19 April 2020

Tjära i honung - 11

Jag funderade på att om jag förnekar inblandningen i demonstrationen, hur kommer de att ‎kunna bevisa att jag var med? Jag tänkte på min rumskamrat Mohammad som greps i morse ‎tillsammans med mig. Hur har han det? Hoppas att de inte säger till honom att jag har erkänt ‎saker och ting och han tror på dem och erkänner i sin tur. Jag var förskräckt av själva tanken ‎och övervägde dess olika sidor. Vi hade varit naiva. Vi borde ha tänkt på sådant för länge ‎sedan och borde ha pratat ihop om vad vi skulle säga i liknande situationer.‎

Jag såg ett litet papper som var fäst på väggen med häftstift och på det hade man skrivit: ‎‎”Personalens vaktschema: Arash, Arab, Parvaresh, Tehrani…” och tänkte: ”De har varit ‎slarviga också! Man kan lära sig dessa namn utantill och avslöja dem ute!”‎

Parvaresh återvände till rummet och satte sig bakom sitt bord. Han hade en bunt med tjocka ‎papper stor som halvsida i handen. Han frågade: - Nå, vad säger du? Har du tänkt färdigt? – ‎och började bläddra och titta i pappren i handen medan han höll dem så att jag såg bara deras ‎baksida. Han tittade än på dem och än på mig och vände dem på borde så att jag såg ‎fortfarande bara baksidan. Han sa:‎

‎- Och detta är ett annat smakprov av vad vi kan åstadkomma! Dokument och bevis! Bilder ‎tagna från demonstrationen…‎

Jag tänkte att han bluffar säkert. Hur kunde de ha tagit bilder? Det fanns ju ingen fotograf ‎där. Hur vet jag att dessa papper är bilder? Jag såg ju inte andra sidan på dem.‎

‎- Ser du? Ditt namn finns skrivet på baksidan av dessa foton…‎

Jag kunde se. Bakom varje blad fanns flera bekanta namn bredvid mitt eget namn. Jag trodde ‎fortfarande att allt detta var en bluff för att lura mig till erkännande. De har säkert skrivit ‎namnen bakom vita papper för att jag ska tro att de är riktiga bilder. Parvaresh sa:‎

‎- Vill du se ett smakprov? Kom! Titta! Är det inte du själv här?‎

Jodå. Det var jag i ett svartvitt foto: jag stod med en grupp på gräsmattan i högskolan, hade en ‎tom läskflaska i ena handen och hade lyft andra knytnäven i luften. Jag höll på att skrika ‎slagord. I nästa fotot sprang alla och jag och Mohammad fanns bland dem.‎

‎- Ser du det? Men detta är bara ett smakprov…‎

Det snurrade i huvudet av all hans ”smakprov, smakprov”. Men hur var det möjligt? Vem? ‎När? Och varifrån togs dessa bilder? Ingen hade pratat om fotografering från ‎studentdemonstrationer dittills. Först när Parvaresh visade alla bilderna började jag komma ‎ihåg hur kravallpolisens minibuss rörde sig konstigt den där dagen. Men bildernas vinkel var ‎inte begränsad till den där bilen och de borde ha tagits från taken av olika byggnader också. ‎Det fanns bilder från hela demonstrationen och dess olika aktiviteter där på bordet. Och hur ‎naiva vi var som lekte kurragömma där på gräsmattan…‎

Parvaresh följde alla förändringarna i mitt ansikte noga och satt i bakhåll för att slå till i rätt ‎ögonblick. Han sa:‎

‎- Förstår du nu? Det finns folk bland er själva som tar dessa bilder och avslöjar namnen. Vad ‎var det jag sa om att vi har all information! Vad tjänar det till om du fortsätter att förneka? Är ‎det inte bäst att du visar att du inte är en av dem, och att du har blivit lurad, och att du inte är ‎av den typen? Va? Vad säger du?‎

Jag tog ett djupt andetag och sa: - Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är faktiskt inte av den ‎typen. Hela högskolan kokade den dagen. Vart än man gick så kunde man bevittna liknande ‎scener, och…, väl, jag råkade passera bara när dessa bilder togs. Jag var inte med i ‎demonstrationen.‎

‎- OK. Men om du är ärlig, om du säger sanningen, och inte var med i demonstrationen, så ‎måste du ju visa detta på något vis. Till exempel borde du ju kunna säga namnen på dem som ‎var med, väl?‎

Det kändes att jag hade hamnat i en fälla. Det syntes ingen utväg. Antingen måste jag erkänna ‎att jag var med i demonstrationen och försvara dess slagord och ståndpunkter och deltagandet ‎i den, och då bli torterad och fängslad i en lång tid, eller spela oskyldig, säga att jag inte ‎deltog i den och påstå att det har blivit något misstag någonstans på något vis. Logiken och ‎självbevarelsedriften hade drivit mig till det andra alternativet och härmed stod jag på gränsen ‎till att bedra mina vänner.‎

‎- Jag känner ingen. Jag går ju i första året.‎
‎- Nu börjar du med ”vet inte, känner inte, vill inte säga” igen! Du kommer inte slippa oss ‎förrän du har gett oss några namn.‎
‎- Jag kommer ju från en liten fjärran stad och det är inte ett år ens. Jag har inte hunnit göra mig ‎bekant med några. Jag känner ingen av dem som jag såg i demonstrationen. Jag tror att de var ‎från högre årskurser.‎
‎- Vill du påstå att du inte känner den som greps tillsammans med dig heller?‎
‎- Honom?... Honom… känner jag ju. Vi delar rum i studenthemmet. Men han var inte med i ‎demonstrationen heller.‎
‎- Ja, ja. Du behöver inte bli försvarsadvokat till någon nu. Säg bara namnen på dem som finns ‎med i bilderna! – och lämnade bilderna över till mig. Det brann i hela kroppen. Jag svettades. ‎Det tjöt i hjärnan, och jag sökte en utväg från denna fälla, men hittade ingen.‎

‎- Den här är jag själv…‎
‎- Jasså! Säger du det? Jag känner ju dig väl!‎
‎- Och den här är Mohammad…, samma som…‎
‎- Jag känner honom också. Står inte hans namn bakom denna bild? Låt mig skriva.‎
‎- Jag känner ingen annan. Alla var från höga årskurser…‎
‎- Titta noga!‎

Jag tog lite tid på mig för att titta noga, och hela tiden tänkte på hur jag skulle rädda mig ur ‎Parvareshs klor. Till slut kom jag på att upprepa några av samma namn som jag hade sett ‎bakom bilderna:‎

‎- Jag känner honom också. Han heter Khosro, tror jag.‎
‎- Bravo! Det var något. Men…, väl, hans namn finns med här! Titta noga igen!‎

Jag letade en stund till bland bilderna: - Den här heter Hadi.‎
‎- Ge hit! Hadi…, Hadi vad? Vad är efternamnet?‎
‎- Jag vet inte hans efternamn. Har bara hört att man kallar honom Hadi.‎
‎- Titta noga igen.‎

Jag låtsades igen om att leta bland bilderna några minuter. Jag förstod inte: de kunde ju fråga ‎namnen från högskolans administration. Varför höll de på att fråga det på detta vis och från ‎personer som mig? Var det meningen att krossa mig för att omvandlas till någon som har ‎bedragit sina vänner, eller ville de lägga dem som kände varandra i en grupp och kartlägga ett ‎organiserad nätverk för demonstrationen?‎

‎- Jag känner ingen annan.‎
‎- Du ljuger!‎
‎- Varför måste jag ljuga? Jag kunde ju inte säga några namn alls och påstå att jag inte känner ‎någon alls, om jag ville ljuga. Jag har sagt allt vad jag vet. Det är inte mitt fel att jag inte ‎känner några andra av dem som finns med på bilderna. Vill ni att jag ska ge några falska ‎namn? – och kom på att det också kunde vara ett sätt och jag hade kunnat ge en handfull ‎falska namn till dem. Men om de hade visat bilderna till några andra och de hade sagt deras ‎riktiga namn, vad skulle hända då? Så långt ångrade jag inte mig och hade inte lämnat någon ‎ny information till dem.‎

Asghar kom in i rummet och sa:‎
‎- Bra, bra! Jag hörde att du har blivit en fin pojke. Kom! Jag fyller i ett nytt papper och vi ‎skriver tillsammans. Men akta dig så att jag inte tvingas att riva den som förra gången. Annars ‎lämnas du över denna gång till doktorn. Förstår du?‎

Han flyttade min stol närmare sitt bord och fyllde sidhuvudet i ett nytt förhörsprotokoll. Jag ‎var glad att hade sluppit återvändsgränden som Parvaresh hade tvingat mig in i, än tillfälligt. ‎Denna gång anklagade förhörsledaren mig för att ha deltagit i kravaller mot landets säkerhet. ‎Jag letade efter en lämplig mening för att försvara mig mot denna anklagelse, och under tiden ‎gick Asghar ut för att hämta en kopp te för sig själv.‎

En annan fånge togs in i rummet och satte sig mittemot Parvaresh. Jag kastade ett kort blick ‎mot honom, men eftersom kände jag inte igen personen och dessutom var djupt insjunken i ‎mina tankar för att formulera ett svar, ägnade jag ingen uppmärksamhet åt honom eller ‎Parvaresh. Jag hörde bara att Parvaresh frågade honom:‎

‎- Hur har du det herr Massud? Är allting tillräckligt bra?‎
Massud sa: - Bra kan man inte säga! Varför delar ni ut så lite cigaretter? Får jag ta en av era ‎cigaretter?‎
‎- Självklart! Varsågod!‎

Jag återvända till mina egna tankar och hade ingen nyfikenhet för att höra vad de säger till ‎varandra. Ibland hördes att de skojade och skrattade och ibland hörde jag att Massud ville ha ‎en cigarett igen. Däremellan hörde jag att Parvaresh frågade honom ”känner du honom?” och ‎då blev jag nyfiken. Jag vände och tittade på Massud. Han skakade på huvudet och sa:‎

‎- Nej. Jag känner inte honom.‎
Parvaresh frågade mig:‎
‎- Du då? Känner du honom?‎
‎- Nej…‎
Massud frågade mig:‎
‎- Studerar du också på Tekniska Högskolan?‎
‎- Ja.‎
‎- Vilken linje?‎
‎- Maskinteknik.‎
‎- Nämen, jag går ju också i maskinteknik. Tredje året. Har du inte sett mig hittills?‎
‎- Nej…‎
Parvaresh sa: - Sluta nu! Det var inte meningen att du skulle förhöra folk!‎
‎- I så fall ge mig en cigarett till då!‎
‎- Vad är det med dig? Du rökte slut på hela mitt paket.‎
‎- Vad ska jag göra? Jag brukade röka två paket per dag men nu ger ni bara tre stycken om ‎dagen, och det den billiga ”Zar” som är gjord av ved i stället för tobak.‎
‎- Jasså! Är du missnöjd med vårt hotell nu? Du förtjänar inte ens det du får. De borde sluta ‎även med det så att du piggnar upp och ger nya namn på de aktiva.‎
‎- Jag gav ju så många namn. Är ni fortfarande inte nöjda?‎
‎- Titta på de där bilderna noggrant igen och se om du känner några fler.‎
‎- Detta är samma herr Khosro Ghadiri.‎
Parvaresh sa till mig att gå och titta och se om jag känner igen personen. Jag gick och tittade, ‎men jag kände inte honom, och sa:‎
‎- Nej, jag känner inte honom. Han, som nästan alla andra, är också från högre årskurser. Jag ‎känner inte de äldre. Alla var från höga årskurser.‎
Massud sa: - Men jag tycker att de flesta var från låga årskursen!‎
Parvaresh flinade och sa: - Ja, ja! Vem mera?... Titta noga!‎

Jag återvände till min stol. Massud fortsatte:‎
‎- Den här är Farhang. Och detta är ju han – och pekade på mig – ni vet säkert hans namn och ‎det behövs inte att jag berättar det för er, vilket jag inte ens vet! Detta är självaste jag; och den ‎här är konstigt att syns överallt, men jag vet inte hans namn. Och den här är Ghadiri igen.‎

Asghar kom tillbaka och mitt förhör fortsatte. Jag var koncentrerad djupt på formuleringen av ‎mina svar och märkte inte när de tog Massud tillbaka till hans cell. Asghar tryckte på att jag ‎skulle skriva att var med i demonstrationen men jag erkände bara att ha varit närvarande på ‎plats och inte för att delta i demonstrationen, utan för att av nyfikenhet tittat på händelserna. ‎Han verkade ha glömt bilden där jag hade lyft knytnäven. Det verkade att de hade förstått att ‎jag inte var någon av de aktiva, och det behövdes inte riva förhörsprotokollet eller hota eller ‎slå mig igen. Asghar ville också ha namnen på deltagarna och jag ursäktade mig med att vara ‎från småstaden och första året, och skrev bara Mohammads namn och några upprepade gamla ‎namn som jag hade sett bakom bilderna. Han visade inga bilder. Parvaresh var inte ‎närvarande. Han hade kanske tagit bilderna med sig för att visa upp till någon annan. Jag var ‎glad för att jag hade sluppit denna del med hedern i behåll och inte hade angett och skadat ‎någon.‎

Och äntligen var förhöret slut. Jag visste inte vad klockan var. Det kändes att det var någon ‎timme efter middag. Jag var dödstrött. Förhöret hade tärt på hjärnan mycket mer än vilken ‎svår tentamen som helst. Jag var helt dåsig och tomt i hjärnan. Det kurrade i magen. Asghar ‎beordrade att jag skulle tas tillbaka till cellen. En soldat kom, förband mina ögon med en ‎bindel, tog mig nerför trappor och förde in i cellkorridoren. Denna gång kastade de mig i cell ‎nummer 15. Cellens plåtdörr stängdes med ett torrt ljud bakom mig. Jag lämnade de två ‎arméfiltarna som jag hade fått på golvet, och började studera läget på platsen och ‎omgivningen.‎

Cellen var en och en halv meter gånger två meter stor. Höjden av plåtdörren var kortare än min ‎längd och det var nära att jag skulle slå pannan i dörrkarmen när jag var på väg in. Det fanns ‎ett fyrkantigt hål med ett stålnät ovanför dörren och bakom nätet hängde en naken och släkt ‎lampa. I väggen mittemot fanns ett fönster vars bredd var lika med cellens bredd. Det täcktes ‎av ett kraftigt stålnät inifrån och stålräcke utifrån. Glasrutorna var målade upp till ögonhöjd ‎och det gick inte att se utanför fönstret. Med nätet inifrån och räcket utifrån fanns det ingen ‎möjlighet kvar att putsa rutorna och därmed var rutorna ovanför målade delen gråa av många ‎års rök, damm, imma, och annat smuts. Väggarna var gulaktiga, också grånad av smuts, och ‎kelimen på golvet hade ändrat färg till helt grå av all damm och smuts.‎

Jag lyfte mig på tån och tittade ut ovanför målade rutor. Ville veta var jag var. Bortom ‎smutsiga glasrutorna syntes ingenting annat än toppen på några träd, och några plåttak. Jag ‎tittade längst till vänster och längst till höger så långt bort jag kunde se. Längst ut till vänstra ‎sidan och långt bort kunde jag se en hög byggnad med en vägg av marmor på vilket fanns en ‎mycket bekant figur gjord av neonlampor. Den var släkt. Jag stod där en stund helt trött och ‎dimmig i huvudet, sedan la mig på golvet, la huvudet på vikta filtar, och somnade omedelbart.‎

‎***‎
Khosro Ghadiri vars namn Massud upprepade under förhöret hette egentligen Mohammad-‎Djavad Ghadiri Kafraii. Nio år därefter, enligt iranska myndigheter, lade han en bomb i en ‎bandspelare på Ali Khameneiis (Irans nuvarande ”andlige ledares”) talarstol, då han inte var ‎någon statlig personlighet än, och skadade hans högra hand. Ghadiri har varit försvunnen ‎sedan dess.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

12 April 2020

Tjära i honung - 10

ترجمه‌ی سوئدی بخش دهم قطران در عسل:

Å, vad det gör ont... ont... Jag vill kvida men någon okänd kraft som jag inte vet var den ‎kommer ifrån kväver det. En varm vätska rinner på högra sidan av ansiktet. Med darriga ‎fingrar söker jag källan till denna blodflöde och hittar att mitt högra horn har sönderdragits ur ‎botten... Och så var det med min bedrift i dagens kamp!‎

Heh! Jag säger "dagens"! Ordet dag är meningslöst här. Det finns ingen dag för att kunna prata ‎om i dag eller i går. Det finns ingen regelbunden återkommande sak för att kunna använda ‎den som en enhet för tiden. Jag vet inte vart jag har hamnat och vilken planet denna är. Det är ‎natt hela tiden. Det är mörkt hela tiden; kontinuerligt mörker; allting är svart. Jag har inte ‎förlorat synen. Ibland ser jag en tunn och skinande linje där borta i horisonten långt bort i min ‎vänstra sida. Det är en vit och ljusblå linje, och mörklila. Nedanför ligger marken dränkt i ‎svärta och ovanför flyter svarta, mycket svarta, bläcksvarta moln som täcker hela himlen. ‎Djupt inne i svarta molnen, långt långt bort, blixtrar det ibland och ett tag senare hör jag ett ‎dovt dånande.‎

Denna utsikt påminner mig om bilden på en målning som jag hade klippt ur "Akhbar", ‎tidskriften på persiska som "Föreningen för kulturella relationer mellan Iran och Sovjet" ‎publicerade på den tiden, och hade fäst på väggen i mitt studentrum. Målningen heter "Å, mina ‎tankar..." och är av en ukrainsk målare som heter Mikhail Bozhiy. Den föreställer en ‎medelålders kraftig och halvskallig man som i en dyster omgivning vid havet, djupt insjunken ‎i sina tankar, kommer mot åskådaren. Vinden leker med resten av hans hår och hans kappa och ‎slips, och hans spridda tankar förkroppsligas som torra buskar av vilda blommor, mörka ‎horisonten, ljusa och mörka moln, en flygande ensam fågel, och lite annat. Denna man är den stora ‎ukrainska poeten Taras Shevchenko som har en dikt där "Å, mina tankar..." (Думи мої, думи ‎мої) upprepas.‎

Men här finns inte ens något spår av vind eller hav eller fågel. Jag har tänkt några gånger att ta ‎vägen och gå mot den där ljusa linjen i horisonten, men har upptäckt av en slump att det finns ‎en djup ravin på vägen. I mörkret har jag inte kunnat uppskatta ravinens bredd och djup och ‎har inte vågat gå närmare. Har slängt några små och stora stenar i ravinen men har inte kunnat ‎höra något ljud tillbaka. Har försökt att hitta en väg att gå runt ravinen men ljusa linjen i ‎horisonten har dränkts i mörkret efter ett tag och jag har tappat riktningen.‎

Och detta odjur, detta monster, låter mig inte vara heller. Den dyker upp plötsligt och ‎obemärkt, rör sig runtom mig och attackerar från alla håll. Jag känner bara dess slag. Den ‎vrålar inte ens. Den har vassa klor och river min hud och min kropp. Den slår med knytnävar; ‎lyfter mig och kastar mig mot bergstenar; sitter på mitt bröst, tar i mina horn, som jag har bara ‎ett kvar nu, och vrider min nacke och slår mitt huvud mot marken. Jag kan inte göra någonting ‎för att avvärja mig. Jag ser ju inte den. Jag kastar knytnävar och sparkar hit och dit , men ‎lyckas inte träffa den. Jag förstår inte varför den är fientlig mot mig och vad den vill av mig. ‎Och plötsligt, lika tyst och obemärkt som dan har dykt upp, så försvinner den och lämnar mig ‎med alla mina blodiga sår och skråmor.‎

Nu har den dykt upp igen. Den trycker och slår någonting som ett käpp eller rör till baksidan ‎av min vänstra axel. Det gör ont. Jag vill skrika av smärta men munnen är fullproppad med ‎någonting tjockt och klibbigt som beck. Jag tar med handen och vill dra ut becket. Det klibbar ‎och tänjer sig och dras långt. Den tar inte slut. Jag tar och drar beck ur munnen med båda ‎händerna. Håller på att kvävas. Slagen mot axeln fortsätter. Det gör ont. Jag vänder mig för ‎att se vad det är. Plötsligt försvinner mörkret och ett starkt ljus bländar mig. En märklig ‎varelse har böjt sig över mig. Den har en hjälm med visir som liknar astronauternas. Nu ser jag ‎att den skriker och säger någonting bakom visiret: Upp med dig! Upp med dig!‎

Jag välter mig för att resa. Varelsen tar ett steg bakåt. Jag reser mig och den fortsätter bakåt. ‎Den har ett gevär riktat mot mig. Nu skriker den: Sätt dig! Sätt dig! Jag sträcker handen och ‎rör vid ansiktet och huvudet. Den skriker: Rör dig inte! Sätt dig! Jag hittar inget spår efter ‎blod i ansiktet eller sönderdraget horn i huvudet. En annan röst säger: Åtur! Åtur! [sätt dig, ‎på turkiska]. Jag tittar. Det är Taghi. Han sitter på golvet bredvid sin säng och har båda ‎händerna på huvudet:‎

‎- Sätt dig! Sätt dig!‎
Jag sätter mig på filten som täcker golvet. Dörren är öppen. Rymdvarelsen står vid dörren och ‎riktar sitt gevär mot mig. Den skriker: Vänd ryggen hit! Jag vänder ryggen mot dörren medan ‎jag sitter. Jag har bara kalsonger på mig. Den skriker:‎

‎- Lägg händerna på huvudet! Rör dig inte!‎

Jag lägger händerna på huvudet. Jaha! Det andra hornet är också helt borta! Det hörs otydliga ‎buller från korridoren: dörrar som slås sönder, skrik, och svordomar. Det är mörkt på andra ‎sidan fönstret. Det är midnatt natten mellan den 6:e och 7:e juni 1972, och denna "planet" är ‎Arya Mehr Tekniska Högskolans (AMTH) studenthem som ligger på Zanjan-gatan. Jag kan ‎knappast tro men det är en levande verklighet som pågår framför mina ögon: Det är ‎högskolans kravallpolis, som för deras konstiga hjälmar har vi döpt dem till marsianer, fullt ‎utrustad med vapen och batonger och sköldar, som har belägrat studenthemmet, och ‎SAVAK:s agenter håller på och genomsöker alla rum.‎

Av invånarna av rum 312 finns bara Taghi och jag hemma. Mohammad har övernattat hos sina ‎släktingar i natt, och Siavash kommer sällan till studenthemmet på senare tid. Jag fryser. ‎Sträcker ut handen och tar en lakan som ligger på golvet bredvid min säng. Marsianen skriker: ‎Rör dig inte! Jag säger: Eehh..., jag fryser – och lägger lakanet på min rygg.‎

‎***‎
För en vecka sedan, den 30 maj 1972, på väg hem från ett officiellt besök i Moskva kom ‎USA:s president Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger till Teheran. Dagen ‎därefter, på väg till flygplatsen, när deras kortege passerade motorvägen nära Teherans ‎Universitets studenthem, blev det utsatt för massiv stenkastning av studenterna från Amir-‎abads höjder. Det ryktades att Nixon blev mycket upprörd och på väg ut från Irans luftrum ‎skickade han ett meddelande till Shahen och begärde att dessa studenter skulle tillrättavisas ‎hårt:‎

”[…Nixon] tillsammans med sin eskorterad kortege gav sig i väg för att komma till flygplatsen. ‎Presidentens kortege valde en omväg från motorvägen nära Teherans norra obebodda kullar ‎mot flygplatsen för att undvika demonstrationer. Men även där väntade studenterna på honom. ‎Stenar regnade över officiella bilar. Därefter arresterades hundratals studenter enligt Nixons ‎rekommendation.” (William Shawcross: The Shah's last ride: the fate of an ally, New York : ‎Simon and Schuster, 1988).‎

Två dagar före Nixons ankomst, den 28 maj, hölls en stor demonstration i min högskola mot ‎hans kommande resa till Iran och i protest mot Vietnamkriget. I denna demonstration, för ‎första gången sedan kravallpolis hade inrättats och blivit stationerad inom universitet och ‎högskolor för ett år sedan, tog en del av studenterna till gatustenar, tegelbitar, tomma ‎läskflaskor och annat och attackerade kravallpolisen, slog sönder glasrutorna på deras bilar och ‎kvaddade bilarna.‎

‎***‎
En stund senare kommer en säkerhetspolis in i vårt rum för att genomsöka våra saker och låter ‎mig att ta på mig kläder. Taghi har inte så mycket i sitt sängskåp men i mitt skåp går att hitta ‎mycket diverse saker. Jag har en hel del vetenskapstidskriften Daneshmand och "Radio & TV" ‎som jag har samlat sedan åren i högstadiet, och flera skokartonger full med skrotdelar av ‎gamla radioapparater, kondensatorer, resistorer, spole, och så vidare. Agenten tar en liten ‎plastpåse innehållande gulbruna klumpar av järnperklorat och frågar vad innehållet är. Jag ‎förklarar att de där klumparna används för att få bort valda delar av koppar när man gör ‎kretskort för elektroniska hobbyn. Han tittar misstänksam i mina ögon och försöker uppskatta ‎sanningshalten i vad jag säger och tar sedan en konstigformad metallbit som jag har fått svarva ‎på övningsverkstaden som övningsuppgift, och frågar: Ville du bygga handgranat med de där ‎kemikalierna? – och jag förklarar att det har varit en övningsuppgift på högskolan. Då tar han ‎sig an min fotoalbum. Detta är en uppenbar kränkning av min integritet. Vilken lag tillåter ‎honom att gå igenom och titta på mina privata bilder? Det finns sådana bilder där som jag inte ‎vill alls att han eller någon annan utom mig själv ska se. Han bläddrar albumet, frågar namnet ‎på några personer, och hittar en bild på en polisofficer. Frågar:‎

‎- Vem är han?‎
‎- Min bror.‎
‎- Men hans efternamn är ju inte som ditt!‎
Hur vet han det? Jag svarar: - Vi är halvbröder.‎

Det verkar att han har mjuknat lite. Han tar min anteckningspärm och öppnar den. Jag skäms ‎så det brinner i ansiktet. Förbanne mig! I fickan innanför omslaget finns ett förslutet kuvert ‎med en stor och diagonalt handskriven text på: "Till ärade fröken Azadeh"! Det är ett brev till ‎‎"Azadeh" i vilket jag har skrivit om min kärlek till henne och klagat över att hon inte bryr sig ‎om mig ens. Jag har gått runt med brevet i dagar i väntan på att samla tillräckligt med mod så ‎jag kan lämna det i fysikdepartementets brevlåda så att "Azadeh" ska ta och läsa det. Och nu, ‎detta mitt privata kärleksbrev hamnar i SAVAK:s händer. Fy skam på mig! Vilka barnsliga ‎tankar jag har haft! Jag är ju fortfarande så barnsligt och så lantis!‎

Jag är rädd för att han öppnar och läser brevet. Jag är rädd för att Taghi ser det och då börjar ‎alla prata om min barnslighet och kommer att mobba mig. Agenten frågar: Vem är det? Jag ‎tittar ner skamsen och säger ingenting. Han viskar så bara jag hör: Är det din vän? Och jag ‎nickar omedelbart, Det värkar att han har mänskliga drag ändå. Han tänker inte avslöja mig. ‎Puh... Han bläddrar pärmen. Det är idel anteckningar från lektionerna. Han lämnar pärmen och ‎mig och rummet.‎

Lite senare kommer två andra agenter och frågar efter våra två andra frånvarande ‎rumskamrater. Vi säger att de har övernattat hos släktingar. De frågar mig att hjälpa till och ‎visa deras skåp och säga deras namn. Vi har massor med kurslitteratur och böcker i våra ‎klädskåp. Många av dessa är på engelska och publicerade i Sovjet; fullt med formler och ‎ritningar och teknisk grafik. Men det är inte så många av oss som har haft någon nytta av ‎dessa böcker. Innehållet i dessa passar inte alls våra lektioner och sådant som tas upp av våra ‎lektorer. Att vi köper dessa böcker från bokhandlaren Gutenberg i Teheran är mer och mindre ‎för att "hjälpa socialismen" och i solidaritet med Sovjetunionen. De lägger alla böcker på hög ‎på bordet mitt i rummet.‎

Nu har turen kommit till den farligaste saken som finns i vårt rum: en väska fullpackad med ‎‎"opassande" böcker som tillhör Baba, och han som befarar att de kanske kommer att gripa ‎honom vilken dag som helst, har kommit och lämnat den i vårt rum. De tar ner väskan från ‎ovanför en av skåpen, öppnar den, och inspekterar böckerna en och en. Det är en hel del ‎skönlitteratur på persiska som bokförlaget Progress i Moskva har publicerat, och sedan Rötter ‎av Alex Haley, några böcker om "den revolutionära" Sydamerika, "Sockerkriget på Kuba" av ‎Sartre, en bok om Palestina, några böcker av Samad Behrangui, en teaterpjäs av Saedi, och ‎farligast av alla Maxim Gorkijs "En Moder" som inte drar deras uppmärksamhet. Det har ‎samlats ett berg av böcker på bordet.‎

En av de hittar ett foto på en medelålders man som har hamnat på bordet och frågar vem det ‎är. Jag svara utan att tänka efter. Kunde ha sagt att han är pappa till någon av oss, men jag ‎säger som det är: Nariman Narimanov! Och av en ren slump håller den andra på och bläddrar ‎på en bok som också har hamnat bland böckerna på bordet. Det är en persisk översättning av ‎romanen "På fjärran stränder", också publicerat i Sovjet, som i första sidan har dedikerats "Till ‎minnet av azerbajdzjanska folkets hjälte, Nariman Narimanov!" Nu har de hittat det! Deras ‎ögon glimtar. De frågar vems boken och fotot är. Fotot tillhör Mohammad och boken är min. ‎Men vi har lärt oss att under rådande förtryck ska man hänvisa "opassande" saker till den som ‎är frånvarande för att han eller hon har tillfälle för att rädda sig. Det är en grundläggande ‎lärdom i polisstater. Därför säger jag att fotot och boken och hela den där väskan tillhör ‎Siavash.‎

Olika personer kommer och går och antecknar saker på papper. Till slut vill de att jag ska ta ‎väskan som är tom nu och ska fylla den med böcker så de kan ta den med sig. Detta berg av ‎böcker får ju inte plats i väskan. Jag frågar: Ska jag lägga i även kurslitteratur också? En av ‎dem flinar och säger: Nej! Ta bara de äkta varorna! Vi vet båda två vad med "äkta varor" ‎menas. Men just detta ger mig möjligheten att plocka nästan vilka böcker jag vill: Jag låtsas om ‎att "opassande" böcker är kurslitteratur och slänger dem åt sidan, och tar i stället engelska ‎studieböckerna och stoppar dem i väskan som "äkta vara". Varje gång de tittar för att se vad ‎jag gör så tar jag någon av "harmlösa" persiska böckerna och med demonstrativa rörelser, så de ‎ser vilken bok den är, lägger den i väskan. De ler tillfreds.‎

Jag visar att väskan är full nu. En av dem tar Nariman Narimanovs foto och romanen "På ‎fjärran stränder" som de dyrbaraste byten som de har hittat på vårt rum, och vill att jag lägger ‎även dem i väskan. Det står inget namn på framsidan eller baksidan av fotot, och jag lägger ‎det i väskan. Men jag gömmer romanen bland andra böcker på en stol bredvid bordet. De tar ‎väskan och ett protokol som de har antecknat, varnar att ingen får lämna rummet tills på ‎morgonen, plockar sina grejer tillsammans med "marsianer", lämnar ruiner efter sig, och åker i ‎väg från studenthemmet.‎

Några minuter senare märker alla att det inte finns några vakter och SAVAK har bara bluffat. ‎Då börjar alla att söka varandra. Det är vargtimmar och skymning. De har fört bort många med ‎sig. Firooz kommer. Han är orolig för Mohammad. De har tagit Badri med. Emam kommer. ‎Han är en sympatisk kamrat, visdomsful, en bokmal, bränd av starka ökensolen i Khur-o-‎biabanak. Alla gillar honom och går ed vid hans namn. Vi har suttit långa nätter till gryningen ‎och spelat kort med honom, Mohammad, och Dashti. Jag är glad att de inte har tagit honom. ‎Den snälla Mash Ghorban som sitter portvakt till studenthemmet ville inte släppa in ‎kravallpolisen och SAVAK, och de har misshandlat honom. Oväsen under misshandeln har ‎väckt en del studenter, och några har lyckats med att förstöra flygblad och farliga böcker eller ‎har tagit sig ut på baksidan av huset och flytt.‎

Baba kommer storleende. Han vill veta vad som har hänt med hans väska och böcker. Jag ‎berättar och han är glad för att väskan inte har kopplats till honom. Jag har några LP-skivor ‎med azerbajdzjansk musik från Baku som är utlånade till bekanta på andra rum. En av dessa är ‎sång av Hadjibaba Huseynov där han sjunger "Låt dig inte drabbas av kärlekens sorg då kärlek ‎är rena giftet för själen!" Så riktigt! Jag måste förstöra brevet till "Azadeh". Skivan är utlånad ‎till Hassan, och de har tagit Hassan med sig. Många år senare berättar Hassan att agenterna har ‎låtit honom sitta på övertäckta flaket av en armépersonbil med sin väska full med böcker och min ‎skiva, och rapporten om honom själv, bredvid andra intagna. På vägen till det beryktade ‎häktet i Kommitté och under tiden och i mörkret har han lyckats med att sakta tugga och ‎svälja rapporten bit för bit, och därmed under senare förhör i häktet vet ingen varför han har ‎tagits med dit, och han blir släppt efter några dagar. Men Hajibabas skiva går förlorad för ‎alltid.‎

Dagen efter razzian och i högskolan får Siavash höra vad som har hänt. Han är mycket ‎irriterad och förbannad på Baba och öser alla möjliga svordomar som han kan över honom. ‎Siavash blir inkallad till SAVAK efter en tid men det finns förstås inga "farliga" böcker i den ‎väska som de har tagit i hans namn, alla är glada och nöjda och han får gå.‎

‎***‎
Behrooz Abdi studerar på vår högskola och är även medlem i gerillagruppen Cherik-ha-ye-Fadai-e-‎Khalgh-e Iran. Sedan ett tag tillbaka har han gått under jorden och "gömt" sig på vårt rum i ‎studenthemmet. Han är där dag och natt, och en av hans sysslor är att läsa romanen "På fjärran ‎stränder" av Imran Kasumov och Hassan Saidbeyli som jag räddade från SAVAK under ‎razzian. Denna verklighetsbaserade romanen handlar om azerbajdzjanska soldaten Mehdi ‎Husseynzade som under andra världskriget flyr ur tyskt fångenskap och så småningom blir ‎ledare till en partisangrupp i sudöstra Europa. Behrooz diskuterar med mig om romanen och ‎tycker att den italienska biofilmen Corbari från 1970 med Giuliano Gemma i huvudrollen har ‎gjorts baserad på denna roman. Jag har sett filmen och håller med honom. När Mohammad ‎och jag grips den 28 juni 1972 anar Behrooz oråd och söker sig till någon annan gömställe, och ‎enligt SAVAK:s officiella utsago dödas han i sitt gömställe i staden Mashhad av en ‎självförvållad explosion när han försöker tillverka en bomb.‎

‎***‎
Många år senare, efter revolutionen, blir Mohammad vald till styrelsen av en fabriks ‎medarbetarråd, och där får han höra att rådet överväger att säga upp en av ingenjörerna som ‎har varit medlem och informatör till SAVAK enligt de dokument som har tagits i beslag från ‎SAVAK:s arkiv. Hans namn låter bekant för Mohammad: Han är samma vår sympatiska ‎Emam i studenthemmet.‎

‎***‎
Min högra horn som var knäckt från botten, håller på att växa ut igen, och en av mina ‎återkommande mardrömmar är fortfarande att jag drar ut beck ur munnen.‎

‎***‎
Både Behrooz och jag trodde att den italienska biofilmen Corbari var baserad på romanen "På ‎fjärran stränder" men efter att ha hittat detaljer om filmen och efter ytterligare sökning på ‎Internet, vet jag nu att vi hade fel.‎

Både Mehdi Huseynzade och Silvio Corbari existerade och båda var ledare till partisaner under ‎slutskedet av andra världskriget.‎

Mehdi Huseynzade, efter sin flykt från tyskarna, blir ledare till jugoslaviska (och inte ‎italienska) partisaner och senare befälhavare i "Jugoslaviska folkets befrielsearmé". Han, med ‎sin grupp, placerar otaliga bomber och dödar och lammläser flera hundra tyska nazister och ‎italienska fascister, bland annat i Trieste. Tyskarna utlyser ett pris på 400 tusen mark för hans ‎huvud. Han dödas till slut i en strid i Slovenien 1944.‎

En av Mehdis kamrater en azerbajdzjansk soldat vid namn Nowroozi kommer tillbaka till ‎Baku efter kriget och berättar om Mehdis tapperhet för författarna av romanen. Dessa skriver ‎romanen "På fjärran stränder" enligt vad de hör. Den publiceras 1954 på azerbajdzjanska och ‎senare på ryska (На дальних берегах) och 1958 skapas biofilmen med samma namn i ‎Azerbajdzjan (finns med rysk text).‎

Det finns statyer och minnesmonument i Azerbajdzjan, bland annat en stadium i staden ‎Sumgait i Mehdi Huseynzades namn. Dessutom finns en staty av honom i Slovenien där han ‎stupade.‎

Silvio Corbari var också ledare till en italiensk partisangrupp år 1943 och slogs mot tyska ‎armén och italienska fascister. Sommaren 1944 blev hans grupp förrådd av en infiltratör. Efter ‎en svår strid greps Corbari och hans älskarinna Iris Versari och flera andra partisaner, och ‎fascister hängde de i torget i staden Froli.‎

Förutom biofilmen Corbari har flera böcker och biografier om honom och hans grupp ‎publicerats i Italien.‎
‎-------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Om Nariman Narimanov: https://en.wikipedia.org/wiki/Nariman_Narimanov
2- Hadjibaba Huseynovs sång: https://youtu.be/PWKfwrUDdf0
3- Om Mehdi Hussein-zade: https://en.wikipedia.org/wiki/Mehdi_Huseynzade
‎4- Hela romanen ”På fjärran stränder” på ryska: http://publ.lib.ru/ARCHIVES/K/KASUMOV_Imran,_SEIDBEYLI_Gasan/_Kasumov_I.,_Seidbeyli_G..html
‎5- Om filmen ”På fjärran stränder” på azerbajdzjanska: ‎https://az.wikipedia.org/w/index.php?title=Uzaq_sahill%C9%99rd%C9%99_(film,_1958)&oldid=1389427
‎6- Själva filmen i sin helhet på azerbajdzjanska: https://youtu.be/zXDobgrMdqo
7- Nyheten om Mehdi Hussein-zades staty i Slovenien: ‎http://www.today.az/news/society/40184.html
‎8- Om Silvio Corbari: https://it.wikipedia.org/wiki/Silvio_Corbari
‎9- Om filmen Corbari: https://www.imdb.com/title/tt0167085

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

06 April 2020

Tjära i honung - 9

ترجمه‌ی سوئدی بخش نهم از «قطران در عسل»:

Den militära personbilen körde mot Khorasan-torget. I den tunga trafiken och bakom ett rött ‎ljus hoppade Abolfazl ner från flaket och sprang i väg. Jasså! Detta var ju också ett annat sätt ‎att fördröja resan till Chehel-Dokhtar. Jag kittlades också av tanken att göra det men jag ‎hade mindre och mindre band kvar till Teheran nu. Mina alla vänner och klasskamrater från ‎högskolan hade fortsatt livet, en del hade skaffat familj, och andra hade spridits åt alla håll. ‎Nyfikenheten om vad som väntade mig var starkare än banden till Teheran. Jag hade inte ens ‎någon nära och kära kvar i Teheran som jag kunde ringa och berätta om min flytt. Därför ‎föredrog jag att följa sergeanten. Han köpte bussbiljetter åt oss på en bussterminal i Khavaran ‎avenyn. Vi satte oss i bussen på kvällen och gav oss i väg.‎

Bussen körde i mörkret och vi hade inte möjligheten att roa oss med att titta på naturen. Jag ‎hade åkt denna väg två gånger tidigare med vänner till Semnan och Shahmirzad och därifrån ‎hade vi vandrat vidare i fyra dagar genom berg och skog till Behshahr. En annan gång i ‎Nowruz 1354 (mars 1975) hade jag åkt denna väg tillsammans med en stor grupp i högskolans ‎buss för en tvåveckors ”vetenskaplig expedition” till Afghanistan och Pakistan.‎

Vi kom fram till Shahroud mitt i natten. Sergeanten lät oss sitta i ett kafé och sa att han inte ‎kunde ta oss till garnisonen så sent på natten och lämna över, och vi måste fördriva tiden i kaféet ‎tills på morgonen. Kaféet låg bredvid ett garage som hette Moghaddam och som var stadens ‎enda bussterminal. Detta garage låg i stadens huvudgata och mitt i staden. Ena ändan av gatan ‎var början på vägen till staden Damghan, och andra ändan gick till garnisonen Chehel-Dokhtar ‎och vidare till städerna Shah-pasand, Gonbad-e-Kavous, och Gorgan.‎

Sergeanten försvann efter någon timme och visade inte sig förrän på morgonen. Våra bekanta ‎sa senare att sergeanten borde ha tagit oss dit med snabbtåg, han borde ha köpt middag åt oss, ‎och han borde ha skaffat sovplats på vandrarhem för oss. Han hade därmed tagit alla pengarna ‎själv och dessutom pengarna som var avsedda för As’ad som blev kvar i garnisonen i Teheran ‎och Abolfazl som hoppade ner från flaket. Kvittona kunde han förfalska hur lätt som helst. Vi ‎tre satt där till morgonen och fyllde magen med te och cigarettrök. Vi kände inte varandra så ‎mycket, och i den situationen var var och en insjunken i sin egen sorg och tänkte på sitt eget ‎öde, och därför hade vi inte mycket att prata om med varandra. Vi frågade kaféföreståndaren ‎lite om Shahroud och Chehel-Dokhtar, och sedan var det bara te, cigarettrök, och tupplur vid ‎kafébord.‎

I gryningen den 22 februari 1978 vinkade sergeanten till garnisonens servicebuss i Shahrouds ‎centrala torg, och vi steg upp på bussen. En senior officer som satt i första raden skällde ut ‎sergeanten för att han inte hade kört oss till garnisonen med betalt färdmedel, och sergeanten ‎var bara tyst. De pengarna hamnade också i hans ficka. Efter tre kvarts bussresa kunde jag se ‎vakttornen och taggtrådarna runt garnisonen i halvmörkret. Tanken gick till scener ur filmer ‎om nazitysklands fångläger som Colditz.‎

Bussen släppte oss vid vaktposteringen i huvudentrén som kallades för ”nordfronten” och ‎fortsatte sin färd in i garnisonen. Det var mycket kallt. Ett tjockt och kristallklart lager av is ‎täckte marken. En isande vind blåste bakifrån, från de nordiska höga bergen. Horisonten var ‎röd i vänstra sidan och solen var på väg att gå upp. Här fanns inte berget Mehrchal men ‎gryningsutsikten var kanske vackrare än vad jag brukade se i Farah-abad. Hundra meter bort ‎och mittemot oss började garnisonens envåningskontorsbyggnader som var av sten, och jag ‎kunde inte se var byggnaderna tog slut. Men längre bort söderut var horisonten öppen och det ‎märktes att någonstans där borta började den stora och ödsliga öknen i centrala Iran, Dasht-e-‎kavir.‎

Huvudet virrade efter nattens sömnlöshet. Jag hade inte ätit middag och frukost, för att inte ‎hade så mycket pengar i fickan. Abdullah hade det inte bättre. Länge därefter, minst i 21 ‎månader som var kvar av min värnplikt, skulle jag inte ha mer pengar än en menig soldats ‎futtiga lön. Värnpliktiga officerare fick cirka 1500 tuman i månaden på den tiden (1500 ‎kronor, enligt den tidens valutakurs). Men vi soldater skulle få bara 133 ryals (1 krona och 33 ‎ören) i månaden, som räckte bara för tre paket cigaretter, och vi skulle äta garnisonens ‎matranson.‎

Vår sergeant satt i vaktrummet och vi tre stod utanför och darrade i kylan. Det verkade som ‎att vi skulle stå där tills morgonflaggningen var slut, och sedan skulle man bestämma om oss. ‎Någon timme senare kom vakthavande befäl, skrev under de papper som sergeanten hade med ‎sig och tog oss med till staben för garnisonens första kolonn som sysslade med organisatoriska ‎frågor. Det skrevs och utbyttes en del papper där också, och sedan tog sergeanten oss med för ‎att lämna över till respektive kompani. Alla tre hamnade vi i andra bataljonen.‎

Sergeant Ahmadi som var femte kompaniets kamrer tog emot mig. Det var som skrivet i mitt ‎öde att jag skulle tillhöra den femte kompaniet av andra bataljonen överallt! Sergeant Ahmadi ‎visade kompaniets sovsal och sa att jag kunde lämna mina saker under någon säng tillfälligt, ‎och försvann. Jag gick in i ett av stenbyggda sovsalarna. Det var en sal på 15 gånger 15 ‎meter stor full med trevåningssängar. Det fanns ingen där. Jag tryckte min officersväska och ‎soldatsäck under första sängen och kom ut. Soldaterna hade tagits till övningar ute ‎någonstans, verkade som, och det syntes ingen runt kompaniets byggnader.‎

Här var ett utbildningsgarnison. Var fjärde månad tog man hit, och även till många andra ‎garnisoner, nya grupper av värnpliktiga soldater från olika städer och byar runtom i landet, ‎utbildade dem i fyra månader, och sedan delade dem bland totalförsvarets olika garnisoner.‎

Jag gick runt lite och tittade och försökte att minnas sovsalens plats bland alla enformiga ‎byggnader. Abdullah kom mot mig och samtidigt höll han på med att stoppa högra sidan av ‎sin mustasch i munnen med sina fingrar och bet i den. Vi promenerade lite tillsammans och ‎stod vid någon mur i bleka solen, utan att växla ett enda ord. Det kurrade i magen, jag var ‎hungrig och cigarettröken, i stället för att blockera hungern, gjorde att jag mådde illa.‎

Det var lunchtid till slut. Kompaniet återvände från övningar, och soldaterna kastade sig in i ‎sovsalar med buller och bång. Några minuter senare kom de ut var med en aluminiumskål i ‎handen. Vi kom överens med Abdullah om att vi följer soldaterna i vårt eget kompani, får mat, ‎och återvänder till samma plats och äter tillsammans.‎

Jag hämtade en djup melamintallrik och bestick ur min officersväska och följde skålutrustade ‎soldaterna. Alla var på väg mot en torr, stenig, och bred flodbädd som gick genom garnisonen. ‎Bredden på denna torra bädd var kanske över 50 meter i vissa ställen. Långt inne i steniga ‎bädden och bredvid en rinnande bäck stod olika kompaniernas matdelare bredvid stora kittel. ‎Soldaterna stod i kö i var sitt kompani och fick mat. Jag ställde mig i femte kompaniets kö. De ‎enkla, analfabetsoldaterna tittade häpna och med öppna munnar på mig som om de hade sett ‎en utomjording. Det var berättigat! Med den välstrykta officersuniformen, röda banden vid ‎byxbenen, dekorationen vid skjortärmarna och kepsen, liknade jag inte deras egna officerare ‎ens. Jag var ett mycket opassande element i deras kö, men jag var hungrig!‎

Jag stod ut med tyngden av alla dessa blickar och rörliga frågetecknen och kom fram till kitteln ‎till slut. Jag räckte fram handen med tallriken. Matdelaren tittade upp så fort han såg tallriken, ‎förstelnade en stund, med stora ögon ögnade mig från topp till tå, öppnade och stängde ‎munnen som en fisk några gånger och försökte säga någonting men fick inget ljud ut ur munnen, ‎vände hjälplöst och frågande tittade på kompaniets äldre ”gamla” soldat, men soldaten, Anne-‎Morad Gharavi, som om visste vad det hela handlade om, var till ingen hjälp och tittade bort. ‎Matdelaren kunde inte göra någonting annat än att göra sitt jobb: han hällde en spade ris i min ‎tallrik, och en annan matdelare som stod bredvid honom och inte var mindre häpen, följde ‎honom automatiskt och tog en skopa zucchiniköttgryta ur en kittel där en decimeter fett flöt ‎över grytan, och hällde ovanpå riset i min tallrik. Det kändes att jag höll på att smälta och bli ‎mindre och mindre under tyngden av dessa två och alla andra soldaternas blickar, men hur ‎svårt än det var och innan jag smälte till noll, tog jag mig till mötesplatsen med Abdullah. Jag ‎hade inte hunnit svälja den första biten då även Abdullah kom. Vi satt på huk sida vid sida ‎vid muren och under vintersolen, lade tallrikarna på marken, och åt i tystnad.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

30 March 2020

Tjära i honung - 8

Hennes vackra ögon med turkmeniskt drag och de där fylliga läpparna som låg så mjukt på ‎varandra, hade stulit mitt hjärta. Hon hade kommit in i högskolan två år efter mig. Jag ‎övervakade henne och väntade på ett lämpligt tillfälle för att börja prata med henne. Men ‎något sådant tillfälle förekom väldigt sällan mellan äldre och yngre studenter. Tills en dag då ‎hon satt med några av sina tjejkompisar runt ett stort bord på högskolans centrala bibliotek, ‎och jag hade gått och satt mig vid samma bord.‎

Jag visste inte vad jag skulle göra och hur jag skulle sätta i gång ett samtal. De höll på och ‎småpratade tyst, och skrev labbrapport. Jag hade öppnat en pärm och en bok framför mig och ‎låtsades om att göra läxor men hela min uppmärksamhet var riktad mot henne. Jag tittade på ‎henne ur ögonvrån, lyssnade på henne och njöt av hennes skönhet och hennes mjuka och ‎ljuvliga röst.‎

‎ Jag hade inte hunnit hitta på något innan de hade rest sig och gått. Men en bok hade blivit ‎kvar på bordet. Vad bra! Var det hennes? Hade hon anat någonting av hur jag tittade på ‎henne? Hade hon lämnat boken avsiktligt för att komma tillbaka ensam och ge mig en chans ‎för att prata med henne? Skulle jag ta boken och springa efter henne? Nej! Det var bäst att ‎sitta och vänta på att hon skulle kanske komma tillbaka. Men det hade gått någon timme och ‎ingen hade kommit efter boken. Till slut hade jag tagit boken med mig och gått.‎

Det hade tagit två dagar tills jag hade kunnat fånga henne ensam i närheten av elektrotekniska ‎departementet, hade gått fram, tagit fram boken och sagt:‎

‎- Ursäkta, ni glömde denna bok på biblioteket i förrgår...‎
Hon hade tittat än på mig och än på boken, och hade sagt med sitt mjuka röst:‎
‎- Men den var inte min...‎

Det var först då jag hade kommit på att jag inte hade räknat ut olika möjliga svar och ‎situationer som kunde förekomma. Jag var och är inte en snabbtungad och "vass" person i ‎sådana situationer. Hade blivit nervös och sagt:‎

‎- Men..., ni satt där..., sen när ni gick så... boken blev kvar...‎
En lätt rodnad hade satt färg på hennes vackra ansikte, men hade insisterat:‎
‎- Men den var inte min bok... – och när jag inte hade hittat något annat ord och sänkt handen ‎med boken, hade hon vänt sig och försvunnit fort runt hörnan. Jag visste inte och vet ‎fortfarande inte hennes namn ens.‎

Det var andra gången som jag hade tagit initiativet och försökt att närma mig och prata med ‎en kvinna på högskolan, och misslyckats. Jag hade gått olyckligt och sorgsen, stängt mig in i ‎en trähytt som fanns i "musiksalen" där det fanns bandspelare, skivspelare, ljudanläggning och ‎LP-skivor med klassisk musik, och hade satt på mig stora hörlurar. Jag hade spelat in några ‎sekunder från "Spådomen" ur baletten Carmen av Rodion Shchedrin (Bizet) från skivan till ‎bandet, och sedan spelat den med mycket lägre hastighet från bandet och lyssnat. Dessa få ‎sekunder, när de spelades upp med låg hastighet, lät som en jättelik lavin, som om ett berg ‎rasade, som om världens alla berg rasade, och jag hade låtit denna ras slå i mina öron och i mitt ‎huvud i högt ljud, gång på gång. Sedan hade jag suttit och lyssnat på Toreador och Carmen ur ‎samma balett inte en gång eller två gånger, utan sextio eller sjuttio gånger i sträck.‎

Jag hade suttit där, med hörlurar, med händerna under hakan och armbågarna på knän, stirrat ‎på golvet, och glömt hela världen utom min egen lilla sorg. Varje gång när dessa fem minuter med ‎musik tog slut hade jag lyft på nålen från skivan och lagt den tillbaka i spårets början, igen och ‎igen, och igen, och hade lyssnat. Huvudet hade blivit helt svullet, proppfullt och snurrigt. Hade ‎fortsatt att stirra på golvet så plötsligt hade nosen av ett djur uppenbarat sig bredvid mitt ‎ansikte och jag hade hoppat upp: Det var en hund, högskolans vakthund. Det var nattvakter ‎som gick runt med hunden före midnatt och kontrollerade så att ingen skulle finnas kvar i ‎byggnaderna. De hade kommit in i hytten och ropat på mig men jag hade inte hört.‎

Det var inte första gången vakterna kastade mig ut ur högskolan sent på natten. Jag hade ‎stängt av alla apparater, låst dörren till hytten, och följt dem till södra porten av högskolan, ‎och de hade stängt porten bakom mig. Öronen var fortfarande fulla av så mycket högljudda ‎musik och huvudet var tungt av buller. Det var nära tolv timmar som jag inte hade ätit eller ‎druckit någonting. Hade tagit Noorzad allén från Eisenhower avenyn norrut för att komma ‎till studenthemmet i Zanjan-gatan.‎

Boende i studenthemmet kallade denna allé för Apacheland, tagen ur namnet av amerikanska ‎urbefolkningsgrupper som på den tiden sågs ofta i västernfilmer. Det var en slumkvarter fullt ‎med kåkar längs hela allén där fördrivna, hungriga, hemlösa trashankar; familjer, kvinnor, män, ‎och barn bodde som hade förlorat allt vad de hade tack vare Shahens "Vita revolution" och ‎industrialiseringen av jordbruket i Azerbajdzjan och tagit sig hit. De flesta just här kom från ‎byar runt staden Zanjan. Detta var en opassande skamfläck längs den fina och moderna ‎Eisenhower (nuförtiden Azadi) avenyn, i den väg där Shahen och hans utländska gäster ‎brukade köras från flygplatsen till palatsen eller tillbaka, samme Shah som skröt med att han ‎hade fört Iran till "tröskeln av stora civilisationen".‎

Jag hade gått famlande i alléns mörker och plötsligt hört någonting från en mörk hög vid en ‎kort kartongvägg. Det var en sjuklig och febrig röst av ett barn som sa lågmält på ‎azerbajdzjanska:‎

‎- Mamma jag är hungrig... kan inte somna...‎
Och lika krasslig men moderlig röst som svarade tröstande:‎
‎- Sov min lilla, sov mitt barn! Det finns ingen mat.‎
Och dottern: - Jag är så hungrig så jag inte kan somna...‎
‎- Sov min dotter, sov...‎

Dånet av rasande berg från "Spådomen" ekade i mitt huvud. Nu var det hela tillvaron och ‎tiden som rasade. Jorden rasade under mina fötter. Vad var det jag såg? Vad var det jag ‎hörde? De tiggde inte. De var hungriga och sjuka. Men jag hade ingenting att ge dem, fast ‎Mohammad som delade rum med mig på studenthemmet, han som greps tillsammans med mig ‎och satt med mig i fängelset, brukade upprepa att "Lenin har sagt att om du hjälper en fattig ‎med en slant, så har du försenat revolutionen med tio år". Nu skulle jag själv gå i säng hungrig. ‎Men det var en stor skillnad mellan min och dessa människors världar. Och jag hade gått och ‎deppad i timmar bara för att hade blivit nekad av en tjej, ovetande om nakna och bittra verkligheten ‎några hundra meter bort. Skäms på mig!‎

Hjärtat gjorde så ont. Jag var ärg på världens alla orättvisor. I stället för den kärleksfulla men ‎sorgsna dansen av Toreador och Carmen upprepades nu bitar av H. E. Sayehs dikt i mitt ‎huvud: "Det är för sent Galia! Viska inte sagor om kärlek i mina öron!... Karavanen har gett ‎sig i väg..., det är för sent..., I dessa tider då många sover hungrigt, finns inget tillfälle för ‎kärlek och saga, viska inte sagor om förälskelse..., Det är för sent..., Det är för tidigt..., En dag ‎kommer jag tillbaka..."‎

Jag vet inte hur jag tog mig till studenthemmet. Jag hade bara två LP-skivor i hela världen och ‎Baba, en bekant student, ett år äldre, som också bodde på studenthemmet, hade tjatat på mig ‎att "musiken i dessa skivor är lyx", "denna musik är borgarklassens", "detta är borgarklassens ‎kultur". En av skivorna var verk av Fausto Papetti som han själv spelade med altsax, och den ‎andra var lugna stycken spelad av Franck Pourcels stora orkester. Att äga ett sådant där lyx så ‎nära som några hundra meter från människor som sov hungrigt, var genant. Så fort jag kom in i ‎rummet gick jag raka vägen till mitt skåp, drog ut dessa skivor, och framför rumskamraterna ‎som var vakna och gjorde sina läxor, slog jag skivorna till knäet, krossade dem, och medan jag bet ‎tänderna hårt mot varandra, mumlade "denna musik är borgarnas"! Rumskamraterna tittade ‎storögd och flinade.‎

Dagen därefter när Baba hörde vad jag hade gjort, tog han ett djupt bloss på sin cigarrett, ‎drog in röken högljudd genom tänderna, och sa: "Detta i sig är också ett småborgerligt ‎beteende"!‎
‎__________________________________‎
Länkar i detta avsnitt:‎
‎1- Toreador och Carmen: här
‎2- Smakprov från Fausto Papetti: https://youtu.be/klMY0gpEMXI
‎3- Smakprov från Franck Pourcel: https://youtu.be/9tP8b0pLhwc

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

24 March 2020

Tjära i honung - 7

För att ge sken av att jag var lugn och inte var skrämd av någonting, skämtade jag med ‎soldaten som visade mig in i cellen:‎

‎- Nämen, var finns TV:n då?‎
Soldaten svarade renhjärtat:‎
‎- Finns ingen TV!‎

Visst skulle det inte finnas TV i den fruktade SAVAK:s celler. Men vad jag inte visste var att ‎vakterna där var enkla soldater från landets småbyar som kanske inte hade sett ens TV, inte ‎hade gått i skolan ens, och inte hade någon funktion där utom just att bevaka. Han hade inte ‎hunnit stänga celldörren innan jag kallades in till förhör. Någon förband mina ögon med ett ‎tygbit, guidade genom plåtdörrar, tog mig uppför trappor, förde in i ett rum, och öppnade ‎mina ögon. Det var ett litet rum. Bakom ett bord vid fönstret satt en tjock och stor man, och ‎bakom ett annat bord i ett hörn satt en smal och ålderdomlig man. Senare fick jag veta att den ‎första hette Khodayari och den andra hette Zamani.‎

Khodayari sa, so fort han såg mig:‎

‎- Ååå, vad trevligt! Herr Shiva…! Varsågod! Kom…! Vi väntade på er. Kom och sätt er här ‎bredvid mig själv! Här…, så ja…! Välkommen! Men vad har hänt? Varför ni då? Vad har ni ‎gjort så att de har tagit er hit på detta vis?‎

Jag svarade: - Jag har inte gjort någonting. Vet inte varför de har tagit mig hit.‎

Egentligen visste jag inte varför de hade gripit mig, vad de visste om mig, eller vad de ville ha ‎mig. I morse gick jag tillsammans med rumskamraten Mohammad från studenthemmet till ‎högskolan. Vi hade tentamen båda två. Vi hade just passerat genom det torra vattendraget på ‎vägen och sedan genom en flock getter som höll på och ”bet” bland papper och tidningar och ‎andra spill, och hade just vänt in i gränden bakom högskolan då en Peykan blockerade vår ‎väg, dörrarna öppnades, och SAVAK:s agenter tog oss in i bilen. De tog och tittade på våra ‎student-ID, sa att vi måste följa för att svara till några ”enkla” frågor och ”det var säkert ‎något missförstånd”, och att vi kommer att återvända mycket fort! De förband våra ögon med ‎oljiga trasor som tillhörde bilen, och körde fort genom gatorna. Var det bara av en slump och ‎utan att känna oss, och vi var bara enkla byten? Ville de gripa Mohammad som var tre år äldre ‎än mig och lite mer aktiv här och var, och det inte gick att gripa honom och låta mig gå? Var ‎det för att för nära en månad sedan hade jag lurat dem och den natten då SAVAK och ‎kravallpolisen hade razzia mot studenthemmet, hade visat dem ”fel” böcker? Var det texter ‎som jag hade stencilerat och distribuerat bredvid texten av operan Koroghlu? Eller för vilken ‎annan anledning?‎

‎- Jaså! Ni har inte gjort någonting? Varför har de tagit er hit då? Vilka elaka människor finns ‎nuförtiden!‎

Telefonen på hans bord ringde och han tog luren:‎

‎- Ja…, aha…, just det. Är det så? Då kan ni ta honom in i operationssalen, gör köttfärs av ‎honom med spö och sen kasta honom i den där hålan tills han blir pigg och öppnar munnen…, ‎ja, just så! – och lade på luren. Han sträckte ena handen och lade den på vänstra sidan av min ‎bröstkorg, och sa:‎

‎- Jaha, du sa att du inte hade gjort någonting, va? Å, herren är vältränad också! Men varför ‎bultar hjärtat som en fången duva då?‎

Jag sa stridslysten: - Men hjärtat på vem som helst kan ju bulta om man blir tagen på gatan på ‎detta vis och förd hit.‎

Plötsligt kände jag ett hårt slag i ansiktet och det blixtrade i ögat. Jag tappade fattningen. Det ‎ringde i örat.‎

‎- Din jävla hallick som säljer din syster som hora, håller du nu tal för mig som en kanariefågel? ‎Att du inte har gjort någonting, va? Jag ska visa dig alldeles strax. Du! Kalla in Asghar!‎

Zamani spelade rollen som om han kände sympati för mig. Han tittade på mig omsorgsfull och ‎skakade på huvudet medlidande. Det brann i kinden. Efter en stund kom in en ung ‎förhörsledare som tydligen hette Asghar och satte sig på en fåtölj ett par steg bort. Han kisade ‎i mig som rå material för sitt arbete och försökte uppskatta materialets art och arbetets ‎svårighetsgrad, och jag, vet inte varför, kanske för att dölja min ångest, svepte honom med en ‎mycket nedvärderande min uppifrån ner och nerifrån upp och insisterade att han skulle förstå ‎denna mening i min blick.‎

Zamani höll på och skakade på huvudet fortfarande och Khodayari höll på och beordrade ‎tortyr på telefonen. Jag hade hört och läst vissa saker om SAVAK:s metoder och gissade att ‎en hel del av allt detta var teater för att skrämma mig, och jag försökte att inte bli vettskrämd.‎

Khodayari lade ner luren och lämnade mig till Asghar. Asghar tog mig med till ett annat rum ‎mittemot det förra. Här fanns också två bord med några stolar men rummet var tomt. Asghar ‎visade en stol och började prata med en mild ton:‎

‎- Hörrudu…! Du har säkert hört talas om vilka metoder vi har här för att få folk att börja ‎prata. Men jag är inte av den typen av förhörsledare. Jag har inte lärt mig slå och så. Jag ‎hanterar folk med respekt. Då är det bäst för dig att börja berätta allt och slippa allt ‎obehagliga. Annars lämnar de dig till någon annan och då även om du är en elefant så kommer ‎de att skära av ditt horn och få dig att börja prata. Nå, vad säger du?‎

Det var inget läge för ironi annars skulle jag säga att elefant har ju inget horn, men sa i ‎stället: - Jag har ingen aning om vad jag ska prata om och vad jag ska säga.‎

‎- Hör nu här…! Låt bli att spela hjälte och lämna åt sidan sånt tjafs. Det har inte funnits någon ‎hittills som har kommit hit och inte har öppnat munnen. Det var många som kom och spelade ‎tufft och sa hela tiden att de inte vet och att de inte vill säga och så vidare. Men när de fick ‎smaka på vissa av våra metoder så började alla sjunga som kanariefågel och berättade allt. Jag ‎tar fram nu ett förhörsprotokoll, skriver frågor, och du skriver svar.‎

Jag hoppades på att en sådan frågor och svar kunde hjälpa mig att förstå vad de vill ha, och ‎protesterade inte. Han tog fram protokollmall, lade kopieringspapper under, fyllde i tabellen i ‎sidhuvudet, skrev dagens datum: den 28 juni 1972, och skrev sedan:‎

F: Presentera er. – och skrev S: i nästa rad, lämnade pennan, och vände pappret mot mig. Jag ‎skrev mitt namn och andra identitetsdata. Han läste den, och skrev:‎

F: Beskriv i detaljer all inblandning som ni har haft i vilken aktivitet som helst mot ‎statsapparaten och landets säkerhet – och skrev S: i nästa rad och vände pappret mot mig igen. ‎Jag skrev: Jag har aldrig varit med i någon aktivitet som har varit mot statsapparaten eller mot ‎landets säkerhet.‎

En annan förhörsledare kom in. Han var smal och hade en stor blond mustasch. Jag fick lära ‎mig senare att han hette Parvaresh. Han satte sig bakom det andra bordet och log mot mig. ‎Asghar skrev:‎

F: Ni är anklagad för att ha agerat mot landets säkerhet. Vad säger ni om detta?‎
Jag skrev: S: Som jag skrev här ovan så har jag aldrig agerat mot landets säkerhet.‎

Asghar läste och sedan rev pappret mycket irriterad, slängde den i korgen under bordet, och ‎reste sig. Parvaresh sa:‎

‎- Nämen…! Vad hände? Jag trodde att han har tänkt efter och håller på och hänger med.‎

Asghar sa: - Nejdå! Han är inte värt försöket – och lämnade rummet. Parvaresh sa:‎

‎- Ajaj, ajaj, det var inte alls klokt av dig att göra honom besviken. Han är en bra förhörsledare. ‎Jag vill dig väl, annars vad har jag med saken att gör?. Det är bäst för dig att gå med på vad ‎han säger, annars hamnar du där det inte finns någon återvändo. Du måste vara rädd om dig. ‎Och förresten, varför blandar ni er i sådana saker? Är det inte synd att en sådan vältränad och ‎attraktiv kropp ruttna i fängelse? Du har ju allt, väl. Ta och ragga upp tjejer, njut av tillvaron, ‎drick din vodka, gå på bio. Varför söker du problem? Tänk bara lite: är det bäst att sitta i ‎fängelse, eller om du låg med en tjej just nu? Va? Vad tjänar det till om du sitter kvar här och ‎kommer efter i lektioner, tentan, och i livet? Vad ska det tjäna till? Vem tjänar på det? Men ‎om du i stället är med och berättar allt, då har du befriat dig själv. Då återvänder du till ditt ‎liv. Jag vill bara din bästa…‎

Dörren som var bakom mig öppnades och en grov röst frågade: - Vem? Var är han?... Är det ‎han? – och jag hade inte hunnit vända mig så plötsligt kände jag ett hårt slag i nacken. Det var ‎oväntat och jag blev överraskad och överrumplad. Vände huvudet och tittade. Det var en man ‎med stor kropp och rund mage, och ett litet huvud. Han sa:‎

‎- Res dig din jävla horunge! Jag ska låta knulla din syster!‎
Jag reste mig. Det tyngde i huvudet.‎
‎- Sätt dig!‎
Jag satte mig, och tänkte "ville han mäta min längd?"‎
‎- Ser du mig? Jag kallas för doktor Manuchehri. Har du inte hört talas om mig? Era största ‎bossar har inte kunnat motstå mig. Jag har öppnat varenda ens munnar och de började kvittra ‎som kanariefåglar. Nu vill du, din lilla skit, att jag ger dig lite massage? Ack jag längtar efter ‎att göra en rejäl mos av dig – och slog en kraftig spark mot mitt bröst. Stolen ramlade bakåt. ‎Jag föll med stolen och slog huvudet i golvet. Jag ville resa mig, men hittade inte från vilket ‎håll och hur jag skulle resa upp. Jag hade tappat andan och höll på att kvävas. Allt roterade i ‎huvudet och ett pip ekade i skallen. Hur svårt än det var så fick jag lite luft i lungorna, vände ‎ett halvt varv och satte mig på golvet. Kunde se bara dörren och väggen framför mig. ‎Parvareshs röst hördes från långt borta och ekade som om i en tom sal:‎

‎- Nej, kära doktor, besvära dig inte! Låt honom vara! Jag har pratat med honom. Han är en ‎god pojke och lovar att samarbeta. Sånt behövs inte. Han kommer att skriva allt.‎

Manuchehri puttade min överkropp med ena benet och tvingade mig att ligga, lade ena ‎skosulan på mitt nacke och tryckte mitt ansikte mot golvet:‎

‎- Du ser? Jag kan mosa dig under foten som en kackerlacka. Våga nu säga att det inte var du, ‎att du inte vet, och sånt tjafs! Hajar du?‎

Parvaresh sa: - Ja, ja, han förstår! Han är en duktig kille, doktorn! Han är inte som de andra. ‎Lämna honom till mig bara.‎

Manuchehri gick och stängde dörren. Parvaresh sa att jag skulle resa mig och sitta på stolen. ‎Jag var fortfarande omtumlad. Bröstkorgen gjorde ont och skosulans spår på nacken brann. ‎Jag flyttade stolen närmare Parvareshs bord och satte mig. Parvaresh sa:‎

‎- Där ser du det! Detta var bara ett litet smakprov av vad man kan göra med en här. Om du ‎inte samarbetar och inte säger allt, så lämnas du till doktorn eller ännu värre personer. Är du ‎beredd att prata nu?‎

Jag ville säga något men hostan förhindrade mig. Efter lite hostande, sa jag andfådd:‎

‎- Men vad är det jag ska berätta? Jag har ju inte gjort något.‎
‎- Nämen, tänker du börja nu igen? Menar du att du inte var med i demonstrationen ens?‎

Jag tänkte ”kan de ha något bevis?”, och sa:‎

‎- Vilken demonstration? Jag har aldrig ens tittat på en demonstration på högskolan.‎
‎- Min kära, var så säker att vi vet allt. Och vi pratar aldrig utan papper och bevis. Att vi frågar ‎dig är för att se hur välvillig du är, och om du vill medverka eller inte. Vi tror att det var ‎kanske någon som lurade dig och tog dig med i demonstrationen, och vill veta vilka det var ‎som lurade dig. Nu har jag hjälpt dig så mycket som jag kan. Du får sitta nu och fundera och ‎se hur du vill bestämma. Jag lämnar dig ensam en stund så att du kan tänka ostörd. Men kom ‎ihåg vad jag sa om din bästa.‎

Parvaresh lämnade rummet och jag blev ensam.‎

Från en transistorradio som stod på Asghars bord hördes i låg volym Shirley Basseys röst som ‎sjöng Goldfinger. Denna bondfilm visades på Teherans biografer sedan länge tillbaka men jag ‎hade inte hunnit se den än, därför att oftast inte hade några pengar för sådana nöjen. Jag hade ‎inte sett några bondfilmer alls dittills. Så länge jag var hos föräldrarna i Ardebil så fick jag inte ‎ta ett enda steg bortom vägen till gymnasiet och tillbaka. Biobesök och liknande var möjlig ‎endast i familjens sällskap och mindre än en gång om året. TV hade inte kommit till vår stad ‎än. Från sista året i mellanstadiet var jag kär i Soheyla, skådespelerskan i iranska filmer, och ‎hade samlat många av hennes bilder i ett tjockt album. Dessa hade jag klippt ur tidningar och ‎tidskrifter. Men jag hade inte sett en enda film där hon spelade. Jag brukade titta på ‎bioannonserna i tidningar på filmer som visades i Teheran och fantisera om filmernas innehåll ‎och skådespelare. Så sent som för ett par tre år sedan hade jag byggt en trälåda däri jag ‎förvarade mina saker, och på lådan hade jag skrivit med stora bokstäver namnet på en ‎västernfilm (Jagad) vars affisch jag hade sett i tidningen och där Richard Widmark hade ‎huvudrollen. I affischen, med bilder ur filmen, hade man stavat Wagon felaktigt Wargon. Jag ‎hade inte förstått att det var felstavat, hade fantiserat om just The Last Wargon och hade ‎skrivit filmens namn just med denna stavning på min kära låda. Detta var om mina biobesök! ‎Och ”ragga upp tjejer”? Så sent som för två år sedan hade min far sett mig och en klasskamrat ‎gå bakom två skoltjejer i tio meters avstånd och kanske hade hört att vi pratade om dem, och ‎senare hemma hade jag fått mycket stryk för att hade jagat tjejer. Och nu snackade denna ‎förhörsledare om biobesök, raggning av tjejer, och njutning av tillvaron.‎

Jag hade hört och tyckte om sången Goldfinger men kunde inte njuta av den i den situationen. ‎Tänkte att jag måste gå på bio och se filmen. Men hur? Först fick jag dra mig ut ur denna ‎situation.‎

‎***‎
Sex år senare, i februari 1978, under revolutionens demonstrationer, eld, rök, kravaller, och ‎beskjutningar, i en kort paus mellan två stormar, det stod en gul Ford Mach 1 parkerad på ‎breda hindret mitt i gatan mittemot biografen Capri (Bahman). Det fanns bara fyra eller fem ‎stycken av denna bilmodell i hela Teheran och varje gång de syntes på gatorna brukade de dra ‎all uppmärksamhet på sig. Detta exemplar hade kört lite för mycket in i stadens ‎medelklasskvarter, och varför hade den parkerats på det viset? Det var kanske tillåtet för ‎Mach 1 att parkera hur man vill?‎

Jag stod i Ordibehesht-gatans korsning mittemot biografen Capri. Jag vände mig mot 24:e ‎Esfand-torget, och plötsligt blev alla rörelser långsamma i hela tillvaron; allt suddades bort, ‎utom bilden av en kvinna: en lång kvinna i svart som kom mot mig i torgets sydöstra trottoar. ‎Hon hade svarta tajta byxor och blus, och en lång svart oknäppt skinnkappa på sig. Hennes ‎hår, hennes armar, och den där välklippta och välskräddade kappans nedre del svängde så ‎vackert i luften. Med sina långa och säkra steg galopperade hon in i mitt hjärtas gömmor som ‎en fullblodsturkmen. Det var gnistor från min tonårs kärlek som glimmade. Det där vackra ‎ansiktet…, åh, vad jag älskade det. De där berusande mandelögonen, den där turkmeniska lilla ‎bulnaden i ögonlocken, de där vackra läpparna som låg så mjukt på varandra, skulle jag ‎någonsin förväxla med någon annans? Det var Soheyla! Jag hade ingen aning om att hon var ‎så lång. Vad gjorde hon där, mitt i revolutionens kravaller? Hon passade inte alls in i den ‎scenen. Hon kom och tio steg bortom mig vände sig mot den gula Ford Mach 1, med samma ‎långa steg, gick tvärs gatan utan att ens titta på passerande bilar, satte sig bakom ratten, körde ‎bilen, flög i väg, och tog mitt hjärta och min hungriga blick för tusende gången med sig.‎


Hon såg inte mig. Hon tittade inte ens. Hon visste inte hur mycket jag älskade henne. Jag hade ‎förstelnat där jag stod. Vad dum jag var: Jag borde ha sprungit fram och knäböjt framför ‎henne; borde ha stulit hennes blick; borde ha rånat en kyss från de där vackra läpparna; borde ‎ha drunknat mig i vinglaset av de där berusande ögonen. Det var för sent nu och jag hade inte ‎kommit på någon av dessa under de där sekunderna. Jag hade viktigare saker att tänka på just ‎då: vi höll på och gjorde revolution…‎

Min kära Soheyla (Soraja Bakyassa)! Jag önskar dig glädje var än du befinner dig. Ditt hjärta ‎må vara varmt för att du värmde mitt hjärta i många år, och lev länge. Synd att av så många av ‎dina bilder som jag hade samlat har tidens stormar lämnat en enda kvar åt mig. Den andra ‎hittade jag på Internet.‎

‎[Ett tag efter publiceringen av denna text och efter en resa till Irland fick jag veta att Soheyla ‎bor där i Irland. Synd att jag inte visste före resan och därmed missade jag chansen att kanske ‎hitta och besöka henne där.]‎

‎---------------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Om filmen The Last Wagon (Jagad): https://www.imdb.com/title/tt0049434‎
‎2- Trailern till Goldfinger ink. Shirley Basseys sång: https://youtu.be/6D1nK7q2i8I

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

21 March 2020

قرنطینه

به گمانم چند ماهی بود که یازده سالم شده‌بود. تازه سالی از ماجراها و سرکوبی تظاهرات ۱۵ ‏خرداد ۱۳۴۲ گذشته‌بود، و اکنون، چه می‌دانم، شاید شاه احساس کرده‌بود که تا تنور داغ است، ‏باید بچسباند، و از آن رو هر گونه تظاهرات مذهبی به مناسبت عاشورای آن سال را در اردبیل ممنوع ‏اعلام کرده بودند.‏

یادم نیست که آیا هشداری از پیش داده‌بودند، یا نه. اما صبح عاشورا که بیدار شدم، پدر می‌گفت ‏که نظامیان سر کوچه ایستاده‌اند و هیچ‌کس حق ندارد حتی لای در را باز کند و کوچه را نگاه کند. ‏البته ممنوعیت باز کردن لای در که کشکی بود! هر ممنوعیتی‌، یعنی که باید راه دور زدن آن را پیدا ‏بکنی! راهش را پیدا کرد‌ه بودم و نگاه می‌کردم: بر تقاطع کوچه‌ی مسجد حاج میرصالح و کوچه‌ی ‏طوی یک نفربر ارتشی ایستاده‌بود و اگر کسی لای در کوچه را باز می‌کرد، فریاد می‌زدند که در را ‏ببندد و برگردد توی خانه. در و همسایه از «حؤکمت نیظامی» [حکومت نظامی] سخن می‌گفتند. با ‏این حال زن همسایه را می‌دیدم که از لای در فریاد می‌زد «شربت! شربت!» و نظامیان ‏اجازه می‌دادند که او با سینی استکان‌های شربت بیرون برود و به نظامیان تشنه‌لب ‏شربت‌های گوارای نذری عاشورا برساند. ‏

هدف اصلی گویا پیش‌گیری از قمه‌زنی عاشقان حسین در اردبیل بود. با گزارش‌هایی که برخی ‏جهانگردان خارجی در رسانه‌های آن سال‌ها منتشر کرده‌بودند، قمه‌زنان اردبیل معروفیت جهانی ‏داشتند و بازتاب این مراسم خون‌بار بی‌گمان وجهه‌ی چندان دلپذیری به شاه و به ایران نمی‌داد.‏

پنج‌شش ساله که بودم پدربزرگم مرا با خود به تماشای شبیه‌خوانی و قمه‌زنی پس از شهادت ‏حسین قلابی در شبیه‌خوانی می‌برد. یک بار در کوچه‌ی میان پیرعبدالملک و اوچ‌دکان گیر افتادیم. ‏یک دسته‌ی بزرگ قمه‌زنان با کفن‌های سفید و خون‌آلود، با سر و صورتی که از آن خون می‌چکید، با ‏فریاد و شعار و هیاهو، دوان می‌گذشتند و ما جایی برای عقب رفتن نداشتیم. به دیوار کوچه ‏چسبیده‌بودیم. پدربزرگ دست مرا محکم گرفته‌بود و من خود را به پای بلند او می‌فشردم. سخت ‏می‌ترسیدم و می‌لرزیدم. این صحنه تا سال‌ها دیرتر از ترسناک‌ترین کابوس‌های من بود. چشمانم را ‏که می‌بستم کفن‌های سفید خون‌آلود و صورت‌های خون‌چکان می‌دیدم که به سوی من می‌آیند، ‏مرا به دیوار می‌فشارند، و خونشان را به من می‌مالند. از همین رو نفرت عجیبی از قمه‌زنی و ‏قمه‌زنان داشتم و دلم می‌خواست که ریشه‌کن شوند.‏

اما ممنوعیت؟ «حؤکمت نیظامی»؟ من که چندان هم اهل کوچه رفتن نبودم، با ممنوعیت بیرون ‏رفتن آن روز بیش از معمول احساس بی‌قراری می‌کردم و دلم می‌خواست قید و بند و ممنوعیتی ‏نباشد و بتوانم آزادانه بیرون بروم. و اما قمه‌زنان؟ پدرم تعریف کرد که آنان از بام‌ها و دیوارها گذشتند، ‏در گروه‌های کوچک جمع شدند، «حسین شهید» و «حیدر،‌ حیدر» گفتند، شمشیر بر سر نواختند، ‏خون ریختند، و شور حسینی خود را در خون غرق کردند. فردا کسانی را در کوچه می‌دیدی با سر ‏باندپیچی‌شده. «حؤکمت نیظامی» چاره‌ساز نبود.‏
‏ ‏
در همان روزگاران (۱۳۴۳) بلای دیگری بر بخش بزرگی از جهان و بر ما نازل شد: همه‌گیر شدن وبای ‏التور [الطور] یا «شبه‌وبا». پرهیز از این باکتری رعایت سفت و سخت نکات بهداشتی را لازم داشت، ‏از جمله مصرف آب جوشیده و استفاده از صابون که در آن هنگام در روستاهای دورافتاده چیزی ‏ناشناخته بود. رعایت نکردن بهداشت جان‌ها را درو می‌کرد. دولت تلقیح واکسن را ‏اجباری کرده‌بود و همه باید گواهی دریافت می‌کردند که نشان دهد واکسینه شده‌اند. اما این‌جا نیز ‏نادانی بر کار بود: برخی منبرهای مذهبی فتوی داده‌بودند که واکسن ساخت غیر مسلمانان است و ‏نجس است. پس نباید زد. برخی‌شان هر گونه آمپولی را بر پیروانشان ممنوع کرده‌بودند.‏

مناطقی از کشور «قرنطینه» اعلام شده‌بود. نمی‌دانم چرا درست در همان اوضاع و احوال پدرم باید ‏به تهران می‌رفت و مرا هم با خود می‌برد. جایی در میانه‌ی راه آستارا به بندر انزلی [پهلوی]، نزدیک ‏اسالم، ژاندارم‌ها جاده را بسته‌بودند و از همه‌ی سرنشینان اتوبوس‌ها و دیگر ماشین‌ها گواهی ‏واکسینه‌شدن می‌خواستند. همه گواهی نداشتند. اتوبوس‌ها معطل می‌شدند، فریاد راننده و ‏مسافران به آسمان می‌رفت، و این جا هم عبور قاچاقی و تقلب و رشوه به ژاندارم در کار بود. در راه ‏بازگشت راننده‌ی اتوبوس کسانی را که گواهی واکسن نداشتند کمی مانده به پست بازرسی پیاده ‏کرد و قرار گذاشت که از بیراهه به آن‌سوی بازرسی بروند، و آن جا سوارشان کرد.‏

ممنوعیت و راه‌بندان و «قرنطینه»، آن‌جا و در آن روزگار، کارآیی محدودی داشت.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

09 March 2020

بدرود بازیگر بی‌همتا!‏

کیست که بازی او را در نقش شوالیه در صحنه‌ی شطرنج با عزراییل در «مهر هفتم» (۱۹۵۷) ‏اینگمار برگمان فراموش کند؟ و من بازی تکان‌دهنده‌ی او را در فیلم «هامسون» (۱۹۹۶) هرگز ‏فراموش نمی‌کنم، نیز بسیاری از بازی‌گری‌های او را در فیلم‌ها و تئاترهای بی‌شمار.‏

هنرپیشه‌ی سوئدی (از ۲۰۰۲ شهروند فرانسه) ماکس فون سیدو (۲۰۲۰-۱۹۲۹) ‏Max von Sydow‏ ‏دیروز، ۸ مارس، در پروونس فرانسه از جهان رفت. او در طول ۷۰ سال از زندگانی ۹۰‌ساله‌اش در ‏نقش‌های بی‌شماری هم در صحنه‌ی تئاتر و هم بر پرده‌ی سینما ظاهر شد: از مسیح در فیلم ‏‏«بزرگ‌ترین داستان عالم» تا ارنست بلوفلد در فیلم جیمزباندی «[دیگر] هرگز نگو هرگر»، از ‏‏«جن‌گیر» تا «فلش گوردون»، از کارل اسکار در «مهاجران»، تا «سفر هوایی مهندس آندره»، «جنگ ‏ستارگان»، «بازی تاج و تخت»، و...‏

یک منتقد سینمایی سوئدی می‌گوید: «ماکس فون سیدو همواره هاله‌ای از سنگینی (وقار) و احترام بر ‏گرد خود داشت»، و دیگری می‌گوید: «حرکت او بر صحنه مانند سرب مذاب بود: سنگین، اما روان. او ‏هنگام نقش‌آفرینی هرگز حتی یک دم یا بازدم زاید نداشت؛ هرگز اطوار اضافی نداشت.»‏

من هرگز از تماشای نقش‌آفرینی‌های او سیر نشدم و نمی‌شوم.

یادش گرامی!‏

فیلم «مهر هفتم» را می‌توان تا هشتم آوریل در این نشانی دید. اما گمان نمی‌کنم در خارج از سوئد در دسترس باشد. زبان فیلم سوئدی‌ست.

پ.ن.: جالب است که ۹ سال پیش با مرگ یک بازیگر بزرگ دیگر سوئدی، درباره‌ی ماکس فون سیدو چه نوشتم، در این نشانی.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

08 March 2020

Tjära i honung - 6

Kom kamrat till oss i kolchos!
Grigori Ivanovitj kom mot mig och sa några ord. I det öronbedövande bullret av ‎verkstadens maskiner kunde jag inte höra riktigt och förstå vad han sa men av hans ‎pekande och rörelser och kroppsspråk kunde jag gissa att han menade: ”Ta av din ‎armbandsur, kavla upp ärmarna, och sätt i gång!” Sasha klev ner från maskinen och ‎vinkade att jag skulle följa honom. På verkstadens svarta och feta golv följde jag honom. ‎Sasha pekade på golvet och sa någonting. Jag gissade att han menar: ”Akta så att du inte ‎halkar!” Vi stannade bredvid Sashas skåp där han hade sina verktyg. Han drog ut en låda och ‎pekade på min klocka. Jag tog av klockan och lämnade den i lådan. Han låste skåpet och vi ‎återvände till maskinen som slipade stora spiralskurna koniska kugghjul.‎

Sasha stod på trappan vid maskinen som var stor som en minibuss, böjde sig in i maskinen, och ‎i en obekväm ställning berättade för mig, som stod bakom honom, om hur man riggar ‎maskinen. Alla andra maskinernas buller var så höga så att jag inte kunde höra riktigt vad han ‎sa och de halvmeningar som jag kunde snappa upp ibland, förstod jag inte helt. Jag hade ‎lutat min vänstra arm mot maskinens oljiga sida och hade böjt mig framåt hur mycket än det ‎gick och försökte höra vad han sa. Sasha sa några saker, visade några saker och pekade ‎än hit och än dit på maskinen, och sedan rätade han upp sig, stod framför mig, sa saker ‎igen, klev ner, och med sina långa och snabba steg och medan han gungade sina armar och ‎stora händer, tog han mig till en hörna i verkstaden för att visa mig en sak. Jag tittade på hans ‎gång. Vilka stadiga och säkra steg! Precis som en äkta sovjetisk arbetare måste gå; den stolta ‎och segerrika arbetarklassen! Sashas ansikte, hans kraftiga käkben, stora och breda händer, och ‎hans pelarliknande ben som gjorde honom som en bronsstaty, påminde mig om stora ‎propagandaaffischer med sovjetiska arbetare där det brukade stå ”Framåt för att bygga ‎kommunismen!” eller ”Framåt för ju snabbare utförandet av den elfte femårsplanen!” och ‎liknande.‎

Sasha öppnade en låda, visade upp en skruv, lämnade den tillbaka, gick tillbaka till maskinen, ‎steg upp på trappan, och sa: ”Titta!”, lossade på en mutter, vred en måttmärkt ratt, drog åt ‎muttern, sa saker, och klev ner. Sedan tryckte han på en knapp och det hördes en motor ‎starta någonstans inne i maskinen. Detta ljud liknade ljudet från oljepumpen i svarvmaskiner ‎på övningsverkstaden på min högskola. Fast de där fina brittisk-tillverkade svarvmaskinerna var ‎inte ens en tiondel så stora som denna enorma maskin och oljepumpens ljud var också mycket ‎mjukare där. Men där, i övningsverkstadens tystnad och när lektorn förklarade för mig och ‎andra studenter hur maskinen fungerade och när han startade dess oljepump, ändå hade jag ‎samma känsla som jag fick här och nu.‎

Den där lektorn var en ingenjör som hade helt nyligen återvänt till Iran från Tyskland, hade ‎glömt många persiska termer, och hade svårt att hitta ord för att förklara vad han menade. ‎Och jag, som hade helt nyligen kommit från småstad till huvudstaden, var tankspridd och ‎samtidigt nyfiken. Jag ville se allt runt omkring, kunna förstå allt, och tänkte på tjejerna runt ‎mig i verkstaden mer än allt annat. Men allt vad jag hörde av lektorns förklaringar etsade sig i ‎mitt huvud och till slut fick jag ett bra betyg för ett exempel som jag fick svarva.‎

Sasha sa igen: ”Titta!” och drog en liten spak. Hälften av maskinen började röra sig mot ‎andra hälft, och när Sasha drog spaken åt andra hållet, drogs maskindelen bort från andra ‎halvan. Han berättade saker hela tiden men jag kunde inte hitta något samband mellan vad jag ‎såg, och vad jag hörde och inte förstod riktigt, eller koppla dessa till hans rörelser och ‎aktiviteter och vinkande och pekande. Hans sätt att prata på ryska skiljde sig markant från den ‎vackra melodin av ryska språket som jag brukade höra från radion och var förtjust i sedan mina ‎år i gymnasiet. Flera månader senare började jag förstå att Sasha blandade många vitryska ord ‎i ryskan, och resten uttalade han med vitrysk brytning, och jag hade inte lärt mig så mycket ‎ryska än för att kunna urskilja dessa två. Av tio ord i hans tekniska förklaringar kunde jag, i ‎början, förstå kanske bara ett enda ord.‎

Sasha startade maskinen. Jag stod några steg bort och tittade orolig och lite skärrad på ‎maskinens funktion. Den gick med mycket buller. Den röt ibland som ett lejon, och sedan ‎lugnade den ner sig. En rund och metallisk skiva med vassa slipstenar som var monterande i ‎dess omkrets och roterade i hög varav kom ut ur ett metallhölje och gick in i gängan mellan ‎kugghjulens tänder, det uppstod många gnistor, slipade ena sidan av en tand, gick tillbaka in i ‎höljet, och maskinen röt som lejon igen och nästa tand vreds mot slipskivan. Olja sprutade i ‎högt tryck från två rör mot slipskivan och kugghjulet för att kyla ner dem, och ett slitet och ‎här och var rivet förhänge av mjuk halvgenomskinlig plats täcke de öppna delarna av maskinen ‎för att oljan inte skulle stänka runtomkring.‎

Jag var bekymrad och tänkte: När kommer jag att bemästra denna maskin för att tillverka ‎någonting själv? Och så länge jag inte hade tillverkat någonting måste jag nöja mig med den ‎låga praktikantlönen och fortsätta att svälta.‎

Sasha kom närmare leende medan han torkade händerna med en trasa och stod bredvid mig. ‎Han drog ut ett skrynkligt och oljigt paket av cigaretter ur bröstfickan på sin arbetskläder, ‎spottade på golvet, mjukade upp en cigarett mellan tummen och pekfingret och tände den med ‎tändsticka. Han var en snäll och glad ung man. Hans slitna, svarta, och oljiga arbetskläder ‎liknade vad jag också hade fått. Han hade en brun och också oljig keps som satt på ‎bakhuvudet och nära nacken med skärmen pekande rakt upp, som kepsen på många andra ‎sovjetiska arbetare, och jag undrade alltid hur dessa kepsar kan stå kvar i ett sådant läge och ‎inte ramlar av. Tills flera månader senare kände jag honom bara som Sasha men jag lärde mig ‎så småningom att Sasha var ett vänligt och familjärt tilltalsnamn för Alexandr och hans ‎fullständiga namn var Alexandr Tichonovitj Kryshan. Sasha drog ett bloss på cigaretten och ‎frågade:‎

‎- Röker du inte?‎
‎- Nej!‎
‎- Det gör du rätt i!‎
Och när han såg att jag tittar bekymrad till maskinen, rörde han sin hand som att slå en ‎tennisboll på golvet, och sa vissa saker som jag gissade menade: ”Bekymra dig inte! Du ‎kommer att lära dig till slut!” och sedan ställde ena foten ovanpå en metallåda full med ‎kugghjul, lutade armbågen mot knät, spottade på golvet, långsamt och med tydlig njutning ‎drog ett bloss till och frågade:‎

‎- Hur gammal är du?‎
‎- Trettioett år.‎
Han log, pekade på mitt ansikte och sa saker. Jag gissade att han menade: ”Men du ser yngre ‎ut!” Jag log tillbaka samtyckande och frågade:‎

‎- Själv då?‎
‎- Jag är tjugoåtta. Är du gift?‎
‎- Ja.‎
‎- Barn?‎
‎- En dotter.‎
‎- Hur gammal är hon?‎
‎- Två månader. Två månader och en vecka.‎
Sasha log igen, lyfte huvudet högre upp och utan att försöka dölja sin glädje och stolthet, sa:‎
‎- Men jag har två söner. Den ena är sex år och den andra fyra.‎

Och jag kom att tänka på att jag måste skynda mig hem efter jobbet, tvätta dotterns blöjor, ‎och stryka dem som jag hade hängt i går för att torka. I detta land var engångsblöjor eller ‎blöjskydd av plast inte uppfunna än.‎

Någon ropade efter Sasha och han gick. Jag stod kvar och tittade på hur maskinen gick. ‎En ring hördes och jag tittade runt för att hitta varifrån ljudet kom. Det var ‎medelålderskvinnan som satt i förarhytten av traverskranen vid taket som vinkade för att jag ‎skulle ge väg. Kranen bar en stor container full med metallspån mot en lastbil som stod i andra ‎ändan av verkstaden och syntes knappt genom en ridå av tjock dimma som hängde i ‎verkstadens luft. Det droppade olja från containern och flisor regnade från den medan kranen ‎gick. Jag gick åt sidan och kranen fortsatte sin väg. Luften i verkstaden, som var stor som en ‎fotbollsplan, var klar när jag kom hit i morse och man kunde se andra ändan av verkstaden. ‎Men den rök och dimma som skapades av den olja och tvållösning som sprutades mot ‎metallbitar vid fräsning och svarvning, hängde i luften nu och tio meter bort blev saker ‎svårtydda i dimridån. Oljan och denna dimma var giftiga, fick jag veta långt senare.‎

Grigori Ivanovitj kom till mig, lade sin hand på min axel och sa:‎

‎- Nå, hur går det? Har du lärt dig allt nu?‎
Jag log och sa: - Nej, inte än!‎
‎- Ta det lugnt! Du kommer att lära dig så småningom.‎

Jag ville torka mina oljiga händer med arbetskläderna men Grigori Ivanovitj hindrade mig och ‎gick och hämtade en trasa från någonstans, gav den till mig, och sa:‎

‎- Vad vi vill från arbetarna är, vot, att de följer skyddsrutinerna noga, vot. Du måste akta dig ‎hela tiden för att inte skära handen med vassa saker som vi jobbar med, och att du inte får ‎skägg eller flisor i ögat, vot, inte får något tyngt på huvudet eller händer eller fötter... När du ‎går i verkstaden, vot, måste du hela tiden kolla omgivningen, vot, akta dig för kranen. Om du ‎eller någon annan av mina underordnade arbetare blir skadad, vot, kommer man att dra av min ‎lön, för att jag är er ”master”… Du måste vara mycket försiktig. Vot. Kom nu så vi tar rast och ‎går och setter oss och vilar lite.‎

Jag fick gissa mig fram genom vad Grigori Ivanovitj Druzjinin sa. Han, till motsats till ‎Sasha, pratade långsamt och tydligt. Vår lärare i ryska hade lärt oss att ”vot” betyder ”den ‎här”, och nu märkte jag att ordet kan användas för att fylla pauserna också när man pratar. Jag ‎följde Grigori Ivanovitj och vi gick tillsammans mot ett bord som stod någonstans mellan flera ‎maskiner.‎

Jag visste inte mycket om olika personernas roller eller positioner, eller om arbeten som ‎utfördes i denna stora verkstad än. Jag visste inte mycket om hur mitt arbete skulle utvecklas ‎vidare heller. Detta var den första dagen på jobbet. På förmiddagen dagen före befann jag och ‎nio andra iranier på kontoret hos Ovtjinnikov som sades vara den högsta personalansvarige på ‎denna stora fabrik som hette ”Verktygsmaskintillverkningsfabriken Oktoberrevolutionen”. ‎Fabrikens vicechef Truchan och tre verkstadschefer, som senare lärde mig att kallades för ‎‎”natjalnik” fanns med på mötet. Det var tänkt att de skulle bestämma var vi skulle placeras. ‎Jag tvingades att vara tolk därför att de andra inte hade lärt sig ens det lilla ryska som jag ‎hade kunnat lära mig. Ovtjinnikov frågade var och en om vad de hade jobbat med och var i ‎fabriken som de hade sett när vi visades runt kunde de tänka sig att arbeta. När alla hade ‎placerats så var det min tur. Ovtjinnikov frågade:‎

‎- Ni själv då?‎
Jag sa: - Jag är ingenjör.‎
‎- Vilken ingenjör?‎
‎- Ingenjör i maskinteknik.‎
‎- Vilken inriktning?‎
‎- Maskiner och…‎
Och jag fastnade, rörde ena armen hit och dit i luften och försökte komma på vad ‎termodynamik och kylteknik heter på ryska, och till sist pekade jag på fjärrvärmeradiatorn ‎nedanför fönstret. En av verkstadscheferna hjälpte mig:‎

‎- Klimatanläggningar?‎
Det var inte riktigt vad jag tänkte säga, men jag, i brist på någon annan förklaring, bekräftade: ‎‎- Ja, ja…‎
Han sa, medan han hade fäst blicken på mig:‎
‎- Zubarez (зубарез)…‎
Jag visste inte vad ordet betydde. Ovtjinnikov frågade:‎
‎- Var vill ni jobba? Vi kan inte anställa er som ingenjör. De har sagt till oss att ert parti har ‎bestämt att ni ska arbeta som arbetare. Helt vanliga arbetare…‎
‎- Ja. Jag vet det. Men som ni vill… Var än är lämpligast för er.‎
Samma verkstadschef sa igen:‎
‎- Zubarez…‎
En annan verkstadschef sa: Sborsjtjik (сборщик)…‎
Ovchinnikov frågade: - Har ni inte valt någonstans själv?‎

Jag hade inte förstått så mycket av vad de berättade när vi visades runt och visste inte vad ‎olika avdelningar gjorde och vilken var lämpligast för mig. Jag hoppades på att de skulle välja ‎lämpligaste platsen för mig som ingenjör och därför ville jag låta de avgöra. Hur skulle jag ‎kunna veta att det var mitt öde som bestämdes här och nu? Synd att jag inte sa ”sborsjtjik” för ‎att ta Ardeshirs plats! Jag svarade:‎

‎- Nej. Var än ni vill.‎
‎- Zubarez…!‎
Ovtjinnikov tittade på den där verkstadschefen, och sa:‎
‎- Okej då, zubarez…‎

Varje "natjalnik" tog sina egna nya arbetare med sig, gick mot respektive verkstad och visade ‎var de skulle befinna sig dagen därefter för att börja arbeta.‎

Och i morse, i första arbetsdagen, den 14 maj 1984, samma natjalnik, Valentin Semyonovitj ‎Zjugolov, som tyckte jag skulle vara lämplig för att jobba som ”zubarez”, samlade mig och ‎fyra andra iranier tillsammans med sina avdelningschefer i sitt kontor och lämnade över var ‎och en av oss till olika chefer. När det var min tur sa natjalnik:‎

‎- Och vi lämnar denna unga man som är bäst av alla i språket till Grigori Ivanovitj…‎

Alla andra chefer skrattade, och jag förstod inte varför. Grigori Ivanovitj skrattade inte. Jag ‎hade ingen aning om vad jag skulle arbeta med och vad ”zubarez” var tills vi kom till ‎avdelningen där det stod många maskiner som fräste och slipade olika typer av kugghjul. ‎Grigori Ivanovitj visade mig fler än trettio maskiner och sa att jag kommer att arbeta med ‎nio maskiner som fräste och slipade spiralskurna koniska kugghjul. Sedan samlade han ‎avdelningens alla arbetare vid detta samma gamla, slitna, och feta träbord, introducerade mig ‎till dem, och utsåg Sasha som min mästare och lärare.‎

Och nu satt Sasha och några andra av arbetarna runt bordet och rökte. Jag och Grigori ‎Ivanovitj satte oss på bänkar vid bordet bland dem. Arbetarna som pratade och skrattade blev ‎tysta men efter en stund började de diskutera om någonting och även Grigori Ivanovitj deltog ‎i diskussionen. Jag förstod ingenting av vad de sa men jag gissade att de pratade om mig. ‎Jag kunde urskilja ”krig” och ”Iraq” i deras meningar. Sasha vände sig mot mig plötsligt och ‎frågade:‎

‎- Vad jobbade du med tidigare?‎
‎- Som ingenjör i maskinteknik.‎

Alla stirrade på mig tyst, undrande och tvekande. Grigori Ivanovitj frågade stammande:‎
‎- Hur… menar du… ingenjör? Var har du studerat?‎
‎- På tekniska högskolan.‎
‎- Vilken högskola? Du kanske menar något yrkesgymnasium?‎
‎- Nej, nej. Högskola…‎
‎- OK. Men var jobbade du?‎
‎- På en fabrik.‎
‎- Vilken fabrik?‎
‎- Aluminium… - och letade efter ryska ordet för profil.‎
‎- Vad gjorde du där?‎
Jag visste inte vad ”teknisk chef” hette på ryska och sa ”konstruktör” i stället.‎
En av arbetarna som hette Leonid Zezulevitj och vars tal var helt obegripligt för mig och ‎senare fick jag veta att han pratade bara på vitryska frågade någonting och jag som inte hade ‎förstått, frågade:‎

‎- Vad?‎
Sasha upprepade:‎
‎- Men varför kom du hit och blev arbetare då?‎

Jag visste inte hur jag skulle svara. Med min bristfälliga språk hur skulle jag kunna förklara saker en ‎del av vilket inte ens själv hade förstått? Hur skulle jag berätta om hur jag hade hamnat där? ‎Jag visste ju själv inte än att en Maoistisk - Pol Potistisk teori utfärdad av en av mina ‎partiledare, Hamid Safari, hade kastat mig in i detta arbete och denna fabrik. Att förklara ‎sådana saker skulle vara svårt till och med på persiska och om jag inte kunde berätta på ett för ‎dem övertygande sätt så skulle de tro att jag ljuger. En arbetare som är ingenjör? Varför skulle ‎de tro det? Jag sa till slut:‎

‎- Man säger att så ska det vara…‎

Alla blev tysta och frågade ingenting mer. Alla reste sig och gick åt var sitt håll och mot var ‎sin maskin efter en stund. Och jag satt där och hörde bara bullret från maskinerna.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏