بازداشت‌های غیر قانونی را پایان دهید!‏

همه‌ی زندانیان سیاسی را آزاد کنید!‏

-----------------------------------------------------

24 March 2020

Tjära i honung - 7

För att ge sken av att jag var lugn och inte var skrämd av någonting, skämtade jag med ‎soldaten som visade mig in i cellen:‎

‎- Nämen, var finns TV:n då?‎
Soldaten svarade renhjärtat:‎
‎- Finns ingen TV!‎

Visst skulle det inte finnas TV i den fruktade SAVAK:s celler. Men vad jag inte visste var att ‎vakterna där var enkla soldater från landets småbyar som kanske inte hade sett ens TV, inte ‎hade gått i skolan ens, och inte hade någon funktion där utom just att bevaka. Han hade inte ‎hunnit stänga celldörren innan jag kallades in till förhör. Någon förband mina ögon med ett ‎tygbit, guidade genom plåtdörrar, tog mig uppför trappor, förde in i ett rum, och öppnade ‎mina ögon. Det var ett litet rum. Bakom ett bord vid fönstret satt en tjock och stor man, och ‎bakom ett annat bord i ett hörn satt en smal och ålderdomlig man. Senare fick jag veta att den ‎första hette Khodayari och den andra hette Zamani.‎

Khodayari sade, so fort han såg mig:‎

‎- Ååå, vad trevligt! Herr Shiva…! Varsågod! Kom…! Vi väntade på er. Kom och sätt er här ‎bredvid mig själv! Här…, så ja…! Välkommen! Men vad har hänt? Varför ni då? Vad har ni ‎gjort så att de har tagit er hit på detta vis?‎

Jag svarade: - Jag har inte gjort någonting. Vet inte varför de har tagit mig hit.‎

Egentligen visste jag inte varför de hade gripit mig, vad de visste om mig, eller vad de ville ha ‎mig. I morse gick jag tillsammans med rumskamraten Mohammad från studenthemmet till ‎högskolan. Vi hade tentamen båda två. Vi hade just passerat genom det torra vattendraget på ‎vägen och sedan genom en flock getter som höll på och ”bet” bland papper och tidningar och ‎andra spill, och hade just vänt in i gränden bakom högskolan då en Peykan blockerade vår ‎väg, dörrarna öppnades, och SAVAK:s agenter tog oss in i bilen. De tog och tittade på våra ‎student-ID, sade att vi måste följa för att svara till några ”enkla” frågor och ”det var säkert ‎något missförstånd”, och att vi kommer att återvända mycket fort! De förband våra ögon med ‎oljiga trasor som tillhörde bilen, och körde fort genom gatorna. Var det bara av en slump och ‎utan att känna oss, och vi var bara enkla byten? Ville de gripa Mohammad som var tre år äldre ‎än mig och lite mer aktiv här och var, och det inte gick att gripa honom och låta mig gå? Var ‎det för att för nära en månad sedan hade jag lurat dem och den natten då SAVAK och ‎kravallpolisen hade razzia mot studenthemmet, hade visat dem ”fel” böcker? Var det texter ‎som jag hade stencilerat och distribuerat bredvid texten av operan Koroghlu? Eller för vilken ‎annan anledning?‎

‎- Jaså! Ni har inte gjort någonting? Varför har de tagit er hit då? Vilka elaka människor finns ‎nuförtiden!‎

Telefonen på hans bord ringde och han tog luren:‎

‎- Ja…, aha…, just det. Är det så? Då kan ni ta honom in i operationssalen, gör köttfärs av ‎honom med spö och sen kasta honom i den där hålan tills han blir pigg och öppnar munnen…, ‎ja, just så! – och lade på luren. Han sträckte ena handen och lade den på vänstra sidan av min ‎bröstkorg, och sade:‎

‎- Jaha, du sa att du inte hade gjort någonting, va? Å, herren är vältränad också! Men varför ‎bultar hjärtat som en fången duva då?‎

Jag sade stridlysten: - Men hjärtat på vem som helst kan ju bulta om man blir tagen på gatan på ‎detta vis och förd hit.‎

Plötsligt kände jag ett hårt slag i ansiktet och det blixtrade i ögat. Jag tappade fattningen. Det ‎ringde i örat.‎

‎- Din jävla hallick som säljer din syster som hora, håller du nu tal för mig som en kanariefågel? ‎Att du inte har gjort någonting, va? Jag ska visa dig alldeles strax. Du! Kalla in Asghar!‎

Zamani spelade rollen som om han kände sympati för mig. Han tittade på mig omsorgsfull och ‎skakade på huvudet medlidande. Det brann i kinden. Efter en stund kom in en ung ‎förhörsledare som tydligen hette Asghar och satte sig på en fåtölj ett par steg bort. Han kisade ‎i mig som rå material för sitt arbete och försökte uppskatta materialets art och arbetets ‎svårighetsgrad, och jag, vet inte varför, kanske för att dölja min ångest, svepte honom med en ‎mycket nedvärderande min uppifrån ner och nerifrån upp och insisterade att han skulle förstå ‎denna mening i min blick.‎

Zamani höll på och skakade på huvudet fortfarande och Khodayari höll på och beordrade ‎tortyr på telefonen. Jag hade hört och läst vissa saker om SAVAK:s metoder och gissade att ‎en hel del av allt detta var teater för att skrämma mig, och jag försökte att inte bli vettskrämd.‎

Khodayari lade ner luren och lämnade mig till Asghar. Asghar tog mig med till ett annat rum ‎mittemot det förra. Här fanns också två bord med några stolar men rummet var tomt. Asghar ‎visade en stol och började prata med en mild ton:‎

‎- Hörrudu…! Du har säkert hört talas om vilka metoder vi har här för att få folk att börja ‎prata. Men jag är inte av den typen av förhörsledare. Jag har inte lärt mig slå och så. Jag ‎hanterar folk med respekt. Då är det bäst för dig att börja berätta allt och slippa allt ‎obehagliga. Annars lämnar de dig till någon annan och då även om du är en elefant så kommer ‎de att skära av ditt horn och få dig att börja prata. Nå, vad säger du?‎

Det var inget läge för ironi annars skulle jag säga att elefant har ju inget horn, men sade i ‎stället: - Jag har ingen aning om vad jag ska prata om och vad jag ska säga.‎

‎- Hör nu här…! Låt bli att spela hjälte och lämna åt sidan sånt tjafs. Det har inte funnits någon ‎hittills som har kommit hit och inte har öppnat munnen. Det var många som kom och spelade ‎tufft och sa hela tiden att de inte vet och att de inte vill säga och så vidare. Men när de fick ‎smaka på vissa av våra metoder så började alla sjunga som kanariefågel och berättade allt. Jag ‎tar fram nu ett förhörsprotokoll, skriver frågor, och du skriver svar.‎

Jag hoppades på att en sådan frågor och svar kunde hjälpa mig att förstå vad de vill ha, och ‎protesterade inte. Han tog fram protokollmall, lade kopieringspapper under, fyllde i tabellen i ‎sidhuvudet, skrev dagens datum: den 28 juni 1972, och skrev sedan:‎

F: Presentera er. – och skrev S: i nästa rad, lämnade pennan, och vände pappret mot mig. Jag ‎skrev mitt namn och andra identitetsdata. Han läste den, och skrev:‎

F: Beskriv i detaljer all inblandning som ni har haft i vilken aktivitet som helst mot ‎statsapparaten och landets säkerhet – och skrev S: i nästa rad och vände pappret mot mig igen. ‎Jag skrev: Jag har aldrig varit med i någon aktivitet som har varit mot statsapparaten eller mot ‎landets säkerhet.‎

En annan förhörsledare kom in. Han var smal och hade en stor blond mustasch. Jag fick lära ‎mig senare att han hette Parvaresh. Han satte sig bakom det andra bordet och log mot mig. ‎Asghar skrev:‎

F: Ni är anklagad för att ha agerat mot landets säkerhet. Vad säger ni om detta?‎
Jag skrev: S: Som jag skrev här ovan så har jag aldrig agerat mot landets säkerhet.‎

Asghar läste och sedan rev pappret mycket irriterad, slängde den i korgen under bordet, och ‎reste sig. Parvaresh sade:‎

‎- Nämen…! Vad hände? Jag trodde att han har tänkt efter och håller på och hänger med.‎

Asghar sade: - Nejdå! Han är inte värt försöket – och lämnade rummet. Parvaresh sade:‎

‎- Ajaj, ajaj, det var inte alls klokt av dig att göra honom besviken. Han är en bra förhörsledare. ‎Jag vill dig väl, annars vad har jag med saken att gör?. Det är bäst för dig att gå med på vad ‎han säger, annars hamnar du där det inte finns någon återvändo. Du måste vara rädd om dig. ‎Och förresten, varför blandar ni er i sådana saker? Är det inte synd att en sådan vältränad och ‎attraktiv kropp ruttna i fängelse? Du har ju allt, väl. Ta och ragga upp tjejer, njut av tillvaron, ‎drick din vodka, gå på bio. Varför söker du problem? Tänk bara lite: är det bäst att sitta i ‎fängelse, eller om du låg med en tjej just nu? Va? Vad tjänar det till om du sitter kvar här och ‎kommer efter i lektioner, tentan, och i livet? Vad ska det tjäna till? Vem tjänar på det? Men ‎om du i stället är med och berättar allt, då har du befriat dig själv. Då återvänder du till ditt ‎liv. Jag vill bara din bästa…‎

Dörren som var bakom mig öppnades och en grov röst frågade: - Vem? Var är han?... Är det ‎han? – och jag hade inte hunnit vända mig så plötsligt kände jag ett hårt slag i nacken. Det var ‎oväntat och jag blev överraskad och överrumplad. Vände huvudet och tittade. Det var en man ‎med stor kropp och rund mage, och ett litet huvud. Han sade:‎

‎- Res dig din jävla horunge! Jag ska låta knulla din syster!‎
Jag reste mig. Det tyngde i huvudet.‎
‎- Sätt dig!‎
Jag satte mig, och tänkte "ville han mäta min längd?"‎
‎- Ser du mig? Jag kallas för doktor Manuchehri. Har du inte hört talas om mig? Era största ‎bossar har inte kunnat motstå mig. Jag har öppnat varenda ens munnar och de började kvittra ‎som kanariefåglar. Nu vill du, din lilla skit, att jag ger dig lite massage? Ack jag längtar efter ‎att göra en rejäl mos av dig – och slog en kraftig spark mot mitt bröst. Stolen ramlade bakåt. ‎Jag föll med stolen och slog huvudet i golvet. Jag ville resa mig, men hittade inte från vilket ‎håll och hur jag skulle resa upp. Jag hade tappat andan och höll på att kvävas. Allt roterade i ‎huvudet och ett pip ekade i skallen. Hur svårt än det var så fick jag lite luft i lungorna, vände ‎ett halvt varv och satte mig på golvet. Kunde se bara dörren och väggen framför mig. ‎Parvareshs röst hördes från långt borta och ekade som om i en tom sal:‎

‎- Nej, kära doktor, besvära dig inte! Låt honom vara! Jag har pratat med honom. Han är en ‎god pojke och lovar att samarbeta. Sånt behövs inte. Han kommer att skriva allt.‎

Manuchehri puttade min överkropp med ena benet och tvingade mig att ligga, lade ena ‎skosulan på mitt nacke och tryckte mitt ansikte mot golvet:‎

‎- Du ser? Jag kan mosa dig under foten som en kackerlacka. Våga nu säga att det inte var du, ‎att du inte vet, och sånt tjafs! Hajar du?‎

Parvaresh sade: - Ja, ja, han förstår! Han är en duktig kille, doktorn! Han är inte som de andra. ‎Lämna honom till mig bara.‎

Manuchehri gick och stängde dörren. Parvaresh sade att jag skulle resa mig och sitta på stolen. ‎Jag var fortfarande omtumlad. Bröstkorgen gjorde ont och skosulans spår på nacken brann. ‎Jag flyttade stolen närmare Parvareshs bord och satte mig. Parvaresh sade:‎

‎- Där ser du det! Detta var bara ett litet smakprov av vad man kan göra med en här. Om du ‎inte samarbetar och inte säger allt, så lämnas du till doktorn eller ännu värre personer. Är du ‎beredd att prata nu?‎

Jag ville säga något men hostan förhindrade mig. Efter lite hostande, sa jag andfådd:‎

‎- Men vad är det jag ska berätta? Jag har ju inte gjort något.‎
‎- Nämen, tänker du börja nu igen? Menar du att du inte var med i demonstrationen ens?‎

Jag tänkte ”kan de ha något bevis?”, och sade:‎

‎- Vilken demonstration? Jag har aldrig ens tittat på en demonstration på högskolan.‎
‎- Min kära, var så säker att vi vet allt. Och vi pratar aldrig utan papper och bevis. Att vi frågar ‎dig är för att se hur välvillig du är, och om du vill medverka eller inte. Vi tror att det var ‎kanske någon som lurade dig och tog dig med i demonstrationen, och vill veta vilka det var ‎som lurade dig. Nu har jag hjälpt dig så mycket som jag kan. Du får sitta nu och fundera och ‎se hur du vill bestämma. Jag lämnar dig ensam en stund så att du kan tänka ostörd. Men kom ‎ihåg vad jag sa om din bästa.‎

Parvaresh lämnade rummet och jag blev ensam.‎

Från en transistorradio som stod på Asghars bord hördes i låg volym Shirley Basseys röst som ‎sjöng Goldfinger. Denna bondfilm visades på Teherans biografer sedan länge tillbaka men jag ‎hade inte hunnit se den än, därför att oftast inte hade några pengar för sådana nöjen. Jag hade ‎inte sett några bondfilmer alls dittills. Så länge jag var hos föräldrarna i Ardebil så fick jag inte ‎ta ett enda steg bortom vägen till gymnasiet och tillbaka. Biobesök och liknande var möjlig ‎endast i familjens sällskap och mindre än en gång om året. TV hade inte kommit till vår stad ‎än. Från sista året i mellanstadiet var jag kär i Soheyla, skådespelerskan i iranska filmer, och ‎hade samlat många av hennes bilder i ett tjockt album. Dessa hade jag klippt ur tidningar och ‎tidskrifter. Men jag hade inte sett en enda film där hon spelade. Jag brukade titta på ‎bioannonserna i tidningar på filmer som visades i Teheran och fantisera om filmernas innehåll ‎och skådespelare. Så sent som för ett par tre år sedan hade jag byggt en trelåda däri jag ‎förvarade mina saker, och på lådan hade jag skrivit med stora bokstäver namnet på en ‎västernfilm (Jagad) vars affisch jag hade sett i tidningen och där Richard Widmark hade ‎huvudrollen. I affischen, med bilder ur filmen, hade man stavat Wagon felaktigt Wargon. Jag ‎hade inte förstått att det var felstavat, hade fantiserat om just The Last Wargon och hade ‎skrivit filmens namn just med denna stavning på min kära låda. Detta var om mina biobesök! ‎Och ”ragga upp tjejer”? Så sent som för två år sedan hade min far sett mig och en klasskamrat ‎gå bakom två skoltjejer i tio meters avstånd och kanske hade hört att vi pratade om dem, och ‎senare hemma hade jag fått mycket stryk för att hade jagat tjejer. Och nu snackade denna ‎förhörsledare om biobesök, raggning av tjejer, och njutning av tillvaron.‎

Jag hade hört och tyckte om sången Goldfinger men kunde inte njuta av den i den situationen. ‎Tänkte att jag måste gå på bio och se filmen. Men hur? Först fick jag dra mig ut ur denna ‎situation.‎

‎***‎
Sex år senare, i februari 1978, under revolutionens demonstrationer, eld, rök, kravaller, och ‎beskjutningar, i en kort paus mellan två stormar, det stod en gul Ford Mach 1 parkerad på ‎breda hindret mitt i gatan mittemot biografen Capri (Bahman). Det fanns bara fyra eller fem ‎stycken av denna bilmodell i hela Teheran och varje gång de syntes på gatorna brukade de dra ‎all uppmärksamhet på sig. Detta exemplar hade kört lite för mycket in i stadens ‎medelklasskvarter, och varför hade den parkerats på det viset? Det var kanske tillåtet för ‎Mach 1 att parkera hur man vill?‎

Jag stod i Ordibehesht-gatans korsning mittemot biografen Capri. Jag vände mig mot 24:e ‎Esfand-torget, och plötsligt blev alla rörelser långsamma i hela tillvaron; allt suddades bort, ‎utom bilden av en kvinna: en lång kvinna i svart som kom mot mig i torgets sydöstra trottoar. ‎Hon hade svarta tajta byxor och blus, och en lång svart oknäppt skinnkappa på sig. Hennes ‎hår, hennes armar, och den där välklippta och välskrädda kappans nedre del svängde så ‎vackert i luften. Med sina långa och säkra steg galopperade hon in i mitt hjärtas gömmor som ‎en fullblodsturkmen. Det var gnistor från min tonårs kärlek som glimmade. Det där vackra ‎ansiktet…, åh, vad jag älskade det. De där berusande mandelögonen, den där turkmeniska lilla ‎bulnaden i ögonlocken, de där vackra läpparna som låg så mjukt på varandra, skulle jag ‎någonsin förväxla med någon annans? Det var Soheyla! Jag hade ingen aning om att hon var ‎så lång. Vad gjorde hon där, mitt i revolutionens kravaller? Hon passade inte alls in i den ‎scenen. Hon kom och tio steg bortom mig vände sig mot den gula Ford Mach 1, med samma ‎långa steg, gick tvärs gatan utan att ens titta på passerande bilar, satte sig bakom ratten, körde ‎bilen, flög i väg, och tog mitt hjärta och min hungriga blick för tusende gången med sig.‎


Hon såg inte mig. Hon tittade inte ens. Hon visste inte hur mycket jag älskade henne. Jag hade ‎förstelnat där jag stod. Vad dum jag var: Jag borde ha sprungit fram och knäböjt framför ‎henne; borde ha stulit hennes blick; borde ha rånat en kyss från de där vackra läpparna; borde ‎ha drunknat mig i vinglaset av de där berusande ögonen. Det var för sent nu och jag hade inte ‎kommit på någon av dessa under de där sekunderna. Jag hade viktigare saker att tänka på just ‎då: vi höll på och gjorde revolution…‎

Min kära Soheyla (Soraja Bakyassa)! Jag önskar dig glädje var än du befinner dig. Ditt hjärta ‎må vara varmt för att du värmde mitt hjärta i många år, och lev länge. Synd att av så många av ‎dina bilder som jag hade samlat har tidens stormar lämnat en enda kvar åt mig. Den andra ‎hittade jag på Internet.‎

‎[Ett tag efter publiceringen av denna text och efter en resa till Irland fick jag veta att Soheyla ‎bor där i Irland. Synd att jag inte visste före resan och därmed missade jag chansen att kanske ‎hitta och besöka henne där.]‎

‎---------------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Om filmen The Last Wagon (Jagad): https://www.imdb.com/title/tt0049434‎
‎2- Trailern till Goldfinger ink. Shirley Basseys sång: https://youtu.be/6D1nK7q2i8I

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

21 March 2020

قرنطینه

به گمانم چند ماهی بود که یازده سالم شده‌بود. تازه سالی از ماجراها و سرکوبی تظاهرات ۱۵ ‏خرداد ۱۳۴۲ گذشته‌بود، و اکنون، چه می‌دانم، شاید شاه احساس کرده‌بود که تا تنور داغ است، ‏باید بچسباند، و از آن رو هر گونه تظاهرات مذهبی به مناسبت عاشورای آن سال را در اردبیل ممنوع ‏اعلام کرده بودند.‏

یادم نیست که آیا هشداری از پیش داده‌بودند، یا نه. اما صبح عاشورا که بیدار شدم، پدر می‌گفت ‏که نظامیان سر کوچه ایستاده‌اند و هیچ‌کس حق ندارد حتی لای در را باز کند و کوچه را نگاه کند. ‏البته ممنوعیت باز کردن لای در که کشکی بود! هر ممنوعیتی‌، یعنی که باید راه دور زدن آن را پیدا ‏بکنی! راهش را پیدا کرد‌ه بودم و نگاه می‌کردم: بر تقاطع کوچه‌ی مسجد حاج میرصالح و کوچه‌ی ‏طوی یک نفربر ارتشی ایستاده‌بود و اگر کسی لای در کوچه را باز می‌کرد، فریاد می‌زدند که در را ‏ببندد و برگردد توی خانه. در و همسایه از «حؤکمت نیظامی» [حکومت نظامی] سخن می‌گفتند. با ‏این حال زن همسایه را می‌دیدم که از لای در فریاد می‌زد «شربت! شربت!» و نظامیان ‏اجازه می‌دادند که او با سینی استکان‌های شربت بیرون برود و به نظامیان تشنه‌لب ‏شربت‌های گوارای نذری عاشورا برساند. ‏

هدف اصلی گویا پیش‌گیری از قمه‌زنی عاشقان حسین در اردبیل بود. با گزارش‌هایی که برخی ‏جهانگردان خارجی در رسانه‌های آن سال‌ها منتشر کرده‌بودند، قمه‌زنان اردبیل معروفیت جهانی ‏داشتند و بازتاب این مراسم خون‌بار بی‌گمان وجهه‌ی چندان دلپذیری به شاه و به ایران نمی‌داد.‏

پنج‌شش ساله که بودم پدربزرگم مرا با خود به تماشای شبیه‌خوانی و قمه‌زنی پس از شهادت ‏حسین قلابی در شبیه‌خوانی می‌برد. یک بار در کوچه‌ی میان پیرعبدالملک و اوچ‌دکان گیر افتادیم. ‏یک دسته‌ی بزرگ قمه‌زنان با کفن‌های سفید و خون‌آلود، با سر و صورتی که از آن خون می‌چکید، با ‏فریاد و شعار و هیاهو، دوان می‌گذشتند و ما جایی برای عقب رفتن نداشتیم. به دیوار کوچه ‏چسبیده‌بودیم. پدربزرگ دست مرا محکم گرفته‌بود و من خود را به پای بلند او می‌فشردم. سخت ‏می‌ترسیدم و می‌لرزیدم. این صحنه تا سال‌ها دیرتر از ترسناک‌ترین کابوس‌های من بود. چشمانم را ‏که می‌بستم کفن‌های سفید خون‌آلود و صورت‌های خون‌چکان می‌دیدم که به سوی من می‌آیند، ‏مرا به دیوار می‌فشارند، و خونشان را به من می‌مالند. از همین رو نفرت عجیبی از قمه‌زنی و ‏قمه‌زنان داشتم و دلم می‌خواست که ریشه‌کن شوند.‏

اما ممنوعیت؟ «حؤکمت نیظامی»؟ من که چندان هم اهل کوچه رفتن نبودم، با ممنوعیت بیرون ‏رفتن آن روز بیش از معمول احساس بی‌قراری می‌کردم و دلم می‌خواست قید و بند و ممنوعیتی ‏نباشد و بتوانم آزادانه بیرون بروم. و اما قمه‌زنان؟ پدرم تعریف کرد که آنان از بام‌ها و دیوارها گذشتند، ‏در گروه‌های کوچک جمع شدند، «حسین شهید» و «حیدر،‌ حیدر» گفتند، شمشیر بر سر نواختند، ‏خون ریختند، و شور حسینی خود را در خون غرق کردند. فردا کسانی را در کوچه می‌دیدی با سر ‏باندپیچی‌شده. «حؤکمت نیظامی» چاره‌ساز نبود.‏
‏ ‏
در همان روزگاران (۱۳۴۳) بلای دیگری بر بخش بزرگی از جهان و بر ما نازل شد: همه‌گیر شدن وبای ‏التور [الطور] یا «شبه‌وبا». پرهیز از این باکتری رعایت سفت و سخت نکات بهداشتی را لازم داشت، ‏از جمله مصرف آب جوشیده و استفاده از صابون که در آن هنگام در روستاهای دورافتاده چیزی ‏ناشناخته بود. رعایت نکردن بهداشت جان‌ها را درو می‌کرد. دولت تلقیح واکسن را ‏اجباری کرده‌بود و همه باید گواهی دریافت می‌کردند که نشان دهد واکسینه شده‌اند. اما این‌جا نیز ‏نادانی بر کار بود: برخی منبرهای مذهبی فتوی داده‌بودند که واکسن ساخت غیر مسلمانان است و ‏نجس است. پس نباید زد. برخی‌شان هر گونه آمپولی را بر پیروانشان ممنوع کرده‌بودند.‏

مناطقی از کشور «قرنطینه» اعلام شده‌بود. نمی‌دانم چرا درست در همان اوضاع و احوال پدرم باید ‏به تهران می‌رفت و مرا هم با خود می‌برد. جایی در میانه‌ی راه آستارا به بندر انزلی [پهلوی]، نزدیک ‏اسالم، ژاندارم‌ها جاده را بسته‌بودند و از همه‌ی سرنشینان اتوبوس‌ها و دیگر ماشین‌ها گواهی ‏واکسینه‌شدن می‌خواستند. همه گواهی نداشتند. اتوبوس‌ها معطل می‌شدند، فریاد راننده و ‏مسافران به آسمان می‌رفت، و این جا هم عبور قاچاقی و تقلب و رشوه به ژاندارم در کار بود. در راه ‏بازگشت راننده‌ی اتوبوس کسانی را که گواهی واکسن نداشتند کمی مانده به پست بازرسی پیاده ‏کرد و قرار گذاشت که از بیراهه به آن‌سوی بازرسی بروند، و آن جا سوارشان کرد.‏

ممنوعیت و راه‌بندان و «قرنطینه»، آن‌جا و در آن روزگار، کارآیی محدودی داشت.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

09 March 2020

بدرود بازیگر بی‌همتا!‏

کیست که بازی او را در نقش شوالیه در صحنه‌ی شطرنج با عزراییل در «مهر هفتم» (۱۹۵۷) ‏اینگمار برگمان فراموش کند؟ و من بازی تکان‌دهنده‌ی او را در فیلم «هامسون» (۱۹۹۶) هرگز ‏فراموش نمی‌کنم، نیز بسیاری از بازی‌گری‌های او را در فیلم‌ها و تئاترهای بی‌شمار.‏

هنرپیشه‌ی سوئدی (از ۲۰۰۲ شهروند فرانسه) ماکس فون سیدو (۲۰۲۰-۱۹۲۹) ‏Max von Sydow‏ ‏دیروز، ۸ مارس، در پروونس فرانسه از جهان رفت. او در طول ۷۰ سال از زندگانی ۹۰‌ساله‌اش در ‏نقش‌های بی‌شماری هم در صحنه‌ی تئاتر و هم بر پرده‌ی سینما ظاهر شد: از مسیح در فیلم ‏‏«بزرگ‌ترین داستان عالم» تا ارنست بلوفلد در فیلم جیمزباندی «[دیگر] هرگز نگو هرگر»، از ‏‏«جن‌گیر» تا «فلش گوردون»، از کارل اسکار در «مهاجران»، تا «سفر هوایی مهندس آندره»، «جنگ ‏ستارگان»، «بازی تاج و تخت»، و...‏

یک منتقد سینمایی سوئدی می‌گوید: «ماکس فون سیدو همواره هاله‌ای از سنگینی (وقار) و احترام بر ‏گرد خود داشت»، و دیگری می‌گوید: «حرکت او بر صحنه مانند سرب مذاب بود: سنگین، اما روان. او ‏هنگام نقش‌آفرینی هرگز حتی یک دم یا بازدم زاید نداشت؛ هرگز اطوار اضافی نداشت.»‏

من هرگز از تماشای نقش‌آفرینی‌های او سیر نشدم و نمی‌شوم.

یادش گرامی!‏

فیلم «مهر هفتم» را می‌توان تا هشتم آوریل در این نشانی دید. اما گمان نمی‌کنم در خارج از سوئد در دسترس باشد. زبان فیلم سوئدی‌ست.

پ.ن.: جالب است که ۹ سال پیش با مرگ یک بازیگر بزرگ دیگر سوئدی، درباره‌ی ماکس فون سیدو چه نوشتم، در این نشانی.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

08 March 2020

Tjära i honung - 6

Kom kamrat till oss i kolchos!
Grigori Ivanovitj kom mot mig och sade några ord. I det öronbedövande bullret av ‎verkstadens maskiner kunde jag inte höra riktigt och förstå vad han sade men av hans ‎pekande och rörelser och kroppsspråk kunde jag gissa att han menade: ”Ta av din ‎armbandsur, vik upp skjortärmarna, och sätt i gång!” Sasha klev ner från maskinen och ‎vinkade att jag skulle följa honom. På verkstadens svarta och feta golv följde jag honom. ‎Sasha pekade på golvet och sa någonting. Jag gissade att han menar: ”Akta så att du inte ‎halkar!” Vi stannade bredvid Sashas skåp där han hade sina verktyg. Han drog ut en låda och ‎pekade på min klocka. Jag tog av klockan och lämnade den i lådan. Han låste skåpet och vi ‎återvände till maskinen som slipade stora spiralskurna koniska kugghjul.‎

Sasha stod på trappan vid maskinen som var stor som en minibuss, böjde sig in i maskinen, och ‎i en obekväm ställning berättade för mig, som stod bakom honom, om hur man riggar ‎maskinen. Alla andra maskinernas buller var så höga så att jag inte kunde höra riktigt vad han ‎sade och de halvmeningar som jag kunde snappa upp ibland, förstod jag inte helt. Jag hade ‎lutat min vänstra arm mot maskinens oljiga sida och hade böjt mig framåt hur mycket än det ‎gick och försökte höra vad han sade. Sasha sade några saker, visade några saker och pekade ‎än hit och än dit på maskinen, och sedan rätade han upp sig, stod framför mig, sade saker ‎igen, klev ner, och med sina långa och snabba steg och medan han gungade sina armar och ‎stora händer, tog han mig till en hörna i verkstaden för att visa mig en sak. Jag tittade på hans ‎gång. Vilka stadiga och säkra steg! Precis som en äkta sovjetisk arbetare måste gå; den stolta ‎och segerrika arbetarklassen! Sashas ansikte, hans kraftiga käkben, stora och breda händer, och ‎hans pelarliknande ben som gjorde honom som en bronsstaty, påminde mig om stora ‎propagandaaffischer med sovjetiska arbetare där det brukade stå ”Framåt för att bygga ‎kommunismen!” eller ”Framåt för ju snabbare utförandet av den elfte femårsplanen!” och ‎liknande.‎

Sasha öppnade en låda, visade upp en skruv, lämnade den tillbaka, gick tillbaka till maskinen, ‎steg upp på trappan, och sade: ”Titta!”, lossade på en mutter, vred en måttmärkt ratt, drog åt ‎muttern, sade saker, och klev ner. Sedan tryckte han på en knapp och det hördes en motor ‎starta någonstans inne i maskinen. Detta ljud liknade ljudet från oljepumpen i svarvmaskiner ‎på övningsverkstaden på min högskola. Fast de där fina brittisk-tillverkade svarvmaskinerna var ‎inte ens en tiondel så stora som denna enorma maskin och oljepumpens ljud var också mycket ‎mjukare där. Men där, i övningsverkstadens tystnad och när lektorn förklarade för mig och ‎andra studenter hur maskinen fungerade och när han startade dess oljepump, ändå hade jag ‎samma känsla som jag fick här och nu.‎

Den där lektorn var en ingenjör som hade helt nyligen återvänt till Iran från Tyskland, hade ‎glömt många persiska termer, och hade svårt att hitta ord för att förklara vad han menade. ‎Och jag, som hade helt nyligen kommit från småstad till huvudstaden, var tankspridd och ‎samtidigt nyfiken. Jag ville se allt runt omkring, kunna förstå allt, och tänkte på tjejerna runt ‎mig i verkstaden mer än allt annat. Men allt vad jag hörde av lektorns förklaringar etsade sig i ‎mitt huvud och till slut fick jag ett bra betyg för ett exempel som jag fick svarva.‎

Sasha sade igen: ”Titta!” och drog en liten spak. Hälften av maskinen började röra sig mot ‎andra hälft, och när Sasha drog spaken åt andra hållet, drogs maskindelen bort från andra ‎halvan. Han berättade saker hela tiden men jag kunde inte hitta något samband mellan vad jag ‎såg, och vad jag hörde och inte förstod riktigt, eller koppla dessa till hans rörelser och ‎aktiviteter och vinkande och pekande. Hans sätt att prata på ryska skiljde sig markant från den ‎vackra melodin av ryska språket som jag brukade höra från radion och var förtjust i sedan mina ‎år i gymnasiet. Flera månader senare började jag förstå att Sasha blandade många vitryska ord ‎i ryskan, och resten uttalade han med vitrysk brytning, och jag hade inte lärt mig så mycket ‎ryska än för att kunna urskilja dessa två. Av tio ord i hans tekniska förklaringar kunde jag, i ‎början, förstå kanske bara ett enda ord.‎

Sasha startade maskinen. Jag stod några steg bort och tittade orolig och lite skärrad på ‎maskinens funktion. Den gick med mycket buller. Den röt ibland som ett lejon, och sedan ‎lugnade den ner sig. En rund och metallisk skiva med vassa slipstenar som var monterande i ‎dess omkrets och roterade i hög varav kom ut ur ett metallhölje och gick in i gängan mellan ‎kugghjulens tänder, det uppstod många gnistor, slipade ena sidan av en tand, gick tillbaka in i ‎höljet, och maskinen röt som lejon igen och nästa tand vreds mot slipskivan. Olja sprutade i ‎högt tryck från två rör mot slipskivan och kugghjulet för att kyla ner dem, och ett slitet och ‎här och var rivet förhänge av mjuk halvgenomskinlig plats täcke de öppna delarna av maskinen ‎för att oljan inte skulle stänka runtomkring.‎

Jag var bekymrad och tänkte: När kommer jag att bemästra denna maskin för att tillverka ‎någonting själv? Och så länge jag inte hade tillverkat någonting måste jag nöja mig med den ‎låga praktikantlönen och fortsätta att svälta.‎

Sasha kom närmare leende medan han torkade händerna med en trasa och stod bredvid mig. ‎Han drog ut ett skrynkligt och oljigt paket av cigaretter ur bröstfickan på sin arbetskläder, ‎spottade på golvet, mjukade upp en cigarett mellan tummen och pekfingret och tände den med ‎tändsticka. Han var en snäll och glad ung man. Hans slitna, svarta, och oljiga arbetskläder ‎liknade vad jag också hade fått. Han hade en brun och också oljig keps som satt på ‎bakhuvudet och nära nacken med skärmen pekande rakt upp, som kepsen på många andra ‎sovjetiska arbetare, och jag undrade alltid hur dessa kepsar kan stå kvar i ett sådant läge och ‎inte ramlar av. Tills flera månader senare kände jag honom bara som Sasha men jag lärde mig ‎så småningom att Sasha var ett vänligt och familjärt tilltalsnamn för Alexandr och hans ‎fullständiga namn var Alexandr Tichonovitj Kryshan. Sasha drog ett bloss på cigaretten och ‎frågade:‎

‎- Röker du inte?‎
‎- Nej!‎
‎- Det gör du rätt i!‎
Och när han såg att jag tittar bekymrad till maskinen, rörde han sin hand som att slå en ‎tennisboll på golvet, och sa vissa saker som jag gissade menade: ”Bekymra dig inte! Du ‎kommer att lära dig till slut!” och sedan ställde ena foten ovanpå en metallåda full med ‎kugghjul, lutade armbågen mot knät, spottade på golvet, långsamt och med tydlig njutning ‎drog ett bloss till och frågade:‎

‎- Hur gammal är du?‎
‎- Trettioett år.‎
Han log, pekade på mitt ansikte och sa saker. Jag gissade att han menade: ”Men du ser yngre ‎ut!” Jag log tillbaka samtyckande och frågade:‎

‎- Själv då?‎
‎- Jag är tjugoåtta. Är du gift?‎
‎- Ja.‎
‎- Barn?‎
‎- En dotter.‎
‎- Hur gammal är hon?‎
‎- Två månader. Två månader och en vecka.‎
Sasha log igen, höjde huvudet högre upp och utan att försöka dölja sin glädje och stolthet, sade:‎
‎- Men jag har två söner. Den ena är sex år och den andra fyra.‎

Och jag kom att tänka på att jag måste skynda mig hem efter jobbet, tvätta dotterns blöjor, ‎och stryka dem som jag hade hängt i går för att torka. I detta land var engångsblöjor eller ‎blöjskydd av plast inte uppfunna än.‎

Någon ropade efter Sasha och han gick. Jag stod kvar och tittade på hur maskinen gick. ‎En ring hördes och jag tittade runt för att hitta varifrån ljudet kom. Det var ‎medelålderskvinnan som satt i förarhytten av traverskranen vid taket som vinkade för att jag ‎skulle ge väg. Kranen bar en stor container full med metallspån mot en lastbil som stod i andra ‎ändan av verkstaden och syntes knappt genom en ridå av tjock dimma som hängde i ‎verkstadens luft. Det droppade olja från containern och flisor regnade från den medan kranen ‎gick. Jag gick åt sidan och kranen fortsatte sin väg. Luften i verkstaden, som var stor som en ‎fotbollsplan, var klar när jag kom hit i morse och man kunde se andra ändan av verkstaden. ‎Men den rök och dimma som skapades av den olja och tvållösning som sprutades mot ‎metallbitar vid fräsning och svarvning, hängde i luften nu och tio meter bort blev saker ‎svårtydda i dimridån. Oljan och denna dimma var giftiga, fick jag veta långt senare.‎

Grigori Ivanovitj kom till mig, lade sin hand på min axel och sade:‎

‎- Nå, hur går det? Har du lärt dig allt nu?‎
Jag log och sade: - Nej, inte än!‎
‎- Ta det lugnt! Du kommer att lära dig så småningom.‎

Jag ville torka mina oljiga händer med arbetskläderna men Grigori Ivanovitj hindrade mig och ‎gick och hämtade en trasa från någonstans, gav den till mig, och sade:‎

‎- Vad vi vill från arbetarna är, vot, att de följer skyddsrutinerna noga, vot. Du måste akta dig ‎hela tiden för att inte skära handen med vassa saker som vi jobbar med, och att du inte får ‎skägg eller flisor i ögat, vot, inte får något tyngt på huvudet eller händer eller fötter... När du ‎går i verkstaden, vot, måste du hela tiden kolla omgivningen, vot, akta dig för kranen. Om du ‎eller någon annan av mina underordnade arbetare blir skadad, vot, kommer man att dra av min ‎lön, för att jag är er ”master”… Du måste vara mycket försiktig. Vot. Kom nu så vi tar rast och ‎går och setter oss och vilar lite.‎

Jag fick gissa mig fram genom vad Grigori Ivanovitj Druzjinin sade. Han, till motsats till ‎Sasha, pratade långsamt och tydligt. Vår lärare i ryska hade lärt oss att ”vot” betyder ”den ‎här”, och nu märkte jag att ordet kan användas för att fylla pauserna också när man pratar. Jag ‎följde Grigori Ivanovitj och vi gick tillsammans mot ett bord som stod någonstans mellan flera ‎maskiner.‎

Jag visste inte mycket om olika personernas roller eller positioner, eller om arbeten som ‎utfördes i denna stora verkstad än. Jag visste inte mycket om hur mitt arbete skulle utvecklas ‎vidare heller. Detta var den första dagen på jobbet. På förmiddagen dagen före befann jag och ‎nio andra iranier på kontoret hos Ovtjinnikov som sades vara den högsta personalansvarige på ‎denna stora fabrik som hette ”Verktygsmaskintillverkningsfabriken Oktoberrevolutionen”. ‎Fabrikens vicechef Truchan och tre verkstadschefer, som senare lärde mig att kallades för ‎‎”natjalnik” fanns med på mötet. Det var tänkt att de skulle bestämma var vi skulle placeras. ‎Jag tvingades att vara tolk därför att de andra inte hade lärt sig ens det lilla ryska som jag ‎hade kunnat lära mig. Ovtjinnikov frågade var och en om vad de hade jobbat med och var i ‎fabriken som de hade sett när vi visades runt kunde de tänka sig att arbeta. När alla hade ‎placerats så var det min tur. Ovtjinnikov frågade:‎

‎- Ni själv då?‎
Jag sade: - Jag är ingenjör.‎
‎- Vilken ingenjör?‎
‎- Ingenjör i maskinteknik.‎
‎- Vilken inriktning?‎
‎- Maskiner och…‎
Och jag fastnade, rörde ena armen hit och dit i luften och försökte komma på vad ‎termodynamik och kylteknik heter på ryska, och till sist pekade jag på fjärrvärmeradiatorn ‎nedanför fönstret. En av verkstadscheferna hjälpte mig:‎

‎- Klimatanläggningar?‎
Det var inte riktigt vad jag tänkte säga, men jag, i brist på någon annan förklaring, bekräftade: ‎‎- Ja, ja…‎
Han sade, medan han hade fäst blicken på mig:‎
‎- Zubarez (зубарез)…‎
Jag visste inte vad ordet betydde. Ovtjinnikov frågade:‎
‎- Var vill ni jobba? Vi kan inte anställa er som ingenjör. De har sagt till oss att ert parti har ‎bestämt att ni ska arbeta som arbetare. Helt vanliga arbetare…‎
‎- Ja. Jag vet det. Men som ni vill… Var än är lämpligast för er.‎
Samma verkstadschef sade igen:‎
‎- Zubarez…‎
En annan verkstadschef sa: Sborsjtjik (сборщик)…‎
Ovchinnikov frågade: - Har ni inte valt någonstans själv?‎

Jag hade inte förstått så mycket av vad de berättade när vi visades runt och visste inte vad ‎olika avdelningar gjorde och vilken var lämpligast för mig. Jag hoppades på att de skulle välja ‎lämpligaste platsen för mig som ingenjör och därför ville jag låta de avgöra. Hur skulle jag ‎kunna veta att det var mitt öde som bestämdes här och nu? Synd att jag inte sa ”sborsjtjik” för ‎att ta Ardeshirs plats! Jag svarade:‎

‎- Nej. Var än ni vill.‎
‎- Zubarez…!‎
Ovtjinnikov tittade på den där verkstadschefen, och sade:‎
‎- Okej då, zubarez…‎

Varje "natjalnik" tog sina egna nya arbetare med sig, gick mot respektive verkstad och visade ‎var de skulle befinna sig dagen därefter för att börja arbeta.‎

Och i morse, i första arbetsdagen, den 14 maj 1984, samma natjalnik, Valentin Semyonovitj ‎Zjugolov, som tyckte jag skulle vara lämplig för att jobba som ”zubarez”, samlade mig och ‎fyra andra iranier tillsammans med sina avdelningschefer i sitt kontor och lämnade över var ‎och en av oss till olika chefer. När det var min tur sade natjalnik:‎

‎- Och vi lämnar denna unga man som är bäst av alla i språket till Grigori Ivanovitj…‎

Alla andra chefer skrattade, och jag förstod inte varför. Grigori Ivanovitj skrattade inte. Jag ‎hade ingen aning om vad jag skulle arbeta med och vad ”zubarez” var tills vi kom till ‎avdelningen där det stod många maskiner som fräste och slipade olika typer av kugghjul. ‎Grigori Ivanovitj visade mig fler än trettio maskiner och sade att jag kommer att arbeta med ‎nio maskiner som fräste och slipade spiralskurna koniska kugghjul. Sedan samlade han ‎avdelningens alla arbetare vid detta samma gamla, slitna, och feta träbord, introducerade mig ‎till dem, och utsåg Sasha som min mästare och lärare.‎

Och nu satt Sasha och några andra av arbetarna runt bordet och rökte. Jag och Grigori ‎Ivanovitj satte oss på bänkar vid bordet bland dem. Arbetarna som pratade och skrattade blev ‎tysta men efter en stund började de diskutera om någonting och även Grigori Ivanovitj deltog ‎i diskussionen. Jag förstod ingenting av vad de sade men jag gissade att de pratade om mig. ‎Jag kunde urskilja ”krig” och ”Iraq” i deras meningar. Sasha vände sig mot mig plötsligt och ‎frågade:‎

‎- Vad jobbade du med tidigare?‎
‎- Som ingenjör i maskinteknik.‎

Alla stirrade på mig tyst, undrande och tvekande. Grigori Ivanovitj frågade stammande:‎
‎- Hur… menar du… ingenjör? Var har du studerat?‎
‎- På tekniska högskolan.‎
‎- Vilken högskola? Du kanske menar något yrkesgymnasium?‎
‎- Nej, nej. Högskola…‎
‎- OK. Men var jobbade du?‎
‎- På en fabrik.‎
‎- Vilken fabrik?‎
‎- Aluminium… - och letade efter ryska ordet för profil.‎
‎- Vad gjorde du där?‎
Jag visste inte vad ”teknisk chef” hette på ryska och sade ”konstruktör” i stället.‎
En av arbetarna som hette Leonid Zezulevitj och vars tal var helt obegripligt för mig och ‎senare fick jag veta att han pratade bara på vitryska frågade någonting och jag som inte hade ‎förstått, frågade:‎

‎- Vad?‎
Sasha upprepade:‎
‎- Men varför kom du hit och blev arbetare då?‎

Jag visste inte hur jag skulle svara. Med min bristfälliga språk hur skulle jag kunna förklara saker en ‎del av vilket inte ens själv hade förstått? Hur skulle jag berätta om hur jag hade hamnat där? ‎Jag visste ju själv inte än att en Maoistisk - Pol Potistisk teori utfärdad av en av mina ‎partiledare, Hamid Safari, hade kastat mig in i detta arbete och denna fabrik. Att förklara ‎sådana saker skulle vara svårt till och med på persiska och om jag inte kunde berätta på ett för ‎dem övertygande sätt så skulle de tro att jag ljuger. En arbetare som är ingenjör? Varför skulle ‎de tro det? Jag sade till slut:‎

‎- Man säger att så ska det vara…‎

Alla blev tysta och frågade ingenting mer. Alla reste sig och gick åt var sitt håll och mot var ‎sin maskin efter en stund. Och jag satt där och hörde bara bullret från maskinerna.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

01 March 2020

Tjära i honung - 5

Sergeanten som satt bakom ratten och körde mig från utbildningsregementet Farah-Abads ‎avdelning för kontraspionage tillbaka till kompaniets sovsal, frågade förvånad:‎

‎- Menar du… att du degraderades till soldat?‎
‎- Ja.‎
‎- Menig soldat alltså?‎
‎- Just det.‎
‎- Men varför? Är du inte utexaminerad från högskolan? Du måste ha fått dåligt betyg i ‎militärutbildning, eller visat dig vara odisciplinerad, eller gjort någonting och hamnat i ‎kollision med befälhavaren.‎
‎- Nej, har inte gjort nåt, utan har varit politiskt aktiv. Har suttit i fängelse.‎

Sergeanten vände ansiktet mot mig, förvånad och lite förfärad ögnade mig en lång stund, och ‎körde resten av vägen utan att säga ett ord.‎

Det var på morgonen efter flaggningen som alla fick följa kompaniet till övningar utom mig ‎och Abdullah. Kompaniets befälhavare löjtnant Abbas Tehrani beordrade oss att stanna kvar i ‎sovsalen och vänta, för att man från högre upp i garnisonen ville prata med oss. Jag kunde ‎gissa vad detta samtal skulle kunna handla om. Och nu väntade Abdullah i halvmörka ‎sovsalen på att jag skulle komma tillbaka. Han kom fram till mig och med skrämd blick ‎frågade tyst på azerbajdzjanska:‎

‎- Vad hände? Vad frågade de?‎
‎- Inte mycket! De tog mig till chefen för kontraspionaget major Bai-Ahmadi. Först drog han ‎ut en låda och tryckte på en knapp, som jag gissar var en bandspelare. Sen sa han helt öppet: ‎‎”Som du vet själv så har du hamnat i straffregistret för politisk aktivitet. Men om du nu lovar ‎skriftligt att samarbeta med arméns kontraspionage så får du fortsätta utbildningen, bli fänrik, ‎och utföra din värnplikt som officer. Annars är vi tvungna att avbryta din utbildning, och då ‎förvisas du till någon avlägsen garnison och tjänstgör som menig soldat med soldatlön. Som ‎jag har fått höra så är du en duktig och disciplinerad student. Det är synd att med en sådan ‎attraktivitet och välbyggd kropp som du har, så ska du ta på dig soldatuniform. Men med ‎officersuniform kommer tjejer att falla pladask i dina fötter. Därmed kan du både ragga tjejer ‎och även hjälpa oss och tjäna fosterlandet.”‎

Jag tystnade. Abdullah frågade otåligt: - Vad sa du då?‎
‎- Jag sa att jag inte är av den typen. Att jag inte har den nödvändiga förmågan. Att jag avskyr ‎spioneri och angiveri. Bai-Ahmadi sa: ”Menar du att du inte vill tjäna fosterlandet?” Och jag ‎sa att man inte behöver nödvändigtvis ägna sig åt angiveri för att tjäna fosterlandet.‎

Abdullah stoppade ena sidan av sin mustasch med fingrarna i munnen fortare och fortare och ‎bet i den allt snabbare. Han frågade:‎

‎- Sa han ingenting annat?‎
‎- Nej. Han sa bara: ”Då kan jag inte hjälpa dig med något”, och jag lämnade hans kontor.‎

Abdullah, insjunken och orolig, vände sig och gick mot den halvmörka hörnan i sovsalen och ‎stod vid sin säng.‎

Vid flaggningen nästa morgon stod jag i första raden av femte kompaniet bredvid Abdullah ‎och i stället för att stirra på flaggan hade jag som vanligt vänt huvudet lite åt vänster och ‎tittade på den röda horisonten bakom bergen Mehrchal där solen höll på att gå upp, och njöt ‎av soluppgången. Guerami som stod bakom mig viskade: - Allas keps pekar framåt utom din ‎som pekar åt vänster hela tiden!‎

Löjtnant Tehrani kom mot oss och jag trodde att han skulle skälla ut Guerami för att han hade ‎pratat. Men han viskade till mig och Abdullah att vi inte behövde vara med vid flaggningar ‎eller i övningar hädanefter och kunde stanna i sovsalen och vänta tills vi blir informerade om ‎vad vi ska göra.‎

Den tredje dagen före lunch kallades vi till andra bataljonens befälhavare major Moshiris ‎kontor. Det fanns en annan student till i hans kontor. Han hette Towhid och var från det ‎tredje kompaniet. Jag hade inte hört någonting annat än fula svordomar ur major Moshiris mun ‎under de tre månaderna som vi hade varit där. Men nu var han plötsligt sansad och lugn och ‎höll ett tal för oss tre. Han uppmanade oss att vara duktiga och samarbeta där dit vi skickas ‎och, vem vet, kanske skickas vi tillbaka hit till Teheran igen. Jag och Abdullah lämnade ‎kontoret när hans tal var slut, men Towhid blev kvar och jag hörde honom säga: ”Men herr ‎major, jag trodde att mitt problem var löst. Min befälhavare i kompaniet, kapten Guerami, sa ‎till mig att saken var klar.” och jag tänkte ”stackars dig! Major Bai-Ahmadi har lyckats lura ‎dig!”‎

På kvällen, före släckning, var det dags att skaka hand med alla i sovsalen och ta farväl. I en ‎hörna mötte jag Arzhang. Han hade blivit en nära vän med mig under senaste veckorna, hade ‎småpratat mycket och frågat ett och annat. Och nu, vid avsked, sa han: ”Var rädd om dig ‎ungen!” Jag gick några steg bort och tänkte ”ungen?” varför kallar han mig så? och kom ‎plötsligt ihåg att han också hade sagt att ha suttit i fängelse för ”aktivitet mot rikets säkerhet”. ‎Men… varför inte han kallades till Bai-Ahmadi då, och varför inte han avvisas som oss? ‎Vilken naiv ”unge” hade jag varit!‎

Tungt i huvudet och hjärtat gick jag till kompaniets andra sovsal och tog farväl.‎

På eftermiddagen dagen därefter kom en sergeant och beordrade oss att samla våra saker och ‎vara beredda för att skickas till garnisonen Chehel Dokhtar utanför staden Shahrood. ‎Grabbarna i kompaniet skämtade med oss och sa att där kommer fyrtio jungfrur att sköta oss! ‎Det var garnisonens namn, hämtat ur ortens namn, som betydde fyrtio jungfrur. Jag kunde inte ‎minnas var Shahrood låg geografiskt. Alla mina och Abdullahs försök för att få åtminstone en ‎enda dag ledighet för att kunna informera våra familjer om vart vi skickades var lönlöst. Vi ‎fick ta med var sin armésäck och sitta på flaket i en armélastbil. Där satt även Hodjjat och ‎Abolfazl från den första bataljonen också. Även As’ad skulle vara med men han kom lekande med en ‎radband med stora kulor i handen, drog sergeanten åt sidan, pratade lite med honom, och ‎sedan gick sin väg. Jasså! Det fanns alltså andra sätt för att kunna senarelägga denna resa! ‎Och Towhid var inte där heller. Hade hans ”problem löst sig”?‎

Ett par hundra meter bort satt en soldat från musikkompaniet i gården och övade med sin ‎klarinett. Han spelade två noter – endast två noter – och upprepade dem. Ändå lät dessa två ‎toner och avståndet mellan dem så vemodigt så de spelade på några strängar djupt i mitt hjärta ‎och gjorde mig sorgsen. Jag tyckte inte om armén och krigsföringen. Hade ofta under ‎övningarna skrikit inombords mot befälhavarna att: ”Jag vill inte lära mig sådana saker; vill ‎inte kriga; vill inte döda någon människa; aldrig; under inga omständigheter!” Men ändå hade ‎fått näst bästa betyget i skjutbanan bland 150 personer. Nu tänkte jag: tänk om de kunde låta ‎mig vara i musikkompaniet och lära mig spela ett instrument i stället för att skjuta.‎

‎***‎
Major Bai-Ahmadi var en av de duktigaste officerare i kontraspionage i Shahens armé. Han ‎hade specialiserat sig i att avslöja Sovjets spionnätverk i Iran och hade utfört brillianta ‎operationer. Han lade stor vikt på att lära oss olika knep i kontraspionage och brukade visa ‎filmer under sina lektioner. I en av dessa lektioner visade han ärren i sitt ansikte med stolthet ‎och berättade att förutom kriget mot gerillagrupper i Dhofar, hade han även kommenderats att ‎kriga i Kambodja på amerikansk sida och det var där han fick såren. Han blev senare ‎uppgraderad till överstelöjtnant men tvingades fly ur landet efter revolutionen 1979 och ‎utomlands gick han med i den rojalistiska gruppen Derafsh-e-Kaviani under Manuchehr Ganjis ‎ledning, och år 1989 under ett kuriruppdrag i Dubai dödades han av Islamiska Republikens ‎utsända som hade fått kännedom om uppdraget i förväg.‎

‎***‎
Towhid kom, med några månaders fördröjning, till samma avlägsna garnison som vi bodde i, ‎och även han degraderad till menig soldat. Men han höll sig inte så nära oss andra. Han var ‎praktiserande muslim och bad regelbundet. Han hade gått ut en sorts tvåårig teknikutbildning ‎på Nafisi Teknikum men tyckte om att bli tilltalad "herr ingenjör" och därför insisterade han ‎med att tilltala alla oss andra som hade gått ut tekniska högskolor ”herr ingenjör”. Han var där ‎nära sex månader och sedan i september 1978, i revolutionens gryning, ”löste hans problem ‎sig”, fick sin fänriksgrad i Shahens armé, och återvände till Teheran. Efter revolutionen vände ‎han kappan efter vinden igen, hamnade nära ledningen av ett parti som hette Islamiska ‎Republiken som var grundad av välkända mullor. Den 28 juni 1981 dödades han tillsammans ‎med nästan hela ledningen av partiet i en kraftig explosion av en bomb som var placerad av ‎Mujahedin Khalq i partiets högkvarter.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

آیا گودنادوتیر را دوست دارید؟

شمایی که سریال و موسیقی متن «چرنوبیل» را و نیز فیلم و موسیقی متن «جوکر» را پسندیدید، ‏تا یک ماه آینده فرصت دارید که گفت‌وگوی مفصل با آهنگساز ایسلندی آن‌ها، خانم هیلدور ‏گودنادوتیر ‏Hildur Gu∂nadóttir‏ و نمونه‌هایی از آثار او را در این نشانی بشنوید. پاسخ‌ها همه به ‏انگلیسی است. او از جمله جایزه‌های امی، گرمی، و اسکار را برای موسیقی‌اش برنده شد. ‏امیدوارم که در خارج از سوئد هم این لینک کار کند.‏

Tyckde du om TV-serien Tjernobyl och filmen Joker och deras soundtrack? Du har en ‎månad på dig att lyssna till intervju med och smakprov på verk av skaparen av soundtracks, ‎isländska kompositören Hildur Gu∂nadóttir, i länken nedan. Hon har vunnit många utmärkelser och bl.a. Oscar, som bekant: https://sverigesradio.se/avsnitt/1450983

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

21 February 2020

Tjära i honung - 4

Mitt moderlösa fadersmål

Farfar Mashhadi Ali
(? - 1967)
Min mor pratade guilaki, ett språk som talas i norra Iran i sydöstra kusten av Kaspiska havet. ‎Språket är besläktat med persiska men persisktalande har svårt att förstå äkta guilaki. Mamma ‎var född och uppvuxen i Bandar-e-Anzali (enligt hennes gamla ID-handling Bandar-e-‎Pahlavi). Min far var turk från Azerbajdzjan, född och uppvuxen i Ardebil. Dessa två bodde ‎borta från var sin familj i Namin, 4 mil öster om Ardebil mitt i vägen mellan Ardebil och Astara, ‎på gränsen mellan två helt olika klimat. De var lärare, förstod inte varandras språk, blev ‎bekanta på ett tredje språk, persiska, lärde känna varandra, blev kära i varandra, och knöt ‎äktenskap. Jag var parets första gemensamma barn och föddes i samma Namin. Mitt ‎modersmål är därmed guilaki, mitt ”fadersmål” är azerbajdzjanska, och mitt ”vardagsmål” är ‎persiska, om man kan säga så. Jag var fem-sex år när föräldrarnas tjänst och därmed själva ‎familjen flyttade till staden Ardebil.‎

Mina minnen från föräldrarnas släktingar, och även mina språkliga minnen börjar från denna ‎tid. Jag var inte i skolåldern än och därför lämnades jag till farfars familj varje dag när ‎föräldrarna gick till var sitt jobb. Det var här hemma hos farfar som jag började lära mig olika ‎nyanser och färgen och doften av azerbajdzjanska språket. Ingen i farfars familj kunde prata ‎på persiska, utom min unga farbror som hade gått i någon sorts teknisk gymnasium nära ‎huvudstaden Teheran. Mina två unga fastrar var nästan ”äktenskapsmogna” men hade inte fått ‎gå i skolan och kunde bara ett och annat ord, och inte mer på det ”officiella” språket, ‎skolspråket, persiska. Min största lärare i azerbajdzjanska var farfar som höll i min hand varje ‎fredag och tog mig ut i Ardebils natur, visade mig molnen, vinden, jorden, vattnet, och växter. ‎Han, med sin djupa och mörka och faderliga röst som ekar i mina öron än i dag, viskade för ‎mig växternas namn: yemlik, deve-tikani, bulagh-oti, keklik-oti, och många andra ”…-oti”. Nu ‎när jag tänker så hade han en lustig dialekt: i stället för att säga ”yıxılarsan” (akta så att du inte ‎ramlar) brukade han säga ”yıxılusan” till mig som var busig och sprang hit och dit. Än i dag ‎har jag inte kunnat hitta varifrån i den turkiska världen söder om Kaukasiska bergen denna ‎dialekt kom. Hans andra hustru, min fars stuvmamma, som också var en av mina lärare i ‎azerbajdzjanska, brukade räkna veckodagarna på gammalturkiska: Duz günü, Süd günü, … ‎och min mamma kunde inte förstå.‎

Pappa hade förbjudit mig att öppna ens en glipa i ytterdörren och titta på barnen som var ute ‎och lekte på gränden: De är missfostrade och tar fula ord i munnen, sade pappa. Mina enda ‎lekkamrater var mina kusiner, äldre farbrors barn, som också pratade på azerbajdzjanska med ‎mig. Azerbajdzjanska var för mig språket för att leka med kusiner, språket av de vackra och ‎fantasifulla sagor som jag fick höra av de äldre i farfars familj, det var språket av min farbrors ‎vackra fru Turan-khanum, det var doften av maträtter som ghorme-sabzi, pichaq qimasi, och ‎köttgryta som farmor lagade; det var underbara färgerna i glasrutorna i fönstren av rysk ‎modell hemma hos farfar; det var mina unga, snälla och glada fastrars språk som älskade mig ‎så mycket; och det var språket av namnen, färgen, och doften av växter, och de gyllene ‎veteodlingarna utanför Ardebil; språket av bergen, snön, och kölden.‎

Mormor Karbalaii
Mahram-Nesa (? - 1976)
Moders mål var det språk som mamma använde när hon pratade med min unga moster som ‎bodde hos oss, och det var språket av otaliga mostrar och mosterdöttrar som reste så ofta 20 ‎mil från kusten av Kaspiska havet och gästade oss, pratade så högt med varandra på guilaki, ‎och sökte bot på sina åkommor i den svarta gyttjan vid den mycket salta sjön Shorabil utanför ‎Ardebil, eller i varma källorna i Sarein i sluttningarna av den gamla vulkanen Sabalan. Guilaki ‎för mig var doften av vitlök, den himmelska doften av maträtter som pamudor-khurush, mirza ‎ghassemi, baghala ghatogh; det var den märkliga smaken av turshe-tere och murghe fusunjun; ‎det var upptäckten av stekta eller ugnsbakade fisken, krossade och kryddade oliver, underbara ‎doften av Chuchagh (rysk martron), den sura och sträva smaken av vildvuxna granatäpplen, ‎sötman av reshte-khoshkar. Guilaki var mostrarnas blommiga chador, det var mosters hus som ‎var byggd av vass med halmtak; det var den geniala kerde-khale som användes för att dra upp ‎vatten från brunnen; det var fuktens språk, gröna språket av gröna skogen; det var berusande ‎doften av risfälten; språket av havet, båten, havsfåglar; det var språket av lek med sanden i ‎kusten.‎

Nu, inför skolgång, hade jag uppfostrats med två helt olika kulturer, och med ett tredje språk ‎som användes för kommunikation hemma, och som var radioteaterns språk. Det var en mer ‎och mindre vacker och älskvärd värld. Men denna vackra värld rasade samman helt när skolan ‎började. Jag minns inte så mycket från första året. Vi var 80 stycken i en och samma klass år ‎‎1959 och lämnades oftast åt oss själva. Det hårda slaget av verkligheten i ansiktet fick jag ‎nästa år. Nu var det allvar och vår lärare var den grymmaste och värsta läraren under hela mina ‎‎18 år av klassiska skolgång, och han var den allra värsta läraren i hela mitt liv. Han hade ett ‎skepp med vassa kanter som han brukade använda när han slog oss i handflatan så det blev ‎helt täckt av blåmärken. Mitt i sitt skalliga huvud hade han många ärr av att han hade slagit ‎med svärd i huvudet i årliga shiitiska sorgedagen Ashura. Hans huvud var täckt av stora ‎eksemsår och han brukade kalla en viss elev till sig då och då och lät honom klia i hans huvud ‎och rensa mjällen. Han kunde inte något bra persiska, alltså skolans språk, och hade svårt att läsa ‎långa ord på persiska. Mina klasskamrater som alla hade turkiska som modersmål, kämpade ‎och svettades i timmar utan att kunna förstå någonting. Allt var plötsligt på ett helt nytt språk. ‎Förutom innehållet i lektionerna fick de lära sig ett helt nytt språk, och från en lärare som inte ‎kunde språket, och med böcker som inte var avsedda för att lära ett nytt språk. Och jag hade ‎fördelen med att kunde språket i förväg och hade lärt mig läxorna redan innan, och till och ‎med bättre än läraren. Men jag kunde inte azerbajdzjanska så bra. Jag pratade konstigt. Hade ‎inte samma modersmål som mina klasskamrater. Jag fick inte vara med när de lekte på ‎skolgården. Jag var inte en av dem, var ”fass” (perser), var främling. De hånade mig, slog mig, ‎mobbade mig.‎

Någon månad in i läsåret kom en ny elev i vår klass. Han hette Djamal och var också ”fass”. ‎Hans far var chef på en statlig myndighet, som hade protesterat mot korruption och därför ‎hade förvisats till ”exil” i vår stad. Vi visste ens inte att stadens invånare bodde omedvetet i ‎en exilort! Stackars Djamal satt mittemot mig i klassen och förstod inte ett ord av vad läraren ‎eller andra elever sade. När vi skulle skriva diktamen och läraren läste högt ur persiska boken ‎med sin hemska brytning, visste Djamal inte vad han skulle skriva. Han stavade och skrev som ‎läraren uttalade, men det blev ju fel, och han fick dåligt betyg. Denna orättvisa plågade honom. ‎Han led. Denna hån kändes för tungt för honom och hans stolthet fick stryk. Jag bevittnade ‎många gånger att han hade öppnat sin skrivbok med lärarens betyg framför sig och tittade, och ‎hur än han försökte att inte gråta men tårarna rann ur hans kinder och blötte skrivbokens sidor. ‎Jag ville så hjärtligt bli kompis med honom men så fort klockan ringde och det var tid för rast ‎så sprang han från mobbarna till sin två år äldre bror, Ala’, som gick i två årskurs högre än oss, ‎och som en regndrabbad fågel kröp under brorsans ena vinge. Ala’, kanske själv mobbad av ‎egna klasskamrater, tog Djamal vid sin sida, de lutade sig mot väggen någonstans på ‎skolgården, och förvirrad tittade på denna främmande värld de hade kastats in i. Vid läsårets ‎slut gick de från min skola och även från Ardebil.‎

Jag hade duktiga azerbajdzjanska klasskamrater som pluggade bra och det märktes att de fick ‎hjälp hemma, men när det var dags för att läsa upp läxan på persiska så var de förstummade. ‎Senare, när det var dags att skriva uppsatser, kunde de flesta inte skriva‎ någonting. Framför tavlan ‎kunde de inte säga en rätt mening i det nya språket som de var tvungna att lära. Hassan som ‎var min klasskamrat i många år, brukade förbereda sig ordentligt och han hade förstått allt ‎med den hjälp han hade hemma, men ändå började han svettas så fort han stod framför tavlan. ‎Han försökte med all sin kraft för att få ett ord på persiska ut genom sina låsta läppar och ur ‎sin förlamade tunga: han blev röd i ansiktet, höll andan, försökte…, ett halvt ord exploderade ‎ur hans hals, och han blev stum igen; försökte…, och hans tårar blandades med svetten som ‎rann på kinderna. Jag led med honom. Jag ville hjälpa honom, ville placera orden i hans mun. ‎Jag väntade varje sekund på att han skulle öppna munnen och säga ordet. Jag uppmuntrade ‎honom i mitt hjärta: ”Ja! Du är duktig! Säg! Håll inte andan! Öppna munnen! Börja tala någon ‎gång! Säg…!” Men det hjälpte inte. Han kissade på sig ett par gånger, blev hånad av hela ‎klassen, och mitt hjärta gjorde så ont för honom.‎

Det var samma visa ända till slutet av gymnasium. Lärarna, efter att ha testat en stor del av ‎eleverna några gånger, slutade med att ropa deras namn för utfrågning därför att de, trots att ‎var duktiga och hade kunnat ta sig ända till slutet av gymnasium, kunde inte uttrycka sig med ‎en enda rätt mening på persiska. De hade lärt sig detta språk inte på rätt sätt. Allt vad de hade ‎lärt sig var halvmeningar hit och dit, obligatoriskt, tillsammans med lektioner och ur böcker ‎som inte var skrivna för att undervisa språk.‎

Min kusin, farbrors son, var två år äldre än mig men hade också problem med språket. Han ‎fick läsa om i tredje och fjärde årskurs i lågstadiet, och jag kom i kapp honom. Nu satt vi i ‎samma klass, klasskamraterna var lite äldre och förstod lite mer vad respekt var. Nu under ‎kusinens skydd och när min azerbajdzjanska hade blivit lite bättre, slapp jag mobbningen och ‎hade inget problem med språket längre fram till slutet av gymnasium.‎

Men när jag kom in i tekniska högskolan i Teheran så hade jag problem med språket från ‎motsatt håll: nu var det folk i Teheran, och speciellt utanför högskolan som hånade min ‎förvrängda persiska och berättade fula, fräcka och förolämpande skämt om ”turkar”. Konstigt! ‎Här var jag inte en av dem heller. Jag var inte perser här, inte "fass": Jag kom från ett ‎exilland som hette Ardebil. Vem var jag då? Vad hade jag för identitet då? Vi brukade sitta ‎med dem som jag delade rum med i studentkorridoren och som alla var också från ‎Azerbajdzjan, och vi grubblad: Visst var vi turkar från Azerbajdzjan! Vi måste bevara vår ‎azerbajdzjanska identitet, vara stolta över det, försöka bevara och sprida vår egen kultur och ‎lära oss vårt eget språk bättre. Vi måste hitta böcker på azerbajdzjanska, poesi, litteratur, ‎musik. Men ack så synd: ju mer vi letade desto mindre kunde vi hitta: Shahen och hans ‎säkerhetspolis hade förbjudit all publikation på azerbajdzjanska. Det fanns inga böcker eller ‎tidskrifter på azerbajdzjanska. En bokhandlare sa till oss: ”Vet ni inte att böcker på ‎azerbajdzjanska är farligare än Lenins ”Ett steg framåt, två steg bakåt”? Fängelse! Tortyr!”‎

Men vad är detta? Hälften av landets befolkning räknas som andra gradens människor, man ‎lär dem landets ”officiella” språk inte på ett vettigt sätt, de får inte läsa och skriva på sitt eget ‎språk, och dessutom går det inte att hitta ett enda papper på deras eget språk i landet. Nej! ‎Detta är inte rätt. Det är orättvist. Vi måste göra någonting! Böcker! Vi måste hitta böcker. ‎Men var? Jo, det finns ett ställe bortom floden Araks norr om Iran och där får folk studera på ‎detta, just detta, språk. De har radio, TV, tidningar och böcker just på detta språk. Vi måste ‎skaffa dessa därifrån!‎

De flesta böcker på azerbajdzjanska som vi kunde komma åt var tryckta i Baku med kyrilliska ‎alfabet och då fick vi hålla dem gömda och inte visa till någon utomstående för att annars ‎kunde vi hamna i fängelse och torteras. Men det gick att komma åt en och annan mer och ‎mindre illegal bok på vårt språk som var tryckta i Tabriz med persiska bokstäver också. En av ‎dessa var en poesibok baserad på det urgamla turkiska eposet Dedem Qorqudun Kitabi [Min ‎anfader Qorquds bok]. Detta var vårt ”nationella epos”. Med en rumskamrat bestämde vi oss ‎för att lära oss en och annan dikt från boken utantill, och än i dag minns jag delar av dikten.‎

Att skriva ner sångtexterna av operan Koroghlu av Uzeir Hajibeyov (Gadzhibekov) var min ‎största utmaning under 3 år. Jag satt många kvällar i en hytt inne i ett rum på högskolan, ‎lyssnade till operan från LP-skivor med lånade hörlurar, och försökte urskilja ur körens och ‎orkesterns höga ljud vad de olika sångarna sade, och skrev ner. Detta var hjältarnas berättelse ‎som jag lyckades publicera senare i mycket begränsad upplaga. Under tiden hamnade jag i ‎fängelse en kort tid. Där, bland politiska medfångar, var azerbajdzjanska populär och räknades ‎som språket av de revolutionärer som startade och genomförde Persiens Konstitutionella ‎Revolutionen 1905-1907. Där fick jag, mycket stolt, undervisa språket till några medfångar.‎

Men vad tjänade detta till? Min far var 6-7 år när hans mor dog, och min fars språk blev ‎‎"moderlös" nästan samtidigt. Vi små människornas tomhänta kamp ledde ingenvart. Statliga ‎apparaten hade bestämt sig sedan länge tillbaka för att döda, utplåna, vårt språk for att bygga "Ett ‎land, en nationalitet, ett språk" och till detta, förutom alla förbud, hade de alla medel: De ‎tillsatte icke lokala chefer, som inte kunde azerbajdzjanska, i alla statliga myndigheter i ‎Azerbajdzjan, och dessa bestämde att elever fick böta för varje ord på azerbajdzjanska som de ‎råkade säga under lektionerna. De lyckades få även en och annan lokal ”intellektuell” med sig. ‎Dessa, och många persiska intellektuella, ville och fortfarande vill bevisa att "det har hänt ‎något fel och azerbajdzjanska är samma språk som persiska!", att deras ”azeriska” landsmän ‎‎"är visst också rena arier som har utsatts för de grymma och orena turkar och mongoler som ‎kom från fjärran öknen i Asien, och har fått lite orenhet i sitt språk, men det gör inget, vi ‎rensar det!"‎

En del av dessa bor i länder som Sverige där barnen får lära sig hemspråket i skolan och när de ‎hör att staten har skurit ner i budgeten för hemspråksundervisningen så gapar de och skriker ‎‎”men våra barns rätt till hemspråket då?” Men om någon vågar säga ett ord för miljoner ‎iranska barnens rätt till eget språk, azerbajdzjaner, kurder, araber, balucher, turkmener, etc. så ‎gapar de och skriker igen: ”Nejjjj, å vår Iran! Å vår kära Iran! Ni är separatister! Ni kommer att ‎stycka Iran i bitar!”‎

Jag är säkert inte en ren och äkta arier. Min mors mormors far var kanske en guilak vars fars ‎farfars farfars mor var en kvinna som utsattes för våldtäckt av en soldat av muslimska kalifens ‎armé, och min farfars mor var kanske en kvinna från Gandja, barnbarn till en man från ‎Dagestan vars mormors mormors fars farfar var barn till en rysk kvinna och en tatarisk man ‎vars khazariska mor hade våldtagits av flera soldater av Alexander den stores arme. Jag kom ‎att tänka på det specifika lokala namnet av tjocka brödet i Ardebil, ”såmi”, som betyder bröd ‎‎(psomi) på grekiska så långt fjärran från Grekland. Vi är ju alla våldtäkternas ättlingar på ett ‎eller annat sätt, är vi inte det? Allt vad jag vill ha är den mänskliga rättigheten och friheten för barnen att ‎kunna börja lära sig läsa och skriva på sitt eget modersmål.‎

‎***‎
Det andra eller tredje året på tekniska högskolan, tolv eller tretton år efter andra året i ‎lågstadiet, hittade jag plötsligt Djamal på högskolan ståendes framför mig. Lite försenat och ‎helt nyligen hade han också kommit in i samma högskola och läste samma maskinteknik som ‎jag. Nu var han en lång och attraktiv ung man, men hade en mycket mörk syn om livet och ‎samhället. Han var upprorisk och otålig. Han visste om mina kulturella aktiviteter i högskolan ‎men sådana aktiviteter var i hans ögon lönlöst och bortkastad tid. Han hade bråttom. Han ville ‎ta himlen till jorden på en natt. I det andra eller tredje mötet lät han mig förstå att han var med ‎i en revolutionär grupp, och började värva mig med i sin grupp. Jag sa mycket vänligt att jag ‎skulle tänka på saken. Han gick, och jag såg honom aldrig mer. Han hade tvingats gå under ‎jorden som medlem i ”Organisationen för befrielsen av iranska folkgrupper” som visade sig ‎vara en fälla grillad av Sirous Nahavandi som hade sålt sig till säkerhetspolisen SAVAK. Den ‎‎21 december 1976 när hela (obeväpnade) gruppen hade samlats för att granska fakta om ‎Nahavandis förräderi, blev mötet attackerad av tungt beväpnad SAVAK. Många sköts till ‎döds på platsen. Djamal blev sårad, tog en kniv och stack sig i magen för självmord så att han ‎slapp tortyr och eventuellt angiveri av kamraterna under tortyr, men han greps levande och ‎dödades tre månader senare under tortyr.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

17 February 2020

Tjära i honung - 3

Sitter ensam i bilen och kör i en motorväg i Stockholms förort. Har höjt volymen av ‎kassettbandspelaren till max. Det är andra satsen ur Dmitri Sjostakovitjs elfte symfoni. Det är ‎scenen där Tsarens polis skjuter mot hungriga demonstranter i S:t Petersburg den 9 (22) januari ‎‎1905. Det känns som om det är min kropp kulorna träffar. Det gör ont. Trummor, pukor, ‎trumpeter, cymbal… Foten trycker omedvetet på gaspedalen. Har tårar i ögonen. Biter ihop ‎tänderna hårt. Trummor, pukor, trummor, pukor… Jag är inte där längre. Darrar i hela kroppen. ‎Trummor, trumpeter, och den där vassa piccolaflöjten som skär i hjärtat. Jag är utom mig själv. ‎Växlar upp och kör om en bil som bara kryper så sakta. Violiner, violiner… nu rinner tårar över ‎hela kinden. Underläppen börjar darra. Nu gråter jag ordentligt. Röda bakljusen i bilarna ‎framför syns suddiga genom tårar. Pukor, trumpeter, violiner… tårar droppar hejdlöst på ‎bröstet, och i backspegeln ser jag genom tårarna suddiga roterande blåljus.‎

Jag tar foten ur gaspedalen och kör åt sidan. Roterande blåa ljusen följer mig. Jag kör mot kanten av motorvägen. ‎Blåa ljusen följer också. Jag stannar, och de stannar också några meter bakom mig. Nu är det ‎dödstyst i Palatstorget i S:t Petersburg. En mjuk vind blåser över torget och smeker denna ‎döda flickans hår, som ligger i sitt blod, och vid skägget på den där döda bonden som har fäst ‎blicken på himmelen för evigt. Där ligger en fana som har trampats av polishästarna. En trasig ‎trumma rullar sakta bort. En jämrande mor letar efter sitt försvunna älsklingsbarn. Och en ‎polisman knackar på bilrutan.‎

Jag drar ner rutan. Han säger:‎
‎- Kan du stänga av radion?‎
‎- Ja, visst, visst.‎
‎- Det blev lite för fort här.‎
‎- Jaså! Nej..., jag vet inte. Kanske. Förlåt!‎
‎- Vet du vad är högsta hastigheten här?‎
‎- 90?‎
‎- Och vet du hur fort du körde? Över 130!‎
‎- Jag märkte inte det. Kollade inte hastighetsmätaren.‎
‎- Jag måste se ditt körkort.‎

Jag öppnar bilbältet, tar fram plånboken ur bakfickan, öppnar den, och lämnar över körkortet. ‎Han tittar på det och när han vill jämföra fotot med mitt ansikte så torkar jag självmant tårarna ‎med handen. Han ser, och frågar:‎

‎- Har det hänt något?‎
‎- Nej, nej. Det var inget!‎

Vad ska jag säga? Hur kan jag förklara för denna svenska polisman? Vad vet han? Vad ‎förstår han av smärtan i mitt hjärta?‎

‎- Är det något problem?‎
‎- Nej…‎
‎- Fick du något i ögat?‎
‎- Nej, nej. Bara mina bröder…‎
‎- Har det hänt något med din bror?‎

Och jag får en klump i halsen och underläppen darrar. Rösten brister och tårar attackerar ‎ögonen:‎

‎- Mina bröder… De mördade mina bröder och systrar… De jävlarna avrättade allihopa…, utan ‎rättegång. Oskyldigt. 60 personer som jag träffade dagligen och jobbade tillsamman med. Jag ‎älskade dem... De hade suttit i fängelse i sex år…‎

‎- Jaha…? Var…?‎
‎- I Iran… - och torkar tårarna med handen.‎
‎- Vänta här! Jag ska bara kolla körkortet.‎

Han går, lämnar körkortet till sin kollega, och kommer tillbaka med alkoholmätaren.‎

‎- Har du druckit någonting i dag?‎
‎- Nej. Ingenting.‎
‎- Blås här, och vi får se.‎
Jag blåser i pipan med all kraft. Han tittar på mätaren och säger:‎
‎- Du har ju inte druckit en kopp kaffe ens! – och går.‎

Han kommer tillbaka efter ett bra tag, håller körkortet framför mina ögon, och säger:‎

‎- Detta kunde vara sista gången du såg detta körkort men vi hittar ingen tidigare anmärkning ‎på dig och du kan köra vidare denna gång. Men se till att inte åka fast igen! Kör hem, ta det ‎lugnt, ring hem och hälsa syskonen så att du inte behöver längta efter dem! Varsågod! Kör ‎försiktigt!‎

‎- Tack! Visst, visst!‎

Han går. Jag kastar körkortet i passagerarsätet, lutar pannan mot ratten, och fingret söker sig ‎till radioknappen. Jag ser Mehrdad Fardjads glada min. Samma kväll, samma kväll som de tog ‎honom och han kom aldrig tillbaka, skulle han ha bröllopsfest. Lite bortre står Asghar ‎Mahboub som om efter sitt senaste skämt småskrattar under mustaschen. Bredvid står ‎Aboutorab Bagher-zadeh med huvudet i bandage: Han har rivit sönder sitt ansikte för att de ‎inte ska kunna tvinga honom att ”erkänna” brott framför TV-kameror. Alla avrättades sex år ‎efter gripanden.‎

Jag trycker på knappen och nu är det den tredje satsen, sorgemarschen för martyrer i ‎Palatstorget…‎

‎---------------------------------------
Länkar i denna del:‎
‎1- Del 2 av andra satsen i Sjostakovitjs 11:e symfoni:‎
https://youtu.be/kBEwf_zdrnw?t=1377
‎2- Tredje satsen ur samma symfoni: https://youtu.be/kBEwf_zdrnw?t=1803

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

15 February 2020

Tjära i honung - 2

Jag hade en kavaj vars ena axel satt lite snett och jag hade lämnat den till skräddaren för ‎lagning. En dag, i en fantastiskt solig vårväder 1975, hade jag promenerat tillsammans med ‎klasskamraten och goda vännen Manuchehr hela vägen från Arya Mehr Tekniska högskolan ‎‎(senare Sharif), pratat och pratat, och kommit till skräddaren i Laleh-zar-gatan, hämtat ‎kavajen, och återvänt till Shahreza-avenyn. Nu stod vi med ansiktena mot solen nära en ‎biograf. Här skulle våra vägar skiljas åt: Han skulle åka österut och jag skulle västerut. Men ‎orden ville inte ta slut.‎

Vädret var så njutbart. Det hade regnat på natten och en svag vind hade drivit bort smoggen ‎från Teherans luft. En ljummen vårsol sken, vita och bomullsliknande moln hängde i den blåa ‎himmelen. Vi pratade och pratade. Jag hade kostym på mig, höll vänstra underarmen ‎horisontellt och på den hade jag lagt kavajen som jag hade fått tillbaka från skräddaren. Den ‎täckte även min hand.‎

En bil som passerade förbi saktade ner en kort stund, och mina och passagerarens blickar ‎möttes. Jag kände inte igen honom och var så upptagen mad att prata med Manuchehr så jag ‎lade inte så speciellt märke till passageraren och blicken. Efter ett par minuter, hur svårt än det ‎var, skiljdes vi åt och gick var sin väg i motsatta håll.‎

Jag hade en så behaglig känsla. Njöt av vårsolen. Med en rak rygg gick jag i norra trottoaren ‎mot 24e Esfand Torget för att ta en dubbeldäckad buss, åka till Jeyhuns korsning, gå nerför ‎Jeyhun, vända in i Hashemigatan och gå hem. Jag höll underarmen med kavajen lite bort från ‎överkroppen så att kavajen inte skulle bli skrynklig.‎

När jag var mitt på övergångstället vid korsningen med Mossadegh-avenyn dök en mörkblå ‎Peykan (licenstillverkad Talbot Hillman i Iran) på min vänstra sida, saktade ner till min ‎gånghastighet, och passagerarna tittade på mig: var inte den där mannen med koppärriga ‎ansiktet samma som stirrade på mig för en stund sedan när jag var med Manuchehr? Vad vet ‎jag? Vad vill de? Jag kom inte på något och fortsatte att gå.‎

Å, vilket väder! Passerade korsningen med Felestin. Här var det glest med folk på trottoaren. ‎Jag hade inte kommit fram till bensinmacken Diana vid korsningen med Vesale Shirazi så ‎plötsligt pressades jag mellan två personer från vardera sidan. En av dem var just den där med ‎koppärriga ansiktet som satt i bilen som tydligen skuggade mig. Han lyfte raskt kavajen från ‎min underarm och tittade på min tomma hand. Vad gör han? Vad vill de? Den andra som ‎tryckte sig mot min högra axel frågade:‎

‎- Vad jobbar du med?‎
‎- Jag är student.‎
‎- Vad heter du?‎
Jag sade mitt namn.‎
Koppärrige frågade: - har du suttit inne?‎

Inne? I vanliga fall borde jag ha frågat: vadå inne? Vilket inne? Vem är ni? Vad vill ni? Men ‎på den tiden, med allt vad både jag och de visste om vardagliga situationen i landet, så fanns ‎inget utrymme för sådana snack. Gerillagruppernas kamp och aktiviteter, bomber här och var, ‎bankrån, terrorattentat mot amerikanska arméattachéer och höga officerare, SAVAK:s ‎‎(Shahens beryktade och förskräckliga säkerhetspolis) dagliga razzior och krigföring mot ‎gerillagruppernas gömställen, och även tal om SAVAK:s fyrmannapatrullerande Peykan-bilar ‎var känd för alla. Det var bara jag som just den dagen hade blivit lurad av den ljuvliga ‎vårsolen, samtalen med Manuchehr hade fört bort mina tankar från vardagliga verkligheten, ‎och jag hade glömt all världens elände.‎

Ja, jag hade suttit "inne"; var fängslad för tre år sedan.‎
‎- Var bor du?‎
‎- I Hashemigatan.‎
‎- Ville du gå hela långa vägen dit?‎
‎- Nej. Tänkte ta bussen från 24e Esfand och åka till...‎
‎- Kom! Vi skjutsar dig!‎
‎- Nej, tack! Vill inte vara till besvär. Kan åka själv.‎
‎- Nä men! Vill du inte ha gäster hemma? Vi tar bara en kopp te!‎

Nu var jag i en rejäl knipa. Varför hade jag strävat så mycket efter att längs hela vägen hålla ‎den där kavajen så rakt på min underarm och hade inte ens rört den eller flyttat den till andra ‎armen? Allt tydde på att dessa agenter från den allra första ögonkastet nära den där biografen ‎hade med sina förvrängda syn inbillat sig att jag bar på en automatkarbin under kavajen, precis ‎som Al Capons tid i USA, hade skuggat mig, och jag hade inte en enda gång bytt plats på ‎kavajen så att de kunde se att jag inte hade något vapen gömt under kavajen. Förbanne mig ‎och den där kavajen och denna förrädiska vårsolen! Blev det bra nu?! Nu ville de komma till ‎mitt och Taghis lilla fattiga studentrum, vända uppochner på allt för att hitta någonting ‎‎"suspekt", och sedan ta mig och Taghi, om han var hemma, med sig "bara för några enkla ‎frågor" till de där dödliga skräckcellerna i "Kommitté" till de där blodtörstiga förhörsledarnas ‎‎"tjänst", vilkas namn räckte för att bli vettskrämd. Och allt detta var tak vare rakryggad gång ‎och strävan efter att skydda kavajen från att bli skrynklig! Håll ut nu!‎

Mörkblåa Peykan stod parkerad vid vägkanten. De tog mig och satte på baksätet mellan två ‎agenter. Koppärrige satte sig bredvid föraren och frågade min adress.‎

‎- Hashemigatan, mellan Jeyhun och Karun, Assad Mardi allén.‎

Koppärrige öppnade handsfacket, drog ut en mikrofon, tryckte på någon knapp, och sade:‎

‎- Patrullen Shabdiz tar ett fall i Assad Mardi allén, Hashemigatan – och la till en del andra ‎kryptiska ord och meningar som jag vare sig ville eller hade lust för att lyssna eller lägga i ‎minnet.‎

Assad Mardi allén var inte så bred så att en bil kunde köra i den. SAVAK:s Peykan lyckades ‎med mycket svårighet hitta en parkeringsplats på kanten av den smala Hashemigatan. Föraren ‎satt kvar i bilen och tre av agenterna följde mig. En av dem stod vakt i korsningen av Assad ‎Mardi allén och återvändsgränden där vi bodde, och två andra följde mig hem.‎

Porten öppnades till en liten gård. Där mittemot på höger sida fanns en liten korridor. I slutet ‎av korridoren gick trapporna upp till andra våningen där hyresvärden fru Esmat bodde ‎tillsammans med sin man och två döttrar. Under trapporna fanns ett litet kök, och till vänster ‎om trapporna öppnades en dörr till vårt rum. I rummet, bakom dörren hade vi lagt gamla ‎tidningar på golvet och brukade ta av våra skor där. Resten av golvet var täkt med flera ‎olikfärgade filtar.‎

Jag tog av mina skor men de två gick in med skorna på, och från den stunden började de att ‎riva hela rummet: de tog vad än det gick att ta på, tittade på, och slängde bara hit och dit.‎

‎- Det finns två sängar här. Har du rumskamrat?‎
‎- Ja.‎
‎- Var är han?‎
‎- Vet inte. Har inte kommit än.‎
‎- Vad heter han?‎
‎- Taghi...‎
‎- Vad jobbar han med?‎
‎- Han är också student.‎
‎- När kommer han?‎
‎- Vet inte.‎

Min hjärna var i full gång. Jag måste svara så bra och noggrant så att de inte skulle fatta ‎misstankar eller kunna hitta några förevändningar för att ta mig med. Höll på och tänkte vilka ‎‎"olämpliga" saker kunde finnas hemma, hur skulle jag styra bort deras uppmärksamhet från ‎sådana saker, och hur skulle jag förklara och vilseleda dem, om de hittade någonting sådant. ‎Hoppas att Taghi inte kommer hem medan de är här. Tänk om han har någonting i fickan eller ‎i böcker?‎

Koppärrigen tog ett kassettband bland de tjugo-trettio band som fanns på gipshyllan vid ‎väggen, öppnade omslaget, stoppade bandet i den lilla kassettbandspelare som också låg på ‎hyllan, och tryckte på play-knappen. Dessa var kassetter med azerbajdzjansk musik som vid ‎mina resor tillbaka hem till Ardebil hade jag spelat in med mycket möda och låt efter låt från ‎radioprogrammet Araz som sändes från Baku för många miljoner azerier som bor söder om ‎floden Araks i norra Iran. Det var tenoren Rashid Behbudov som sjöng en folksång.‎

‎- Aha, är du turk?‎
‎- Ja...‎
‎- Varifrån?‎
‎- Från Ardebil.‎
‎- Jaså! Då är vi ju från samma stad. Jag är också från Nir. Vet du var den ligger?‎

Jag visste väl var den ligger. Den var en stor by som låg vid bilvägen som gick från Ardebil till ‎Sarab, lite bortom korsningen med vägen som gick till varma källor i Sarein. Förväntade han ‎att jag skulle vara stolt över att komma från samma stad som han?‎

Rashid sjöng:‎

‎... Uca dağ başında ceyran yol eylər
Urəyin başında tikan kol eylər

Yaralıyam dəymə, dəymə, dəymə, dəymə‎
Könlümün budağın əymə, əymə, əymə

Örpəyin sarı, gəl mənə sarı
Tikanı yox eylə, yaramı sarı...‎

‎[... På höga berg tar sig fram antiloper‎
På mitt hjärta rotar sig tistelbuskar

Jag är sårad, rör inte, rör inte, rör inte, rör inte mig
Böj inte, böj inte, böj inte mitt hjärtas kvistar

Du med gul schal! Kom till mig
Få bort tisteln, lägg förband på mitt sår...]‎

Han tryckte på knappen och stoppade bandspelaren. Jag befarade att han kommer att säga att ‎sångaren är "ryss", att musiken är från Sovjet och därmed förbjuden. Men den andra, som ‎hade öppnat ett litet skåp bredvid min säng och kastat ut allt vad han hittade där, ropade på ‎mig, visade någonting i en liten plastpåse som han hade hittat där, och frågade vad den var.‎

‎- Järnperklorat...‎

Än en gång denna järnperklorat med dess små och stora och mörkgula klumpar som liknade ‎svavel och som även vid en annan razzia till studentkorridoren för tre år sedan var nära att ‎ställa till det för mig! Varför hade jag kvar den? Min gamla hobby med elektronik hade nu ‎krympt till bara att reparera radio, TV, bandspelare, skivspelare och sådant för bekanta.‎

‎- Gör du bomber med den?‎
‎- Nej. Använder den för att få bort koppar från kretskort för elektroniska konstruktioner.‎
‎- Bygger du radiosändare?‎
‎- Nej, vid gud!...‎

Tänkte lägga till att jag inte hittar en bra fungerande schema för att bygga sändare, men svalde ‎orden. Att bygga radiosändare var förbjudet i detta land om inte man sökte medlemskap och ‎betalade avgift i klubben för radioamatörer som drevs under statens kontroll.‎

‎- Vad är alla dessa skräp då?‎
‎- Det är reservdelar för att laga anhörigas elapparater.‎
‎- Vad är dessa böcker som ni läser?‎

Han hade plockat två böcker mellan 20-tal böcker som han hade kastat ut från mitt skåp: "En ‎undersökning i pedagogikens svårigheter i Iran" av Samad Behrangui, och "Rädsla och ‎skakning" av Saedi. Hjärnan gick i hög varv och var överhettat av en sådan växling mellan vilt ‎skilda frågor och ämnen.‎

‎- Väl..., det är ju böcker..., och jag läser...‎
‎- Dessa böcker är problematiska. Varför läser ni sådana böcker?‎
‎- Jag hade ingen aning om att det var något problem med dem. De finns ju ute på bokaffärer. ‎Såg dem och... väl... köpte. Om det var något problem med dem så skulle de ju inte finnas...‎
‎- Jo, det är ju det! Vi låter avsiktligt att dessa publiceras så vi kan kolla vem som köper och ‎läser dem.‎
‎- Jag var inte medveten om någonting sådant.‎
‎- Varför köper du inte kärleksromaner att läsa?‎

Vi hade ingen TV och det var långt kvar tills TV-serien Seinfeld skulle skapas. Men i dag när ‎jag skriver dessa rader så minns jag en episod i Seinfeld där de pratar om varför man behåller ‎de böcker som man har läst färdig. Varför hade jag kvar de där böckerna som jag hade ju läst ‎färdig? Jag fick ingen chans att besvara hans fråga då den koppärrige ropade glatt:‎

‎- Jag har hittat! Vad är detta?‎

Jag fick hjärtat i halsgropen. Han hade dragit undan filtarna från golvet och därunder hade ‎han hittat ett papper som liknade de beväpnade gerillagruppernas flygblad. Men... vad var ‎det? Hade Taghi gömt något flygblad där? Jag hade anat flera gånger att han döljer saker från ‎mig och han kanske samarbetar med någon av dessa grupper. Han brukade citera politiska ‎idéer från "Agha" som var en god vän till honom och flera gånger verkade att han testade mig ‎kanske för att bedöma om jag var beredd för att komma in i hans grupp. En gång frågade han: ‎‎"Varför tycker alla att du är en välbeläst person? Vad är det som du har pluggat i dig?" Jag ‎skrattade. Jag? Välbeläst? Alla? Vad vet jag! Hade svarat att han borde fråga de "alla" varför ‎de har en sådan inställning om mig. Det var kanske därför att jag brukade läsa vilken skräp ‎som helst som jag fick tag i? – och Taghi hade tystnat.‎

Förskräckt och med darriga ben gick jag mot koppärrige medan jag grävde i hjärnan för att ‎hitta en förklaring, men han slängde plötsligt papperet åt sidan: det var en sida ur högskolans ‎läxor kopierad med den tidens teknik och liknade en politisk flygblad som av okänd anledning ‎hade glidit under filten på golvet. Puh...! Det var nära!‎

Nej! De hittade ingenting av värde för dem. Han som hade rivit mitt skåp läxade upp mig:‎

‎- Lyssna! Denna gång gick det bra för tillfället. Vi tar inte in dig. Men du ska undvika sådana ‎böcker. De är vilseledande. Leder till inget bra. De förstör ditt huvud... Vad har ni studenter ‎med politiken att göra? Ta det lugnt och plugga era läxor, förför tjejer! Snart blir ni ingenjörer i ‎detta samhälle, kommer att ha vad som helst: pengar, förmögenhet, bil, hus, lyx, kul..., ‎världens njutning, vad än ni vill. Varför förstör ni då er framtid, läser sådana skit, och följer ‎sabotörerna? Varför? Gör inte så! Jag säger bara, och vi lämnar dig. Du bjöd ju inte på en kopp ‎te ens...‎

‎- Eh..., ja, te...! Jag ska...‎
‎- Skojar bara. Det behövs inte! – och sade till koppärrigen: - Kom! Vi går.‎

De lämnade ruiner i rummet, i mitt hjärta, i mitt huvud, och gick. Detta var priset som jag fick ‎betala för att ha mått bra i vårsolen för någon timme sedan och ha tappat ‎verklighetsförankringen för någon halvtimme. Jag slängde mig på min säng som de hade ‎dragit till mitt i rummet, och stirrade på taket. Jag hade lust att ställa allt tillbaka som det var ‎så fort som möjligt, men jag måste lämna det som det var så att Taghi skulle komma och se ‎denna ruin. Min kära kavaj låg skrynkligt i dammen på bara golvet.‎

Några dagar senare upptäckte jag att kassetten med Rashid Behbudov var försvunnen. ‎SAVAK-agenten från Nir hade tyckt om den och snott den. Vad synd! Jag hade spelat in ‎vackra och sällsynta sånger i den. Det gick inte att få tag i denna musik i landet. Men..., eh..., ‎agenter har ju också smak för musik! Dessutom kunde de ju beslagta alla mina böcker och ‎alla kassettband, lägga allt i en säck och ta med sig. Jag skulle inta kunna göra någonting. Det ‎var ändå bra att de var "snälla" och tog bara ett band.‎
‎_________________________________‎
Rashid Behbudov, Gözəlim sənsən: https://youtu.be/6kprYNWDcPE

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

12 February 2020

Tjära i honung - 1

آغاز تلاش برای ترجمه‌ی «قطران در عسل» به سوئدی، به همان شیوه‌ای که «از جهان ‏خاکستری» را تکه‌تکه منتشر کردم و سپس کتاب شد.‏

I juni 2019 skulle mina arbetskamrater tacka av mig som har jobbat här över 29 år och nu skulle gå ‎i pension. Jag skrev ett avskedsbrev och tackade för tiden som har varit. Många blev berörda av vad ‎jag skrev och berömde min text, så mycket så att jag fick berätta att jag har faktiskt redan ‎publicerat en bok med min livsberättelse, fast, tyvärr, på persiska. Men trycket sedan dess för att ‎jag ska översätta boken till svenska har varit så stort så att jag måste göra någonting åt det.‎

Jag har faktiskt förhalat och senarelagt översättningen av den texten sedan länge tillbaka. Men nu ‎tycker jag att jag måste gå tillbaka till samma metod som jag använde för att skriva själva persiska ‎texten: Jag satte mig varje fredagskväll och skrev, redigerade, filade texten, tog bort och skrev ‎igen, oftast under hela fredagskvällen, hela lördagen, och söndagsförmiddagen, och publicerade ‎texten i min blogg på söndag eftermiddag; avsnitt efter avsnitt, i nära åtta år, från 2007 tills ‎publiceringen av boken i november 2014. Efter ett tag var det bloggläsarnas eftertryck som ‎uppmuntrade mig att skriva och publicera nästa och nästa avsnitt.‎

Jag har inte hittat någon proffsig litterär persisk – svensk översättare och då menar att nu måste jag ‎själv förmå mig att sitta och översätta min berättelse och publicera den i bloggen avsnitt för avsnitt ‎och hoppas på att så småningom få ett gensvar och kanske, kanske, få något förlag att nappa på och ‎visa intresse för att publicera boken, och då en proffsig redigerare ska rätta till alla mina ‎språkförbristningar; men viktigast av allt, få gensvar från läsarna och få en uppfattning om vad de, ‎alltså ni, tycker om det hela.‎

Persiska texten är i 99 avsnitt men jag måste anpassa texten en hel del till svenska läsare. Det ‎handlar inte om bara rak översättning, utan det blir en omskrivning på svenska.‎

Bokens titel kommer från ett ryskt ordspråk: En sked tjära förstör en hel kruka honung!‎

Detta är självbiografiska berättelser om livet, studier, studentrörelser, fängelse och militärtjänst i ‎exil i Iran under Shahen; politisk aktivitet och medlemskap i Tudeh (kommunistpartiet) i Iran efter ‎den "islamiska revolutionen" 1979, flykten från Iran till Sovjetunionen, livet i Sovjet; en andra flykt ‎till Sverige och det nya livet där.‎

Varsågoda, här kommer det första avsnittet.‎

Persiska boken finns här att ladda ner.‎

1‎

Hej kära Azadeh,‎

Jag fick ditt brev i dag och blev mycket glad som vanligt.‎

Denna gång vill jag berätta en sak för dig som jag aldrig har berättat tidigare. Saken är att det ‎var du som var min allra första ”kärlek” från de allra första dagarna, hösten 1971, i tekniska ‎högskolan! Jag såg dig överallt i högskolan när du gick med din tjejkompis Mahin, spred ‎glädje och skrattade åt allt och alla; från himmel till jord. Jag njöt av ditt skratt och din glädje. ‎Efter mycket spaningsarbete lyckades jag en dag att lägga mina saker på en bänk bredvid din ‎fasta plats på en ”matte 1”- lektion och därmed bokade jag platsen för att kunna sitta bredvid ‎dig under lektionen – än sen? för att göra vad? hade jag ingen aning om! Men när vi satte oss ‎och lektionen började så en för mig okänd förrädisk klasskamrat som satt i raden bakom oss ‎tog av sina skor och la sina fötter med hemskt mördarstänkande strumpor i räcket mellan din ‎och min bänk. Jag höll på att kvävas av denna stank och tänkte att du säkert tror att det är jag ‎som luktar! Jag var så tagen av din närvaro och så skämdes av situationen, så att jag satt som ‎ett stock under hela lektionen utan att ens kunna röra en min. Jag sa ingenting, tittade inte på ‎dig, och vände inte ens mig för att se vem det var med de där strumporna. Han, med sina ‎stänkande strumpor, lyckades med att föra bort mig från dig för många år. Jag kommer att ‎strypa honom om jag en dag hittar honom!‎

Två månader därefter hamnade jag i en ”platonsk” kärlek till en annan Azadeh. Verkligen ‎platonsk, för att jag hade aldrig befunnit mig närmare än tio meters avstånd från henne! En ‎gång försökte jag prata med henne på högskolans bibliotek, men avvisades. Denna ”kärlek” ‎fortsatte i flera år och det är märkligt att än i dag när jag är ledsen eller om jag har varit ‎förbannat över någon eller känner mig övergiven så, på natten, drömmer jag om henne: hon ‎sitter i biblioteket eller går så mjukt tillsammans med sina tjejkompisar någonstans i högskolan.‎

Du vill att jag ska skriva mer om mig själv. Jag vet inte vad jag ska skriva så det ska vara ‎intressant för dig och inte göra dig ledsen eller nostalgisk. Det är kanske bäst att du frågar. ‎Men i dag, till exempel, saknade jag dig när vi var på julbord tillsammans med mina ‎arbetskamrater. Svenskarna har en del urgamla mytologiska traditioner i samband med ‎julfirande som har med mörkret, levande ljus, bock(!) och supande och sådant att göra. Det är ‎ganska likt vårt eget firande av vintersolståndet Yalda. Det sägs att allt detta härstammar från ‎soldyrkande Mitraistiska religioner från våra trakter, och att de forna kristna ska ha flyttat på ‎Jesus födelsedag för att utnyttja traditionen med firandet av vintersolståndet. Vissa saker i ‎julfirande är ibland intressanta för mig. Vi åkte till ett hotell som har utsikt över klippor på ‎stranden och hav. Där satt en dum man vid vårt bord; en medarbetare som än i dag, efter tio år ‎som jag har varit på detta jobb tillsammans med honom, för femtioelfte gången, med fördomar ‎inspirerade av boken ”Inte utan min dotter” som var på var och varannans läppar då, frågade ‎vilken bland svenska julmat jag tycker bäst om. Irriterad som jag var pekade jag på ägghalvor ‎med löjrom! Han själv tyckte bäst om lutfisk – det är torkad fisk som man lägger i blöt i lut ‎‎(alltså en basisk och alkalisk lösning), tar bort all dess doft och smak, för att sedan lägga den i ‎blött i vatten för att avluta, koka och äta. Oätligt krafs!‎

Du anar inte hur många gånger under dessa år har jag fått utstå med att svara på frågor om ‎min religion och min tro. De är oftast över 50 år som brukar fråga och det verkar att deras ‎minnen har slutat att fungera för att de frågar jämt: varför ber du inte fem gånger om dagen? ‎Är du inte muslim? Ramadan har ju börjat, varför fastar du inte? Är du inte muslim? Det är ju ‎‎"Eid al Fitr" eller "Eid al Adha". Varför festar du inte? Är du inte muslim? Åker du inte till ‎Mecka? Är du inte muslim? Äter du griskött? Är du inte muslim? Dricker du alkohol? Är du ‎inte muslim? Det verkar att dessa människor vet alla muslimska regler bättre än själva ‎muslimerna! Jag upprepar och upprepar att hörrni, det är sant att jag är född muslim, men jag ‎tror inte på någon religion alls, från totemismen och avgudadyrkan till buddismen och ‎judendomen och kristendomen och islam eller marxismen (som en del gjorde den till en ‎‎"religion" för oss), och vill helst inte att göra med någon av dessa. Men, du vet, dessa herrar ‎vill antingen inte tro på vad jag säger, eller så att de lyssnar på vad jag säger och glömmer ‎direkt allt vad jag sa nyss, och frågar om och om igen. Jag tror att om jag hade sluppit fängelse ‎och avrättning, kunnat stanna i Iran och var fri att arbeta, så myndigheten för ‎ideologikontrollen på mitt jobb skulle inte ifrågasätta min tro såhär mycket som mina ‎konservativa medarbetare gör här. Jag förstår mycket väl att de menar inget illa. Jag är den ‎allra första icke europé och dessutom "muslim" som har hamnat här och de har rätt att vara ‎nyfikna. Men... jag blir irriterad ändå! Vad ska jag göra?‎

Jag bestämde mig för att stänga mig av och låsa mig under hela kvällen mot denna man och ‎hans löjligheter. Men jag måste säga att jag har haft fantastiska medarbetare som aldrig har ‎frågat ens varifrån jag kommer och har bara accepterat mig som den människa som jag är. Jag ‎älskar dessa medarbetare!‎

Där i restaurangen och i halvmörkret klockan två på eftermiddagen tittade jag på utsikten: Det ‎snöade och blåste. Havets svarta vågor attackerade strandkantens tunna is. Horisonten syntes ‎inte i avlägsna dunklet. Scenen kändes bekant från den ryska filmen Hamlet, där, efter ‎Ophelias självmord, står Hamlet på en hög kust och tittar på utsikten över ett mörkt hav och ‎en fågel som flyger runt över svarta vågor, med Sjostakovitjs makalösa musik. Jag tittade och ‎mindes om en eftermiddag då jag hade åkt till Leningrad för att se staden innan jag lämnade ‎Sovjet för gott. Jag hade i flera år längtat så starkt efter att se havet och öppna horisonten och ‎nu ville jag ta mig till stranden till vilket pris som helst. Med hjälp av en karta åkte jag buss ‎och metro till närmaste stationen till stranden. Men det var fortfarande mycket kvar att gå. Jag ‎gick som galningar. Det började duggregna. Himlen var grå. Molnen var gråa. Jag gick och ‎gick. Hamnen var gråa, stora lastfartygen var gråa, tullhusen, taggtrådar, ankarkedjor, kranar, ‎stillastående lastvagnar, allt var grått. I stället för hav såg jag bara vattenpölar mellan fartygen ‎och kajkanten. Jag skyndade från kaj till kaj. Nu ville jag inte veta ens om någon grå agent ‎skuggade mig eller inte. Men ju mer jag gick desto gråare blev allting: luften var grå, marken ‎var grå, regnet var grå, mina kläder var gråa, mina händer var gråa, mina ögon var gråa, min ‎blick var grå, och jag såg ingen öppen horisont, såg ingenting. Det fanns inget hav. Det fanns ‎ingen horisont. De hade ljugit; med ett grått lögn.‎

Jag återvände tomhänt, blött av regnet, med tomma ögon längtande efter havets oändlighet. ‎Sedan jag lämnade Iran och fram till för några år sedan på Kanarieöarna hade jag inte fått ‎chansen att åskåda havet och dess öppna och oändliga horisont. Vilken känsla!‎

Jag lämnade julfirandet, halvberusad. I bläckmörkret klockan fyra på eftermiddagen steg jag ‎av Saltsjöbanan. Härifrån var det 20 minuters promenad till min bostad. Jag hade dragit ‎jackans huva över huvudet men vinden blåste snöflingorna rakt i mitt ansikte ändå. Det gjorde ‎inget. Det var bara skönt. Och nu sitter jag och skriver detta brev, eller rättare sagt fyllesnack! ‎Jag satt och lyssnade till tredje och fjärde satserna ur Brahms tredje symfoni. Jag kan inte ‎lyssna till Brahms utan att minnas vår kära Ahmad som de avrättade så grymt, speciellt ‎Ungerska danser nr. 1 som Ahmed brukade röra sina händer i luften och härma små fåglar ‎varje gång han hörde det. Sedan lyssnade jag till fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni. ‎Det går bara inte att tonsätta elegantare än så. Därefter lyssnade jag till första och fjärde ‎satserna ur hans sjätte symfoni, som påminner mig om Mahmoud varje gång jag hör den. ‎Sedan slog jag på radion och hörde ett stycke som för första gången gjorde mig intresserad av ‎Olivier Messiaen. Det var ”Kärlekens trädgård”. Så ”naturlig” musik!‎

Har jag tråkat ut dig? Förlåt men det var länge sedan jag lyssnade på musik så mycket och ‎speciellt till dessa gamla pärlor.‎

Det räcker för denna gång! Efter några klunkar eldig konjak som jag hann dricka under tiden ‎behöver jag lite kalt och friskt luft. Det är dags att låta vinden smeka ansiktet med snöflingor ‎igen.‎

Önskar dig lycka till och skratt och glädje som dina första år på högskolan!‎

Jul, 2000‎

‎-------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Ophelia från Sjostakovitjs Hamlet: http://youtube.com/watch?v=cMF823gbQA8‎
‎2- Tredje satsen ur Brahms tredje symfoni: https://youtu.be/rU0IX-ubuik
‎3- Ungerska danser nr. 1: https://youtu.be/GEK_QSjWpcs
‎4- fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni: https://youtu.be/6cLYXlgNIRY
‎5- Fjärde satsen ur Tjajkovskijs sjätte symfoni: https://youtu.be/DtLq8wj0p80‎
‎6- Olivier Messiaen, Kärlekens trädgård: https://youtu.be/bAUcW6vn_xE

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏