19 April 2020

Tjära i honung - 11

Jag funderade på att om jag förnekar inblandningen i demonstrationen, hur kommer de att ‎kunna bevisa att jag var med? Jag tänkte på min rumskamrat Mohammad som greps i morse ‎tillsammans med mig. Hur har han det? Hoppas att de inte säger till honom att jag har erkänt ‎saker och ting och han tror på dem och erkänner i sin tur. Jag var förskräckt av själva tanken ‎och övervägde dess olika sidor. Vi hade varit naiva. Vi borde ha tänkt på sådant för länge ‎sedan och borde ha pratat ihop om vad vi skulle säga i liknande situationer.‎

Jag såg ett litet papper som var fäst på väggen med häftstift och på det hade man skrivit: ‎‎”Personalens vaktschema: Arash, Arab, Parvaresh, Tehrani…” och tänkte: ”De har varit ‎slarviga också! Man kan lära sig dessa namn utantill och avslöja dem ute!”‎

Parvaresh återvände till rummet och satte sig bakom sitt bord. Han hade en bunt med tjocka ‎papper stor som halvsida i handen. Han frågade: - Nå, vad säger du? Har du tänkt färdigt? – ‎och började bläddra och titta i pappren i handen medan han höll dem så att jag såg bara deras ‎baksida. Han tittade än på dem och än på mig och vände dem på borde så att jag såg ‎fortfarande bara baksidan. Han sa:‎

‎- Och detta är ett annat smakprov av vad vi kan åstadkomma! Dokument och bevis! Bilder ‎tagna från demonstrationen…‎

Jag tänkte att han bluffar säkert. Hur kunde de ha tagit bilder? Det fanns ju ingen fotograf ‎där. Hur vet jag att dessa papper är bilder? Jag såg ju inte andra sidan på dem.‎

‎- Ser du? Ditt namn finns skrivet på baksidan av dessa foton…‎

Jag kunde se. Bakom varje blad fanns flera bekanta namn bredvid mitt eget namn. Jag trodde ‎fortfarande att allt detta var en bluff för att lura mig till erkännande. De har säkert skrivit ‎namnen bakom vita papper för att jag ska tro att de är riktiga bilder. Parvaresh sa:‎

‎- Vill du se ett smakprov? Kom! Titta! Är det inte du själv här?‎

Jodå. Det var jag i ett svartvitt foto: jag stod med en grupp på gräsmattan i högskolan, hade en ‎tom läskflaska i ena handen och hade lyft andra knytnäven i luften. Jag höll på att skrika ‎slagord. I nästa fotot sprang alla och jag och Mohammad fanns bland dem.‎

‎- Ser du det? Men detta är bara ett smakprov…‎

Det snurrade i huvudet av all hans ”smakprov, smakprov”. Men hur var det möjligt? Vem? ‎När? Och varifrån togs dessa bilder? Ingen hade pratat om fotografering från ‎studentdemonstrationer dittills. Först när Parvaresh visade alla bilderna började jag komma ‎ihåg hur kravallpolisens minibuss rörde sig konstigt den där dagen. Men bildernas vinkel var ‎inte begränsad till den där bilen och de borde ha tagits från taken av olika byggnader också. ‎Det fanns bilder från hela demonstrationen och dess olika aktiviteter där på bordet. Och hur ‎naiva vi var som lekte kurragömma där på gräsmattan…‎

Parvaresh följde alla förändringarna i mitt ansikte noga och satt i bakhåll för att slå till i rätt ‎ögonblick. Han sa:‎

‎- Förstår du nu? Det finns folk bland er själva som tar dessa bilder och avslöjar namnen. Vad ‎var det jag sa om att vi har all information! Vad tjänar det till om du fortsätter att förneka? Är ‎det inte bäst att du visar att du inte är en av dem, och att du har blivit lurad, och att du inte är ‎av den typen? Va? Vad säger du?‎

Jag tog ett djupt andetag och sa: - Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är faktiskt inte av den ‎typen. Hela högskolan kokade den dagen. Vart än man gick så kunde man bevittna liknande ‎scener, och…, väl, jag råkade passera bara när dessa bilder togs. Jag var inte med i ‎demonstrationen.‎

‎- OK. Men om du är ärlig, om du säger sanningen, och inte var med i demonstrationen, så ‎måste du ju visa detta på något vis. Till exempel borde du ju kunna säga namnen på dem som ‎var med, väl?‎

Det kändes att jag hade hamnat i en fälla. Det syntes ingen utväg. Antingen måste jag erkänna ‎att jag var med i demonstrationen och försvara dess slagord och ståndpunkter och deltagandet ‎i den, och då bli torterad och fängslad i en lång tid, eller spela oskyldig, säga att jag inte ‎deltog i den och påstå att det har blivit något misstag någonstans på något vis. Logiken och ‎självbevarelsedriften hade drivit mig till det andra alternativet och härmed stod jag på gränsen ‎till att bedra mina vänner.‎

‎- Jag känner ingen. Jag går ju i första året.‎
‎- Nu börjar du med ”vet inte, känner inte, vill inte säga” igen! Du kommer inte slippa oss ‎förrän du har gett oss några namn.‎
‎- Jag kommer ju från en liten fjärran stad och det är inte ett år ens. Jag har inte hunnit göra mig ‎bekant med några. Jag känner ingen av dem som jag såg i demonstrationen. Jag tror att de var ‎från högre årskurser.‎
‎- Vill du påstå att du inte känner den som greps tillsammans med dig heller?‎
‎- Honom?... Honom… känner jag ju. Vi delar rum i studenthemmet. Men han var inte med i ‎demonstrationen heller.‎
‎- Ja, ja. Du behöver inte bli försvarsadvokat till någon nu. Säg bara namnen på dem som finns ‎med i bilderna! – och lämnade bilderna över till mig. Det brann i hela kroppen. Jag svettades. ‎Det tjöt i hjärnan, och jag sökte en utväg från denna fälla, men hittade ingen.‎

‎- Den här är jag själv…‎
‎- Jasså! Säger du det? Jag känner ju dig väl!‎
‎- Och den här är Mohammad…, samma som…‎
‎- Jag känner honom också. Står inte hans namn bakom denna bild? Låt mig skriva.‎
‎- Jag känner ingen annan. Alla var från höga årskurser…‎
‎- Titta noga!‎

Jag tog lite tid på mig för att titta noga, och hela tiden tänkte på hur jag skulle rädda mig ur ‎Parvareshs klor. Till slut kom jag på att upprepa några av samma namn som jag hade sett ‎bakom bilderna:‎

‎- Jag känner honom också. Han heter Khosro, tror jag.‎
‎- Bravo! Det var något. Men…, väl, hans namn finns med här! Titta noga igen!‎

Jag letade en stund till bland bilderna: - Den här heter Hadi.‎
‎- Ge hit! Hadi…, Hadi vad? Vad är efternamnet?‎
‎- Jag vet inte hans efternamn. Har bara hört att man kallar honom Hadi.‎
‎- Titta noga igen.‎

Jag låtsades igen om att leta bland bilderna några minuter. Jag förstod inte: de kunde ju fråga ‎namnen från högskolans administration. Varför höll de på att fråga det på detta vis och från ‎personer som mig? Var det meningen att krossa mig för att omvandlas till någon som har ‎bedragit sina vänner, eller ville de lägga dem som kände varandra i en grupp och kartlägga ett ‎organiserad nätverk för demonstrationen?‎

‎- Jag känner ingen annan.‎
‎- Du ljuger!‎
‎- Varför måste jag ljuga? Jag kunde ju inte säga några namn alls och påstå att jag inte känner ‎någon alls, om jag ville ljuga. Jag har sagt allt vad jag vet. Det är inte mitt fel att jag inte ‎känner några andra av dem som finns med på bilderna. Vill ni att jag ska ge några falska ‎namn? – och kom på att det också kunde vara ett sätt och jag hade kunnat ge en handfull ‎falska namn till dem. Men om de hade visat bilderna till några andra och de hade sagt deras ‎riktiga namn, vad skulle hända då? Så långt ångrade jag inte mig och hade inte lämnat någon ‎ny information till dem.‎

Asghar kom in i rummet och sa:‎
‎- Bra, bra! Jag hörde att du har blivit en fin pojke. Kom! Jag fyller i ett nytt papper och vi ‎skriver tillsammans. Men akta dig så att jag inte tvingas att riva den som förra gången. Annars ‎lämnas du över denna gång till doktorn. Förstår du?‎

Han flyttade min stol närmare sitt bord och fyllde sidhuvudet i ett nytt förhörsprotokoll. Jag ‎var glad att hade sluppit återvändsgränden som Parvaresh hade tvingat mig in i, än tillfälligt. ‎Denna gång anklagade förhörsledaren mig för att ha deltagit i kravaller mot landets säkerhet. ‎Jag letade efter en lämplig mening för att försvara mig mot denna anklagelse, och under tiden ‎gick Asghar ut för att hämta en kopp te för sig själv.‎

En annan fånge togs in i rummet och satte sig mittemot Parvaresh. Jag kastade ett kort blick ‎mot honom, men eftersom kände jag inte igen personen och dessutom var djupt insjunken i ‎mina tankar för att formulera ett svar, ägnade jag ingen uppmärksamhet åt honom eller ‎Parvaresh. Jag hörde bara att Parvaresh frågade honom:‎

‎- Hur har du det herr Massud? Är allting tillräckligt bra?‎
Massud sa: - Bra kan man inte säga! Varför delar ni ut så lite cigaretter? Får jag ta en av era ‎cigaretter?‎
‎- Självklart! Varsågod!‎

Jag återvända till mina egna tankar och hade ingen nyfikenhet för att höra vad de säger till ‎varandra. Ibland hördes att de skojade och skrattade och ibland hörde jag att Massud ville ha ‎en cigarett igen. Däremellan hörde jag att Parvaresh frågade honom ”känner du honom?” och ‎då blev jag nyfiken. Jag vände och tittade på Massud. Han skakade på huvudet och sa:‎

‎- Nej. Jag känner inte honom.‎
Parvaresh frågade mig:‎
‎- Du då? Känner du honom?‎
‎- Nej…‎
Massud frågade mig:‎
‎- Studerar du också på Tekniska Högskolan?‎
‎- Ja.‎
‎- Vilken linje?‎
‎- Maskinteknik.‎
‎- Nämen, jag går ju också i maskinteknik. Tredje året. Har du inte sett mig hittills?‎
‎- Nej…‎
Parvaresh sa: - Sluta nu! Det var inte meningen att du skulle förhöra folk!‎
‎- I så fall ge mig en cigarett till då!‎
‎- Vad är det med dig? Du rökte slut på hela mitt paket.‎
‎- Vad ska jag göra? Jag brukade röka två paket per dag men nu ger ni bara tre stycken om ‎dagen, och det den billiga ”Zar” som är gjord av ved i stället för tobak.‎
‎- Jasså! Är du missnöjd med vårt hotell nu? Du förtjänar inte ens det du får. De borde sluta ‎även med det så att du piggnar upp och ger nya namn på de aktiva.‎
‎- Jag gav ju så många namn. Är ni fortfarande inte nöjda?‎
‎- Titta på de där bilderna noggrant igen och se om du känner några fler.‎
‎- Detta är samma herr Khosro Ghadiri.‎
Parvaresh sa till mig att gå och titta och se om jag känner igen personen. Jag gick och tittade, ‎men jag kände inte honom, och sa:‎
‎- Nej, jag känner inte honom. Han, som nästan alla andra, är också från högre årskurser. Jag ‎känner inte de äldre. Alla var från höga årskurser.‎
Massud sa: - Men jag tycker att de flesta var från låga årskursen!‎
Parvaresh flinade och sa: - Ja, ja! Vem mera?... Titta noga!‎

Jag återvände till min stol. Massud fortsatte:‎
‎- Den här är Farhang. Och detta är ju han – och pekade på mig – ni vet säkert hans namn och ‎det behövs inte att jag berättar det för er, vilket jag inte ens vet! Detta är självaste jag; och den ‎här är konstigt att syns överallt, men jag vet inte hans namn. Och den här är Ghadiri igen.‎

Asghar kom tillbaka och mitt förhör fortsatte. Jag var koncentrerad djupt på formuleringen av ‎mina svar och märkte inte när de tog Massud tillbaka till hans cell. Asghar tryckte på att jag ‎skulle skriva att var med i demonstrationen men jag erkände bara att ha varit närvarande på ‎plats och inte för att delta i demonstrationen, utan för att av nyfikenhet tittat på händelserna. ‎Han verkade ha glömt bilden där jag hade lyft knytnäven. Det verkade att de hade förstått att ‎jag inte var någon av de aktiva, och det behövdes inte riva förhörsprotokollet eller hota eller ‎slå mig igen. Asghar ville också ha namnen på deltagarna och jag ursäktade mig med att vara ‎från småstaden och första året, och skrev bara Mohammads namn och några upprepade gamla ‎namn som jag hade sett bakom bilderna. Han visade inga bilder. Parvaresh var inte ‎närvarande. Han hade kanske tagit bilderna med sig för att visa upp till någon annan. Jag var ‎glad för att jag hade sluppit denna del med hedern i behåll och inte hade angett och skadat ‎någon.‎

Och äntligen var förhöret slut. Jag visste inte vad klockan var. Det kändes att det var någon ‎timme efter middag. Jag var dödstrött. Förhöret hade tärt på hjärnan mycket mer än vilken ‎svår tentamen som helst. Jag var helt dåsig och tomt i hjärnan. Det kurrade i magen. Asghar ‎beordrade att jag skulle tas tillbaka till cellen. En soldat kom, förband mina ögon med en ‎bindel, tog mig nerför trappor och förde in i cellkorridoren. Denna gång kastade de mig i cell ‎nummer 15. Cellens plåtdörr stängdes med ett torrt ljud bakom mig. Jag lämnade de två ‎arméfiltarna som jag hade fått på golvet, och började studera läget på platsen och ‎omgivningen.‎

Cellen var en och en halv meter gånger två meter stor. Höjden av plåtdörren var kortare än min ‎längd och det var nära att jag skulle slå pannan i dörrkarmen när jag var på väg in. Det fanns ‎ett fyrkantigt hål med ett stålnät ovanför dörren och bakom nätet hängde en naken och släkt ‎lampa. I väggen mittemot fanns ett fönster vars bredd var lika med cellens bredd. Det täcktes ‎av ett kraftigt stålnät inifrån och stålräcke utifrån. Glasrutorna var målade upp till ögonhöjd ‎och det gick inte att se utanför fönstret. Med nätet inifrån och räcket utifrån fanns det ingen ‎möjlighet kvar att putsa rutorna och därmed var rutorna ovanför målade delen gråa av många ‎års rök, damm, imma, och annat smuts. Väggarna var gulaktiga, också grånad av smuts, och ‎kelimen på golvet hade ändrat färg till helt grå av all damm och smuts.‎

Jag lyfte mig på tån och tittade ut ovanför målade rutor. Ville veta var jag var. Bortom ‎smutsiga glasrutorna syntes ingenting annat än toppen på några träd, och några plåttak. Jag ‎tittade längst till vänster och längst till höger så långt bort jag kunde se. Längst ut till vänstra ‎sidan och långt bort kunde jag se en hög byggnad med en vägg av marmor på vilket fanns en ‎mycket bekant figur gjord av neonlampor. Den var släkt. Jag stod där en stund helt trött och ‎dimmig i huvudet, sedan la mig på golvet, la huvudet på vikta filtar, och somnade omedelbart.‎

‎***‎
Khosro Ghadiri vars namn Massud upprepade under förhöret hette egentligen Mohammad-‎Djavad Ghadiri Kafraii. Nio år därefter, enligt iranska myndigheter, lade han en bomb i en ‎bandspelare på Ali Khameneiis (Irans nuvarande ”andlige ledares”) talarstol, då han inte var ‎någon statlig personlighet än, och skadade hans högra hand. Ghadiri har varit försvunnen ‎sedan dess.‎

No comments: