Bussen körde i mörkret och vi hade inte möjligheten att roa oss med att titta på naturen. Jag hade åkt denna väg två gånger tidigare med vänner till Semnan och Shahmirzad och därifrån hade vi vandrat vidare i fyra dagar genom berg och skog till Behshahr. En annan gång i Nowruz 1354 (mars 1975) hade jag åkt denna väg tillsammans med en stor grupp i högskolans buss för en tvåveckors ”vetenskaplig expedition” till Afghanistan och Pakistan.
Vi kom fram till Shahroud mitt i natten. Sergeanten lät oss sitta i ett kafé och sa att han inte kunde ta oss till garnisonen så sent på natten och lämna över, och vi måste fördriva tiden i kaféet tills på morgonen. Kaféet låg bredvid ett garage som hette Moghaddam och som var stadens enda bussterminal. Detta garage låg i stadens huvudgata och mitt i staden. Ena ändan av gatan var början på vägen till staden Damghan, och andra ändan gick till garnisonen Chehel-Dokhtar och vidare till städerna Shah-pasand, Gonbad-e-Kavous, och Gorgan.
Sergeanten försvann efter någon timme och visade inte sig förrän på morgonen. Våra bekanta sa senare att sergeanten borde ha tagit oss dit med snabbtåg, han borde ha köpt middag åt oss, och han borde ha skaffat sovplats på vandrarhem för oss. Han hade därmed tagit alla pengarna själv och dessutom pengarna som var avsedda för As’ad som blev kvar i garnisonen i Teheran och Abolfazl som hoppade ner från flaket. Kvittona kunde han förfalska hur lätt som helst. Vi tre satt där till morgonen och fyllde magen med te och cigarettrök. Vi kände inte varandra så mycket, och i den situationen var var och en insjunken i sin egen sorg och tänkte på sitt eget öde, och därför hade vi inte mycket att prata om med varandra. Vi frågade kaféföreståndaren lite om Shahroud och Chehel-Dokhtar, och sedan var det bara te, cigarettrök, och tupplur vid kafébord.
I gryningen den 22 februari 1978 vinkade sergeanten till garnisonens servicebuss i Shahrouds centrala torg, och vi steg upp på bussen. En senior officer som satt i första raden skällde ut sergeanten för att han inte hade kört oss till garnisonen med betalt färdmedel, och sergeanten var bara tyst. De pengarna hamnade också i hans ficka. Efter tre kvarts bussresa kunde jag se vakttornen och taggtrådarna runt garnisonen i halvmörkret. Tanken gick till scener ur filmer om nazitysklands fångläger som Colditz.
Bussen släppte oss vid vaktposteringen i huvudentrén som kallades för ”nordfronten” och fortsatte sin färd in i garnisonen. Det var mycket kallt. Ett tjockt och kristallklart lager av is täckte marken. En isande vind blåste bakifrån, från de nordiska höga bergen. Horisonten var röd i vänstra sidan och solen var på väg att gå upp. Här fanns inte berget Mehrchal men gryningsutsikten var kanske vackrare än vad jag brukade se i Farah-abad. Hundra meter bort och mittemot oss började garnisonens envåningskontorsbyggnader som var av sten, och jag kunde inte se var byggnaderna tog slut. Men längre bort söderut var horisonten öppen och det märktes att någonstans där borta började den stora och ödsliga öknen i centrala Iran, Dasht-e-kavir.
Huvudet virrade efter nattens sömnlöshet. Jag hade inte ätit middag och frukost, för att inte hade så mycket pengar i fickan. Abdullah hade det inte bättre. Länge därefter, minst i 21 månader som var kvar av min värnplikt, skulle jag inte ha mer pengar än en menig soldats futtiga lön. Värnpliktiga officerare fick cirka 1500 tuman i månaden på den tiden (1500 kronor, enligt den tidens valutakurs). Men vi soldater skulle få bara 133 ryals (1 krona och 33 ören) i månaden, som räckte bara för tre paket cigaretter, och vi skulle äta garnisonens matranson.
Vår sergeant satt i vaktrummet och vi tre stod utanför och darrade i kylan. Det verkade som att vi skulle stå där tills morgonflaggningen var slut, och sedan skulle man bestämma om oss. Någon timme senare kom vakthavande befäl, skrev under de papper som sergeanten hade med sig och tog oss med till staben för garnisonens första kolonn som sysslade med organisatoriska frågor. Det skrevs och utbyttes en del papper där också, och sedan tog sergeanten oss med för att lämna över till respektive kompani. Alla tre hamnade vi i andra bataljonen.
Sergeant Ahmadi som var femte kompaniets kamrer tog emot mig. Det var som skrivet i mitt öde att jag skulle tillhöra den femte kompaniet av andra bataljonen överallt! Sergeant Ahmadi visade kompaniets sovsal och sa att jag kunde lämna mina saker under någon säng tillfälligt, och försvann. Jag gick in i ett av stenbyggda sovsalarna. Det var en sal på 15 gånger 15 meter stor full med trevåningssängar. Det fanns ingen där. Jag tryckte min officersväska och soldatsäck under första sängen och kom ut. Soldaterna hade tagits till övningar ute någonstans, verkade som, och det syntes ingen runt kompaniets byggnader.
Här var ett utbildningsgarnison. Var fjärde månad tog man hit, och även till många andra garnisoner, nya grupper av värnpliktiga soldater från olika städer och byar runtom i landet, utbildade dem i fyra månader, och sedan delade dem bland totalförsvarets olika garnisoner.
Jag gick runt lite och tittade och försökte att minnas sovsalens plats bland alla enformiga byggnader. Abdullah kom mot mig och samtidigt höll han på med att stoppa högra sidan av sin mustasch i munnen med sina fingrar och bet i den. Vi promenerade lite tillsammans och stod vid någon mur i bleka solen, utan att växla ett enda ord. Det kurrade i magen, jag var hungrig och cigarettröken, i stället för att blockera hungern, gjorde att jag mådde illa.
Det var lunchtid till slut. Kompaniet återvände från övningar, och soldaterna kastade sig in i sovsalar med buller och bång. Några minuter senare kom de ut var med en aluminiumskål i handen. Vi kom överens med Abdullah om att vi följer soldaterna i vårt eget kompani, får mat, och återvänder till samma plats och äter tillsammans.
Jag hämtade en djup melamintallrik och bestick ur min officersväska och följde skålutrustade soldaterna. Alla var på väg mot en torr, stenig, och bred flodbädd som gick genom garnisonen. Bredden på denna torra bädd var kanske över 50 meter i vissa ställen. Långt inne i steniga bädden och bredvid en rinnande bäck stod olika kompaniernas matdelare bredvid stora kittel. Soldaterna stod i kö i var sitt kompani och fick mat. Jag ställde mig i femte kompaniets kö. De enkla, analfabetsoldaterna tittade häpna och med öppna munnar på mig som om de hade sett en utomjording. Det var berättigat! Med den välstrykta officersuniformen, röda banden vid byxbenen, dekorationen vid skjortärmarna och kepsen, liknade jag inte deras egna officerare ens. Jag var ett mycket opassande element i deras kö, men jag var hungrig!
Jag stod ut med tyngden av alla dessa blickar och rörliga frågetecknen och kom fram till kitteln till slut. Jag räckte fram handen med tallriken. Matdelaren tittade upp så fort han såg tallriken, förstelnade en stund, med stora ögon ögnade mig från topp till tå, öppnade och stängde munnen som en fisk några gånger och försökte säga någonting men fick inget ljud ut ur munnen, vände hjälplöst och frågande tittade på kompaniets äldre ”gamla” soldat, men soldaten, Anne-Morad Gharavi, som om visste vad det hela handlade om, var till ingen hjälp och tittade bort. Matdelaren kunde inte göra någonting annat än att göra sitt jobb: han hällde en spade ris i min tallrik, och en annan matdelare som stod bredvid honom och inte var mindre häpen, följde honom automatiskt och tog en skopa zucchiniköttgryta ur en kittel där en decimeter fett flöt över grytan, och hällde ovanpå riset i min tallrik. Det kändes att jag höll på att smälta och bli mindre och mindre under tyngden av dessa två och alla andra soldaternas blickar, men hur svårt än det var och innan jag smälte till noll, tog jag mig till mötesplatsen med Abdullah. Jag hade inte hunnit svälja den första biten då även Abdullah kom. Vi satt på huk sida vid sida vid muren och under vintersolen, lade tallrikarna på marken, och åt i tystnad.