Jag tar foten ur gaspedalen och kör åt sidan. Roterande blåa ljusen följer mig. Jag kör mot kanten av motorvägen. Blåa ljusen följer också. Jag stannar, och de stannar också några meter bakom mig. Nu är det dödstyst i Palatstorget i S:t Petersburg. En mjuk vind blåser över torget och smeker denna döda flickans hår, som ligger i sitt blod, och vid skägget på den där döda bonden som har fäst blicken på himmelen för evigt. Där ligger en fana som har trampats av polishästarna. En trasig trumma rullar sakta bort. En jämrande mor letar efter sitt försvunna älsklingsbarn. Och en polisman knackar på bilrutan.
Jag drar ner rutan. Han säger:
- Kan du stänga av radion?
- Ja, visst, visst.
- Det blev lite för fort här.
- Jaså! Nej..., jag vet inte. Kanske. Förlåt!
- Vet du vad är högsta hastigheten här?
- 90?
- Och vet du hur fort du körde? Över 130!
- Jag märkte inte det. Kollade inte hastighetsmätaren.
- Jag måste se ditt körkort.
Jag öppnar bilbältet, tar fram plånboken ur bakfickan, öppnar den, och lämnar över körkortet. Han tittar på det och när han vill jämföra fotot med mitt ansikte så torkar jag självmant tårarna med handen. Han ser, och frågar:
- Har det hänt något?
- Nej, nej. Det var inget!
Vad ska jag säga? Hur kan jag förklara för denna svenska polisman? Vad vet han? Vad förstår han av smärtan i mitt hjärta?
- Är det något problem?
- Nej…
- Fick du något i ögat?
- Nej, nej. Bara mina bröder…
- Har det hänt något med din bror?
Och jag får en klump i halsen och underläppen darrar. Rösten brister och tårar attackerar ögonen:
- Mina bröder… De mördade mina bröder och systrar… De jävlarna avrättade allihopa…, utan rättegång. Oskyldigt. 60 personer som jag träffade dagligen och jobbade tillsamman med. Jag älskade dem... De hade suttit i fängelse i sex år…
- Jaha…? Var…?
- I Iran… - och torkar tårarna med handen.
- Vänta här! Jag ska bara kolla körkortet.
Han går, lämnar körkortet till sin kollega, och kommer tillbaka med alkoholmätaren.
- Har du druckit någonting i dag?
- Nej. Ingenting.
- Blås här, och vi får se.
Jag blåser i pipan med all kraft. Han tittar på mätaren och säger:
- Du har ju inte druckit en kopp kaffe ens! – och går.
Han kommer tillbaka efter ett bra tag, håller körkortet framför mina ögon, och säger:
- Detta kunde vara sista gången du såg detta körkort men vi hittar ingen tidigare anmärkning på dig och du kan köra vidare denna gång. Men se till att inte åka fast igen! Kör hem, ta det lugnt, ring hem och hälsa syskonen så att du inte behöver längta efter dem! Varsågod! Kör försiktigt!
- Tack! Visst, visst!
Han går. Jag kastar körkortet i passagerarsätet, lutar pannan mot ratten, och fingret söker sig till radioknappen. Jag ser Mehrdad Fardjads glada min. Samma kväll, samma kväll som de tog honom och han kom aldrig tillbaka, skulle han ha bröllopsfest. Lite bortre står Asghar Mahboub som om efter sitt senaste skämt småskrattar under mustaschen. Bredvid står Aboutorab Bagher-zadeh med huvudet i bandage: Han har rivit sönder sitt ansikte för att de inte ska kunna tvinga honom att ”erkänna” brott framför TV-kameror. Alla avrättades sex år efter gripanden.
Jag trycker på knappen och nu är det den tredje satsen, sorgemarschen för martyrer i Palatstorget…
---------------------------------------
Länkar i denna del:
1- Del 2 av andra satsen i Sjostakovitjs 11:e symfoni:
https://youtu.be/kBEwf_zdrnw?t=1377
2- Tredje satsen ur samma symfoni: https://youtu.be/kBEwf_zdrnw?t=1803
No comments:
Post a Comment