ‎mitt huvud.‎

Dagen efter min återvändning till garnisonen kom Gharavi, kompaniets fasta värnpliktig ‎soldat, som hade gått ut gymnasiet och jobbade som kompaniets sekreterare. Han räckte en ‎arrestorder som kapten Taghavi hade utfärdat och sa att jag måste rapportera mig till arresten. ‎Jag skulle sitta inlåst i nio dagar: fängelse i fängelset!‎

Abdullah och Hodjjat var också med. De hade återvänt ett par dagar efter att deras permission ‎hade gått ut. Abolfazl var också med – han som hoppade av personbilsflaket på väg från ‎garnisonen till bussterminalen i Teheran. Han hade tilldelats till mitt kompani. Vi sov i tredje ‎våningen av var sin säng nära varandra. Vi fyra delade nu två celler. Celldörrarna var öppna. ‎Oftast samlades vi i en av cellerna och separerades bara när det var sovdags. Dagarna gick åt ‎att spela kort eller schack, läsa böcker, snurra runt en pärlband i handen, och att gå fram och ‎tillbaka i den trånga och korta korridoren. Varje kväll kom några av våra kamrater bland ‎högutbildade meniga på besök och hade med sig cigaretter och kompott för oss, stannade ‎några minuter, småpratade om allt möjligt, och gick.‎

Det fanns även en korpral i vår cell som var förrådsförvaltare i något kompani. Det ryktades ‎om att han hade förskingrat med kompaniets ägodelar och därför hade kastats i arresten. Han ‎svor bakom ryggen på sitt kompanibefäl och påstod att han hade kastats i arresten därför att ‎befälet var missnöjd med sin andel av förskingringen och ville pressa honom. Han hade en ‎radio med sig och varje kväll lyssnade han på sändningar på persiska från BBC. dittills visste ‎jag inte att BBC hade så pass väletablerade och regelbundna sändningar med allra senaste ‎nyheter från Iran på persiska. Jag hade också en radio men jag brukade lyssna enbart till ‎azerbajdzjansk musik som sändes från Baku, om jag lyckades ratta in stationen. Enligt BBC ‎pågick upplopp och sammandrabbningar i flera städer runtom i Iran. Så sent som för några ‎dagar sedan hade jag sett ett nytt protestbrev i Teheran skrivet av medlemmarna i Iranska ‎Författarförbundet adresserat till premiärministern Djamshid Amoozgar. Men jag kunde inte ‎hitta något samband mellan det där brevet och de här upploppen som BBC rapporterade om. ‎Dessutom kändes det konstigt att ett underbefäl som stal från armén skulle visa intresse för ‎sådana nyheter.‎

Nio dagar var ingenting. Inne i arresten var bättre än ute i garnisonen i många avseenden! ‎Utanför arresten fick vi stiga upp varje morgon med väckningshornet i gryningen och gömma ‎oss hela dagen från att bli sedd av kompanibefäl och hans underbefäl, bataljonsbefäl, och ‎garnisonens höga befäl. Det var inte lätt. För att smita från morgonflaggningen brukade vi ‎tränga oss i en sal med de soldater som hade sjukanmält sig för dagen, satt på bänkar där, eller ‎gick fram och tillbaka i salen tills flaggningen var slut, alla andra soldater hade förts till ‎övningar runtom garnisonen, logementen och däromkring var tomma av folk, så att vi kunde ‎samlas någonstans och äta frukost. Efter det fick vi gömma oss i olika gömställen tills det blev ‎lunchdags. Även efter lunch fick vi gömma oss. Det var först efter kvällsflaggningen när alla ‎officerare och befälhavare åkte hem, som ingen brydde sig om oss. Då kunde vi gå var in i ‎eget logement, lägga oss i sängens tredje våning, läsa, skriva, eller ta en tupplur.‎

Men en gång kom en hög befälhavare för att inspektera sjuksalen före morgonflaggningen och ‎då rapporterades det till kompanibefälen att deras ”licentiatsoldater” var samlade i sjuksalen, ‎och då förlorade vi den möjligheten. Och vi hittade en annan plats: bland buskarna i norra ‎ändan av flodbädden inom garnisonen! I gryningen brukade vi gå bakom flodvallen ända till ‎buskarna, och hundra meter längre bort där buskarna var tätare, och där det fanns en liten ‎bäck, satte vi oss runt vårt frukostredskap. Dessa redskap hade vi gömt där. Vaziri som ‎tjänstgjorde i stödenheten tog med bröd till oss. Dessa bröd var ätliga så länge de var varma ‎annars förvandlades de till bitar av betong som inte gick att sätta tänder på. Vi tände en rökfri ‎eld, kokade vatten, satte te, och värmde bröden. Reza var vår eldspecialist. Han var stark och ‎brukade attackera med all sin kraft med nedsänkt huvud mot den som hade hamnat i konflikt ‎med honom, på skoj eller riktigt, och ville brottas. Därför hade han fått epiteten ”Buffalo”. ‎Han var från Gachsaran och hade studerat matematik på Teherans Universitet.‎

Två av våra vänner tävlade mot varandra för att vara bäst på att värma bröd: Ahmad med sin ‎söta brytning från staden Bam, och Bahram med sin ljuvliga brytning från Rasht. Ahmad frös ‎hela tiden, i vilket väder som helst. Hans ansikte och händer var alltid blåa av kylan, näsan och ‎ögonen rann. Han krympte i sina kläder och darrade. Han kramade nästan elden och ville blåsa ‎mer liv i den hela tiden. Jag kunde inte föreställa mig hur han hade lyckats med att stå ut ‎kylan i Tabriz och studera persisk litteratur där. Bahram hade också gått ut samma linje på ‎samma Universitet. Han hade ingen likhet med Charlie Chaplin men kunde härma honom med ‎stor skicklighet och fick oss att skratta ihjäl oss. Han brukade prata oavbrutet och skämtade ‎och skojade med alla. Han avskydde tystnaden, stod inte ut ens med en kort stunds tystnad, ‎och om hade själv tröttnat av att prata, så förväntade han att någon annan skulle fylla ‎tystnaden. Han var diagonalt motsatsen till mig som är en av tystaste människorna på jorden. ‎Bara ett par glas vin kan låsa upp mina läppar. Därför brukade Bahram brottas och skoja med ‎mig hela tiden om varför jag var tyst och inte sa någonting. Han brukade säga: ”Du, jag håller ‎på att kvävas! Jag dör! Säg ett enda ord! Säg någonting!”. Till slut citerade jag en dikt från ‎persiska poeten Nezami Gandjavi från ca: 800 år sedan: ”säg lite, och handplocka dina ord ‎som ädelstenar!” Men ”handplockade ord” på persiska, med Bahrams brytning, låter även som ‎‎”pruttade ord” på svenska, och då började han från den dagen kalla mig för ”herr pruttat”: ‎herr pruttat kom hit! Kära pruttat, det är din tur!‎

Abolfazl, min sänggranne i kompaniet, var från Teheran och hade gått ut Högskolan för ‎Vetenskap och Teknologi där. Houshang var från Andimeshk och hade studerat persisk ‎litteratur i Mashhads Universitet. Mohsen var från Lialestan nära Lahijan och även han hade ‎läst persisk litteratur någonstans. Ahmad-Hassan var från Iranshahr i Baluchistan och hade ‎studerat sociologi i Esfahans Universitet. Han hade bara ett par månader kvar av sin tjänst och ‎just nu var han ute på permission. Han hade sparat två års permissioner för att ta ut det hela på ‎en gång, därför att vägen fram och tillbaka från Chehel-dåkhtar till Iranshahr inklusive alla ‎väntetider för bussar tog sammanlagt 6 dagar. Han var smal, längre än oss alla, mörkhyad, och ‎hade stora och tjocka läppar. Han kunde hänga ut nedre läppen och röra armarna och nacken ‎på ett visst sätt och härmade dromedars rörelser för oss och fick oss skratta. Med sin brytning ‎på baluchi och djupa och mörka röst pratade han artikulerat och behagligt. Han var den enda ‎bland oss som var gift och treåriga sonen Saids namn var ständigt på hans läppar. Hans ‎heligaste svärande var ”min Saids liv”.‎

Vi hade flera andra av vår egenart i garnisonen också som hade mer och mindre bättre ställt än ‎oss. Taghi tjänstgjorde på garnisonens apotek på vårdcentralen och hade även sin sovplats där. ‎Gandomani var lärare för analfabeter bland soldater. As’ad och några andra kom bra överens ‎med sina befälhavare och hade inte våra bekymmer. Det fanns till och med en studerad läkare ‎som utförde en läkares jobb på garnisonen mot futtiga soldatlönen men därtill hade han fått bo ‎utanför garnisonen i staden.‎

Även Abdullah och Hodjjat deltog i denna vår kalas i buskaget. Te, cigaretter, schack, och ‎småprat fortsatte till lunchtiden. På senare tiden var det mer och mer snack och diskussioner ‎om politiska läget i landet.‎

Om vädret var dåligt, och om det regnade och blåste hårt, då gick det inte att gömma sig ‎bland buskarna. Då fick var och en hitta sitt eget gömställe. Därför var det nu, i arresten, ‎bortom all regn och rusk, bäst att njuta av stunden. Det var bäst att gå fram och tillbaka och ‎lyssna till fortsättningen av den där symfonin som spelades i mitt huvud; till den där ensamma ‎oboen: den ensammaste regndrabbade fågeln med våta fjädrar som satt på en telegraftråd ‎långt ute i jordens dunklaste och oändligaste slätt. Och vad brydde jag mig om att varje dag på ‎arresten medförde två dagars extra tjänstgöring. Vem visste vad tiden skulle föda om två år?‎

‎-------------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
Den tredje satsen ur Sjostakovitjs femte symfoni:‎
https://youtu.be/PeJPmIbiqp4?t=23m15s

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

22 June 2020

دیدارهای احسان طبری - ۶

گذشته از همه‌ی چهره‌های آشنای حاضر در عکس،
از چپ، زنده‌یادان: هرمز ایرجی، فخرالدین میررمضانی - بهار ۱۳۵۸، زردبند
مهندس فخرالدین میررمضانی، عضو سابق حزب توده ایران، پس از کنگره‌ی دوم حزب در سال ۱۳۲۷ ‏به عضویت شعبه‌ی مطبوعات حزب در آمد که سرپرست آن احسان طبری بود. هنگامی که من از ‏طریق شرکت طبری در مهمانی‌های آقای میررمضانی با او آشنا شدم، بسیاری از دوستان و ‏آشنایانش او را «آقا فخر» می‌نامیدند.‏

آقا فخر در آستانه‌ی کودتای ۲۸ مرداد ۱۳۳۲ و چندی پس از آن در غیاب رهبران حزب که به مهاجرت ‏رفته‌بودند، همراه با باقر مؤمنی، محمدحسین تمدن، صادق انصاری و... از رهبران کمیته‌ی ایالتی تهران بود، ‏دستگیر شد و چندی در زندان به‌سر برد. اما پس از رهایی از زندان دیگر به سوی حزب نرفت، و ‏توانست به زندگانی‌اش سامانی بدهد. او از جمله در سال ۱۳۳۹ پیمانکار راه‌سازی جاده‌ی تهران به ‏طالقان بود.‏

اکنون، پس از انقلاب و پس از بازگشت طبری به کشور، آقا فخر با سابقه‌ی همکاری با طبری در ‏شعبه‌ی مطبوعات حزب در سال ۱۳۲۷، از نزدیک‌ترین دوستان او بود. بیش از هر جای دیگری، طبری ‏و همسرش آذر را به خانه‌ی آقا فخر بردم.‏

آقا فخر از سال‌های دور همسری فرانسوی داشت به نام نوئل که به فارسی خوب حرف می‌زد. ‏نوئل پس از انقلاب برای رهایی از تفتیش دینی «برادران» و «خواهران» در کوچه و بازار، تصمیم ‏گرفت که مسلمان شود، و «اشهد»اش را گفت. اما اکنون پشیمان بود، چه دیگر نمی‌توانست به ‏شکل قانونی با شراب سروکار داشته‌باشد!‏

نوئل سفره‌آرایی بسیار هنرمند بود. خانه‌ی آقا فخر، هر بار که طبری و آذر را به خانه‌شان می‌بردم، ‏پر از مهمان بود: سیاوش کسرایی، نازی عظیما، سایه و همسرش آلما، و... این جا من بی هیچ ‏چون و چرایی، جایی در گوشه‌ی میز پذیرایی داشتم و اجازه نداشتم که طبری و آذر را بگذارم و ‏بروم: باید برای ناهار می‌ماندم. حتی یک بار اجازه دادند که نامزدم را آن جا به مهمانی ناهار ببرم، و ‏چه‌قدر همه از حضور او ابراز شادمانی کردند.‏

همین جا بود که در اوج نگرانی برای حمله‌ی اطلاعات سپاه پاسداران به حزب و دستگیری ‏گسترده‌ی رهبران حزب، آقا فخر خطاب به طبری گفت: «یعنی نمی‌خواهید ‏هیچ کاری بکنید؟ ‏دست‌کم بخشی از رهبری حزب را از زیر ضربه کنار بکشید و به خارج بفرستید تا بتوانند ‏کار حزب را ‏ادامه بدهند و بقیه‌ی تشکیلات را جمع‌وجور کنند. من فکر می‌کنم که دست‌کم شما و ‏یکی دو نفر ‏دیگر را باید خارج کنند. چرا باید همه چیز را دم دست این‌ها نگهداشت؟» و طبری در راه بازگشت به خانه ‏گفت که او دیگر هرگز نمی‌خواهد از کشور خارج شود و به مهاجرت برود[بنگرید به «با گام‌های ‏فاجعه» ویراست دوم، ص ۵۶].‏

یک بار بر سر همان میز آراسته از انواع خوراکی‌ها، نوئل اعلام کرد که یک بطری از فلان لیکور ‏فرانسوی گیر آورده، و بطری را رو کرد. طبری و آذر با شنیدن نام آن سخت به شوق آمدند. آقا فخر ‏بطری را باز کرد. محتوای آن بطری جز در استکان‌هایی بسیار کوچک، و فقط برای چشیدن، برای ‏مهمانانی که بر گرد میز نشسته‌بودند، کفاف نمی‌داد. یک استکان کوچک هم جلوی من گذاشتند. ‏اما فریاد طبری و آذر به آسمان رفت که: نه! شیوا نباید بنوشد! او ماشین می‌راند! مقررات نظامی‌وار ‏و خط‌کشی‌های سفت و سخت آلمانی! و نمی‌دانستند که ماها تا پیش از انقلاب یک بطری ودکا ‏می‌نوشیدیم و بی خمی بر ابرو ماشین می‌راندیم، که البته کار بدی می‌کردیم!‏

همه در سکوت چشم بر من دوخته‌بودند. من از فردای انقلاب چند سال بود که هیچ نوشیدنی ‏الکلی گیرم نیامده‌بود. با دیدن آن استکان کوچک لیکور اصیل فرانسوی، خون جلوی چشمانم را ‏گرفته‌بود. می‌دانستم که نوشیدن آن کوچکترین اثری در میزان تمرکز من در رانندگی به هنگام ‏رساندن طبری‌ها به خانه‌شان نخواهد داشت. طبری و آذر وحشت‌زده، و نوئل و آقا فخر و دیگر ‏مهمانان با لبخند نگاهم می‌کردند. استکان را برداشتم و به جای آن که محتوایش را مزمزه کنم و از ‏مزه‌اش لذت ببرم، به یک ضرب سرش کشیدم! نوئل و آقا فخر خندیدند، و آه از نهاد طبری و آذر بر ‏آمد!‏

در راه بازگشت طبری سرزنشم کرد برای این که حرف او را گوش نداده‌ام، بی‌انضباط بوده‌ام و الکل ‏نوشیده‌ام!‏

فخرالدین میررمضانی کارهای فرهنگی هم می‌کرد. ترجمه‌ی او از کتاب «لی هارپر» با نام «کشتن ‏مرغ مینا» (فیلم «کشتن مرغ مقلد») دست‌کم هشت بار تجدید چاپ شده‌است. اما جسم او دیگر ‏در این جهان نیست و تنها یادش زنده‌است.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

20 June 2020

Tjära i honung - 18

ترجمه‌ی سوئدی بخش هجدهم «قطران در عسل»:

Hej kära Azadeh!‎

Du svarade inte på mitt förra brev och vår brevväxling har upphört sedan ett tag tillbaka. Det ‎gör inget. Jag fortsätter att skriva även om jag vet att mina brev bara tråkar ut dig. Men vad ‎ska jag göra? Jag hittar ingen annan som kan tänkas ha ett öra för att höra mina klagomål! Du ‎borde inte ha blivit god vän med mig!‎

Jag har druckit ett par glas vin, tagit hörlurarna på och lyssnar på musik. På väggen mittemot ‎hänger en stor poster med den vackra italienska stjärnan Monica Bellucci. Jag gillar just denna ‎bild och allmänt sådana bilder som har en sorts dold rörelse och dynamik i sig. Med den ‎lämpliga musiken som jag har i öronen, "Oxygen 8" av Jean Michel Jarre, eller vilken annan ‎dansant musik som helst, känns det som om vilken stund som helst kommer vackra Monica ut ‎ur bilden, och dansar; dansar och kommer ut ur bilden: så vackert, så elegant! Jag älskar att ‎titta på dans.‎

Detta påminner mig om en annan bild. Jag tror att det var hösten 1976 som en stor sovjetisk ‎isbalett var på besök i Teheran och skulle ha föreställningar på isbanan i stora salen av ‎Shahyad- komplexet. Min fattiga student hade inte pengar eller möjlighet för att kunna köpa ‎biljett men en god vän hade på något sätt fått en extra biljett och han bjöd mig att följa med. ‎Vi gick tillsammans och tittade, och…‎

Detta var konst! Detta var skönhet! Detta var dans. Detta var ”den socialistiska människan”! ‎Jag var utom medvetande, paralyserad, förlorad! Jag var utom mig. Sovjet var för mig vaggan ‎av progressivitet, framgång, och ledning i alla fronter: sport, konst, vetenskap, rymdforskning, ‎och allt. Och nu kunde jag bevittna med egna ögon själva symbolen för framgången, och kära ‎Azadeh, jag måste erkänna för dig att jag blev kär i några vackra dansöser i gruppen!‎


Jag tror att det var därefter som jag hittade en bild på ett par sovjetisk isdansare i det persiska ‎magasinet ”Moskvanyheter”, klippte den, och fäste den på väggen i min studentlya. Även den ‎bilden hade en rörelse och dynamik gömd i sig och jag föreställde mig att vilken sekund som ‎helst kommer paret att komma i rörelse och fortsätta att dansa i mitt rum. Och en dag, i ‎ramadan, då högskolans matsal brukade vara stängt, vi var några stycken som inte kunde ‎bestämma oss vart vi skulle ta vägen för att äta lunch. Då föreslog jag att vi går hem till mitt ‎rum som låg i närheten. Vi gick dit, stekte korv med ägg, och åt. Synd att du inte var med ‎men Mahnaz, Sudabeh, Mahmoud, och Manuchehr var med. Där, på mitt rum, berättade jag ‎för dessa vänner om min känsla för den där bilden och dess dynamik. Tjejerna, Mahnaz och Sudabeh, ‎skakade på huvuden som om de tyckte synd om mig. Jag fattade inte varför.‎

Många andra vänner gästade mig också i detta rum. En annan gång var vi en grupp, alla ‎pojkar, utom Simin som var med tillsammans med sin pojkvän, och vi var hos mig för att äta ‎igen. Simin öppnade fönstret så fort hon kom in i rummet och drog upp markisen som hängde ‎utanför, och in i den sista stunden som vi var där stod hon vid väggen mittemot fönstret. Till ‎och med när jag tog min egna speciella äggröra till matduken så stod Simin fortfarande, böjde ‎sig ibland, tog en bit mat, och åt stående. Hur mycket än vi insisterade så hjälpte det inte och ‎hon ville fortsätta att stå. Jag frågade aldrig och hon sa ingenting, men jag förstod så ‎småningom: hon hade hört saker och ting om sådana lägenheter där ensamma karlar bodde och ‎trots att hon visste att vi var ”revolutionära” som bodde på olika rum i denna lägenhet och att ‎vi inte var av den typen och inga ”dåliga” kvinnor passerade här, så ville hon ändå visa till ‎grannarna att hon inte var av den typen av kvinnorna. Kort sagt så förstörde hon min ‎konstnärliga äggröra! Eller kanske hade hennes pojkvän sagt någonting till henne?‎

Men denna min äggröra var en saga för sig. Den var ingen äggröra som helst. Den lagades med ‎en ingenjörs noggrannhet: hur varm spisen ska vara; vilken stekpanna ska användas; hur ‎mycket smör är bra för hur många ägg och hur mycket måste smöret bli varmt för att sedan ‎lägga ägget; hur mycket salt behövs; hur väl ska äggvitan vara stekt, och i vilken precisa stund ‎man ska röra om äggvitan och äggulan – allting var beräknad till den sista decimalen! Jag ‎känner ingen som har ätit min äggröra och inte har tyckt att den var den godaste att han eller ‎hon har ätit! Det var bara Fru Azar, hustrun till Ehsan Tabari, Tudeh-partiets ideolog och ‎andreman, som aldrig trodde på min konst i att laga äggröra!‎

Det förekom ofta att jag dödstrött av partiets alla springjobb och fysiska arbeten hamnade ‎hemma hos dem precis efter att de hade ätit lunch eller middag, utan att själv ha valt vara där ‎just på sådana tider, och Fru Azar brukade säga med sin explicita och franka ton och rökiga ‎röst: ”Jag har ingen lust att värma mat åt dig. Kom och laga själv vilken skit än du vill äta!” ‎och det var oftast äggröra som jag brukade laga, förstås. Azar, som hade bott nära trettio år i ‎exil i Östtyskland och vant sig vid stekta ägg på europeiskt sätt med orörd äggula, brukade ‎skratta högt och hjärtligt på mina aktiviteter kring äggröran och brukade berätta för alla vid ‎olika sammankomster: ”Han! Han låter äggvitan bli färdigstekt, och sen rör han om allt som en ‎galning och förstör allt!” Alla skrattade, inklusive mig själv. Jag tog aldrig illa vid mig. Hon ‎skämtade på detta vis med alla. Jag gillade henne. Och nu när jag tänker så tror jag att jag har ‎gillat alla kvinnor med namnet Azar som jag har känt på ett eller annat sätt hittills i mitt liv. ‎Till och med skådespelerskan Azar Shiva var en av mina favoriter och jag samlade även ‎hennes bilder i min skolålder.‎

Men mitt livs första Azar var min kusin, farbrors dotter. Hon var fyra år, eller mer eller mindre, ‎äldre än mig. Vi var barn när min farfar svor för min mamma att han hade sett med egna ögon ‎att Azar höll på att tvinga mig att äta en giftig växt. Farfar visste mycket om växter. Men jag ‎kom ingenting ihåg mer än barnsliga lek av den händelsen och tyckte om Azar. Hon var en söt ‎flicka. Hon hade två äldre systrar som inte hade fått gå i skolan och Azar var kanske den ‎första flickan i min faders släkt som hade fått gå i skolan, och lite senare var hon en av de ‎hetaste tjejerna i hela staden. I en stad och i en familj där en rökande kvinna räknades som ett ‎fnask, rökte hon. Det sades att hon ”raggar pojkar” och jag förstod inte vad det var att ragga ‎pojkar. Ryktena blev starkare och starkare. En och annan man i faderns släkt hade svurit att ‎halshugga henne, utan att vara av den typen av män. Man förhindrade henne från att gå i ‎skolan, låste in henne hemma, klippte hennes flätor, och jag fortsatte att gilla henne. Jag ‎uppskattade hennes djärvhet och att hon var en rebell.‎

Och när jag var tolv eller tretton eller vad vet jag hur många år och de ville gifta bort Azar och ‎tysta alla besvärliga rykten, så en dag slog min farbrors fru, den vackra Turan khanum, med ‎sina knytnävar på vår dörr. Jag öppnade dörren, hon var barfota, knuffade bort mig, och skrek ‎efter min mamma: ”Å, Ishret khanum, låt mig dö för dig, spring, kom, han håller på att ta livet ‎av sig!”‎

Min mamma, Kokab khanum, var den första kvinnan i faderns släkt som hade gått ut skolan, ‎en kunnig kvinna som alla kvinnor och även män i faderns släkt brukade söka sig till henne för ‎olika hjälp och rådgivningar därför att hon kunde statens och olika myndigheternas språk, ‎nämligen persiska språket. Men jag vet inte varför hennes vackra namn, Kokab, hade blivit ‎Ishret i faderns släkt. Var det för att ”Kokab khanum” inte glider så lätt i munnen på ‎azerbajdzjanska?‎

Mamma kisade häpen på Turan khanum och frågade vad som hade hänt: enligt rådande kutym ‎hade man tagit Azar till en barnmorska för att få ett intyg om hennes oskuld som skulle ‎uppvisas vid vigseln, men den unga och oerfarna barnmorskan som dessutom hade tappat sin ‎objektivitet på grund av ryktena på staden, vägrade att ge ett intyg. Farbror hade hört om att ‎hans dotter inte är oskuld, hade hängt ett rep bredvid lampan i taket, och ville hänga sig. ‎Mamma kom springande, förhindrade farbror, tog Azar åt sidan och med sin hemska brytning ‎som uttalade ”sanning” [düz] som ”salt” [dooz] frågade hon på azerbajdzjanska: ”plickan, säg ‎meg saltet: har du kjort nukotig?” och Azar sa gråtande att hon inte hade gjort någonting. ‎Mamma drog i Azars arm och tog henne till Sedighe khanum, stadens bästa och mest erfarna ‎barnmorska. Sedighe khanum tittade, och sa: ”vilken samvetslös människa har smädat henne? ‎Hon är fin som en blomma!” och skrev intyget. Azar kysste, gråtande, Sedighe khanums händer ‎och kastade sig i mammas fötter.‎

Farbrors och Turan khanums glädje var gränslös. Farbror ville köpa en får och offra den ‎framför mammas fötter, men mamma förhindrade honom.‎

Men jag var, som alltid, helt vilse mellan mina känslor: vad var detta för tradition? Vad ‎betydde ett intyg? Skulle jag vara stolt över min mamma som en hjälte, vara glad för att ‎farbror och Azar hade räddats, vara glad för att Azar skulle gifta sig, eller skulle jag vara ‎ledsen för att hon skulle åka bort?‎

Rebelliska Azar lämnade vår stad och jag förlorade henne för alltid. Hennes första äktenskap ‎höll inte länge och efter att hon födde en flicka skiljde sig hans man. Han ville ha en son. Azar ‎hade en son med sin andra man, men hon dog lite senare i en busskrasch nära staden Malayer.‎

Ser du, kära Azadeh, vart jag hamnade? Nu när jag läser brevet igen så ser jag att det är ‎ingenting att skicka till dig. Jag kanske skriver ett annat. Och Monica håller på och dansar ‎fortfarande…‎

‎------------------------------------------------------------‎
Länken i denna del:‎
Oxygen 8: https://youtu.be/8CsqFOhNN0k

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

14 June 2020

دیدارهای احسان طبری - ۵

امیرحسین آریان‌پور (۱۳۸۰ - ۱۳۰۳) و همسرش، طبری و همسرش را به خانه‌ی خود دعوت کردند. کتاب «زمینه ‏جامعه‌شناسی» نوشته‌ی آریان‌پور را در سال‌های دانشجویی خوانده‌بودم و آن را باب طبع خود ‏یافته‌بودم. نیز «در آستانه رستاخیز» و سپس «جامعه‌شناسی هنر» را خوانده‌بودم که مجموعه‌ی ‏یادداشت‌های دانشجویانش از کلاس‌های درس او بود، و در یکی از نوشته‌های جوانی‌هایم به آن ‏ارجاع داده‌بودم.‏

پس از انقلاب، و پس از کشمکش‌های درون کانون نویسندگان ایران، از جلسه‌های مؤسسان ‏‏«شورای نویسندگان و هنرمندان ایران» سر در آوردم. در یکی از این جلسه‌ها که با حضور بیش از ‏سی نفر در خانه‌ی زنده‌یاد محمدرضا لطفی برگزار شده‌بود، موضوع جلسه بررسی و تصویب ‏اساسنامه و آیین‌نامه‌ی شورا بود، و بهرام حبیبی، یکی از دامادهای به‌آذین، داشت متن پیشنهادی ‏را می‌خواند. هنگامی که رسید به ترکیب «دسته‌جمعی»، آریان‌پور گفت: «آقا لطفاً آن دسته را از ‏جلوش بردارید!» لحظه‌ای کوتاه به سکوت گذشت تا همگان نکته‌ی او را دریابند، و سپس همه ‏قاه‌قاه خندیدند.‏

پس از آن، هر بار آریان‌پور را دیده‌بودم، همواره داشت آن‌قدر جمله‌ها و عبارت‌های تعارفات غلو‌آمیز ‏می‌گفت، که من کم‌گوی و کم‌رو که هیچ، هر کسی را از میدان به‌در می‌برد. او دو مقاله برای ‏انتشار در «نامه شورای نویسندگان و هنرمندان ایران» و دو مقاله نیز برای انتشار در مجله‌ی «دنیا» ‏ارگان سیاسی و تئوریک کمیته مرکزی حزب توده ایران داد، اما پس از آن به دلایلی که بر من روشن ‏نیست، دیگر با نشریات اصلی و فرعی وابسته به حزب همکاری نمی‌کرد.‏

اینک، در خانه‌ی او بودم. همسر آریان‌پور، هما خانم، سر و گردنی از خود او رعناتر بود، یا من چنین دیدم. آریان‌پور ‏در طول ناهاری با میزی بسیار آراسته، تعریف کرده‌بود که او نوه‌ی «نایب حسین کاشی» معروف ‏است، و اکنون داشت از لطیفه‌های پدربزرگ و از اخلاق و رفتار کاشانی‌ها می‌گفت و همه را ‏می‌خنداند.‏

پس از آن نوبت رسید به تماشای آلبوم عکس‌های او. او عکس‌ها را نشان می‌داد و داستان‌های ‏شگفت‌انگیز و بامزه‌ای پیرامون هر عکس تعریف می‌کرد. آن‌گاه که او و طبری درباره‌ی واژه‌سازی در ‏زبان فارسی و واژه‌هایی که هر یک بر این زبان افزوده‌اند با هم سخن می‌گفتند، و خانم‌ها نیز با هم ‏حرف می‌زدند، من اجازه یافتم که در گوشه‌ی نیمه‌تاریک اتاق، زیر نور یک چراغ پایه‌دار، آلبوم‌های ‏آریان‌پور را ورق بزنم. مقدار زیادی عکس از شرکت او در مسابقه‌های وزنه‌برداری و پرورش اندام بود، ‏و من سخت در شگفت بودم از این که دانشمند و استاد دانشگاهی با کتاب‌هایی در زمینه‌ی ‏جامعه‌شناسی و هنر را چه کار به دست‌وپنجه نرم کردن با پولاد سرد، و رقابت برای بلند کردن ‏وزنه‌هایی هرچه سنگین‌تر؟!‏

او برای شرکت در مسابقات قهرمانی آسیا در رشته‌ی وزنه‌برداری به جایی در اتحاد شوروی سابق، ‏شاید تاجیکستان، هم رفته‌بود و عکس‌های فراوانی از آن مسابقات داشت و خاطرات شگفت‌انگیزی ‏از آن سفرش تعریف کرد.‏

طبری و آذر تا چندی پس از آن، با حکایت‌های نایب حسین کاشی و آریان‌پور می‌خندیدند.‏

و با بغضی در گلو، باید بگویم که نام و یاد آریان‌پور همواره یاد دوست عزیز از دست‌رفته‌ام اصغر ‏محبوب را در من زنده می‌کند: دوست هنردوستی که رهرو راه آریان‌پور و جانشین او در دانشکده‌ی ‏هنرهای زیبا بود، نام آریان‌پور را همواره بر زبان داشت، و در تابستان ۱۳۶۷ اعدامش کردند.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

10 June 2020

Tjära i honung - 17

ترجمه‌ی سوئدی بخش هفدهم «قطران در عسل»:

Jag bestämde mig dagen därefter för att med lätt gymnastik och mentala övningar höja min ‎moral. Detta hjälpte mig en hel del och jag fick tillbaka min inre balans. Men ingen kom till ‎cellen eller frågade efter mig i en hel vecka. Detta påminde mig om ryktena som gick bland ‎folk och handlade om att: ”De grep en och sen hörde ingen någonting av honom”. Jag hade ‎ingen spegel för att se hur jag såg ut men det kändes att jag såg ofräscht ut och stank. Min ‎kropps lukt plågade mig själv.‎

På morgonen den sjunde dagen öppnades cellens dörr två gånger och varje gång släpptes en ‎ny fånge i cellen. Den ena var en medelålders man som hette Monsef och hade en grå och ‎stor mustasch. Hans tinningar hade grånat och han hade tappat håret i hjässan. Han var ‎ingenjör och hade gått ut tekniska fakulteten i Teherans universitet som VVS-ingenjör för ‎länge sedan. Han berättade att de hade tagit hit honom för att förhöra honom om Mehdi ‎Fazilat-kalam som var en beväpnad gerilla på rymmen. Den andra var en ung man, Mohammad ‎Amir-shah-karami, med blåa ögon och tunna blonda hår. Han studerade fysik i tredje året på ‎min högskola och det verkade att även han hade gripits för deltagande i antiamerikansk ‎demonstration. Han hade stark brytning på Esfahani och var en religiös fanatiker.‎

Jag var glad för att dela cell med några andra för att deras närvaro var bra i alla fall, fyllde ‎ensamheten och man glömde bort minuternas och timmarnas tyngd. Utöver enstaka ord som ‎jag hade växlat med vaktmästarna hade jag inte pratat alls i en hel vecka och att sitta och prata ‎med nya medfångar var för mig en gåva från himlen. Än så länge visste jag ingenting om ‎infiltrerande eller tjallande cellkamrater, och kände mig glad och bekväm med dem.‎

Knappt någon timme efter ankomsten av nya medfångarna kom frisören och vi togs ut till den ‎lilla korridoren utanför cellen en efter en för att klippa håret. Först tog de Monsef och efter ‎ett tag hörde vi hur han bråkade med frisören som ville raka bort även hans mustasch helt. ‎Monsef kom tillbaka till slut segrande med snaggat huvud och mustaschen i behåll. Jag var ‎sist som satt i frisörstolen och när jag kom tillbaka till cellen skrattade Monsef och Shah-‎karami åt mitt nya utseende. Monsef sa:‎

‎- Du är ju så ung! Är du verkligen 19 årig student? Detta ditt utseende påminner om ingen ‎äldre än en niondeklassare. Inte sant?‎
Och Shah-karami höll med honom.‎
Jag kände ingenting stötande i deras skämt och skratt och glädjekänslan för deras närvaro var ‎fortfarande starkare än alla andra känslor för mig.‎

På eftermiddag fördes vi med ögonbindel till ett badhus med många duschkabiner och vi fick ‎tre minuter på oss för att tvätta oss. Jag kom tillbaka med tvål kvar på kroppen.‎

Monsef lärde oss att tömma ena ändan av det unkna bröd som vi fick, för att använda det ‎som sked, och att använda brödresterna för att rensa fettet ur skålen för att kunna diska dem ‎lättare och renare. Han hade många och roliga saker att berätta och snart började vi prata om ‎universums tillkomst och olika teorier om det. Monsef pratade om Big Bangteorin. Jag hade ‎läst om denna teori lite här och var. Men Shah-karami trodde bara på Koranen och dess ‎tolkningar och var övertygad om att Koranen var en samling av all vetenskap. Han sa med ‎mycket mystisk ton att vetenskapsmännen i fysik har helt nyligen kommit med teorier om att ‎elektroner är ihåliga bollar, medan trettonhundra år tidigare har samma sak skrivits i Koranen ‎efter uppenbarelse från Gud.‎

Monsef försökte artigt och med ett avundsvärd lugn förhindra oss från att hamna i ‎ideologisk gräl med varandra och vi fortsatte våra diskussioner mycket vänligt. Jag och Shah-‎karami gav vår cigarettranson till Monsef och lät honom, i sommaren hetta, sova vid väggen ‎där det fanns ett litet luftintag i fönstret högst upp nära taket.‎

Två dagar senare flyttades vi med förbundna ögon till tredje våningen. Nya cellen hade inget ‎fönster och var trapetsformad vars smala ända var dränkt i mörkret för evigt.‎

Efter lunchen, när det var dags för diskning, såg jag ett rum mittemot toaletterna med kaklade ‎väggar och en hög säng och olika redskap, och gissade att detta måste vara tortyrkammaren. ‎Några timmar senare fick jag min gissning bekräftad. En fånge torterades och hans ‎omänskliga, hemska, och skakande skrik beordrade alla till tystnad. Vi tre satt i den mörka ‎cellen i en liten cirkel mittemot varandra i den lilla ljusfläcken som kom från en svag lampa ‎som hängde utanför hålet ovanför dörren. Vi hade kramat var sina knän och våra blickar ‎möttes med varandra med den torterade fångens varje skrik. Varje skrik var som en våt borste ‎som drogs på min rygg. Jag var förvirrad bland mina känslor: ilska, avsky, skräck, medlidande, ‎glädje för att det inte var jag som torterades, nyfikenhet, och många andra otydliga känslor ‎inom mig kämpade mot varandra och växlade plats med varandra.‎

Även tortyrens slut minskade ingenting av tyngden på vår tystnad. Vi samtalade inte längre ‎och var och en var djupt dränkt i egna plågsamma tankar. Efter en middag som jag knappast ‎kunde svälja, och när jag var på väg att återvända från diskningen, på väg ut ur toalettdörren, ‎förhindrades jag plötsligt av medföljande soldaten och han knuffade mig bakom dörren. ‎Fångarna fick inte se varandra men jag hann i den korta stunden och i en ögonkast se vad jag ‎inte fick se: De höll på att föra en torterad okänd fånge tillbaka till sin cell. Han var ‎medvetslös. Hans huvud hängde på hans bara bröst. Hans vita skjortans knappar var rivna. På ‎skjortans rygg syntes breda ränder av blod. Två soldater hade tagit under hans armar på båda ‎sidor och hans ben drogs svepande på golvet. De blodfläckar som syntes på bandaget i hans ‎fotsulor etsade sig i mitt huvud för evigt. Soldaterna tog honom till cellen, plåtdörren och ‎skjutlåset ekade i korridoren, och först då lät min vakt mig att lämna toaletten. På väg till ‎cellen tittade jag på soldatens ansikte och kunde märka smärta och avsky. På golvet i ‎korridoren syntes två linjer av blod som hade lämnats av torterade fångens fötter. Spåren gick ‎till cellen bredvid vår cell.‎

Jag berättade ingenting av det jag hade sett till mina cellkamrater men lite senare, när vi ‎förberedde oss för att sova, vaknade fången i cellen bredvid och började kvida. Jag kunde inte ‎sova en blund hela natten.‎

På morgonen började Monsef att prata med vaktmästarna och klagade över att cellen var ‎mörk, hade inget luftintag, att han var i hög ålder, att kände sig kvävd av mörkret och värmen ‎och brist på luft, och önskade att de flyttar oss tillbaka till andra våningen. Redan före ‎lunchen fick vårt önskemål gehör och vi flyttades till en annan cell en trappa ner.‎

Det kändes märkligt att administrationen i fängelset gick med på denna önskan. Senare, när vi ‎flyttades till öppna anstalten fick jag höra från Shah-karami och flera andra att Monsef hade ‎tvingats till att bli tjallare och samarbetade med torterarna. Jag trodde inte på dem.‎

‎***‎
Tio år senare, arbetslös, bostadslös, förföljd av Islamiska Republikens säkerhetspolis, ‎bekantskapsnätverket föreslog mig ett VVS-företag för att söka jobb. Väl på plats visade det ‎sig att företagets VD är samma monsef. Min bekant på företaget nämnde honom, det ‎påminde mig om minnena från tio år tidigare och jag bad att få träffa honom. Ingenjör ‎Monsef blev inte glad av att träffa mig, kunde inte komma ihåg mig, och frågade om jag var ‎den medicinstudent som hade plågat honom i fängelset och spridit dåliga rykten om honom. ‎Det var inte jag och jag fick inget jobb eller skydd hos honom heller.‎

‎***‎
Mohammad Amir-Shah-karami var medlem och en av grundarna av religiösa gruppen ‎‎”Mahdaviun” som kämpade mot Schahen. Några år efter fängelset dödades han av SAVAKs ‎kulor vid en gatustrid. Hans bror, Mehdi, även han student på vår högskola, också satte sitt liv ‎vid en explosion av en hemmagjord bomb som han körde med sig på en moped i Esfahan.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

07 June 2020

دیدارهای احسان طبری - ۴

روزی به دعوت محمود اعتمادزاده (م.ا. به‌آذین) (۱۳۸۵-۱۲۹۳) و همسرش، احسان ‏طبری و همسرش را برای ناهار به خانه‌ی آنان بردم. با ‏اصرار طبری و همسرش، و البته اصرار اقدس خانم همسر به‌آذین، برای نخستین و واپسین بار ‏میهمان سفره به‌آذین بودم و نان و نمکش را ‏خوردم. همسر هنرمند و مهربان به‌آذین روی میز ‏دوازده‌نفره‌ای که در اتاق پذیرایی بزرگی جای داشت سفره ‏رنگینی چیده بود. جز ما سه میهمان، ‏بقیه همه اعضای خانواده‌ی بزرگ به‌آذین بودند. از آن میان من با کاوه پسر به‌آذین از پیش از انقلاب، ‏به واسطه‌ی یک دوست مشترک، و از برنامه‌های کوه‌پیمایی دانشجویی آشنایی داشتم. اما بر سر ‏میز دور از هم افتاده‌بودیم و من در این مجلس احساس غریبی می‌کردم. طبری چند بار کوشید مرا ‏نیز در گفت‌وگوها شرکت دهد، اما در تمام طول چند ‏ساعتی که آن‌جا بودم هیچ گفت‌وگوی ‏مستقیمی میان من و به‌آذین پیش نیامد.‏

چند بار در سکوتی که پیش آمد، خواستم به به‌آذین بگویم که «در آن تحصن بزرگ دانشگاه صنعتی ‏آریامهر در ۲۴ آبان ۱۳۵۶ که شما صبح فردایش آمدید و کمک کردید که بست نشستن به شکل ‏آبرومندانه‌ای به پایان برسد، من یکی از گردانندگان جلسه بودم. من شما را روی صحنه بردم و ‏معرفی کردم»، اما با خود فکر کردم که گفتن چنین چیزی بی‌گمان نوعی خودشیرینی حساب ‏می‌شود، و خب، که چی؟ پس دم فرو بستم.‏

طبری یادداشت‌هایی خطاب به به‌آذین و نیز مطالبی برای درج در دفترهای "شورای نویسندگان و ‏‏هنرمندان ایران" می‌نوشت که من می‌بایست به به‌آذین برسانمشان. هر بار پیشاپیش تلفن می‌زدم، قرار ‏می‌گذاشتم ‏و به منزل به‌آذین می‌رفتم. او مرا سرپایی و در گاراژ ورودی خانه‌شان می‌پذیرفت، ‏سلامم را جویده پاسخ می‌داد، ‏یادداشت را می‌خواند، سری تکان می‌داد، "خوب" می‌گفت و بعد ‏نگاهم می‌کرد. می‌پرسیدم: پاسخی ندارید؟ ‏چیزی ندارید برای ایشان [طبری] ببرم؟ می‌گفت ‏‏"خیر!"، خداحافظی می‌کردم و می‌رفتم. سخنی بیش از این با ‏هم نداشتیم! من اهل خودشیرینی ‏و چاپلوسی نبودم و بی‌گمان او نیز هرگز به خودشیرینی و چاپلوسی راه ‏نمی‌داد. از خمیره‌ای ‏مشابه بودیم: درونی حساس و لطیف داشت که به ناگزیر می‌بایست جامه‌ای سخت و ‏خشن بر آن ‏بپوشاند تا از دید و گزند نامحرمان ایمنش دارد. تا آدمی را خوب و ژرف نمی‌شناخت، دری به درون ‏وجودش به رویش ‏نمی‌گشود و مهر از لب بر نمی‌داشت.‏

یک بار می‌بایست چند نوشته‌ی طبری را همراه با یادداشتی به به‌آذین می‌رساندم. اما تا فرصتی ‏پیدا کنم و کار را انجام دهم، طبری نوشته‌های دیگری بر آن مجموعه افزود، و یادداشت تازه‌ای ‏نوشت. چنین بود که یادداشت نخست طبری پیش من ماند:‏

‏«دوست بسیار عزیز و نازنین [به‌آذین]‏

مثل آنکه مطالب زیادی از من در نزد دوستان تل‌انبار شده: دو نقد و سه قصه (از «قصه‌های ‏فیروزکوه») و اینک یک ‏قصۀ تاریخی (به‌نام «معجون سبز»). چون فصلنامۀ نو هنوز تدارک نشده، ‏جای انتخاب باقی است. من تصور ‏می‌کنم که نقدهای مربوط به «نبردی مشکوک» و «سرنوشت ‏بشر» را به‌همراه قصّۀ تاریخی «معجون سبز» بتوان ‏در فصلنامۀ بعدی گنجاند و قصه‌های ‏فیروزکوه را "انشاالله" برای فصلنامۀ دورتر گذاشت. (این‌همه دوراندیشی برای ‏دوران ِ نااستوار و ‏طوفانی ما علامت سبکسری است!) برای توضیح عرض می‌کنم:‏

A‏‎ – ‎نقد سرنوشت بشر به‌وسیله دوست گرامی سیاوش [کسرایی] و نقد در نبردی مشکوک ‏به‌وسیله‌ی نازی ‏خانم [عظیما] تقدیم شده.‏

‏[‏B‏–] قصّه‌ها را دوست ما شیوا آورده‌است (روی هم ۴ قصّه) است که اگر هیچکدام هم درج ‏نشود، کم‌ترین حرفی ‏ندارم.‏

با این‌حال هر طور که امکان اجازه دهد رفتار شود، مطیع هستم.‏

با سلام ارادتمندانۀ آذر و خود به خانم و آن دوست بزرگوار و کاوه عزیز.
‏»‏

چنان که به یاد می‌آورم طبری متنی در معرفی ترجمه‌ی به‌آذین از «دن آرام» یا «زمین نوآباد» ‏شولوخوف نوشت و جایی منتشر کرد. او می‌گفت که گرچه متن اصلی کتاب را به روسی خوانده، ‏اما خواندن ترجمه‌ی به‌آذین دلپذیرتر است، منتها می‌بایست برای نقل نام‌های طولانی و بغرنج ‏روسی در متن داستان فکری کرد.‏

همان خانه است که اکنون کاوه اعتمادزاده می‌کوشد که به یادگار به‌آذین به ثبت ملی برساند.

به‌آذین در خاطراتش از زندان‌های جمهوری اسلامی با نام «بار دیگر، و این بار...» صحنه‌های دردآوری ‏از هم‌زنجیری خانگی با طبری در خانه‌ای در فرمانیه‌ی تهران، از درگذشت آذر، و درگذشت خود طبری ‏به قلم آورده‌است.‏

نیز بخوانید: در حاشیه‌ی جهان به‌آذین

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏