ترجمهی سوئدی بخش هجدهم «قطران در عسل»:
Du svarade inte på mitt förra brev och vår brevväxling har upphört sedan ett tag tillbaka. Det gör inget. Jag fortsätter att skriva även om jag vet att mina brev bara tråkar ut dig. Men vad ska jag göra? Jag hittar ingen annan som kan tänkas ha ett öra för att höra mina klagomål! Du borde inte ha blivit god vän med mig!
Jag har druckit ett par glas vin, tagit hörlurarna på och lyssnar på musik. På väggen mittemot hänger en stor poster med den vackra italienska stjärnan Monica Bellucci. Jag gillar just denna bild och allmänt sådana bilder som har en sorts dold rörelse och dynamik i sig. Med den lämpliga musiken som jag har i öronen, "Oxygen 8" av Jean Michel Jarre, eller vilken annan dansant musik som helst, känns det som om vilken stund som helst kommer vackra Monica ut ur bilden, och dansar; dansar och kommer ut ur bilden: så vackert, så elegant! Jag älskar att titta på dans.
Detta påminner mig om en annan bild. Jag tror att det var hösten 1976 som en stor sovjetisk isbalett var på besök i Teheran och skulle ha föreställningar på isbanan i stora salen av Shahyad- komplexet. Min fattiga student hade inte pengar eller möjlighet för att kunna köpa biljett men en god vän hade på något sätt fått en extra biljett och han bjöd mig att följa med. Vi gick tillsammans och tittade, och…
Detta var konst! Detta var skönhet! Detta var dans. Detta var ”den socialistiska människan”! Jag var utom medvetande, paralyserad, förlorad! Jag var utom mig. Sovjet var för mig vaggan av progressivitet, framgång, och ledning i alla fronter: sport, konst, vetenskap, rymdforskning, och allt. Och nu kunde jag bevittna med egna ögon själva symbolen för framgången, och kära Azadeh, jag måste erkänna för dig att jag blev kär i några vackra dansöser i gruppen!
Jag tror att det var därefter som jag hittade en bild på ett par sovjetisk isdansare i det persiska magasinet ”Moskvanyheter”, klippte den, och fäste den på väggen i min studentlya. Även den bilden hade en rörelse och dynamik gömd i sig och jag föreställde mig att vilken sekund som helst kommer paret att komma i rörelse och fortsätta att dansa i mitt rum. Och en dag, i ramadan, då högskolans matsal brukade vara stängt, vi var några stycken som inte kunde bestämma oss vart vi skulle ta vägen för att äta lunch. Då föreslog jag att vi går hem till mitt rum som låg i närheten. Vi gick dit, stekte korv med ägg, och åt. Synd att du inte var med men Mahnaz, Sudabeh, Mahmoud, och Manuchehr var med. Där, på mitt rum, berättade jag för dessa vänner om min känsla för den där bilden och dess dynamik. Tjejerna, Mahnaz och Sudabeh, skakade på huvuden som om de tyckte synd om mig. Jag fattade inte varför.
Många andra vänner gästade mig också i detta rum. En annan gång var vi en grupp, alla pojkar, utom Simin som var med tillsammans med sin pojkvän, och vi var hos mig för att äta igen. Simin öppnade fönstret så fort hon kom in i rummet och drog upp markisen som hängde utanför, och in i den sista stunden som vi var där stod hon vid väggen mittemot fönstret. Till och med när jag tog min egna speciella äggröra till matduken så stod Simin fortfarande, böjde sig ibland, tog en bit mat, och åt stående. Hur mycket än vi insisterade så hjälpte det inte och hon ville fortsätta att stå. Jag frågade aldrig och hon sa ingenting, men jag förstod så småningom: hon hade hört saker och ting om sådana lägenheter där ensamma karlar bodde och trots att hon visste att vi var ”revolutionära” som bodde på olika rum i denna lägenhet och att vi inte var av den typen och inga ”dåliga” kvinnor passerade här, så ville hon ändå visa till grannarna att hon inte var av den typen av kvinnorna. Kort sagt så förstörde hon min konstnärliga äggröra! Eller kanske hade hennes pojkvän sagt någonting till henne?
Det förekom ofta att jag dödstrött av partiets alla springjobb och fysiska arbeten hamnade hemma hos dem precis efter att de hade ätit lunch eller middag, utan att själv ha valt vara där just på sådana tider, och Fru Azar brukade säga med sin explicita och franka ton och rökiga röst: ”Jag har ingen lust att värma mat åt dig. Kom och laga själv vilken skit än du vill äta!” och det var oftast äggröra som jag brukade laga, förstås. Azar, som hade bott nära trettio år i exil i Östtyskland och vant sig vid stekta ägg på europeiskt sätt med orörd äggula, brukade skratta högt och hjärtligt på mina aktiviteter kring äggröran och brukade berätta för alla vid olika sammankomster: ”Han! Han låter äggvitan bli färdigstekt, och sen rör han om allt som en galning och förstör allt!” Alla skrattade, inklusive mig själv. Jag tog aldrig illa vid mig. Hon skämtade på detta vis med alla. Jag gillade henne. Och nu när jag tänker så tror jag att jag har gillat alla kvinnor med namnet Azar som jag har känt på ett eller annat sätt hittills i mitt liv. Till och med skådespelerskan Azar Shiva var en av mina favoriter och jag samlade även hennes bilder i min skolålder.
Och när jag var tolv eller tretton eller vad vet jag hur många år och de ville gifta bort Azar och tysta alla besvärliga rykten, så en dag slog min farbrors fru, den vackra Turan khanum, med sina knytnävar på vår dörr. Jag öppnade dörren, hon var barfota, knuffade bort mig, och skrek efter min mamma: ”Å, Ishret khanum, låt mig dö för dig, spring, kom, han håller på att ta livet av sig!”
Min mamma, Kokab khanum, var den första kvinnan i faderns släkt som hade gått ut skolan, en kunnig kvinna som alla kvinnor och även män i faderns släkt brukade söka sig till henne för olika hjälp och rådgivningar därför att hon kunde statens och olika myndigheternas språk, nämligen persiska språket. Men jag vet inte varför hennes vackra namn, Kokab, hade blivit Ishret i faderns släkt. Var det för att ”Kokab khanum” inte glider så lätt i munnen på azerbajdzjanska?
Mamma kisade häpen på Turan khanum och frågade vad som hade hänt: enligt rådande kutym hade man tagit Azar till en barnmorska för att få ett intyg om hennes oskuld som skulle uppvisas vid vigseln, men den unga och oerfarna barnmorskan som dessutom hade tappat sin objektivitet på grund av ryktena på staden, vägrade att ge ett intyg. Farbror hade hört om att hans dotter inte är oskuld, hade hängt ett rep bredvid lampan i taket, och ville hänga sig. Mamma kom springande, förhindrade farbror, tog Azar åt sidan och med sin hemska brytning som uttalade ”sanning” [düz] som ”salt” [dooz] frågade hon på azerbajdzjanska: ”plickan, säg meg saltet: har du kjort nukotig?” och Azar sa gråtande att hon inte hade gjort någonting. Mamma drog i Azars arm och tog henne till Sedighe khanum, stadens bästa och mest erfarna barnmorska. Sedighe khanum tittade, och sa: ”vilken samvetslös människa har smädat henne? Hon är fin som en blomma!” och skrev intyget. Azar kysste, gråtande, Sedighe khanums händer och kastade sig i mammas fötter.
Farbrors och Turan khanums glädje var gränslös. Farbror ville köpa en får och offra den framför mammas fötter, men mamma förhindrade honom.
Men jag var, som alltid, helt vilse mellan mina känslor: vad var detta för tradition? Vad betydde ett intyg? Skulle jag vara stolt över min mamma som en hjälte, vara glad för att farbror och Azar hade räddats, vara glad för att Azar skulle gifta sig, eller skulle jag vara ledsen för att hon skulle åka bort?
Rebelliska Azar lämnade vår stad och jag förlorade henne för alltid. Hennes första äktenskap höll inte länge och efter att hon födde en flicka skiljde sig hans man. Han ville ha en son. Azar hade en son med sin andra man, men hon dog lite senare i en busskrasch nära staden Malayer.
Ser du, kära Azadeh, vart jag hamnade? Nu när jag läser brevet igen så ser jag att det är ingenting att skicka till dig. Jag kanske skriver ett annat. Och Monica håller på och dansar fortfarande…
------------------------------------------------------------
Länken i denna del:
Oxygen 8: https://youtu.be/8CsqFOhNN0k
No comments:
Post a Comment