06 April 2020

Tjära i honung - 9

ترجمه‌ی سوئدی بخش نهم از «قطران در عسل»:

Den militära personbilen körde mot Khorasan-torget. I den tunga trafiken och bakom ett rött ‎ljus hoppade Abolfazl ner från flaket och sprang i väg. Jasså! Detta var ju också ett annat sätt ‎att fördröja resan till Chehel-Dokhtar. Jag kittlades också av tanken att göra det men jag ‎hade mindre och mindre band kvar till Teheran nu. Mina alla vänner och klasskamrater från ‎högskolan hade fortsatt livet, en del hade skaffat familj, och andra hade spridits åt alla håll. ‎Nyfikenheten om vad som väntade mig var starkare än banden till Teheran. Jag hade inte ens ‎någon nära och kära kvar i Teheran som jag kunde ringa och berätta om min flytt. Därför ‎föredrog jag att följa sergeanten. Han köpte bussbiljetter åt oss på en bussterminal i Khavaran ‎avenyn. Vi satte oss i bussen på kvällen och gav oss i väg.‎

Bussen körde i mörkret och vi hade inte möjligheten att roa oss med att titta på naturen. Jag ‎hade åkt denna väg två gånger tidigare med vänner till Semnan och Shahmirzad och därifrån ‎hade vi vandrat vidare i fyra dagar genom berg och skog till Behshahr. En annan gång i ‎Nowruz 1354 (mars 1975) hade jag åkt denna väg tillsammans med en stor grupp i högskolans ‎buss för en tvåveckors ”vetenskaplig expedition” till Afghanistan och Pakistan.‎

Vi kom fram till Shahroud mitt i natten. Sergeanten lät oss sitta i ett kafé och sa att han inte ‎kunde ta oss till garnisonen så sent på natten och lämna över, och vi måste fördriva tiden i kaféet ‎tills på morgonen. Kaféet låg bredvid ett garage som hette Moghaddam och som var stadens ‎enda bussterminal. Detta garage låg i stadens huvudgata och mitt i staden. Ena ändan av gatan ‎var början på vägen till staden Damghan, och andra ändan gick till garnisonen Chehel-Dokhtar ‎och vidare till städerna Shah-pasand, Gonbad-e-Kavous, och Gorgan.‎

Sergeanten försvann efter någon timme och visade inte sig förrän på morgonen. Våra bekanta ‎sa senare att sergeanten borde ha tagit oss dit med snabbtåg, han borde ha köpt middag åt oss, ‎och han borde ha skaffat sovplats på vandrarhem för oss. Han hade därmed tagit alla pengarna ‎själv och dessutom pengarna som var avsedda för As’ad som blev kvar i garnisonen i Teheran ‎och Abolfazl som hoppade ner från flaket. Kvittona kunde han förfalska hur lätt som helst. Vi ‎tre satt där till morgonen och fyllde magen med te och cigarettrök. Vi kände inte varandra så ‎mycket, och i den situationen var var och en insjunken i sin egen sorg och tänkte på sitt eget ‎öde, och därför hade vi inte mycket att prata om med varandra. Vi frågade kaféföreståndaren ‎lite om Shahroud och Chehel-Dokhtar, och sedan var det bara te, cigarettrök, och tupplur vid ‎kafébord.‎

I gryningen den 22 februari 1978 vinkade sergeanten till garnisonens servicebuss i Shahrouds ‎centrala torg, och vi steg upp på bussen. En senior officer som satt i första raden skällde ut ‎sergeanten för att han inte hade kört oss till garnisonen med betalt färdmedel, och sergeanten ‎var bara tyst. De pengarna hamnade också i hans ficka. Efter tre kvarts bussresa kunde jag se ‎vakttornen och taggtrådarna runt garnisonen i halvmörkret. Tanken gick till scener ur filmer ‎om nazitysklands fångläger som Colditz.‎

Bussen släppte oss vid vaktposteringen i huvudentrén som kallades för ”nordfronten” och ‎fortsatte sin färd in i garnisonen. Det var mycket kallt. Ett tjockt och kristallklart lager av is ‎täckte marken. En isande vind blåste bakifrån, från de nordiska höga bergen. Horisonten var ‎röd i vänstra sidan och solen var på väg att gå upp. Här fanns inte berget Mehrchal men ‎gryningsutsikten var kanske vackrare än vad jag brukade se i Farah-abad. Hundra meter bort ‎och mittemot oss började garnisonens envåningskontorsbyggnader som var av sten, och jag ‎kunde inte se var byggnaderna tog slut. Men längre bort söderut var horisonten öppen och det ‎märktes att någonstans där borta började den stora och ödsliga öknen i centrala Iran, Dasht-e-‎kavir.‎

Huvudet virrade efter nattens sömnlöshet. Jag hade inte ätit middag och frukost, för att inte ‎hade så mycket pengar i fickan. Abdullah hade det inte bättre. Länge därefter, minst i 21 ‎månader som var kvar av min värnplikt, skulle jag inte ha mer pengar än en menig soldats ‎futtiga lön. Värnpliktiga officerare fick cirka 1500 tuman i månaden på den tiden (1500 ‎kronor, enligt den tidens valutakurs). Men vi soldater skulle få bara 133 ryals (1 krona och 33 ‎ören) i månaden, som räckte bara för tre paket cigaretter, och vi skulle äta garnisonens ‎matranson.‎

Vår sergeant satt i vaktrummet och vi tre stod utanför och darrade i kylan. Det verkade som ‎att vi skulle stå där tills morgonflaggningen var slut, och sedan skulle man bestämma om oss. ‎Någon timme senare kom vakthavande befäl, skrev under de papper som sergeanten hade med ‎sig och tog oss med till staben för garnisonens första kolonn som sysslade med organisatoriska ‎frågor. Det skrevs och utbyttes en del papper där också, och sedan tog sergeanten oss med för ‎att lämna över till respektive kompani. Alla tre hamnade vi i andra bataljonen.‎

Sergeant Ahmadi som var femte kompaniets kamrer tog emot mig. Det var som skrivet i mitt ‎öde att jag skulle tillhöra den femte kompaniet av andra bataljonen överallt! Sergeant Ahmadi ‎visade kompaniets sovsal och sa att jag kunde lämna mina saker under någon säng tillfälligt, ‎och försvann. Jag gick in i ett av stenbyggda sovsalarna. Det var en sal på 15 gånger 15 ‎meter stor full med trevåningssängar. Det fanns ingen där. Jag tryckte min officersväska och ‎soldatsäck under första sängen och kom ut. Soldaterna hade tagits till övningar ute ‎någonstans, verkade som, och det syntes ingen runt kompaniets byggnader.‎

Här var ett utbildningsgarnison. Var fjärde månad tog man hit, och även till många andra ‎garnisoner, nya grupper av värnpliktiga soldater från olika städer och byar runtom i landet, ‎utbildade dem i fyra månader, och sedan delade dem bland totalförsvarets olika garnisoner.‎

Jag gick runt lite och tittade och försökte att minnas sovsalens plats bland alla enformiga ‎byggnader. Abdullah kom mot mig och samtidigt höll han på med att stoppa högra sidan av ‎sin mustasch i munnen med sina fingrar och bet i den. Vi promenerade lite tillsammans och ‎stod vid någon mur i bleka solen, utan att växla ett enda ord. Det kurrade i magen, jag var ‎hungrig och cigarettröken, i stället för att blockera hungern, gjorde att jag mådde illa.‎

Det var lunchtid till slut. Kompaniet återvände från övningar, och soldaterna kastade sig in i ‎sovsalar med buller och bång. Några minuter senare kom de ut var med en aluminiumskål i ‎handen. Vi kom överens med Abdullah om att vi följer soldaterna i vårt eget kompani, får mat, ‎och återvänder till samma plats och äter tillsammans.‎

Jag hämtade en djup melamintallrik och bestick ur min officersväska och följde skålutrustade ‎soldaterna. Alla var på väg mot en torr, stenig, och bred flodbädd som gick genom garnisonen. ‎Bredden på denna torra bädd var kanske över 50 meter i vissa ställen. Långt inne i steniga ‎bädden och bredvid en rinnande bäck stod olika kompaniernas matdelare bredvid stora kittel. ‎Soldaterna stod i kö i var sitt kompani och fick mat. Jag ställde mig i femte kompaniets kö. De ‎enkla, analfabetsoldaterna tittade häpna och med öppna munnar på mig som om de hade sett ‎en utomjording. Det var berättigat! Med den välstrykta officersuniformen, röda banden vid ‎byxbenen, dekorationen vid skjortärmarna och kepsen, liknade jag inte deras egna officerare ‎ens. Jag var ett mycket opassande element i deras kö, men jag var hungrig!‎

Jag stod ut med tyngden av alla dessa blickar och rörliga frågetecknen och kom fram till kitteln ‎till slut. Jag räckte fram handen med tallriken. Matdelaren tittade upp så fort han såg tallriken, ‎förstelnade en stund, med stora ögon ögnade mig från topp till tå, öppnade och stängde ‎munnen som en fisk några gånger och försökte säga någonting men fick inget ljud ut ur munnen, ‎vände hjälplöst och frågande tittade på kompaniets äldre ”gamla” soldat, men soldaten, Anne-‎Morad Gharavi, som om visste vad det hela handlade om, var till ingen hjälp och tittade bort. ‎Matdelaren kunde inte göra någonting annat än att göra sitt jobb: han hällde en spade ris i min ‎tallrik, och en annan matdelare som stod bredvid honom och inte var mindre häpen, följde ‎honom automatiskt och tog en skopa zucchiniköttgryta ur en kittel där en decimeter fett flöt ‎över grytan, och hällde ovanpå riset i min tallrik. Det kändes att jag höll på att smälta och bli ‎mindre och mindre under tyngden av dessa två och alla andra soldaternas blickar, men hur ‎svårt än det var och innan jag smälte till noll, tog jag mig till mötesplatsen med Abdullah. Jag ‎hade inte hunnit svälja den första biten då även Abdullah kom. Vi satt på huk sida vid sida ‎vid muren och under vintersolen, lade tallrikarna på marken, och åt i tystnad.‎

No comments: