ترجمهی سوئدی بخش نوزدهم «قطران در عسل»:
Dagen efter min återvändning till garnisonen kom Gharavi, kompaniets fasta värnpliktig soldat, som hade gått ut gymnasiet och jobbade som kompaniets sekreterare. Han räckte en arrestorder som kapten Taghavi hade utfärdat och sa att jag måste rapportera mig till arresten. Jag skulle sitta inlåst i nio dagar: fängelse i fängelset!
Abdullah och Hodjjat var också med. De hade återvänt ett par dagar efter att deras permission hade gått ut. Abolfazl var också med – han som hoppade av personbilsflaket på väg från garnisonen till bussterminalen i Teheran. Han hade tilldelats till mitt kompani. Vi sov i tredje våningen av var sin säng nära varandra. Vi fyra delade nu två celler. Celldörrarna var öppna. Oftast samlades vi i en av cellerna och separerades bara när det var sovdags. Dagarna gick åt att spela kort eller schack, läsa böcker, snurra runt en pärlband i handen, och att gå fram och tillbaka i den trånga och korta korridoren. Varje kväll kom några av våra kamrater bland högutbildade meniga på besök och hade med sig cigaretter och kompott för oss, stannade några minuter, småpratade om allt möjligt, och gick.
Det fanns även en korpral i vår cell som var förrådsförvaltare i något kompani. Det ryktades om att han hade förskingrat med kompaniets ägodelar och därför hade kastats i arresten. Han svor bakom ryggen på sitt kompanibefäl och påstod att han hade kastats i arresten därför att befälet var missnöjd med sin andel av förskingringen och ville pressa honom. Han hade en radio med sig och varje kväll lyssnade han på sändningar på persiska från BBC. dittills visste jag inte att BBC hade så pass väletablerade och regelbundna sändningar med allra senaste nyheter från Iran på persiska. Jag hade också en radio men jag brukade lyssna enbart till azerbajdzjansk musik som sändes från Baku, om jag lyckades ratta in stationen. Enligt BBC pågick upplopp och sammandrabbningar i flera städer runtom i Iran. Så sent som för några dagar sedan hade jag sett ett nytt protestbrev i Teheran skrivet av medlemmarna i Iranska Författarförbundet adresserat till premiärministern Djamshid Amoozgar. Men jag kunde inte hitta något samband mellan det där brevet och de här upploppen som BBC rapporterade om. Dessutom kändes det konstigt att ett underbefäl som stal från armén skulle visa intresse för sådana nyheter.
Nio dagar var ingenting. Inne i arresten var bättre än ute i garnisonen i många avseenden! Utanför arresten fick vi stiga upp varje morgon med väckningshornet i gryningen och gömma oss hela dagen från att bli sedd av kompanibefäl och hans underbefäl, bataljonsbefäl, och garnisonens höga befäl. Det var inte lätt. För att smita från morgonflaggningen brukade vi tränga oss i en sal med de soldater som hade sjukanmält sig för dagen, satt på bänkar där, eller gick fram och tillbaka i salen tills flaggningen var slut, alla andra soldater hade förts till övningar runtom garnisonen, logementen och däromkring var tomma av folk, så att vi kunde samlas någonstans och äta frukost. Efter det fick vi gömma oss i olika gömställen tills det blev lunchdags. Även efter lunch fick vi gömma oss. Det var först efter kvällsflaggningen när alla officerare och befälhavare åkte hem, som ingen brydde sig om oss. Då kunde vi gå var in i eget logement, lägga oss i sängens tredje våning, läsa, skriva, eller ta en tupplur.
Men en gång kom en hög befälhavare för att inspektera sjuksalen före morgonflaggningen och då rapporterades det till kompanibefälen att deras ”licentiatsoldater” var samlade i sjuksalen, och då förlorade vi den möjligheten. Och vi hittade en annan plats: bland buskarna i norra ändan av flodbädden inom garnisonen! I gryningen brukade vi gå bakom flodvallen ända till buskarna, och hundra meter längre bort där buskarna var tätare, och där det fanns en liten bäck, satte vi oss runt vårt frukostredskap. Dessa redskap hade vi gömt där. Vaziri som tjänstgjorde i stödenheten tog med bröd till oss. Dessa bröd var ätliga så länge de var varma annars förvandlades de till bitar av betong som inte gick att sätta tänder på. Vi tände en rökfri eld, kokade vatten, satte te, och värmde bröden. Reza var vår eldspecialist. Han var stark och brukade attackera med all sin kraft med nedsänkt huvud mot den som hade hamnat i konflikt med honom, på skoj eller riktigt, och ville brottas. Därför hade han fått epiteten ”Buffalo”. Han var från Gachsaran och hade studerat matematik på Teherans Universitet.
Två av våra vänner tävlade mot varandra för att vara bäst på att värma bröd: Ahmad med sin söta brytning från staden Bam, och Bahram med sin ljuvliga brytning från Rasht. Ahmad frös hela tiden, i vilket väder som helst. Hans ansikte och händer var alltid blåa av kylan, näsan och ögonen rann. Han krympte i sina kläder och darrade. Han kramade nästan elden och ville blåsa mer liv i den hela tiden. Jag kunde inte föreställa mig hur han hade lyckats med att stå ut kylan i Tabriz och studera persisk litteratur där. Bahram hade också gått ut samma linje på samma Universitet. Han hade ingen likhet med Charlie Chaplin men kunde härma honom med stor skicklighet och fick oss att skratta ihjäl oss. Han brukade prata oavbrutet och skämtade och skojade med alla. Han avskydde tystnaden, stod inte ut ens med en kort stunds tystnad, och om hade själv tröttnat av att prata, så förväntade han att någon annan skulle fylla tystnaden. Han var diagonalt motsatsen till mig som är en av tystaste människorna på jorden. Bara ett par glas vin kan låsa upp mina läppar. Därför brukade Bahram brottas och skoja med mig hela tiden om varför jag var tyst och inte sa någonting. Han brukade säga: ”Du, jag håller på att kvävas! Jag dör! Säg ett enda ord! Säg någonting!”. Till slut citerade jag en dikt från persiska poeten Nezami Gandjavi från ca: 800 år sedan: ”säg lite, och handplocka dina ord som ädelstenar!” Men ”handplockade ord” på persiska, med Bahrams brytning, låter även som ”pruttade ord” på svenska, och då började han från den dagen kalla mig för ”herr pruttat”: herr pruttat kom hit! Kära pruttat, det är din tur!
Abolfazl, min sänggranne i kompaniet, var från Teheran och hade gått ut Högskolan för Vetenskap och Teknologi där. Houshang var från Andimeshk och hade studerat persisk litteratur i Mashhads Universitet. Mohsen var från Lialestan nära Lahijan och även han hade läst persisk litteratur någonstans. Ahmad-Hassan var från Iranshahr i Baluchistan och hade studerat sociologi i Esfahans Universitet. Han hade bara ett par månader kvar av sin tjänst och just nu var han ute på permission. Han hade sparat två års permissioner för att ta ut det hela på en gång, därför att vägen fram och tillbaka från Chehel-dåkhtar till Iranshahr inklusive alla väntetider för bussar tog sammanlagt 6 dagar. Han var smal, längre än oss alla, mörkhyad, och hade stora och tjocka läppar. Han kunde hänga ut nedre läppen och röra armarna och nacken på ett visst sätt och härmade dromedars rörelser för oss och fick oss skratta. Med sin brytning på baluchi och djupa och mörka röst pratade han artikulerat och behagligt. Han var den enda bland oss som var gift och treåriga sonen Saids namn var ständigt på hans läppar. Hans heligaste svärande var ”min Saids liv”.
Vi hade flera andra av vår egenart i garnisonen också som hade mer och mindre bättre ställt än oss. Taghi tjänstgjorde på garnisonens apotek på vårdcentralen och hade även sin sovplats där. Gandomani var lärare för analfabeter bland soldater. As’ad och några andra kom bra överens med sina befälhavare och hade inte våra bekymmer. Det fanns till och med en studerad läkare som utförde en läkares jobb på garnisonen mot futtiga soldatlönen men därtill hade han fått bo utanför garnisonen i staden.
Även Abdullah och Hodjjat deltog i denna vår kalas i buskaget. Te, cigaretter, schack, och småprat fortsatte till lunchtiden. På senare tiden var det mer och mer snack och diskussioner om politiska läget i landet.
Om vädret var dåligt, och om det regnade och blåste hårt, då gick det inte att gömma sig bland buskarna. Då fick var och en hitta sitt eget gömställe. Därför var det nu, i arresten, bortom all regn och rusk, bäst att njuta av stunden. Det var bäst att gå fram och tillbaka och lyssna till fortsättningen av den där symfonin som spelades i mitt huvud; till den där ensamma oboen: den ensammaste regndrabbade fågeln med våta fjädrar som satt på en telegraftråd långt ute i jordens dunklaste och oändligaste slätt. Och vad brydde jag mig om att varje dag på arresten medförde två dagars extra tjänstgöring. Vem visste vad tiden skulle föda om två år?
-------------------------------------------------------------
Länkar i denna del:
Den tredje satsen ur Sjostakovitjs femte symfoni:
https://youtu.be/PeJPmIbiqp4?t=23m15s
No comments:
Post a Comment