Förbannade detta "skriftliga" sinne, författarens sinne; Ett sinne som inte har färdiga ord och meningar att yttra sig med muntligt, ett sinne som inte kan producera ord och meningar verbalt, på plats och för tillfället, att säga något passande och lämpligt, att säga något: äntligen säga något! Nämen säg något då! Är du stum…? Fan! Attans!
Jag hade en god vän på besök hos mig. För några dagar sen, de sista dagarna av hennes vistelse i Stockholm, åkte vi en guidad tur med båt i Stockholms skärgård.
På väg ut satt vi på övre däck, njöt av vinden och solen och tittade på landskapet. Jag har åkt den här sträckan femtioelva gånger och har sett allt, men för min gäst var allt nytt och det var uppenbart att turen var intressant för henne.
På väg tillbaka gick vi till nedre däck och satte oss i en mysig vrå, utan vind eller sol, på mjuka och sköna stolar. Samtidigt steg även nya passagerare ombord för att återvända från Vaxholm till Stockholm. En familj, en man och kvinna och tre små barn, varav den yngsta ett spädbarn i mammas famn, kom och satte sig vid vårt bord.
Min vän och jag lyssnade på guiden, småpratade, och tittade på vad guiden berättade om. Men varje gång jag tittade på damen som satt vid vårt bord verkade hon mer och mer bekant. Äntligen, när hon tittade ut med hela sitt ansikte vänt mot mig, kände jag igen henne: Hon var ju… hon var ju… Jag gillade ju henne så mycket! En av de mest populära friidrottsmästarna i Sverige och världen, världsrekordhållaren: Sanna Kallur, mästare på 60m och 100m häck!
Åh, vad jag har gillat henne som en bra idrottspersonlighet! Wow! Jag hade aldrig drömt om att en dag skulle träffa henne så nära i verkligheten. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra nu?
En del av mitt sinne var upptaget med småprat med min gäst, en del med guidens berättelse från högtalaren, en del med att titta på den sköna naturen runt omkring, och i resten av mitt sinne funderade jag på hur jag skulle börja en konversation med dessa kändisar som satt vid vårt bord. Vad skulle jag säga? Hur säger man?
Nyligen hade jag sett henne på tävlingen "Mästarnas mästare" på TV, men tyvärr nådde hon inte finalen, och för 15 år sedan såg jag henne i OS i Peking 2008 då hon i semifinalen föll vid den första häcken, och det gjorde väldigt ont. Så mycket att jag skrev ett inlägg på svenska på min blogg, med titeln "Olympisk anda":
”Det gjorde väldigt ont att se Sanna Kallur ramla och inte få visa vad hon går för. Jag satt chockad i minuter och tänkte: Tänk bara…, tänk om alla hennes medtävlande skulle stanna, vända tillbaka, hjälpa henne på benen, gå tillsammans till startlinjen och begära att försöket upprepas! Tänk! DET skulle jag kalla för ”olympisk anda”, samma anda som kännetecknade den legendariska och folkkära iranska världs och olympiska mästaren, brottaren Gholamreza Takhti.”
Och sen berättade om de gånger när Takhti, medveten om sina motståndares knäskada, även till priset av att förlora en välförtjänt medalj, rörde inte deras skadade knä under brottningen (Viking Palm från Sverige och Alexander Medved från Belarus), eller när hans motståndare, på väg till att bli golvad, visade att hans ben gjorde ont under Takhtis press, Takhti släppte, hans fans skrek i protest, men hans motståndare (Petko Sirakov från Bulgarien) hoppade upp och lyfte Takhtis arm som segrare. Detta kallar jag "idrottsanda"!
Nu, hur berättar jag allt detta för Sanna Kallur, som sitter en meter från mig, på andra sidan bordet? Hon var upptagen med barnen och hade lillen sovande på armen. Hennes man kom och gick och köpte mat och dryck till dem. Vad och hur ska jag säga?
Kändisar brukar ofta klaga över att de plågas av trakasserier från sina fans. Nu, om jag visar att jag känner henne, kommer jag inte att plåga henne? Kommer jag inte störa deras semester eller lediga stund med varandra och barnen? Kommer jag inte att kränka hennes och familjens integritet?
Men å andra sidan kanske hon blir glad över att hon fortfarande är känd och ihågkommen trots att hon inte är aktiv idrottare längre och har fullt upp med att uppfostra barn?
Vad ska jag säga? Hur ska jag säga? Jag har sett i biofilmer att folk som jag får höra att vi tänker för mycket och överväger saker för mycket!
Jag gick till internet i telefonen, sökte och hittade ett gemensamt foto på henne och tvillingsystern, Jenny, som sprang tillsammans med Sanna ett tag, men fortsatte inte så långt. Så, vad ska jag göra med den här bilden nu?
Tvärtemot vad vissa tror är många svenska män väldigt avundsjuka. Om jag pratar direkt med Sanna själv, hur vet jag att hennes mans svartsjuka inte kommer att provoceras?
En gång, när mannen kom tillbaka från att köpa någonting eller ta med barnen på toaletten och satte sig i stolen bredvid mig, visade jag honom bilden på de två systrarna i telefonen och frågade:
- Ursäkta mig! Är hon (pekande på hans fru på andra sidan bordet) en av dessa två?
Han tittade och svarade lugnt och respektfullt:
- Ja!
- Vilken?!
– Det här är Sanna, som sitter här, och det här är Jenny, hennes tvillingsyster.
– Aha... Tack!
Jag bugade artigt med huvudet för Sanna och sa till henne: Angenämt!
Sanna log och tittade på mig och på sin man och frågade sin man: Vad…?
Ingen av oss svarade henne. Förbanne mig! Jäklar! Detta min brist på verbala färdighet! Fan ta min klumpighet... Jäklar! Attans!
Enligt artighetens och etikettens alla regler borde jag ha visat henne bilden i telefonen och sagt: Jag visade den här bilden för din man och frågade vilken du var. Jag är väldigt glad att träffa dig. Jag önskar att jag hade någonting som jag kunde få din autograf på. Jag är ett stort fan av dig. Under OS i Peking blev jag väldigt ledsen för din skull när du föll. Det gjorde så ont att jag skrev ett inlägg i min blogg...
Då kanske jag skulle visa henne vad jag skrev... Då kanske jag skulle berätta om Takhti. Och då kanske vi kunde prata om andra kvinnliga medaljörer inom svensk friidrott. Jag kunde kanske säga att jag beundrar och älskar även sjukampsmästaren Carolina Klüft, höjdhoppsmästaren Kajsa Bergqvist, längdhoppsmästaren Erica Johansson, och så vidare, och faktiskt alla människor, och speciellt kvinnorna, däribland henne själv, som strävar efter att inom alla områden av sport och kunskap tänja gränserna av mänskliga förmågor längre och längre bort!
Jag borde ha sagt... jag borde ha sagt! Jag kanske kunde be att ta en selfie med dem? Fan vad jag slösar bort gyllene tillfällen så här. Nu när jag inte pratade med henne måste hon ha trott att jag är en av de där patriarkala mansgrisar som frågar hennes man om henne istället för att fråga henne själv! Vad dum jag var!
Istället för att visa henne bilden och inleda en konversation, vände jag bilden mot min gäst, visade henne och sa: Hon är (pekande på Sanna som satt en halv meter ifrån henne)... svensk och världs och OS mästare inom häcklöpning, världsrekordhållare i 60 meter häck inomhus!
Min vän sa: – Va...? Aha... Vad intressant att olympiska mästaren sköter barn så lätt!
Och det var allt! Det var över!
Under den återstående halvtimmen av resan pratade vi inte ett ord till med våra bordskamrater. Min vän och jag småpratade och tittade på omgivningen. Sannas man vände ryggen mot mig och var upptagen med barnen, och jag såg någon gång från ögonvrån att Sanna Kallur med bebisen i famnen tittar nyfiket på mig, och hon kanske försöker komma på varifrån den här oförskämda och okunniga mannen inom social etikett kommer och på vilket språk pratar han med sin vän...
Sedan den dagen minns jag ständigt scenerna och ögonblicken från det mötet, och jag förbannar mig själv för att jag inte gjorde si och inte sa så. Synd!
Det var kalla krigets fortsättning mellan amerikanen 
Fischer som har de svarta pjäserna, slår med sin löpare bonden i h2:
Och Spasskij fångar löparen med ett enkelt bondedrag g2-g3, vilket leder till Fischers förlust i detta parti.
Men matchen i sin helhet slutade i Fischers fördel och han blev världsmästare när jag var ut ur fängelse.
