30 July 2020

تصحیح دو نام

‏۱- در طول بیش از سی سال گذشته در برخی از نوشته‌هایم نام کسانی را که در سال ۱۳۶۱ به ‏پاکستان رفتند تا اطلاعات مأمور فراری ک.گ.ب ولادیمیر کوزیچکین را درباره‌ی حزب توده ایران بگیرند، بر پایه‌ی اطلاعات ناقص ‏موجود، محمدجواد مادرشاهی، فارغ‌التحصیل دانشگاه صنعتی آریامهر (شریف) و رئیس سابق انجمن ‏حجتیه، و حبیب‌الله عسکراولادی، رهبر حزب مؤتلفه اسلامی، می‌نوشتم. به‌تازگی یکی از ‏خوانندگان پی‌گیر وبلاگم، آقای «محمد ا.» آگاهم کردند که ایرج جمشیدی در برنامه‌ی تلویزیونی خود ‏تکه‌ای از یک سخنرانی محمدجواد مادرشاهی را پخش کرده، و مادرشاهی در آن سخنرانی اعلام ‏کرده‌است که کسی که او را در آن مأموریت اطلاعاتی همراهی کرد حبیب‌الله بی‌طرف، یکی از ‏رهبران ششگانه‌ی دانشجویان اشغالگر سفارت امریکا در تهران بود و نه عسکراولادی.‏ ضمن سپاس از محمد ا. این نام را در همه‌ی نوشته‌های پیشینم اصلاح می‌کنم. آن بخش از برنامه‌ی ‏تلویزیونی ایرج جمشیدی را در این نشانی می‌توان دید.‏

۲- در جدولی که از نام‌های دانشجویان دانشگاه صنعتی آریامهر (شریف) کشته شده در فعالیت ‏سیاسی فراهم کردم، نام یکی از اعضای سازمان پیکار را به مدت بیش از ده سال «زهره ‏میرشکاری» ثبت کرده‌بودم. به‌تازگی با یادآوری آقای بهروز جلیلیان روزنامه‌ی اطلاعات سوم مرداد ‏‏۱۳۵۳ را یافتم که اسامی قبول‌شدگان کنکور سراسری آن سال را منتشر کرده، و آن‌جا نام این ‏شهید سازمان پیکار «زهره شکاری» نوشته شده‌است. با سپاس از بهروز جلیلیان، این نام را نیز در ‏آن جدول و نیز در همه‌ی نوشته‌هایی که از او یاد کرده‌ام، تصحیح کردم.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

27 July 2020

دیدارهای احسان طبری - ۱۱

منوچهر هلیل‌رودی
عکس از وبگاه رادیو زمانه
بخش پایانی
دیدارهایی که صورت نگرفت


در دورانی که خانه‌ی طبری هنوز در طبقه‌ی دوم خانه‌ی خانم فخری بی‌نیاز (خواهر آذر بی‌نیاز و ‏همسر سابق داود نوروزی) در امیرآباد شمالی (کارگر شمالی) قرار داشت، پیام آوردند که شخصی ‏به‌نام آقای قزل‌ایاغ بسیار مایل است که طبری را ببیند و در خانه‌اش از او پذیرایی کند. شماره‌ی ‏تلفن و نشانی هم داده‌بودند، که از قضا در همان محله بود.‏

طبری او را نمی‌شناخت. من خانم ثریا قزل‌ایاغ را از هنگامی که در کتابخانه‌ی مرکزی دانشگاه ‏صنعتی آریامهر (شریف) کار می‌کرد، و همچنین برای کتاب‌های کودکان که می‌نوشت، دورادور ‏می‌شناختم. تا امروز هم نمی‌دانم که آیا ایشان با آقای قزل‌ایاق نسبتی داشت، یا نه. به نظرم ‏می‌رسید که نام آقای قزل‌ایاغ را در زمره‌ی وکلای مدافع افسران توده‌ای در دادگاه‌های پس از ‏کودتای ۲۸ مرداد خوانده‌ام. این‌ها را به طبری گفتم. او از من خواست که تلفن بزنم و ببینم او ‏کیست و چه می‌خواهد.‏

در طول چند روز بارها تلفن زدم، اما هر بار شنیدم که آقای قزل‌ایاغ منزل نیستند. سرانجام طبری ‏پیشنهاد کرد که به در خانه‌ی او بروم، و رفتم. جوانی تیپ دانشجویی در را گشود، با شنیدن ‏موضوع، مرا برد، در اتاق پذیرایی نشاند، و گفت که می‌رود به طبقه‌ی بالا تا به پدرش بگوید که بیاید ‏پایین، و مرا تنها گذاشت و رفت.‏

بیش از نیم ساعت آن پایین در سکوت و تنهایی نشستم، و سرانجام، با سابقه‌ی تلفن‌های بی ‏سرانجام، برخاستم و از خانه‌ی آقای قزل‌ایاغ بیرون آمدم!‏

طبری گفت: «پس ما تلاش خودمان را کردیم!» و دیگر خبری از آقای قزل‌آیاغ نشد.‏

‏***‏
پیامی آمد که می‌گفت منوچهر هلیل‌رودی خواستار ملاقات و گفت‌وگو با طبری‌ست. هلیل‌رودی ‏نویسنده بود، عضو سازمان فداییان خلق ایران، و یکی از مبتکران انشعاب از سازمان فداییان خلق ‏ایران (اکثریت)، که به «منشعبین ۱۶ آذر» (۱۳۶۰) یا «گروه کشتگر – هلیل‌رودی» معروف شدند و ‏در اعتراض به نزدیکی فداییان به حزب توده ایران، از سازمان «اکثریت» انشعاب کردند.‏

طبری اغلب موافق گفت‌وگو بود و از این دیدار هم استقبال کرد. همه‌ی قرار و مدارها گذاشته‌شد، ‏پیام‌ها رد و بدل شد، روز و ساعت دیدار معین شد، اما ساعاتی پیش از آن که طبری را به محل ‏دیدار ببرم، خبر آمد که کیانوری مخالف این دیدار است، و قرار به هم خورد.‏

منوچهر هلیل‌رودی در اوج جوانی متأسفانه بیمار شد و در ۳۰ آبان ۱۳۶۱ از جهان رفت.‏

***
مجموعه‌ی دیدارهای احسان طبری را در این نشانی می‌یابید.
متن همه‌ی دیدارها در فورمت پی.دی.اف. در این نشانی.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

21 July 2020

دیدارهای احسان طبری - ۱۰

کارکنان راه‌آهن تهران تبعیدی به جزیره خارک - ۱۳۳۳. عکس از احسانی.
ضیا طبری نشسته، نفر دوم از راست.
بارها به خانه‌ی برادر طبری رفتیم. آقای ضیاءالله طبری کمی پس از انقلاب، و پیش از آن که من ‏موفق به دیدارش شوم، از جهان رفت. به یاد دارم که «نامه مردم» سوگنامه‌ی کوتاهی درج کرد و ‏در آن به احسان طبری تسلیت گفت. اما نیافتم چه تاریخ و شماره‌ای بود.

ضیا طبری و همسرش ‏فروغ خانم در پایان دهه‌ی ۱۳۲۰ و آغاز دهه‌ی ۱۳۳۰ از دانشجویان پر شور و فعال هوادار حزب توده ‏ایران بودند. ضیا طبری در سال ۱۳۳۲ کمی پس از کودتای ۲۸ مرداد دستگیر شد. او در آن هنگام در ‏راه‌آهن تهران کار می‌کرد و علت دستگیری او و گروه بزرگی از کارگران راه‌آهن «کشف» مواد منفجره ‏در جعبه‌های میوه در انبار راه‌آهن در آستانه‌ی استقبال شاه از مادرش در ایستگاه راه‌آهن بود. این ‏مواد منفجره متعلق به قاچاقچیان بود و ربطی به توده‌ای‌ها نداشت. اما برای آنان پرونده‌سازی ‏کردند. این گروه چندی در زندان قصر بودند، و سپس همه را به جزیره‌ی خارک تبعید کردند.‏

مشروح ماجرای «کشف» مواد منفجره در راه‌آهن تهران را علی‌اصغر احسانی، یکی دیگر از تبعیدیان ‏خارک، در کتاب خاطراتش نوشته‌است[۱، ۳۴۲]. او بارها از ضیا طبری یاد می‌کند و از جمله ‏می‌نویسد: «یکی از اسرا، ضیا طبری، فارغ‌التحصیل رشته‌ی خط و ساختمان را‌ه‌آهن بود. به ‏وسیله‌ی طبری با دستیاری گروهی دیگر از رفقا ما توانستیم آهن‌پاره‌های پوسیده و ریل‌های ‏زنگ‌زده‌ی باقی‌مانده از زمان اشغال هلندی‌ها و انگلیسی‌ها را سرهم‌بندی کرده با هر بدبختی‌ای ‏بود خط‌ آهنی بین چاه آب و آشپزخانه و خط دیگری بین اردوگاه و اسکله بسازیم. گاه و بیگاه ریل و ‏واگن قراضه و زهواردررفته [...] به علت فرسودگی خراب می‌شد [...] که بلافاصله طبری و چند ‏رفیق دیگر به‌طور داوطلب به سراغ ریل و واگن می‌رفتند و در آن گرمای سوزان و طاقت‌فرسا ‏عرق‌ریزان با سختی و مرارت و وصله و پینه خط آهن را روبه‌راه می‌کردند»[۱، ۳۹۹ و ۴۰۰].‏

کریم کشاورز نیز در کتاب خاطراتش از خارک، بارها از ضیا طبری یاد می‌کند. او از جمله می‌نویسد: ‏‏«طبری (دانشجو و کارمند فنی راه‌آهن) [...] متصدی کتابخانه‌ی کوچک اردوگاه زندانیان است»[۲، ‏‏۶۲، نیز ۸۸، ۹۰، و...]‏

اکنون که به خانه‌ی ضیا طبری می‌رفتیم، او دیگر در جهان نبود. در این خانه اغلب بحث‌های داغ ‏سیاسی جریان داشت. آن‌جا با برادرزاده‌ی احسان طبری، خانم دکتر شهران طبری و شوهر سابق ‏ایشان آقای نفیسی آشنا شدم. شهران که در بخش فارسی رادیوی بی‌بی‌سی کار می‌کرد، پس ‏از انقلاب از انگلستان به ایران بازگشته‌بود و در دانشگاه‌های تهران علوم سیاسی تدریس می‌کرد. ‏او و شوهرش هنگام این مهمانی‌ها اغلب طبری را به اتاق جداگانه‌ای می‌بردند و ساعت‌ها از ‏سیاست «اتحاد و انتقاد» حزب با حاکمیت جمهوری اسلامی، انتقاد می‌کردند و بحث می‌کردند. با ‏این حال طبری همواره هر دوی آنان را دوست می‌داشت.‏

واپسین باری که در خانه‌ی فروغ خانم بودیم، پاییز ۱۳۶۱، شهران از دانشگاه «پاکسازی» شده‌بود و به انگلستان ‏برگشته‌بود. هنگامی که برای بازگشت با طبری و آذر از آن خانه بیرون آمدیم، در کوچه‌ی باریکی که ‏رهگذری نداشت، دو جوان آراسته را دیدم که دارند از ماشین من دور می‌شوند. به کنار ماشین ‏رسیدم، کلید انداختم و درش را باز کردم. در این لحظه آن دو رو گرداندند و مرا نگاه کردند. ما اکنون ‏دیگر می‌دانستیم که دستگاه‌های امنیتی به مأمورانشان ظاهری آراسته داده‌اند تا مردم آنان را با ‏بسیجی‌های ژولیده و ریشو یکی نگیرند و نفهمند که اینان امنیت‌چی هستند!‏

آنان در یک ماشین شیک و بزرگ امریکایی نشستند و به راه افتادند، و تازه در این هنگام بود که ‏دیدم شیشه‌ی سمت سرنشین ماشین مرا شکسته‌اند و یک رادیوی کوچک ترانزیستوری را که در ‏ماشین داشتم (خود ماشین رادیو نداشت)، برده‌اند.‏

دقایقی طول کشید تا خرده شیشه‌ها را از روی صندلی سرنشین پاک کنم تا طبری بتواند آن جا ‏بنشیند. شک نداشتم که این کار همان دو جوان بوده، و در فکرم بیش از آن که برای شکستن ‏شیشه و از دست رفتن رادیو ناراحت باشم، پیوسته به این می‌اندیشیدم که این امنیت‌چی‌ها کدام ‏ابزار شنود و ردگیری را در ماشین کار گذاشته‌اند؟

تا روزها پس از آن ماشین را زیر و رو کردم، اما چیزی نیافتم.‏
ـــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
‏[۱] «قیام افسران خراسان و حماسه خارک»، خاطرات علی‌اصغر احسانی، تهران، نشر علم، چاپ ‏اول ۱۳۷۸.‏
‏[۲] «چهارده ماه در خارک (یادداشت‌های روزانه زندانی)»، کریم کشاورز، تهران، انتشارات پیام، چاپ ‏اول پاییز ۱۳۶۳.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

19 July 2020

Tjära i honung - 21

ترجمه‌ی سوئدی بخش بیست‌ویکم «قطران در عسل»:

Vi slår de falska intensivarbetare - کارکنان ضربتی دروغین را می‌کوبیم
Jag förstod inte vad det var som hände. Från den stunden då vår master Grigori Ivanovitj såg ‎de där lådorna full av kugghjulen som jag hade fräst, så började en tyst uppståndelse: Folk ‎kom och gick; de tog och mätte mina frästa stycken med speciella skjutmått, tog en annan och ‎mätte igen, tog dem under belysning och vred och vände och inspekterade noga från olika ‎håll; de inspekterade fräsmaskinen, tog lite stålspån i handflatan, vred och vände på dem och ‎granskade dem under belysning; och visade mig till varandra, och tittade på mig från ‎ögonvrån.‎

Natjalnik kom, hans biträde kom, många andra kom och gick som jag aldrig hade träffat innan ‎dess. De utfrågade Sasha, och den glada och alltid så skrattfärdiga Sasha skrattade inte nu, utan ‎var allvarsam. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel. Hade jag förstört alla dessa nära ett ‎tusen stycken små kugghjul? Hade jag skadat fräsmaskinen? Jag frågade Sasha några gånger ‎viskande om vad som hände, men han som brukade avvisa alla problem med ett leende och ‎handrörelsen som om han slog en tennisboll till golvet och ordet "pajdåt!" (пойдет = det går ‎an, det löser sig), var nu sammanbiten och svarade tyst bara med "nitjevå!" (нечего = det är ‎inget, det är lugnt) och visade därmed att han inte ville prata mer.‎

Vi, tolv stycken som arbetade med fräsningen och slipningen av kugghjul, var medlemmar av en ‎arbetarbrigad. Det innebar att allt vad var och en tillverkade, likaså alla förstörda stycken ‎räknades samman till hela brigaden. Sasha var ledaren för vår team. Han var medlem i ‎kommunistiska partiet men stämde inte alls med den bild av "kommunist" som Glukhovitj ‎hade målat upp för mig: han var arbetsam, flitig, och duktig; han behärskade arbetet bättre än alla ‎andra, han var i rörelse hela tiden och slet mycket mer än alla medlemmarna i gruppen.‎

Parallellt med denna tysta uppståndelse, kunde jag se, att mina arbetskamrater samlades lite ‎längre bort, pratade allvarsamt med varandra, och tittade på mig lite då och då. Men när jag ‎gick mot dem så blev de tysta och gick åt var sitt håll. De samlade sig ibland runt Sasha och ‎med aggressiva gester sa saker till honom. Allt tydde på att jag hade gjort en stor tabbe. Men ‎vad? Jag hade utfört allt enligt vad Sasha hade lärt mig: hade mätt regelbundet, hade granskat ‎skären ofta, hade kylartvålen påslagen hela tiden... Vad hade jag gjort för fel? Vad hade jag ‎gjort för fel? Det var ingen som ville säga någonting.‎

När besöket av alla bossarna tog slut så lät Sasha mig förstå att den mängd kugghjul som jag ‎hade fräst, var tre dagars jobb som jag hade utfört det hela på mindre än en skift, och därmed ‎hade jag förstört för brigaden och sänkt styckpriset för det arbete som vår ‎brigad fick betalt för avsevärt. Vilket fiasko hade jag åstadkommit! Jag hade ingen aning om att vi fick ‎betalt för vårt jobb på det viset. Och jag kunde inte komma ihåg om Sasha hade sagt ‎någonting om detta. Eller kanske han hade sagt och jag hade missat det i verkstadens ‎öronbedövande buller, eller beroende på hans blandning och ryska och vitryska? Därtill hade ‎han försvunnit någonstans i dag och hade inte kommit och inspekterat hur jag jobbar. Om det ‎fanns mycket jobb att göra och utspridda på alla maskiner, då skulle jag jobba med nio ‎maskiner, och då kanske hade jag inte hunnit med att jobba med just denna maskin, och då ‎kanske skulle det ta längre tid att fräsa just dessa stycken. Men i dag hade jag bara denna ‎maskin och hade stått vid den för att avsluta jobbet. Jag kunde inte stå sysslolös. Även när jag ‎stod och väntade med att maskinen skulle utföra sitt jobb så rasade en hel värld med sorg och ‎elände på mitt huvud. Vad skulle jag göra? Arbetskamraterna pratade och skämtade med ‎varandra, skrattade och var glada. Men jag förstod ju inte riktigt deras språk och begrep mig ju ‎inte på motiven av deras skämt. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Fyra stycken av ‎mina sorgebröder på var sin vrå av denna stora verkstad, och fem till på andra verkstäder i ‎fabriken, hade säkert var sina bekymmer. Därmed fick jag stanna vid denna maskin och hålla ‎mig upptagen. Eller ville jag, kanske, göra en uppvisning och visa "se här hur bra jag kan ‎jobba!" med en förhoppning om att de kanske skulle ge mig ett bättre arbete? Vad vet jag... Vad vet ‎jag...‎

Jag hade utsatt Sasha för en besvärlig situation. Han hade lyckats med att förhala jobben och ‎förlänga tiden för leveransen med diverse förevändningar och därmed hade hållit stycktariffen ‎högt i brigadens vinning. Men nu när jag hade avslöjat att det gick att jobba fortare, så ‎partiledarna och verkstadscheferna höll på och förhörde honom. Jag hade verkat mot ‎brigadens och mot min egen förtjänst. Jag skämdes oerhörd och visste inte vad jag skulle ta ‎mig till. Jag följde Sasha vart han än gick och upprepade en enda mening som jag hade hunnit ‎lära mig för en sådan situation: "Jag visste inte... Jag visste inte...". Han stannade upp till sist, ‎spottade på verkstadsgolvet, vände sig mot mig, och medan torkade sina oljiga händer med en ‎trasa, sa: I helvette med dem! Vi får vänta och se hur det går – och skyndade vidare.‎

‎***‎
Några dagar senare hittade polisen svårt misshandlade och medvetslösa kroppen av en av oss ‎iranier i mörkret nära hans arbetsplats och tog honom till sjukhuset. Vi fick höra om vad som ‎hade hänt först när han vaknade och kunde prata: Hans arbetskamrater på en tegelfabrik hade ‎dukat med vodka och tilltugg någonstans avsides och bortom natjalniks (chefs) syn och höll ‎på och söp på arbetstiden. De hade bjudit in även vår kamrat men han hade vägrat hänga med. ‎Han hade med stor stolthet slagit knytnäven i bröstet och hade skrutit genom att ropa högt: ‎‎"Jag är kommunist! Jag är kommunist!". Han menade att han ville arbeta ärligt som en sann ‎kommunist. Han hade gått och ensamt bränt så mycket tegel som skulle brännas i ett par skift ‎och därmed hade lyckats med att sänka lönen per tegel för sig och för arbetskamraterna till ‎obefintliga nivåer. Kamraterna hade kommit till honom några gånger och avrått honom av vad ‎han höll på med och bett honom att låta bli men han hade vägrat. Därför hade de efter ‎arbetspassen stått och väntat på honom i mörkret utanför tegelbruket, och hade misshandlat ‎honom så mycket han kunde tåla.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

13 July 2020

دیدارهای احسان طبری - ۹

طبری خاله‌ای هم داشت به نام ملوک خانم که یکی دو بار به خانه‌ی ایشان بردمشان، اما خود ‏نماندم؛ و نیز پسرخاله‌ای به نام آقای ناصر ملکی، کمی سالمندتر از خود طبری، که نمی‌دانم پسر ‏همین ملوک خانم بودند، یا پسر خاله‌ای دیگر. او خود نیز گویا دستی به قلم داشت، کارهای ‏پژوهشی می‌کرد، و مطالبی از او منتشر شده‌بود.‏

یکی دو بار نیز به خانه‌ی آقای ملکی رفتیم، طبری مرا با ایشان آشنا کرد، و در حضور خود او به من ‏گفت که ناصر از هر نظر امین اوست، و اگر اتفاقی افتاد، یا اگر خواستم کپی نوشته‌های او را برای ‏نگهداری به جایی امن بسپارم، می‌توانم به این پسرخاله رجوع کنم.‏

در مدتی که با نوشته‌های طبری سروکار داشتم، یک کپی از متن اصلی یا تایپ‌شده‌ی نوشته‌ها را ‏نیز به آقای ملکی می‌سپردم، از آن جمله بود فتوکپی مجموعه‌ی یادهای طبری با عنوان «از دیدار ‏خویشتن».‏

و دست روزگار آن «اتفاق» را پیش آورد: در ۱۷ بهمن ۱۳۶۱ بخش بزرگی از رهبران حزب را بازداشت ‏کردند، اما به طبری دست نیافتند. من او را بردم و در خانه‌ای که خود انتخاب کرد پنهانش کردم. ‏سپس، به پیشنهاد من، برای آن که با دستگیری یا تعقیب من، جای او لو نرود، آقای ناصر ملکی او ‏را جابه‌جا کرد و خود شد رابط میان من و طبری.‏

ناصر ملکی از توده‌ای‌های قدیمی بود، اما پس از انقلاب حاضر نبود به حزب نزدیک شود، زیرا از ‏کسانی بود که معتقد بودند فرج‌الله میزانی (جوانشیر) چندی پس از کودتای ۲۸ مرداد ۱۳۳۲ ‏دستگیر شده، با فرماندار نظامی تهران سرهنگ زیبایی تبانی کرده که آزادش کنند، تا جای خسرو ‏روزبه را لو بدهد. همین کار را کرده‌اند، و جوانشیر پس از دستگیری روزبه به شوروی رفته، و اکنون ‏شده یکی از رهبران حزب.‏

نخستین پرسش آقای ملکی در روزی که رابط من و طبری شد، این بود که چه کسانی از رهبران ‏حزب را هنوز نگرفته‌اند؟ با شنیدن این که جوانشیر را هنوز نگرفته‌اند، گفت:‏

‏- من پرویز (طبری) را به جوانشیر نمی‌دهم که او را مثل روزبه دودستی تحویل پلیس بدهد و خودش ‏بزند به چاک. من به او اعتماد ندارم. اما اگر حیدر (مهرگان – رحمان هاتفی) را پیدا کردی، مخلصش ‏هستم. تو فقط حیدر را برای من پیدا کن!‏

روز ۲۲ بهمن ۱۳۶۱ ارتباط ناصر با بقایای سازمان نوید و رحمان هاتفی برقرار شد، و او طبری را ‏تحویل‌شان داد (بنگرید به «قطران در عسل»، بخش ۸۸). می‌دانیم که در اردیبهشت ۱۳۶۲ ‏سرانجام طبری را نیز یافتند و دستگیر کردند (بنگرید به «با گام‌های فاجعه»، نشر دوم، ۱۳۹۶، ص ‏‏۸۸).‏

آقای ملکی گویا با احساس نزدیکی بدرود زندگی، در مشورت با دوست دیرینش مرتضی زربخت تصمیم می‌گیرد که ‏آن‌چه را از نوشته‌های طبری که من به او سپرده‌بودم، به سازمان اسناد و کتابخانه‌ی ملی ایران ‏بسپارد. واسطه‌ی این کار آقای محمدعلی شهرستانی بود که از آن میان مجموعه‌ی «از دیدار ‏خویشتن» را شایسته‌ی انتشار تشخیص داد و در سال ۱۳۸۲ منتشرش کرد (تهران، نشر ‏بازتاب‌نگار)، حال آن که پیش از آن من همان کتاب را با حاشیه‌نویسی مفصل دو بار در خارج منتشر ‏کرده‌بودم (چاپ اول ۱۳۷۶، چاپ دوم ۱۳۷۹، هر دو نشر باران، استکهلم).‏ توضیح بیشتر درباره‌ی انتشار «از دیدار خویشتن» در این نشانی.

آقای شهرستانی در «یادداشت ویراستار» در مقدمه‌ی «از دیدار خویشتن»، دیگر نوشته‌های طبری ‏را که به سازمان اسناد ملی ایران سپرده‌اند، نام برده‌اند و توضیحی کوتاه بر هر کدام نوشته‌اند. در ‏این نشانی ببینید، یا در «باشگاه ادبیات» در فیسبوک.‏

یادداشت و پیش‌گفتار من بر چاپ دوم «از دیدار خویشتن» در این نشانی.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

11 July 2020

Tjära i honung - 20

ترجمه‌ی سوئدی بخش بیستم «قطران در عسل»:

Under de gångna veckorna hade jag nästan glömt Mohammad som greps tillsammans med ‎mig. Men tanken om fadern, minnena från högskolan, och oron över ofullbordade tentamen ‎kom tillbaka då och då och plågade mig. En dag öppnades celldörren och de sa att jag och ‎Shah-karami skulle packa och förbereda oss, för vad? sa de inte. Vad förväntade oss? Ingenjör ‎Monsef tyckte att de tänker släppa oss: ”ni har ju inte gjort något”.‎‎

Vi hade ingenting att packa. Det var bara att vika filtarna, lägga plastmuggen ovanpå dem, ‎och sitta och vänta. Jag hade ett kaos i huvudet. Ville de verkligen släppa oss? Monsef hade ‎rätt. Vi hade ju inte gjort någonting. Vid ett eventuellt frigivning skulle jag åka direkt hem till ‎farbror för att informera dem och ringa hem till Ardebil. Ardebils automatiska telefoncenter ‎hade kommit igång helt nyligen och vi hade ett fyrsiffrigt telefonnummer hemma numera. ‎Därefter skulle jag åka till högskolan för att åtgärda problemet med frånvaron från tentamen, ‎och dricka mig mätt med te!

Någon timme senare kom en soldat och beordrade oss att följa med. Monsef tog avsked från ‎oss. Han var ledsen och nedstämd. Soldaten stängde celldörren i hans ansikte och tog oss ‎med. Vid utgången från korridoren fick vi lämna filtarna och muggarna på ett bord, de förslöt ‎våra ögon, och vi fortsatte ut till trappor. Nere i bottenvåningen gick vi in i vakthavande ‎officerens rum. De öppnade våra ögon, lämnade tillbaka våra strumpor, skosnören, bälten, ‎klockor, och pengar, och vi fick skriva under var sitt kvitto. Jag hade inte mer än 4 tumaner ‎och några rialer. Detta räckte, på den tiden, bara till ett paket cigaretter av märket Winston, ‎eller två kuponger för studentluncher. Men höll de verkligen med att släppa oss? En blek ‎glädje höll på att gro djupt inne i mitt hjärta men jag ville inte släppa loss den än så länge.‎

De förslöt våra ögon igen, tog ut oss från byggnaden och in i en jeep, och sa att vi skulle böja ‎huvuden neråt så att ingen ser oss utifrån, och jeepen rullade i väg. Av de upprepade externa ‎ljuden som jag kunde höra, och av jeepens rörelsemönster gissade jag att de körde bara runt i ‎en kort sträcka. Jeepen stannade efter några minuter, vi fick gå av, de tog oss genom en dörr ‎och vi fick lyfta foten i höjd med knäet för att kunna passera dörröppningen. Dörren stängdes ‎bakom oss. Det märktes även genom ögonbindeln att här var mörkare än utanför dörren. Här ‎luktade fuktigt och unket. Vi fick order om att ta bort ögonbindeln. Vi var i en hall. Det fanns ‎en port bakom oss varifrån vi hade kommit in, och det fanns en liknande port några meter bort ‎framför oss genom vilken hördes ett märkligt oväsen. Det fanns ett rum på vänster sida som ‎var belyst med en naken och smutsig lampa som hängde från taket. Där satt en polis bakom ett ‎bord. Soldaten som följde oss räckte fram några papper till polisen, fick en underskrift i ett av ‎pappren, och gick sin väg. Polismannen kastade pappren på bordet och tog oss med sig. Vi ‎visste fortfarande inte vart vi var på väg.‎

Polismannen öppnade porten på andra sidan hallen, och plötsligt rasade en stor lavin av oväsen ‎och stank över oss. Andra sidan av porten var en egendomlig värld. Aldrig, inte ens i mina ‎värsta mardrömmar hade jag råkat ut för en sådan värld. Massor av smutsiga, trasiga, och ‎ovårdade människor kröp in och på varandra som maskar. Det var en stor sal där det inte fanns ‎någon plats kvar på golvet att sitta. Överallt var täckt med dammiga och grumliga varelser som ‎satt eller låg. Hur många hundra var de? Några slumrade i brist på eller efter en dos av ‎narkotika. Några skrek och bråkade med varandra högljutt. Vi var fortfarande i chock av detta ‎helvete då polismannen stängde porten bakom oss och gick sin väg. Var var vi? Vad gjorde vi ‎här?‎

Förvirrad banade vi en väg bland de sovande och sittande och gick några steg framåt. Det ‎fanns ett kafé på andra sidan salen men där hopade sig så många törstiga och hungriga och ‎skrikiga själar framför kaféet så att det kändes omöjligt att kunna få ens en kopp te där. På ‎höger sidan syntes en solig gård. Gården var också fyll med liknande människor men vid ‎muren där dessa hade flytt från gassande solskenet fanns en och annan plats för att kunna stå ‎eller sitta på bara marken. Vi gick ditåt. Där hittade vi Massud, densamma som förhördes ‎tillsammans med mig och bad förhörsledaren om cigaretter hela tiden. Jag var glad att se en ‎bekant där, fastän en ganska ny bekant.‎

Massud hade kommit dit någon timme före oss och berättade att platsen var en sluss för ‎Teherans polis tillfälliga arrest, hette ”karantänen”, och låg precis bakom ”Kommittés” ‎fängelse där vi var. Alla nygripna fångar fick vänta i denna sluss för att bli delade i fängelsets ‎olika anstalter. Alla anstalter för allmänbrottsliga fångar var fulla och det var många som fick ‎vänta här i månader för en plats i anstalten. Här var tippen för representanter av samhällets ‎olika fördärv, alla typer av brottslingar, ficktjuvar, narkomaner, smugglare, hälare, bedragare, ‎knivmördare, pedofiler, konkursdrabbade och ruinerade. Här vid muren hukade en småtjuv ‎och med sina luriga blickar kollade runt för att kanske kunna sno någonting från en annan ‎småtjuv, och där borta på andra sidan av salen där vi hade passerat fanns några rum som sades ‎tillhöra ”de privilegierade”. I ett av dessa rum kom och gick flera kostymklädda och ‎portföljprydda personer. Dessa var advokater till en stor bedragare som hade åkt fast nyligen ‎och hade fått stor uppmärksamhet i tidningar. Här bredvid oss låg en miserabel narkoman i ‎smutsiga trasor, darrade i abstinens och vred sig i sin avföring, och på andra sidan salen satt ‎bossen till en narkotikasmugglingsliga och samlade sina ligamedlemmar kring sig. Gårdens ‎mark täcktes av spott och spy och vad vet jag vilka andra smuts. I en hörna fanns tre toaletter ‎varav två hade fått stopp och vatten och avföring rann ut på gården, och det fanns en lång och ‎ständig kö framför den tredje toaletten.‎

Här finns fyra fängelser
I varje fängelse det dubbla tunnlar, i varje tunnel flera celler, i varje cell många män i kedjor…‎

Av dessa kedjade har en mördat sin fru med ett dolkslag i mörka febern efter ett förtal.‎
Av dessa män har en i brännande sommarmiddag på gränden dränkt sina barns lunchbröd i ‎den snåla och skoningslösa bagarens blod.‎

Av dessa har några i en regnig dags ödslighet suttit i vägen för en ockrare
Några har i grändens tystnad hoppat från en kort mur över ett tak
Några har i midnatt i nya gravar dragit ut de dödas guldtänder.‎

Men jag har inte i någon mörk och stormig natt
‎                                                                   dödat någon
Men jag har inte
‎                       gett mig på någon ockrare
Men jag inte mitt på natten
‎                                       hoppat från tak till tak.‎

Här finns fyra fängelser…‎
[Ur dikten med rubriken ”Straff” av Ahmad Shamlu, 1957, i Qasr-fängelset, Teheran]‎

Jag kunde inte hitta någon tillhörighet till denna ”karantän”: Jag var inte kriminell och jag ‎hade inte haft med någon smutsig handling att göra. Vad gjorde jag här då? Det fanns inget ‎hopp om frigivning kvar längre. Hur länge skulle vi befinna oss här? Hur skulle vi klara oss ‎här? Vart skulle de ta oss härifrån?‎

Massud försökte förklara för mig sitt beteende vid förhöret i första bästa tillfälle som han ‎hittade. Han sa att jag såg ut mycket skrämd och blek när han kom in i förhörsrummet och ‎därför ville han visa att man kan prata mer avspänd med förhörsledaren och därmed ville han ‎inspirera mig. Han hade kanske rätt. Själv kunde jag ju inte se hur jag såg ut.‎

Efter ett tag hittade en annan ung man oss av våra utseenden och klädstil. Han hette Ahmad ‎Riazi och hade skickats hit från Tabriz fängelse. Massud berättade att han hade hört Ahmads ‎namn som medlem i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh. Han närmade sig mycket snabbt till ‎Massud och började med en svag azerbajdzjansk brytning berätta en ändlös historia om hur ‎han hade åkt fast. I hans historia hördes namnet ”Faran” gång på gång: ”Jag sa: men Faran…”, ‎‎”Faran si…”, "Faran så..." . Jag lyssnade inte. Jag hade egna bekymmer.‎

Massud trodde att de kommer att flytta oss till tillfälliga politiska anstalten. Men hur länge ‎skulle vi vänta här? Det var lunchdags och jag var hungrig. Enligt regel fick fångarna i ‎karantänen ingen mat. Här borde fångarna få dagpenning så att de kunde köpa mat själva men ‎karantänens vakter stoppade den futtiga dagpenningen i egna fickor och de fångar som inte ‎var starka nog fick svälta. Med den kalabalik som pågick framför kaféet fanns det inget hopp ‎om att vi skulle kunna köpa någonting där för att äta. Därför bestämde vi oss för att stå ut ‎med kurrande magar och vänta och se vad de kommer att göra med oss. Massud gissade att de ‎kommer att flytta oss från karantänen samma dag.‎

Massuds gissning var rätt och före solnedgången kom mycket riktigt en representant från ‎fångarna i politiska anstalten i polisens temporära fängelse som kallades för Falake, och ‎tillsammans med en vaktmästare tog oss med sig till Falake. Än en gång väntade en okänd ‎framtid på mig. Vi lämnade karantänen men ordet karantän ekar fult i mitt huvud sedan dess: ‎jag ser en smutsig färg framför mina ögon och ordet är en symbol för essensen av all smuts och ‎avfall i samhället.‎

‎***‎
Trettio sex år senare läste jag att Faran var smeknamnet för Roghiye Daneshgari, en av ‎kvinnliga ledarna i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

06 July 2020

بدرود استاد کاربرد صداهای «کوچک»‏

امروز انیو موریکونه (۲۰۲۰ – ۱۹۲۸) ‏Ennio Morricone، استاد بزرگ سراینده‌ی موسیقی فیلم در ‏‏۹۱ سالگی از جهان رفت. هشت سال پیش درباره‌ی او نوشتم. آن‌جا گفتم که او برای موسیقی ‏بیش از پانصد فیلم، برنده‌ی جایزه‌های بی‌شماری‌ست. پس از آن، همین چهار سال پیش او جایزه‌ی ‏اسکار بهترین موسیقی متن فیلم را هم برای ‏The Hateful Eight‏ برنده شد.‏

موریکونه در ۲۸ نوامبر ۲۰۱۶ با ارکستر بزرگ سنفونیک کنسرتی در استکهلم اجرا کرد، با دوستم به دیدن آن رفتم، و برای نخستین بار از اجرای زنده‌ی آثار او، به رهبری خودش، لذت بردم.

هیچ اثری از او نیست که من دوست نداشته‌باشم. اما بالاتر از همه موسیقی او برای وسترن‌های ‏‏«اسپاگتی» قرار دارد، و بعد اثرش برای سریال «هشت‌پا». این‌جا بخوانید نوشته‌ی هشت سال ‏پیشم را. لینک به آثارش همان‌جا هست.‏

یادش گرامی!

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

04 July 2020

دیدارهای احسان طبری - ۸

طبری عمه‌ای داشت، و پسرعمه‌ای به نام آقای شهیدی. بارها به خانه‌ی آنان رفتیم و من بارها ‏نان‌ونمک‌شان را خوردم. عمه‌خانم کهن‌سال و خمیده‌قامت، عصازنان می‌آمد، با طبری حال‌واحوال ‏می‌کرد - اغلب به زبان مازندرانی - ناهار می‌خورد، کمی با ما می‌نشست، و سپس به اتاقش ‏می‌رفت.

خانم پروین شهیدی بسیار مجلس‌آرا بود. با انواع پیش‌غذاها، خوراک اصلی، و سپس انواع ‏دسرها از مهمانان پذیرایی می‌کرد.‏

یکی از بستگان خانم شهیدی، در آن هنگام، که داشتن دستگاه و کاست‌های ویدئو ممنوع بود، با ‏استودیوهای تهیه و دوبلاژ فیلم سروکار داشت و کاست ویدئوی فیلم‌های روز را به این مهمانی‌ها ‏می‌آورد، و بعد از ناهار طبری و آذر با شوق بسیار پای تلویزیون می‌نشستند و فیلم تماشا می‌کردند. ‏اشتیاق خود من نیز البته دست کمی از آنان نداشت!‏

از میان فیلم‌هایی که تماشا کردیم این‌ها را به یاد می‌آورم: راکی، راکی۲، ده فرمان، اسپارتاکوس، ‏بن‌هور، ال‌سید، ارتباط فرانسوی، و ارتباط فرانسوی۲.‏

در ارتباط فرانسوی۲ تبهکاران کارآگاه پلیس را به گروگان می‌گیرند و او را با تزریق هروئین معتاد ‏می‌کنند تا به زانو درش‌آورند. طبری با دیدن صحنه‌های اعتیاد کارآگاه آشکارا ناراحت شده‌بود و به فکر ‏فرو رفته‌بود، زیرا که گفته می‌شد امنیت‌چی‌های تبهکار جمهوری اسلامی نیز همین روش‌ها را برای ‏به زانو درآوردن زندانیان سیاسی به‌کار می‌برند، و طبری نگران بود که خود روزی در چنان وضعیتی ‏قرار گیرد.‏

روز ۱۱بهمن ۱۳۶۱، یعنی شش روز پیش از یورش گسترده به حزب توده‌ی ایران و دستگیری بخش ‏بزرگی از رهبران حزب، نیز در منزل آقای شهیدی بودیم. یکی از مهمانان خبر داد که بابک زهرایی ‏سردبیر «کارگر» ارگان حزب کارگران سوسیالیست ایران را احضار و دستگیر کرده‌اند. او همچنین ‏تازه‌ترین شماره‌ی روزنامه‌ی «مورنینگ استار» ارگان حزب کمونیست انگلستان را نشانمان داد که در ‏مقاله‌ای می‌نوشت که دستگاه‌های سرکوبی حاکمیت ایران طرح‌های گسترده‌ای برای یورش به ‏کمونیست‌ها و حزب توده ایران آماده کرده‌اند و قصد حمله به حزب را دارند.‏ طبری رو کرد به من و گفت:‏

‏- اگر تو زودتر کیا را دیدی حتماً این‌ها را برایش نقل کن. این مطلب «مورنینگ استار» خیلی مهم ‏است، زیرا از قدیم‌ها در انگلستان کمونیست‌ها و سازمان‌های اطلاعاتی در محافل یک‌دیگر رخنه و ‏نفوذ داشته‌اند و این‌ها بی‌گمان اخبار موثقی دارند که این مقاله را نوشته‌اند.‏

دو روز بعد از این مهمانی، در ۱۳ بهمن، در حاشیه‌ی جلسه‌ی هیئت سیاسی کمیته‌ی مرکزی ‏حزب، بنا به خواست طبری آن دو خبر را برای کیانوری نقل کردم. او پرخاش‌کنان گفت:‏

‏- بابک زهرایی به ما چه ربطی دارد؟
و
‏- مورنینگ استار غلط کرده‌است! (بنگرید به «با گام‌های فاجعه» ص ۶۵ و ۶۶)‏

پس از دستگیری طبری، و زندانی شدن کوتاه آذر، آن‌چنان که شنیده‌ام، خانم شهیدی شیردلانه، با ‏شجاعت و شهامت تمام و کمال، در پی‌گیری امور طبری و آذر در زندان و سپس در بیرون از زندان ‏سنگ تمام گذاشت و از هیچ فداکاری در رسیدگی به آن دو کوتاهی نکرد.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏