Mitt moderlösa fadersmål
Min mor pratade guilaki, ett språk som talas i norra Iran i sydöstra kusten av Kaspiska havet. Språket är besläktat med persiska men persisktalande har svårt att förstå äkta guilaki. Mamma var född och uppvuxen i Bandar-e-Anzali (enligt hennes gamla ID-handling Bandar-e-Pahlavi). Min far var turk från Azerbajdzjan, född och uppvuxen i Ardebil. Dessa två bodde borta från var sin familj i Namin, 4 mil öster om Ardebil mitt i vägen mellan Ardebil och Astara, på gränsen mellan två helt olika klimat. De var lärare, förstod inte varandras språk, blev bekanta på ett tredje språk, persiska, lärde känna varandra, blev kära i varandra, och knöt äktenskap. Jag var parets första gemensamma barn och föddes i samma Namin. Mitt modersmål är därmed guilaki, mitt ”fadersmål” är azerbajdzjanska, och mitt ”vardagsmål” är persiska, om man kan säga så. Jag var fem-sex år när föräldrarnas tjänst och därmed själva familjen flyttade till staden Ardebil.
Mina minnen från föräldrarnas släktingar, och även mina språkliga minnen börjar från denna tid. Jag var inte i skolåldern än och därför lämnades jag till farfars familj varje dag när föräldrarna gick till var sitt jobb. Det var här hemma hos farfar som jag började lära mig olika nyanser och färgen och doften av azerbajdzjanska språket. Ingen i farfars familj kunde prata på persiska, utom min unga farbror som hade gått i någon sorts teknisk gymnasium nära huvudstaden Teheran. Mina två unga fastrar var nästan ”äktenskapsmogna” men hade inte fått gå i skolan och kunde bara ett och annat ord, och inte mer på det ”officiella” språket, skolspråket, persiska. Min största lärare i azerbajdzjanska var farfar som höll i min hand varje fredag och tog mig ut i Ardebils natur, visade mig molnen, vinden, jorden, vattnet, och växter. Han, med sin djupa och mörka och faderliga röst som ekar i mina öron än i dag, viskade för mig växternas namn: yemlik, deve-tikani, bulagh-oti, keklik-oti, och många andra ”…-oti”. Nu när jag tänker så hade han en lustig dialekt: i stället för att säga ”yıxılarsan” (akta så att du inte ramlar) brukade han säga ”yıxılusan” till mig som var busig och sprang hit och dit. Än i dag har jag inte kunnat hitta varifrån i den turkiska världen söder om Kaukasiska bergen denna dialekt kom. Hans andra hustru, min fars styvmamma, som också var en av mina lärare i azerbajdzjanska, brukade räkna veckodagarna på gammalturkiska: Duz günü, Süd günü, … och min mamma kunde inte förstå.
Pappa hade förbjudit mig att öppna ens en glipa i ytterdörren och titta på barnen som var ute och lekte på gränden: De är missfostrade och tar fula ord i munnen, sa pappa. Mina enda lekkamrater var mina kusiner, äldre farbrors barn, som också pratade på azerbajdzjanska med mig. Azerbajdzjanska var för mig språket för att leka med kusiner, språket av de vackra och fantasifulla sagor som jag fick höra av de äldre i farfars familj, det var språket av min farbrors vackra fru Turan-khanum, det var doften av maträtter som ghorme-sabzi, pichaq qimasi, och köttgryta som farmor lagade; det var underbara färgerna i glasrutorna i fönstren av rysk modell hemma hos farfar; det var mina unga, snälla och glada fastrars språk som älskade mig så mycket; och det var språket av namnen, färgen, och doften av växter, och de gyllene veteodlingarna utanför Ardebil; språket av bergen, snön, och kölden.
Moders mål var det språk som mamma använde när hon pratade med min unga moster som bodde hos oss, och det var språket av otaliga mostrar och mosterdöttrar som reste så ofta 20 mil från kusten av Kaspiska havet och gästade oss, pratade så högt med varandra på guilaki, och sökte bot på sina åkommor i den svarta gyttjan vid den mycket salta sjön Shorabil utanför Ardebil, eller i varma källorna i Sarein i sluttningarna av den gamla vulkanen Sabalan. Guilaki för mig var doften av vitlök, den himmelska doften av maträtter som pamudor-khurush, mirza ghassemi, baghala ghatogh; det var den märkliga smaken av turshe-tere och murghe fusunjun; det var upptäckten av stekta eller ugnsbakade fisken, krossade och kryddade oliver, underbara doften av Chuchagh (rysk martron), den sura och sträva smaken av vildvuxna granatäpplen, sötman av reshte-khoshkar. Guilaki var mostrarnas blommiga chador, det var mosters hus som var byggd av vass med halmtak; det var den geniala kerde-khale som användes för att dra upp vatten från brunnen; det var fuktens språk, gröna språket av gröna skogen; det var berusande doften av risfälten; språket av havet, båten, havsfåglar; det var språket av lek med sanden i kusten.
Nu, inför skolgång, hade jag uppfostrats med två helt olika kulturer, och med ett tredje språk som användes för kommunikation hemma, och som var radioteaterns språk. Det var en mer och mindre vacker och älskvärd värld. Men denna vackra värld rasade samman helt när skolan började. Jag minns inte så mycket från första året. Vi var 80 stycken i en och samma klass år 1959 och lämnades oftast åt oss själva. Det hårda slaget av verkligheten i ansiktet fick jag nästa år. Nu var det allvar och vår lärare var den grymmaste och värsta läraren under hela mina 18 år av klassiska skolgång, och han var den allra värsta läraren i hela mitt liv. Han hade ett skepp med vassa kanter som han brukade använda när han slog oss i handflatan så det blev helt täckt av blåmärken. Mitt i sitt skalliga huvud hade han många ärr av att han hade slagit med svärd i huvudet i årliga shiitiska sorgedagen Ashura. Hans huvud var täckt av stora eksemsår och han brukade kalla en viss elev till sig då och då och lät honom klia i hans huvud och rensa mjällen. Han kunde inte något bra persiska, alltså skolans språk, och hade svårt att läsa långa ord på persiska. Mina klasskamrater som alla hade turkiska som modersmål, kämpade och svettades i timmar utan att kunna förstå någonting. Allt var plötsligt på ett helt nytt språk. Förutom innehållet i lektionerna fick de lära sig ett helt nytt språk, och från en lärare som inte kunde språket, och med böcker som inte var avsedda för att lära ett nytt språk. Och jag hade fördelen med att kunde språket i förväg och hade lärt mig läxorna redan innan, och till och med bättre än läraren. Men jag kunde inte azerbajdzjanska så bra. Jag pratade konstigt. Hade inte samma modersmål som mina klasskamrater. Jag fick inte vara med när de lekte på skolgården. Jag var inte en av dem, var ”fass” (perser), var främling. De hånade mig, slog mig, mobbade mig.
Någon månad in i läsåret kom en ny elev i vår klass. Han hette Djamal och var också ”fass”. Hans far var chef på en statlig myndighet, som hade protesterat mot korruption och därför hade förvisats till ”exil” i vår stad. Vi visste ens inte att stadens invånare bodde omedvetet i en exilort! Stackars Djamal satt mittemot mig i klassen och förstod inte ett ord av vad läraren eller andra elever sa. När vi skulle skriva diktamen och läraren läste högt ur persiska boken med sin hemska brytning, visste Djamal inte vad han skulle skriva. Han stavade och skrev som läraren uttalade, men det blev ju fel, och han fick dåligt betyg. Denna orättvisa plågade honom. Han led. Denna hån kändes för tungt för honom och hans stolthet fick stryk. Jag bevittnade många gånger att han hade öppnat sin skrivbok med lärarens betyg framför sig och tittade, och hur än han försökte att inte gråta men tårarna rann ur hans kinder och blötte skrivbokens sidor. Jag ville så hjärtligt bli kompis med honom men så fort klockan ringde och det var tid för rast så sprang han från mobbarna till sin två år äldre bror, Ala’, som gick i två årskurs högre än oss, och som en regndrabbad fågel kröp under brorsans ena vinge. Ala’, kanske själv mobbad av egna klasskamrater, tog Djamal vid sin sida, de lutade sig mot väggen någonstans på skolgården, och förvirrad tittade på denna främmande värld de hade kastats in i. Vid läsårets slut gick de från min skola och även från Ardebil.
Jag hade duktiga azerbajdzjanska klasskamrater som pluggade bra och det märktes att de fick hjälp hemma, men när det var dags för att läsa upp läxan på persiska så var de förstummade. Senare, när det var dags att skriva uppsatser, kunde de flesta inte skriva någonting. Framför tavlan kunde de inte säga en rätt mening i det nya språket som de var tvungna att lära. Hassan som var min klasskamrat i många år, brukade förbereda sig ordentligt och han hade förstått allt med den hjälp han hade hemma, men ändå började han svettas så fort han stod framför tavlan. Han försökte med all sin kraft för att få ett ord på persiska ut genom sina låsta läppar och ur sin förlamade tunga: han blev röd i ansiktet, höll andan, försökte…, ett halvt ord exploderade ur hans hals, och han blev stum igen; försökte…, och hans tårar blandades med svetten som rann på kinderna. Jag led med honom. Jag ville hjälpa honom, ville placera orden i hans mun. Jag väntade varje sekund på att han skulle öppna munnen och säga ordet. Jag uppmuntrade honom i mitt hjärta: ”Ja! Du är duktig! Säg! Håll inte andan! Öppna munnen! Börja tala någon gång! Säg…!” Men det hjälpte inte. Han kissade på sig ett par gånger, blev hånad av hela klassen, och mitt hjärta gjorde så ont för honom.
Det var samma visa ända till slutet av gymnasium. Lärarna, efter att ha testat en stor del av eleverna några gånger, slutade med att ropa deras namn för utfrågning därför att de, trots att var duktiga och hade kunnat ta sig ända till slutet av gymnasium, kunde inte uttrycka sig med en enda rätt mening på persiska. De hade lärt sig detta språk inte på rätt sätt. Allt vad de hade lärt sig var halvmeningar hit och dit, obligatoriskt, tillsammans med lektioner och ur böcker som inte var skrivna för att undervisa språk.
Min kusin, farbrors son, var två år äldre än mig men hade också problem med språket. Han fick läsa om i tredje och fjärde årskurs i lågstadiet, och jag kom i kapp honom. Nu satt vi i samma klass, klasskamraterna var lite äldre och förstod lite mer vad respekt var. Nu under kusinens skydd och när min azerbajdzjanska hade blivit lite bättre, slapp jag mobbningen och hade inget problem med språket längre fram till slutet av gymnasium.
Men när jag kom in i tekniska högskolan i Teheran så hade jag problem med språket från motsatt håll: nu var det folk i Teheran, och speciellt utanför högskolan som hånade min förvrängda persiska och berättade fula, fräcka och förolämpande skämt om ”turkar”. Konstigt! Här var jag inte en av dem heller. Jag var inte perser här, inte "fass": Jag kom från ett exilland som hette Ardebil. Vem var jag då? Vad hade jag för identitet då? Vi brukade sitta med dem som jag delade rum med i studentkorridoren och som alla var också från Azerbajdzjan, och vi grubblad: Visst var vi turkar från Azerbajdzjan! Vi måste bevara vår azerbajdzjanska identitet, vara stolta över det, försöka bevara och sprida vår egen kultur och lära oss vårt eget språk bättre. Vi måste hitta böcker på azerbajdzjanska, poesi, litteratur, musik. Men ack så synd: ju mer vi letade desto mindre kunde vi hitta: Shahen och hans säkerhetspolis hade förbjudit all publikation på azerbajdzjanska. Det fanns inga böcker eller tidskrifter på azerbajdzjanska. En bokhandlare sa till oss: ”Vet ni inte att böcker på azerbajdzjanska är farligare än Lenins ”Ett steg framåt, två steg bakåt”? Fängelse! Tortyr!”
Men vad är detta? Hälften av landets befolkning räknas som andra gradens människor, man lär dem landets ”officiella” språk inte på ett vettigt sätt, de får inte läsa och skriva på sitt eget språk, och dessutom går det inte att hitta ett enda papper på deras eget språk i landet. Nej! Detta är inte rätt. Det är orättvist. Vi måste göra någonting! Böcker! Vi måste hitta böcker. Men var? Jo, det finns ett ställe bortom floden Araks norr om Iran och där får folk studera på detta, just detta, språk. De har radio, TV, tidningar och böcker just på detta språk. Vi måste skaffa dessa därifrån!
De flesta böcker på azerbajdzjanska som vi kunde komma åt var tryckta i Baku med kyrilliska alfabet och då fick vi hålla dem gömda och inte visa till någon utomstående för att annars kunde vi hamna i fängelse och torteras. Men det gick att komma åt en och annan mer och mindre illegal bok på vårt språk som var tryckta i Tabriz med persiska bokstäver också. En av dessa var en poesibok baserad på det urgamla turkiska eposet Dedem Qorqudun Kitabi [Min anfader Qorquds bok]. Detta var vårt ”nationella epos”. Med en rumskamrat bestämde vi oss för att lära oss en och annan dikt från boken utantill, och än i dag minns jag delar av dikten.
Att skriva ner sångtexterna av operan Koroghlu av Uzeir Hajibeyov (Gadzhibekov) var min största utmaning under 3 år. Jag satt många kvällar i en hytt inne i ett rum på högskolan, lyssnade till operan från LP-skivor med lånade hörlurar, och försökte urskilja ur körens och orkesterns höga ljud vad de olika sångarna sa, och skrev ner. Detta var hjältarnas berättelse som jag lyckades publicera senare i mycket begränsad upplaga. Under tiden hamnade jag i fängelse en kort tid. Där, bland politiska medfångar, var azerbajdzjanska populär och räknades som språket av de revolutionärer som startade och genomförde Persiens Konstitutionella Revolutionen 1905-1907. Där fick jag, mycket stolt, undervisa språket till några medfångar.
Men vad tjänade detta till? Min far var 6-7 år när hans mor dog, och min fars språk blev "moderlös" nästan samtidigt. Vi små människornas tomhänta kamp ledde ingenvart. Statliga apparaten hade bestämt sig sedan länge tillbaka för att döda, utplåna, vårt språk for att bygga "Ett land, en nationalitet, ett språk" och till detta, förutom alla förbud, hade de alla medel: De tillsatte icke lokala chefer, som inte kunde azerbajdzjanska, i alla statliga myndigheter i Azerbajdzjan, och dessa bestämde att elever fick böta för varje ord på azerbajdzjanska som de råkade säga under lektionerna. De lyckades få även en och annan lokal ”intellektuell” med sig. Dessa, och många persiska intellektuella, ville och fortfarande vill bevisa att "det har hänt något fel och azerbajdzjanska är samma språk som persiska!", att deras ”azeriska” landsmän "är visst också rena arier som har utsatts för de grymma och orena turkar och mongoler som kom från fjärran öknen i Asien, och har fått lite orenhet i sitt språk, men det gör inget, vi rensar det!"
En del av dessa bor i länder som Sverige där barnen får lära sig hemspråket i skolan och när de hör att staten har skurit ner i budgeten för hemspråksundervisningen så gapar de och skriker ”men våra barns rätt till hemspråket då?” Men om någon vågar säga ett ord för miljoner iranska barnens rätt till eget språk, azerbajdzjaner, kurder, araber, balucher, turkmener, etc. så gapar de och skriker igen: ”Nejjjj, å vår Iran! Å vår kära Iran! Ni är separatister! Ni kommer att stycka Iran i bitar!”
Jag är säkert inte en ren och äkta arier. Min mors mormors far var kanske en guilak vars fars farfars farfars mor var en kvinna som utsattes för våldtäkt av en soldat av muslimska kalifens armé, och min farfars mor var kanske en kvinna från Gandja, barnbarn till en man från Dagestan vars mormors mormors fars farfar var barn till en rysk kvinna och en tatarisk man vars khazariska mor hade våldtagits av flera soldater av Alexander den stores arme. Jag kom att tänka på det specifika lokala namnet av tjocka brödet i Ardebil, ”såmi”, som betyder bröd (psomi) på grekiska så långt fjärran från Grekland. Vi är ju alla våldtäkternas ättlingar på ett eller annat sätt, är vi inte det? Allt vad jag vill ha är den mänskliga rättigheten och friheten för barnen att kunna börja lära sig läsa och skriva på sitt eget modersmål.
***
Det andra eller tredje året på tekniska högskolan, tolv eller tretton år efter andra året i lågstadiet, hittade jag plötsligt Djamal på högskolan ståendes framför mig. Lite försenat och helt nyligen hade han också kommit in i samma högskola och läste samma maskinteknik som jag. Nu var han en lång och attraktiv ung man, men hade en mycket mörk syn om livet och samhället. Han var upprorisk och otålig. Han visste om mina kulturella aktiviteter i högskolan men sådana aktiviteter var i hans ögon lönlöst och bortkastad tid. Han hade bråttom. Han ville ta himlen till jorden på en natt. I det andra eller tredje mötet lät han mig förstå att han var med i en revolutionär grupp, och började värva mig med i sin grupp. Jag sa mycket vänligt att jag skulle tänka på saken. Han gick, och jag såg honom aldrig mer. Han hade tvingats gå under jorden som medlem i ”Organisationen för befrielsen av iranska folkgrupper” som visade sig vara en fälla grillad av Sirous Nahavandi som hade sålt sig till säkerhetspolisen SAVAK. Den 21 december 1976 när hela (obeväpnade) gruppen hade samlats för att granska fakta om Nahavandis förräderi, blev mötet attackerad av tungt beväpnad SAVAK. Många sköts till döds på platsen. Djamal blev sårad, tog en kniv och stack sig i magen för självmord så att han slapp tortyr och eventuellt angiveri av kamraterna under tortyr, men han greps levande och dödades tre månader senare under tortyr.
 |
| Farfar Mashhadi Ali (? - 1967) |
Mina minnen från föräldrarnas släktingar, och även mina språkliga minnen börjar från denna tid. Jag var inte i skolåldern än och därför lämnades jag till farfars familj varje dag när föräldrarna gick till var sitt jobb. Det var här hemma hos farfar som jag började lära mig olika nyanser och färgen och doften av azerbajdzjanska språket. Ingen i farfars familj kunde prata på persiska, utom min unga farbror som hade gått i någon sorts teknisk gymnasium nära huvudstaden Teheran. Mina två unga fastrar var nästan ”äktenskapsmogna” men hade inte fått gå i skolan och kunde bara ett och annat ord, och inte mer på det ”officiella” språket, skolspråket, persiska. Min största lärare i azerbajdzjanska var farfar som höll i min hand varje fredag och tog mig ut i Ardebils natur, visade mig molnen, vinden, jorden, vattnet, och växter. Han, med sin djupa och mörka och faderliga röst som ekar i mina öron än i dag, viskade för mig växternas namn: yemlik, deve-tikani, bulagh-oti, keklik-oti, och många andra ”…-oti”. Nu när jag tänker så hade han en lustig dialekt: i stället för att säga ”yıxılarsan” (akta så att du inte ramlar) brukade han säga ”yıxılusan” till mig som var busig och sprang hit och dit. Än i dag har jag inte kunnat hitta varifrån i den turkiska världen söder om Kaukasiska bergen denna dialekt kom. Hans andra hustru, min fars styvmamma, som också var en av mina lärare i azerbajdzjanska, brukade räkna veckodagarna på gammalturkiska: Duz günü, Süd günü, … och min mamma kunde inte förstå.
Pappa hade förbjudit mig att öppna ens en glipa i ytterdörren och titta på barnen som var ute och lekte på gränden: De är missfostrade och tar fula ord i munnen, sa pappa. Mina enda lekkamrater var mina kusiner, äldre farbrors barn, som också pratade på azerbajdzjanska med mig. Azerbajdzjanska var för mig språket för att leka med kusiner, språket av de vackra och fantasifulla sagor som jag fick höra av de äldre i farfars familj, det var språket av min farbrors vackra fru Turan-khanum, det var doften av maträtter som ghorme-sabzi, pichaq qimasi, och köttgryta som farmor lagade; det var underbara färgerna i glasrutorna i fönstren av rysk modell hemma hos farfar; det var mina unga, snälla och glada fastrars språk som älskade mig så mycket; och det var språket av namnen, färgen, och doften av växter, och de gyllene veteodlingarna utanför Ardebil; språket av bergen, snön, och kölden.
 |
| Mormor Karbalaii Mahram-Nesa (? - 1976) |
Nu, inför skolgång, hade jag uppfostrats med två helt olika kulturer, och med ett tredje språk som användes för kommunikation hemma, och som var radioteaterns språk. Det var en mer och mindre vacker och älskvärd värld. Men denna vackra värld rasade samman helt när skolan började. Jag minns inte så mycket från första året. Vi var 80 stycken i en och samma klass år 1959 och lämnades oftast åt oss själva. Det hårda slaget av verkligheten i ansiktet fick jag nästa år. Nu var det allvar och vår lärare var den grymmaste och värsta läraren under hela mina 18 år av klassiska skolgång, och han var den allra värsta läraren i hela mitt liv. Han hade ett skepp med vassa kanter som han brukade använda när han slog oss i handflatan så det blev helt täckt av blåmärken. Mitt i sitt skalliga huvud hade han många ärr av att han hade slagit med svärd i huvudet i årliga shiitiska sorgedagen Ashura. Hans huvud var täckt av stora eksemsår och han brukade kalla en viss elev till sig då och då och lät honom klia i hans huvud och rensa mjällen. Han kunde inte något bra persiska, alltså skolans språk, och hade svårt att läsa långa ord på persiska. Mina klasskamrater som alla hade turkiska som modersmål, kämpade och svettades i timmar utan att kunna förstå någonting. Allt var plötsligt på ett helt nytt språk. Förutom innehållet i lektionerna fick de lära sig ett helt nytt språk, och från en lärare som inte kunde språket, och med böcker som inte var avsedda för att lära ett nytt språk. Och jag hade fördelen med att kunde språket i förväg och hade lärt mig läxorna redan innan, och till och med bättre än läraren. Men jag kunde inte azerbajdzjanska så bra. Jag pratade konstigt. Hade inte samma modersmål som mina klasskamrater. Jag fick inte vara med när de lekte på skolgården. Jag var inte en av dem, var ”fass” (perser), var främling. De hånade mig, slog mig, mobbade mig.
Någon månad in i läsåret kom en ny elev i vår klass. Han hette Djamal och var också ”fass”. Hans far var chef på en statlig myndighet, som hade protesterat mot korruption och därför hade förvisats till ”exil” i vår stad. Vi visste ens inte att stadens invånare bodde omedvetet i en exilort! Stackars Djamal satt mittemot mig i klassen och förstod inte ett ord av vad läraren eller andra elever sa. När vi skulle skriva diktamen och läraren läste högt ur persiska boken med sin hemska brytning, visste Djamal inte vad han skulle skriva. Han stavade och skrev som läraren uttalade, men det blev ju fel, och han fick dåligt betyg. Denna orättvisa plågade honom. Han led. Denna hån kändes för tungt för honom och hans stolthet fick stryk. Jag bevittnade många gånger att han hade öppnat sin skrivbok med lärarens betyg framför sig och tittade, och hur än han försökte att inte gråta men tårarna rann ur hans kinder och blötte skrivbokens sidor. Jag ville så hjärtligt bli kompis med honom men så fort klockan ringde och det var tid för rast så sprang han från mobbarna till sin två år äldre bror, Ala’, som gick i två årskurs högre än oss, och som en regndrabbad fågel kröp under brorsans ena vinge. Ala’, kanske själv mobbad av egna klasskamrater, tog Djamal vid sin sida, de lutade sig mot väggen någonstans på skolgården, och förvirrad tittade på denna främmande värld de hade kastats in i. Vid läsårets slut gick de från min skola och även från Ardebil.
Jag hade duktiga azerbajdzjanska klasskamrater som pluggade bra och det märktes att de fick hjälp hemma, men när det var dags för att läsa upp läxan på persiska så var de förstummade. Senare, när det var dags att skriva uppsatser, kunde de flesta inte skriva någonting. Framför tavlan kunde de inte säga en rätt mening i det nya språket som de var tvungna att lära. Hassan som var min klasskamrat i många år, brukade förbereda sig ordentligt och han hade förstått allt med den hjälp han hade hemma, men ändå började han svettas så fort han stod framför tavlan. Han försökte med all sin kraft för att få ett ord på persiska ut genom sina låsta läppar och ur sin förlamade tunga: han blev röd i ansiktet, höll andan, försökte…, ett halvt ord exploderade ur hans hals, och han blev stum igen; försökte…, och hans tårar blandades med svetten som rann på kinderna. Jag led med honom. Jag ville hjälpa honom, ville placera orden i hans mun. Jag väntade varje sekund på att han skulle öppna munnen och säga ordet. Jag uppmuntrade honom i mitt hjärta: ”Ja! Du är duktig! Säg! Håll inte andan! Öppna munnen! Börja tala någon gång! Säg…!” Men det hjälpte inte. Han kissade på sig ett par gånger, blev hånad av hela klassen, och mitt hjärta gjorde så ont för honom.
Det var samma visa ända till slutet av gymnasium. Lärarna, efter att ha testat en stor del av eleverna några gånger, slutade med att ropa deras namn för utfrågning därför att de, trots att var duktiga och hade kunnat ta sig ända till slutet av gymnasium, kunde inte uttrycka sig med en enda rätt mening på persiska. De hade lärt sig detta språk inte på rätt sätt. Allt vad de hade lärt sig var halvmeningar hit och dit, obligatoriskt, tillsammans med lektioner och ur böcker som inte var skrivna för att undervisa språk.
Min kusin, farbrors son, var två år äldre än mig men hade också problem med språket. Han fick läsa om i tredje och fjärde årskurs i lågstadiet, och jag kom i kapp honom. Nu satt vi i samma klass, klasskamraterna var lite äldre och förstod lite mer vad respekt var. Nu under kusinens skydd och när min azerbajdzjanska hade blivit lite bättre, slapp jag mobbningen och hade inget problem med språket längre fram till slutet av gymnasium.
Men när jag kom in i tekniska högskolan i Teheran så hade jag problem med språket från motsatt håll: nu var det folk i Teheran, och speciellt utanför högskolan som hånade min förvrängda persiska och berättade fula, fräcka och förolämpande skämt om ”turkar”. Konstigt! Här var jag inte en av dem heller. Jag var inte perser här, inte "fass": Jag kom från ett exilland som hette Ardebil. Vem var jag då? Vad hade jag för identitet då? Vi brukade sitta med dem som jag delade rum med i studentkorridoren och som alla var också från Azerbajdzjan, och vi grubblad: Visst var vi turkar från Azerbajdzjan! Vi måste bevara vår azerbajdzjanska identitet, vara stolta över det, försöka bevara och sprida vår egen kultur och lära oss vårt eget språk bättre. Vi måste hitta böcker på azerbajdzjanska, poesi, litteratur, musik. Men ack så synd: ju mer vi letade desto mindre kunde vi hitta: Shahen och hans säkerhetspolis hade förbjudit all publikation på azerbajdzjanska. Det fanns inga böcker eller tidskrifter på azerbajdzjanska. En bokhandlare sa till oss: ”Vet ni inte att böcker på azerbajdzjanska är farligare än Lenins ”Ett steg framåt, två steg bakåt”? Fängelse! Tortyr!”
Men vad är detta? Hälften av landets befolkning räknas som andra gradens människor, man lär dem landets ”officiella” språk inte på ett vettigt sätt, de får inte läsa och skriva på sitt eget språk, och dessutom går det inte att hitta ett enda papper på deras eget språk i landet. Nej! Detta är inte rätt. Det är orättvist. Vi måste göra någonting! Böcker! Vi måste hitta böcker. Men var? Jo, det finns ett ställe bortom floden Araks norr om Iran och där får folk studera på detta, just detta, språk. De har radio, TV, tidningar och böcker just på detta språk. Vi måste skaffa dessa därifrån!
De flesta böcker på azerbajdzjanska som vi kunde komma åt var tryckta i Baku med kyrilliska alfabet och då fick vi hålla dem gömda och inte visa till någon utomstående för att annars kunde vi hamna i fängelse och torteras. Men det gick att komma åt en och annan mer och mindre illegal bok på vårt språk som var tryckta i Tabriz med persiska bokstäver också. En av dessa var en poesibok baserad på det urgamla turkiska eposet Dedem Qorqudun Kitabi [Min anfader Qorquds bok]. Detta var vårt ”nationella epos”. Med en rumskamrat bestämde vi oss för att lära oss en och annan dikt från boken utantill, och än i dag minns jag delar av dikten.
Att skriva ner sångtexterna av operan Koroghlu av Uzeir Hajibeyov (Gadzhibekov) var min största utmaning under 3 år. Jag satt många kvällar i en hytt inne i ett rum på högskolan, lyssnade till operan från LP-skivor med lånade hörlurar, och försökte urskilja ur körens och orkesterns höga ljud vad de olika sångarna sa, och skrev ner. Detta var hjältarnas berättelse som jag lyckades publicera senare i mycket begränsad upplaga. Under tiden hamnade jag i fängelse en kort tid. Där, bland politiska medfångar, var azerbajdzjanska populär och räknades som språket av de revolutionärer som startade och genomförde Persiens Konstitutionella Revolutionen 1905-1907. Där fick jag, mycket stolt, undervisa språket till några medfångar.
Men vad tjänade detta till? Min far var 6-7 år när hans mor dog, och min fars språk blev "moderlös" nästan samtidigt. Vi små människornas tomhänta kamp ledde ingenvart. Statliga apparaten hade bestämt sig sedan länge tillbaka för att döda, utplåna, vårt språk for att bygga "Ett land, en nationalitet, ett språk" och till detta, förutom alla förbud, hade de alla medel: De tillsatte icke lokala chefer, som inte kunde azerbajdzjanska, i alla statliga myndigheter i Azerbajdzjan, och dessa bestämde att elever fick böta för varje ord på azerbajdzjanska som de råkade säga under lektionerna. De lyckades få även en och annan lokal ”intellektuell” med sig. Dessa, och många persiska intellektuella, ville och fortfarande vill bevisa att "det har hänt något fel och azerbajdzjanska är samma språk som persiska!", att deras ”azeriska” landsmän "är visst också rena arier som har utsatts för de grymma och orena turkar och mongoler som kom från fjärran öknen i Asien, och har fått lite orenhet i sitt språk, men det gör inget, vi rensar det!"
En del av dessa bor i länder som Sverige där barnen får lära sig hemspråket i skolan och när de hör att staten har skurit ner i budgeten för hemspråksundervisningen så gapar de och skriker ”men våra barns rätt till hemspråket då?” Men om någon vågar säga ett ord för miljoner iranska barnens rätt till eget språk, azerbajdzjaner, kurder, araber, balucher, turkmener, etc. så gapar de och skriker igen: ”Nejjjj, å vår Iran! Å vår kära Iran! Ni är separatister! Ni kommer att stycka Iran i bitar!”
Jag är säkert inte en ren och äkta arier. Min mors mormors far var kanske en guilak vars fars farfars farfars mor var en kvinna som utsattes för våldtäkt av en soldat av muslimska kalifens armé, och min farfars mor var kanske en kvinna från Gandja, barnbarn till en man från Dagestan vars mormors mormors fars farfar var barn till en rysk kvinna och en tatarisk man vars khazariska mor hade våldtagits av flera soldater av Alexander den stores arme. Jag kom att tänka på det specifika lokala namnet av tjocka brödet i Ardebil, ”såmi”, som betyder bröd (psomi) på grekiska så långt fjärran från Grekland. Vi är ju alla våldtäkternas ättlingar på ett eller annat sätt, är vi inte det? Allt vad jag vill ha är den mänskliga rättigheten och friheten för barnen att kunna börja lära sig läsa och skriva på sitt eget modersmål.
***
Det andra eller tredje året på tekniska högskolan, tolv eller tretton år efter andra året i lågstadiet, hittade jag plötsligt Djamal på högskolan ståendes framför mig. Lite försenat och helt nyligen hade han också kommit in i samma högskola och läste samma maskinteknik som jag. Nu var han en lång och attraktiv ung man, men hade en mycket mörk syn om livet och samhället. Han var upprorisk och otålig. Han visste om mina kulturella aktiviteter i högskolan men sådana aktiviteter var i hans ögon lönlöst och bortkastad tid. Han hade bråttom. Han ville ta himlen till jorden på en natt. I det andra eller tredje mötet lät han mig förstå att han var med i en revolutionär grupp, och började värva mig med i sin grupp. Jag sa mycket vänligt att jag skulle tänka på saken. Han gick, och jag såg honom aldrig mer. Han hade tvingats gå under jorden som medlem i ”Organisationen för befrielsen av iranska folkgrupper” som visade sig vara en fälla grillad av Sirous Nahavandi som hade sålt sig till säkerhetspolisen SAVAK. Den 21 december 1976 när hela (obeväpnade) gruppen hade samlats för att granska fakta om Nahavandis förräderi, blev mötet attackerad av tungt beväpnad SAVAK. Många sköts till döds på platsen. Djamal blev sårad, tog en kniv och stack sig i magen för självmord så att han slapp tortyr och eventuellt angiveri av kamraterna under tortyr, men han greps levande och dödades tre månader senare under tortyr.
