- Menar du… att du degraderades till soldat?
- Ja.
- Menig soldat alltså?
- Just det.
- Men varför? Är du inte utexaminerad från högskolan? Du måste ha fått dåligt betyg i militärutbildning, eller visat dig vara odisciplinerad, eller gjort någonting och hamnat i kollision med befälhavaren.
- Nej, har inte gjort nåt, utan har varit politiskt aktiv. Har suttit i fängelse.
Sergeanten vände ansiktet mot mig, förvånad och lite förfärad ögnade mig en lång stund, och körde resten av vägen utan att säga ett ord.
Det var på morgonen efter flaggningen som alla fick följa kompaniet till övningar utom mig och Abdullah. Kompaniets befälhavare löjtnant Abbas Tehrani beordrade oss att stanna kvar i sovsalen och vänta, för att man från högre upp i garnisonen ville prata med oss. Jag kunde gissa vad detta samtal skulle kunna handla om. Och nu väntade Abdullah i halvmörka sovsalen på att jag skulle komma tillbaka. Han kom fram till mig och med skrämd blick frågade tyst på azerbajdzjanska:
- Vad hände? Vad frågade de?
- Inte mycket! De tog mig till chefen för kontraspionaget major Bai-Ahmadi. Först drog han ut en låda och tryckte på en knapp, som jag gissar var en bandspelare. Sen sa han helt öppet: ”Som du vet själv så har du hamnat i straffregistret för politisk aktivitet. Men om du nu lovar skriftligt att samarbeta med arméns kontraspionage så får du fortsätta utbildningen, bli fänrik, och utföra din värnplikt som officer. Annars är vi tvungna att avbryta din utbildning, och då förvisas du till någon avlägsen garnison och tjänstgör som menig soldat med soldatlön. Som jag har fått höra så är du en duktig och disciplinerad student. Det är synd att med en sådan attraktivitet och välbyggd kropp som du har, så ska du ta på dig soldatuniform. Men med officersuniform kommer tjejer att falla pladask i dina fötter. Därmed kan du både ragga tjejer och även hjälpa oss och tjäna fosterlandet.”
Jag tystnade. Abdullah frågade otåligt: - Vad sa du då?
- Jag sa att jag inte är av den typen. Att jag inte har den nödvändiga förmågan. Att jag avskyr spioneri och angiveri. Bai-Ahmadi sa: ”Menar du att du inte vill tjäna fosterlandet?” Och jag sa att man inte behöver nödvändigtvis ägna sig åt angiveri för att tjäna fosterlandet.
Abdullah stoppade ena sidan av sin mustasch med fingrarna i munnen fortare och fortare och bet i den allt snabbare. Han frågade:
- Sa han ingenting annat?
- Nej. Han sa bara: ”Då kan jag inte hjälpa dig med något”, och jag lämnade hans kontor.
Abdullah, insjunken och orolig, vände sig och gick mot den halvmörka hörnan i sovsalen och stod vid sin säng.
Vid flaggningen nästa morgon stod jag i första raden av femte kompaniet bredvid Abdullah och i stället för att stirra på flaggan hade jag som vanligt vänt huvudet lite åt vänster och tittade på den röda horisonten bakom bergen Mehrchal där solen höll på att gå upp, och njöt av soluppgången. Guerami som stod bakom mig viskade: - Allas keps pekar framåt utom din som pekar åt vänster hela tiden!
Löjtnant Tehrani kom mot oss och jag trodde att han skulle skälla ut Guerami för att han hade pratat. Men han viskade till mig och Abdullah att vi inte behövde vara med vid flaggningar eller i övningar hädanefter och kunde stanna i sovsalen och vänta tills vi blir informerade om vad vi ska göra.
Den tredje dagen före lunch kallades vi till andra bataljonens befälhavare major Moshiris kontor. Det fanns en annan student till i hans kontor. Han hette Towhid och var från det tredje kompaniet. Jag hade inte hört någonting annat än fula svordomar ur major Moshiris mun under de tre månaderna som vi hade varit där. Men nu var han plötsligt sansad och lugn och höll ett tal för oss tre. Han uppmanade oss att vara duktiga och samarbeta där dit vi skickas och, vem vet, kanske skickas vi tillbaka hit till Teheran igen. Jag och Abdullah lämnade kontoret när hans tal var slut, men Towhid blev kvar och jag hörde honom säga: ”Men herr major, jag trodde att mitt problem var löst. Min befälhavare i kompaniet, kapten Guerami, sa till mig att saken var klar.” och jag tänkte ”stackars dig! Major Bai-Ahmadi har lyckats lura dig!”
På kvällen, före släckning, var det dags att skaka hand med alla i sovsalen och ta farväl. I en hörna mötte jag Arzhang. Han hade blivit en nära vän med mig under senaste veckorna, hade småpratat mycket och frågat ett och annat. Och nu, vid avsked, sa han: ”Var rädd om dig ungen!” Jag gick några steg bort och tänkte ”ungen?” varför kallar han mig så? och kom plötsligt ihåg att han också hade sagt att ha suttit i fängelse för ”aktivitet mot rikets säkerhet”. Men… varför inte han kallades till Bai-Ahmadi då, och varför inte han avvisas som oss? Vilken naiv ”unge” hade jag varit!
Tungt i huvudet och hjärtat gick jag till kompaniets andra sovsal och tog farväl.
På eftermiddagen dagen därefter kom en sergeant och beordrade oss att samla våra saker och vara beredda för att skickas till garnisonen Chehel Dokhtar utanför staden Shahrood. Grabbarna i kompaniet skämtade med oss och sa att där kommer fyrtio jungfrur att sköta oss! Det var garnisonens namn, hämtat ur ortens namn, som betydde fyrtio jungfrur. Jag kunde inte minnas var Shahrood låg geografiskt. Alla mina och Abdullahs försök för att få åtminstone en enda dag ledighet för att kunna informera våra familjer om vart vi skickades var lönlöst. Vi fick ta med var sin armésäck och sitta på flaket i en armélastbil. Där satt även Hodjjat och Abolfazl från den första bataljonen också. Även As’ad skulle vara med men han kom lekande med en radband med stora kulor i handen, drog sergeanten åt sidan, pratade lite med honom, och sedan gick sin väg. Jaså! Det fanns alltså andra sätt för att kunna senarelägga denna resa! Och Towhid var inte där heller. Hade hans ”problem löst sig”?
Ett par hundra meter bort satt en soldat från musikkompaniet i gården och övade med sin klarinett. Han spelade två noter – endast två noter – och upprepade dem. Ändå lät dessa två toner och avståndet mellan dem så vemodigt så de spelade på några strängar djupt i mitt hjärta och gjorde mig sorgsen. Jag tyckte inte om armén och krigföringen. Hade ofta under övningarna skrikit inombords mot befälhavarna att: ”Jag vill inte lära mig sådana saker; vill inte kriga; vill inte döda någon människa; aldrig; under inga omständigheter!” Men ändå hade fått näst bästa betyget i skjutbanan bland 150 personer. Nu tänkte jag: tänk om de kunde låta mig vara i musikkompaniet och lära mig spela ett instrument i stället för att skjuta.
***
Major Bai-Ahmadi var en av de duktigaste officerare i kontraspionage i Shahens armé. Han hade specialiserat sig i att avslöja Sovjets spionnätverk i Iran och hade utfört briljanta operationer. Han lade stor vikt på att lära oss olika knep i kontraspionage och brukade visa filmer under sina lektioner. I en av dessa lektioner visade han ärren i sitt ansikte med stolthet och berättade att förutom kriget mot gerillagrupper i Dhofar, hade han även kommenderats att kriga i Kambodja på amerikansk sida och det var där han fick såren. Han blev senare uppgraderad till överstelöjtnant men tvingades fly ur landet efter revolutionen 1979 och utomlands gick han med i den rojalistiska gruppen Derafsh-e-Kaviani under Manuchehr Ganjis ledning, och år 1989 under ett kuriruppdrag i Dubai dödades han av Islamiska Republikens utsända som hade fått kännedom om uppdraget i förväg.
***
Towhid kom, med några månaders fördröjning, till samma avlägsna garnison som vi bodde i, och även han degraderad till menig soldat. Men han höll sig inte så nära oss andra. Han var praktiserande muslim och bad regelbundet. Han hade gått ut en sorts tvåårig teknikutbildning på Nafisi Teknikum men tyckte om att bli tilltalad "herr ingenjör" och därför insisterade han med att tilltala alla oss andra som hade gått ut tekniska högskolor ”herr ingenjör”. Han var där nära sex månader och sedan i september 1978, i revolutionens gryning, ”löste hans problem sig”, fick sin fänriksgrad i Shahens armé, och återvände till Teheran. Efter revolutionen vände han kappan efter vinden igen, hamnade nära ledningen av ett parti som hette Islamiska Republiken som var grundad av välkända mullor. Den 28 juni 1981 dödades han tillsammans med nästan hela ledningen av partiet i en kraftig explosion av en bomb som var placerad av Mujahedin Khalq i partiets högkvarter.
No comments:
Post a Comment