Å, vad det gör ont... ont... Jag vill kvida men någon okänd kraft som jag inte vet var den kommer ifrån kväver det. En varm vätska rinner på högra sidan av ansiktet. Med darriga fingrar söker jag källan till denna blodflöde och hittar att mitt högra horn har sönderdragits ur botten... Och så var det med min bedrift i dagens kamp!
Heh! Jag säger "dagens"! Ordet dag är meningslöst här. Det finns ingen dag för att kunna prata om i dag eller i går. Det finns ingen regelbunden återkommande sak för att kunna använda den som en enhet för tiden. Jag vet inte vart jag har hamnat och vilken planet denna är. Det är natt hela tiden. Det är mörkt hela tiden; kontinuerligt mörker; allting är svart. Jag har inte förlorat synen. Ibland ser jag en tunn och skinande linje där borta i horisonten långt bort i min vänstra sida. Det är en vit och ljusblå linje, och mörklila. Nedanför ligger marken dränkt i svärta och ovanför flyter svarta, mycket svarta, bläcksvarta moln som täcker hela himlen. Djupt inne i svarta molnen, långt långt bort, blixtrar det ibland och ett tag senare hör jag ett dovt dånande.
Denna utsikt påminner mig om bilden på en målning som jag hade klippt ur "Akhbar", tidskriften på persiska som "Föreningen för kulturella relationer mellan Iran och Sovjet" publicerade på den tiden, och hade fäst på väggen i mitt studentrum. Målningen heter "Å, mina tankar..." och är av en ukrainsk målare som heter Mikhail Bozhiy. Den föreställer en medelålders kraftig och halvskallig man som i en dyster omgivning vid havet, djupt insjunken i sina tankar, kommer mot åskådaren. Vinden leker med resten av hans hår och hans kappa och slips, och hans spridda tankar förkroppsligas som torra buskar av vilda blommor, mörka horisonten, ljusa och mörka moln, en flygande ensam fågel, och lite annat. Denna man är den stora ukrainska poeten Taras Shevchenko som har en dikt där "Å, mina tankar..." (Думи мої, думи мої) upprepas.
Men här finns inte ens något spår av vind eller hav eller fågel. Jag har tänkt några gånger att ta vägen och gå mot den där ljusa linjen i horisonten, men har upptäckt av en slump att det finns en djup ravin på vägen. I mörkret har jag inte kunnat uppskatta ravinens bredd och djup och har inte vågat gå närmare. Har slängt några små och stora stenar i ravinen men har inte kunnat höra något ljud tillbaka. Har försökt att hitta en väg att gå runt ravinen men ljusa linjen i horisonten har dränkts i mörkret efter ett tag och jag har tappat riktningen.
Och detta odjur, detta monster, låter mig inte vara heller. Den dyker upp plötsligt och obemärkt, rör sig runtom mig och attackerar från alla håll. Jag känner bara dess slag. Den vrålar inte ens. Den har vassa klor och river min hud och min kropp. Den slår med knytnävar; lyfter mig och kastar mig mot bergstenar; sitter på mitt bröst, tar i mina horn, som jag har bara ett kvar nu, och vrider min nacke och slår mitt huvud mot marken. Jag kan inte göra någonting för att avvärja mig. Jag ser ju inte den. Jag kastar knytnävar och sparkar hit och dit , men lyckas inte träffa den. Jag förstår inte varför den är fientlig mot mig och vad den vill av mig. Och plötsligt, lika tyst och obemärkt som dan har dykt upp, så försvinner den och lämnar mig med alla mina blodiga sår och skråmor.
Nu har den dykt upp igen. Den trycker och slår någonting som ett käpp eller rör till baksidan av min vänstra axel. Det gör ont. Jag vill skrika av smärta men munnen är fullproppad med någonting tjockt och klibbigt som beck. Jag tar med handen och vill dra ut becket. Det klibbar och tänjer sig och dras långt. Den tar inte slut. Jag tar och drar beck ur munnen med båda händerna. Håller på att kvävas. Slagen mot axeln fortsätter. Det gör ont. Jag vänder mig för att se vad det är. Plötsligt försvinner mörkret och ett starkt ljus bländar mig. En märklig varelse har böjt sig över mig. Den har en hjälm med visir som liknar astronauternas. Nu ser jag att den skriker och säger någonting bakom visiret: Upp med dig! Upp med dig!
Jag välter mig för att resa. Varelsen tar ett steg bakåt. Jag reser mig och den fortsätter bakåt. Den har ett gevär riktat mot mig. Nu skriker den: Sätt dig! Sätt dig! Jag sträcker handen och rör vid ansiktet och huvudet. Den skriker: Rör dig inte! Sätt dig! Jag hittar inget spår efter blod i ansiktet eller sönderdraget horn i huvudet. En annan röst säger: Åtur! Åtur! [sätt dig, på turkiska]. Jag tittar. Det är Taghi. Han sitter på golvet bredvid sin säng och har båda händerna på huvudet:
- Sätt dig! Sätt dig!
Jag sätter mig på filten som täcker golvet. Dörren är öppen. Rymdvarelsen står vid dörren och riktar sitt gevär mot mig. Den skriker: Vänd ryggen hit! Jag vänder ryggen mot dörren medan jag sitter. Jag har bara kalsonger på mig. Den skriker:
- Lägg händerna på huvudet! Rör dig inte!
Jag lägger händerna på huvudet. Jaha! Det andra hornet är också helt borta! Det hörs otydliga buller från korridoren: dörrar som slås sönder, skrik, och svordomar. Det är mörkt på andra sidan fönstret. Det är midnatt natten mellan den 6:e och 7:e juni 1972, och denna "planet" är Arya Mehr Tekniska Högskolans (AMTH) studenthem som ligger på Zanjan-gatan. Jag kan knappast tro men det är en levande verklighet som pågår framför mina ögon: Det är högskolans kravallpolis, som för deras konstiga hjälmar har vi döpt dem till marsianer, fullt utrustad med vapen och batonger och sköldar, som har belägrat studenthemmet, och SAVAK:s agenter håller på och genomsöker alla rum.
Av invånarna av rum 312 finns bara Taghi och jag hemma. Mohammad har övernattat hos sina släktingar i natt, och Siavash kommer sällan till studenthemmet på senare tid. Jag fryser. Sträcker ut handen och tar en lakan som ligger på golvet bredvid min säng. Marsianen skriker: Rör dig inte! Jag säger: Eehh..., jag fryser – och lägger lakanet på min rygg.
***
För en vecka sedan, den 30 maj 1972, på väg hem från ett officiellt besök i Moskva kom USA:s president Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger till Teheran. Dagen därefter, på väg till flygplatsen, när deras kortege passerade motorvägen nära Teherans Universitets studenthem, blev det utsatt för massiv stenkastning av studenterna från Amir-abads höjder. Det ryktades att Nixon blev mycket upprörd och på väg ut från Irans luftrum skickade han ett meddelande till Shahen och begärde att dessa studenter skulle tillrättavisas hårt:
”[…Nixon] tillsammans med sin eskorterad kortege gav sig i väg för att komma till flygplatsen. Presidentens kortege valde en omväg från motorvägen nära Teherans norra obebodda kullar mot flygplatsen för att undvika demonstrationer. Men även där väntade studenterna på honom. Stenar regnade över officiella bilar. Därefter arresterades hundratals studenter enligt Nixons rekommendation.” (William Shawcross: The Shah's last ride: the fate of an ally, New York : Simon and Schuster, 1988).
Två dagar före Nixons ankomst, den 28 maj, hölls en stor demonstration i min högskola mot hans kommande resa till Iran och i protest mot Vietnamkriget. I denna demonstration, för första gången sedan kravallpolis hade inrättats och blivit stationerad inom universitet och högskolor för ett år sedan, tog en del av studenterna till gatustenar, tegelbitar, tomma läskflaskor och annat och attackerade kravallpolisen, slog sönder glasrutorna på deras bilar och kvaddade bilarna.
***
En stund senare kommer en säkerhetspolis in i vårt rum för att genomsöka våra saker och låter mig att ta på mig kläder. Taghi har inte så mycket i sitt sängskåp men i mitt skåp går att hitta mycket diverse saker. Jag har en hel del vetenskapstidskriften Daneshmand och "Radio & TV" som jag har samlat sedan åren i högstadiet, och flera skokartonger full med skrotdelar av gamla radioapparater, kondensatorer, resistorer, spole, och så vidare. Agenten tar en liten plastpåse innehållande gulbruna klumpar av järnperklorat och frågar vad innehållet är. Jag förklarar att de där klumparna används för att få bort valda delar av koppar när man gör kretskort för elektroniska hobbyn. Han tittar misstänksam i mina ögon och försöker uppskatta sanningshalten i vad jag säger och tar sedan en konstigformad metallbit som jag har fått svarva på övningsverkstaden som övningsuppgift, och frågar: Ville du bygga handgranat med de där kemikalierna? – och jag förklarar att det har varit en övningsuppgift på högskolan. Då tar han sig an min fotoalbum. Detta är en uppenbar kränkning av min integritet. Vilken lag tillåter honom att gå igenom och titta på mina privata bilder? Det finns sådana bilder där som jag inte vill alls att han eller någon annan utom mig själv ska se. Han bläddrar albumet, frågar namnet på några personer, och hittar en bild på en polisofficer. Frågar:
- Vem är han?
- Min bror.
- Men hans efternamn är ju inte som ditt!
Hur vet han det? Jag svarar: - Vi är halvbröder.
Det verkar att han har mjuknat lite. Han tar min anteckningspärm och öppnar den. Jag skäms så det brinner i ansiktet. Förbanne mig! I fickan innanför omslaget finns ett förslutet kuvert med en stor och diagonalt handskriven text på: "Till ärade fröken Azadeh"! Det är ett brev till "Azadeh" i vilket jag har skrivit om min kärlek till henne och klagat över att hon inte bryr sig om mig ens. Jag har gått runt med brevet i dagar i väntan på att samla tillräckligt med mod så jag kan lämna det i fysikdepartementets brevlåda så att "Azadeh" ska ta och läsa det. Och nu, detta mitt privata kärleksbrev hamnar i SAVAK:s händer. Fy skam på mig! Vilka barnsliga tankar jag har haft! Jag är ju fortfarande så barnsligt och så lantis!
Jag är rädd för att han öppnar och läser brevet. Jag är rädd för att Taghi ser det och då börjar alla prata om min barnslighet och kommer att mobba mig. Agenten frågar: Vem är det? Jag tittar ner skamsen och säger ingenting. Han viskar så bara jag hör: Är det din vän? Och jag nickar omedelbart, Det värkar att han har mänskliga drag ändå. Han tänker inte avslöja mig. Puh... Han bläddrar pärmen. Det är idel anteckningar från lektionerna. Han lämnar pärmen och mig och rummet.
Lite senare kommer två andra agenter och frågar efter våra två andra frånvarande rumskamrater. Vi säger att de har övernattat hos släktingar. De frågar mig att hjälpa till och visa deras skåp och säga deras namn. Vi har massor med kurslitteratur och böcker i våra klädskåp. Många av dessa är på engelska och publicerade i Sovjet; fullt med formler och ritningar och teknisk grafik. Men det är inte så många av oss som har haft någon nytta av dessa böcker. Innehållet i dessa passar inte alls våra lektioner och sådant som tas upp av våra lektorer. Att vi köper dessa böcker från bokhandlaren Gutenberg i Teheran är mer och mindre för att "hjälpa socialismen" och i solidaritet med Sovjetunionen. De lägger alla böcker på hög på bordet mitt i rummet.
Nu har turen kommit till den farligaste saken som finns i vårt rum: en väska fullpackad med "opassande" böcker som tillhör Baba, och han som befarar att de kanske kommer att gripa honom vilken dag som helst, har kommit och lämnat den i vårt rum. De tar ner väskan från ovanför en av skåpen, öppnar den, och inspekterar böckerna en och en. Det är en hel del skönlitteratur på persiska som bokförlaget Progress i Moskva har publicerat, och sedan Rötter av Alex Haley, några böcker om "den revolutionära" Sydamerika, "Sockerkriget på Kuba" av Sartre, en bok om Palestina, några böcker av Samad Behrangui, en teaterpjäs av Saedi, och farligast av alla Maxim Gorkijs "En Moder" som inte drar deras uppmärksamhet. Det har samlats ett berg av böcker på bordet.
En av de hittar ett foto på en medelålders man som har hamnat på bordet och frågar vem det är. Jag svara utan att tänka efter. Kunde ha sagt att han är pappa till någon av oss, men jag säger som det är: Nariman Narimanov! Och av en ren slump håller den andra på och bläddrar på en bok som också har hamnat bland böckerna på bordet. Det är en persisk översättning av romanen "På fjärran stränder", också publicerat i Sovjet, som i första sidan har dedikerats "Till minnet av azerbajdzjanska folkets hjälte, Nariman Narimanov!" Nu har de hittat det! Deras ögon glimtar. De frågar vems boken och fotot är. Fotot tillhör Mohammad och boken är min. Men vi har lärt oss att under rådande förtryck ska man hänvisa "opassande" saker till den som är frånvarande för att han eller hon har tillfälle för att rädda sig. Det är en grundläggande lärdom i polisstater. Därför säger jag att fotot och boken och hela den där väskan tillhör Siavash.
Olika personer kommer och går och antecknar saker på papper. Till slut vill de att jag ska ta väskan som är tom nu och ska fylla den med böcker så de kan ta den med sig. Detta berg av böcker får ju inte plats i väskan. Jag frågar: Ska jag lägga i även kurslitteratur också? En av dem flinar och säger: Nej! Ta bara de äkta varorna! Vi vet båda två vad med "äkta varor" menas. Men just detta ger mig möjligheten att plocka nästan vilka böcker jag vill: Jag låtsas om att "opassande" böcker är kurslitteratur och slänger dem åt sidan, och tar i stället engelska studieböckerna och stoppar dem i väskan som "äkta vara". Varje gång de tittar för att se vad jag gör så tar jag någon av "harmlösa" persiska böckerna och med demonstrativa rörelser, så de ser vilken bok den är, lägger den i väskan. De ler tillfreds.
Jag visar att väskan är full nu. En av dem tar Nariman Narimanovs foto och romanen "På fjärran stränder" som de dyrbaraste byten som de har hittat på vårt rum, och vill att jag lägger även dem i väskan. Det står inget namn på framsidan eller baksidan av fotot, och jag lägger det i väskan. Men jag gömmer romanen bland andra böcker på en stol bredvid bordet. De tar väskan och ett protokol som de har antecknat, varnar att ingen får lämna rummet tills på morgonen, plockar sina grejer tillsammans med "marsianer", lämnar ruiner efter sig, och åker i väg från studenthemmet.
Några minuter senare märker alla att det inte finns några vakter och SAVAK har bara bluffat. Då börjar alla att söka varandra. Det är vargtimmar och skymning. De har fört bort många med sig. Firooz kommer. Han är orolig för Mohammad. De har tagit Badri med. Emam kommer. Han är en sympatisk kamrat, visdomsful, en bokmal, bränd av starka ökensolen i Khur-o-biabanak. Alla gillar honom och går ed vid hans namn. Vi har suttit långa nätter till gryningen och spelat kort med honom, Mohammad, och Dashti. Jag är glad att de inte har tagit honom. Den snälla Mash Ghorban som sitter portvakt till studenthemmet ville inte släppa in kravallpolisen och SAVAK, och de har misshandlat honom. Oväsen under misshandeln har väckt en del studenter, och några har lyckats med att förstöra flygblad och farliga böcker eller har tagit sig ut på baksidan av huset och flytt.
Baba kommer storleende. Han vill veta vad som har hänt med hans väska och böcker. Jag berättar och han är glad för att väskan inte har kopplats till honom. Jag har några LP-skivor med azerbajdzjansk musik från Baku som är utlånade till bekanta på andra rum. En av dessa är sång av Hadjibaba Huseynov där han sjunger "Låt dig inte drabbas av kärlekens sorg då kärlek är rena giftet för själen!" Så riktigt! Jag måste förstöra brevet till "Azadeh". Skivan är utlånad till Hassan, och de har tagit Hassan med sig. Många år senare berättar Hassan att agenterna har låtit honom sitta på övertäckta flaket av en armépersonbil med sin väska full med böcker och min skiva, och rapporten om honom själv, bredvid andra intagna. På vägen till det beryktade häktet i Kommitté och under tiden och i mörkret har han lyckats med att sakta tugga och svälja rapporten bit för bit, och därmed under senare förhör i häktet vet ingen varför han har tagits med dit, och han blir släppt efter några dagar. Men Hajibabas skiva går förlorad för alltid.
Dagen efter razzian och i högskolan får Siavash höra vad som har hänt. Han är mycket irriterad och förbannad på Baba och öser alla möjliga svordomar som han kan över honom. Siavash blir inkallad till SAVAK efter en tid men det finns förstås inga "farliga" böcker i den väska som de har tagit i hans namn, alla är glada och nöjda och han får gå.
***
Behrooz Abdi studerar på vår högskola och är även medlem i gerillagruppen Cherik-ha-ye-Fadai-e-Khalgh-e Iran. Sedan ett tag tillbaka har han gått under jorden och "gömt" sig på vårt rum i studenthemmet. Han är där dag och natt, och en av hans sysslor är att läsa romanen "På fjärran stränder" av Imran Kasumov och Hassan Saidbeyli som jag räddade från SAVAK under razzian. Denna verklighetsbaserade romanen handlar om azerbajdzjanska soldaten Mehdi Husseynzade som under andra världskriget flyr ur tyskt fångenskap och så småningom blir ledare till en partisangrupp i sudöstra Europa. Behrooz diskuterar med mig om romanen och tycker att den italienska biofilmen Corbari från 1970 med Giuliano Gemma i huvudrollen har gjorts baserad på denna roman. Jag har sett filmen och håller med honom. När Mohammad och jag grips den 28 juni 1972 anar Behrooz oråd och söker sig till någon annan gömställe, och enligt SAVAK:s officiella utsago dödas han i sitt gömställe i staden Mashhad av en självförvållad explosion när han försöker tillverka en bomb.
***
Många år senare, efter revolutionen, blir Mohammad vald till styrelsen av en fabriks medarbetarråd, och där får han höra att rådet överväger att säga upp en av ingenjörerna som har varit medlem och informatör till SAVAK enligt de dokument som har tagits i beslag från SAVAK:s arkiv. Hans namn låter bekant för Mohammad: Han är samma vår sympatiska Emam i studenthemmet.
***
Min högra horn som var knäckt från botten, håller på att växa ut igen, och en av mina återkommande mardrömmar är fortfarande att jag drar ut beck ur munnen.
***
Både Behrooz och jag trodde att den italienska biofilmen Corbari var baserad på romanen "På fjärran stränder" men efter att ha hittat detaljer om filmen och efter ytterligare sökning på Internet, vet jag nu att vi hade fel.
Både Mehdi Huseynzade och Silvio Corbari existerade och båda var ledare till partisaner under slutskedet av andra världskriget.
Mehdi Huseynzade, efter sin flykt från tyskarna, blir ledare till jugoslaviska (och inte italienska) partisaner och senare befälhavare i "Jugoslaviska folkets befrielsearmé". Han, med sin grupp, placerar otaliga bomber och dödar och lammläser flera hundra tyska nazister och italienska fascister, bland annat i Trieste. Tyskarna utlyser ett pris på 400 tusen mark för hans huvud. Han dödas till slut i en strid i Slovenien 1944.
En av Mehdis kamrater en azerbajdzjansk soldat vid namn Nowroozi kommer tillbaka till Baku efter kriget och berättar om Mehdis tapperhet för författarna av romanen. Dessa skriver romanen "På fjärran stränder" enligt vad de hör. Den publiceras 1954 på azerbajdzjanska och senare på ryska (На дальних берегах) och 1958 skapas biofilmen med samma namn i Azerbajdzjan (finns med rysk text).
Det finns statyer och minnesmonument i Azerbajdzjan, bland annat en stadium i staden Sumgait i Mehdi Huseynzades namn. Dessutom finns en staty av honom i Slovenien där han stupade.
Silvio Corbari var också ledare till en italiensk partisangrupp år 1943 och slogs mot tyska armén och italienska fascister. Sommaren 1944 blev hans grupp förrådd av en infiltratör. Efter en svår strid greps Corbari och hans älskarinna Iris Versari och flera andra partisaner, och fascister hängde de i torget i staden Froli.
Förutom biofilmen Corbari har flera böcker och biografier om honom och hans grupp publicerats i Italien.
-------------------------------------------------------
Länkar i denna del:
1- Om Nariman Narimanov: https://en.wikipedia.org/wiki/Nariman_Narimanov
2- Hadjibaba Huseynovs sång: https://youtu.be/PWKfwrUDdf0
3- Om Mehdi Hussein-zade: https://en.wikipedia.org/wiki/Mehdi_Huseynzade
4- Hela romanen ”På fjärran stränder” på ryska: http://publ.lib.ru/ARCHIVES/K/KASUMOV_Imran,_SEIDBEYLI_Gasan/_Kasumov_I.,_Seidbeyli_G..html
5- Om filmen ”På fjärran stränder” på azerbajdzjanska: https://az.wikipedia.org/w/index.php?title=Uzaq_sahill%C9%99rd%C9%99_(film,_1958)&oldid=1389427
6- Själva filmen i sin helhet på azerbajdzjanska: https://youtu.be/zXDobgrMdqo
7- Nyheten om Mehdi Hussein-zades staty i Slovenien: http://www.today.az/news/society/40184.html
8- Om Silvio Corbari: https://it.wikipedia.org/wiki/Silvio_Corbari
9- Om filmen Corbari: https://www.imdb.com/title/tt0167085
Heh! Jag säger "dagens"! Ordet dag är meningslöst här. Det finns ingen dag för att kunna prata om i dag eller i går. Det finns ingen regelbunden återkommande sak för att kunna använda den som en enhet för tiden. Jag vet inte vart jag har hamnat och vilken planet denna är. Det är natt hela tiden. Det är mörkt hela tiden; kontinuerligt mörker; allting är svart. Jag har inte förlorat synen. Ibland ser jag en tunn och skinande linje där borta i horisonten långt bort i min vänstra sida. Det är en vit och ljusblå linje, och mörklila. Nedanför ligger marken dränkt i svärta och ovanför flyter svarta, mycket svarta, bläcksvarta moln som täcker hela himlen. Djupt inne i svarta molnen, långt långt bort, blixtrar det ibland och ett tag senare hör jag ett dovt dånande.
Denna utsikt påminner mig om bilden på en målning som jag hade klippt ur "Akhbar", tidskriften på persiska som "Föreningen för kulturella relationer mellan Iran och Sovjet" publicerade på den tiden, och hade fäst på väggen i mitt studentrum. Målningen heter "Å, mina tankar..." och är av en ukrainsk målare som heter Mikhail Bozhiy. Den föreställer en medelålders kraftig och halvskallig man som i en dyster omgivning vid havet, djupt insjunken i sina tankar, kommer mot åskådaren. Vinden leker med resten av hans hår och hans kappa och slips, och hans spridda tankar förkroppsligas som torra buskar av vilda blommor, mörka horisonten, ljusa och mörka moln, en flygande ensam fågel, och lite annat. Denna man är den stora ukrainska poeten Taras Shevchenko som har en dikt där "Å, mina tankar..." (Думи мої, думи мої) upprepas.
Och detta odjur, detta monster, låter mig inte vara heller. Den dyker upp plötsligt och obemärkt, rör sig runtom mig och attackerar från alla håll. Jag känner bara dess slag. Den vrålar inte ens. Den har vassa klor och river min hud och min kropp. Den slår med knytnävar; lyfter mig och kastar mig mot bergstenar; sitter på mitt bröst, tar i mina horn, som jag har bara ett kvar nu, och vrider min nacke och slår mitt huvud mot marken. Jag kan inte göra någonting för att avvärja mig. Jag ser ju inte den. Jag kastar knytnävar och sparkar hit och dit , men lyckas inte träffa den. Jag förstår inte varför den är fientlig mot mig och vad den vill av mig. Och plötsligt, lika tyst och obemärkt som dan har dykt upp, så försvinner den och lämnar mig med alla mina blodiga sår och skråmor.
Nu har den dykt upp igen. Den trycker och slår någonting som ett käpp eller rör till baksidan av min vänstra axel. Det gör ont. Jag vill skrika av smärta men munnen är fullproppad med någonting tjockt och klibbigt som beck. Jag tar med handen och vill dra ut becket. Det klibbar och tänjer sig och dras långt. Den tar inte slut. Jag tar och drar beck ur munnen med båda händerna. Håller på att kvävas. Slagen mot axeln fortsätter. Det gör ont. Jag vänder mig för att se vad det är. Plötsligt försvinner mörkret och ett starkt ljus bländar mig. En märklig varelse har böjt sig över mig. Den har en hjälm med visir som liknar astronauternas. Nu ser jag att den skriker och säger någonting bakom visiret: Upp med dig! Upp med dig!
Jag välter mig för att resa. Varelsen tar ett steg bakåt. Jag reser mig och den fortsätter bakåt. Den har ett gevär riktat mot mig. Nu skriker den: Sätt dig! Sätt dig! Jag sträcker handen och rör vid ansiktet och huvudet. Den skriker: Rör dig inte! Sätt dig! Jag hittar inget spår efter blod i ansiktet eller sönderdraget horn i huvudet. En annan röst säger: Åtur! Åtur! [sätt dig, på turkiska]. Jag tittar. Det är Taghi. Han sitter på golvet bredvid sin säng och har båda händerna på huvudet:
- Sätt dig! Sätt dig!
Jag sätter mig på filten som täcker golvet. Dörren är öppen. Rymdvarelsen står vid dörren och riktar sitt gevär mot mig. Den skriker: Vänd ryggen hit! Jag vänder ryggen mot dörren medan jag sitter. Jag har bara kalsonger på mig. Den skriker:
- Lägg händerna på huvudet! Rör dig inte!
Jag lägger händerna på huvudet. Jaha! Det andra hornet är också helt borta! Det hörs otydliga buller från korridoren: dörrar som slås sönder, skrik, och svordomar. Det är mörkt på andra sidan fönstret. Det är midnatt natten mellan den 6:e och 7:e juni 1972, och denna "planet" är Arya Mehr Tekniska Högskolans (AMTH) studenthem som ligger på Zanjan-gatan. Jag kan knappast tro men det är en levande verklighet som pågår framför mina ögon: Det är högskolans kravallpolis, som för deras konstiga hjälmar har vi döpt dem till marsianer, fullt utrustad med vapen och batonger och sköldar, som har belägrat studenthemmet, och SAVAK:s agenter håller på och genomsöker alla rum.
Av invånarna av rum 312 finns bara Taghi och jag hemma. Mohammad har övernattat hos sina släktingar i natt, och Siavash kommer sällan till studenthemmet på senare tid. Jag fryser. Sträcker ut handen och tar en lakan som ligger på golvet bredvid min säng. Marsianen skriker: Rör dig inte! Jag säger: Eehh..., jag fryser – och lägger lakanet på min rygg.
***
För en vecka sedan, den 30 maj 1972, på väg hem från ett officiellt besök i Moskva kom USA:s president Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger till Teheran. Dagen därefter, på väg till flygplatsen, när deras kortege passerade motorvägen nära Teherans Universitets studenthem, blev det utsatt för massiv stenkastning av studenterna från Amir-abads höjder. Det ryktades att Nixon blev mycket upprörd och på väg ut från Irans luftrum skickade han ett meddelande till Shahen och begärde att dessa studenter skulle tillrättavisas hårt:
”[…Nixon] tillsammans med sin eskorterad kortege gav sig i väg för att komma till flygplatsen. Presidentens kortege valde en omväg från motorvägen nära Teherans norra obebodda kullar mot flygplatsen för att undvika demonstrationer. Men även där väntade studenterna på honom. Stenar regnade över officiella bilar. Därefter arresterades hundratals studenter enligt Nixons rekommendation.” (William Shawcross: The Shah's last ride: the fate of an ally, New York : Simon and Schuster, 1988).
Två dagar före Nixons ankomst, den 28 maj, hölls en stor demonstration i min högskola mot hans kommande resa till Iran och i protest mot Vietnamkriget. I denna demonstration, för första gången sedan kravallpolis hade inrättats och blivit stationerad inom universitet och högskolor för ett år sedan, tog en del av studenterna till gatustenar, tegelbitar, tomma läskflaskor och annat och attackerade kravallpolisen, slog sönder glasrutorna på deras bilar och kvaddade bilarna.
***
En stund senare kommer en säkerhetspolis in i vårt rum för att genomsöka våra saker och låter mig att ta på mig kläder. Taghi har inte så mycket i sitt sängskåp men i mitt skåp går att hitta mycket diverse saker. Jag har en hel del vetenskapstidskriften Daneshmand och "Radio & TV" som jag har samlat sedan åren i högstadiet, och flera skokartonger full med skrotdelar av gamla radioapparater, kondensatorer, resistorer, spole, och så vidare. Agenten tar en liten plastpåse innehållande gulbruna klumpar av järnperklorat och frågar vad innehållet är. Jag förklarar att de där klumparna används för att få bort valda delar av koppar när man gör kretskort för elektroniska hobbyn. Han tittar misstänksam i mina ögon och försöker uppskatta sanningshalten i vad jag säger och tar sedan en konstigformad metallbit som jag har fått svarva på övningsverkstaden som övningsuppgift, och frågar: Ville du bygga handgranat med de där kemikalierna? – och jag förklarar att det har varit en övningsuppgift på högskolan. Då tar han sig an min fotoalbum. Detta är en uppenbar kränkning av min integritet. Vilken lag tillåter honom att gå igenom och titta på mina privata bilder? Det finns sådana bilder där som jag inte vill alls att han eller någon annan utom mig själv ska se. Han bläddrar albumet, frågar namnet på några personer, och hittar en bild på en polisofficer. Frågar:
- Vem är han?
- Min bror.
- Men hans efternamn är ju inte som ditt!
Hur vet han det? Jag svarar: - Vi är halvbröder.
Det verkar att han har mjuknat lite. Han tar min anteckningspärm och öppnar den. Jag skäms så det brinner i ansiktet. Förbanne mig! I fickan innanför omslaget finns ett förslutet kuvert med en stor och diagonalt handskriven text på: "Till ärade fröken Azadeh"! Det är ett brev till "Azadeh" i vilket jag har skrivit om min kärlek till henne och klagat över att hon inte bryr sig om mig ens. Jag har gått runt med brevet i dagar i väntan på att samla tillräckligt med mod så jag kan lämna det i fysikdepartementets brevlåda så att "Azadeh" ska ta och läsa det. Och nu, detta mitt privata kärleksbrev hamnar i SAVAK:s händer. Fy skam på mig! Vilka barnsliga tankar jag har haft! Jag är ju fortfarande så barnsligt och så lantis!
Jag är rädd för att han öppnar och läser brevet. Jag är rädd för att Taghi ser det och då börjar alla prata om min barnslighet och kommer att mobba mig. Agenten frågar: Vem är det? Jag tittar ner skamsen och säger ingenting. Han viskar så bara jag hör: Är det din vän? Och jag nickar omedelbart, Det värkar att han har mänskliga drag ändå. Han tänker inte avslöja mig. Puh... Han bläddrar pärmen. Det är idel anteckningar från lektionerna. Han lämnar pärmen och mig och rummet.
Lite senare kommer två andra agenter och frågar efter våra två andra frånvarande rumskamrater. Vi säger att de har övernattat hos släktingar. De frågar mig att hjälpa till och visa deras skåp och säga deras namn. Vi har massor med kurslitteratur och böcker i våra klädskåp. Många av dessa är på engelska och publicerade i Sovjet; fullt med formler och ritningar och teknisk grafik. Men det är inte så många av oss som har haft någon nytta av dessa böcker. Innehållet i dessa passar inte alls våra lektioner och sådant som tas upp av våra lektorer. Att vi köper dessa böcker från bokhandlaren Gutenberg i Teheran är mer och mindre för att "hjälpa socialismen" och i solidaritet med Sovjetunionen. De lägger alla böcker på hög på bordet mitt i rummet.
Nu har turen kommit till den farligaste saken som finns i vårt rum: en väska fullpackad med "opassande" böcker som tillhör Baba, och han som befarar att de kanske kommer att gripa honom vilken dag som helst, har kommit och lämnat den i vårt rum. De tar ner väskan från ovanför en av skåpen, öppnar den, och inspekterar böckerna en och en. Det är en hel del skönlitteratur på persiska som bokförlaget Progress i Moskva har publicerat, och sedan Rötter av Alex Haley, några böcker om "den revolutionära" Sydamerika, "Sockerkriget på Kuba" av Sartre, en bok om Palestina, några böcker av Samad Behrangui, en teaterpjäs av Saedi, och farligast av alla Maxim Gorkijs "En Moder" som inte drar deras uppmärksamhet. Det har samlats ett berg av böcker på bordet.
En av de hittar ett foto på en medelålders man som har hamnat på bordet och frågar vem det är. Jag svara utan att tänka efter. Kunde ha sagt att han är pappa till någon av oss, men jag säger som det är: Nariman Narimanov! Och av en ren slump håller den andra på och bläddrar på en bok som också har hamnat bland böckerna på bordet. Det är en persisk översättning av romanen "På fjärran stränder", också publicerat i Sovjet, som i första sidan har dedikerats "Till minnet av azerbajdzjanska folkets hjälte, Nariman Narimanov!" Nu har de hittat det! Deras ögon glimtar. De frågar vems boken och fotot är. Fotot tillhör Mohammad och boken är min. Men vi har lärt oss att under rådande förtryck ska man hänvisa "opassande" saker till den som är frånvarande för att han eller hon har tillfälle för att rädda sig. Det är en grundläggande lärdom i polisstater. Därför säger jag att fotot och boken och hela den där väskan tillhör Siavash.
Olika personer kommer och går och antecknar saker på papper. Till slut vill de att jag ska ta väskan som är tom nu och ska fylla den med böcker så de kan ta den med sig. Detta berg av böcker får ju inte plats i väskan. Jag frågar: Ska jag lägga i även kurslitteratur också? En av dem flinar och säger: Nej! Ta bara de äkta varorna! Vi vet båda två vad med "äkta varor" menas. Men just detta ger mig möjligheten att plocka nästan vilka böcker jag vill: Jag låtsas om att "opassande" böcker är kurslitteratur och slänger dem åt sidan, och tar i stället engelska studieböckerna och stoppar dem i väskan som "äkta vara". Varje gång de tittar för att se vad jag gör så tar jag någon av "harmlösa" persiska böckerna och med demonstrativa rörelser, så de ser vilken bok den är, lägger den i väskan. De ler tillfreds.
Jag visar att väskan är full nu. En av dem tar Nariman Narimanovs foto och romanen "På fjärran stränder" som de dyrbaraste byten som de har hittat på vårt rum, och vill att jag lägger även dem i väskan. Det står inget namn på framsidan eller baksidan av fotot, och jag lägger det i väskan. Men jag gömmer romanen bland andra böcker på en stol bredvid bordet. De tar väskan och ett protokol som de har antecknat, varnar att ingen får lämna rummet tills på morgonen, plockar sina grejer tillsammans med "marsianer", lämnar ruiner efter sig, och åker i väg från studenthemmet.
Några minuter senare märker alla att det inte finns några vakter och SAVAK har bara bluffat. Då börjar alla att söka varandra. Det är vargtimmar och skymning. De har fört bort många med sig. Firooz kommer. Han är orolig för Mohammad. De har tagit Badri med. Emam kommer. Han är en sympatisk kamrat, visdomsful, en bokmal, bränd av starka ökensolen i Khur-o-biabanak. Alla gillar honom och går ed vid hans namn. Vi har suttit långa nätter till gryningen och spelat kort med honom, Mohammad, och Dashti. Jag är glad att de inte har tagit honom. Den snälla Mash Ghorban som sitter portvakt till studenthemmet ville inte släppa in kravallpolisen och SAVAK, och de har misshandlat honom. Oväsen under misshandeln har väckt en del studenter, och några har lyckats med att förstöra flygblad och farliga böcker eller har tagit sig ut på baksidan av huset och flytt.
Baba kommer storleende. Han vill veta vad som har hänt med hans väska och böcker. Jag berättar och han är glad för att väskan inte har kopplats till honom. Jag har några LP-skivor med azerbajdzjansk musik från Baku som är utlånade till bekanta på andra rum. En av dessa är sång av Hadjibaba Huseynov där han sjunger "Låt dig inte drabbas av kärlekens sorg då kärlek är rena giftet för själen!" Så riktigt! Jag måste förstöra brevet till "Azadeh". Skivan är utlånad till Hassan, och de har tagit Hassan med sig. Många år senare berättar Hassan att agenterna har låtit honom sitta på övertäckta flaket av en armépersonbil med sin väska full med böcker och min skiva, och rapporten om honom själv, bredvid andra intagna. På vägen till det beryktade häktet i Kommitté och under tiden och i mörkret har han lyckats med att sakta tugga och svälja rapporten bit för bit, och därmed under senare förhör i häktet vet ingen varför han har tagits med dit, och han blir släppt efter några dagar. Men Hajibabas skiva går förlorad för alltid.
Dagen efter razzian och i högskolan får Siavash höra vad som har hänt. Han är mycket irriterad och förbannad på Baba och öser alla möjliga svordomar som han kan över honom. Siavash blir inkallad till SAVAK efter en tid men det finns förstås inga "farliga" böcker i den väska som de har tagit i hans namn, alla är glada och nöjda och han får gå.
***
Behrooz Abdi studerar på vår högskola och är även medlem i gerillagruppen Cherik-ha-ye-Fadai-e-Khalgh-e Iran. Sedan ett tag tillbaka har han gått under jorden och "gömt" sig på vårt rum i studenthemmet. Han är där dag och natt, och en av hans sysslor är att läsa romanen "På fjärran stränder" av Imran Kasumov och Hassan Saidbeyli som jag räddade från SAVAK under razzian. Denna verklighetsbaserade romanen handlar om azerbajdzjanska soldaten Mehdi Husseynzade som under andra världskriget flyr ur tyskt fångenskap och så småningom blir ledare till en partisangrupp i sudöstra Europa. Behrooz diskuterar med mig om romanen och tycker att den italienska biofilmen Corbari från 1970 med Giuliano Gemma i huvudrollen har gjorts baserad på denna roman. Jag har sett filmen och håller med honom. När Mohammad och jag grips den 28 juni 1972 anar Behrooz oråd och söker sig till någon annan gömställe, och enligt SAVAK:s officiella utsago dödas han i sitt gömställe i staden Mashhad av en självförvållad explosion när han försöker tillverka en bomb.
***
Många år senare, efter revolutionen, blir Mohammad vald till styrelsen av en fabriks medarbetarråd, och där får han höra att rådet överväger att säga upp en av ingenjörerna som har varit medlem och informatör till SAVAK enligt de dokument som har tagits i beslag från SAVAK:s arkiv. Hans namn låter bekant för Mohammad: Han är samma vår sympatiska Emam i studenthemmet.
***
Min högra horn som var knäckt från botten, håller på att växa ut igen, och en av mina återkommande mardrömmar är fortfarande att jag drar ut beck ur munnen.
***
Både Behrooz och jag trodde att den italienska biofilmen Corbari var baserad på romanen "På fjärran stränder" men efter att ha hittat detaljer om filmen och efter ytterligare sökning på Internet, vet jag nu att vi hade fel.
Både Mehdi Huseynzade och Silvio Corbari existerade och båda var ledare till partisaner under slutskedet av andra världskriget.
Mehdi Huseynzade, efter sin flykt från tyskarna, blir ledare till jugoslaviska (och inte italienska) partisaner och senare befälhavare i "Jugoslaviska folkets befrielsearmé". Han, med sin grupp, placerar otaliga bomber och dödar och lammläser flera hundra tyska nazister och italienska fascister, bland annat i Trieste. Tyskarna utlyser ett pris på 400 tusen mark för hans huvud. Han dödas till slut i en strid i Slovenien 1944.
En av Mehdis kamrater en azerbajdzjansk soldat vid namn Nowroozi kommer tillbaka till Baku efter kriget och berättar om Mehdis tapperhet för författarna av romanen. Dessa skriver romanen "På fjärran stränder" enligt vad de hör. Den publiceras 1954 på azerbajdzjanska och senare på ryska (На дальних берегах) och 1958 skapas biofilmen med samma namn i Azerbajdzjan (finns med rysk text).
Det finns statyer och minnesmonument i Azerbajdzjan, bland annat en stadium i staden Sumgait i Mehdi Huseynzades namn. Dessutom finns en staty av honom i Slovenien där han stupade.
Silvio Corbari var också ledare till en italiensk partisangrupp år 1943 och slogs mot tyska armén och italienska fascister. Sommaren 1944 blev hans grupp förrådd av en infiltratör. Efter en svår strid greps Corbari och hans älskarinna Iris Versari och flera andra partisaner, och fascister hängde de i torget i staden Froli.
Förutom biofilmen Corbari har flera böcker och biografier om honom och hans grupp publicerats i Italien.
-------------------------------------------------------
Länkar i denna del:
1- Om Nariman Narimanov: https://en.wikipedia.org/wiki/Nariman_Narimanov
2- Hadjibaba Huseynovs sång: https://youtu.be/PWKfwrUDdf0
3- Om Mehdi Hussein-zade: https://en.wikipedia.org/wiki/Mehdi_Huseynzade
4- Hela romanen ”På fjärran stränder” på ryska: http://publ.lib.ru/ARCHIVES/K/KASUMOV_Imran,_SEIDBEYLI_Gasan/_Kasumov_I.,_Seidbeyli_G..html
5- Om filmen ”På fjärran stränder” på azerbajdzjanska: https://az.wikipedia.org/w/index.php?title=Uzaq_sahill%C9%99rd%C9%99_(film,_1958)&oldid=1389427
6- Själva filmen i sin helhet på azerbajdzjanska: https://youtu.be/zXDobgrMdqo
7- Nyheten om Mehdi Hussein-zades staty i Slovenien: http://www.today.az/news/society/40184.html
8- Om Silvio Corbari: https://it.wikipedia.org/wiki/Silvio_Corbari
9- Om filmen Corbari: https://www.imdb.com/title/tt0167085
No comments:
Post a Comment