10 June 2020

Tjära i honung - 17

ترجمه‌ی سوئدی بخش هفدهم «قطران در عسل»:

Jag bestämde mig dagen därefter för att med lätt gymnastik och mentala övningar höja min ‎moral. Detta hjälpte mig en hel del och jag fick tillbaka min inre balans. Men ingen kom till ‎cellen eller frågade efter mig i en hel vecka. Detta påminde mig om ryktena som gick bland ‎folk och handlade om att: ”De grep en och sen hörde ingen någonting av honom”. Jag hade ‎ingen spegel för att se hur jag såg ut men det kändes att jag såg ofräscht ut och stank. Min ‎kropps lukt plågade mig själv.‎

På morgonen den sjunde dagen öppnades cellens dörr två gånger och varje gång släpptes en ‎ny fånge i cellen. Den ena var en medelålders man som hette Monsef och hade en grå och ‎stor mustasch. Hans tinningar hade grånat och han hade tappat håret i hjässan. Han var ‎ingenjör och hade gått ut tekniska fakulteten i Teherans universitet som VVS-ingenjör för ‎länge sedan. Han berättade att de hade tagit hit honom för att förhöra honom om Mehdi ‎Fazilat-kalam som var en beväpnad gerilla på rymmen. Den andra var en ung man, Mohammad ‎Amir-shah-karami, med blåa ögon och tunna blonda hår. Han studerade fysik i tredje året på ‎min högskola och det verkade att även han hade gripits för deltagande i antiamerikansk ‎demonstration. Han hade stark brytning på Esfahani och var en religiös fanatiker.‎

Jag var glad för att dela cell med några andra för att deras närvaro var bra i alla fall, fyllde ‎ensamheten och man glömde bort minuternas och timmarnas tyngd. Utöver enstaka ord som ‎jag hade växlat med vaktmästarna hade jag inte pratat alls i en hel vecka och att sitta och prata ‎med nya medfångar var för mig en gåva från himlen. Än så länge visste jag ingenting om ‎infiltrerande eller tjallande cellkamrater, och kände mig glad och bekväm med dem.‎

Knappt någon timme efter ankomsten av nya medfångarna kom frisören och vi togs ut till den ‎lilla korridoren utanför cellen en efter en för att klippa håret. Först tog de Monsef och efter ‎ett tag hörde vi hur han bråkade med frisören som ville raka bort även hans mustasch helt. ‎Monsef kom tillbaka till slut segrande med snaggat huvud och mustaschen i behåll. Jag var ‎sist som satt i frisörstolen och när jag kom tillbaka till cellen skrattade Monsef och Shah-‎karami åt mitt nya utseende. Monsef sa:‎

‎- Du är ju så ung! Är du verkligen 19 årig student? Detta ditt utseende påminner om ingen ‎äldre än en niondeklassare. Inte sant?‎
Och Shah-karami höll med honom.‎
Jag kände ingenting stötande i deras skämt och skratt och glädjekänslan för deras närvaro var ‎fortfarande starkare än alla andra känslor för mig.‎

På eftermiddag fördes vi med ögonbindel till ett badhus med många duschkabiner och vi fick ‎tre minuter på oss för att tvätta oss. Jag kom tillbaka med tvål kvar på kroppen.‎

Monsef lärde oss att tömma ena ändan av det unkna bröd som vi fick, för att använda det ‎som sked, och att använda brödresterna för att rensa fettet ur skålen för att kunna diska dem ‎lättare och renare. Han hade många och roliga saker att berätta och snart började vi prata om ‎universums tillkomst och olika teorier om det. Monsef pratade om Big Bangteorin. Jag hade ‎läst om denna teori lite här och var. Men Shah-karami trodde bara på Koranen och dess ‎tolkningar och var övertygad om att Koranen var en samling av all vetenskap. Han sa med ‎mycket mystisk ton att vetenskapsmännen i fysik har helt nyligen kommit med teorier om att ‎elektroner är ihåliga bollar, medan trettonhundra år tidigare har samma sak skrivits i Koranen ‎efter uppenbarelse från Gud.‎

Monsef försökte artigt och med ett avundsvärd lugn förhindra oss från att hamna i ‎ideologisk gräl med varandra och vi fortsatte våra diskussioner mycket vänligt. Jag och Shah-‎karami gav vår cigarettranson till Monsef och lät honom, i sommaren hetta, sova vid väggen ‎där det fanns ett litet luftintag i fönstret högst upp nära taket.‎

Två dagar senare flyttades vi med förbundna ögon till tredje våningen. Nya cellen hade inget ‎fönster och var trapetsformad vars smala ända var dränkt i mörkret för evigt.‎

Efter lunchen, när det var dags för diskning, såg jag ett rum mittemot toaletterna med kaklade ‎väggar och en hög säng och olika redskap, och gissade att detta måste vara tortyrkammaren. ‎Några timmar senare fick jag min gissning bekräftad. En fånge torterades och hans ‎omänskliga, hemska, och skakande skrik beordrade alla till tystnad. Vi tre satt i den mörka ‎cellen i en liten cirkel mittemot varandra i den lilla ljusfläcken som kom från en svag lampa ‎som hängde utanför hålet ovanför dörren. Vi hade kramat var sina knän och våra blickar ‎möttes med varandra med den torterade fångens varje skrik. Varje skrik var som en våt borste ‎som drogs på min rygg. Jag var förvirrad bland mina känslor: ilska, avsky, skräck, medlidande, ‎glädje för att det inte var jag som torterades, nyfikenhet, och många andra otydliga känslor ‎inom mig kämpade mot varandra och växlade plats med varandra.‎

Även tortyrens slut minskade ingenting av tyngden på vår tystnad. Vi samtalade inte längre ‎och var och en var djupt dränkt i egna plågsamma tankar. Efter en middag som jag knappast ‎kunde svälja, och när jag var på väg att återvända från diskningen, på väg ut ur toalettdörren, ‎förhindrades jag plötsligt av medföljande soldaten och han knuffade mig bakom dörren. ‎Fångarna fick inte se varandra men jag hann i den korta stunden och i en ögonkast se vad jag ‎inte fick se: De höll på att föra en torterad okänd fånge tillbaka till sin cell. Han var ‎medvetslös. Hans huvud hängde på hans bara bröst. Hans vita skjortans knappar var rivna. På ‎skjortans rygg syntes breda ränder av blod. Två soldater hade tagit under hans armar på båda ‎sidor och hans ben drogs svepande på golvet. De blodfläckar som syntes på bandaget i hans ‎fotsulor etsade sig i mitt huvud för evigt. Soldaterna tog honom till cellen, plåtdörren och ‎skjutlåset ekade i korridoren, och först då lät min vakt mig att lämna toaletten. På väg till ‎cellen tittade jag på soldatens ansikte och kunde märka smärta och avsky. På golvet i ‎korridoren syntes två linjer av blod som hade lämnats av torterade fångens fötter. Spåren gick ‎till cellen bredvid vår cell.‎

Jag berättade ingenting av det jag hade sett till mina cellkamrater men lite senare, när vi ‎förberedde oss för att sova, vaknade fången i cellen bredvid och började kvida. Jag kunde inte ‎sova en blund hela natten.‎

På morgonen började Monsef att prata med vaktmästarna och klagade över att cellen var ‎mörk, hade inget luftintag, att han var i hög ålder, att kände sig kvävd av mörkret och värmen ‎och brist på luft, och önskade att de flyttar oss tillbaka till andra våningen. Redan före ‎lunchen fick vårt önskemål gehör och vi flyttades till en annan cell en trappa ner.‎

Det kändes märkligt att administrationen i fängelset gick med på denna önskan. Senare, när vi ‎flyttades till öppna anstalten fick jag höra från Shah-karami och flera andra att Monsef hade ‎tvingats till att bli tjallare och samarbetade med torterarna. Jag trodde inte på dem.‎

‎***‎
Tio år senare, arbetslös, bostadslös, förföljd av Islamiska Republikens säkerhetspolis, ‎bekantskapsnätverket föreslog mig ett VVS-företag för att söka jobb. Väl på plats visade det ‎sig att företagets VD är samma monsef. Min bekant på företaget nämnde honom, det ‎påminde mig om minnena från tio år tidigare och jag bad att få träffa honom. Ingenjör ‎Monsef blev inte glad av att träffa mig, kunde inte komma ihåg mig, och frågade om jag var ‎den medicinstudent som hade plågat honom i fängelset och spridit dåliga rykten om honom. ‎Det var inte jag och jag fick inget jobb eller skydd hos honom heller.‎

‎***‎
Mohammad Amir-Shah-karami var medlem och en av grundarna av religiösa gruppen ‎‎”Mahdaviun” som kämpade mot Schahen. Några år efter fängelset dödades han av SAVAKs ‎kulor vid en gatustrid. Hans bror, Mehdi, även han student på vår högskola, också satte sitt liv ‎vid en explosion av en hemmagjord bomb som han körde med sig på en moped i Esfahan.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

07 June 2020

دیدارهای احسان طبری - ۴

روزی به دعوت محمود اعتمادزاده (م.ا. به‌آذین) (۱۳۸۵-۱۲۹۳) و همسرش، احسان ‏طبری و همسرش را برای ناهار به خانه‌ی آنان بردم. با ‏اصرار طبری و همسرش، و البته اصرار اقدس خانم همسر به‌آذین، برای نخستین و واپسین بار ‏میهمان سفره به‌آذین بودم و نان و نمکش را ‏خوردم. همسر هنرمند و مهربان به‌آذین روی میز ‏دوازده‌نفره‌ای که در اتاق پذیرایی بزرگی جای داشت سفره ‏رنگینی چیده بود. جز ما سه میهمان، ‏بقیه همه اعضای خانواده‌ی بزرگ به‌آذین بودند. از آن میان من با کاوه پسر به‌آذین از پیش از انقلاب، ‏به واسطه‌ی یک دوست مشترک، و از برنامه‌های کوه‌پیمایی دانشجویی آشنایی داشتم. اما بر سر ‏میز دور از هم افتاده‌بودیم و من در این مجلس احساس غریبی می‌کردم. طبری چند بار کوشید مرا ‏نیز در گفت‌وگوها شرکت دهد، اما در تمام طول چند ‏ساعتی که آن‌جا بودم هیچ گفت‌وگوی ‏مستقیمی میان من و به‌آذین پیش نیامد.‏

چند بار در سکوتی که پیش آمد، خواستم به به‌آذین بگویم که «در آن تحصن بزرگ دانشگاه صنعتی ‏آریامهر در ۲۴ آبان ۱۳۵۶ که شما صبح فردایش آمدید و کمک کردید که بست نشستن به شکل ‏آبرومندانه‌ای به پایان برسد، من یکی از گردانندگان جلسه بودم. من شما را روی صحنه بردم و ‏معرفی کردم»، اما با خود فکر کردم که گفتن چنین چیزی بی‌گمان نوعی خودشیرینی حساب ‏می‌شود، و خب، که چی؟ پس دم فرو بستم.‏

طبری یادداشت‌هایی خطاب به به‌آذین و نیز مطالبی برای درج در دفترهای "شورای نویسندگان و ‏‏هنرمندان ایران" می‌نوشت که من می‌بایست به به‌آذین برسانمشان. هر بار پیشاپیش تلفن می‌زدم، قرار ‏می‌گذاشتم ‏و به منزل به‌آذین می‌رفتم. او مرا سرپایی و در گاراژ ورودی خانه‌شان می‌پذیرفت، ‏سلامم را جویده پاسخ می‌داد، ‏یادداشت را می‌خواند، سری تکان می‌داد، "خوب" می‌گفت و بعد ‏نگاهم می‌کرد. می‌پرسیدم: پاسخی ندارید؟ ‏چیزی ندارید برای ایشان [طبری] ببرم؟ می‌گفت ‏‏"خیر!"، خداحافظی می‌کردم و می‌رفتم. سخنی بیش از این با ‏هم نداشتیم! من اهل خودشیرینی ‏و چاپلوسی نبودم و بی‌گمان او نیز هرگز به خودشیرینی و چاپلوسی راه ‏نمی‌داد. از خمیره‌ای ‏مشابه بودیم: درونی حساس و لطیف داشت که به ناگزیر می‌بایست جامه‌ای سخت و ‏خشن بر آن ‏بپوشاند تا از دید و گزند نامحرمان ایمنش دارد. تا آدمی را خوب و ژرف نمی‌شناخت، دری به درون ‏وجودش به رویش ‏نمی‌گشود و مهر از لب بر نمی‌داشت.‏

یک بار می‌بایست چند نوشته‌ی طبری را همراه با یادداشتی به به‌آذین می‌رساندم. اما تا فرصتی ‏پیدا کنم و کار را انجام دهم، طبری نوشته‌های دیگری بر آن مجموعه افزود، و یادداشت تازه‌ای ‏نوشت. چنین بود که یادداشت نخست طبری پیش من ماند:‏

‏«دوست بسیار عزیز و نازنین [به‌آذین]‏

مثل آنکه مطالب زیادی از من در نزد دوستان تل‌انبار شده: دو نقد و سه قصه (از «قصه‌های ‏فیروزکوه») و اینک یک ‏قصۀ تاریخی (به‌نام «معجون سبز»). چون فصلنامۀ نو هنوز تدارک نشده، ‏جای انتخاب باقی است. من تصور ‏می‌کنم که نقدهای مربوط به «نبردی مشکوک» و «سرنوشت ‏بشر» را به‌همراه قصّۀ تاریخی «معجون سبز» بتوان ‏در فصلنامۀ بعدی گنجاند و قصه‌های ‏فیروزکوه را "انشاالله" برای فصلنامۀ دورتر گذاشت. (این‌همه دوراندیشی برای ‏دوران ِ نااستوار و ‏طوفانی ما علامت سبکسری است!) برای توضیح عرض می‌کنم:‏

A‏‎ – ‎نقد سرنوشت بشر به‌وسیله دوست گرامی سیاوش [کسرایی] و نقد در نبردی مشکوک ‏به‌وسیله‌ی نازی ‏خانم [عظیما] تقدیم شده.‏

‏[‏B‏–] قصّه‌ها را دوست ما شیوا آورده‌است (روی هم ۴ قصّه) است که اگر هیچکدام هم درج ‏نشود، کم‌ترین حرفی ‏ندارم.‏

با این‌حال هر طور که امکان اجازه دهد رفتار شود، مطیع هستم.‏

با سلام ارادتمندانۀ آذر و خود به خانم و آن دوست بزرگوار و کاوه عزیز.
‏»‏

چنان که به یاد می‌آورم طبری متنی در معرفی ترجمه‌ی به‌آذین از «دن آرام» یا «زمین نوآباد» ‏شولوخوف نوشت و جایی منتشر کرد. او می‌گفت که گرچه متن اصلی کتاب را به روسی خوانده، ‏اما خواندن ترجمه‌ی به‌آذین دلپذیرتر است، منتها می‌بایست برای نقل نام‌های طولانی و بغرنج ‏روسی در متن داستان فکری کرد.‏

همان خانه است که اکنون کاوه اعتمادزاده می‌کوشد که به یادگار به‌آذین به ثبت ملی برساند.

به‌آذین در خاطراتش از زندان‌های جمهوری اسلامی با نام «بار دیگر، و این بار...» صحنه‌های دردآوری ‏از هم‌زنجیری خانگی با طبری در خانه‌ای در فرمانیه‌ی تهران، از درگذشت آذر، و درگذشت خود طبری ‏به قلم آورده‌است.‏

نیز بخوانید: در حاشیه‌ی جهان به‌آذین

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

02 June 2020

دیدارهای احسان طبری - ۳

خبر رسید که علی حاتمی (۱۳۷۵-۱۳۲۳) کارگردان نامدار سینما خواستار دیدار احسان طبری‌ست. ‏قرار بود طبری ‏را به خانه‌ی نازی عظیما در یک مجتمع آپارتمانی در کوچه‌ای پایین‌تر از فروشگاه بزرگ ‏‏"کوروش" (قدس) در خیابان مصدق ‏‏(پهلوی، ولی عصر) ببرم. همواره می‌کوشیدم طوری طبری را ‏به ‏این‌جا و آن‌جا ببرم که در و همسایه و رهگذران او را ‏نبینند تا برای صاحب‌خانه و برای خود طبری و ‏حزب دردسری فراهم نشود. این کوچه‌ی بن‌بست، و پارکینگ زیر ‏این مجتمع، جای ایده‌آلی از این ‏نظرها نبود، اما بی آن‌که کسی ما را ببیند به آسانسور رسیدیم.‏

به طبقه‌ی مورد نظر که رسیدیم، راه کوتاهی از آسانسور تا درون خانه بود. چه خوب! این تکه از ‏مسیرمان از هر نظر ایمن بود! آپارتمانی کوچک و نقلی بود که با سلیقه‌ای عالی تزئین ‏شده‌بود: ‏بالش‌هایی زیبا دور تا دور اتاق نشیمن چیده بودند. پرده‌ها، بالش‌ها، فرش‌ها، ترکیب رنگ و نور، همه ‏‏به گونه‌ای بود که برای نخستین بار پس از سال‌های طولانی احساس شگفت‌انگیز آسودگی در ‏‏"خانه" به من ‏دست داد: "خانه" یعنی این! به یاد نمی‌آورم که پس از آن نیز در خانه‌ای آن‌همه ‏احساس "خانه" و جایی برای ‏آسودگی کرده‌باشم.‏

پس ‏از سلام و دست دادن و آشنایی با علی حاتمی که زودتر از ما رسیده‌بود، به عادت همیشگی ‏او را با طبری تنها گذاشتم تا بی دغدغه‌ی ‏حضور یک مزاحم حرف‌هایشان را بزنند، و خود را در ‏آشپزخانه سرگرم کردم.‏

در طول راه از کارهای علی حاتمی برای طبری گفته‌بودم، از جمله از فیلم "ستارخان" (۱۳۵۱) او که ‏به‌ویژه برای ‏سیمایی که از علی مسیو (پرویز صیاد) و حیدرخان (عزت‌الله انتظامی) در آن پرداخته‌بود، ‏آن را پسندیده‌بودم. ‏اکنون در این آپارتمان کوچک، با فاصله‌ای چنین نزدیک، و در آشپزخانه‌ای که در ‏نداشت، نمی‌توانستم گوش‌هایم ‏را ببندم، و می‌شنیدم که علی حاتمی از پروژه‌ی بزرگش، ساختن ‏نمونه‌ی تهران قدیم در شهرکی سینمایی در ‏نزدیکی کرج سخن می‌گوید که چند سالی بود با آن ‏مشغول بود (شهرک سینمایی غزالی، آغاز پروژه ۱۳۵۶، ‏آغاز ساختمان اسفند ۱۳۵۸) و از طبری ‏نظر و ایده و منابعی برای مطالعه پیرامون زندگی روزمره‌ی تهران قدیم در پایان قاجاریه و ‏آغاز سلطنت ‏پهلوی، زبان، اصطلاحات، پوشاک، خوراک، و مناسبات اجتماعی آن زمان می‌خواهد.‏

طبری دوست نداشت از او چیزهایی بپرسند که نمی‌دانست. من خود این را در عمل آموخته‌بودم: ‏در آغاز ‏آشنایی‌مان پیوسته چیزهایی درباره‌ی اصطلاحات زبان‌شناسی از او می‌پرسیدم و او ‏سرانجام فهمانده‌بود که ‏تخصص او در زبان‌شناسی نیست و کسانی بی‌جا انتظار دارند که او همه ‏چیز بداند. گفته‌بودم که شایع است که ‏او زبان چینی هم می‌داند، و او سخت بر آشفته‌بود: "آخر ‏این چه اخلاقی‌ست؟ چرا و از کجا این حرف‌ها را در ‏می‌آورند؟ من یک بار برای شرکت در جشن ‏دهمین سالگرد انقلاب چین یک ماه آن‌جا بودم که بیشتر آن هم در ‏دعواها و کشمکش‌های ‏حوزه‌های حزبی خودمان گذشت، و تنها کوشیدم که چند کلمه‌ی روزمره را یاد بگیرم. ‏مگر به همین ‏سادگی می‌توان زبان چینی یاد گرفت؟" و سپس در خاطراتش نوشت: "[...] کوشیدم خط چینی و ‏‏قریب ۱۰۰ لغت را برای لمس این زبان فراگیرم که اینک فراموش کرده‌ام." [احسان طبری، از دیدار ‏خویشتن ‏‏(یادنامه زندگی)، به کوشش ف. شیوا، چاپ دوم، نشر باران، سوئد ۱۳۷۹، ص ۱۵۵]‏

طبری حاتمی را به کتابش "جامعه‌ی ایران در دوران رضاشاه" و خاطرات کودکیش "دهه‌ی نخستین" ‏رجوع می‌داد ‏و چندان چیزی بیش از آن نداشت که بیافزاید، چه او خود در آن دوران، کودکی ‏پنج‌شش ساله بود. در این هنگام ‏برایشان چای بردم، و طبری دست به‌دامن من شد: شیواجان، تو ‏کتابی درباره‌ی دوران گذار از قاجاریه به پهلوی ‏سراغ داری؟ – و من با زمینه‌ی ذهنی فیلم ‏‏"ستارخان" حاتمی که در سر داشتم، بی‌اختیار کتاب‌های "تاریخ ‏حزب کمونیست ایران‎" ‎نوشته‌ی ‏تقی شاهین به ترجمه‌ی "ر. رادنیا" و "قهرمان آزادی" نوشته‌ی علی شمیده را ‏که به‌تازگی منتشر ‏شده‌بودند نام بردم، و بی‌درنگ از فضل‌فروشیم شرمنده شدم: علی حاتمی آشکارا ناراضی ‏بود از ‏این‌که احسان طبری او را به جوانکی "راننده" یا "پادو" یا "بادی گارد" یا "گوریل" با سینی چای در ‏دست ‏حواله داده و بدین‌گونه دانش او را کم‌تر از این جوانک فرض کرده‌است. با آن‌که طبری ‏یادآوری‌های من و آن ‏کتاب‌ها را مفید اعلام کرد، اما حاتمی با ابروانی در هم‌کشیده و زیرچشمی ‏نگاهم می‌کرد. سر به زیر افکندم و ‏به آشپزخانه برگشتم.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

29 May 2020

Tjära i honung - 16

ترجمه‌ی سوئدی بخش شانزدهم «قطران در عسل»:

Del av "Kommunister" (1957), en triptyk av Gely Korzhev (1925-2012)
Vår verkstads natjalnik (chef) Zjugolov, som enligt rysk tradition kallades med förnamn och ‎faders namn för Valentin Semjonovitj, stod bredvid en maskin som hade gått sönder och ‎tittade sorgsen inuti den. Man hade demonterat många delar av maskinen och lagt delarna på ‎verkstadsgolvet runt omkring. Denna stora gamla maskin sades vara en av få i hela ‎sovjetunionen som kunde fräsa kugghjular upp till tre meter i diameter. Bland många ‎fräsmaskiner och slipmaskiner fanns en annan liten, kompakt, och sliten maskin som sades ha ‎blivit konfiskerad och bortrövad av tyskar under andra världskriget, men ha tagits tillbaka till ‎sin ursprungliga plats efter kriget. Den maskinen fungerade fortfarande bra. Den maskinen och ‎den historien var en av vår verkstads stoltheter.‎

Alla maskiner som jag hade ansvaret för var i gång och jag gick och stod bredvid Valentin ‎Semjonovitj medan jag torkade oljan ur mina händer med en trasa. Med en nyfikenhet bevarad ‎från barndomen ville jag se hur det ser ut inuti denna trasiga maskin och vad är det som har ‎gått sönder. Jag hade inte hunnit se någonting än när natjalnik, medan han fortsatte att titta på ‎maskinen, sa:‎

‎- Jag fattar fortfarande inte hur du kom hit.‎
Han blandade inte vitryska, utan pratade på ryska, men han hade ett vulgärt sätt att prata, ‎tänjde orden, och svalde slutet av orden. Jag sa:‎
‎- Gående! Jag gick över gränsen och kom!‎
Han stirrade en stund i mina ögon, och sa:‎
‎- Men jag har hört att inte ens en fågel kan passera våra gränser. Hur passerade du?‎
Han tuggade sönder vissa ord, och vissa ord försvann i verkstadens buller och jag fick gissa ‎dem. Jag sa:‎
‎- Ja, det stämmer. Det var svårt, men jag lyckades passera ändå, och jag åkte fast därefter ‎förstås.‎

Han hade rätt. Längs hela långa gränsen mellan Sovjet och Iran i nordvästra Iran hade de ‎dragit höga barriärer av taggtrådar med tio centimeters avstånd mellan trådarna och dessutom ‎gick larmet i närmaste posteringen av gränsövervakningen på den sovjetiska sidan och soldater ‎med sina hundar var framme vid inkräktaren inom ett par minuter. Så vitt jag hade hört så var ‎jag den enda som tack vare mina James-Bond-aktiga åtgärder och min specialitet i att passera ‎taggtrådar, som jag hade lärt mig under mina flykter från garnisonen i Chehel-dokhtar, som ‎hade lyckats passera taggtrådarna vid gränsen, hade kunnat gömt mig från en rysk Jeep-‎liknande bil som letade efter mig, hade övernattat i skogen, och hade gått många kilometer i ‎sovjetiska skogar tills en skogsarbetare såg och angav mig.‎

Natjalnik sa: - Nu menade jag inte det. Jag fattar inte varför du som påstår vara ingenjör kom ‎hit och varför fick du jobba med detta jobb? Du har flytt kriget, inte sant?‎

Jag svarade: - Nej, jag har inte flytt kriget utan jag är kommunist. De grep partiets alla ledare ‎och många av medlemmarna och kastade dem i fängelse. Jag flydde och kom hit.‎

Han stirrade tyst en stund i mina ögon igen, sa som om till sig själv ”ja?” och fortsatte att titta ‎sorgset i den trasiga maskinen igen. En av mina maskiner hade stannat och jag gick för att byta ‎stycket i den.‎

Nu var det efter lunch. Jag höll på att fila vassa kanterna på ett nyfräst kugghjul när två av ‎mina medarbetare, Zezulevitj och Glukhovitj, kom till mig. Zezulevitj sa saker som jag inte ‎förstod ett ord av. Han var den som pratade på ren vitryska. Om det hade gått ett år till och ‎om alla dessa maskinernas buller i verkstaden var mindre, så skulle jag kanske kunnat förstå ‎lite av vad han sa. Men nu fick Glukhovitj tolka Zezulevitjs ord för mig. Glukhovitj var ‎halvberusad som vanligt och hans andetag luktade sprit. Jag gillade denna lukt. Min pappa ‎brukade vara glad och pigg och snäll när han luktade så. Han brukade leka med oss barnen då ‎och lät oss klättra upp och rida på hans breda axlar. Vi fick föra fram alla våra möjliga och ‎omöjliga önskemål i sådana lägen och han lovade att uppfylla dem ”även om han fick riva hela ‎världen för det”, brukade han säga, och han brukade uppfylla sitt löfte i möjliga mån. Men om ‎han inte luktade sprit så var han sur och tyst och grym och man kunde förvänta sig stryk.‎

Glukhovitj sa:‎

‎- Vi ville veta om där du kommer ifrån får man tag på vitkål?‎
Jag skrattade: - Vitkål? Visst!‎
‎- Potatis då?‎
‎- Jaaa!‎
‎- Finns bröd?‎
‎- Självklart!‎
‎- Finns kött att köpa?‎
‎- Jodå…‎
‎- Finns äpplen också?‎
‎- Det finns äpplen också…‎

Zezulevitj som följde denna konversation noga, frågade någonting. Jag vände min frågvisa ‎blick mot Glukhovitj.‎

‎- Varför lämnade du det landet och kom hit då?‎

Vilken gåta hade jag blivit för dem! Nu på morgonen var det natjalnik som frågade om detta ‎och detta var inte den första gången mina medarbetare ville lösa detta pussel. Jag svarade:‎

‎- Jag kom inte hit av hunger. Jag är inte krigsflykting heller. Jag är kommunist… De fängslar ‎och dödar kommunisterna där…‎

Jag hade inte slutat min mening innan Zezulevitj vände på klackarna, sa upprörd och högt ”a, ‎jåb tvaju mat…” (а ёб твою мать! Din morsa…) och gick med långa steg. Jag hade hunnit lära ‎mig att denna svordom brukade användas som ett slags uttryck för närhet och förtrolighet, ‎men även, beroende på förhållandet och tonen, kunde vara menat som riktigt svordom; kunde ‎användas bara för att starta en konversation; kunde användas för att visa vänskap eller fjäsk; ‎kunde användas för att få bort tyngden i en konversation och göra det lättare, osv. Men vilken ‎av alla dessa menade Zezulevitj? Varför vände han ryggen och gick? Jag tittade förvånad i ‎Glukhovitjs ögon. Han sa, medan han log och plattade till orden berusad:‎

‎- Men kommunisterna är ju privilegierade här. Du kan bli chef eller vilken hög tjänsteman som ‎helst bara du är kommunist här. De bästa och renaste jobben går ju till kommunisterna. Du ‎behöver inte ens kunna jobbet. Varför har de kastat dig hit i denna smutsiga och rökiga och ‎bullriga håla då?‎

Jag hade inget svar. Denna syn om kommunisterna var helt nytt för mig. Det verkade som om ‎ridåer togs bort från min syn: Jaså! Kommunist i detta samhälle är den som har samband med ‎maktapparaten och staten. Kommunist betyder den som är fiende med varenda människa som ‎är missnöjd eller kritiserar läget. Kommunist är de som har speciella statliga privilegier. ‎Kommunist betyder statens och maktens lakejer, parasiter och tjallare. Namnet kommunist har ‎samma negativa belastning här som SAVAK:s agenter har haft hos oss under Shahen.‎

Men vi flyktingar, kommunist eller inte, hade inga privilegier alls och tvärtom hade trillat ner ‎från vår egna sociala status. Hur kunde jag förklara för denna snälla och halvberusade ‎Glukhovitj vad som hade hänt med oss och vad som pågick med oss? På vilket språk? Hur ‎kunde jag berätta att den svartaste natten i hela mitt liv var den natt då de hade gett mig listan ‎över lediga jobb från Minsks arbetsförmedling för att översätta så att den skulle sättas på ‎väggen dagen därefter för att folk i vår grupp av iranska flyktingar på 200 personer skulle ‎välja jobb? Snart skulle Röda Korset i Vitryska Republiken sluta med att betala sitt månatliga ‎bidrag till oss och då fick vi klara oss med eget jobb, eller bli utan mat.‎

Man hade utsett Mohammad-Taghi Mousavi till vår övervakare och förmyndare. Han var en ‎gammal medlem i Azerbajdzjanska Demokratiska Partiet (1945 i Iran), som hade lämnat ‎landet 1946 när sovjets Röda Armé drog sig tillbaka från södra Azerbajdzjan (Iran) och ‎demokratiska självstyret där föll samman. Vi var den fjärde generationen av iranska flyktingar ‎i Sovjet. Mousavi, en av andra generationens iranska flyktingar i Sovjet, som under gångna 38 ‎åren hade glömt bort nästan all läs- och skrivkunskap i persiska som han hade, och inte hade ‎lärt sig så mycket ryska heller, hade kommit med listan till mig och bett att få den översatt. ‎Han hade inte hittat någon med bättre kunskap i ryska, eller, vad vet jag, han kanske ville ‎belägga mig hela skulden med denna list. Jag hade råkat i bråk med honom redan under första ‎dagarna av vår bekantskap. Varför hade han inte frågat Naderi som var från den tredje ‎generationen, hade bott i Sovjet före iranska revolutionen, och nu var där med oss igen?‎

Och jag hade suttit hela långa natten, och hade översatt med hjälp av ordbok: byggarbetare, ‎gipsare, tvättare av industrifilter med fotogen, gravgrävare, tegelbruksarbetare, svetsare, ‎snickare, avloppsrensare, svarvare, stickare, gravstensättare… och jag hade tänkt på vad alla ‎mina kamrater bland dessa 200 personer hade arbetat med tidigare: geografilärare, tandläkare, ‎universitetsdirektor, idrottstränare, universitetslektor, fysiker, allmänläkare, litteraturlärare, ‎ingenjör…, och några arbetare och några arbetslösa ungdomar förstås.‎

Jag trodde inte på mina ögon när jag hittade orden i lexikon: Betyder detta verkligen ‎gravgrävare? Betyder detta verkligen avloppsrensare? Jag bläddrade, letade fram besläktade ‎ord, kontrollerade ryska ordets stavning, men det var rätt: gravgrävare.‎

Jag hade inte tänkt ens på att även ett socialistiskt samhälle behöver en gravgrävare. Jag hade ‎inte alls förväntad mig att jag skulle erbjudas rensa socialistiska samhällets avloppsbrunn. ‎Vackra träden i den vackra paradis som jag hade byggt i mina drömmar föll ett efter ett. Min ‎drömvärld höll på att rasa samman. Alla mina förhoppningar och förväntningar hade visat sig ‎vara falska. Det blev svart i ögonen. Jag grät i hjärtat. Hur ska jag säga detta till mina ‎kamrater? Hur kommer de att reagera när de ser denna lista på morgon? Vad är detta för ‎mottagande av medlemmarna i ett "broderparti"? Vart gick "internationalismen"? Är detta ett ‎sätt att testa oss? Vill de se hur vi reagerar? Vilket av dessa jobb ska jag välja? Jag har ‎praktiserat lite med svetsning och svarvning på tekniska högskolan, men vi kom ju inte hit för ‎att syssla med sådant, väl. Vi måste prata med sovjetiska kamrater. Jag måste prata med vårt ‎partiledare kamrat Khavari. Det finns kanske lite hopp kvar? Kamrater kommer kanske att ‎handplocka några personer som partifunktionärer? Eller…‎

Och denna Zezulevitj och denna Glukhovitj: vad vet de och vad fattar de av allt detta? De ‎tror att jag har kommit hit för vitkål och potatis. Vad ska jag svara dem?‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

26 May 2020

دیدارهای احسان طبری - ۲

از یادکرد کوچکی که از حضور احسان طبری در خانه‌ی نجف دریابندری نوشتم، بسیار استقبال شد. ‏از آن رو بر آن شدم که از حضور او در خانه‌های دیگران نیز، چنان که یادم می‌آید، خیلی کوتاه، ‏بنویسم. ده تا شد، جز آن‌چه نوشتم. تقدیم به علاقمندان.‏

احسان طبری هنگامی که از دوری سی ساله‌ در پایان اردیبهشت ۱۳۵۸ به ایران برگشت، با چه ‏کسانی دیدار می‌کرد؟ دوستان و بستگانش چه کسانی بودند؟

آن‌چه می‌نویسم دیدارهایی‌ست که من خود به گونه‌ای در آن‌ها شرکت یا دخالت داشته‌ام. اما ‏طبری پیش از حضور من در کنارش بی گمان دیدارهایی با بسیاری کسان دیگر نیز داشته‌است، که ‏برخی را خود آن کسان این‌جا و آن‌جا گفته و نوشته‌اند، مانند شاهرخ مسکوب در «روزها در راه».‏

همچنین به موازات کار من با طبری، کسان دیگری نیز او را به دیدارهایی می‌بردند، و لذا دیدارهای ‏طبری محدود به همین‌هایی نبود که این جا آمده‌است.‏

۲‏

از همان آغاز ورود طبری به ایران (۲۹ فروردین ۱۳۵۸) ‏زنده‌یاد پوراندخت (پوری) سلطانی، بانوی کتابداری و کتابخانه‌ی ملی ایران، یکی از میزبانان احسان طبری بود. کمی دیرتر همسر طبری، آذر بی‌نیاز، نیز به ایران بازگشت و به جمع ‏میهمانان پوری سلطانی پیوست. این میهمانی‌ها در خانه و باغ کوچکی که خانم سلطانی در زرد‌بند ‏داشت برگزار می‌شد، و برخی از دوستان نزدیک و سابق مرتضی کیوان، شوهر اعدام‌شده‌ی خانم ‏سلطانی، نیز در آن‌ها شرکت می‌جستند، از جمله هـ. ا. سایه، و سیاوش کسرایی، و البته کسانی ‏دیگر، مانند نازی عظیما که خواهرزاده‌ی پوری سلطانی بود.‏

تا جایی که به یاد می‌آورم، دو بار طبری و آذر را به زرد‌بند و خانه‌ی ییلاقی پوری سلطانی بردم. همه ‏می‌دانستند که با دوری راه، بی‌معنی‌ست که مهمانان را بگذارم و بروم، و چند ساعت بعد برگردم تا ‏برشان دارم. از این رو، بر خلاف عادتم، ناگزیر بودم که خود را به میزبان تحمیل کنم، و خانم سلطانی ‏با رویی بسیار گشاده در پذیرایی از من نیز،‌ چون دیگران، سنگ تمام می‌گذاشت.‏

یکی از این میهمانی‌ها جمع‌وجورتر و خصوصی‌تر بود، و از جمله موسیقی‌دان بزرگ محمدرضا لطفی ‏در آن شرکت داشت. کسانی از مهمانان، میل داشتند که لطفی چیزی با تار بنوازد. او می‌گفت که ‏‏«باید حالش باشد» و «باید بیاید» و... با این حال تارش را در آغوش گرفت.‏

او داشت زخمه‌هایی بر تارها می‌زد، و من خیال می‌کردم که هنوز در پی یافتن آن «حال» و آن ‏لحنی‌ست که «باید بیاید». در این میان طبری با صدایی آهسته چیزی از من پرسید. من هنوز درگیر ‏مرتب کردن پاسخ در ذهنم بودم که لطفی از نواختن باز ایستاد، تارش را کنار گذاشت، کمی در ‏سکوت نشست، و سپس برخاست، و بی گفتن کلامی، کفش‌هایش را پوشید و رفت!‏

همه هاج و واج، پرسشگرانه در سکوت به هم نگاه می‌کردیم، و طبری سخت ناراحت بود:‌ فکر ‏می‌کرد که حرف زدن در میانه‌ی هنرنمایی آن هنرمند بزرگ، او را آزرده، و او به قهر رفته‌است.‏

طفلک خانم سلطانی مانده‌بود که آیا پیش مهمانان گران‌قدرش بماند، یا دنبال لطفی بدود. سرانجام ‏او رفت، خود را به لطفی رساند، به زبانش گرفت، و او را برگرداند. با ورودش، طبری بی‌درنگ از امور ‏روزمره با او سخن گفت، و قهر فراموش شد. اما لطفی در آن مجلس دیگر تار نزد.‏

‏***‏
لطفی برخی اختلافات خانوادگی و برخی ماجراهای عشقی و احساسی داشت که شایعات آن ‏درون حزب پخش شده‌بود و جنجالی به‌پا کرده‌بود. طبری و آذر را به خانه‌ای بردم تا طبری در این ‏ماجرا «ریش‌سفیدی» کند و بکوشد که جنجال را بخواباند. در راه رفتن و برگشتن طبری و آذر پیرامون ‏این موضوع با هم حرف می‌زدند.‏

من نمی‌فهمیدم که زندگی خصوصی و عشق و احساس انسان‌ها، چه حزبی و چه غیر حزبی، چه ‏ربطی به حزب دارد و چرا طبری باید در این امور دخالت کند. در راه برگشت نظرم را گفتم. اما طبری ‏که به روشنی ناراحت بود، می‌گفت که پای آبروی حزب در میان است، و «رفقا» باید از این جنجال‌ها ‏بپرهیزند.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

24 May 2020

پیدا کنید مارکس را!‏

شهرکی دورافتاده و خواب‌آلود. دوران رکود اقتصادی‌ست و همه با قرض و قوله روزگار می‌گذرانند. ‏مسافری از راه می‌رسد و وارد هتل می‌شود. او می‌گوید که اتاقی برای یک شب می‌خواهد، اما ‏میل دارد که همه‌ی اتاق‌های خالی را ببیند و یکی را انتخاب کند. کلید اتاق‌ها را می‌گیرد، و یک ‏اسکناس هزاری برای گرویی می‌گذارد روی پیشخان و می‌رود به‌سوی اتاق‌ها.‏

به محض آن که مسافر سوار آسانسور می‌شود، صاحب هتل اسکناس را بر می‌دارد و می‌دود به ‏آن‌سوی خیابان و دکان قصابی، و اسکناس را بابت بدهی‌هایش می‌دهد به قصاب. قصاب اسکناس ‏را می‌گیرد و می‌دود بیرون و به‌سوی بقالی پایین خیابان تا بدهیش را به او بپردازد.‏

بقال پول را بر می‌دارد و می‌دود به‌سوی مغازه‌ی عمده‌فروشی که اجناس او را تأمین می‌کند، و ‏بدهیش را می‌پردازد. عمده‌فروش پول را می‌گیرد و می‌دود به سراغ فاحشه‌ی شهر که او هم در ‏این روزگار رکود، نسیه‌فروشی کرده‌است. زن هم به نوبه‌ی خود پول را می‌گیرد و می‌دود به هتل تا ‏بدهی خود را بابت کرایه‌ی اتاق برای کارش بپردازد.‏

صاحب هتل اسکناس را می‌گیرد و می‌گذارد روی پیشخان، همان‌جا که مسافر آن را گذاشته‌بود، تا ‏مبادا مسافر به چیزی شک کند.‏

مسافر از تماشای اتاق‌ها بر می‌گردد و می‌گوید که هیچ‌کدام از اتاق‌ها را نپسندیده، کلیدها را ‏می‌دهد، پولش را بر می‌دارد و به راه خود می‌رود. در این چرخه هیچ‌کس چیزی تولید نکرد، و ‏هیچ‌کس سودی نبرد. اما اهل شهر از شر بدهی‌هایشان خلاص شدند و اکنون با خیال راحت و ‏خوشبینی چشم به راه آینده‌ای تابناک‌تر بودند.‏

پیدا کنید مارکس را تا تحلیل کند!‏
برگردان از روزنامه‌ی سوئدی د.ان. امروز، با اندکی دستکاری (آن جا سخنی از مارکس نیست).‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

23 May 2020

Tjära i honung - 15

ترجمه‌ی سوئدی بخش پانزدهم «قطران در عسل»

Från 16 års åldern var jag en trogen läsare av den månatliga populärvetenskapstidskriften ‎Daneshmand. Posten till min avlägsna stad fungerade inte så bra och därför kunde jag inte ‎prenumerera den. Jag räknade dagar för att månadsskiftet skulle komma och då brukade jag ta ‎en omväg hem från skolan, vilket pappa hade förbjudit, för att titta i bokaffären Yavarian:s ‎skyltfönster och se om det senaste numret av tidskriften fanns där. Jag var kanske en av de ‎första som köpte tidskriften.‎

Med en darr av entusiasm i hjärtat brukade jag skynda mig hem med denna dyrbara skatt, ‎gömde mig någonstans för att vara ostörd, och öppnade denna skattkistan: tidskriftens sidor ‎var för mig dyrbarare än någon guldblad. Försiktigt, respektfullt, långsamt, som om att ha en ‎helig bok i handen, bläddrade jag den, och med en enda ögonkast kunde jag svälja hela ‎innehållet i varje sida.‎

Först av allt brukade jag söka mig till den del av tidskriften som skrev om elektroniska ‎hobbyn. Jag hade en brinnande önskemål i hjärtat om att hitta någon krets, något schema på ‎någon apparat som jag skulle kunna bygga med de få komponenter som jag hade i min fattiga ‎låda: någon enkel sändare, en enkel radio, en enkel ljudförstärkare, en enkel ljuseffekt, en ‎enkel... vad som helst, vad som helst som jag hade komponenter till, eller kunde hitta och köpa ‎i avlägsna Ardebil, som jag kunde bygga, som skulle fungera...‎

Men synd...! Jag saknade alltid någon komponent, och det förekom alltid något som gjorde att ‎vad än jag byggde enligt kretsar i denna tidskrift inte fungerade. Men ingen av dessa ‎misslyckanden påverkade min kärlek till Daneshmand. Jag slukade vartenda ord som var ‎tryckt i dess sidor, från första omslaget till den sista. Jag läste allt om och om igen under ‎månaden och otåligt väntade och räknade dagar tills nästa nummer skulle komma. Jag band ‎själv tidskriften i serier av sex nummer per band med min lilla kunskap i bindning, och de ‎finns kanske fortfarande kvar någonstans. Men måste säga också att alla mekaniska apparater ‎som de tipsade om och jag byggde, fungerade utmärkt, som magnetiska motorer eller ‎ångturbiner.‎

En gång fanns schemat för en enkel teleskop i Daneshmand. Jag var så förtjust i och nyfiken ‎på att se universums, rymdens, skönheter och underbara spektakel sedan länge tillbaka. För att ‎bygga denna teleskop behövdes sådana linser och rör som jag inte kunde drömma ens om att ‎kunna komma åt. Men i skolans fysik hade jag lärt mig helt nyligen att teleskopets förstoring ‎är lika med objektivets (teleskopets) brännvidd dividerad med okularets brännvidd. Jag hade ‎gjort lite beräkningar och fått fram att om jag köper en glasögonlins med styrkan 0.25 vars ‎brännvidd blir därmed 4 meter, och tar en tjock lins med brännvidd på 2.5 centimeter från en ‎trasig ficklampa, fäster dessa på var sin ändan av ett rör av svart papp, så kommer jag att få ett ‎teleskop med en förstoring på 160 gånger, med vilket måste jag ju kunna se ända till alla ‎varelserna på mars yta!‎

Glasögonmästaren på Pahlavigatan sålde, med stor tveksamhet, en enda lins med styrkan 0.25 ‎till mig, mycket billigt. Resten av min veckopeng gick åt att köpa svart tunn pappkartong för ‎att kunna tillverka en fyra meters långt rör. Två yngre bröder lekte runtomkring mig och otåligt ‎och mycket nyfiket väntade på detta stora projektets produkt och resultat. I hela stora familjen ‎av faders sida hade ryktet gått om vad jag tänkte åstadkomma: Shiva håller på att bygga ett ‎teleskop! Allas blickar var riktade mot mig, och min blick brann i längtan efter att gräva i ‎himlens djup.‎

Jag snickrade ihop en fyra meters lång rör och tejpade glasögonlinsen på ena ändan. Byggde ‎också en halvmeters lite tunnare rör för att kunna föra det in i det långa röret, och tejpade det ‎där tjocka linsen från ficklampan på ena ändan av det. Jag tänkte att detta korta rör kunde ‎förflyttas fram och tillbaka inne i det långa röret för att justera skärpan på bilden. Nu var det ‎bara att hänga detta "teleskop" med rep på ett av stora träden som vi hade på innergården. Jag ‎lade även en pall bredvid teleskopet. Jag skulle ju sitta där i timmar och åskåda stjärnorna! Det ‎var bara att vänta tills mörkret inträder och hoppas att det är molnfritt väder. Bröderna var mer ‎otåliga än mig.‎

Det blev mörkt. Himlen var molnfri och stjärnorna glimrade. Med en enorm entusiasm och ‎stort hopp satte jag mig bakom mitt teleskop och riktade det mot den starkast skinande ‎stjärnan i stjärnbilden Orion... Idel svärta! Hur mycket jag än flyttade okularet fram och ‎tillbaka, så hjälpte det inte. Ingenting, ingenting, absolut ingenting syntes. Bröderna hade ‎tappat tålamodet och ville också titta och se; de ville också flyga ända ditt upp, men märkte ‎att mina vingar hade gått sönder, att själv kan jag inte flyga, och ropar inte högt med ‎glädjeyra. Jag riktade teleskopet även mot månen men kunde inte se någonting ens från den ‎glänsande månen heller genom min skapelse. Jag gav upp efter några minuter, reste mig ‎nedstämd, och berättade för bröderna att min teleskop inte fungerar. De lekte med det en kort ‎stund, och sedan glömde de det och fortsatte med sina vanliga lek.‎

‎***‎
Min unga farbror, som hade stora förhoppningar om mina aktiviteter och "uppfinningar", ‎döpte därefter en källarlokal där jag hade samlat en hel del gamla radioskrot med vakuumrör ‎och gjort den till min verkstad, till "observatoriet", och detta namn förblev kvar på den där ‎källaren, som inte existerar längre.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

15 May 2020

Tjära i honung - 14

ترجمه‌ی سوئدی بخش چهاردهم «قطران در عسل»

Det torra ljudet av skjutlåset bakom cellens dörr väckte mig. Det var en soldat som lämnade ‎en aluminiumskål och en plastmugg på golvet i cellen, stängde dörren, och gick. Jag satte mig. ‎Det var mycket varmt och kvavt i cellen. Jag hade haft solen i huvudet när jag sov och nu var ‎jag svettig i hela kroppen. Oturligt nog hade jag tagit på mig en nylonskjorta på bara ‎överkroppen och ett par mycket trånga byxor i morse när jag var på väg till tentamen på ‎högskolan – helt enligt vad som var ”inne” i 1970 talets början. Det var svårt och plågsamt att ‎sitta på golvet i dessa byxor. Jag tog av skjortan för att få bort värmekänslan lite, kanske. Vad ‎var klockan? Jag visste inte. Jag kröp på golvet mot skålen och tittade i den. Den innehöll lite ‎ris blandad med dill och en liten köttbit med talg låg på riset. Det påminde mig om att jag ‎måste vara hungrig. Jag drog fram skålen och spontant tittade runt efter en sked. Det fanns ‎ingen sked där. Jag grävde klumpigt med fingrarna i riset och stoppade lite ris i munnen. Det ‎var torrt och smakade ingenting. Det var svårt att tugga och svälja men det fanns inget annat ‎alternativ och jag försökte svälja lite av det hur svårt än det var.‎

Mitt i maten kom jag på att tänka på min far. Jag hade glömt honom helt och hållet. Han hade ‎kommit från Ardebil till Teheran för några dagar sedan och skulle återvända till Ardebil i ‎morgon bitti. Det var tänkt att i kväll skulle jag besöka honom hemma hos farbror. Han skulle ‎bli oerhörd orolig om jag inte gick på besök i kväll. Alla mina egna bekymmer hamnade i ‎skymundan plötsligt. Vad kommer pappa att gör? Hur kommer de att ha det hemma? Systern ‎höll på och förberedde sig för antagningsprover för att komma in i något universitet. Pappa…, ‎pappa… Kan det finnas något sätt att meddela honom om vad som har hänt. Är det möjligt ‎att de släpper mig under dagen? Riset fastnade i halsen och jag kunde inte äta mer. Jag ‎började tänka om att föräldrarnas oro för mig hade alltid varit som kedjor som höll mig i ‎järngrepp och tog min frihet från mig. Jag fick lugna ner dem hela tiden och övertyga dem ‎hela tiden om att de inte skulle oroa sig för mig och inte vara bekymrade.‎

Jag var djupt sjunken i dessa tankar när cellens dörr öppnades och en soldat sa: - Kom!… - ‎och när han såg mitt frågvisa min, frågade:‎

‎- Är du ny här?‎
Jag nickade. Han sa:‎
‎- Du ska följa och diska din skål!‎

Jag reste mig, tog skjortan på mig, och följde honom. Mina bara fötter satt inte fast i skorna ‎vars snören hade de tagit i beslag, och jag var tvungen att dra skorna på golvet. Min cell låg i ‎en förgrening av huvudkorridoren och där fanns även två andra celler. Jag fick passera ‎dörrarna till de andra två celler. Från det lilla runda fönstret som fanns på varje dörr tittade ett ‎öga nyfiket på mig. Dessa var invånarna i mina grannceller som ville se och bekanta sig med ‎den nya fången. Soldaten skällde ut dem och sa att de fick stänga hålet och inte titta. Han ‎beordrade mig också att titta ner. Jag följde honom lydig och i slutet av korridoren kom jag in ‎i ett rum utan dörr där på ena sidan fanns några toaletter och på väggen mittemot fanns ett ‎handfat. Den starka stanken, en blandning av lukten från ammoniak, avföring, kalk, och vad ‎vet jag vad, fyllde min näsa och fick mig att må illa. Soldaten stod kvar vid ingången och sa:‎

‎- Du får göra dina andra ärenden också, om du vill! Det blir inget toabesök tills natten. Och ‎var inte så trög, rör på dig! Fort, fort!‎

Jag tömde matresten i en hink som stod bredvid handfatet, tittade runt efter diskmedel, och ‎frågade soldaten:‎

‎- Vad ska jag diska den med?‎
‎- Ser du inte tvålen där?‎

En liten bit tvål av billigaste sorten, som brukade användas till att tvätta kläder, låg på ‎handfatskanten. Jag tog den och gned på skålen, men det blev inget skum. Tvålen lämnade ‎inget spår på skålen. Jag gned tvålen på mina händer och försökte tvätta den feta skålen med ‎händerna, men fettet gick inte bort med kalt vatten. Jag gned mer tvål. Soldaten skrek otåligt ‎och irriterat:‎

‎- Skynda dig nu då!‎

Jag tvättade skålen och händerna med kalla vattnet, och började gå bredvid soldaten. Han ‎beordrade mig lämna skålen på golvet utanför cellen, och stängde celldörren bakom mig.‎

Det var först då jag kom på att jag borde ha slängt lite vatten på ansiktet och nacken också, ‎men jag hade glömt det. Jag fick nöja mig med att fukta ansiktet och nacken med mina ‎fortfarande våta händer och kände lite svalka.‎

Jag gick mot fönstret, reste mig på tårna och tittade ut. Jag kunde inte hitta någonting annat ‎än samma neondekoration som jag hade sett för några timmar sedan som kunde hjälpa mig att ‎kunna veta var jag var. Men var hade jag sett denna bekanta dekorationen? Jag ansträngde ‎hjärnan lite men kom inte på något. Jag var sugen på te. Brukade dricka en stor kopp te efter ‎lunch på högskolans kafé. Men högskolans kafé var nu en fjärran dröm. Högskolan…, ‎högskolan… Livet pågick där just nu. De som hade tenta på eftermiddagen satt nu i olika salar ‎och kämpade med frågorna. Och de som inte hade tenta just denna dag satt i grupper på ‎gräsmattorna och pluggade, eller i bibliotekets tystnad satt de bakom speciella borden som ‎skiljde dem från varandra med hyllor och gavel. Vissa hade döpt dessa bord till ”krubba” ‎‎(foderhållare till nötkreatur, etc.).‎

Jag gillade mycket högskolans stämning under tentamen, därför att det brukade finnas mer ‎folk än vanligt på högskolan. Man kunde se alla. Välklädda tjejer gick runt där och spred fina ‎dofter efter sig, och Azadeh…, Azadeh satt någonstans i biblioteket tillsammans med sina ‎vänner och pluggade, och jag satt någonstans så att jag kunde titta på henne, och kunde inte ‎plugga. Jag kunde inte göra någonting annat än att titta på henne och sucka. Ingen hade lärt ‎mig hur jag skulle närma mig kvinnor och vad jag skulle säga. Azadeh…, Azadeh…, vilken ‎stor kontrast mellan var hon var och hur hon hade det just nu, och var jag var och hur jag hade ‎det…‎

Plötsligt kom jag på att jag hade sett den där neondekorationen på Sepah-bankens byggnad ‎vid Sepah-torget (Tupkhane) och i början av Sepah-avenyn. Ja, så var det! Då var jag ‎någonstans väster om torget och därmed i en cell i ”Gemensamma Kommittén mot Sabotage”. ‎Där borta, bortom de där plåttaken flöt livets bullriga flod: Bilarna satt fast i den tunga ‎trafiken i Sepah-avenyn, småhandlare hade lagt sina grejer på trottoaren, och folk gick åt var ‎sitt håll i trottoarernas vimmel; var och en med sina egna problem, bekymmer, glädje, och sorg. ‎Och ingen visste att jag satt fast där, några hundra meter bort, bakom murarna, i denna trånga ‎cell… De kanske inte visste ens att det finns ett fängelse här. Och vad gjorde jag här? Varför ‎skulle de ta mig ut ur livets gång och kasta mig bakom lås och bom? Bara för att jag plågades ‎av att föreställa mig hur amerikanska flygplan öste bomber över fattiga vietnamesiska män och ‎kvinnor och barn, och för att hade varit med i en demonstration mot USA:s president Richard ‎Nixons resa till Iran? Vad kommer de att göra med mig? Hade förhörsledaren rätt? Var det ‎inte bäst om jag var någon annanstans nu, var berusad, hade slängt bort alla bekymmer och alla ‎sociala och moraliska normer och till och med alla bekymren över läxor och tentamen och ‎högskolan, och hade ”raggat” tjejer och låg i säng med dem, roade mig och hade det kul? Vem ‎skulle fördöma mig då och vem skulle förneka mig min frihet? Skulle jag inte få stryk av ‎fadern?‎

En röst hördes genom lilla titthålet på celldörren:‎

‎- Har du cigarett, kan jag tända den åt dig.‎
‎- Jag har ingen, men jag vill ha en.‎
‎- Du borde ha frågat i morse.‎
‎- Jag var inte här i morse, jag kom vid middag.‎
‎- Då får du vänta tills i morgon – och hålet täcktes.‎

Jag lyfte mig igen på tårna och fäste mina ögon på neonlamporna. Det var som om dessa ‎lampor var en länk mellan mig och livet utanför, som dämpade fångenskapskänslan. I morgon ‎bitti skulle pappa ta en buss från ett av garagen just i denna Sepah-avenyn och åka till Ardebil. ‎Och just denna min pappa, som skulle må hemskt dåligt av att få veta att jag satt i fängelse, ‎var den som hade fått mig att smaka på fångenskap, och det var när jag var bara åtta år. ‎Synden som jag hade gjort var att jag hade skolkat från skolan i en hel vecka. Jag hade lämnat ‎hemmet varje morgon för att gå till skolan, men hade i stället sorgset och ensamt vankat runt i ‎tomma gränder och längs floden som gick genom staden! Varför gjorde jag det? För att pappa ‎och mamma hade skapat ett helvete hemma genom att ständig bråka med varandra. Mina två ‎yngre syskon brukade söka skydd hos mig vid bråken. De gömde sig bakom mig och darrade ‎tyst när bråken pågick. Det fans ingen "ute" för mig heller. Jag fick aldrig ens titta genom ‎dörrglipan ut till gränden där grannpojkarna lekte. Och skolan? Läget i skolan och i klassen var ‎inte bättre heller. Läraren i andra årskurs tvingade oss med spö och straff att sitta dödstysta, ‎inte röra på oss, inte prata med varandra. Och under rasterna brukade klasskamraterna mobba ‎och slå mig för både mitt konstiga förnamn, och för att jag inte kunde prata på ‎azerbajdzjanska så flytande, för att vi pratade på persiska hemma.‎

När det uppdagades att jag hade skolkat från skolan, insisterade mamma att man skulle köpa ‎ett litet bärarryggstöd för mig så att jag kunde gå ut och jobba som bärare i basaren, men ‎pappa ville ha en omedelbar bestraffning och kastade mig i ett övergivet kök på andra sidan ‎gården. I köket hade husägaren och tidigare hyresgäster lagat mat och bakat bröd i vedugnen ‎men de hade gått över till fotogenspisar med tiden och hade övergivit köket för många år ‎sedan. Röken från vedugnen hade gjort att väggar och tak och golv och allt hade blivit ‎kolsvart där. Det låg ett par centimeter damm överallt och det hängde stora spindelvävar här ‎och var. Jag hade aldrig vågat gå in där ensam tidigare. Pappa slängde en tom säck på golvets ‎damm, satte mig på den, stängde och låste dörren bakom sig, lämnade mig i mörkret och gick. ‎Jag grät tyst och vågade inte ens röra mig i någon timme. Hade dragit in armar och ben och ‎krupit i mig så mycket det gick och satt stilla på säcken. Det var som att jag ville förminska ‎mig så mycket som möjligt för att inte få kontakt med alla okända fenomenen som kunde ‎finnas i mörkret. Men ögonen vande sig till mörkret, tårarna tog slut, rädslan lättade lite, och ‎jag upptäckte skorstenshålet som gick ut genom väggen bakom mig. Jag gick runt ‎spindelvävar, drog mig upp krypande på dammen på en stenbänk och en hylla, hängde på ‎kanten av hålet och stirrade på världen utanför denna hemska svarta håla. Därifrån syntes bara ‎gröna löven av ett kvittenträd som sken under solen. Den gången var de där skinande gröna ‎löven som länkade mig med livet utanför fängelset. Jag kunde inte sluta att stirra på löven och ‎hängde kvar där tills min unga faster kom och fritog mig ur fängelset.‎

Pappa hade säkert rätt att aga och tillrättavisa mig, och utan det skulle jag kanske inte blivit ‎duktig i skolan och inte skulle hamnat i högskolan, och då skulle jag inte deltagit ju i någon ‎demonstration, SAVAK skulle inte gripit mig, och då skulle jag inte hamnat i detta fängelse ‎heller. Jag skulle kanske blivit samma bärare i basaren som mamma föreslog. Men vem kan ‎hävda med säkerhet att då skulle jag inte varit lyckligare? Står det inte i bibeln att ”Ty där ‎mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin ‎plåga.”? (Predikaren 1:18). Det finns ett ordspråk på persiska också som lyder: ”Lycklig är den ‎som kom som ett åsnebarn och gick som en gammal åsna”!‎

Därmed var pappas fängelse nödvändigt för att jag skulle hamna i detta fängelse. Felet var ‎bara att det inte fanns någon faster tillgänglig här som kunde rädda mig. Tårna tröttnade fort, ‎jag fick avbryta min länk till världen utanför ofta, och fick smaka på verkligheten av fängelset ‎och min situation. En fråga gick runt och runt i mitt huvud: Är det möjligt att de släpper mig ‎nu i dag? I så fall kunde jag ta mig hem till farbror och träffa fadern och då skulle det vara ‎som om ingenting hade hänt. Jag hade fortfarande en glimt av hopp djupt i hjärtat.‎

Det var mycket varmt i cellen och jag svettades. Toalettens avskyvärda stank satt kvar i näsan ‎och plågade mig. Jag gick runt i cellen och började läsa förra fångarnas ristningar på väggarna: ‎‎”Du lever för evigt om du bevarar folkets hemligheter”, ”Vänta här till lyckans gryning”, ”Jag ‎var här i 37 dagar”, några datum, flera sträckor för att räkna dagarna, och ingenting mer. Jag ‎ristade också min första sträcka med nageln. Jag gick runt lite till, tittade ut på den släckta ‎neon lite till, tänkte på pappa, familjen, rumskamraten i studenthemmet Mohammad, Azadeh, ‎tentamen som jag hade kvar, och min situation, och till slut sov jag igen.‎

Jag hade en mycket dålig sömn: vaknade ofta efter korta sträck, tänkte på mina problem, och ‎somnade igen. Titthålet på dörren öppnades två gånger, ett öga tittade på mig, och hålet ‎täcktes.‎

Jag vaknade nära skymningen och satte mig. Små skärvor och skräp från filten och golvets ‎kelim hade fastnat på min bara och svettiga överkropp. Jag försökte rensa bort dem med ‎handen, och gick för att titta på neonlampan igen. Skymningens röda solsken färgade nu ‎bankens marmorvägg och neonlampan.‎

Det hördes en sång från lilla korridoren utanför min cell. Det verkade komma från cellen ‎bredvid. Det var någon som sjöng en mycket sorgsen sång på Mazandrani och i den där ‎sorgsna skymningen la ännu mer sorg i mitt hjärta. Men vaktens skrik avslutade sången:‎

‎- Håll i truten! Varför ylar du som en hund?‎
‎- Det är tungt i hjärtat, vaktmästaren! Får man inte sjunga ens?‎
‎- Du får behålla din ylande tills du gästar din faster! Det är förbjudet här. – Och fången svor ‎tyst. Senare blev jag bekant med honom. Han var en enkel värnpliktig lärare som hade råkat ‎för en razzia mitt på en riksväg: säkerhetspolisen hade gått igenom alla busspassagerarnas ‎väskor och hittat en bok av Samad Behrangui i hans väska. Det räckte för att gripa honom.‎

Jag började gå runt i cellen igen. De sista solstrålarna försvann också och därmed försvann ‎även sista glimten av hopp i mitt hjärta för att bli släppt i dag. Cellen blev mörkare och ‎mörkare men lampan utanför gallret tändes inte. Himlen var mörkblå och jag gick runt och runt ‎i den halvmörka cellen. Titthålet öppnades igen och det var kanske ett öga som tittade på mig ‎igen men jag kunde inte se ögat i dunklet nu och fortsatte att gå runt. Längtan efter världen ‎utanför denna trånga cell, efter frihet, efter mina vänner och för pappa kändes mer och mer. ‎Plötsligt hördes ett högt skrik från någonstans långt bort i korridoren. Det var en ung man som ‎skrek:‎

‎- Jag håller på att dö här, jag dör, mitt hjärta håller på att brisera av ångest…, varför släpper ni ‎inte mig? Jag har ju inte gjort något. Låt mig återvända till mitt liv. Jag dör av isolering. Varför ‎tänder ni inte lampan? Öppna denna dörr! – och det ekade i korridoren av hans bankande på ‎plåtdörren.‎

Vaktmästaren verkade medvetet inte bry sig, och han fortsatte att skrika samma sak om och ‎om och banka på dörren. Jag fick märkliga och motstridiga känslor av alla dessa ljud: Dels ‎kände jag sympati för den där unga mannen, dels blev irriterad, och dels kändes det som om ‎jag själv stod på kanten av en ravin och var på väg att störta i den och börja även själv med att ‎skrika och banka på dörren. Till slut hördes vaktmästaren som ropade:‎

‎- Håller du truten, eller ska jag komma och kväva dig?‎

Men mannen fortsatte med sitt oväsen, och en stund senare hördes hur hans dörr öppnades ‎och han blev slagen och började grina. Jag förväntade att de andra fångarna skulle protestera, ‎men det hördes ingenting annat än ojande av min grannfånge. Jag led med den där mannen, ‎och själv blev mer deprimerad.‎

Lite senare tändes den där smutsiga och svaga lampan i lilla korridoren bakom gallret. Men ‎dess svaga ljus gjorde cellen ännu mer trist än att belysa den.‎

Jag blev trött på att gå runt och satte mig i en hörna. Jag hade lessnat på tystnaden, på den där ‎miljön, och på att tänka och tänka. Försökte tänka på goda och roliga saker, men varje gång ‎upptäckte jag efter en kort stund att jag hade omedvetet återvänt till pappas bekymmer och ‎vad som skulle hända hemma hos föräldrarna.‎

Nu hördes dörrar som öppnades och stängdes, och aluminiumskål som lades på mosaikgolvet. ‎En stund senare öppnades min celldörr och en soldat lämnade en skål och en brödbit på golvet ‎i cellen, stängde dörren, och gick. Jag var inte hungrig alls men ändå kröp mot skålen och ‎tittade i den. Det såg ut som köttgryta dränkt i för mycket vatten. Först tänkte jag att låta den ‎vara och äta några timmar senare när jag blir hungrig. Men sedan kom jag på att snart blir det ‎dags för att diska och det finns ingen "senare". Jag drog fram skålen och funderade ett tag på ‎hur jag skulle äta detta utan sked. Till slut doppade jag en bit av unkna brödet i skålen och tog ‎det i munnen. Skålens innehåll var en gulaktig kall vätska blandad med lite kikärtor och bruna ‎bönor, utan kött. Den smakade bittert mer än allt annat och det var okänd om bitterheten kom ‎från torkade limeskal eller vad. Vilken ickehungrig människa skulle kunna äta detta? Ändå ‎förmådde jag mig att svälja några doppade brödbitar för att inte bli plågad av hunger under ‎långa natten och jag sparade resten av brödet.‎

Efter några tunga och svåra timmar, då även diskningen hade slutförts, var sovdags. Men jag ‎hade sovit för mycket under dagen och nu var jag inte sömnig alls. Den där lampan som ‎kändes så svag hittills kändes nu som en stark strålkastare som kändes vilja tränga sig djupt in ‎i min hjärna och mina drömmar. Jag lade mig lite, satt lite, gick runt lite, och lade mig igen. Jag ‎försökte räkna siffror och tog mig till alla möjliga rekommendationer som jag kom på för att ‎kunna somna, men ingenting hjälpte. Och nu fanns även en orsak till som inte lät mig somna ‎in: Det hördes ett dovt och mörkt ljud någonstans ifrån övre våningar som att slå med en ‎slägga på tegelstenar, och efter varje slag hördes ett hjärtskärande människoskrik som gick ‎igenom alla korridorer och dörrar. De höll på och torterade någon. Det var tjock elkabel som ‎slogs på fotsulorna eller på ryggen av någon som gick genom tortyrsängen till golvet och ‎hördes på detta vis. Fångens djuriska skrik förvandlades än till grinande och än försvann helt. ‎Men slagen med kabeln fortsatte med konstant rytm och tog paus endast efter långa pass, och ‎fortsatte igen.‎

Torterade fångens skrik skakade hela min tillvaro. En blandning av stark rädsla och ångest ‎överskuggade alla mina sinnen. Visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte blockera ljuden ‎och tänka på helt andra saker, men slagen verkade landa på min skalle. Började gå runt igen ‎och gick runt och runt i cellen under hela tiden då tortyren pågick. Jag satte mig först när ‎tortyren var slut, sedan lade mig, och tillbringade långa natten med korta och oroliga ‎sömnbitar.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

11 May 2020

دیدارهای احسان طبری - ۱

من در سال ۱۳۵۹ یا ۶۰ دو بار احسان طبری و همسرش آذر بی‌نیاز را به دعوت نجف دریابندری و ‏همسرش فهیمه راستکار، به خانه‌ی آنان بردم.‏

دریابندری و همسرش اکنون عضو یا هوادار حزب توده ایران نبودند. اما آنان نیز در خیل بسیاری از ‏جوانان سابق اهل فرهنگ و سیاست دهه‌های ۱۳۲۰ و ۱۳۳۰، چه توده‌ای، چه غیر توده‌ای و چه ‏ضد توده‌ای، اکنون پس از انقلاب ۱۳۵۷ نیز هنوز از علاقمندان احسان طبری بودند.‏

طبری تا پیش از مهاجرت اجباری در سال ۱۳۲۸ در حوزه‌های حزبی گویندگی می‌کرد و بسیاری از ‏توده‌ای‌های سابق او را از آن جا می‌شناختند. بسیاری دیگر نیز با خواندن نوشته‌هایش با او آشنا ‏شده‌بودند. در طول ۳۰ سال دوری او از ایران بسیاری کسان برای او نامه می‌نوشتند، حتی از داخل ‏و با مسافرانی که به خارج سفر می‌کردند به نشانی رادیوی پیک ایران یا نشریه‌ی «دنیا» نامه را به ‏او می‌رساندند، و او به نشانی‌هایی که داده‌بودند، به همه پاسخ می‌داد.‏

چنین بود که پس از بازگشت طبری به ایران، تا هنگامی که دفتر حزب دایر بود، خیلی‌ها آن‌جا به ‏دیدنش می‌آمدند، و پس از اشغال دفتر به دست حزب‌الله، دیدارهای او به خانه‌ها و میهمانی‌ها ‏منتقل شد.‏

هنگامی که طبری و همسرش را به میهمانی‌هایی برای دیدار با دوستان و آشنایانشان می‌رساندم، ‏همواره می‌کوشیدم که پس از تحویل دادن آنان به میزبان، قراری بگذارم برای برداشتنشان، و در ‏ساعت معین برگردم و برشان دارم. اما گاه هم میزبان و هم طبری و همسرش سخت اصرار ‏می‌کردند که من هم در مهمانی باشم.‏

دو باری که به خانه‌ی نجف دریابندری رساندمشان، با وجود تعارف و اصرار برای ماندن، خود را از لذت‌بردن از دستپخت این زوج هنرمند که سیر تا پیازش بعدها در کتاب مستطاب منتشر شد، محروم کردم، و توانستم ‏بهانه‌هایی بیاورم و از چنگشان بگریزم! ترجیح می‌دادم که بدون حضور مزاحمی کم‌وبیش بیگانه برای ‏میزبان و دیگر مهمانان، همگی در حال و هوای خود باشند و از بازگویی خاطرات دیرین و بگو و بخند ‏لذت ببرند.‏

اما هنگام برداشتنشان، اغلب چاره‌ای نبود جز آن که داخل شوم، زیرا که گفت‌وگوهای شیرین اغلب ‏هنوز به پایان نرسیده‌بود. پس می‌نشستم، با چای و شیرینی و میوه از من پذیرایی می‌کردند و در ‏بخشی از گفت‌وگوها شرکتم می‌دادند.‏

بار دوم در خانه‌ی دریابندری‌ها، اعضای یکی از حوزه‌های حزبی پیش از مهاجرت طبری در مهمانی ‏حضور داشتند، که من هیچ‌کدام را نمی‌شناختم، جز خود نجف دریابندری، که با وجود آشنایی با ‏ترجمه‌ها و نوشته‌هایش، پس از مهمانی پیشین، بار دوم بود که می‌دیدمش. همسر او فهیمه ‏راستکار را هیچ نمی‌شناختم.‏
‏ ‏
مجلس مختلط بود و خوشبختانه بر خلاف عادت، زنانه و مردانه نشده‌بود، و خانم راستکار داشت ‏چیزی خنده‌دار تعریف می‌کرد و همه گوش می‌دادند. و من نیز که به‌دقت گوش می‌دادم... ناگهان ‏صدا را شناختم! این که... صدای سوفیا لورن است، صدای اینگرید برگمان، صدای بازیگر زن «ده ‏فرمان»، صدای همسر تناردیه در سریال تلویزیونی بینوایان، برادران کارامازوف... صدای تعداد ‏بی‌شماری هنرپیشگان زن فیلم‌های خارجی و ایرانی... عجب!‏

صبر کردم تا حرف او تمام شد، و سپس با کم‌رویی گفتم:‏
‏- ببخشید... صدای شما... شما کار دوبله می‌کنید؟... سوفیالورن...‏
او قاه‌قاه خندید و نجف دریابندری حرفم را برید و گفت:‏
‏- آفرین! خوب فهمیدی! معلومه که گوش حساسی داری که تونستی صدا را جدای از چهره‌ی ‏هنرپیشه‌ها بشناسی!‏

طبری و آذر هاج‌وواج سر از موضوع گفت‌وگوی ما در نمی‌آوردند. آنان البته می‌دانستند که فهیمه ‏راستکار بازیگر تئاتر است، اما در دوری سی‌ساله از میهن، با سینمای ایران و سینمای غرب، و هنر و ‏صنعت دوبله در ایران آشنایی چندانی نداشتند، و لازم شد که خود خانم راستکار و شوهرش قدری ‏توضیح بدهند.‏

اکنون از آن چهار تن جز یادهایی به‌جا نمانده‌است. یادشان همواره گرامی!‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

06 May 2020

از جهان خاکستری - ۱۲۲

برنج گرد و برنج دراز

یکی از غم و غصه‌های ما در آغاز زندگی در تبعیدگاه مینسک، پایتخت بلاروس، یافتن مواد غذایی ‏باب ذائقه‌ی خودمان بود، که هر چه می‌گشتیم، چیزی شبیه آن‌ها پیدا نمی‌کردیم. از سه ماه ‏پایانی سال ۱۹۸۳ دارم می‌گویم.‏

آن جا، در هر محله‌ای، یک، و فقط یک، بقالی بزرگ، مشابه همین «سوپرمارکت»های غربی، وجود ‏داشت، که البته در قفسه‌های طول و دراز آن‌ها اجناس معدودی را با مارک‌های مختلف چیده‌بودند؛ ‏اجناسی که اغلب مشتری چندانی هم نداشتند. برای نمونه، در طول یک قفسه‌ی یخچالی بیست ‏متری، که غرش یخچالش گوش را کر می‌کرد، گوشه‌ای از آن پر از برفک شده‌بود و از انتهای دیگرش ‏آب بر کف فروشگاه می‌چکید، چیزی در حدود ده نوع مارگارین یک شکل و یک اندازه، در پوشش ‏کاغذی از جنس مشابه، اما با مارک‌های گوناگون مربوط به تعاونی‌های تولیدی شهرهای گوناگون ‏چیده‌بودند. یا در قفسه‌ای دیگر به طول بیست متر فقط چیزی شبیه به راکت تنیس که برای ‏خاک‌گیری فرش و گلیم مصرف می‌شد آویخته‌بودند، ساخته از چوب، نی، پلاستیک، آلومینیوم، و ‏کس چه می‌داند از چه جنس دیگری، با نقشه‌های گوناگون در بخش توری «راکت». من همواره با ‏خود فکر می‌کردم مگر این مردم چه‌قدر فرش می‌تکانند؟!‏ یا در قفسه‌هایی در همان ابعاد صابون‌هایی بود که در خانه با یک بار تماس با آب به خمیری بی‌شکل تبدیل می‌شدند و نمی‌دانستی چگونه و در چه ظرفی حفظ‌شان کنی برای مصرف دفعه‌ی دوم و سوم.

از سوی دیگر یخچال‌های گوشت و مرغ و ماهی همواره خالی بود و این اجناس گیر نمی‌آمد، مگر آن ‏که به تصادف درست موقعی وارد فروشگاه می‌شدی که می‌دیدی صفی در برابر یخچال مرغ ‏تشکیل شده. می‌رفتی و آن جا می‌ایستادی، و می‌ایستادی، و می‌ایستادی... در صفی که ‏کم‌وبیش همه زن بودند، و سراپای توی غربتی را شگفت‌زده ورانداز می‌کردند و زیر لبی با هم ‏چیزهایی می‌گفتند که تو هیچ نمی‌فهمیدی، تا آن که دریچه‌ای باز می‌شد و از آن جا چند ده ‏لاشه‌ی مرغ می‌ریختند توی یخچال، و همه‌ی دست‌ها حمله می‌بردند برای سوا کردن و برداشتن ‏پروارترین و صاف و صوف‌ترین لاشه. گوشت همین‌طور، و ماهی همین‌طور.‏

سبزی و میوه در این فروشگاه نبود و فروشگاه جداگانه‌ای، اغلب در فاصله‌ای چندصدمتری داشت. ‏در آن فروشگاه‌ها تنها چیزهایی که همیشه وجود داشت، پیاز بود و کلم سفید در اندازه‌های عظیم، ‏سیب زمینی، و سیب درختی. خیارشورهای عظیم در ظرف‌های بزرگ شیشه‌ای (بانکا)، گاه ‏خیارهای بزرگ زرد رنگ و تخمی. اشتباه نشود! یعنی تخم‌های تویشان بزرگ شده‌بود و مانند تخم ‏خربزه پوستشان سفت شده‌بود، و فقط به درد این می‌خوردند که آن تخم‌ها را درآوری، خودت بکاری ‏و خیار بار بیاوری. اما کو جایی که بکاریش؟

در این «سبزی و میوه‌فروشی»ها هم گاه اگر شانس می‌آوردی و لحظه‌ای می‌رسیدی که صفی ‏بود، باید بی چون و چرا می‌ایستادی، زیرا که بی‌گمان چیزی کم‌یاب آورده‌بودند. می‌ایستادی، ‏می‌ایستادی، می‌ایستادی... و می‌دیدی که گوجه‌فرنگی‌های سبز رنگ و بشقابی‌ست برای ‏ترشی گذاشتن! البته گاه بخت یار بود و شادی بزرگی بود که پرتقال‌های سبز یشمی و سخت چون ‏چوب، یا موزهایی با وضعی مشابه، یعنی سبز و سخت گیرت می‌آمد.‏

یک بار با هزار بدبختی از همین موزهای سبزی که نمی‌شد خوردشان گیرم آمده‌بود، و برای این که ‏برسند و بشود خوردشان، در خانه که در طبقه‌ی دوم بود پشت پنجره‌ی آشپزخانه آویزانشان ‏کرده‌بودم تا نور بخورند و برسند و زرد بشوند، و همسایه‌های طبقه‌های بالاتر که پیوسته از برابر این ‏پنجره می‌گذشتند، هنوز، پس از این همه سال، در دیدارهایمان به خنده و شوخی می‌گویند که ‏فلانی (یعنی من) ثروتمند بود؛ موز خرید‌بود و برای پز دادن پشت شیشه آویزان کرده‌بود تا دل ما را ‏آب کند!‏

این فروشگاه‌ها، به همین شکل و با همین ترکیب و با همین اجناس، در همه‌ی محله‌های شهر ‏وجود داشتند، و هیچ فروشگاه دیگری با اجناس دیگری در هیچ جایی از این شهر میلیونی یافت ‏نمی‌شد. سوسیالیسمی از آن نوع و در آن قواره، گوناگونی را می‌کشت و یکنواختی و هم‌شکلی ‏دل‌آزاری به بار می‌آورد. و این ۶۰ سال پس از انقلاب اکتبر، و در آستانه‌ی «سوسیالیسم پیشرفته» ‏بود، که از دهان برژنف، و پس از مرگش از دهان جانشینانش نمی‌افتاد.‏

آن «سوپرمارکت»ها که در آغاز توصیفشان کردم، البته برنج و گندم و عدس و چاودار و ارزن و جو و ‏غلات دیگر هم داشتند، فقط برای کاشا (شله) درست کردن. روس‌ها و بلاروس‌ها عاشق شله‌ی همه‌ی انواع غلات بودند، اما من در دفعاتی که در ‏بیمارستان‌های آن‌جا بستری بودم مردم از بس شله‌ی ارزن (کاشا ماننایا) به خوردم دادند! ارزن، یعنی دانه‌های ‏ریزی که ما در ایران به پرندگان می‌دادیم! و برنج‌هایی که داشتند، چیزی بود که ما در ایران «برنج ‏آشی» می‌نامیدیم‌شان. این برنج‌ها گرد بودند، بسته‌های یک کیلویی در پاکت‌هایی از کاغذ ضخیم ‏قهوه‌ای رنگ که رویشان به روسی نوشته شده‌بود «برنج کوبیده»، یعنی برنج پوست‌کنده ‏шлифованный рис، و من همواره با خود فکر می‌کردم «مگر برنج نکوبیده را هم کسی ‏می‌خورد؟». من و همه‌ی اهل ساختمان ۱۲ طبقه، در آن آغاز، همین را به خیال برنج پلویی ‏خودمان می‌خریدیم، و در خانه کشف می‌کردیم که برنج آشی‌ست، و کته‌ای که انتظارش را ‏داشتیم، شفته‌ای بیش نبود!‏

هیچ کس نمی‌دانست چگونه می‌توان به کارکنان بداخلاق این فروشگاه‌ها فهماند که برنج داریم تا ‏برنج. در واقع کم‌تر کسی جرئت می‌کرد چیزی از آن کارکنان بداخلاق بپرسد: آنان، چه پاسخ ‏می‌دادند و چه نمی‌دادند، چه بداخلاق بودند و چه خوش‌اخلاق، چه مشتری جلب می‌کردند یا نه، ‏چه چیزی می‌فروختند یا نمی‌فروختند، سر ماه حقوق کار سوسیالیستی‌شان را دریافت می‌کردند، ‏بی هیچ تغییری، و خیالشان راحت بود. پس چرا به خود زحمت بدهند و به تو کمک کنند که چیزی را ‏که دنبالش هستی پیدا کنی؟ و بگذریم از ظاهر امثال من که هم به یهودیان می‌خورد،‌ هم به ‏کولی‌ها،‌ و هم به قفقازی‌ها،‌ که بلاروس‌ها از هر سه متنفر بودند! و بگذریم از انسان‌هایی همواره با ‏خصایل انسان‌دوستانه که در هر جامعه‌ای یافت می‌شوند، و کمکت می‌کنند.‏

درباره‌ی حسرت نان و ماست در آن دیار پیش‌تر نوشته‌ام، این‌جا. اکنون دویست نفر مانده‌بودیم در ‏حسرت کته و پلو با برنج غیر آشی. با کسانی که اکنون دارند فکر می‌کنند «پلو با قورمه‌سبزی یا ‏چلوکباب می‌خواستید، می‌ماندید توی خراب‌شده‌ی خودتان»، و با کسانی هم که می‌گویند «ما ‏نیامدیم این‌جا که پلو با قورمه‌سبزی و چلوکباب بخوریم» کاری ندارم. لابد کسانی هم هستند که ‏روانشناسی مهاجران و پناهندگان را می‌دانند، و می‌دانند که انسان دور از میهن بال و پر می‌زند تا ‏آن‌چه را در میهن جا گذاشته، بازسازی کند و به شکلی ‌یاد و خاطره‌ی میهن را زنده کند. برای اینان ‏است که می‌نویسم.‏

در آن ساختمان ۱۲ طبقه، در آن آغاز، دوستان و رفقا کشف‌هایشان را به هم خبر می‌دادند و خبرها ‏زود پخش می‌شد: فلان‌جا ماهی آورده‌اند؛ فروشگاه فلان محله‌ی دوردست پرتقال داشت؛ ‏سبزی‌فروشی فلان محله ترشی شوید(!) آورده؛ و... شگفتا! برنج پاکت‌های فروشگاه فلان محله ‏گرد نیست؛ دراز است!‏

خبر کشف «برنج دراز» به گوش هر کس که می‌رسید، به‌سوی آن فروشگاه به راه می‌افتاد: باید دو اتوبوس ‏عوض می‌کردی تا پس از ساعتی به آن‌جا برسی؛ و طولی نکشید که قفسه‌ی برنج آن فروشگاه را ‏خالی کردیم! حال چه کنیم؟

اکنون فهمیده‌بودیم که پس برنج دراز هم در میان آن پاکت‌های قهوه‌ای اسرارآمیز، با همان نوشته‌ی ‏روی پاکت، بی هیچ تغییری، گیر می‌آید. هرگاه برای خرید می‌رفتم، در قفسه‌ی برنج، پاکت‌های برنج ‏را یک‌یک می‌آزمودم: کاغذ ضخیم پاکت‌ها را میان شست و انگشت اشاره می‌گرفتم؛‌ می‌کوشیدم ‏که یک دانه برنج را در آن میان بگیرم و میان دو انگشت بلغزانم و بغلتانم. چشمانم را می‌بستم و ‏می‌کوشیدم شکل آن را مجسم کنم: گرد است یا دراز؟! نه! گرد است! پاکت بعدی و پاکت بعدی! ‏نه! پس باید دو اتوبوس عوض کرد و رفت به فروشگاه فلان محله؛ و شاید یکی دو پاکت، مصرف یکی ‏دو هفته، گیرم می‌آمد.‏

اکنون گاه پیش می‌آمد که می‌دیدی که در قفسه‌های فلان فروشگاه پاکت‌های برنج سوراخ ‏شده‌‌اند. معلوم بود: رفقای خودمان آن‌جا بوده‌بودند! بعضی از رفقا مانند من ملاحظه‌کار نبودند و ‏پاکت‌ها را سوراخ می‌کردند تا به چشم خود ببینند که برنج توی آن گرد است یا دراز؛ و اکنون پیش ‏می‌آمد که رفقا دیگر خبر نمی‌دادند که فلان فروشگاه برنج دراز دارد. این راز گران‌بها را برای خود نگه ‏می‌داشتند!‏

زندگی‌ست دیگر! همواره خاکستری!‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏