12 April 2020

Tjära i honung - 10

ترجمه‌ی سوئدی بخش دهم قطران در عسل:

Å, vad det gör ont... ont... Jag vill kvida men någon okänd kraft som jag inte vet var den ‎kommer ifrån kväver det. En varm vätska rinner på högra sidan av ansiktet. Med darriga ‎fingrar söker jag källan till denna blodflöde och hittar att mitt högra horn har sönderdragits ur ‎botten... Och så var det med min bedrift i dagens kamp!‎

Heh! Jag säger "dagens"! Ordet dag är meningslöst här. Det finns ingen dag för att kunna prata ‎om i dag eller i går. Det finns ingen regelbunden återkommande sak för att kunna använda ‎den som en enhet för tiden. Jag vet inte vart jag har hamnat och vilken planet denna är. Det är ‎natt hela tiden. Det är mörkt hela tiden; kontinuerligt mörker; allting är svart. Jag har inte ‎förlorat synen. Ibland ser jag en tunn och skinande linje där borta i horisonten långt bort i min ‎vänstra sida. Det är en vit och ljusblå linje, och mörklila. Nedanför ligger marken dränkt i ‎svärta och ovanför flyter svarta, mycket svarta, bläcksvarta moln som täcker hela himlen. ‎Djupt inne i svarta molnen, långt långt bort, blixtrar det ibland och ett tag senare hör jag ett ‎dovt dånande.‎

Denna utsikt påminner mig om bilden på en målning som jag hade klippt ur "Akhbar", ‎tidskriften på persiska som "Föreningen för kulturella relationer mellan Iran och Sovjet" ‎publicerade på den tiden, och hade fäst på väggen i mitt studentrum. Målningen heter "Å, mina ‎tankar..." och är av en ukrainsk målare som heter Mikhail Bozhiy. Den föreställer en ‎medelålders kraftig och halvskallig man som i en dyster omgivning vid havet, djupt insjunken ‎i sina tankar, kommer mot åskådaren. Vinden leker med resten av hans hår och hans kappa och ‎slips, och hans spridda tankar förkroppsligas som torra buskar av vilda blommor, mörka ‎horisonten, ljusa och mörka moln, en flygande ensam fågel, och lite annat. Denna man är den stora ‎ukrainska poeten Taras Shevchenko som har en dikt där "Å, mina tankar..." (Думи мої, думи ‎мої) upprepas.‎

Men här finns inte ens något spår av vind eller hav eller fågel. Jag har tänkt några gånger att ta ‎vägen och gå mot den där ljusa linjen i horisonten, men har upptäckt av en slump att det finns ‎en djup ravin på vägen. I mörkret har jag inte kunnat uppskatta ravinens bredd och djup och ‎har inte vågat gå närmare. Har slängt några små och stora stenar i ravinen men har inte kunnat ‎höra något ljud tillbaka. Har försökt att hitta en väg att gå runt ravinen men ljusa linjen i ‎horisonten har dränkts i mörkret efter ett tag och jag har tappat riktningen.‎

Och detta odjur, detta monster, låter mig inte vara heller. Den dyker upp plötsligt och ‎obemärkt, rör sig runtom mig och attackerar från alla håll. Jag känner bara dess slag. Den ‎vrålar inte ens. Den har vassa klor och river min hud och min kropp. Den slår med knytnävar; ‎lyfter mig och kastar mig mot bergstenar; sitter på mitt bröst, tar i mina horn, som jag har bara ‎ett kvar nu, och vrider min nacke och slår mitt huvud mot marken. Jag kan inte göra någonting ‎för att avvärja mig. Jag ser ju inte den. Jag kastar knytnävar och sparkar hit och dit , men ‎lyckas inte träffa den. Jag förstår inte varför den är fientlig mot mig och vad den vill av mig. ‎Och plötsligt, lika tyst och obemärkt som dan har dykt upp, så försvinner den och lämnar mig ‎med alla mina blodiga sår och skråmor.‎

Nu har den dykt upp igen. Den trycker och slår någonting som ett käpp eller rör till baksidan ‎av min vänstra axel. Det gör ont. Jag vill skrika av smärta men munnen är fullproppad med ‎någonting tjockt och klibbigt som beck. Jag tar med handen och vill dra ut becket. Det klibbar ‎och tänjer sig och dras långt. Den tar inte slut. Jag tar och drar beck ur munnen med båda ‎händerna. Håller på att kvävas. Slagen mot axeln fortsätter. Det gör ont. Jag vänder mig för ‎att se vad det är. Plötsligt försvinner mörkret och ett starkt ljus bländar mig. En märklig ‎varelse har böjt sig över mig. Den har en hjälm med visir som liknar astronauternas. Nu ser jag ‎att den skriker och säger någonting bakom visiret: Upp med dig! Upp med dig!‎

Jag välter mig för att resa. Varelsen tar ett steg bakåt. Jag reser mig och den fortsätter bakåt. ‎Den har ett gevär riktat mot mig. Nu skriker den: Sätt dig! Sätt dig! Jag sträcker handen och ‎rör vid ansiktet och huvudet. Den skriker: Rör dig inte! Sätt dig! Jag hittar inget spår efter ‎blod i ansiktet eller sönderdraget horn i huvudet. En annan röst säger: Åtur! Åtur! [sätt dig, ‎på turkiska]. Jag tittar. Det är Taghi. Han sitter på golvet bredvid sin säng och har båda ‎händerna på huvudet:‎

‎- Sätt dig! Sätt dig!‎
Jag sätter mig på filten som täcker golvet. Dörren är öppen. Rymdvarelsen står vid dörren och ‎riktar sitt gevär mot mig. Den skriker: Vänd ryggen hit! Jag vänder ryggen mot dörren medan ‎jag sitter. Jag har bara kalsonger på mig. Den skriker:‎

‎- Lägg händerna på huvudet! Rör dig inte!‎

Jag lägger händerna på huvudet. Jaha! Det andra hornet är också helt borta! Det hörs otydliga ‎buller från korridoren: dörrar som slås sönder, skrik, och svordomar. Det är mörkt på andra ‎sidan fönstret. Det är midnatt natten mellan den 6:e och 7:e juni 1972, och denna "planet" är ‎Arya Mehr Tekniska Högskolans (AMTH) studenthem som ligger på Zanjan-gatan. Jag kan ‎knappast tro men det är en levande verklighet som pågår framför mina ögon: Det är ‎högskolans kravallpolis, som för deras konstiga hjälmar har vi döpt dem till marsianer, fullt ‎utrustad med vapen och batonger och sköldar, som har belägrat studenthemmet, och ‎SAVAK:s agenter håller på och genomsöker alla rum.‎

Av invånarna av rum 312 finns bara Taghi och jag hemma. Mohammad har övernattat hos sina ‎släktingar i natt, och Siavash kommer sällan till studenthemmet på senare tid. Jag fryser. ‎Sträcker ut handen och tar en lakan som ligger på golvet bredvid min säng. Marsianen skriker: ‎Rör dig inte! Jag säger: Eehh..., jag fryser – och lägger lakanet på min rygg.‎

‎***‎
För en vecka sedan, den 30 maj 1972, på väg hem från ett officiellt besök i Moskva kom ‎USA:s president Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger till Teheran. Dagen ‎därefter, på väg till flygplatsen, när deras kortege passerade motorvägen nära Teherans ‎Universitets studenthem, blev det utsatt för massiv stenkastning av studenterna från Amir-‎abads höjder. Det ryktades att Nixon blev mycket upprörd och på väg ut från Irans luftrum ‎skickade han ett meddelande till Shahen och begärde att dessa studenter skulle tillrättavisas ‎hårt:‎

”[…Nixon] tillsammans med sin eskorterad kortege gav sig i väg för att komma till flygplatsen. ‎Presidentens kortege valde en omväg från motorvägen nära Teherans norra obebodda kullar ‎mot flygplatsen för att undvika demonstrationer. Men även där väntade studenterna på honom. ‎Stenar regnade över officiella bilar. Därefter arresterades hundratals studenter enligt Nixons ‎rekommendation.” (William Shawcross: The Shah's last ride: the fate of an ally, New York : ‎Simon and Schuster, 1988).‎

Två dagar före Nixons ankomst, den 28 maj, hölls en stor demonstration i min högskola mot ‎hans kommande resa till Iran och i protest mot Vietnamkriget. I denna demonstration, för ‎första gången sedan kravallpolis hade inrättats och blivit stationerad inom universitet och ‎högskolor för ett år sedan, tog en del av studenterna till gatustenar, tegelbitar, tomma ‎läskflaskor och annat och attackerade kravallpolisen, slog sönder glasrutorna på deras bilar och ‎kvaddade bilarna.‎

‎***‎
En stund senare kommer en säkerhetspolis in i vårt rum för att genomsöka våra saker och låter ‎mig att ta på mig kläder. Taghi har inte så mycket i sitt sängskåp men i mitt skåp går att hitta ‎mycket diverse saker. Jag har en hel del vetenskapstidskriften Daneshmand och "Radio & TV" ‎som jag har samlat sedan åren i högstadiet, och flera skokartonger full med skrotdelar av ‎gamla radioapparater, kondensatorer, resistorer, spole, och så vidare. Agenten tar en liten ‎plastpåse innehållande gulbruna klumpar av järnperklorat och frågar vad innehållet är. Jag ‎förklarar att de där klumparna används för att få bort valda delar av koppar när man gör ‎kretskort för elektroniska hobbyn. Han tittar misstänksam i mina ögon och försöker uppskatta ‎sanningshalten i vad jag säger och tar sedan en konstigformad metallbit som jag har fått svarva ‎på övningsverkstaden som övningsuppgift, och frågar: Ville du bygga handgranat med de där ‎kemikalierna? – och jag förklarar att det har varit en övningsuppgift på högskolan. Då tar han ‎sig an min fotoalbum. Detta är en uppenbar kränkning av min integritet. Vilken lag tillåter ‎honom att gå igenom och titta på mina privata bilder? Det finns sådana bilder där som jag inte ‎vill alls att han eller någon annan utom mig själv ska se. Han bläddrar albumet, frågar namnet ‎på några personer, och hittar en bild på en polisofficer. Frågar:‎

‎- Vem är han?‎
‎- Min bror.‎
‎- Men hans efternamn är ju inte som ditt!‎
Hur vet han det? Jag svarar: - Vi är halvbröder.‎

Det verkar att han har mjuknat lite. Han tar min anteckningspärm och öppnar den. Jag skäms ‎så det brinner i ansiktet. Förbanne mig! I fickan innanför omslaget finns ett förslutet kuvert ‎med en stor och diagonalt handskriven text på: "Till ärade fröken Azadeh"! Det är ett brev till ‎‎"Azadeh" i vilket jag har skrivit om min kärlek till henne och klagat över att hon inte bryr sig ‎om mig ens. Jag har gått runt med brevet i dagar i väntan på att samla tillräckligt med mod så ‎jag kan lämna det i fysikdepartementets brevlåda så att "Azadeh" ska ta och läsa det. Och nu, ‎detta mitt privata kärleksbrev hamnar i SAVAK:s händer. Fy skam på mig! Vilka barnsliga ‎tankar jag har haft! Jag är ju fortfarande så barnsligt och så lantis!‎

Jag är rädd för att han öppnar och läser brevet. Jag är rädd för att Taghi ser det och då börjar ‎alla prata om min barnslighet och kommer att mobba mig. Agenten frågar: Vem är det? Jag ‎tittar ner skamsen och säger ingenting. Han viskar så bara jag hör: Är det din vän? Och jag ‎nickar omedelbart, Det värkar att han har mänskliga drag ändå. Han tänker inte avslöja mig. ‎Puh... Han bläddrar pärmen. Det är idel anteckningar från lektionerna. Han lämnar pärmen och ‎mig och rummet.‎

Lite senare kommer två andra agenter och frågar efter våra två andra frånvarande ‎rumskamrater. Vi säger att de har övernattat hos släktingar. De frågar mig att hjälpa till och ‎visa deras skåp och säga deras namn. Vi har massor med kurslitteratur och böcker i våra ‎klädskåp. Många av dessa är på engelska och publicerade i Sovjet; fullt med formler och ‎ritningar och teknisk grafik. Men det är inte så många av oss som har haft någon nytta av ‎dessa böcker. Innehållet i dessa passar inte alls våra lektioner och sådant som tas upp av våra ‎lektorer. Att vi köper dessa böcker från bokhandlaren Gutenberg i Teheran är mer och mindre ‎för att "hjälpa socialismen" och i solidaritet med Sovjetunionen. De lägger alla böcker på hög ‎på bordet mitt i rummet.‎

Nu har turen kommit till den farligaste saken som finns i vårt rum: en väska fullpackad med ‎‎"opassande" böcker som tillhör Baba, och han som befarar att de kanske kommer att gripa ‎honom vilken dag som helst, har kommit och lämnat den i vårt rum. De tar ner väskan från ‎ovanför en av skåpen, öppnar den, och inspekterar böckerna en och en. Det är en hel del ‎skönlitteratur på persiska som bokförlaget Progress i Moskva har publicerat, och sedan Rötter ‎av Alex Haley, några böcker om "den revolutionära" Sydamerika, "Sockerkriget på Kuba" av ‎Sartre, en bok om Palestina, några böcker av Samad Behrangui, en teaterpjäs av Saedi, och ‎farligast av alla Maxim Gorkijs "En Moder" som inte drar deras uppmärksamhet. Det har ‎samlats ett berg av böcker på bordet.‎

En av de hittar ett foto på en medelålders man som har hamnat på bordet och frågar vem det ‎är. Jag svara utan att tänka efter. Kunde ha sagt att han är pappa till någon av oss, men jag ‎säger som det är: Nariman Narimanov! Och av en ren slump håller den andra på och bläddrar ‎på en bok som också har hamnat bland böckerna på bordet. Det är en persisk översättning av ‎romanen "På fjärran stränder", också publicerat i Sovjet, som i första sidan har dedikerats "Till ‎minnet av azerbajdzjanska folkets hjälte, Nariman Narimanov!" Nu har de hittat det! Deras ‎ögon glimtar. De frågar vems boken och fotot är. Fotot tillhör Mohammad och boken är min. ‎Men vi har lärt oss att under rådande förtryck ska man hänvisa "opassande" saker till den som ‎är frånvarande för att han eller hon har tillfälle för att rädda sig. Det är en grundläggande ‎lärdom i polisstater. Därför säger jag att fotot och boken och hela den där väskan tillhör ‎Siavash.‎

Olika personer kommer och går och antecknar saker på papper. Till slut vill de att jag ska ta ‎väskan som är tom nu och ska fylla den med böcker så de kan ta den med sig. Detta berg av ‎böcker får ju inte plats i väskan. Jag frågar: Ska jag lägga i även kurslitteratur också? En av ‎dem flinar och säger: Nej! Ta bara de äkta varorna! Vi vet båda två vad med "äkta varor" ‎menas. Men just detta ger mig möjligheten att plocka nästan vilka böcker jag vill: Jag låtsas om ‎att "opassande" böcker är kurslitteratur och slänger dem åt sidan, och tar i stället engelska ‎studieböckerna och stoppar dem i väskan som "äkta vara". Varje gång de tittar för att se vad ‎jag gör så tar jag någon av "harmlösa" persiska böckerna och med demonstrativa rörelser, så de ‎ser vilken bok den är, lägger den i väskan. De ler tillfreds.‎

Jag visar att väskan är full nu. En av dem tar Nariman Narimanovs foto och romanen "På ‎fjärran stränder" som de dyrbaraste byten som de har hittat på vårt rum, och vill att jag lägger ‎även dem i väskan. Det står inget namn på framsidan eller baksidan av fotot, och jag lägger ‎det i väskan. Men jag gömmer romanen bland andra böcker på en stol bredvid bordet. De tar ‎väskan och ett protokol som de har antecknat, varnar att ingen får lämna rummet tills på ‎morgonen, plockar sina grejer tillsammans med "marsianer", lämnar ruiner efter sig, och åker i ‎väg från studenthemmet.‎

Några minuter senare märker alla att det inte finns några vakter och SAVAK har bara bluffat. ‎Då börjar alla att söka varandra. Det är vargtimmar och skymning. De har fört bort många med ‎sig. Firooz kommer. Han är orolig för Mohammad. De har tagit Badri med. Emam kommer. ‎Han är en sympatisk kamrat, visdomsful, en bokmal, bränd av starka ökensolen i Khur-o-‎biabanak. Alla gillar honom och går ed vid hans namn. Vi har suttit långa nätter till gryningen ‎och spelat kort med honom, Mohammad, och Dashti. Jag är glad att de inte har tagit honom. ‎Den snälla Mash Ghorban som sitter portvakt till studenthemmet ville inte släppa in ‎kravallpolisen och SAVAK, och de har misshandlat honom. Oväsen under misshandeln har ‎väckt en del studenter, och några har lyckats med att förstöra flygblad och farliga böcker eller ‎har tagit sig ut på baksidan av huset och flytt.‎

Baba kommer storleende. Han vill veta vad som har hänt med hans väska och böcker. Jag ‎berättar och han är glad för att väskan inte har kopplats till honom. Jag har några LP-skivor ‎med azerbajdzjansk musik från Baku som är utlånade till bekanta på andra rum. En av dessa är ‎sång av Hadjibaba Huseynov där han sjunger "Låt dig inte drabbas av kärlekens sorg då kärlek ‎är rena giftet för själen!" Så riktigt! Jag måste förstöra brevet till "Azadeh". Skivan är utlånad ‎till Hassan, och de har tagit Hassan med sig. Många år senare berättar Hassan att agenterna har ‎låtit honom sitta på övertäckta flaket av en armépersonbil med sin väska full med böcker och min ‎skiva, och rapporten om honom själv, bredvid andra intagna. På vägen till det beryktade ‎häktet i Kommitté och under tiden och i mörkret har han lyckats med att sakta tugga och ‎svälja rapporten bit för bit, och därmed under senare förhör i häktet vet ingen varför han har ‎tagits med dit, och han blir släppt efter några dagar. Men Hajibabas skiva går förlorad för ‎alltid.‎

Dagen efter razzian och i högskolan får Siavash höra vad som har hänt. Han är mycket ‎irriterad och förbannad på Baba och öser alla möjliga svordomar som han kan över honom. ‎Siavash blir inkallad till SAVAK efter en tid men det finns förstås inga "farliga" böcker i den ‎väska som de har tagit i hans namn, alla är glada och nöjda och han får gå.‎

‎***‎
Behrooz Abdi studerar på vår högskola och är även medlem i gerillagruppen Cherik-ha-ye-Fadai-e-‎Khalgh-e Iran. Sedan ett tag tillbaka har han gått under jorden och "gömt" sig på vårt rum i ‎studenthemmet. Han är där dag och natt, och en av hans sysslor är att läsa romanen "På fjärran ‎stränder" av Imran Kasumov och Hassan Saidbeyli som jag räddade från SAVAK under ‎razzian. Denna verklighetsbaserade romanen handlar om azerbajdzjanska soldaten Mehdi ‎Husseynzade som under andra världskriget flyr ur tyskt fångenskap och så småningom blir ‎ledare till en partisangrupp i sudöstra Europa. Behrooz diskuterar med mig om romanen och ‎tycker att den italienska biofilmen Corbari från 1970 med Giuliano Gemma i huvudrollen har ‎gjorts baserad på denna roman. Jag har sett filmen och håller med honom. När Mohammad ‎och jag grips den 28 juni 1972 anar Behrooz oråd och söker sig till någon annan gömställe, och ‎enligt SAVAK:s officiella utsago dödas han i sitt gömställe i staden Mashhad av en ‎självförvållad explosion när han försöker tillverka en bomb.‎

‎***‎
Många år senare, efter revolutionen, blir Mohammad vald till styrelsen av en fabriks ‎medarbetarråd, och där får han höra att rådet överväger att säga upp en av ingenjörerna som ‎har varit medlem och informatör till SAVAK enligt de dokument som har tagits i beslag från ‎SAVAK:s arkiv. Hans namn låter bekant för Mohammad: Han är samma vår sympatiska ‎Emam i studenthemmet.‎

‎***‎
Min högra horn som var knäckt från botten, håller på att växa ut igen, och en av mina ‎återkommande mardrömmar är fortfarande att jag drar ut beck ur munnen.‎

‎***‎
Både Behrooz och jag trodde att den italienska biofilmen Corbari var baserad på romanen "På ‎fjärran stränder" men efter att ha hittat detaljer om filmen och efter ytterligare sökning på ‎Internet, vet jag nu att vi hade fel.‎

Både Mehdi Huseynzade och Silvio Corbari existerade och båda var ledare till partisaner under ‎slutskedet av andra världskriget.‎

Mehdi Huseynzade, efter sin flykt från tyskarna, blir ledare till jugoslaviska (och inte ‎italienska) partisaner och senare befälhavare i "Jugoslaviska folkets befrielsearmé". Han, med ‎sin grupp, placerar otaliga bomber och dödar och lammläser flera hundra tyska nazister och ‎italienska fascister, bland annat i Trieste. Tyskarna utlyser ett pris på 400 tusen mark för hans ‎huvud. Han dödas till slut i en strid i Slovenien 1944.‎

En av Mehdis kamrater en azerbajdzjansk soldat vid namn Nowroozi kommer tillbaka till ‎Baku efter kriget och berättar om Mehdis tapperhet för författarna av romanen. Dessa skriver ‎romanen "På fjärran stränder" enligt vad de hör. Den publiceras 1954 på azerbajdzjanska och ‎senare på ryska (На дальних берегах) och 1958 skapas biofilmen med samma namn i ‎Azerbajdzjan (finns med rysk text).‎

Det finns statyer och minnesmonument i Azerbajdzjan, bland annat en stadium i staden ‎Sumgait i Mehdi Huseynzades namn. Dessutom finns en staty av honom i Slovenien där han ‎stupade.‎

Silvio Corbari var också ledare till en italiensk partisangrupp år 1943 och slogs mot tyska ‎armén och italienska fascister. Sommaren 1944 blev hans grupp förrådd av en infiltratör. Efter ‎en svår strid greps Corbari och hans älskarinna Iris Versari och flera andra partisaner, och ‎fascister hängde de i torget i staden Froli.‎

Förutom biofilmen Corbari har flera böcker och biografier om honom och hans grupp ‎publicerats i Italien.‎
‎-------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Om Nariman Narimanov: https://en.wikipedia.org/wiki/Nariman_Narimanov
2- Hadjibaba Huseynovs sång: https://youtu.be/PWKfwrUDdf0
3- Om Mehdi Hussein-zade: https://en.wikipedia.org/wiki/Mehdi_Huseynzade
‎4- Hela romanen ”På fjärran stränder” på ryska: http://publ.lib.ru/ARCHIVES/K/KASUMOV_Imran,_SEIDBEYLI_Gasan/_Kasumov_I.,_Seidbeyli_G..html
‎5- Om filmen ”På fjärran stränder” på azerbajdzjanska: ‎https://az.wikipedia.org/w/index.php?title=Uzaq_sahill%C9%99rd%C9%99_(film,_1958)&oldid=1389427
‎6- Själva filmen i sin helhet på azerbajdzjanska: https://youtu.be/zXDobgrMdqo
7- Nyheten om Mehdi Hussein-zades staty i Slovenien: ‎http://www.today.az/news/society/40184.html
‎8- Om Silvio Corbari: https://it.wikipedia.org/wiki/Silvio_Corbari
‎9- Om filmen Corbari: https://www.imdb.com/title/tt0167085

No comments: