15 May 2020

Tjära i honung - 14

ترجمه‌ی سوئدی بخش چهاردهم «قطران در عسل»

Det torra ljudet av skjutlåset bakom cellens dörr väckte mig. Det var en soldat som lämnade ‎en aluminiumskål och en plastmugg på golvet i cellen, stängde dörren, och gick. Jag satte mig. ‎Det var mycket varmt och kvavt i cellen. Jag hade haft solen i huvudet när jag sov och nu var ‎jag svettig i hela kroppen. Oturligt nog hade jag tagit på mig en nylonskjorta på bara ‎överkroppen och ett par mycket trånga byxor i morse när jag var på väg till tentamen på ‎högskolan – helt enligt vad som var ”inne” i 1970 talets början. Det var svårt och plågsamt att ‎sitta på golvet i dessa byxor. Jag tog av skjortan för att få bort värmekänslan lite, kanske. Vad ‎var klockan? Jag visste inte. Jag kröp på golvet mot skålen och tittade i den. Den innehöll lite ‎ris blandad med dill och en liten köttbit med talg låg på riset. Det påminde mig om att jag ‎måste vara hungrig. Jag drog fram skålen och spontant tittade runt efter en sked. Det fanns ‎ingen sked där. Jag grävde klumpigt med fingrarna i riset och stoppade lite ris i munnen. Det ‎var torrt och smakade ingenting. Det var svårt att tugga och svälja men det fanns inget annat ‎alternativ och jag försökte svälja lite av det hur svårt än det var.‎

Mitt i maten kom jag på att tänka på min far. Jag hade glömt honom helt och hållet. Han hade ‎kommit från Ardebil till Teheran för några dagar sedan och skulle återvända till Ardebil i ‎morgon bitti. Det var tänkt att i kväll skulle jag besöka honom hemma hos farbror. Han skulle ‎bli oerhörd orolig om jag inte gick på besök i kväll. Alla mina egna bekymmer hamnade i ‎skymundan plötsligt. Vad kommer pappa att gör? Hur kommer de att ha det hemma? Systern ‎höll på och förberedde sig för antagningsprover för att komma in i något universitet. Pappa…, ‎pappa… Kan det finnas något sätt att meddela honom om vad som har hänt. Är det möjligt ‎att de släpper mig under dagen? Riset fastnade i halsen och jag kunde inte äta mer. Jag ‎började tänka om att föräldrarnas oro för mig hade alltid varit som kedjor som höll mig i ‎järngrepp och tog min frihet från mig. Jag fick lugna ner dem hela tiden och övertyga dem ‎hela tiden om att de inte skulle oroa sig för mig och inte vara bekymrade.‎

Jag var djupt sjunken i dessa tankar när cellens dörr öppnades och en soldat sa: - Kom!… - ‎och när han såg mitt frågvisa min, frågade:‎

‎- Är du ny här?‎
Jag nickade. Han sa:‎
‎- Du ska följa och diska din skål!‎

Jag reste mig, tog skjortan på mig, och följde honom. Mina bara fötter satt inte fast i skorna ‎vars snören hade de tagit i beslag, och jag var tvungen att dra skorna på golvet. Min cell låg i ‎en förgrening av huvudkorridoren och där fanns även två andra celler. Jag fick passera ‎dörrarna till de andra två celler. Från det lilla runda fönstret som fanns på varje dörr tittade ett ‎öga nyfiket på mig. Dessa var invånarna i mina grannceller som ville se och bekanta sig med ‎den nya fången. Soldaten skällde ut dem och sa att de fick stänga hålet och inte titta. Han ‎beordrade mig också att titta ner. Jag följde honom lydig och i slutet av korridoren kom jag in ‎i ett rum utan dörr där på ena sidan fanns några toaletter och på väggen mittemot fanns ett ‎handfat. Den starka stanken, en blandning av lukten från ammoniak, avföring, kalk, och vad ‎vet jag vad, fyllde min näsa och fick mig att må illa. Soldaten stod kvar vid ingången och sa:‎

‎- Du får göra dina andra ärenden också, om du vill! Det blir inget toabesök tills natten. Och ‎var inte så trög, rör på dig! Fort, fort!‎

Jag tömde matresten i en hink som stod bredvid handfatet, tittade runt efter diskmedel, och ‎frågade soldaten:‎

‎- Vad ska jag diska den med?‎
‎- Ser du inte tvålen där?‎

En liten bit tvål av billigaste sorten, som brukade användas till att tvätta kläder, låg på ‎handfatskanten. Jag tog den och gned på skålen, men det blev inget skum. Tvålen lämnade ‎inget spår på skålen. Jag gned tvålen på mina händer och försökte tvätta den feta skålen med ‎händerna, men fettet gick inte bort med kalt vatten. Jag gned mer tvål. Soldaten skrek otåligt ‎och irriterat:‎

‎- Skynda dig nu då!‎

Jag tvättade skålen och händerna med kalla vattnet, och började gå bredvid soldaten. Han ‎beordrade mig lämna skålen på golvet utanför cellen, och stängde celldörren bakom mig.‎

Det var först då jag kom på att jag borde ha slängt lite vatten på ansiktet och nacken också, ‎men jag hade glömt det. Jag fick nöja mig med att fukta ansiktet och nacken med mina ‎fortfarande våta händer och kände lite svalka.‎

Jag gick mot fönstret, reste mig på tårna och tittade ut. Jag kunde inte hitta någonting annat ‎än samma neondekoration som jag hade sett för några timmar sedan som kunde hjälpa mig att ‎kunna veta var jag var. Men var hade jag sett denna bekanta dekorationen? Jag ansträngde ‎hjärnan lite men kom inte på något. Jag var sugen på te. Brukade dricka en stor kopp te efter ‎lunch på högskolans kafé. Men högskolans kafé var nu en fjärran dröm. Högskolan…, ‎högskolan… Livet pågick där just nu. De som hade tenta på eftermiddagen satt nu i olika salar ‎och kämpade med frågorna. Och de som inte hade tenta just denna dag satt i grupper på ‎gräsmattorna och pluggade, eller i bibliotekets tystnad satt de bakom speciella borden som ‎skiljde dem från varandra med hyllor och gavel. Vissa hade döpt dessa bord till ”krubba” ‎‎(foderhållare till nötkreatur, etc.).‎

Jag gillade mycket högskolans stämning under tentamen, därför att det brukade finnas mer ‎folk än vanligt på högskolan. Man kunde se alla. Välklädda tjejer gick runt där och spred fina ‎dofter efter sig, och Azadeh…, Azadeh satt någonstans i biblioteket tillsammans med sina ‎vänner och pluggade, och jag satt någonstans så att jag kunde titta på henne, och kunde inte ‎plugga. Jag kunde inte göra någonting annat än att titta på henne och sucka. Ingen hade lärt ‎mig hur jag skulle närma mig kvinnor och vad jag skulle säga. Azadeh…, Azadeh…, vilken ‎stor kontrast mellan var hon var och hur hon hade det just nu, och var jag var och hur jag hade ‎det…‎

Plötsligt kom jag på att jag hade sett den där neondekorationen på Sepah-bankens byggnad ‎vid Sepah-torget (Tupkhane) och i början av Sepah-avenyn. Ja, så var det! Då var jag ‎någonstans väster om torget och därmed i en cell i ”Gemensamma Kommittén mot Sabotage”. ‎Där borta, bortom de där plåttaken flöt livets bullriga flod: Bilarna satt fast i den tunga ‎trafiken i Sepah-avenyn, småhandlare hade lagt sina grejer på trottoaren, och folk gick åt var ‎sitt håll i trottoarernas vimmel; var och en med sina egna problem, bekymmer, glädje, och sorg. ‎Och ingen visste att jag satt fast där, några hundra meter bort, bakom murarna, i denna trånga ‎cell… De kanske inte visste ens att det finns ett fängelse här. Och vad gjorde jag här? Varför ‎skulle de ta mig ut ur livets gång och kasta mig bakom lås och bom? Bara för att jag plågades ‎av att föreställa mig hur amerikanska flygplan öste bomber över fattiga vietnamesiska män och ‎kvinnor och barn, och för att hade varit med i en demonstration mot USA:s president Richard ‎Nixons resa till Iran? Vad kommer de att göra med mig? Hade förhörsledaren rätt? Var det ‎inte bäst om jag var någon annanstans nu, var berusad, hade slängt bort alla bekymmer och alla ‎sociala och moraliska normer och till och med alla bekymren över läxor och tentamen och ‎högskolan, och hade ”raggat” tjejer och låg i säng med dem, roade mig och hade det kul? Vem ‎skulle fördöma mig då och vem skulle förneka mig min frihet? Skulle jag inte få stryk av ‎fadern?‎

En röst hördes genom lilla titthålet på celldörren:‎

‎- Har du cigarett, kan jag tända den åt dig.‎
‎- Jag har ingen, men jag vill ha en.‎
‎- Du borde ha frågat i morse.‎
‎- Jag var inte här i morse, jag kom vid middag.‎
‎- Då får du vänta tills i morgon – och hålet täcktes.‎

Jag lyfte mig igen på tårna och fäste mina ögon på neonlamporna. Det var som om dessa ‎lampor var en länk mellan mig och livet utanför, som dämpade fångenskapskänslan. I morgon ‎bitti skulle pappa ta en buss från ett av garagen just i denna Sepah-avenyn och åka till Ardebil. ‎Och just denna min pappa, som skulle må hemskt dåligt av att få veta att jag satt i fängelse, ‎var den som hade fått mig att smaka på fångenskap, och det var när jag var bara åtta år. ‎Synden som jag hade gjort var att jag hade skolkat från skolan i en hel vecka. Jag hade lämnat ‎hemmet varje morgon för att gå till skolan, men hade i stället sorgset och ensamt vankat runt i ‎tomma gränder och längs floden som gick genom staden! Varför gjorde jag det? För att pappa ‎och mamma hade skapat ett helvete hemma genom att ständig bråka med varandra. Mina två ‎yngre syskon brukade söka skydd hos mig vid bråken. De gömde sig bakom mig och darrade ‎tyst när bråken pågick. Det fans ingen "ute" för mig heller. Jag fick aldrig ens titta genom ‎dörrglipan ut till gränden där grannpojkarna lekte. Och skolan? Läget i skolan och i klassen var ‎inte bättre heller. Läraren i andra årskurs tvingade oss med spö och straff att sitta dödstysta, ‎inte röra på oss, inte prata med varandra. Och under rasterna brukade klasskamraterna mobba ‎och slå mig för både mitt konstiga förnamn, och för att jag inte kunde prata på ‎azerbajdzjanska så flytande, för att vi pratade på persiska hemma.‎

När det uppdagades att jag hade skolkat från skolan, insisterade mamma att man skulle köpa ‎ett litet bärarryggstöd för mig så att jag kunde gå ut och jobba som bärare i basaren, men ‎pappa ville ha en omedelbar bestraffning och kastade mig i ett övergivet kök på andra sidan ‎gården. I köket hade husägaren och tidigare hyresgäster lagat mat och bakat bröd i vedugnen ‎men de hade gått över till fotogenspisar med tiden och hade övergivit köket för många år ‎sedan. Röken från vedugnen hade gjort att väggar och tak och golv och allt hade blivit ‎kolsvart där. Det låg ett par centimeter damm överallt och det hängde stora spindelvävar här ‎och var. Jag hade aldrig vågat gå in där ensam tidigare. Pappa slängde en tom säck på golvets ‎damm, satte mig på den, stängde och låste dörren bakom sig, lämnade mig i mörkret och gick. ‎Jag grät tyst och vågade inte ens röra mig i någon timme. Hade dragit in armar och ben och ‎krupit i mig så mycket det gick och satt stilla på säcken. Det var som att jag ville förminska ‎mig så mycket som möjligt för att inte få kontakt med alla okända fenomenen som kunde ‎finnas i mörkret. Men ögonen vande sig till mörkret, tårarna tog slut, rädslan lättade lite, och ‎jag upptäckte skorstenshålet som gick ut genom väggen bakom mig. Jag gick runt ‎spindelvävar, drog mig upp krypande på dammen på en stenbänk och en hylla, hängde på ‎kanten av hålet och stirrade på världen utanför denna hemska svarta håla. Därifrån syntes bara ‎gröna löven av ett kvittenträd som sken under solen. Den gången var de där skinande gröna ‎löven som länkade mig med livet utanför fängelset. Jag kunde inte sluta att stirra på löven och ‎hängde kvar där tills min unga faster kom och fritog mig ur fängelset.‎

Pappa hade säkert rätt att aga och tillrättavisa mig, och utan det skulle jag kanske inte blivit ‎duktig i skolan och inte skulle hamnat i högskolan, och då skulle jag inte deltagit ju i någon ‎demonstration, SAVAK skulle inte gripit mig, och då skulle jag inte hamnat i detta fängelse ‎heller. Jag skulle kanske blivit samma bärare i basaren som mamma föreslog. Men vem kan ‎hävda med säkerhet att då skulle jag inte varit lyckligare? Står det inte i bibeln att ”Ty där ‎mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin ‎plåga.”? (Predikaren 1:18). Det finns ett ordspråk på persiska också som lyder: ”Lycklig är den ‎som kom som ett åsnebarn och gick som en gammal åsna”!‎

Därmed var pappas fängelse nödvändigt för att jag skulle hamna i detta fängelse. Felet var ‎bara att det inte fanns någon faster tillgänglig här som kunde rädda mig. Tårna tröttnade fort, ‎jag fick avbryta min länk till världen utanför ofta, och fick smaka på verkligheten av fängelset ‎och min situation. En fråga gick runt och runt i mitt huvud: Är det möjligt att de släpper mig ‎nu i dag? I så fall kunde jag ta mig hem till farbror och träffa fadern och då skulle det vara ‎som om ingenting hade hänt. Jag hade fortfarande en glimt av hopp djupt i hjärtat.‎

Det var mycket varmt i cellen och jag svettades. Toalettens avskyvärda stank satt kvar i näsan ‎och plågade mig. Jag gick runt i cellen och började läsa förra fångarnas ristningar på väggarna: ‎‎”Du lever för evigt om du bevarar folkets hemligheter”, ”Vänta här till lyckans gryning”, ”Jag ‎var här i 37 dagar”, några datum, flera sträckor för att räkna dagarna, och ingenting mer. Jag ‎ristade också min första sträcka med nageln. Jag gick runt lite till, tittade ut på den släckta ‎neon lite till, tänkte på pappa, familjen, rumskamraten i studenthemmet Mohammad, Azadeh, ‎tentamen som jag hade kvar, och min situation, och till slut sov jag igen.‎

Jag hade en mycket dålig sömn: vaknade ofta efter korta sträck, tänkte på mina problem, och ‎somnade igen. Titthålet på dörren öppnades två gånger, ett öga tittade på mig, och hålet ‎täcktes.‎

Jag vaknade nära skymningen och satte mig. Små skärvor och skräp från filten och golvets ‎kelim hade fastnat på min bara och svettiga överkropp. Jag försökte rensa bort dem med ‎handen, och gick för att titta på neonlampan igen. Skymningens röda solsken färgade nu ‎bankens marmorvägg och neonlampan.‎

Det hördes en sång från lilla korridoren utanför min cell. Det verkade komma från cellen ‎bredvid. Det var någon som sjöng en mycket sorgsen sång på Mazandrani och i den där ‎sorgsna skymningen la ännu mer sorg i mitt hjärta. Men vaktens skrik avslutade sången:‎

‎- Håll i truten! Varför ylar du som en hund?‎
‎- Det är tungt i hjärtat, vaktmästaren! Får man inte sjunga ens?‎
‎- Du får behålla din ylande tills du gästar din faster! Det är förbjudet här. – Och fången svor ‎tyst. Senare blev jag bekant med honom. Han var en enkel värnpliktig lärare som hade råkat ‎för en razzia mitt på en riksväg: säkerhetspolisen hade gått igenom alla busspassagerarnas ‎väskor och hittat en bok av Samad Behrangui i hans väska. Det räckte för att gripa honom.‎

Jag började gå runt i cellen igen. De sista solstrålarna försvann också och därmed försvann ‎även sista glimten av hopp i mitt hjärta för att bli släppt i dag. Cellen blev mörkare och ‎mörkare men lampan utanför gallret tändes inte. Himlen var mörkblå och jag gick runt och runt ‎i den halvmörka cellen. Titthålet öppnades igen och det var kanske ett öga som tittade på mig ‎igen men jag kunde inte se ögat i dunklet nu och fortsatte att gå runt. Längtan efter världen ‎utanför denna trånga cell, efter frihet, efter mina vänner och för pappa kändes mer och mer. ‎Plötsligt hördes ett högt skrik från någonstans långt bort i korridoren. Det var en ung man som ‎skrek:‎

‎- Jag håller på att dö här, jag dör, mitt hjärta håller på att brisera av ångest…, varför släpper ni ‎inte mig? Jag har ju inte gjort något. Låt mig återvända till mitt liv. Jag dör av isolering. Varför ‎tänder ni inte lampan? Öppna denna dörr! – och det ekade i korridoren av hans bankande på ‎plåtdörren.‎

Vaktmästaren verkade medvetet inte bry sig, och han fortsatte att skrika samma sak om och ‎om och banka på dörren. Jag fick märkliga och motstridiga känslor av alla dessa ljud: Dels ‎kände jag sympati för den där unga mannen, dels blev irriterad, och dels kändes det som om ‎jag själv stod på kanten av en ravin och var på väg att störta i den och börja även själv med att ‎skrika och banka på dörren. Till slut hördes vaktmästaren som ropade:‎

‎- Håller du truten, eller ska jag komma och kväva dig?‎

Men mannen fortsatte med sitt oväsen, och en stund senare hördes hur hans dörr öppnades ‎och han blev slagen och började grina. Jag förväntade att de andra fångarna skulle protestera, ‎men det hördes ingenting annat än ojande av min grannfånge. Jag led med den där mannen, ‎och själv blev mer deprimerad.‎

Lite senare tändes den där smutsiga och svaga lampan i lilla korridoren bakom gallret. Men ‎dess svaga ljus gjorde cellen ännu mer trist än att belysa den.‎

Jag blev trött på att gå runt och satte mig i en hörna. Jag hade lessnat på tystnaden, på den där ‎miljön, och på att tänka och tänka. Försökte tänka på goda och roliga saker, men varje gång ‎upptäckte jag efter en kort stund att jag hade omedvetet återvänt till pappas bekymmer och ‎vad som skulle hända hemma hos föräldrarna.‎

Nu hördes dörrar som öppnades och stängdes, och aluminiumskål som lades på mosaikgolvet. ‎En stund senare öppnades min celldörr och en soldat lämnade en skål och en brödbit på golvet ‎i cellen, stängde dörren, och gick. Jag var inte hungrig alls men ändå kröp mot skålen och ‎tittade i den. Det såg ut som köttgryta dränkt i för mycket vatten. Först tänkte jag att låta den ‎vara och äta några timmar senare när jag blir hungrig. Men sedan kom jag på att snart blir det ‎dags för att diska och det finns ingen "senare". Jag drog fram skålen och funderade ett tag på ‎hur jag skulle äta detta utan sked. Till slut doppade jag en bit av unkna brödet i skålen och tog ‎det i munnen. Skålens innehåll var en gulaktig kall vätska blandad med lite kikärtor och bruna ‎bönor, utan kött. Den smakade bittert mer än allt annat och det var okänd om bitterheten kom ‎från torkade limeskal eller vad. Vilken ickehungrig människa skulle kunna äta detta? Ändå ‎förmådde jag mig att svälja några doppade brödbitar för att inte bli plågad av hunger under ‎långa natten och jag sparade resten av brödet.‎

Efter några tunga och svåra timmar, då även diskningen hade slutförts, var sovdags. Men jag ‎hade sovit för mycket under dagen och nu var jag inte sömnig alls. Den där lampan som ‎kändes så svag hittills kändes nu som en stark strålkastare som kändes vilja tränga sig djupt in ‎i min hjärna och mina drömmar. Jag lade mig lite, satt lite, gick runt lite, och lade mig igen. Jag ‎försökte räkna siffror och tog mig till alla möjliga rekommendationer som jag kom på för att ‎kunna somna, men ingenting hjälpte. Och nu fanns även en orsak till som inte lät mig somna ‎in: Det hördes ett dovt och mörkt ljud någonstans ifrån övre våningar som att slå med en ‎slägga på tegelstenar, och efter varje slag hördes ett hjärtskärande människoskrik som gick ‎igenom alla korridorer och dörrar. De höll på och torterade någon. Det var tjock elkabel som ‎slogs på fotsulorna eller på ryggen av någon som gick genom tortyrsängen till golvet och ‎hördes på detta vis. Fångens djuriska skrik förvandlades än till grinande och än försvann helt. ‎Men slagen med kabeln fortsatte med konstant rytm och tog paus endast efter långa pass, och ‎fortsatte igen.‎

Torterade fångens skrik skakade hela min tillvaro. En blandning av stark rädsla och ångest ‎överskuggade alla mina sinnen. Visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte blockera ljuden ‎och tänka på helt andra saker, men slagen verkade landa på min skalle. Började gå runt igen ‎och gick runt och runt i cellen under hela tiden då tortyren pågick. Jag satte mig först när ‎tortyren var slut, sedan lade mig, och tillbringade långa natten med korta och oroliga ‎sömnbitar.‎

No comments: