ترجمهی سوئدی بخش شانزدهم «قطران در عسل»:
 |
| Del av "Kommunister" (1957), en triptyk av Gely Korzhev (1925-2012) |
Alla maskiner som jag hade ansvaret för var i gång och jag gick och stod bredvid Valentin Semjonovitj medan jag torkade oljan ur mina händer med en trasa. Med en nyfikenhet bevarad från barndomen ville jag se hur det ser ut inuti denna trasiga maskin och vad är det som har gått sönder. Jag hade inte hunnit se någonting än när natjalnik, medan han fortsatte att titta på maskinen, sa:
- Jag fattar fortfarande inte hur du kom hit.
Han blandade inte vitryska, utan pratade på ryska, men han hade ett vulgärt sätt att prata, tänjde orden, och svalde slutet av orden. Jag sa:
- Gående! Jag gick över gränsen och kom!
Han stirrade en stund i mina ögon, och sa:
- Men jag har hört att inte ens en fågel kan passera våra gränser. Hur passerade du?
Han tuggade sönder vissa ord, och vissa ord försvann i verkstadens buller och jag fick gissa dem. Jag sa:
- Ja, det stämmer. Det var svårt, men jag lyckades passera ändå, och jag åkte fast därefter förstås.
Han hade rätt. Längs hela långa gränsen mellan Sovjet och Iran i nordvästra Iran hade de dragit höga barriärer av taggtrådar med tio centimeters avstånd mellan trådarna och dessutom gick larmet i närmaste posteringen av gränsövervakningen på den sovjetiska sidan och soldater med sina hundar var framme vid inkräktaren inom ett par minuter. Så vitt jag hade hört så var jag den enda som tack vare mina James-Bond-aktiga åtgärder och min specialitet i att passera taggtrådar, som jag hade lärt mig under mina flykter från garnisonen i Chehel-dokhtar, som hade lyckats passera taggtrådarna vid gränsen, hade kunnat gömt mig från en rysk Jeep-liknande bil som letade efter mig, hade övernattat i skogen, och hade gått många kilometer i sovjetiska skogar tills en skogsarbetare såg och angav mig.
Natjalnik sa: - Nu menade jag inte det. Jag fattar inte varför du som påstår vara ingenjör kom hit och varför fick du jobba med detta jobb? Du har flytt kriget, inte sant?
Jag svarade: - Nej, jag har inte flytt kriget utan jag är kommunist. De grep partiets alla ledare och många av medlemmarna och kastade dem i fängelse. Jag flydde och kom hit.
Han stirrade tyst en stund i mina ögon igen, sa som om till sig själv ”ja?” och fortsatte att titta sorgset i den trasiga maskinen igen. En av mina maskiner hade stannat och jag gick för att byta stycket i den.
Nu var det efter lunch. Jag höll på att fila vassa kanterna på ett nyfräst kugghjul när två av mina medarbetare, Zezulevitj och Glukhovitj, kom till mig. Zezulevitj sa saker som jag inte förstod ett ord av. Han var den som pratade på ren vitryska. Om det hade gått ett år till och om alla dessa maskinernas buller i verkstaden var mindre, så skulle jag kanske kunnat förstå lite av vad han sa. Men nu fick Glukhovitj tolka Zezulevitjs ord för mig. Glukhovitj var halvberusad som vanligt och hans andetag luktade sprit. Jag gillade denna lukt. Min pappa brukade vara glad och pigg och snäll när han luktade så. Han brukade leka med oss barnen då och lät oss klättra upp och rida på hans breda axlar. Vi fick föra fram alla våra möjliga och omöjliga önskemål i sådana lägen och han lovade att uppfylla dem ”även om han fick riva hela världen för det”, brukade han säga, och han brukade uppfylla sitt löfte i möjliga mån. Men om han inte luktade sprit så var han sur och tyst och grym och man kunde förvänta sig stryk.
Glukhovitj sa:
- Vi ville veta om där du kommer ifrån får man tag på vitkål?
Jag skrattade: - Vitkål? Visst!
- Potatis då?
- Jaaa!
- Finns bröd?
- Självklart!
- Finns kött att köpa?
- Jodå…
- Finns äpplen också?
- Det finns äpplen också…
Zezulevitj som följde denna konversation noga, frågade någonting. Jag vände min frågvisa blick mot Glukhovitj.
- Varför lämnade du det landet och kom hit då?
Vilken gåta hade jag blivit för dem! Nu på morgonen var det natjalnik som frågade om detta och detta var inte den första gången mina medarbetare ville lösa detta pussel. Jag svarade:
- Jag kom inte hit av hunger. Jag är inte krigsflykting heller. Jag är kommunist… De fängslar och dödar kommunisterna där…
Jag hade inte slutat min mening innan Zezulevitj vände på klackarna, sa upprörd och högt ”a, jåb tvaju mat…” (а ёб твою мать! Din morsa…) och gick med långa steg. Jag hade hunnit lära mig att denna svordom brukade användas som ett slags uttryck för närhet och förtrolighet, men även, beroende på förhållandet och tonen, kunde vara menat som riktigt svordom; kunde användas bara för att starta en konversation; kunde användas för att visa vänskap eller fjäsk; kunde användas för att få bort tyngden i en konversation och göra det lättare, osv. Men vilken av alla dessa menade Zezulevitj? Varför vände han ryggen och gick? Jag tittade förvånad i Glukhovitjs ögon. Han sa, medan han log och plattade till orden berusad:
- Men kommunisterna är ju privilegierade här. Du kan bli chef eller vilken hög tjänsteman som helst bara du är kommunist här. De bästa och renaste jobben går ju till kommunisterna. Du behöver inte ens kunna jobbet. Varför har de kastat dig hit i denna smutsiga och rökiga och bullriga håla då?
Jag hade inget svar. Denna syn om kommunisterna var helt nytt för mig. Det verkade som om ridåer togs bort från min syn: Jaså! Kommunist i detta samhälle är den som har samband med maktapparaten och staten. Kommunist betyder den som är fiende med varenda människa som är missnöjd eller kritiserar läget. Kommunist är de som har speciella statliga privilegier. Kommunist betyder statens och maktens lakejer, parasiter och tjallare. Namnet kommunist har samma negativa belastning här som SAVAK:s agenter har haft hos oss under Shahen.
Men vi flyktingar, kommunist eller inte, hade inga privilegier alls och tvärtom hade trillat ner från vår egna sociala status. Hur kunde jag förklara för denna snälla och halvberusade Glukhovitj vad som hade hänt med oss och vad som pågick med oss? På vilket språk? Hur kunde jag berätta att den svartaste natten i hela mitt liv var den natt då de hade gett mig listan över lediga jobb från Minsks arbetsförmedling för att översätta så att den skulle sättas på väggen dagen därefter för att folk i vår grupp av iranska flyktingar på 200 personer skulle välja jobb? Snart skulle Röda Korset i Vitryska Republiken sluta med att betala sitt månatliga bidrag till oss och då fick vi klara oss med eget jobb, eller bli utan mat.
Man hade utsett Mohammad-Taghi Mousavi till vår övervakare och förmyndare. Han var en gammal medlem i Azerbajdzjanska Demokratiska Partiet (1945 i Iran), som hade lämnat landet 1946 när sovjets Röda Armé drog sig tillbaka från södra Azerbajdzjan (Iran) och demokratiska självstyret där föll samman. Vi var den fjärde generationen av iranska flyktingar i Sovjet. Mousavi, en av andra generationens iranska flyktingar i Sovjet, som under gångna 38 åren hade glömt bort nästan all läs- och skrivkunskap i persiska som han hade, och inte hade lärt sig så mycket ryska heller, hade kommit med listan till mig och bett att få den översatt. Han hade inte hittat någon med bättre kunskap i ryska, eller, vad vet jag, han kanske ville belägga mig hela skulden med denna list. Jag hade råkat i bråk med honom redan under första dagarna av vår bekantskap. Varför hade han inte frågat Naderi som var från den tredje generationen, hade bott i Sovjet före iranska revolutionen, och nu var där med oss igen?
Och jag hade suttit hela långa natten, och hade översatt med hjälp av ordbok: byggarbetare, gipsare, tvättare av industrifilter med fotogen, gravgrävare, tegelbruksarbetare, svetsare, snickare, avloppsrensare, svarvare, stickare, gravstensättare… och jag hade tänkt på vad alla mina kamrater bland dessa 200 personer hade arbetat med tidigare: geografilärare, tandläkare, universitetsdirektor, idrottstränare, universitetslektor, fysiker, allmänläkare, litteraturlärare, ingenjör…, och några arbetare och några arbetslösa ungdomar förstås.
Jag trodde inte på mina ögon när jag hittade orden i lexikon: Betyder detta verkligen gravgrävare? Betyder detta verkligen avloppsrensare? Jag bläddrade, letade fram besläktade ord, kontrollerade ryska ordets stavning, men det var rätt: gravgrävare.
Jag hade inte tänkt ens på att även ett socialistiskt samhälle behöver en gravgrävare. Jag hade inte alls förväntad mig att jag skulle erbjudas rensa socialistiska samhällets avloppsbrunn. Vackra träden i den vackra paradis som jag hade byggt i mina drömmar föll ett efter ett. Min drömvärld höll på att rasa samman. Alla mina förhoppningar och förväntningar hade visat sig vara falska. Det blev svart i ögonen. Jag grät i hjärtat. Hur ska jag säga detta till mina kamrater? Hur kommer de att reagera när de ser denna lista på morgon? Vad är detta för mottagande av medlemmarna i ett "broderparti"? Vart gick "internationalismen"? Är detta ett sätt att testa oss? Vill de se hur vi reagerar? Vilket av dessa jobb ska jag välja? Jag har praktiserat lite med svetsning och svarvning på tekniska högskolan, men vi kom ju inte hit för att syssla med sådant, väl. Vi måste prata med sovjetiska kamrater. Jag måste prata med vårt partiledare kamrat Khavari. Det finns kanske lite hopp kvar? Kamrater kommer kanske att handplocka några personer som partifunktionärer? Eller…
Och denna Zezulevitj och denna Glukhovitj: vad vet de och vad fattar de av allt detta? De tror att jag har kommit hit för vitkål och potatis. Vad ska jag svara dem?
No comments:
Post a Comment