10 June 2020

Tjära i honung - 17

ترجمه‌ی سوئدی بخش هفدهم «قطران در عسل»:

Jag bestämde mig dagen därefter för att med lätt gymnastik och mentala övningar höja min ‎moral. Detta hjälpte mig en hel del och jag fick tillbaka min inre balans. Men ingen kom till ‎cellen eller frågade efter mig i en hel vecka. Detta påminde mig om ryktena som gick bland ‎folk och handlade om att: ”De grep en och sen hörde ingen någonting av honom”. Jag hade ‎ingen spegel för att se hur jag såg ut men det kändes att jag såg ofräscht ut och stank. Min ‎kropps lukt plågade mig själv.‎

På morgonen den sjunde dagen öppnades cellens dörr två gånger och varje gång släpptes en ‎ny fånge i cellen. Den ena var en medelålders man som hette Monsef och hade en grå och ‎stor mustasch. Hans tinningar hade grånat och han hade tappat håret i hjässan. Han var ‎ingenjör och hade gått ut tekniska fakulteten i Teherans universitet som VVS-ingenjör för ‎länge sedan. Han berättade att de hade tagit hit honom för att förhöra honom om Mehdi ‎Fazilat-kalam som var en beväpnad gerilla på rymmen. Den andra var en ung man, Mohammad ‎Amir-shah-karami, med blåa ögon och tunna blonda hår. Han studerade fysik i tredje året på ‎min högskola och det verkade att även han hade gripits för deltagande i antiamerikansk ‎demonstration. Han hade stark brytning på Esfahani och var en religiös fanatiker.‎

Jag var glad för att dela cell med några andra för att deras närvaro var bra i alla fall, fyllde ‎ensamheten och man glömde bort minuternas och timmarnas tyngd. Utöver enstaka ord som ‎jag hade växlat med vaktmästarna hade jag inte pratat alls i en hel vecka och att sitta och prata ‎med nya medfångar var för mig en gåva från himlen. Än så länge visste jag ingenting om ‎infiltrerande eller tjallande cellkamrater, och kände mig glad och bekväm med dem.‎

Knappt någon timme efter ankomsten av nya medfångarna kom frisören och vi togs ut till den ‎lilla korridoren utanför cellen en efter en för att klippa håret. Först tog de Monsef och efter ‎ett tag hörde vi hur han bråkade med frisören som ville raka bort även hans mustasch helt. ‎Monsef kom tillbaka till slut segrande med snaggat huvud och mustaschen i behåll. Jag var ‎sist som satt i frisörstolen och när jag kom tillbaka till cellen skrattade Monsef och Shah-‎karami åt mitt nya utseende. Monsef sa:‎

‎- Du är ju så ung! Är du verkligen 19 årig student? Detta ditt utseende påminner om ingen ‎äldre än en niondeklassare. Inte sant?‎
Och Shah-karami höll med honom.‎
Jag kände ingenting stötande i deras skämt och skratt och glädjekänslan för deras närvaro var ‎fortfarande starkare än alla andra känslor för mig.‎

På eftermiddag fördes vi med ögonbindel till ett badhus med många duschkabiner och vi fick ‎tre minuter på oss för att tvätta oss. Jag kom tillbaka med tvål kvar på kroppen.‎

Monsef lärde oss att tömma ena ändan av det unkna bröd som vi fick, för att använda det ‎som sked, och att använda brödresterna för att rensa fettet ur skålen för att kunna diska dem ‎lättare och renare. Han hade många och roliga saker att berätta och snart började vi prata om ‎universums tillkomst och olika teorier om det. Monsef pratade om Big Bangteorin. Jag hade ‎läst om denna teori lite här och var. Men Shah-karami trodde bara på Koranen och dess ‎tolkningar och var övertygad om att Koranen var en samling av all vetenskap. Han sa med ‎mycket mystisk ton att vetenskapsmännen i fysik har helt nyligen kommit med teorier om att ‎elektroner är ihåliga bollar, medan trettonhundra år tidigare har samma sak skrivits i Koranen ‎efter uppenbarelse från Gud.‎

Monsef försökte artigt och med ett avundsvärd lugn förhindra oss från att hamna i ‎ideologisk gräl med varandra och vi fortsatte våra diskussioner mycket vänligt. Jag och Shah-‎karami gav vår cigarettranson till Monsef och lät honom, i sommaren hetta, sova vid väggen ‎där det fanns ett litet luftintag i fönstret högst upp nära taket.‎

Två dagar senare flyttades vi med förbundna ögon till tredje våningen. Nya cellen hade inget ‎fönster och var trapetsformad vars smala ända var dränkt i mörkret för evigt.‎

Efter lunchen, när det var dags för diskning, såg jag ett rum mittemot toaletterna med kaklade ‎väggar och en hög säng och olika redskap, och gissade att detta måste vara tortyrkammaren. ‎Några timmar senare fick jag min gissning bekräftad. En fånge torterades och hans ‎omänskliga, hemska, och skakande skrik beordrade alla till tystnad. Vi tre satt i den mörka ‎cellen i en liten cirkel mittemot varandra i den lilla ljusfläcken som kom från en svag lampa ‎som hängde utanför hålet ovanför dörren. Vi hade kramat var sina knän och våra blickar ‎möttes med varandra med den torterade fångens varje skrik. Varje skrik var som en våt borste ‎som drogs på min rygg. Jag var förvirrad bland mina känslor: ilska, avsky, skräck, medlidande, ‎glädje för att det inte var jag som torterades, nyfikenhet, och många andra otydliga känslor ‎inom mig kämpade mot varandra och växlade plats med varandra.‎

Även tortyrens slut minskade ingenting av tyngden på vår tystnad. Vi samtalade inte längre ‎och var och en var djupt dränkt i egna plågsamma tankar. Efter en middag som jag knappast ‎kunde svälja, och när jag var på väg att återvända från diskningen, på väg ut ur toalettdörren, ‎förhindrades jag plötsligt av medföljande soldaten och han knuffade mig bakom dörren. ‎Fångarna fick inte se varandra men jag hann i den korta stunden och i en ögonkast se vad jag ‎inte fick se: De höll på att föra en torterad okänd fånge tillbaka till sin cell. Han var ‎medvetslös. Hans huvud hängde på hans bara bröst. Hans vita skjortans knappar var rivna. På ‎skjortans rygg syntes breda ränder av blod. Två soldater hade tagit under hans armar på båda ‎sidor och hans ben drogs svepande på golvet. De blodfläckar som syntes på bandaget i hans ‎fotsulor etsade sig i mitt huvud för evigt. Soldaterna tog honom till cellen, plåtdörren och ‎skjutlåset ekade i korridoren, och först då lät min vakt mig att lämna toaletten. På väg till ‎cellen tittade jag på soldatens ansikte och kunde märka smärta och avsky. På golvet i ‎korridoren syntes två linjer av blod som hade lämnats av torterade fångens fötter. Spåren gick ‎till cellen bredvid vår cell.‎

Jag berättade ingenting av det jag hade sett till mina cellkamrater men lite senare, när vi ‎förberedde oss för att sova, vaknade fången i cellen bredvid och började kvida. Jag kunde inte ‎sova en blund hela natten.‎

På morgonen började Monsef att prata med vaktmästarna och klagade över att cellen var ‎mörk, hade inget luftintag, att han var i hög ålder, att kände sig kvävd av mörkret och värmen ‎och brist på luft, och önskade att de flyttar oss tillbaka till andra våningen. Redan före ‎lunchen fick vårt önskemål gehör och vi flyttades till en annan cell en trappa ner.‎

Det kändes märkligt att administrationen i fängelset gick med på denna önskan. Senare, när vi ‎flyttades till öppna anstalten fick jag höra från Shah-karami och flera andra att Monsef hade ‎tvingats till att bli tjallare och samarbetade med torterarna. Jag trodde inte på dem.‎

‎***‎
Tio år senare, arbetslös, bostadslös, förföljd av Islamiska Republikens säkerhetspolis, ‎bekantskapsnätverket föreslog mig ett VVS-företag för att söka jobb. Väl på plats visade det ‎sig att företagets VD är samma monsef. Min bekant på företaget nämnde honom, det ‎påminde mig om minnena från tio år tidigare och jag bad att få träffa honom. Ingenjör ‎Monsef blev inte glad av att träffa mig, kunde inte komma ihåg mig, och frågade om jag var ‎den medicinstudent som hade plågat honom i fängelset och spridit dåliga rykten om honom. ‎Det var inte jag och jag fick inget jobb eller skydd hos honom heller.‎

‎***‎
Mohammad Amir-Shah-karami var medlem och en av grundarna av religiösa gruppen ‎‎”Mahdaviun” som kämpade mot Schahen. Några år efter fängelset dödades han av SAVAKs ‎kulor vid en gatustrid. Hans bror, Mehdi, även han student på vår högskola, också satte sitt liv ‎vid en explosion av en hemmagjord bomb som han körde med sig på en moped i Esfahan.‎

No comments: