Tjära i honung - 19

ترجمه‌ی سوئدی بخش نوزدهم «قطران در عسل»:

Altfiolerna lät som en vind som blåste i ett molnigt och mörkt väder. Violoncellerna var havets ‎vågor som reste sig med vinden, tog sats, välte, och rasade samman. Första och andra violiner ‎var de ihoprasade vågorna som porlande, vrålande, och skummande kom till min famn – ‎våg efter våg. Och jag var som en vågbrytare, eller klippor på stranden, som vågorna slog sig ‎mot, sköljde mitt ansikte och hela min kropp, och svalkade mig. Vinden famnade mig och tog ‎mig till en flygtur cirklande ovanpå dessa vrålande vågor, som om jag dansade hängandes. Det ‎var inte viktigt om det verkligen fanns vind eller hav eller vågor: Jag var själva ljudet. Jag var ‎själva musiken. Jag kände mig viktlös; lätt; dansande. Ljudet drog mig med: Det var min ‎gamla själsfrände den tredje satsen ur Dmitrij Sjostakovitjs femte symfoni som spelades i mitt ‎huvud. Jag behövde ingen bandspelare eller grammofon. Sådana saker förekom inte i arresten ‎på garnisonen i Chehel-dokhtar. Jag höll på och promenerade lugnt i fängelsekorridoren som ‎inte var längre än 5 meter, fram och tillbaka, och denna milda och behagliga stormen pågick i ‎mitt huvud.‎

Dagen efter min återvändning till garnisonen kom Gharavi, kompaniets fasta värnpliktig ‎soldat, som hade gått ut gymnasiet och jobbade som kompaniets sekreterare. Han räckte en ‎arrestorder som kapten Taghavi hade utfärdat och sa att jag måste rapportera mig till arresten. ‎Jag skulle sitta inlåst i nio dagar: fängelse i fängelset!‎

Abdullah och Hodjjat var också med. De hade återvänt ett par dagar efter att deras permission ‎hade gått ut. Abolfazl var också med – han som hoppade av personbilsflaket på väg från ‎garnisonen till bussterminalen i Teheran. Han hade tilldelats till mitt kompani. Vi sov i tredje ‎våningen av var sin säng nära varandra. Vi fyra delade nu två celler. Celldörrarna var öppna. ‎Oftast samlades vi i en av cellerna och separerades bara när det var sovdags. Dagarna gick åt ‎att spela kort eller schack, läsa böcker, snurra runt en pärlband i handen, och att gå fram och ‎tillbaka i den trånga och korta korridoren. Varje kväll kom några av våra kamrater bland ‎högutbildade meniga på besök och hade med sig cigaretter och kompott för oss, stannade ‎några minuter, småpratade om allt möjligt, och gick.‎

Det fanns även en korpral i vår cell som var förrådsförvaltare i något kompani. Det ryktades ‎om att han hade förskingrat med kompaniets ägodelar och därför hade kastats i arresten. Han ‎svor bakom ryggen på sitt kompanibefäl och påstod att han hade kastats i arresten därför att ‎befälet var missnöjd med sin andel av förskingringen och ville pressa honom. Han hade en ‎radio med sig och varje kväll lyssnade han på sändningar på persiska från BBC. dittills visste ‎jag inte att BBC hade så pass väletablerade och regelbundna sändningar med allra senaste ‎nyheter från Iran på persiska. Jag hade också en radio men jag brukade lyssna enbart till ‎azerbajdzjansk musik som sändes från Baku, om jag lyckades ratta in stationen. Enligt BBC ‎pågick upplopp och sammandrabbningar i flera städer runtom i Iran. Så sent som för några ‎dagar sedan hade jag sett ett nytt protestbrev i Teheran skrivet av medlemmarna i Iranska ‎Författarförbundet adresserat till premiärministern Djamshid Amoozgar. Men jag kunde inte ‎hitta något samband mellan det där brevet och de här upploppen som BBC rapporterade om. ‎Dessutom kändes det konstigt att ett underbefäl som stal från armén skulle visa intresse för ‎sådana nyheter.‎

Nio dagar var ingenting. Inne i arresten var bättre än ute i garnisonen i många avseenden! ‎Utanför arresten fick vi stiga upp varje morgon med väckningshornet i gryningen och gömma ‎oss hela dagen från att bli sedd av kompanibefäl och hans underbefäl, bataljonsbefäl, och ‎garnisonens höga befäl. Det var inte lätt. För att smita från morgonflaggningen brukade vi ‎tränga oss i en sal med de soldater som hade sjukanmält sig för dagen, satt på bänkar där, eller ‎gick fram och tillbaka i salen tills flaggningen var slut, alla andra soldater hade förts till ‎övningar runtom garnisonen, logementen och däromkring var tomma av folk, så att vi kunde ‎samlas någonstans och äta frukost. Efter det fick vi gömma oss i olika gömställen tills det blev ‎lunchdags. Även efter lunch fick vi gömma oss. Det var först efter kvällsflaggningen när alla ‎officerare och befälhavare åkte hem, som ingen brydde sig om oss. Då kunde vi gå var in i ‎eget logement, lägga oss i sängens tredje våning, läsa, skriva, eller ta en tupplur.‎

Men en gång kom en hög befälhavare för att inspektera sjuksalen före morgonflaggningen och ‎då rapporterades det till kompanibefälen att deras ”licentiatsoldater” var samlade i sjuksalen, ‎och då förlorade vi den möjligheten. Och vi hittade en annan plats: bland buskarna i norra ‎ändan av flodbädden inom garnisonen! I gryningen brukade vi gå bakom flodvallen ända till ‎buskarna, och hundra meter längre bort där buskarna var tätare, och där det fanns en liten ‎bäck, satte vi oss runt vårt frukostredskap. Dessa redskap hade vi gömt där. Vaziri som ‎tjänstgjorde i stödenheten tog med bröd till oss. Dessa bröd var ätliga så länge de var varma ‎annars förvandlades de till bitar av betong som inte gick att sätta tänder på. Vi tände en rökfri ‎eld, kokade vatten, satte te, och värmde bröden. Reza var vår eldspecialist. Han var stark och ‎brukade attackera med all sin kraft med nedsänkt huvud mot den som hade hamnat i konflikt ‎med honom, på skoj eller riktigt, och ville brottas. Därför hade han fått epiteten ”Buffalo”. ‎Han var från Gachsaran och hade studerat matematik på Teherans Universitet.‎

Två av våra vänner tävlade mot varandra för att vara bäst på att värma bröd: Ahmad med sin ‎söta brytning från staden Bam, och Bahram med sin ljuvliga brytning från Rasht. Ahmad frös ‎hela tiden, i vilket väder som helst. Hans ansikte och händer var alltid blåa av kylan, näsan och ‎ögonen rann. Han krympte i sina kläder och darrade. Han kramade nästan elden och ville blåsa ‎mer liv i den hela tiden. Jag kunde inte föreställa mig hur han hade lyckats med att stå ut ‎kylan i Tabriz och studera persisk litteratur där. Bahram hade också gått ut samma linje på ‎samma Universitet. Han hade ingen likhet med Charlie Chaplin men kunde härma honom med ‎stor skicklighet och fick oss att skratta ihjäl oss. Han brukade prata oavbrutet och skämtade ‎och skojade med alla. Han avskydde tystnaden, stod inte ut ens med en kort stunds tystnad, ‎och om hade själv tröttnat av att prata, så förväntade han att någon annan skulle fylla ‎tystnaden. Han var diagonalt motsatsen till mig som är en av tystaste människorna på jorden. ‎Bara ett par glas vin kan låsa upp mina läppar. Därför brukade Bahram brottas och skoja med ‎mig hela tiden om varför jag var tyst och inte sa någonting. Han brukade säga: ”Du, jag håller ‎på att kvävas! Jag dör! Säg ett enda ord! Säg någonting!”. Till slut citerade jag en dikt från ‎persiska poeten Nezami Gandjavi från ca: 800 år sedan: ”säg lite, och handplocka dina ord ‎som ädelstenar!” Men ”handplockade ord” på persiska, med Bahrams brytning, låter även som ‎‎”pruttade ord” på svenska, och då började han från den dagen kalla mig för ”herr pruttat”: ‎herr pruttat kom hit! Kära pruttat, det är din tur!‎

Abolfazl, min sänggranne i kompaniet, var från Teheran och hade gått ut Högskolan för ‎Vetenskap och Teknologi där. Houshang var från Andimeshk och hade studerat persisk ‎litteratur i Mashhads Universitet. Mohsen var från Lialestan nära Lahijan och även han hade ‎läst persisk litteratur någonstans. Ahmad-Hassan var från Iranshahr i Baluchistan och hade ‎studerat sociologi i Esfahans Universitet. Han hade bara ett par månader kvar av sin tjänst och ‎just nu var han ute på permission. Han hade sparat två års permissioner för att ta ut det hela på ‎en gång, därför att vägen fram och tillbaka från Chehel-dåkhtar till Iranshahr inklusive alla ‎väntetider för bussar tog sammanlagt 6 dagar. Han var smal, längre än oss alla, mörkhyad, och ‎hade stora och tjocka läppar. Han kunde hänga ut nedre läppen och röra armarna och nacken ‎på ett visst sätt och härmade dromedars rörelser för oss och fick oss skratta. Med sin brytning ‎på baluchi och djupa och mörka röst pratade han artikulerat och behagligt. Han var den enda ‎bland oss som var gift och treåriga sonen Saids namn var ständigt på hans läppar. Hans ‎heligaste svärande var ”min Saids liv”.‎

Vi hade flera andra av vår egenart i garnisonen också som hade mer och mindre bättre ställt än ‎oss. Taghi tjänstgjorde på garnisonens apotek på vårdcentralen och hade även sin sovplats där. ‎Gandomani var lärare för analfabeter bland soldater. As’ad och några andra kom bra överens ‎med sina befälhavare och hade inte våra bekymmer. Det fanns till och med en studerad läkare ‎som utförde en läkares jobb på garnisonen mot futtiga soldatlönen men därtill hade han fått bo ‎utanför garnisonen i staden.‎

Även Abdullah och Hodjjat deltog i denna vår kalas i buskaget. Te, cigaretter, schack, och ‎småprat fortsatte till lunchtiden. På senare tiden var det mer och mer snack och diskussioner ‎om politiska läget i landet.‎

Om vädret var dåligt, och om det regnade och blåste hårt, då gick det inte att gömma sig ‎bland buskarna. Då fick var och en hitta sitt eget gömställe. Därför var det nu, i arresten, ‎bortom all regn och rusk, bäst att njuta av stunden. Det var bäst att gå fram och tillbaka och ‎lyssna till fortsättningen av den där symfonin som spelades i mitt huvud; till den där ensamma ‎oboen: den ensammaste regndrabbade fågeln med våta fjädrar som satt på en telegraftråd ‎långt ute i jordens dunklaste och oändligaste slätt. Och vad brydde jag mig om att varje dag på ‎arresten medförde två dagars extra tjänstgöring. Vem visste vad tiden skulle föda om två år?‎

‎-------------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
Den tredje satsen ur Sjostakovitjs femte symfoni:‎
https://youtu.be/PeJPmIbiqp4?t=23m15s

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

دیدارهای احسان طبری - ۶

گذشته از همه‌ی چهره‌های آشنای حاضر در عکس،
از چپ، زنده‌یادان: هرمز ایرجی، فخرالدین میررمضانی - بهار ۱۳۵۸، زردبند

مهندس فخرالدین میررمضانی، عضو سابق حزب توده ایران، پس از کنگره‌ی دوم حزب در سال ۱۳۲۷ ‏به عضویت شعبه‌ی مطبوعات حزب در آمد که سرپرست آن احسان طبری بود. هنگامی که من از ‏طریق شرکت طبری در مهمانی‌های آقای میررمضانی با او آشنا شدم، بسیاری از دوستان و ‏آشنایانش او را «آقا فخر» می‌نامیدند.‏

آقا فخر در آستانه‌ی کودتای ۲۸ مرداد ۱۳۳۲ و چندی پس از آن در غیاب رهبران حزب که به مهاجرت ‏رفته‌بودند، همراه با باقر مؤمنی، محمدحسین تمدن، صادق انصاری و... از رهبران کمیته‌ی ایالتی تهران بود، ‏دستگیر شد و چندی در زندان به‌سر برد. اما پس از رهایی از زندان دیگر به سوی حزب نرفت، و ‏توانست به زندگانی‌اش سامانی بدهد. او از جمله در سال ۱۳۳۹ پیمانکار راه‌سازی جاده‌ی تهران به ‏طالقان بود.‏

اکنون، پس از انقلاب و پس از بازگشت طبری به کشور، آقا فخر با سابقه‌ی همکاری با طبری در ‏شعبه‌ی مطبوعات حزب در سال ۱۳۲۷، از نزدیک‌ترین دوستان او بود. بیش از هر جای دیگری، طبری ‏و همسرش آذر را به خانه‌ی آقا فخر بردم.‏

آقا فخر از سال‌های دور همسری فرانسوی داشت به نام نوئل که به فارسی خوب حرف می‌زد. ‏نوئل پس از انقلاب برای رهایی از تفتیش دینی «برادران» و «خواهران» در کوچه و بازار، تصمیم ‏گرفت که مسلمان شود، و «اشهد»اش را گفت. اما اکنون پشیمان بود، چه دیگر نمی‌توانست به ‏شکل قانونی با شراب سروکار داشته‌باشد!‏

نوئل سفره‌آرایی بسیار هنرمند بود. خانه‌ی آقا فخر، هر بار که طبری و آذر را به خانه‌شان می‌بردم، ‏پر از مهمان بود: سیاوش کسرایی، نازی عظیما، سایه و همسرش آلما، و... این جا من بی هیچ ‏چون و چرایی، جایی در گوشه‌ی میز پذیرایی داشتم و اجازه نداشتم که طبری و آذر را بگذارم و ‏بروم: باید برای ناهار می‌ماندم. حتی یک بار اجازه دادند که نامزدم را آن جا به مهمانی ناهار ببرم، و ‏چه‌قدر همه از حضور او ابراز شادمانی کردند.‏

همین جا بود که در اوج نگرانی برای حمله‌ی اطلاعات سپاه پاسداران به حزب و دستگیری ‏گسترده‌ی رهبران حزب، آقا فخر خطاب به طبری گفت: «یعنی نمی‌خواهید ‏هیچ کاری بکنید؟ ‏دست‌کم بخشی از رهبری حزب را از زیر ضربه کنار بکشید و به خارج بفرستید تا بتوانند ‏کار حزب را ‏ادامه بدهند و بقیه‌ی تشکیلات را جمع‌وجور کنند. من فکر می‌کنم که دست‌کم شما و ‏یکی دو نفر ‏دیگر را باید خارج کنند. چرا باید همه چیز را دم دست این‌ها نگهداشت؟» و طبری در راه بازگشت به خانه ‏گفت که او دیگر هرگز نمی‌خواهد از کشور خارج شود و به مهاجرت برود[بنگرید به «با گام‌های ‏فاجعه» ویراست دوم، ص ۵۶].‏

یک بار بر سر همان میز آراسته از انواع خوراکی‌ها، نوئل اعلام کرد که یک بطری از فلان لیکور ‏فرانسوی گیر آورده، و بطری را رو کرد. طبری و آذر با شنیدن نام آن سخت به شوق آمدند. آقا فخر ‏بطری را باز کرد. محتوای آن بطری جز در استکان‌هایی بسیار کوچک، و فقط برای چشیدن، برای ‏مهمانانی که بر گرد میز نشسته‌بودند، کفاف نمی‌داد. یک استکان کوچک هم جلوی من گذاشتند. ‏اما فریاد طبری و آذر به آسمان رفت که: نه! شیوا نباید بنوشد! او ماشین می‌راند! مقررات نظامی‌وار ‏و خط‌کشی‌های سفت و سخت آلمانی! و نمی‌دانستند که ماها تا پیش از انقلاب یک بطری ودکا ‏می‌نوشیدیم و بی خمی بر ابرو ماشین می‌راندیم، که البته کار بدی می‌کردیم!‏

همه در سکوت چشم بر من دوخته‌بودند. من از فردای انقلاب چند سال بود که هیچ نوشیدنی ‏الکلی گیرم نیامده‌بود. با دیدن آن استکان کوچک لیکور اصیل فرانسوی، خون جلوی چشمانم را ‏گرفته‌بود. می‌دانستم که نوشیدن آن کوچکترین اثری در میزان تمرکز من در رانندگی به هنگام ‏رساندن طبری‌ها به خانه‌شان نخواهد داشت. طبری و آذر وحشت‌زده، و نوئل و آقا فخر و دیگر ‏مهمانان با لبخند نگاهم می‌کردند. استکان را برداشتم و به جای آن که محتوایش را مزمزه کنم و از ‏مزه‌اش لذت ببرم، به یک ضرب سرش کشیدم! نوئل و آقا فخر خندیدند، و آه از نهاد طبری و آذر بر ‏آمد!‏

در راه بازگشت طبری سرزنشم کرد برای این که حرف او را گوش نداده‌ام، بی‌انضباط بوده‌ام و الکل ‏نوشیده‌ام!‏

فخرالدین میررمضانی کارهای فرهنگی هم می‌کرد. ترجمه‌ی او از کتاب «لی هارپر» با نام «کشتن ‏مرغ مینا» (فیلم «کشتن مرغ مقلد») دست‌کم هشت بار تجدید چاپ شده‌است. اما جسم او دیگر ‏در این جهان نیست و تنها یادش زنده‌است.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

Tjära i honung - 18

ترجمه‌ی سوئدی بخش هجدهم «قطران در عسل»:

Hej kära Azadeh!‎

Du svarade inte på mitt förra brev och vår brevväxling har upphört sedan ett tag tillbaka. Det ‎gör inget. Jag fortsätter att skriva även om jag vet att mina brev bara tråkar ut dig. Men vad ‎ska jag göra? Jag hittar ingen annan som kan tänkas ha ett öra för att höra mina klagomål! Du ‎borde inte ha blivit god vän med mig!‎

Jag har druckit ett par glas vin, tagit hörlurarna på och lyssnar på musik. På väggen mittemot ‎hänger en stor poster med den vackra italienska stjärnan Monica Bellucci. Jag gillar just denna ‎bild och allmänt sådana bilder som har en sorts dold rörelse och dynamik i sig. Med den ‎lämpliga musiken som jag har i öronen, "Oxygen 8" av Jean Michel Jarre, eller vilken annan ‎dansant musik som helst, känns det som om vilken stund som helst kommer vackra Monica ut ‎ur bilden, och dansar; dansar och kommer ut ur bilden: så vackert, så elegant! Jag älskar att ‎titta på dans.‎

Detta påminner mig om en annan bild. Jag tror att det var hösten 1976 som en stor sovjetisk ‎isbalett var på besök i Teheran och skulle ha föreställningar på isbanan i stora salen av ‎Shahyad- komplexet. Min fattiga student hade inte pengar eller möjlighet för att kunna köpa ‎biljett men en god vän hade på något sätt fått en extra biljett och han bjöd mig att följa med. ‎Vi gick tillsammans och tittade, och…‎

Detta var konst! Detta var skönhet! Detta var dans. Detta var ”den socialistiska människan”! ‎Jag var utom medvetande, paralyserad, förlorad! Jag var utom mig. Sovjet var för mig vaggan ‎av progressivitet, framgång, och ledning i alla fronter: sport, konst, vetenskap, rymdforskning, ‎och allt. Och nu kunde jag bevittna med egna ögon själva symbolen för framgången, och kära ‎Azadeh, jag måste erkänna för dig att jag blev kär i några vackra dansöser i gruppen!‎


Jag tror att det var därefter som jag hittade en bild på ett par sovjetisk isdansare i det persiska ‎magasinet ”Moskvanyheter”, klippte den, och fäste den på väggen i min studentlya. Även den ‎bilden hade en rörelse och dynamik gömd i sig och jag föreställde mig att vilken sekund som ‎helst kommer paret att komma i rörelse och fortsätta att dansa i mitt rum. Och en dag, i ‎ramadan, då högskolans matsal brukade vara stängt, vi var några stycken som inte kunde ‎bestämma oss vart vi skulle ta vägen för att äta lunch. Då föreslog jag att vi går hem till mitt ‎rum som låg i närheten. Vi gick dit, stekte korv med ägg, och åt. Synd att du inte var med ‎men Mahnaz, Sudabeh, Mahmoud, och Manuchehr var med. Där, på mitt rum, berättade jag ‎för dessa vänner om min känsla för den där bilden och dess dynamik. Tjejerna, Mahnaz och Sudabeh, ‎skakade på huvuden som om de tyckte synd om mig. Jag fattade inte varför.‎

Många andra vänner gästade mig också i detta rum. En annan gång var vi en grupp, alla ‎pojkar, utom Simin som var med tillsammans med sin pojkvän, och vi var hos mig för att äta ‎igen. Simin öppnade fönstret så fort hon kom in i rummet och drog upp markisen som hängde ‎utanför, och in i den sista stunden som vi var där stod hon vid väggen mittemot fönstret. Till ‎och med när jag tog min egna speciella äggröra till matduken så stod Simin fortfarande, böjde ‎sig ibland, tog en bit mat, och åt stående. Hur mycket än vi insisterade så hjälpte det inte och ‎hon ville fortsätta att stå. Jag frågade aldrig och hon sa ingenting, men jag förstod så ‎småningom: hon hade hört saker och ting om sådana lägenheter där ensamma karlar bodde och ‎trots att hon visste att vi var ”revolutionära” som bodde på olika rum i denna lägenhet och att ‎vi inte var av den typen och inga ”dåliga” kvinnor passerade här, så ville hon ändå visa till ‎grannarna att hon inte var av den typen av kvinnorna. Kort sagt så förstörde hon min ‎konstnärliga äggröra! Eller kanske hade hennes pojkvän sagt någonting till henne?‎

Men denna min äggröra var en saga för sig. Den var ingen äggröra som helst. Den lagades med ‎en ingenjörs noggrannhet: hur varm spisen ska vara; vilken stekpanna ska användas; hur ‎mycket smör är bra för hur många ägg och hur mycket måste smöret bli varmt för att sedan ‎lägga ägget; hur mycket salt behövs; hur väl ska äggvitan vara stekt, och i vilken precisa stund ‎man ska röra om äggvitan och äggulan – allting var beräknad till den sista decimalen! Jag ‎känner ingen som har ätit min äggröra och inte har tyckt att den var den godaste att han eller ‎hon har ätit! Det var bara Fru Azar, hustrun till Ehsan Tabari, Tudeh-partiets ideolog och ‎andreman, som aldrig trodde på min konst i att laga äggröra!‎

Det förekom ofta att jag dödstrött av partiets alla springjobb och fysiska arbeten hamnade ‎hemma hos dem precis efter att de hade ätit lunch eller middag, utan att själv ha valt vara där ‎just på sådana tider, och Fru Azar brukade säga med sin explicita och franka ton och rökiga ‎röst: ”Jag har ingen lust att värma mat åt dig. Kom och laga själv vilken skit än du vill äta!” ‎och det var oftast äggröra som jag brukade laga, förstås. Azar, som hade bott nära trettio år i ‎exil i Östtyskland och vant sig vid stekta ägg på europeiskt sätt med orörd äggula, brukade ‎skratta högt och hjärtligt på mina aktiviteter kring äggröran och brukade berätta för alla vid ‎olika sammankomster: ”Han! Han låter äggvitan bli färdigstekt, och sen rör han om allt som en ‎galning och förstör allt!” Alla skrattade, inklusive mig själv. Jag tog aldrig illa vid mig. Hon ‎skämtade på detta vis med alla. Jag gillade henne. Och nu när jag tänker så tror jag att jag har ‎gillat alla kvinnor med namnet Azar som jag har känt på ett eller annat sätt hittills i mitt liv. ‎Till och med skådespelerskan Azar Shiva var en av mina favoriter och jag samlade även ‎hennes bilder i min skolålder.‎

Men mitt livs första Azar var min kusin, farbrors dotter. Hon var fyra år, eller mer eller mindre, ‎äldre än mig. Vi var barn när min farfar svor för min mamma att han hade sett med egna ögon ‎att Azar höll på att tvinga mig att äta en giftig växt. Farfar visste mycket om växter. Men jag ‎kom ingenting ihåg mer än barnsliga lek av den händelsen och tyckte om Azar. Hon var en söt ‎flicka. Hon hade två äldre systrar som inte hade fått gå i skolan och Azar var kanske den ‎första flickan i min faders släkt som hade fått gå i skolan, och lite senare var hon en av de ‎hetaste tjejerna i hela staden. I en stad och i en familj där en rökande kvinna räknades som ett ‎fnask, rökte hon. Det sades att hon ”raggar pojkar” och jag förstod inte vad det var att ragga ‎pojkar. Ryktena blev starkare och starkare. En och annan man i faderns släkt hade svurit att ‎halshugga henne, utan att vara av den typen av män. Man förhindrade henne från att gå i ‎skolan, låste in henne hemma, klippte hennes flätor, och jag fortsatte att gilla henne. Jag ‎uppskattade hennes djärvhet och att hon var en rebell.‎

Och när jag var tolv eller tretton eller vad vet jag hur många år och de ville gifta bort Azar och ‎tysta alla besvärliga rykten, så en dag slog min farbrors fru, den vackra Turan khanum, med ‎sina knytnävar på vår dörr. Jag öppnade dörren, hon var barfota, knuffade bort mig, och skrek ‎efter min mamma: ”Å, Ishret khanum, låt mig dö för dig, spring, kom, han håller på att ta livet ‎av sig!”‎

Min mamma, Kokab khanum, var den första kvinnan i faderns släkt som hade gått ut skolan, ‎en kunnig kvinna som alla kvinnor och även män i faderns släkt brukade söka sig till henne för ‎olika hjälp och rådgivningar därför att hon kunde statens och olika myndigheternas språk, ‎nämligen persiska språket. Men jag vet inte varför hennes vackra namn, Kokab, hade blivit ‎Ishret i faderns släkt. Var det för att ”Kokab khanum” inte glider så lätt i munnen på ‎azerbajdzjanska?‎

Mamma kisade häpen på Turan khanum och frågade vad som hade hänt: enligt rådande kutym ‎hade man tagit Azar till en barnmorska för att få ett intyg om hennes oskuld som skulle ‎uppvisas vid vigseln, men den unga och oerfarna barnmorskan som dessutom hade tappat sin ‎objektivitet på grund av ryktena på staden, vägrade att ge ett intyg. Farbror hade hört om att ‎hans dotter inte är oskuld, hade hängt ett rep bredvid lampan i taket, och ville hänga sig. ‎Mamma kom springande, förhindrade farbror, tog Azar åt sidan och med sin hemska brytning ‎som uttalade ”sanning” [düz] som ”salt” [dooz] frågade hon på azerbajdzjanska: ”plickan, säg ‎meg saltet: har du kjort nukotig?” och Azar sa gråtande att hon inte hade gjort någonting. ‎Mamma drog i Azars arm och tog henne till Sedighe khanum, stadens bästa och mest erfarna ‎barnmorska. Sedighe khanum tittade, och sa: ”vilken samvetslös människa har smädat henne? ‎Hon är fin som en blomma!” och skrev intyget. Azar kysste, gråtande, Sedighe khanums händer ‎och kastade sig i mammas fötter.‎

Farbrors och Turan khanums glädje var gränslös. Farbror ville köpa en får och offra den ‎framför mammas fötter, men mamma förhindrade honom.‎

Men jag var, som alltid, helt vilse mellan mina känslor: vad var detta för tradition? Vad ‎betydde ett intyg? Skulle jag vara stolt över min mamma som en hjälte, vara glad för att ‎farbror och Azar hade räddats, vara glad för att Azar skulle gifta sig, eller skulle jag vara ‎ledsen för att hon skulle åka bort?‎

Rebelliska Azar lämnade vår stad och jag förlorade henne för alltid. Hennes första äktenskap ‎höll inte länge och efter att hon födde en flicka skiljde sig hans man. Han ville ha en son. Azar ‎hade en son med sin andra man, men hon dog lite senare i en busskrasch nära staden Malayer.‎

Ser du, kära Azadeh, vart jag hamnade? Nu när jag läser brevet igen så ser jag att det är ‎ingenting att skicka till dig. Jag kanske skriver ett annat. Och Monica håller på och dansar ‎fortfarande…‎

‎------------------------------------------------------------‎
Länken i denna del:‎
Oxygen 8: https://youtu.be/8CsqFOhNN0k

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

دیدارهای احسان طبری - ۵

امیرحسین آریان‌پور (۱۳۸۰ - ۱۳۰۳) و همسرش، طبری و همسرش را به خانه‌ی خود دعوت کردند. کتاب «زمینه ‏جامعه‌شناسی» نوشته‌ی آریان‌پور را در سال‌های دانشجویی خوانده‌بودم و آن را باب طبع خود ‏یافته‌بودم. نیز «در آستانه رستاخیز» و سپس «جامعه‌شناسی هنر» را خوانده‌بودم که مجموعه‌ی ‏یادداشت‌های دانشجویانش از کلاس‌های درس او بود، و در یکی از نوشته‌های جوانی‌هایم به آن ‏ارجاع داده‌بودم.‏

پس از انقلاب، و پس از کشمکش‌های درون کانون نویسندگان ایران، از جلسه‌های مؤسسان ‏‏«شورای نویسندگان و هنرمندان ایران» سر در آوردم. در یکی از این جلسه‌ها که با حضور بیش از ‏سی نفر در خانه‌ی زنده‌یاد محمدرضا لطفی برگزار شده‌بود، موضوع جلسه بررسی و تصویب ‏اساسنامه و آیین‌نامه‌ی شورا بود، و بهرام حبیبی، یکی از دامادهای به‌آذین، داشت متن پیشنهادی ‏را می‌خواند. هنگامی که رسید به ترکیب «دسته‌جمعی»، آریان‌پور گفت: «آقا لطفاً آن دسته را از ‏جلوش بردارید!» لحظه‌ای کوتاه به سکوت گذشت تا همگان نکته‌ی او را دریابند، و سپس همه ‏قاه‌قاه خندیدند.‏

پس از آن، هر بار آریان‌پور را دیده‌بودم، همواره داشت آن‌قدر جمله‌ها و عبارت‌های تعارفات غلو‌آمیز ‏می‌گفت، که من کم‌گوی و کم‌رو که هیچ، هر کسی را از میدان به‌در می‌برد. او دو مقاله برای ‏انتشار در «نامه شورای نویسندگان و هنرمندان ایران» و دو مقاله نیز برای انتشار در مجله‌ی «دنیا» ‏ارگان سیاسی و تئوریک کمیته مرکزی حزب توده ایران داد، اما پس از آن به دلایلی که بر من روشن ‏نیست، دیگر با نشریات اصلی و فرعی وابسته به حزب همکاری نمی‌کرد.‏

اینک، در خانه‌ی او بودم. همسر آریان‌پور، هما خانم، سر و گردنی از خود او رعناتر بود، یا من چنین دیدم. آریان‌پور ‏در طول ناهاری با میزی بسیار آراسته، تعریف کرده‌بود که او نوه‌ی «نایب حسین کاشی» معروف ‏است، و اکنون داشت از لطیفه‌های پدربزرگ و از اخلاق و رفتار کاشانی‌ها می‌گفت و همه را ‏می‌خنداند.‏

پس از آن نوبت رسید به تماشای آلبوم عکس‌های او. او عکس‌ها را نشان می‌داد و داستان‌های ‏شگفت‌انگیز و بامزه‌ای پیرامون هر عکس تعریف می‌کرد. آن‌گاه که او و طبری درباره‌ی واژه‌سازی در ‏زبان فارسی و واژه‌هایی که هر یک بر این زبان افزوده‌اند با هم سخن می‌گفتند، و خانم‌ها نیز با هم ‏حرف می‌زدند، من اجازه یافتم که در گوشه‌ی نیمه‌تاریک اتاق، زیر نور یک چراغ پایه‌دار، آلبوم‌های ‏آریان‌پور را ورق بزنم. مقدار زیادی عکس از شرکت او در مسابقه‌های وزنه‌برداری و پرورش اندام بود، ‏و من سخت در شگفت بودم از این که دانشمند و استاد دانشگاهی با کتاب‌هایی در زمینه‌ی ‏جامعه‌شناسی و هنر را چه کار به دست‌وپنجه نرم کردن با پولاد سرد، و رقابت برای بلند کردن ‏وزنه‌هایی هرچه سنگین‌تر؟!‏

او برای شرکت در مسابقات قهرمانی آسیا در رشته‌ی وزنه‌برداری به جایی در اتحاد شوروی سابق، ‏شاید تاجیکستان، هم رفته‌بود و عکس‌های فراوانی از آن مسابقات داشت و خاطرات شگفت‌انگیزی ‏از آن سفرش تعریف کرد.‏

طبری و آذر تا چندی پس از آن، با حکایت‌های نایب حسین کاشی و آریان‌پور می‌خندیدند.‏

و با بغضی در گلو، باید بگویم که نام و یاد آریان‌پور همواره یاد دوست عزیز از دست‌رفته‌ام اصغر ‏محبوب را در من زنده می‌کند: دوست هنردوستی که رهرو راه آریان‌پور و جانشین او در دانشکده‌ی ‏هنرهای زیبا بود، نام آریان‌پور را همواره بر زبان داشت، و در تابستان ۱۳۶۷ اعدامش کردند.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

Tjära i honung - 17

ترجمه‌ی سوئدی بخش هفدهم «قطران در عسل»:

Jag bestämde mig dagen därefter för att med lätt gymnastik och mentala övningar höja min ‎moral. Detta hjälpte mig en hel del och jag fick tillbaka min inre balans. Men ingen kom till ‎cellen eller frågade efter mig i en hel vecka. Detta påminde mig om ryktena som gick bland ‎folk och handlade om att: ”De grep en och sen hörde ingen någonting av honom”. Jag hade ‎ingen spegel för att se hur jag såg ut men det kändes att jag såg ofräscht ut och stank. Min ‎kropps lukt plågade mig själv.‎

På morgonen den sjunde dagen öppnades cellens dörr två gånger och varje gång släpptes en ‎ny fånge i cellen. Den ena var en medelålders man som hette Monsef och hade en grå och ‎stor mustasch. Hans tinningar hade grånat och han hade tappat håret i hjässan. Han var ‎ingenjör och hade gått ut tekniska fakulteten i Teherans universitet som VVS-ingenjör för ‎länge sedan. Han berättade att de hade tagit hit honom för att förhöra honom om Mehdi ‎Fazilat-kalam som var en beväpnad gerilla på rymmen. Den andra var en ung man, Mohammad ‎Amir-shah-karami, med blåa ögon och tunna blonda hår. Han studerade fysik i tredje året på ‎min högskola och det verkade att även han hade gripits för deltagande i antiamerikansk ‎demonstration. Han hade stark brytning på Esfahani och var en religiös fanatiker.‎

Jag var glad för att dela cell med några andra för att deras närvaro var bra i alla fall, fyllde ‎ensamheten och man glömde bort minuternas och timmarnas tyngd. Utöver enstaka ord som ‎jag hade växlat med vaktmästarna hade jag inte pratat alls i en hel vecka och att sitta och prata ‎med nya medfångar var för mig en gåva från himlen. Än så länge visste jag ingenting om ‎infiltrerande eller tjallande cellkamrater, och kände mig glad och bekväm med dem.‎

Knappt någon timme efter ankomsten av nya medfångarna kom frisören och vi togs ut till den ‎lilla korridoren utanför cellen en efter en för att klippa håret. Först tog de Monsef och efter ‎ett tag hörde vi hur han bråkade med frisören som ville raka bort även hans mustasch helt. ‎Monsef kom tillbaka till slut segrande med snaggat huvud och mustaschen i behåll. Jag var ‎sist som satt i frisörstolen och när jag kom tillbaka till cellen skrattade Monsef och Shah-‎karami åt mitt nya utseende. Monsef sa:‎

‎- Du är ju så ung! Är du verkligen 19 årig student? Detta ditt utseende påminner om ingen ‎äldre än en niondeklassare. Inte sant?‎
Och Shah-karami höll med honom.‎
Jag kände ingenting stötande i deras skämt och skratt och glädjekänslan för deras närvaro var ‎fortfarande starkare än alla andra känslor för mig.‎

På eftermiddag fördes vi med ögonbindel till ett badhus med många duschkabiner och vi fick ‎tre minuter på oss för att tvätta oss. Jag kom tillbaka med tvål kvar på kroppen.‎

Monsef lärde oss att tömma ena ändan av det unkna bröd som vi fick, för att använda det ‎som sked, och att använda brödresterna för att rensa fettet ur skålen för att kunna diska dem ‎lättare och renare. Han hade många och roliga saker att berätta och snart började vi prata om ‎universums tillkomst och olika teorier om det. Monsef pratade om Big Bangteorin. Jag hade ‎läst om denna teori lite här och var. Men Shah-karami trodde bara på Koranen och dess ‎tolkningar och var övertygad om att Koranen var en samling av all vetenskap. Han sa med ‎mycket mystisk ton att vetenskapsmännen i fysik har helt nyligen kommit med teorier om att ‎elektroner är ihåliga bollar, medan trettonhundra år tidigare har samma sak skrivits i Koranen ‎efter uppenbarelse från Gud.‎

Monsef försökte artigt och med ett avundsvärd lugn förhindra oss från att hamna i ‎ideologisk gräl med varandra och vi fortsatte våra diskussioner mycket vänligt. Jag och Shah-‎karami gav vår cigarettranson till Monsef och lät honom, i sommaren hetta, sova vid väggen ‎där det fanns ett litet luftintag i fönstret högst upp nära taket.‎

Två dagar senare flyttades vi med förbundna ögon till tredje våningen. Nya cellen hade inget ‎fönster och var trapetsformad vars smala ända var dränkt i mörkret för evigt.‎

Efter lunchen, när det var dags för diskning, såg jag ett rum mittemot toaletterna med kaklade ‎väggar och en hög säng och olika redskap, och gissade att detta måste vara tortyrkammaren. ‎Några timmar senare fick jag min gissning bekräftad. En fånge torterades och hans ‎omänskliga, hemska, och skakande skrik beordrade alla till tystnad. Vi tre satt i den mörka ‎cellen i en liten cirkel mittemot varandra i den lilla ljusfläcken som kom från en svag lampa ‎som hängde utanför hålet ovanför dörren. Vi hade kramat var sina knän och våra blickar ‎möttes med varandra med den torterade fångens varje skrik. Varje skrik var som en våt borste ‎som drogs på min rygg. Jag var förvirrad bland mina känslor: ilska, avsky, skräck, medlidande, ‎glädje för att det inte var jag som torterades, nyfikenhet, och många andra otydliga känslor ‎inom mig kämpade mot varandra och växlade plats med varandra.‎

Även tortyrens slut minskade ingenting av tyngden på vår tystnad. Vi samtalade inte längre ‎och var och en var djupt dränkt i egna plågsamma tankar. Efter en middag som jag knappast ‎kunde svälja, och när jag var på väg att återvända från diskningen, på väg ut ur toalettdörren, ‎förhindrades jag plötsligt av medföljande soldaten och han knuffade mig bakom dörren. ‎Fångarna fick inte se varandra men jag hann i den korta stunden och i en ögonkast se vad jag ‎inte fick se: De höll på att föra en torterad okänd fånge tillbaka till sin cell. Han var ‎medvetslös. Hans huvud hängde på hans bara bröst. Hans vita skjortans knappar var rivna. På ‎skjortans rygg syntes breda ränder av blod. Två soldater hade tagit under hans armar på båda ‎sidor och hans ben drogs svepande på golvet. De blodfläckar som syntes på bandaget i hans ‎fotsulor etsade sig i mitt huvud för evigt. Soldaterna tog honom till cellen, plåtdörren och ‎skjutlåset ekade i korridoren, och först då lät min vakt mig att lämna toaletten. På väg till ‎cellen tittade jag på soldatens ansikte och kunde märka smärta och avsky. På golvet i ‎korridoren syntes två linjer av blod som hade lämnats av torterade fångens fötter. Spåren gick ‎till cellen bredvid vår cell.‎

Jag berättade ingenting av det jag hade sett till mina cellkamrater men lite senare, när vi ‎förberedde oss för att sova, vaknade fången i cellen bredvid och började kvida. Jag kunde inte ‎sova en blund hela natten.‎

På morgonen började Monsef att prata med vaktmästarna och klagade över att cellen var ‎mörk, hade inget luftintag, att han var i hög ålder, att kände sig kvävd av mörkret och värmen ‎och brist på luft, och önskade att de flyttar oss tillbaka till andra våningen. Redan före ‎lunchen fick vårt önskemål gehör och vi flyttades till en annan cell en trappa ner.‎

Det kändes märkligt att administrationen i fängelset gick med på denna önskan. Senare, när vi ‎flyttades till öppna anstalten fick jag höra från Shah-karami och flera andra att Monsef hade ‎tvingats till att bli tjallare och samarbetade med torterarna. Jag trodde inte på dem.‎

‎***‎
Tio år senare, arbetslös, bostadslös, förföljd av Islamiska Republikens säkerhetspolis, ‎bekantskapsnätverket föreslog mig ett VVS-företag för att söka jobb. Väl på plats visade det ‎sig att företagets VD är samma monsef. Min bekant på företaget nämnde honom, det ‎påminde mig om minnena från tio år tidigare och jag bad att få träffa honom. Ingenjör ‎Monsef blev inte glad av att träffa mig, kunde inte komma ihåg mig, och frågade om jag var ‎den medicinstudent som hade plågat honom i fängelset och spridit dåliga rykten om honom. ‎Det var inte jag och jag fick inget jobb eller skydd hos honom heller.‎

‎***‎
Mohammad Amir-Shah-karami var medlem och en av grundarna av religiösa gruppen ‎‎”Mahdaviun” som kämpade mot Schahen. Några år efter fängelset dödades han av SAVAKs ‎kulor vid en gatustrid. Hans bror, Mehdi, även han student på vår högskola, också satte sitt liv ‎vid en explosion av en hemmagjord bomb som han körde med sig på en moped i Esfahan.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

دیدارهای احسان طبری - ۴

روزی به دعوت محمود اعتمادزاده (م.ا. به‌آذین) (۱۳۸۵-۱۲۹۳) و همسرش، احسان ‏طبری و همسرش را برای ناهار به خانه‌ی آنان بردم. با ‏اصرار طبری و همسرش، و البته اصرار اقدس خانم همسر به‌آذین، برای نخستین و واپسین بار ‏میهمان سفره به‌آذین بودم و نان و نمکش را ‏خوردم. همسر هنرمند و مهربان به‌آذین روی میز ‏دوازده‌نفره‌ای که در اتاق پذیرایی بزرگی جای داشت سفره ‏رنگینی چیده بود. جز ما سه میهمان، ‏بقیه همه اعضای خانواده‌ی بزرگ به‌آذین بودند. از آن میان من با کاوه پسر به‌آذین از پیش از انقلاب، ‏به واسطه‌ی یک دوست مشترک، و از برنامه‌های کوه‌پیمایی دانشجویی آشنایی داشتم. اما بر سر ‏میز دور از هم افتاده‌بودیم و من در این مجلس احساس غریبی می‌کردم. طبری چند بار کوشید مرا ‏نیز در گفت‌وگوها شرکت دهد، اما در تمام طول چند ‏ساعتی که آن‌جا بودم هیچ گفت‌وگوی ‏مستقیمی میان من و به‌آذین پیش نیامد.‏

چند بار در سکوتی که پیش آمد، خواستم به به‌آذین بگویم که «در آن تحصن بزرگ دانشگاه صنعتی ‏آریامهر در ۲۴ آبان ۱۳۵۶ که شما صبح فردایش آمدید و کمک کردید که بست نشستن به شکل ‏آبرومندانه‌ای به پایان برسد، من یکی از گردانندگان جلسه بودم. من شما را روی صحنه بردم و ‏معرفی کردم»، اما با خود فکر کردم که گفتن چنین چیزی بی‌گمان نوعی خودشیرینی حساب ‏می‌شود، و خب، که چی؟ پس دم فرو بستم.‏

طبری یادداشت‌هایی خطاب به به‌آذین و نیز مطالبی برای درج در دفترهای "شورای نویسندگان و ‏‏هنرمندان ایران" می‌نوشت که من می‌بایست به به‌آذین برسانمشان. هر بار پیشاپیش تلفن می‌زدم، قرار ‏می‌گذاشتم ‏و به منزل به‌آذین می‌رفتم. او مرا سرپایی و در گاراژ ورودی خانه‌شان می‌پذیرفت، ‏سلامم را جویده پاسخ می‌داد، ‏یادداشت را می‌خواند، سری تکان می‌داد، "خوب" می‌گفت و بعد ‏نگاهم می‌کرد. می‌پرسیدم: پاسخی ندارید؟ ‏چیزی ندارید برای ایشان [طبری] ببرم؟ می‌گفت ‏‏"خیر!"، خداحافظی می‌کردم و می‌رفتم. سخنی بیش از این با ‏هم نداشتیم! من اهل خودشیرینی ‏و چاپلوسی نبودم و بی‌گمان او نیز هرگز به خودشیرینی و چاپلوسی راه ‏نمی‌داد. از خمیره‌ای ‏مشابه بودیم: درونی حساس و لطیف داشت که به ناگزیر می‌بایست جامه‌ای سخت و ‏خشن بر آن ‏بپوشاند تا از دید و گزند نامحرمان ایمنش دارد. تا آدمی را خوب و ژرف نمی‌شناخت، دری به درون ‏وجودش به رویش ‏نمی‌گشود و مهر از لب بر نمی‌داشت.‏

یک بار می‌بایست چند نوشته‌ی طبری را همراه با یادداشتی به به‌آذین می‌رساندم. اما تا فرصتی ‏پیدا کنم و کار را انجام دهم، طبری نوشته‌های دیگری بر آن مجموعه افزود، و یادداشت تازه‌ای ‏نوشت. چنین بود که یادداشت نخست طبری پیش من ماند:‏

‏«دوست بسیار عزیز و نازنین [به‌آذین]‏

مثل آنکه مطالب زیادی از من در نزد دوستان تل‌انبار شده: دو نقد و سه قصه (از «قصه‌های ‏فیروزکوه») و اینک یک ‏قصۀ تاریخی (به‌نام «معجون سبز»). چون فصلنامۀ نو هنوز تدارک نشده، ‏جای انتخاب باقی است. من تصور ‏می‌کنم که نقدهای مربوط به «نبردی مشکوک» و «سرنوشت ‏بشر» را به‌همراه قصّۀ تاریخی «معجون سبز» بتوان ‏در فصلنامۀ بعدی گنجاند و قصه‌های ‏فیروزکوه را "انشاالله" برای فصلنامۀ دورتر گذاشت. (این‌همه دوراندیشی برای ‏دوران ِ نااستوار و ‏طوفانی ما علامت سبکسری است!) برای توضیح عرض می‌کنم:‏

A‏‎ – ‎نقد سرنوشت بشر به‌وسیله دوست گرامی سیاوش [کسرایی] و نقد در نبردی مشکوک ‏به‌وسیله‌ی نازی ‏خانم [عظیما] تقدیم شده.‏

‏[‏B‏–] قصّه‌ها را دوست ما شیوا آورده‌است (روی هم ۴ قصّه) است که اگر هیچکدام هم درج ‏نشود، کم‌ترین حرفی ‏ندارم.‏

با این‌حال هر طور که امکان اجازه دهد رفتار شود، مطیع هستم.‏

با سلام ارادتمندانۀ آذر و خود به خانم و آن دوست بزرگوار و کاوه عزیز.‏»‏

چنان که به یاد می‌آورم طبری متنی در معرفی ترجمه‌ی به‌آذین از «دن آرام» یا «زمین نوآباد» ‏شولوخوف نوشت و جایی منتشر کرد. او می‌گفت که گرچه متن اصلی کتاب را به روسی خوانده، ‏اما خواندن ترجمه‌ی به‌آذین دلپذیرتر است، منتها می‌بایست برای نقل نام‌های طولانی و بغرنج ‏روسی در متن داستان فکری کرد.‏

همان خانه است که اکنون کاوه اعتمادزاده می‌کوشد که به یادگار به‌آذین به ثبت ملی برساند.

به‌آذین در خاطراتش از زندان‌های جمهوری اسلامی با نام «بار دیگر، و این بار...» صحنه‌های دردآوری ‏از هم‌زنجیری خانگی با طبری در خانه‌ای در فرمانیه‌ی تهران، از درگذشت آذر، و درگذشت خود طبری ‏به قلم آورده‌است.‏

نیز بخوانید: در حاشیه‌ی جهان به‌آذین

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

دیدارهای احسان طبری - ۳

خبر رسید که علی حاتمی (۱۳۷۵-۱۳۲۳) کارگردان نامدار سینما خواستار دیدار احسان طبری‌ست. ‏قرار بود طبری ‏را به خانه‌ی نازی عظیما در یک مجتمع آپارتمانی در کوچه‌ای پایین‌تر از فروشگاه بزرگ ‏‏"کوروش" (قدس) در خیابان مصدق ‏‏(پهلوی، ولی عصر) ببرم. همواره می‌کوشیدم طوری طبری را ‏به ‏این‌جا و آن‌جا ببرم که در و همسایه و رهگذران او را ‏نبینند تا برای صاحب‌خانه و برای خود طبری و ‏حزب دردسری فراهم نشود. این کوچه‌ی بن‌بست، و پارکینگ زیر ‏این مجتمع، جای ایده‌آلی از این ‏نظرها نبود، اما بی آن‌که کسی ما را ببیند به آسانسور رسیدیم.‏

به طبقه‌ی مورد نظر که رسیدیم، راه کوتاهی از آسانسور تا درون خانه بود. چه خوب! این تکه از ‏مسیرمان از هر نظر ایمن بود! آپارتمانی کوچک و نقلی بود که با سلیقه‌ای عالی تزئین ‏شده‌بود: ‏بالش‌هایی زیبا دور تا دور اتاق نشیمن چیده بودند. پرده‌ها، بالش‌ها، فرش‌ها، ترکیب رنگ و نور، همه ‏‏به گونه‌ای بود که برای نخستین بار پس از سال‌های طولانی احساس شگفت‌انگیز آسودگی در ‏‏"خانه" به من ‏دست داد: "خانه" یعنی این! به یاد نمی‌آورم که پس از آن نیز در خانه‌ای آن‌همه ‏احساس "خانه" و جایی برای ‏آسودگی کرده‌باشم.‏

پس ‏از سلام و دست دادن و آشنایی با علی حاتمی که زودتر از ما رسیده‌بود، به عادت همیشگی ‏او را با طبری تنها گذاشتم تا بی دغدغه‌ی ‏حضور یک مزاحم حرف‌هایشان را بزنند، و خود را در ‏آشپزخانه سرگرم کردم.‏

در طول راه از کارهای علی حاتمی برای طبری گفته‌بودم، از جمله از فیلم "ستارخان" (۱۳۵۱) او که ‏به‌ویژه برای ‏سیمایی که از علی مسیو (پرویز صیاد) و حیدرخان (عزت‌الله انتظامی) در آن پرداخته‌بود، ‏آن را پسندیده‌بودم. ‏اکنون در این آپارتمان کوچک، با فاصله‌ای چنین نزدیک، و در آشپزخانه‌ای که در ‏نداشت، نمی‌توانستم گوش‌هایم ‏را ببندم، و می‌شنیدم که علی حاتمی از پروژه‌ی بزرگش، ساختن ‏نمونه‌ی تهران قدیم در شهرکی سینمایی در ‏نزدیکی کرج سخن می‌گوید که چند سالی بود با آن ‏مشغول بود (شهرک سینمایی غزالی، آغاز پروژه ۱۳۵۶، ‏آغاز ساختمان اسفند ۱۳۵۸) و از طبری ‏نظر و ایده و منابعی برای مطالعه پیرامون زندگی روزمره‌ی تهران قدیم در پایان قاجاریه و ‏آغاز سلطنت ‏پهلوی، زبان، اصطلاحات، پوشاک، خوراک، و مناسبات اجتماعی آن زمان می‌خواهد.‏

طبری دوست نداشت از او چیزهایی بپرسند که نمی‌دانست. من خود این را در عمل آموخته‌بودم: ‏در آغاز ‏آشنایی‌مان پیوسته چیزهایی درباره‌ی اصطلاحات زبان‌شناسی از او می‌پرسیدم و او ‏سرانجام فهمانده‌بود که ‏تخصص او در زبان‌شناسی نیست و کسانی بی‌جا انتظار دارند که او همه ‏چیز بداند. گفته‌بودم که شایع است که ‏او زبان چینی هم می‌داند، و او سخت بر آشفته‌بود: "آخر ‏این چه اخلاقی‌ست؟ چرا و از کجا این حرف‌ها را در ‏می‌آورند؟ من یک بار برای شرکت در جشن ‏دهمین سالگرد انقلاب چین یک ماه آن‌جا بودم که بیشتر آن هم در ‏دعواها و کشمکش‌های ‏حوزه‌های حزبی خودمان گذشت، و تنها کوشیدم که چند کلمه‌ی روزمره را یاد بگیرم. ‏مگر به همین ‏سادگی می‌توان زبان چینی یاد گرفت؟" و سپس در خاطراتش نوشت: "[...] کوشیدم خط چینی و ‏‏قریب ۱۰۰ لغت را برای لمس این زبان فراگیرم که اینک فراموش کرده‌ام." [احسان طبری، از دیدار ‏خویشتن ‏‏(یادنامه زندگی)، به کوشش ف. شیوا، چاپ دوم، نشر باران، سوئد ۱۳۷۹، ص ۱۵۵]‏

طبری حاتمی را به کتابش "جامعه‌ی ایران در دوران رضاشاه" و خاطرات کودکیش "دهه‌ی نخستین" ‏رجوع می‌داد ‏و چندان چیزی بیش از آن نداشت که بیافزاید، چه او خود در آن دوران، کودکی ‏پنج‌شش ساله بود. در این هنگام ‏برایشان چای بردم، و طبری دست به‌دامن من شد: شیواجان، تو ‏کتابی درباره‌ی دوران گذار از قاجاریه به پهلوی ‏سراغ داری؟ – و من با زمینه‌ی ذهنی فیلم ‏‏"ستارخان" حاتمی که در سر داشتم، بی‌اختیار کتاب‌های "تاریخ ‏حزب کمونیست ایران‎" ‎نوشته‌ی ‏تقی شاهین به ترجمه‌ی "ر. رادنیا" و "قهرمان آزادی" نوشته‌ی علی شمیده را ‏که به‌تازگی منتشر ‏شده‌بودند نام بردم، و بی‌درنگ از فضل‌فروشیم شرمنده شدم: علی حاتمی آشکارا ناراضی ‏بود از ‏این‌که احسان طبری او را به جوانکی "راننده" یا "پادو" یا "بادی گارد" یا "گوریل" با سینی چای در ‏دست ‏حواله داده و بدین‌گونه دانش او را کم‌تر از این جوانک فرض کرده‌است. با آن‌که طبری ‏یادآوری‌های من و آن ‏کتاب‌ها را مفید اعلام کرد، اما حاتمی با ابروانی در هم‌کشیده و زیرچشمی ‏نگاهم می‌کرد. سر به زیر افکندم و ‏به آشپزخانه برگشتم.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

Tjära i honung - 16

ترجمه‌ی سوئدی بخش شانزدهم «قطران در عسل»:

Del av "Kommunister" (1957), en triptyk av Gely Korzhev (1925-2012)

Vår verkstads natjalnik (chef) Zjugolov, som enligt rysk tradition kallades med förnamn och ‎faders namn för Valentin Semjonovitj, stod bredvid en maskin som hade gått sönder och ‎tittade sorgsen inuti den. Man hade demonterat många delar av maskinen och lagt delarna på ‎verkstadsgolvet runt omkring. Denna stora gamla maskin sades vara en av få i hela ‎sovjetunionen som kunde fräsa kugghjular upp till tre meter i diameter. Bland många ‎fräsmaskiner och slipmaskiner fanns en annan liten, kompakt, och sliten maskin som sades ha ‎blivit konfiskerad och bortrövad av tyskar under andra världskriget, men ha tagits tillbaka till ‎sin ursprungliga plats efter kriget. Den maskinen fungerade fortfarande bra. Den maskinen och ‎den historien var en av vår verkstads stoltheter.‎

Alla maskiner som jag hade ansvaret för var i gång och jag gick och stod bredvid Valentin ‎Semjonovitj medan jag torkade oljan ur mina händer med en trasa. Med en nyfikenhet bevarad ‎från barndomen ville jag se hur det ser ut inuti denna trasiga maskin och vad är det som har ‎gått sönder. Jag hade inte hunnit se någonting än när natjalnik, medan han fortsatte att titta på ‎maskinen, sa:‎

‎- Jag fattar fortfarande inte hur du kom hit.‎
Han blandade inte vitryska, utan pratade på ryska, men han hade ett vulgärt sätt att prata, ‎tänjde orden, och svalde slutet av orden. Jag sa:‎
‎- Gående! Jag gick över gränsen och kom!‎
Han stirrade en stund i mina ögon, och sa:‎
‎- Men jag har hört att inte ens en fågel kan passera våra gränser. Hur passerade du?‎
Han tuggade sönder vissa ord, och vissa ord försvann i verkstadens buller och jag fick gissa ‎dem. Jag sa:‎
‎- Ja, det stämmer. Det var svårt, men jag lyckades passera ändå, och jag åkte fast därefter ‎förstås.‎

Han hade rätt. Längs hela långa gränsen mellan Sovjet och Iran i nordvästra Iran hade de ‎dragit höga barriärer av taggtrådar med tio centimeters avstånd mellan trådarna och dessutom ‎gick larmet i närmaste posteringen av gränsövervakningen på den sovjetiska sidan och soldater ‎med sina hundar var framme vid inkräktaren inom ett par minuter. Så vitt jag hade hört så var ‎jag den enda som tack vare mina James-Bond-aktiga åtgärder och min specialitet i att passera ‎taggtrådar, som jag hade lärt mig under mina flykter från garnisonen i Chehel-dokhtar, som ‎hade lyckats passera taggtrådarna vid gränsen, hade kunnat gömt mig från en rysk Jeep-‎liknande bil som letade efter mig, hade övernattat i skogen, och hade gått många kilometer i ‎sovjetiska skogar tills en skogsarbetare såg och angav mig.‎

Natjalnik sa: - Nu menade jag inte det. Jag fattar inte varför du som påstår vara ingenjör kom ‎hit och varför fick du jobba med detta jobb? Du har flytt kriget, inte sant?‎

Jag svarade: - Nej, jag har inte flytt kriget utan jag är kommunist. De grep partiets alla ledare ‎och många av medlemmarna och kastade dem i fängelse. Jag flydde och kom hit.‎

Han stirrade tyst en stund i mina ögon igen, sa som om till sig själv ”ja?” och fortsatte att titta ‎sorgset i den trasiga maskinen igen. En av mina maskiner hade stannat och jag gick för att byta ‎stycket i den.‎

Nu var det efter lunch. Jag höll på att fila vassa kanterna på ett nyfräst kugghjul när två av ‎mina medarbetare, Zezulevitj och Glukhovitj, kom till mig. Zezulevitj sa saker som jag inte ‎förstod ett ord av. Han var den som pratade på ren vitryska. Om det hade gått ett år till och ‎om alla dessa maskinernas buller i verkstaden var mindre, så skulle jag kanske kunnat förstå ‎lite av vad han sa. Men nu fick Glukhovitj tolka Zezulevitjs ord för mig. Glukhovitj var ‎halvberusad som vanligt och hans andetag luktade sprit. Jag gillade denna lukt. Min pappa ‎brukade vara glad och pigg och snäll när han luktade så. Han brukade leka med oss barnen då ‎och lät oss klättra upp och rida på hans breda axlar. Vi fick föra fram alla våra möjliga och ‎omöjliga önskemål i sådana lägen och han lovade att uppfylla dem ”även om han fick riva hela ‎världen för det”, brukade han säga, och han brukade uppfylla sitt löfte i möjliga mån. Men om ‎han inte luktade sprit så var han sur och tyst och grym och man kunde förvänta sig stryk.‎

Glukhovitj sa:‎

‎- Vi ville veta om där du kommer ifrån får man tag på vitkål?‎
Jag skrattade: - Vitkål? Visst!‎
‎- Potatis då?‎
‎- Jaaa!‎
‎- Finns bröd?‎
‎- Självklart!‎
‎- Finns kött att köpa?‎
‎- Jodå…‎
‎- Finns äpplen också?‎
‎- Det finns äpplen också…‎

Zezulevitj som följde denna konversation noga, frågade någonting. Jag vände min frågvisa ‎blick mot Glukhovitj.‎

‎- Varför lämnade du det landet och kom hit då?‎

Vilken gåta hade jag blivit för dem! Nu på morgonen var det natjalnik som frågade om detta ‎och detta var inte den första gången mina medarbetare ville lösa detta pussel. Jag svarade:‎

‎- Jag kom inte hit av hunger. Jag är inte krigsflykting heller. Jag är kommunist… De fängslar ‎och dödar kommunisterna där…‎

Jag hade inte slutat min mening innan Zezulevitj vände på klackarna, sa upprörd och högt ”a, ‎jåb tvaju mat…” (а ёб твою мать! Din morsa…) och gick med långa steg. Jag hade hunnit lära ‎mig att denna svordom brukade användas som ett slags uttryck för närhet och förtrolighet, ‎men även, beroende på förhållandet och tonen, kunde vara menat som riktigt svordom; kunde ‎användas bara för att starta en konversation; kunde användas för att visa vänskap eller fjäsk; ‎kunde användas för att få bort tyngden i en konversation och göra det lättare, osv. Men vilken ‎av alla dessa menade Zezulevitj? Varför vände han ryggen och gick? Jag tittade förvånad i ‎Glukhovitjs ögon. Han sa, medan han log och plattade till orden berusad:‎

‎- Men kommunisterna är ju privilegierade här. Du kan bli chef eller vilken hög tjänsteman som ‎helst bara du är kommunist här. De bästa och renaste jobben går ju till kommunisterna. Du ‎behöver inte ens kunna jobbet. Varför har de kastat dig hit i denna smutsiga och rökiga och ‎bullriga håla då?‎

Jag hade inget svar. Denna syn om kommunisterna var helt nytt för mig. Det verkade som om ‎ridåer togs bort från min syn: Jaså! Kommunist i detta samhälle är den som har samband med ‎maktapparaten och staten. Kommunist betyder den som är fiende med varenda människa som ‎är missnöjd eller kritiserar läget. Kommunist är de som har speciella statliga privilegier. ‎Kommunist betyder statens och maktens lakejer, parasiter och tjallare. Namnet kommunist har ‎samma negativa belastning här som SAVAK:s agenter har haft hos oss under Shahen.‎

Men vi flyktingar, kommunist eller inte, hade inga privilegier alls och tvärtom hade trillat ner ‎från vår egna sociala status. Hur kunde jag förklara för denna snälla och halvberusade ‎Glukhovitj vad som hade hänt med oss och vad som pågick med oss? På vilket språk? Hur ‎kunde jag berätta att den svartaste natten i hela mitt liv var den natt då de hade gett mig listan ‎över lediga jobb från Minsks arbetsförmedling för att översätta så att den skulle sättas på ‎väggen dagen därefter för att folk i vår grupp av iranska flyktingar på 200 personer skulle ‎välja jobb? Snart skulle Röda Korset i Vitryska Republiken sluta med att betala sitt månatliga ‎bidrag till oss och då fick vi klara oss med eget jobb, eller bli utan mat.‎

Man hade utsett Mohammad-Taghi Mousavi till vår övervakare och förmyndare. Han var en ‎gammal medlem i Azerbajdzjanska Demokratiska Partiet (1945 i Iran), som hade lämnat ‎landet 1946 när sovjets Röda Armé drog sig tillbaka från södra Azerbajdzjan (Iran) och ‎demokratiska självstyret där föll samman. Vi var den fjärde generationen av iranska flyktingar ‎i Sovjet. Mousavi, en av andra generationens iranska flyktingar i Sovjet, som under gångna 38 ‎åren hade glömt bort nästan all läs- och skrivkunskap i persiska som han hade, och inte hade ‎lärt sig så mycket ryska heller, hade kommit med listan till mig och bett att få den översatt. ‎Han hade inte hittat någon med bättre kunskap i ryska, eller, vad vet jag, han kanske ville ‎belägga mig hela skulden med denna list. Jag hade råkat i bråk med honom redan under första ‎dagarna av vår bekantskap. Varför hade han inte frågat Naderi som var från den tredje ‎generationen, hade bott i Sovjet före iranska revolutionen, och nu var där med oss igen?‎

Och jag hade suttit hela långa natten, och hade översatt med hjälp av ordbok: byggarbetare, ‎gipsare, tvättare av industrifilter med fotogen, gravgrävare, tegelbruksarbetare, svetsare, ‎snickare, avloppsrensare, svarvare, stickare, gravstensättare… och jag hade tänkt på vad alla ‎mina kamrater bland dessa 200 personer hade arbetat med tidigare: geografilärare, tandläkare, ‎universitetsdirektor, idrottstränare, universitetslektor, fysiker, allmänläkare, litteraturlärare, ‎ingenjör…, och några arbetare och några arbetslösa ungdomar förstås.‎

Jag trodde inte på mina ögon när jag hittade orden i lexikon: Betyder detta verkligen ‎gravgrävare? Betyder detta verkligen avloppsrensare? Jag bläddrade, letade fram besläktade ‎ord, kontrollerade ryska ordets stavning, men det var rätt: gravgrävare.‎

Jag hade inte tänkt ens på att även ett socialistiskt samhälle behöver en gravgrävare. Jag hade ‎inte alls förväntad mig att jag skulle erbjudas rensa socialistiska samhällets avloppsbrunn. ‎Vackra träden i den vackra paradis som jag hade byggt i mina drömmar föll ett efter ett. Min ‎drömvärld höll på att rasa samman. Alla mina förhoppningar och förväntningar hade visat sig ‎vara falska. Det blev svart i ögonen. Jag grät i hjärtat. Hur ska jag säga detta till mina ‎kamrater? Hur kommer de att reagera när de ser denna lista på morgon? Vad är detta för ‎mottagande av medlemmarna i ett "broderparti"? Vart gick "internationalismen"? Är detta ett ‎sätt att testa oss? Vill de se hur vi reagerar? Vilket av dessa jobb ska jag välja? Jag har ‎praktiserat lite med svetsning och svarvning på tekniska högskolan, men vi kom ju inte hit för ‎att syssla med sådant, väl. Vi måste prata med sovjetiska kamrater. Jag måste prata med vårt ‎partiledare kamrat Khavari. Det finns kanske lite hopp kvar? Kamrater kommer kanske att ‎handplocka några personer som partifunktionärer? Eller…‎

Och denna Zezulevitj och denna Glukhovitj: vad vet de och vad fattar de av allt detta? De ‎tror att jag har kommit hit för vitkål och potatis. Vad ska jag svara dem?‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

دیدارهای احسان طبری - ۲

از یادکرد کوچکی که از حضور احسان طبری در خانه‌ی نجف دریابندری نوشتم، بسیار استقبال شد. ‏از آن رو بر آن شدم که از حضور او در خانه‌های دیگران نیز، چنان که یادم می‌آید، خیلی کوتاه، ‏بنویسم. ده تا شد، جز آن‌چه نوشتم. تقدیم به علاقمندان.‏

احسان طبری هنگامی که از دوری سی ساله‌ در پایان اردیبهشت ۱۳۵۸ به ایران برگشت، با چه ‏کسانی دیدار می‌کرد؟ دوستان و بستگانش چه کسانی بودند؟

آن‌چه می‌نویسم دیدارهایی‌ست که من خود به گونه‌ای در آن‌ها شرکت یا دخالت داشته‌ام. اما ‏طبری پیش از حضور من در کنارش بی گمان دیدارهایی با بسیاری کسان دیگر نیز داشته‌است، که ‏برخی را خود آن کسان این‌جا و آن‌جا گفته و نوشته‌اند، مانند شاهرخ مسکوب در «روزها در راه».‏

همچنین به موازات کار من با طبری، کسان دیگری نیز او را به دیدارهایی می‌بردند، و لذا دیدارهای ‏طبری محدود به همین‌هایی نبود که این جا آمده‌است.‏

‏۲‏

از همان آغاز ورود طبری به ایران (۲۹ فروردین ۱۳۵۸) ‏زنده‌یاد پوراندخت (پوری) سلطانی، بانوی کتابداری و کتابخانه‌ی ملی ایران، یکی از میزبانان احسان طبری بود. کمی دیرتر همسر طبری، آذر بی‌نیاز، نیز به ایران بازگشت و به جمع ‏میهمانان پوری سلطانی پیوست. این میهمانی‌ها در خانه و باغ کوچکی که خانم سلطانی در زرد‌بند ‏داشت برگزار می‌شد، و برخی از دوستان نزدیک و سابق مرتضی کیوان، شوهر اعدام‌شده‌ی خانم ‏سلطانی، نیز در آن‌ها شرکت می‌جستند، از جمله هـ. ا. سایه، و سیاوش کسرایی، و البته کسانی ‏دیگر، مانند نازی عظیما که خواهرزاده‌ی پوری سلطانی بود.‏

تا جایی که به یاد می‌آورم، دو بار طبری و آذر را به زرد‌بند و خانه‌ی ییلاقی پوری سلطانی بردم. همه ‏می‌دانستند که با دوری راه، بی‌معنی‌ست که مهمانان را بگذارم و بروم، و چند ساعت بعد برگردم تا ‏برشان دارم. از این رو، بر خلاف عادتم، ناگزیر بودم که خود را به میزبان تحمیل کنم، و خانم سلطانی ‏با رویی بسیار گشاده در پذیرایی از من نیز،‌ چون دیگران، سنگ تمام می‌گذاشت.‏

یکی از این میهمانی‌ها جمع‌وجورتر و خصوصی‌تر بود، و از جمله موسیقی‌دان بزرگ محمدرضا لطفی ‏در آن شرکت داشت. کسانی از مهمانان، میل داشتند که لطفی چیزی با تار بنوازد. او می‌گفت که ‏‏«باید حالش باشد» و «باید بیاید» و... با این حال تارش را در آغوش گرفت.‏

او داشت زخمه‌هایی بر تارها می‌زد، و من خیال می‌کردم که هنوز در پی یافتن آن «حال» و آن ‏لحنی‌ست که «باید بیاید». در این میان طبری با صدایی آهسته چیزی از من پرسید. من هنوز درگیر ‏مرتب کردن پاسخ در ذهنم بودم که لطفی از نواختن باز ایستاد، تارش را کنار گذاشت، کمی در ‏سکوت نشست، و سپس برخاست، و بی گفتن کلامی، کفش‌هایش را پوشید و رفت!‏

همه هاج و واج، پرسشگرانه در سکوت به هم نگاه می‌کردیم، و طبری سخت ناراحت بود:‌ فکر ‏می‌کرد که حرف زدن در میانه‌ی هنرنمایی آن هنرمند بزرگ، او را آزرده، و او به قهر رفته‌است.‏

طفلک خانم سلطانی مانده‌بود که آیا پیش مهمانان گران‌قدرش بماند، یا دنبال لطفی بدود. سرانجام ‏او رفت، خود را به لطفی رساند، به زبانش گرفت، و او را برگرداند. با ورودش، طبری بی‌درنگ از امور ‏روزمره با او سخن گفت، و قهر فراموش شد. اما لطفی در آن مجلس دیگر تار نزد.‏

‏***‏
لطفی برخی اختلافات خانوادگی و برخی ماجراهای عشقی و احساسی داشت که شایعات آن ‏درون حزب پخش شده‌بود و جنجالی به‌پا کرده‌بود. طبری و آذر را به خانه‌ای بردم تا طبری در این ‏ماجرا «ریش‌سفیدی» کند و بکوشد که جنجال را بخواباند. در راه رفتن و برگشتن طبری و آذر پیرامون ‏این موضوع با هم حرف می‌زدند.‏

من نمی‌فهمیدم که زندگی خصوصی و عشق و احساس انسان‌ها، چه حزبی و چه غیر حزبی، چه ‏ربطی به حزب دارد و چرا طبری باید در این امور دخالت کند. در راه برگشت نظرم را گفتم. اما طبری ‏که به روشنی ناراحت بود، می‌گفت که پای آبروی حزب در میان است، و «رفقا» باید از این جنجال‌ها ‏بپرهیزند.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

پیدا کنید مارکس را!‏

شهرکی دورافتاده و خواب‌آلود. دوران رکود اقتصادی‌ست و همه با قرض و قوله روزگار می‌گذرانند. ‏مسافری از راه می‌رسد و وارد هتل می‌شود. او می‌گوید که اتاقی برای یک شب می‌خواهد، اما ‏میل دارد که همه‌ی اتاق‌های خالی را ببیند و یکی را انتخاب کند. کلید اتاق‌ها را می‌گیرد، و یک ‏اسکناس هزاری برای گرویی می‌گذارد روی پیشخان و می‌رود به‌سوی اتاق‌ها.‏

به محض آن که مسافر سوار آسانسور می‌شود، صاحب هتل اسکناس را بر می‌دارد و می‌دود به ‏آن‌سوی خیابان و دکان قصابی، و اسکناس را بابت بدهی‌هایش می‌دهد به قصاب. قصاب اسکناس ‏را می‌گیرد و می‌دود بیرون و به‌سوی بقالی پایین خیابان تا بدهیش را به او بپردازد.‏

بقال پول را بر می‌دارد و می‌دود به‌سوی مغازه‌ی عمده‌فروشی که اجناس او را تأمین می‌کند، و ‏بدهیش را می‌پردازد. عمده‌فروش پول را می‌گیرد و می‌دود به سراغ فاحشه‌ی شهر که او هم در ‏این روزگار رکود، نسیه‌فروشی کرده‌است. زن هم به نوبه‌ی خود پول را می‌گیرد و می‌دود به هتل تا ‏بدهی خود را بابت کرایه‌ی اتاق برای کارش بپردازد.‏

صاحب هتل اسکناس را می‌گیرد و می‌گذارد روی پیشخان، همان‌جا که مسافر آن را گذاشته‌بود، تا ‏مبادا مسافر به چیزی شک کند.‏

مسافر از تماشای اتاق‌ها بر می‌گردد و می‌گوید که هیچ‌کدام از اتاق‌ها را نپسندیده، کلیدها را ‏می‌دهد، پولش را بر می‌دارد و به راه خود می‌رود. در این چرخه هیچ‌کس چیزی تولید نکرد، و ‏هیچ‌کس سودی نبرد. اما اهل شهر از شر بدهی‌هایشان خلاص شدند و اکنون با خیال راحت و ‏خوشبینی چشم به راه آینده‌ای تابناک‌تر بودند.‏

پیدا کنید مارکس را تا تحلیل کند!‏
برگردان از روزنامه‌ی سوئدی د.ان. امروز، با اندکی دستکاری (آن جا سخنی از مارکس نیست).‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...