 |
| Kom kamrat till oss i kolchos! |
Sasha stod på trappan vid maskinen som var stor som en minibuss, böjde sig in i maskinen, och i en obekväm ställning berättade för mig, som stod bakom honom, om hur man riggar maskinen. Alla andra maskinernas buller var så höga så att jag inte kunde höra riktigt vad han sa och de halvmeningar som jag kunde snappa upp ibland, förstod jag inte helt. Jag hade lutat min vänstra arm mot maskinens oljiga sida och hade böjt mig framåt hur mycket än det gick och försökte höra vad han sa. Sasha sa några saker, visade några saker och pekade än hit och än dit på maskinen, och sedan rätade han upp sig, stod framför mig, sa saker igen, klev ner, och med sina långa och snabba steg och medan han gungade sina armar och stora händer, tog han mig till en hörna i verkstaden för att visa mig en sak. Jag tittade på hans gång. Vilka stadiga och säkra steg! Precis som en äkta sovjetisk arbetare måste gå; den stolta och segerrika arbetarklassen! Sashas ansikte, hans kraftiga käkben, stora och breda händer, och hans pelarliknande ben som gjorde honom som en bronsstaty, påminde mig om stora propagandaaffischer med sovjetiska arbetare där det brukade stå ”Framåt för att bygga kommunismen!” eller ”Framåt för ju snabbare utförandet av den elfte femårsplanen!” och liknande.
Sasha öppnade en låda, visade upp en skruv, lämnade den tillbaka, gick tillbaka till maskinen, steg upp på trappan, och sa: ”Titta!”, lossade på en mutter, vred en måttmärkt ratt, drog åt muttern, sa saker, och klev ner. Sedan tryckte han på en knapp och det hördes en motor starta någonstans inne i maskinen. Detta ljud liknade ljudet från oljepumpen i svarvmaskiner på övningsverkstaden på min högskola. Fast de där fina brittisk-tillverkade svarvmaskinerna var inte ens en tiondel så stora som denna enorma maskin och oljepumpens ljud var också mycket mjukare där. Men där, i övningsverkstadens tystnad och när lektorn förklarade för mig och andra studenter hur maskinen fungerade och när han startade dess oljepump, ändå hade jag samma känsla som jag fick här och nu.
Den där lektorn var en ingenjör som hade helt nyligen återvänt till Iran från Tyskland, hade glömt många persiska termer, och hade svårt att hitta ord för att förklara vad han menade. Och jag, som hade helt nyligen kommit från småstad till huvudstaden, var tankspridd och samtidigt nyfiken. Jag ville se allt runt omkring, kunna förstå allt, och tänkte på tjejerna runt mig i verkstaden mer än allt annat. Men allt vad jag hörde av lektorns förklaringar etsade sig i mitt huvud och till slut fick jag ett bra betyg för ett exempel som jag fick svarva.
Sasha sa igen: ”Titta!” och drog en liten spak. Hälften av maskinen började röra sig mot andra hälft, och när Sasha drog spaken åt andra hållet, drogs maskindelen bort från andra halvan. Han berättade saker hela tiden men jag kunde inte hitta något samband mellan vad jag såg, och vad jag hörde och inte förstod riktigt, eller koppla dessa till hans rörelser och aktiviteter och vinkande och pekande. Hans sätt att prata på ryska skiljde sig markant från den vackra melodin av ryska språket som jag brukade höra från radion och var förtjust i sedan mina år i gymnasiet. Flera månader senare började jag förstå att Sasha blandade många vitryska ord i ryskan, och resten uttalade han med vitrysk brytning, och jag hade inte lärt mig så mycket ryska än för att kunna urskilja dessa två. Av tio ord i hans tekniska förklaringar kunde jag, i början, förstå kanske bara ett enda ord.
Sasha startade maskinen. Jag stod några steg bort och tittade orolig och lite skärrad på maskinens funktion. Den gick med mycket buller. Den röt ibland som ett lejon, och sedan lugnade den ner sig. En rund och metallisk skiva med vassa slipstenar som var monterande i dess omkrets och roterade i hög varav kom ut ur ett metallhölje och gick in i gängan mellan kugghjulens tänder, det uppstod många gnistor, slipade ena sidan av en tand, gick tillbaka in i höljet, och maskinen röt som lejon igen och nästa tand vreds mot slipskivan. Olja sprutade i högt tryck från två rör mot slipskivan och kugghjulet för att kyla ner dem, och ett slitet och här och var rivet förhänge av mjuk halvgenomskinlig plats täcke de öppna delarna av maskinen för att oljan inte skulle stänka runtomkring.
Jag var bekymrad och tänkte: När kommer jag att bemästra denna maskin för att tillverka någonting själv? Och så länge jag inte hade tillverkat någonting måste jag nöja mig med den låga praktikantlönen och fortsätta att svälta.
Sasha kom närmare leende medan han torkade händerna med en trasa och stod bredvid mig. Han drog ut ett skrynkligt och oljigt paket av cigaretter ur bröstfickan på sin arbetskläder, spottade på golvet, mjukade upp en cigarett mellan tummen och pekfingret och tände den med tändsticka. Han var en snäll och glad ung man. Hans slitna, svarta, och oljiga arbetskläder liknade vad jag också hade fått. Han hade en brun och också oljig keps som satt på bakhuvudet och nära nacken med skärmen pekande rakt upp, som kepsen på många andra sovjetiska arbetare, och jag undrade alltid hur dessa kepsar kan stå kvar i ett sådant läge och inte ramlar av. Tills flera månader senare kände jag honom bara som Sasha men jag lärde mig så småningom att Sasha var ett vänligt och familjärt tilltalsnamn för Alexandr och hans fullständiga namn var Alexandr Tichonovitj Kryshan. Sasha drog ett bloss på cigaretten och frågade:
- Röker du inte?
- Nej!
- Det gör du rätt i!
Och när han såg att jag tittar bekymrad till maskinen, rörde han sin hand som att slå en tennisboll på golvet, och sa vissa saker som jag gissade menade: ”Bekymra dig inte! Du kommer att lära dig till slut!” och sedan ställde ena foten ovanpå en metallåda full med kugghjul, lutade armbågen mot knät, spottade på golvet, långsamt och med tydlig njutning drog ett bloss till och frågade:
- Hur gammal är du?
- Trettioett år.
Han log, pekade på mitt ansikte och sa saker. Jag gissade att han menade: ”Men du ser yngre ut!” Jag log tillbaka samtyckande och frågade:
- Själv då?
- Jag är tjugoåtta. Är du gift?
- Ja.
- Barn?
- En dotter.
- Hur gammal är hon?
- Två månader. Två månader och en vecka.
Sasha log igen, lyfte huvudet högre upp och utan att försöka dölja sin glädje och stolthet, sa:
- Men jag har två söner. Den ena är sex år och den andra fyra.
Och jag kom att tänka på att jag måste skynda mig hem efter jobbet, tvätta dotterns blöjor, och stryka dem som jag hade hängt i går för att torka. I detta land var engångsblöjor eller blöjskydd av plast inte uppfunna än.
Någon ropade efter Sasha och han gick. Jag stod kvar och tittade på hur maskinen gick. En ring hördes och jag tittade runt för att hitta varifrån ljudet kom. Det var medelålderskvinnan som satt i förarhytten av traverskranen vid taket som vinkade för att jag skulle ge väg. Kranen bar en stor container full med metallspån mot en lastbil som stod i andra ändan av verkstaden och syntes knappt genom en ridå av tjock dimma som hängde i verkstadens luft. Det droppade olja från containern och flisor regnade från den medan kranen gick. Jag gick åt sidan och kranen fortsatte sin väg. Luften i verkstaden, som var stor som en fotbollsplan, var klar när jag kom hit i morse och man kunde se andra ändan av verkstaden. Men den rök och dimma som skapades av den olja och tvållösning som sprutades mot metallbitar vid fräsning och svarvning, hängde i luften nu och tio meter bort blev saker svårtydda i dimridån. Oljan och denna dimma var giftiga, fick jag veta långt senare.
Grigori Ivanovitj kom till mig, lade sin hand på min axel och sa:
- Nå, hur går det? Har du lärt dig allt nu?
Jag log och sa: - Nej, inte än!
- Ta det lugnt! Du kommer att lära dig så småningom.
Jag ville torka mina oljiga händer med arbetskläderna men Grigori Ivanovitj hindrade mig och gick och hämtade en trasa från någonstans, gav den till mig, och sa:
- Vad vi vill från arbetarna är, vot, att de följer skyddsrutinerna noga, vot. Du måste akta dig hela tiden för att inte skära handen med vassa saker som vi jobbar med, och att du inte får skägg eller flisor i ögat, vot, inte får något tyngt på huvudet eller händer eller fötter... När du går i verkstaden, vot, måste du hela tiden kolla omgivningen, vot, akta dig för kranen. Om du eller någon annan av mina underordnade arbetare blir skadad, vot, kommer man att dra av min lön, för att jag är er ”master”… Du måste vara mycket försiktig. Vot. Kom nu så vi tar rast och går och setter oss och vilar lite.
Jag fick gissa mig fram genom vad Grigori Ivanovitj Druzjinin sa. Han, till motsats till Sasha, pratade långsamt och tydligt. Vår lärare i ryska hade lärt oss att ”vot” betyder ”den här”, och nu märkte jag att ordet kan användas för att fylla pauserna också när man pratar. Jag följde Grigori Ivanovitj och vi gick tillsammans mot ett bord som stod någonstans mellan flera maskiner.
Jag visste inte mycket om olika personernas roller eller positioner, eller om arbeten som utfördes i denna stora verkstad än. Jag visste inte mycket om hur mitt arbete skulle utvecklas vidare heller. Detta var den första dagen på jobbet. På förmiddagen dagen före befann jag och nio andra iranier på kontoret hos Ovtjinnikov som sades vara den högsta personalansvarige på denna stora fabrik som hette ”Verktygsmaskintillverkningsfabriken Oktoberrevolutionen”. Fabrikens vicechef Truchan och tre verkstadschefer, som senare lärde mig att kallades för ”natjalnik” fanns med på mötet. Det var tänkt att de skulle bestämma var vi skulle placeras. Jag tvingades att vara tolk därför att de andra inte hade lärt sig ens det lilla ryska som jag hade kunnat lära mig. Ovtjinnikov frågade var och en om vad de hade jobbat med och var i fabriken som de hade sett när vi visades runt kunde de tänka sig att arbeta. När alla hade placerats så var det min tur. Ovtjinnikov frågade:
- Ni själv då?
Jag sa: - Jag är ingenjör.
- Vilken ingenjör?
- Ingenjör i maskinteknik.
- Vilken inriktning?
- Maskiner och…
Och jag fastnade, rörde ena armen hit och dit i luften och försökte komma på vad termodynamik och kylteknik heter på ryska, och till sist pekade jag på fjärrvärmeradiatorn nedanför fönstret. En av verkstadscheferna hjälpte mig:
- Klimatanläggningar?
Det var inte riktigt vad jag tänkte säga, men jag, i brist på någon annan förklaring, bekräftade: - Ja, ja…
Han sa, medan han hade fäst blicken på mig:
- Zubarez (зубарез)…
Jag visste inte vad ordet betydde. Ovtjinnikov frågade:
- Var vill ni jobba? Vi kan inte anställa er som ingenjör. De har sagt till oss att ert parti har bestämt att ni ska arbeta som arbetare. Helt vanliga arbetare…
- Ja. Jag vet det. Men som ni vill… Var än är lämpligast för er.
Samma verkstadschef sa igen:
- Zubarez…
En annan verkstadschef sa: Sborsjtjik (сборщик)…
Ovchinnikov frågade: - Har ni inte valt någonstans själv?
Jag hade inte förstått så mycket av vad de berättade när vi visades runt och visste inte vad olika avdelningar gjorde och vilken var lämpligast för mig. Jag hoppades på att de skulle välja lämpligaste platsen för mig som ingenjör och därför ville jag låta de avgöra. Hur skulle jag kunna veta att det var mitt öde som bestämdes här och nu? Synd att jag inte sa ”sborsjtjik” för att ta Ardeshirs plats! Jag svarade:
- Nej. Var än ni vill.
- Zubarez…!
Ovtjinnikov tittade på den där verkstadschefen, och sa:
- Okej då, zubarez…
Varje "natjalnik" tog sina egna nya arbetare med sig, gick mot respektive verkstad och visade var de skulle befinna sig dagen därefter för att börja arbeta.
Och i morse, i första arbetsdagen, den 14 maj 1984, samma natjalnik, Valentin Semyonovitj Zjugolov, som tyckte jag skulle vara lämplig för att jobba som ”zubarez”, samlade mig och fyra andra iranier tillsammans med sina avdelningschefer i sitt kontor och lämnade över var och en av oss till olika chefer. När det var min tur sa natjalnik:
- Och vi lämnar denna unga man som är bäst av alla i språket till Grigori Ivanovitj…
Alla andra chefer skrattade, och jag förstod inte varför. Grigori Ivanovitj skrattade inte. Jag hade ingen aning om vad jag skulle arbeta med och vad ”zubarez” var tills vi kom till avdelningen där det stod många maskiner som fräste och slipade olika typer av kugghjul. Grigori Ivanovitj visade mig fler än trettio maskiner och sa att jag kommer att arbeta med nio maskiner som fräste och slipade spiralskurna koniska kugghjul. Sedan samlade han avdelningens alla arbetare vid detta samma gamla, slitna, och feta träbord, introducerade mig till dem, och utsåg Sasha som min mästare och lärare.
Och nu satt Sasha och några andra av arbetarna runt bordet och rökte. Jag och Grigori Ivanovitj satte oss på bänkar vid bordet bland dem. Arbetarna som pratade och skrattade blev tysta men efter en stund började de diskutera om någonting och även Grigori Ivanovitj deltog i diskussionen. Jag förstod ingenting av vad de sa men jag gissade att de pratade om mig. Jag kunde urskilja ”krig” och ”Iraq” i deras meningar. Sasha vände sig mot mig plötsligt och frågade:
- Vad jobbade du med tidigare?
- Som ingenjör i maskinteknik.
Alla stirrade på mig tyst, undrande och tvekande. Grigori Ivanovitj frågade stammande:
- Hur… menar du… ingenjör? Var har du studerat?
- På tekniska högskolan.
- Vilken högskola? Du kanske menar något yrkesgymnasium?
- Nej, nej. Högskola…
- OK. Men var jobbade du?
- På en fabrik.
- Vilken fabrik?
- Aluminium… - och letade efter ryska ordet för profil.
- Vad gjorde du där?
Jag visste inte vad ”teknisk chef” hette på ryska och sa ”konstruktör” i stället.
En av arbetarna som hette Leonid Zezulevitj och vars tal var helt obegripligt för mig och senare fick jag veta att han pratade bara på vitryska frågade någonting och jag som inte hade förstått, frågade:
- Vad?
Sasha upprepade:
- Men varför kom du hit och blev arbetare då?
Jag visste inte hur jag skulle svara. Med min bristfälliga språk hur skulle jag kunna förklara saker en del av vilket inte ens själv hade förstått? Hur skulle jag berätta om hur jag hade hamnat där? Jag visste ju själv inte än att en Maoistisk - Pol Potistisk teori utfärdad av en av mina partiledare, Hamid Safari, hade kastat mig in i detta arbete och denna fabrik. Att förklara sådana saker skulle vara svårt till och med på persiska och om jag inte kunde berätta på ett för dem övertygande sätt så skulle de tro att jag ljuger. En arbetare som är ingenjör? Varför skulle de tro det? Jag sa till slut:
- Man säger att så ska det vara…
Alla blev tysta och frågade ingenting mer. Alla reste sig och gick åt var sitt håll och mot var sin maskin efter en stund. Och jag satt där och hörde bara bullret från maskinerna.
No comments:
Post a Comment