- Hjäääälp…
Solen skiner. Bakus ständiga vind blåser, men i dag är vinden lite svagare och havets vågor är inte så stora och så höga. Jag badar inte så långt från stranden tillsamman med en grupp av invånarna i flyktingförläggningen Zughulba utanför Baku.
- Hjääälp…, hjääälp…
Det hörs ett rop från någonstans blandat med vågornas sorlande och porlande och vindens vinande. Blickarna letar efter ropets riktning. Det är någon som inte har lyssnat på varningar och längre bort, nära klippiga delen av stranden, där man har varnat för att det finns farliga strömmar under utan, kämpar med vågorna och vinkar:
- Hjääälp…, hjääälp…
Vem är det? Någon säger att det är Djafar.
- Vilken Djafar?
- Den där unga mannen från Bandar-e-Anzali.
- Hjääälp…
Avståndet är längre än hundra meter, och jag står närmast i vattnet. En röst säger bakifrån:
- Shiva, gå du! – och jag börjar lyhört simma ditåt.
Vems röst var det som sa mitt namn? Var det Hussein som kallas för ”Yoghurt Hussein”? Jag vet inte. Jag simmar bland vågorna och vet inte om det är vågornas riktning eller strömmen i vattnet som drar mig hastigt mot Djafar. Han ser det men ändå, fast lite svagare skriker ”hjälp” igen och simmar mot mig. Jag ser en liten bit sandstrand mellan klipporna till höger om honom som ligger närmare honom. Jag förstår inte varför han simmar inte ditåt.
Jag saktar ner när jag kommer närmare honom; mina ben sjunker från ytan till djupet, och plötsligt känner jag hur vattnet strömmar starkt i djupet. Denna ström, och vågornas virvlande mellan klipporna kastar mig in i Djafars famn. Djafar lägger ena armen runt min hals och drar mig med sig under vattnet. Jag vrider mig under vattnet och befriar min nacke från hans grepp, kommer upp till ytan, drar in ett djupt andetag, tar med armen under hans arm och drar honom mot den där lilla sandstranden. Han gör inget motstånd men efter ett par meter välter en våg på hans ansikte, han vrider och vänder sig, befriar sig från mig, och skriker igen:
- Hjälp…, hjälp…
Jag tar mig till hans ryggsida, håller med händerna i hans huvud vid hans öron så att hans ansikte pekar uppåt, ryggsimmar bara med mina ben, och drar honom mot stranden. Men nu välter vågorna på bådas ansikten och det är svårt att andas i detta läge. Vågorna virvlar och vrider mellan klipporna och det är svårt att simma i ett sådant vatten. Det tär på krafterna. Och varje gång benen sjunker lite djupare så drar strömmen oss med sig mot klipporna längre bort. Trots allt detta lyckas jag dra honom några meter till mot stranden. Jag är trött nu. Har blivit andfådd. Jag känner att krafterna håller på att ta slut. En våg välter på våra ansikten. Djafar vrider och vänder och befriar sig från mitt grepp. Jag får vatten i halsen och hostar. Jag måste svepa bort vatten ur ögonen för att kunna se honom, och då hinner han hamna utanför mitt räckhåll. Han skriker stammande: - Hjälp… - Jag vill simma mot honom, men en våg drar honom längre bort. Strömmen under ytan håller på att dra mig bort. En annan våg reser sig mellan oss. Jag ser inte Djafar längre. Drar mig upp så mycket jag kan och tittar: Djafar syns inte. Drar mig upp igen, tittar runt, vänder åt alla håll och ropar hans namn. En annan våg kommer. Drar mig upp igen. Djafar finns inte. Vart försvann han? Vad hände? Vad ska jag göra?
Djupt förtvivlan, oduglighet, ånger, rädsla, skam, ångest, och vad vet jag vilka andra besvärliga känslor sveper hela min tillvaro i sig. Jag har ju ingen kunskap eller erfarenhet i räddning. Varför kom jag då? Varför kom ingen annan? Vad ska jag göra nu? Krafterna har tagit slut. Det har blivit svårare att kämpa mot strömmen under ytan. Jag är andfådd. Jag vänder i all förtvivlan för att se om någon annan är på väg till undsättning. Doktor Ahmad är på väg hitåt gående i vatten som når under hans knän, men han går mycket långsamt. Längre bort springer några hitåt på stranden. Jag vänder mig mot vattnet. Djafar syns inte. Mina armar och ben är inte i min styr längre. Vågor, vändande vågor, virvlande vågor, och strömmen under ytan leker med min kropp hur de vill. Jag är yr i huvudet. Hjärtat slår hårt i öronen. Jag måste göra någonting. En våg drar mig bortre. Jag måste göra någonting. Samlar alla mina krafter och slår med armar och ben och försöker simma mot den där lilla sandstranden bland klipporna, men till ingen nytta. Avståndet minskar inte. Rädslan drar sina äckliga fingrar på min rygg. Jag ser bilden av en hästs ögon framför mig, ett fjärran minne från barndomen:
I den branta, stenlagda och istäckta nerförsbacken utanför Ardebils basar har en häst halkat, gått omkull, och ramlat under tunga lasten av sin kärra. Hans ena bakre underben är knäckt, och knäckta vita benet med fläckar av blod sticker ut ur hans fina sammetsskinn. Hästen sitter på sin häck och trots förarens hårda piskning och svordomar kan inte röra sig. Hästens ögon, hans ögonvita, är större och vitare än någonsin. Dödsångesten syns så tydligt i hans ögon så att håren reser sig i hela min kropp. Denna ångest, denna avskyvärda dödsångest vill jag aldrig någonsin se i någon varelses ögon. Aldrig! Jag såg den inte i Djafars ögon heller. Hörde jag det i hans sista rop efter hjälp? Jag vet inte.
Nej, jag får inte ge upp! Jag slår med armar och ben. En våg hjälper mig bakifrån. Plötsligt känner jag sandbotten under ena foten. Lägger båda fötterna på botten. Var det så nära? Vänder mig: Djafar?... Djafar syns inte. Jag kan inte hålla mig på benen. Lungorna vill vända sig utåt för att kunna få mer syre. Jag tar några steg mot stranden. ”Kommissarien” som är ansvarig för flyktinglägret dyker upp ovanför klipporna på stranden. Jag vet inte hur han har fått kännedom om händelsen och hur han har kunnat ta sig dit så fort. Han hoppar ner från klipporna, springer på den lilla biten av sandstranden, och tar av sina kläder medan han springer. Han har badbyxor på sig, springer in i vattnet och dyker ner bredvid mig.
Det finns ingenting mer som jag kan göra och det hjälper inte om jag står kvar där darrande och ostadigt. Jag går mot stranden och omtöcknad och matt sjunker ihop nära doktor Ahmads fötter. De andra närmar sig springande. Det sägs att jag är dödsblek. Djafar,… Vad hände med Djafar? Vilken skam. Kommissarien har försvunnit under vattnet. Jag hoppas att han hittar Djafar och drar ut honom levande. Några säger att jag måste ta mig till mitt rum och vila. Någon tar under min arm, hjälper mig att stå på benen, och jag går med darriga steg mot huset som ligger uppe på höga kullen och tittar mot havet. Den del av stranden där räddningsaktiviteten pågår syns inte längre och vi vet inte vad som händer där. På rummet lägger jag mig på sängen under lakan. Varför simmade jag dit? Varför var det jag som simmade? Varför gav sig ingen annan i väg?
Jag mår dåligt och besvärliga tankar plågar mig: Jag kände inte Djafar och under den korta tiden som vi hade varit där hade jag inte haft en chans att få bekanta mig med honom eller växla några ord. Jag tänkte inte alls på hjältemod när jag började simma mot honom. Det var instinktivt och det var någon som hjälpte genom att säga mitt namn. Varför gick jag? Varför försvann Djafar så fort? Vad hände?
Massud kommer efter några minuter, tröstar mig och säger saker som en livserfaren senior person. Jag mår inte bra ändå. Vad smärtsamt: att som en ung man fly fängelse, tortyr, och avrättning, och sedan när du känner dig i säkerhet, drunkna i den säkra kustens vatten. Å, vad smärtsamt. Vad smärtsamt. Vad smärtsamt för hans föräldrar och syskon.
Någon timme senare kommer någon och meddelar att polisen är på plats och de vill förhöra mig. Stackars Djafar har inte hittats. Kommissarien och några av flyktingslägrets personal håller på fortfarande och letar efter honom i vattnet. Jag reser mig och med fortfarande darriga ben går till ett rum där polisen sitter och håller förhör. Två poliser sitter bakom ett bord. ”Yoghurt Hussein” och några andra av oss flyktingar finns med i rummet. Hussein hjälper till med tolkning för dem som inte kan azerbajdzjanska. Polisen bjuder mig att sitta på stolen vid bordet mittemot honom. Förhöret börjar och jag vet inte varför jag förhörs i många andras närvaro. De frågar namn, identitetsdata, utbildning, ankomstdatum, och liknande, och skriver ner. En del av frågorna i polisens mall passar inte vår situation, som till exempel bostadsadress och arbetsplats. Sedan kommer huvudfrågorna: Vilken tid och var gick jag in i vattnet? med vem? – och sedan, vad är bakgrunden till min bekantskap med Djafar?
- Jag känner inte honom…
- Varför gick ni tillsammans för att bada?
- Vi var inte tillsammans!
- Men varför var du med honom när han drunknade?
- Han ropade och ville ha hjälp. Jag simmade till honom…
- Hur mycket var avståndet när du började simma?
- Mer än hundra meter…
Poliserna tittar på varandra.
- Du menar att han ropade efter hjälp, och du simmade hundra meter för att komma till honom och hjälpa till?
- Ja!
Hussein som inte behöver tolka för mig, kan inte håll sig och blandar sig i:
- Han var hos oss. Vi var alla tillsammans. Han hade tagit sig till klipporna. Han simmade en hel del för att komma fram till honom.
Poliserna tar inga anteckningar längre, och plötsligt ser jag klart: Det handlar om mordanklagelse! Jag får kallsvett i hela kroppen. Hade inte tänkt på en sådan sida av händelsen. En förfärlig mardröm kastar sig på mitt huvud. Jag ser bilden på Sibiriens arbetsläger framför mig. Rummet snurrar runt mitt huvud. Jag tittar på de närvarande: ögonvittnena är inte så få. De frågar några saker till och sedan låter mig gå.
De hittar inte Djafar tills mörkret faller heller. Nästa dag ankrar de en båt i några hundra meters avstånd från stranden och det sägs att dykare håller på och letar under vattnet. Vädret är inte lämpligt för att bada och det är ingen som går till stranden. Det går en vecka och de hittar fortfarande inte Djafar. Kommissarien, som var tjänsteman på Sovjets ambassad i Teheran som för ett tag sedan, efter att en av hans medarbetar, Vladimir Kuzichkin, hoppade av till England och sålde massor med information om Tudehpartiet och Sovjetunionens spionnätverk i Iran till britterna (och de i sin tur lämnade vidare till Irans regering), anklagades för spioneri och ickediplomatiska verksamheter, förklarades som persona non grata och utvisades tillsammans med 17 andra tjänsteman ur Iran den 5 maj 1983, säger: - Vi måste hitta honom. Vi vet ju inte. Han kanske hade infiltrerat sig bland er för att komma hit, samla information om er, spela drunknad, och sedan simma tillbaka och ta informationen med sig till Iran.
I så fall måste Djafar simma mer är 200 kilometer för att komma till Iran! Det går diverse skvaller bland folk på förläggningen. Några av Djafars vänner tror inte att han har drunknat. De säger att det inte finns en enda man från Bandar-e-Anzali, på andra sidan Kaspiska havet, som inte kan simma; att Djafar var Anzalis och havets barn, och en från Anzali kan omöjligen drunkna så lätt; att han tjänstgjorde i flottan och för att tjänstgöra i flottan måste man vara en duktig simmare. Någon frågar: Hur kunde Shiva simma så långt för att komma fram till Djafar, kunde brottas med Djafar, med vågor, och med strömmen under ytan, och ändå dra sig ur smeten med livet i behåll, men Djafar kunde inte det? Och jag vet själv att jag inte är en medelmåttig simmare ens.
Men några andra säger att Djafar fick cigaretter gratis här och rökte två paket om dagen. Hans kondition var dålig. Namiq Akhundov, chef för Azerbajdzjanska Kommunistpartiets Internationella Avdelning har samlat en grupp kring sig och pratar med dem. Jag står längre bort men hör honom säga: Djafar har tyvärr drunknat. Vi är nu säkra på det. Den där kamraten skulle inte ha släppt honom och borde ha dragit upp honom ur vattnet till vilket pris som helst.
Massud kommer mitt i andra veckan och meddelar att Djafars lik har hittats precis där jag tappade honom, i ett litet hål under klipporna. De har tagit med Massud för att identifiera honom och bevittna, och sedan har de begravt liket i hans närvaro i en kyrkogård nära Baku.
Stackars Djafar. Jag har sår i hjärtat för honom. Jag orkade inte rädda honom. Jag gråter för honom i mitt hjärta. Jag gråter för hans mor.
Några dagar senare är vädret lämpligt för att bada. Folk säger att för att glömma den bittra händelsen är det bäst att inte sitta och trycka i våra rum utan vi måste gå och bada och roa oss. De insisterar att speciellt jag måste göra det. Jag hänger med. Någon föreslår att de ska välja mig som badvakt så att jag står längst ut i vattnet och inte låter någon passera mig, och alla håller med. Förslaget låter lite löjligt för mig. Det är hämtat direkt från Anton Makarenkos ”Pedagogisk poem” (Vägen till livet): Låt den misslyckade ta ansvaret!
Jag går ovilligt i vattnet så långt min länd tillåter och står i min postering. Ingen får simma längre bort. Alla lyder till en början, men någon timme senare kommer Mohammad, Abbas, och hans bror Hussein simmande och utan någon som helst hänsyn passerar linjen och simmar vidare. Jag vill inte vara badvakt längre, och lämnar min postering.
***
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…
Kunde inte…
***
Sju år senare, en dag ringer telefonen hemma i Stockholm. Jag tar luren. Det är Esmail. Jag är inte bekant med honom och har aldrig träffat honom. Jag har bara hört att flera månader innan Iranska Tudehpartiet slogs sönder och samman av regimen i Iran, har partiet skickat honom för att studera journalistik i Moskva. Han sägs ha flyttat till Sverige för ett tag sedan, men att hans fru är ryska och därmed har han fortfarande ena foten i Moskva och den andra i Stockholm. Ändå försöker han att bilda en cirkel för att ”studera och begrunda problemen i dagens Iran”, och har haft vissa framgångar också, sägs det: Han har lyckats samla några elitintellektuella bland iranier och organiserat några tal och lektioner och fått artiklar skrivna. Hur har han hittat mitt nummer? Han berättar lite och introducerar sin cirkel, och bjuder mig också att bli medlem i cirkeln. Jag svarar:
- Tack för förtroendet men, tyvärr, jag har lämnat alla sådana aktiviteter åt sidan och har ingen lust kvar att delta i liknande möten.
Han insisterar att jag ska vara med åtminstone en gång och se det från nära håll. Jag upprepar mitt svar. Han blir tyst en liten stund, och sedan säger plötsligt:
- Jag vet om Djafars fall!
Jag stelnar och blir stum. Vad är det han säger? Vad har det med saken att göra? Vilket ”fall”? Hur vet han om händelsen med Djafar och mig? Jag anar någon sorts hot i hans ton; som om han vill säga: ”Jag vet saker så att om du inte kommer med i min cirkel så kommer jag att avslöja dem, och då får du ett helvete.” Esmail är från samma stad som Djafar. De har kanske varit släktingar? Kan det hända att man har berättat historien till Djafars familj på ett helt annat sett? Jag minns anklagelsen om mord. Lite irriterad säger jag:
- Vilket ”fall”? Det fanns inget fall. Han höll på att drunkna och ropade efter hjälp. Olyckligt nog var det jag som stod närmast. Jag simmade för att rädda honom men själv höll jag på att drunkna och tyvärr kunde jag inte dra upp honom… Det fanns minst femton ögonvittnen…
Han säger hastigt: Nämen okej då…, Hej då då. – och lägger på luren.
Vilket ”fall”? Var detta ett hot, eller en uppmuntran? Vet han någonting som inte jag vet? Esmail ringer aldrig mer och jag träffar honom aldrig, eller kanske ser honom lite här och var utan att känna till.
***
Sjutton år efter Djafars försvinnande i Kaspiska havets vågor gästar en annan av Djafars bekanta från samma stad hos mig. Han frågar om händelsen med Djafar, och jag berättar som det var. Han bevittnar att vår Kommissarie i Baku har ljugit och han kände mycket väl Djafar från sin tid i sovjetiska ambassaden i Teheran.
Solen skiner. Bakus ständiga vind blåser, men i dag är vinden lite svagare och havets vågor är inte så stora och så höga. Jag badar inte så långt från stranden tillsamman med en grupp av invånarna i flyktingförläggningen Zughulba utanför Baku.
- Hjääälp…, hjääälp…
Det hörs ett rop från någonstans blandat med vågornas sorlande och porlande och vindens vinande. Blickarna letar efter ropets riktning. Det är någon som inte har lyssnat på varningar och längre bort, nära klippiga delen av stranden, där man har varnat för att det finns farliga strömmar under utan, kämpar med vågorna och vinkar:
- Hjääälp…, hjääälp…
Vem är det? Någon säger att det är Djafar.
- Vilken Djafar?
- Den där unga mannen från Bandar-e-Anzali.
- Hjääälp…
Avståndet är längre än hundra meter, och jag står närmast i vattnet. En röst säger bakifrån:
- Shiva, gå du! – och jag börjar lyhört simma ditåt.
Vems röst var det som sa mitt namn? Var det Hussein som kallas för ”Yoghurt Hussein”? Jag vet inte. Jag simmar bland vågorna och vet inte om det är vågornas riktning eller strömmen i vattnet som drar mig hastigt mot Djafar. Han ser det men ändå, fast lite svagare skriker ”hjälp” igen och simmar mot mig. Jag ser en liten bit sandstrand mellan klipporna till höger om honom som ligger närmare honom. Jag förstår inte varför han simmar inte ditåt.
Jag saktar ner när jag kommer närmare honom; mina ben sjunker från ytan till djupet, och plötsligt känner jag hur vattnet strömmar starkt i djupet. Denna ström, och vågornas virvlande mellan klipporna kastar mig in i Djafars famn. Djafar lägger ena armen runt min hals och drar mig med sig under vattnet. Jag vrider mig under vattnet och befriar min nacke från hans grepp, kommer upp till ytan, drar in ett djupt andetag, tar med armen under hans arm och drar honom mot den där lilla sandstranden. Han gör inget motstånd men efter ett par meter välter en våg på hans ansikte, han vrider och vänder sig, befriar sig från mig, och skriker igen:
- Hjälp…, hjälp…
Jag tar mig till hans ryggsida, håller med händerna i hans huvud vid hans öron så att hans ansikte pekar uppåt, ryggsimmar bara med mina ben, och drar honom mot stranden. Men nu välter vågorna på bådas ansikten och det är svårt att andas i detta läge. Vågorna virvlar och vrider mellan klipporna och det är svårt att simma i ett sådant vatten. Det tär på krafterna. Och varje gång benen sjunker lite djupare så drar strömmen oss med sig mot klipporna längre bort. Trots allt detta lyckas jag dra honom några meter till mot stranden. Jag är trött nu. Har blivit andfådd. Jag känner att krafterna håller på att ta slut. En våg välter på våra ansikten. Djafar vrider och vänder och befriar sig från mitt grepp. Jag får vatten i halsen och hostar. Jag måste svepa bort vatten ur ögonen för att kunna se honom, och då hinner han hamna utanför mitt räckhåll. Han skriker stammande: - Hjälp… - Jag vill simma mot honom, men en våg drar honom längre bort. Strömmen under ytan håller på att dra mig bort. En annan våg reser sig mellan oss. Jag ser inte Djafar längre. Drar mig upp så mycket jag kan och tittar: Djafar syns inte. Drar mig upp igen, tittar runt, vänder åt alla håll och ropar hans namn. En annan våg kommer. Drar mig upp igen. Djafar finns inte. Vart försvann han? Vad hände? Vad ska jag göra?
Djupt förtvivlan, oduglighet, ånger, rädsla, skam, ångest, och vad vet jag vilka andra besvärliga känslor sveper hela min tillvaro i sig. Jag har ju ingen kunskap eller erfarenhet i räddning. Varför kom jag då? Varför kom ingen annan? Vad ska jag göra nu? Krafterna har tagit slut. Det har blivit svårare att kämpa mot strömmen under ytan. Jag är andfådd. Jag vänder i all förtvivlan för att se om någon annan är på väg till undsättning. Doktor Ahmad är på väg hitåt gående i vatten som når under hans knän, men han går mycket långsamt. Längre bort springer några hitåt på stranden. Jag vänder mig mot vattnet. Djafar syns inte. Mina armar och ben är inte i min styr längre. Vågor, vändande vågor, virvlande vågor, och strömmen under ytan leker med min kropp hur de vill. Jag är yr i huvudet. Hjärtat slår hårt i öronen. Jag måste göra någonting. En våg drar mig bortre. Jag måste göra någonting. Samlar alla mina krafter och slår med armar och ben och försöker simma mot den där lilla sandstranden bland klipporna, men till ingen nytta. Avståndet minskar inte. Rädslan drar sina äckliga fingrar på min rygg. Jag ser bilden av en hästs ögon framför mig, ett fjärran minne från barndomen:
I den branta, stenlagda och istäckta nerförsbacken utanför Ardebils basar har en häst halkat, gått omkull, och ramlat under tunga lasten av sin kärra. Hans ena bakre underben är knäckt, och knäckta vita benet med fläckar av blod sticker ut ur hans fina sammetsskinn. Hästen sitter på sin häck och trots förarens hårda piskning och svordomar kan inte röra sig. Hästens ögon, hans ögonvita, är större och vitare än någonsin. Dödsångesten syns så tydligt i hans ögon så att håren reser sig i hela min kropp. Denna ångest, denna avskyvärda dödsångest vill jag aldrig någonsin se i någon varelses ögon. Aldrig! Jag såg den inte i Djafars ögon heller. Hörde jag det i hans sista rop efter hjälp? Jag vet inte.
Nej, jag får inte ge upp! Jag slår med armar och ben. En våg hjälper mig bakifrån. Plötsligt känner jag sandbotten under ena foten. Lägger båda fötterna på botten. Var det så nära? Vänder mig: Djafar?... Djafar syns inte. Jag kan inte hålla mig på benen. Lungorna vill vända sig utåt för att kunna få mer syre. Jag tar några steg mot stranden. ”Kommissarien” som är ansvarig för flyktinglägret dyker upp ovanför klipporna på stranden. Jag vet inte hur han har fått kännedom om händelsen och hur han har kunnat ta sig dit så fort. Han hoppar ner från klipporna, springer på den lilla biten av sandstranden, och tar av sina kläder medan han springer. Han har badbyxor på sig, springer in i vattnet och dyker ner bredvid mig.
Det finns ingenting mer som jag kan göra och det hjälper inte om jag står kvar där darrande och ostadigt. Jag går mot stranden och omtöcknad och matt sjunker ihop nära doktor Ahmads fötter. De andra närmar sig springande. Det sägs att jag är dödsblek. Djafar,… Vad hände med Djafar? Vilken skam. Kommissarien har försvunnit under vattnet. Jag hoppas att han hittar Djafar och drar ut honom levande. Några säger att jag måste ta mig till mitt rum och vila. Någon tar under min arm, hjälper mig att stå på benen, och jag går med darriga steg mot huset som ligger uppe på höga kullen och tittar mot havet. Den del av stranden där räddningsaktiviteten pågår syns inte längre och vi vet inte vad som händer där. På rummet lägger jag mig på sängen under lakan. Varför simmade jag dit? Varför var det jag som simmade? Varför gav sig ingen annan i väg?
Jag mår dåligt och besvärliga tankar plågar mig: Jag kände inte Djafar och under den korta tiden som vi hade varit där hade jag inte haft en chans att få bekanta mig med honom eller växla några ord. Jag tänkte inte alls på hjältemod när jag började simma mot honom. Det var instinktivt och det var någon som hjälpte genom att säga mitt namn. Varför gick jag? Varför försvann Djafar så fort? Vad hände?
Massud kommer efter några minuter, tröstar mig och säger saker som en livserfaren senior person. Jag mår inte bra ändå. Vad smärtsamt: att som en ung man fly fängelse, tortyr, och avrättning, och sedan när du känner dig i säkerhet, drunkna i den säkra kustens vatten. Å, vad smärtsamt. Vad smärtsamt. Vad smärtsamt för hans föräldrar och syskon.
Någon timme senare kommer någon och meddelar att polisen är på plats och de vill förhöra mig. Stackars Djafar har inte hittats. Kommissarien och några av flyktingslägrets personal håller på fortfarande och letar efter honom i vattnet. Jag reser mig och med fortfarande darriga ben går till ett rum där polisen sitter och håller förhör. Två poliser sitter bakom ett bord. ”Yoghurt Hussein” och några andra av oss flyktingar finns med i rummet. Hussein hjälper till med tolkning för dem som inte kan azerbajdzjanska. Polisen bjuder mig att sitta på stolen vid bordet mittemot honom. Förhöret börjar och jag vet inte varför jag förhörs i många andras närvaro. De frågar namn, identitetsdata, utbildning, ankomstdatum, och liknande, och skriver ner. En del av frågorna i polisens mall passar inte vår situation, som till exempel bostadsadress och arbetsplats. Sedan kommer huvudfrågorna: Vilken tid och var gick jag in i vattnet? med vem? – och sedan, vad är bakgrunden till min bekantskap med Djafar?
- Jag känner inte honom…
- Varför gick ni tillsammans för att bada?
- Vi var inte tillsammans!
- Men varför var du med honom när han drunknade?
- Han ropade och ville ha hjälp. Jag simmade till honom…
- Hur mycket var avståndet när du började simma?
- Mer än hundra meter…
Poliserna tittar på varandra.
- Du menar att han ropade efter hjälp, och du simmade hundra meter för att komma till honom och hjälpa till?
- Ja!
Hussein som inte behöver tolka för mig, kan inte håll sig och blandar sig i:
- Han var hos oss. Vi var alla tillsammans. Han hade tagit sig till klipporna. Han simmade en hel del för att komma fram till honom.
Poliserna tar inga anteckningar längre, och plötsligt ser jag klart: Det handlar om mordanklagelse! Jag får kallsvett i hela kroppen. Hade inte tänkt på en sådan sida av händelsen. En förfärlig mardröm kastar sig på mitt huvud. Jag ser bilden på Sibiriens arbetsläger framför mig. Rummet snurrar runt mitt huvud. Jag tittar på de närvarande: ögonvittnena är inte så få. De frågar några saker till och sedan låter mig gå.
De hittar inte Djafar tills mörkret faller heller. Nästa dag ankrar de en båt i några hundra meters avstånd från stranden och det sägs att dykare håller på och letar under vattnet. Vädret är inte lämpligt för att bada och det är ingen som går till stranden. Det går en vecka och de hittar fortfarande inte Djafar. Kommissarien, som var tjänsteman på Sovjets ambassad i Teheran som för ett tag sedan, efter att en av hans medarbetar, Vladimir Kuzichkin, hoppade av till England och sålde massor med information om Tudehpartiet och Sovjetunionens spionnätverk i Iran till britterna (och de i sin tur lämnade vidare till Irans regering), anklagades för spioneri och ickediplomatiska verksamheter, förklarades som persona non grata och utvisades tillsammans med 17 andra tjänsteman ur Iran den 5 maj 1983, säger: - Vi måste hitta honom. Vi vet ju inte. Han kanske hade infiltrerat sig bland er för att komma hit, samla information om er, spela drunknad, och sedan simma tillbaka och ta informationen med sig till Iran.
I så fall måste Djafar simma mer är 200 kilometer för att komma till Iran! Det går diverse skvaller bland folk på förläggningen. Några av Djafars vänner tror inte att han har drunknat. De säger att det inte finns en enda man från Bandar-e-Anzali, på andra sidan Kaspiska havet, som inte kan simma; att Djafar var Anzalis och havets barn, och en från Anzali kan omöjligen drunkna så lätt; att han tjänstgjorde i flottan och för att tjänstgöra i flottan måste man vara en duktig simmare. Någon frågar: Hur kunde Shiva simma så långt för att komma fram till Djafar, kunde brottas med Djafar, med vågor, och med strömmen under ytan, och ändå dra sig ur smeten med livet i behåll, men Djafar kunde inte det? Och jag vet själv att jag inte är en medelmåttig simmare ens.
Men några andra säger att Djafar fick cigaretter gratis här och rökte två paket om dagen. Hans kondition var dålig. Namiq Akhundov, chef för Azerbajdzjanska Kommunistpartiets Internationella Avdelning har samlat en grupp kring sig och pratar med dem. Jag står längre bort men hör honom säga: Djafar har tyvärr drunknat. Vi är nu säkra på det. Den där kamraten skulle inte ha släppt honom och borde ha dragit upp honom ur vattnet till vilket pris som helst.
Massud kommer mitt i andra veckan och meddelar att Djafars lik har hittats precis där jag tappade honom, i ett litet hål under klipporna. De har tagit med Massud för att identifiera honom och bevittna, och sedan har de begravt liket i hans närvaro i en kyrkogård nära Baku.
Stackars Djafar. Jag har sår i hjärtat för honom. Jag orkade inte rädda honom. Jag gråter för honom i mitt hjärta. Jag gråter för hans mor.
Några dagar senare är vädret lämpligt för att bada. Folk säger att för att glömma den bittra händelsen är det bäst att inte sitta och trycka i våra rum utan vi måste gå och bada och roa oss. De insisterar att speciellt jag måste göra det. Jag hänger med. Någon föreslår att de ska välja mig som badvakt så att jag står längst ut i vattnet och inte låter någon passera mig, och alla håller med. Förslaget låter lite löjligt för mig. Det är hämtat direkt från Anton Makarenkos ”Pedagogisk poem” (Vägen till livet): Låt den misslyckade ta ansvaret!
Jag går ovilligt i vattnet så långt min länd tillåter och står i min postering. Ingen får simma längre bort. Alla lyder till en början, men någon timme senare kommer Mohammad, Abbas, och hans bror Hussein simmande och utan någon som helst hänsyn passerar linjen och simmar vidare. Jag vill inte vara badvakt längre, och lämnar min postering.
***
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…
Kunde inte…
***
Sju år senare, en dag ringer telefonen hemma i Stockholm. Jag tar luren. Det är Esmail. Jag är inte bekant med honom och har aldrig träffat honom. Jag har bara hört att flera månader innan Iranska Tudehpartiet slogs sönder och samman av regimen i Iran, har partiet skickat honom för att studera journalistik i Moskva. Han sägs ha flyttat till Sverige för ett tag sedan, men att hans fru är ryska och därmed har han fortfarande ena foten i Moskva och den andra i Stockholm. Ändå försöker han att bilda en cirkel för att ”studera och begrunda problemen i dagens Iran”, och har haft vissa framgångar också, sägs det: Han har lyckats samla några elitintellektuella bland iranier och organiserat några tal och lektioner och fått artiklar skrivna. Hur har han hittat mitt nummer? Han berättar lite och introducerar sin cirkel, och bjuder mig också att bli medlem i cirkeln. Jag svarar:
- Tack för förtroendet men, tyvärr, jag har lämnat alla sådana aktiviteter åt sidan och har ingen lust kvar att delta i liknande möten.
Han insisterar att jag ska vara med åtminstone en gång och se det från nära håll. Jag upprepar mitt svar. Han blir tyst en liten stund, och sedan säger plötsligt:
- Jag vet om Djafars fall!
Jag stelnar och blir stum. Vad är det han säger? Vad har det med saken att göra? Vilket ”fall”? Hur vet han om händelsen med Djafar och mig? Jag anar någon sorts hot i hans ton; som om han vill säga: ”Jag vet saker så att om du inte kommer med i min cirkel så kommer jag att avslöja dem, och då får du ett helvete.” Esmail är från samma stad som Djafar. De har kanske varit släktingar? Kan det hända att man har berättat historien till Djafars familj på ett helt annat sett? Jag minns anklagelsen om mord. Lite irriterad säger jag:
- Vilket ”fall”? Det fanns inget fall. Han höll på att drunkna och ropade efter hjälp. Olyckligt nog var det jag som stod närmast. Jag simmade för att rädda honom men själv höll jag på att drunkna och tyvärr kunde jag inte dra upp honom… Det fanns minst femton ögonvittnen…
Han säger hastigt: Nämen okej då…, Hej då då. – och lägger på luren.
Vilket ”fall”? Var detta ett hot, eller en uppmuntran? Vet han någonting som inte jag vet? Esmail ringer aldrig mer och jag träffar honom aldrig, eller kanske ser honom lite här och var utan att känna till.
***
Sjutton år efter Djafars försvinnande i Kaspiska havets vågor gästar en annan av Djafars bekanta från samma stad hos mig. Han frågar om händelsen med Djafar, och jag berättar som det var. Han bevittnar att vår Kommissarie i Baku har ljugit och han kände mycket väl Djafar från sin tid i sovjetiska ambassaden i Teheran.
