11 July 2020

Tjära i honung - 20

ترجمه‌ی سوئدی بخش بیستم «قطران در عسل»:

Under de gångna veckorna hade jag nästan glömt Mohammad som greps tillsammans med ‎mig. Men tanken om fadern, minnena från högskolan, och oron över ofullbordade tentamen ‎kom tillbaka då och då och plågade mig. En dag öppnades celldörren och de sa att jag och ‎Shah-karami skulle packa och förbereda oss, för vad? sa de inte. Vad förväntade oss? Ingenjör ‎Monsef tyckte att de tänker släppa oss: ”ni har ju inte gjort något”.‎‎

Vi hade ingenting att packa. Det var bara att vika filtarna, lägga plastmuggen ovanpå dem, ‎och sitta och vänta. Jag hade ett kaos i huvudet. Ville de verkligen släppa oss? Monsef hade ‎rätt. Vi hade ju inte gjort någonting. Vid ett eventuellt frigivning skulle jag åka direkt hem till ‎farbror för att informera dem och ringa hem till Ardebil. Ardebils automatiska telefoncenter ‎hade kommit igång helt nyligen och vi hade ett fyrsiffrigt telefonnummer hemma numera. ‎Därefter skulle jag åka till högskolan för att åtgärda problemet med frånvaron från tentamen, ‎och dricka mig mätt med te!

Någon timme senare kom en soldat och beordrade oss att följa med. Monsef tog avsked från ‎oss. Han var ledsen och nedstämd. Soldaten stängde celldörren i hans ansikte och tog oss ‎med. Vid utgången från korridoren fick vi lämna filtarna och muggarna på ett bord, de förslöt ‎våra ögon, och vi fortsatte ut till trappor. Nere i bottenvåningen gick vi in i vakthavande ‎officerens rum. De öppnade våra ögon, lämnade tillbaka våra strumpor, skosnören, bälten, ‎klockor, och pengar, och vi fick skriva under var sitt kvitto. Jag hade inte mer än 4 tumaner ‎och några rialer. Detta räckte, på den tiden, bara till ett paket cigaretter av märket Winston, ‎eller två kuponger för studentluncher. Men höll de verkligen med att släppa oss? En blek ‎glädje höll på att gro djupt inne i mitt hjärta men jag ville inte släppa loss den än så länge.‎

De förslöt våra ögon igen, tog ut oss från byggnaden och in i en jeep, och sa att vi skulle böja ‎huvuden neråt så att ingen ser oss utifrån, och jeepen rullade i väg. Av de upprepade externa ‎ljuden som jag kunde höra, och av jeepens rörelsemönster gissade jag att de körde bara runt i ‎en kort sträcka. Jeepen stannade efter några minuter, vi fick gå av, de tog oss genom en dörr ‎och vi fick lyfta foten i höjd med knäet för att kunna passera dörröppningen. Dörren stängdes ‎bakom oss. Det märktes även genom ögonbindeln att här var mörkare än utanför dörren. Här ‎luktade fuktigt och unket. Vi fick order om att ta bort ögonbindeln. Vi var i en hall. Det fanns ‎en port bakom oss varifrån vi hade kommit in, och det fanns en liknande port några meter bort ‎framför oss genom vilken hördes ett märkligt oväsen. Det fanns ett rum på vänster sida som ‎var belyst med en naken och smutsig lampa som hängde från taket. Där satt en polis bakom ett ‎bord. Soldaten som följde oss räckte fram några papper till polisen, fick en underskrift i ett av ‎pappren, och gick sin väg. Polismannen kastade pappren på bordet och tog oss med sig. Vi ‎visste fortfarande inte vart vi var på väg.‎

Polismannen öppnade porten på andra sidan hallen, och plötsligt rasade en stor lavin av oväsen ‎och stank över oss. Andra sidan av porten var en egendomlig värld. Aldrig, inte ens i mina ‎värsta mardrömmar hade jag råkat ut för en sådan värld. Massor av smutsiga, trasiga, och ‎ovårdade människor kröp in och på varandra som maskar. Det var en stor sal där det inte fanns ‎någon plats kvar på golvet att sitta. Överallt var täckt med dammiga och grumliga varelser som ‎satt eller låg. Hur många hundra var de? Några slumrade i brist på eller efter en dos av ‎narkotika. Några skrek och bråkade med varandra högljutt. Vi var fortfarande i chock av detta ‎helvete då polismannen stängde porten bakom oss och gick sin väg. Var var vi? Vad gjorde vi ‎här?‎

Förvirrad banade vi en väg bland de sovande och sittande och gick några steg framåt. Det ‎fanns ett kafé på andra sidan salen men där hopade sig så många törstiga och hungriga och ‎skrikiga själar framför kaféet så att det kändes omöjligt att kunna få ens en kopp te där. På ‎höger sidan syntes en solig gård. Gården var också fyll med liknande människor men vid ‎muren där dessa hade flytt från gassande solskenet fanns en och annan plats för att kunna stå ‎eller sitta på bara marken. Vi gick ditåt. Där hittade vi Massud, densamma som förhördes ‎tillsammans med mig och bad förhörsledaren om cigaretter hela tiden. Jag var glad att se en ‎bekant där, fastän en ganska ny bekant.‎

Massud hade kommit dit någon timme före oss och berättade att platsen var en sluss för ‎Teherans polis tillfälliga arrest, hette ”karantänen”, och låg precis bakom ”Kommittés” ‎fängelse där vi var. Alla nygripna fångar fick vänta i denna sluss för att bli delade i fängelsets ‎olika anstalter. Alla anstalter för allmänbrottsliga fångar var fulla och det var många som fick ‎vänta här i månader för en plats i anstalten. Här var tippen för representanter av samhällets ‎olika fördärv, alla typer av brottslingar, ficktjuvar, narkomaner, smugglare, hälare, bedragare, ‎knivmördare, pedofiler, konkursdrabbade och ruinerade. Här vid muren hukade en småtjuv ‎och med sina luriga blickar kollade runt för att kanske kunna sno någonting från en annan ‎småtjuv, och där borta på andra sidan av salen där vi hade passerat fanns några rum som sades ‎tillhöra ”de privilegierade”. I ett av dessa rum kom och gick flera kostymklädda och ‎portföljprydda personer. Dessa var advokater till en stor bedragare som hade åkt fast nyligen ‎och hade fått stor uppmärksamhet i tidningar. Här bredvid oss låg en miserabel narkoman i ‎smutsiga trasor, darrade i abstinens och vred sig i sin avföring, och på andra sidan salen satt ‎bossen till en narkotikasmugglingsliga och samlade sina ligamedlemmar kring sig. Gårdens ‎mark täcktes av spott och spy och vad vet jag vilka andra smuts. I en hörna fanns tre toaletter ‎varav två hade fått stopp och vatten och avföring rann ut på gården, och det fanns en lång och ‎ständig kö framför den tredje toaletten.‎

Här finns fyra fängelser
I varje fängelse det dubbla tunnlar, i varje tunnel flera celler, i varje cell många män i kedjor…‎

Av dessa kedjade har en mördat sin fru med ett dolkslag i mörka febern efter ett förtal.‎
Av dessa män har en i brännande sommarmiddag på gränden dränkt sina barns lunchbröd i ‎den snåla och skoningslösa bagarens blod.‎

Av dessa har några i en regnig dags ödslighet suttit i vägen för en ockrare
Några har i grändens tystnad hoppat från en kort mur över ett tak
Några har i midnatt i nya gravar dragit ut de dödas guldtänder.‎

Men jag har inte i någon mörk och stormig natt
‎                                                                   dödat någon
Men jag har inte
‎                       gett mig på någon ockrare
Men jag inte mitt på natten
‎                                       hoppat från tak till tak.‎

Här finns fyra fängelser…‎
[Ur dikten med rubriken ”Straff” av Ahmad Shamlu, 1957, i Qasr-fängelset, Teheran]‎

Jag kunde inte hitta någon tillhörighet till denna ”karantän”: Jag var inte kriminell och jag ‎hade inte haft med någon smutsig handling att göra. Vad gjorde jag här då? Det fanns inget ‎hopp om frigivning kvar längre. Hur länge skulle vi befinna oss här? Hur skulle vi klara oss ‎här? Vart skulle de ta oss härifrån?‎

Massud försökte förklara för mig sitt beteende vid förhöret i första bästa tillfälle som han ‎hittade. Han sa att jag såg ut mycket skrämd och blek när han kom in i förhörsrummet och ‎därför ville han visa att man kan prata mer avspänd med förhörsledaren och därmed ville han ‎inspirera mig. Han hade kanske rätt. Själv kunde jag ju inte se hur jag såg ut.‎

Efter ett tag hittade en annan ung man oss av våra utseenden och klädstil. Han hette Ahmad ‎Riazi och hade skickats hit från Tabriz fängelse. Massud berättade att han hade hört Ahmads ‎namn som medlem i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh. Han närmade sig mycket snabbt till ‎Massud och började med en svag azerbajdzjansk brytning berätta en ändlös historia om hur ‎han hade åkt fast. I hans historia hördes namnet ”Faran” gång på gång: ”Jag sa: men Faran…”, ‎‎”Faran si…”, "Faran så..." . Jag lyssnade inte. Jag hade egna bekymmer.‎

Massud trodde att de kommer att flytta oss till tillfälliga politiska anstalten. Men hur länge ‎skulle vi vänta här? Det var lunchdags och jag var hungrig. Enligt regel fick fångarna i ‎karantänen ingen mat. Här borde fångarna få dagpenning så att de kunde köpa mat själva men ‎karantänens vakter stoppade den futtiga dagpenningen i egna fickor och de fångar som inte ‎var starka nog fick svälta. Med den kalabalik som pågick framför kaféet fanns det inget hopp ‎om att vi skulle kunna köpa någonting där för att äta. Därför bestämde vi oss för att stå ut ‎med kurrande magar och vänta och se vad de kommer att göra med oss. Massud gissade att de ‎kommer att flytta oss från karantänen samma dag.‎

Massuds gissning var rätt och före solnedgången kom mycket riktigt en representant från ‎fångarna i politiska anstalten i polisens temporära fängelse som kallades för Falake, och ‎tillsammans med en vaktmästare tog oss med sig till Falake. Än en gång väntade en okänd ‎framtid på mig. Vi lämnade karantänen men ordet karantän ekar fult i mitt huvud sedan dess: ‎jag ser en smutsig färg framför mina ögon och ordet är en symbol för essensen av all smuts och ‎avfall i samhället.‎

‎***‎
Trettio sex år senare läste jag att Faran var smeknamnet för Roghiye Daneshgari, en av ‎kvinnliga ledarna i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh.‎

No comments: