21 February 2020

Tjära i honung - 4

Mitt moderlösa fadersmål

Farfar Mashhadi Ali
(? - 1967)
Min mor pratade guilaki, ett språk som talas i norra Iran i sydöstra kusten av Kaspiska havet. ‎Språket är besläktat med persiska men persisktalande har svårt att förstå äkta guilaki. Mamma ‎var född och uppvuxen i Bandar-e-Anzali (enligt hennes gamla ID-handling Bandar-e-‎Pahlavi). Min far var turk från Azerbajdzjan, född och uppvuxen i Ardebil. Dessa två bodde ‎borta från var sin familj i Namin, 4 mil öster om Ardebil mitt i vägen mellan Ardebil och Astara, ‎på gränsen mellan två helt olika klimat. De var lärare, förstod inte varandras språk, blev ‎bekanta på ett tredje språk, persiska, lärde känna varandra, blev kära i varandra, och knöt ‎äktenskap. Jag var parets första gemensamma barn och föddes i samma Namin. Mitt ‎modersmål är därmed guilaki, mitt ”fadersmål” är azerbajdzjanska, och mitt ”vardagsmål” är ‎persiska, om man kan säga så. Jag var fem-sex år när föräldrarnas tjänst och därmed själva ‎familjen flyttade till staden Ardebil.‎

Mina minnen från föräldrarnas släktingar, och även mina språkliga minnen börjar från denna ‎tid. Jag var inte i skolåldern än och därför lämnades jag till farfars familj varje dag när ‎föräldrarna gick till var sitt jobb. Det var här hemma hos farfar som jag började lära mig olika ‎nyanser och färgen och doften av azerbajdzjanska språket. Ingen i farfars familj kunde prata ‎på persiska, utom min unga farbror som hade gått i någon sorts teknisk gymnasium nära ‎huvudstaden Teheran. Mina två unga fastrar var nästan ”äktenskapsmogna” men hade inte fått ‎gå i skolan och kunde bara ett och annat ord, och inte mer på det ”officiella” språket, ‎skolspråket, persiska. Min största lärare i azerbajdzjanska var farfar som höll i min hand varje ‎fredag och tog mig ut i Ardebils natur, visade mig molnen, vinden, jorden, vattnet, och växter. ‎Han, med sin djupa och mörka och faderliga röst som ekar i mina öron än i dag, viskade för ‎mig växternas namn: yemlik, deve-tikani, bulagh-oti, keklik-oti, och många andra ”…-oti”. Nu ‎när jag tänker så hade han en lustig dialekt: i stället för att säga ”yıxılarsan” (akta så att du inte ‎ramlar) brukade han säga ”yıxılusan” till mig som var busig och sprang hit och dit. Än i dag ‎har jag inte kunnat hitta varifrån i den turkiska världen söder om Kaukasiska bergen denna ‎dialekt kom. Hans andra hustru, min fars styvmamma, som också var en av mina lärare i ‎azerbajdzjanska, brukade räkna veckodagarna på gammalturkiska: Duz günü, Süd günü, … ‎och min mamma kunde inte förstå.‎

Pappa hade förbjudit mig att öppna ens en glipa i ytterdörren och titta på barnen som var ute ‎och lekte på gränden: De är missfostrade och tar fula ord i munnen, sa pappa. Mina enda ‎lekkamrater var mina kusiner, äldre farbrors barn, som också pratade på azerbajdzjanska med ‎mig. Azerbajdzjanska var för mig språket för att leka med kusiner, språket av de vackra och ‎fantasifulla sagor som jag fick höra av de äldre i farfars familj, det var språket av min farbrors ‎vackra fru Turan-khanum, det var doften av maträtter som ghorme-sabzi, pichaq qimasi, och ‎köttgryta som farmor lagade; det var underbara färgerna i glasrutorna i fönstren av rysk ‎modell hemma hos farfar; det var mina unga, snälla och glada fastrars språk som älskade mig ‎så mycket; och det var språket av namnen, färgen, och doften av växter, och de gyllene ‎veteodlingarna utanför Ardebil; språket av bergen, snön, och kölden.‎

Mormor Karbalaii
Mahram-Nesa (? - 1976)
Moders mål var det språk som mamma använde när hon pratade med min unga moster som ‎bodde hos oss, och det var språket av otaliga mostrar och mosterdöttrar som reste så ofta 20 ‎mil från kusten av Kaspiska havet och gästade oss, pratade så högt med varandra på guilaki, ‎och sökte bot på sina åkommor i den svarta gyttjan vid den mycket salta sjön Shorabil utanför ‎Ardebil, eller i varma källorna i Sarein i sluttningarna av den gamla vulkanen Sabalan. Guilaki ‎för mig var doften av vitlök, den himmelska doften av maträtter som pamudor-khurush, mirza ‎ghassemi, baghala ghatogh; det var den märkliga smaken av turshe-tere och murghe fusunjun; ‎det var upptäckten av stekta eller ugnsbakade fisken, krossade och kryddade oliver, underbara ‎doften av Chuchagh (rysk martron), den sura och sträva smaken av vildvuxna granatäpplen, ‎sötman av reshte-khoshkar. Guilaki var mostrarnas blommiga chador, det var mosters hus som ‎var byggd av vass med halmtak; det var den geniala kerde-khale som användes för att dra upp ‎vatten från brunnen; det var fuktens språk, gröna språket av gröna skogen; det var berusande ‎doften av risfälten; språket av havet, båten, havsfåglar; det var språket av lek med sanden i ‎kusten.‎

Nu, inför skolgång, hade jag uppfostrats med två helt olika kulturer, och med ett tredje språk ‎som användes för kommunikation hemma, och som var radioteaterns språk. Det var en mer ‎och mindre vacker och älskvärd värld. Men denna vackra värld rasade samman helt när skolan ‎började. Jag minns inte så mycket från första året. Vi var 80 stycken i en och samma klass år ‎‎1959 och lämnades oftast åt oss själva. Det hårda slaget av verkligheten i ansiktet fick jag ‎nästa år. Nu var det allvar och vår lärare var den grymmaste och värsta läraren under hela mina ‎‎18 år av klassiska skolgång, och han var den allra värsta läraren i hela mitt liv. Han hade ett ‎skepp med vassa kanter som han brukade använda när han slog oss i handflatan så det blev ‎helt täckt av blåmärken. Mitt i sitt skalliga huvud hade han många ärr av att han hade slagit ‎med svärd i huvudet i årliga shiitiska sorgedagen Ashura. Hans huvud var täckt av stora ‎eksemsår och han brukade kalla en viss elev till sig då och då och lät honom klia i hans huvud ‎och rensa mjällen. Han kunde inte något bra persiska, alltså skolans språk, och hade svårt att läsa ‎långa ord på persiska. Mina klasskamrater som alla hade turkiska som modersmål, kämpade ‎och svettades i timmar utan att kunna förstå någonting. Allt var plötsligt på ett helt nytt språk. ‎Förutom innehållet i lektionerna fick de lära sig ett helt nytt språk, och från en lärare som inte ‎kunde språket, och med böcker som inte var avsedda för att lära ett nytt språk. Och jag hade ‎fördelen med att kunde språket i förväg och hade lärt mig läxorna redan innan, och till och ‎med bättre än läraren. Men jag kunde inte azerbajdzjanska så bra. Jag pratade konstigt. Hade ‎inte samma modersmål som mina klasskamrater. Jag fick inte vara med när de lekte på ‎skolgården. Jag var inte en av dem, var ”fass” (perser), var främling. De hånade mig, slog mig, ‎mobbade mig.‎

Någon månad in i läsåret kom en ny elev i vår klass. Han hette Djamal och var också ”fass”. ‎Hans far var chef på en statlig myndighet, som hade protesterat mot korruption och därför ‎hade förvisats till ”exil” i vår stad. Vi visste ens inte att stadens invånare bodde omedvetet i ‎en exilort! Stackars Djamal satt mittemot mig i klassen och förstod inte ett ord av vad läraren ‎eller andra elever sa. När vi skulle skriva diktamen och läraren läste högt ur persiska boken ‎med sin hemska brytning, visste Djamal inte vad han skulle skriva. Han stavade och skrev som ‎läraren uttalade, men det blev ju fel, och han fick dåligt betyg. Denna orättvisa plågade honom. ‎Han led. Denna hån kändes för tungt för honom och hans stolthet fick stryk. Jag bevittnade ‎många gånger att han hade öppnat sin skrivbok med lärarens betyg framför sig och tittade, och ‎hur än han försökte att inte gråta men tårarna rann ur hans kinder och blötte skrivbokens sidor. ‎Jag ville så hjärtligt bli kompis med honom men så fort klockan ringde och det var tid för rast ‎så sprang han från mobbarna till sin två år äldre bror, Ala’, som gick i två årskurs högre än oss, ‎och som en regndrabbad fågel kröp under brorsans ena vinge. Ala’, kanske själv mobbad av ‎egna klasskamrater, tog Djamal vid sin sida, de lutade sig mot väggen någonstans på ‎skolgården, och förvirrad tittade på denna främmande värld de hade kastats in i. Vid läsårets ‎slut gick de från min skola och även från Ardebil.‎

Jag hade duktiga azerbajdzjanska klasskamrater som pluggade bra och det märktes att de fick ‎hjälp hemma, men när det var dags för att läsa upp läxan på persiska så var de förstummade. ‎Senare, när det var dags att skriva uppsatser, kunde de flesta inte skriva‎ någonting. Framför tavlan ‎kunde de inte säga en rätt mening i det nya språket som de var tvungna att lära. Hassan som ‎var min klasskamrat i många år, brukade förbereda sig ordentligt och han hade förstått allt ‎med den hjälp han hade hemma, men ändå började han svettas så fort han stod framför tavlan. ‎Han försökte med all sin kraft för att få ett ord på persiska ut genom sina låsta läppar och ur ‎sin förlamade tunga: han blev röd i ansiktet, höll andan, försökte…, ett halvt ord exploderade ‎ur hans hals, och han blev stum igen; försökte…, och hans tårar blandades med svetten som ‎rann på kinderna. Jag led med honom. Jag ville hjälpa honom, ville placera orden i hans mun. ‎Jag väntade varje sekund på att han skulle öppna munnen och säga ordet. Jag uppmuntrade ‎honom i mitt hjärta: ”Ja! Du är duktig! Säg! Håll inte andan! Öppna munnen! Börja tala någon ‎gång! Säg…!” Men det hjälpte inte. Han kissade på sig ett par gånger, blev hånad av hela ‎klassen, och mitt hjärta gjorde så ont för honom.‎

Det var samma visa ända till slutet av gymnasium. Lärarna, efter att ha testat en stor del av ‎eleverna några gånger, slutade med att ropa deras namn för utfrågning därför att de, trots att ‎var duktiga och hade kunnat ta sig ända till slutet av gymnasium, kunde inte uttrycka sig med ‎en enda rätt mening på persiska. De hade lärt sig detta språk inte på rätt sätt. Allt vad de hade ‎lärt sig var halvmeningar hit och dit, obligatoriskt, tillsammans med lektioner och ur böcker ‎som inte var skrivna för att undervisa språk.‎

Min kusin, farbrors son, var två år äldre än mig men hade också problem med språket. Han ‎fick läsa om i tredje och fjärde årskurs i lågstadiet, och jag kom i kapp honom. Nu satt vi i ‎samma klass, klasskamraterna var lite äldre och förstod lite mer vad respekt var. Nu under ‎kusinens skydd och när min azerbajdzjanska hade blivit lite bättre, slapp jag mobbningen och ‎hade inget problem med språket längre fram till slutet av gymnasium.‎

Men när jag kom in i tekniska högskolan i Teheran så hade jag problem med språket från ‎motsatt håll: nu var det folk i Teheran, och speciellt utanför högskolan som hånade min ‎förvrängda persiska och berättade fula, fräcka och förolämpande skämt om ”turkar”. Konstigt! ‎Här var jag inte en av dem heller. Jag var inte perser här, inte "fass": Jag kom från ett ‎exilland som hette Ardebil. Vem var jag då? Vad hade jag för identitet då? Vi brukade sitta ‎med dem som jag delade rum med i studentkorridoren och som alla var också från ‎Azerbajdzjan, och vi grubblad: Visst var vi turkar från Azerbajdzjan! Vi måste bevara vår ‎azerbajdzjanska identitet, vara stolta över det, försöka bevara och sprida vår egen kultur och ‎lära oss vårt eget språk bättre. Vi måste hitta böcker på azerbajdzjanska, poesi, litteratur, ‎musik. Men ack så synd: ju mer vi letade desto mindre kunde vi hitta: Shahen och hans ‎säkerhetspolis hade förbjudit all publikation på azerbajdzjanska. Det fanns inga böcker eller ‎tidskrifter på azerbajdzjanska. En bokhandlare sa till oss: ”Vet ni inte att böcker på ‎azerbajdzjanska är farligare än Lenins ”Ett steg framåt, två steg bakåt”? Fängelse! Tortyr!”‎

Men vad är detta? Hälften av landets befolkning räknas som andra gradens människor, man ‎lär dem landets ”officiella” språk inte på ett vettigt sätt, de får inte läsa och skriva på sitt eget ‎språk, och dessutom går det inte att hitta ett enda papper på deras eget språk i landet. Nej! ‎Detta är inte rätt. Det är orättvist. Vi måste göra någonting! Böcker! Vi måste hitta böcker. ‎Men var? Jo, det finns ett ställe bortom floden Araks norr om Iran och där får folk studera på ‎detta, just detta, språk. De har radio, TV, tidningar och böcker just på detta språk. Vi måste ‎skaffa dessa därifrån!‎

De flesta böcker på azerbajdzjanska som vi kunde komma åt var tryckta i Baku med kyrilliska ‎alfabet och då fick vi hålla dem gömda och inte visa till någon utomstående för att annars ‎kunde vi hamna i fängelse och torteras. Men det gick att komma åt en och annan mer och ‎mindre illegal bok på vårt språk som var tryckta i Tabriz med persiska bokstäver också. En av ‎dessa var en poesibok baserad på det urgamla turkiska eposet Dedem Qorqudun Kitabi [Min ‎anfader Qorquds bok]. Detta var vårt ”nationella epos”. Med en rumskamrat bestämde vi oss ‎för att lära oss en och annan dikt från boken utantill, och än i dag minns jag delar av dikten.‎

Att skriva ner sångtexterna av operan Koroghlu av Uzeir Hajibeyov (Gadzhibekov) var min ‎största utmaning under 3 år. Jag satt många kvällar i en hytt inne i ett rum på högskolan, ‎lyssnade till operan från LP-skivor med lånade hörlurar, och försökte urskilja ur körens och ‎orkesterns höga ljud vad de olika sångarna sa, och skrev ner. Detta var hjältarnas berättelse ‎som jag lyckades publicera senare i mycket begränsad upplaga. Under tiden hamnade jag i ‎fängelse en kort tid. Där, bland politiska medfångar, var azerbajdzjanska populär och räknades ‎som språket av de revolutionärer som startade och genomförde Persiens Konstitutionella ‎Revolutionen 1905-1907. Där fick jag, mycket stolt, undervisa språket till några medfångar.‎

Men vad tjänade detta till? Min far var 6-7 år när hans mor dog, och min fars språk blev ‎‎"moderlös" nästan samtidigt. Vi små människornas tomhänta kamp ledde ingenvart. Statliga ‎apparaten hade bestämt sig sedan länge tillbaka för att döda, utplåna, vårt språk for att bygga "Ett ‎land, en nationalitet, ett språk" och till detta, förutom alla förbud, hade de alla medel: De ‎tillsatte icke lokala chefer, som inte kunde azerbajdzjanska, i alla statliga myndigheter i ‎Azerbajdzjan, och dessa bestämde att elever fick böta för varje ord på azerbajdzjanska som de ‎råkade säga under lektionerna. De lyckades få även en och annan lokal ”intellektuell” med sig. ‎Dessa, och många persiska intellektuella, ville och fortfarande vill bevisa att "det har hänt ‎något fel och azerbajdzjanska är samma språk som persiska!", att deras ”azeriska” landsmän ‎‎"är visst också rena arier som har utsatts för de grymma och orena turkar och mongoler som ‎kom från fjärran öknen i Asien, och har fått lite orenhet i sitt språk, men det gör inget, vi ‎rensar det!"‎

En del av dessa bor i länder som Sverige där barnen får lära sig hemspråket i skolan och när de ‎hör att staten har skurit ner i budgeten för hemspråksundervisningen så gapar de och skriker ‎‎”men våra barns rätt till hemspråket då?” Men om någon vågar säga ett ord för miljoner ‎iranska barnens rätt till eget språk, azerbajdzjaner, kurder, araber, balucher, turkmener, etc. så ‎gapar de och skriker igen: ”Nejjjj, å vår Iran! Å vår kära Iran! Ni är separatister! Ni kommer att ‎stycka Iran i bitar!”‎

Jag är säkert inte en ren och äkta arier. Min mors mormors far var kanske en guilak vars fars ‎farfars farfars mor var en kvinna som utsattes för våldtäkt av en soldat av muslimska kalifens ‎armé, och min farfars mor var kanske en kvinna från Gandja, barnbarn till en man från ‎Dagestan vars mormors mormors fars farfar var barn till en rysk kvinna och en tatarisk man ‎vars khazariska mor hade våldtagits av flera soldater av Alexander den stores arme. Jag kom ‎att tänka på det specifika lokala namnet av tjocka brödet i Ardebil, ”såmi”, som betyder bröd ‎‎(psomi) på grekiska så långt fjärran från Grekland. Vi är ju alla våldtäkternas ättlingar på ett ‎eller annat sätt, är vi inte det? Allt vad jag vill ha är den mänskliga rättigheten och friheten för barnen att ‎kunna börja lära sig läsa och skriva på sitt eget modersmål.‎

‎***‎
Det andra eller tredje året på tekniska högskolan, tolv eller tretton år efter andra året i ‎lågstadiet, hittade jag plötsligt Djamal på högskolan ståendes framför mig. Lite försenat och ‎helt nyligen hade han också kommit in i samma högskola och läste samma maskinteknik som ‎jag. Nu var han en lång och attraktiv ung man, men hade en mycket mörk syn om livet och ‎samhället. Han var upprorisk och otålig. Han visste om mina kulturella aktiviteter i högskolan ‎men sådana aktiviteter var i hans ögon lönlöst och bortkastad tid. Han hade bråttom. Han ville ‎ta himlen till jorden på en natt. I det andra eller tredje mötet lät han mig förstå att han var med ‎i en revolutionär grupp, och började värva mig med i sin grupp. Jag sa mycket vänligt att jag ‎skulle tänka på saken. Han gick, och jag såg honom aldrig mer. Han hade tvingats gå under ‎jorden som medlem i ”Organisationen för befrielsen av iranska folkgrupper” som visade sig ‎vara en fälla grillad av Sirous Nahavandi som hade sålt sig till säkerhetspolisen SAVAK. Den ‎‎21 december 1976 när hela (obeväpnade) gruppen hade samlats för att granska fakta om ‎Nahavandis förräderi, blev mötet attackerad av tungt beväpnad SAVAK. Många sköts till ‎döds på platsen. Djamal blev sårad, tog en kniv och stack sig i magen för självmord så att han ‎slapp tortyr och eventuellt angiveri av kamraterna under tortyr, men han greps levande och ‎dödades tre månader senare under tortyr.‎

No comments: