ترجمهی سوئدی بخش بیستم «قطران در عسل»:
Under de gångna veckorna hade jag nästan glömt Mohammad som greps tillsammans med mig. Men tanken om fadern, minnena från högskolan, och oron över ofullbordade tentamen kom tillbaka då och då och plågade mig. En dag öppnades celldörren och de sa att jag och Shah-karami skulle packa och förbereda oss, för vad? sa de inte. Vad förväntade oss? Ingenjör Monsef tyckte att de tänker släppa oss: ”ni har ju inte gjort något”.
Vi hade ingenting att packa. Det var bara att vika filtarna, lägga plastmuggen ovanpå dem, och sitta och vänta. Jag hade ett kaos i huvudet. Ville de verkligen släppa oss? Monsef hade rätt. Vi hade ju inte gjort någonting. Vid ett eventuellt frigivning skulle jag åka direkt hem till farbror för att informera dem och ringa hem till Ardebil. Ardebils automatiska telefoncenter hade kommit igång helt nyligen och vi hade ett fyrsiffrigt telefonnummer hemma numera. Därefter skulle jag åka till högskolan för att åtgärda problemet med frånvaron från tentamen, och dricka mig mätt med te!
Någon timme senare kom en soldat och beordrade oss att följa med. Monsef tog avsked från oss. Han var ledsen och nedstämd. Soldaten stängde celldörren i hans ansikte och tog oss med. Vid utgången från korridoren fick vi lämna filtarna och muggarna på ett bord, de förslöt våra ögon, och vi fortsatte ut till trappor. Nere i bottenvåningen gick vi in i vakthavande officerens rum. De öppnade våra ögon, lämnade tillbaka våra strumpor, skosnören, bälten, klockor, och pengar, och vi fick skriva under var sitt kvitto. Jag hade inte mer än 4 tumaner och några rialer. Detta räckte, på den tiden, bara till ett paket cigaretter av märket Winston, eller två kuponger för studentluncher. Men höll de verkligen med att släppa oss? En blek glädje höll på att gro djupt inne i mitt hjärta men jag ville inte släppa loss den än så länge.
De förslöt våra ögon igen, tog ut oss från byggnaden och in i en jeep, och sa att vi skulle böja huvuden neråt så att ingen ser oss utifrån, och jeepen rullade i väg. Av de upprepade externa ljuden som jag kunde höra, och av jeepens rörelsemönster gissade jag att de körde bara runt i en kort sträcka. Jeepen stannade efter några minuter, vi fick gå av, de tog oss genom en dörr och vi fick lyfta foten i höjd med knäet för att kunna passera dörröppningen. Dörren stängdes bakom oss. Det märktes även genom ögonbindeln att här var mörkare än utanför dörren. Här luktade fuktigt och unket. Vi fick order om att ta bort ögonbindeln. Vi var i en hall. Det fanns en port bakom oss varifrån vi hade kommit in, och det fanns en liknande port några meter bort framför oss genom vilken hördes ett märkligt oväsen. Det fanns ett rum på vänster sida som var belyst med en naken och smutsig lampa som hängde från taket. Där satt en polis bakom ett bord. Soldaten som följde oss räckte fram några papper till polisen, fick en underskrift i ett av pappren, och gick sin väg. Polismannen kastade pappren på bordet och tog oss med sig. Vi visste fortfarande inte vart vi var på väg.
Polismannen öppnade porten på andra sidan hallen, och plötsligt rasade en stor lavin av oväsen och stank över oss. Andra sidan av porten var en egendomlig värld. Aldrig, inte ens i mina värsta mardrömmar hade jag råkat ut för en sådan värld. Massor av smutsiga, trasiga, och ovårdade människor kröp in och på varandra som maskar. Det var en stor sal där det inte fanns någon plats kvar på golvet att sitta. Överallt var täckt med dammiga och grumliga varelser som satt eller låg. Hur många hundra var de? Några slumrade i brist på eller efter en dos av narkotika. Några skrek och bråkade med varandra högljutt. Vi var fortfarande i chock av detta helvete då polismannen stängde porten bakom oss och gick sin väg. Var var vi? Vad gjorde vi här?
Förvirrad banade vi en väg bland de sovande och sittande och gick några steg framåt. Det fanns ett kafé på andra sidan salen men där hopade sig så många törstiga och hungriga och skrikiga själar framför kaféet så att det kändes omöjligt att kunna få ens en kopp te där. På höger sidan syntes en solig gård. Gården var också fyll med liknande människor men vid muren där dessa hade flytt från gassande solskenet fanns en och annan plats för att kunna stå eller sitta på bara marken. Vi gick ditåt. Där hittade vi Massud, densamma som förhördes tillsammans med mig och bad förhörsledaren om cigaretter hela tiden. Jag var glad att se en bekant där, fastän en ganska ny bekant.
Massud hade kommit dit någon timme före oss och berättade att platsen var en sluss för Teherans polis tillfälliga arrest, hette ”karantänen”, och låg precis bakom ”Kommittés” fängelse där vi var. Alla nygripna fångar fick vänta i denna sluss för att bli delade i fängelsets olika anstalter. Alla anstalter för allmänbrottsliga fångar var fulla och det var många som fick vänta här i månader för en plats i anstalten. Här var tippen för representanter av samhällets olika fördärv, alla typer av brottslingar, ficktjuvar, narkomaner, smugglare, hälare, bedragare, knivmördare, pedofiler, konkursdrabbade och ruinerade. Här vid muren hukade en småtjuv och med sina luriga blickar kollade runt för att kanske kunna sno någonting från en annan småtjuv, och där borta på andra sidan av salen där vi hade passerat fanns några rum som sades tillhöra ”de privilegierade”. I ett av dessa rum kom och gick flera kostymklädda och portföljprydda personer. Dessa var advokater till en stor bedragare som hade åkt fast nyligen och hade fått stor uppmärksamhet i tidningar. Här bredvid oss låg en miserabel narkoman i smutsiga trasor, darrade i abstinens och vred sig i sin avföring, och på andra sidan salen satt bossen till en narkotikasmugglingsliga och samlade sina ligamedlemmar kring sig. Gårdens mark täcktes av spott och spy och vad vet jag vilka andra smuts. I en hörna fanns tre toaletter varav två hade fått stopp och vatten och avföring rann ut på gården, och det fanns en lång och ständig kö framför den tredje toaletten.
Här finns fyra fängelser
I varje fängelse det dubbla tunnlar, i varje tunnel flera celler, i varje cell många män i kedjor…
Av dessa kedjade har en mördat sin fru med ett dolkslag i mörka febern efter ett förtal.
Av dessa män har en i brännande sommarmiddag på gränden dränkt sina barns lunchbröd i den snåla och skoningslösa bagarens blod.
Av dessa har några i en regnig dags ödslighet suttit i vägen för en ockrare
Några har i grändens tystnad hoppat från en kort mur över ett tak
Några har i midnatt i nya gravar dragit ut de dödas guldtänder.
Men jag har inte i någon mörk och stormig natt
dödat någon
Men jag har inte
gett mig på någon ockrare
Men jag inte mitt på natten
hoppat från tak till tak.
Här finns fyra fängelser…
[Ur dikten med rubriken ”Straff” av Ahmad Shamlu, 1957, i Qasr-fängelset, Teheran]
Jag kunde inte hitta någon tillhörighet till denna ”karantän”: Jag var inte kriminell och jag hade inte haft med någon smutsig handling att göra. Vad gjorde jag här då? Det fanns inget hopp om frigivning kvar längre. Hur länge skulle vi befinna oss här? Hur skulle vi klara oss här? Vart skulle de ta oss härifrån?
Massud försökte förklara för mig sitt beteende vid förhöret i första bästa tillfälle som han hittade. Han sa att jag såg ut mycket skrämd och blek när han kom in i förhörsrummet och därför ville han visa att man kan prata mer avspänd med förhörsledaren och därmed ville han inspirera mig. Han hade kanske rätt. Själv kunde jag ju inte se hur jag såg ut.
Efter ett tag hittade en annan ung man oss av våra utseenden och klädstil. Han hette Ahmad Riazi och hade skickats hit från Tabriz fängelse. Massud berättade att han hade hört Ahmads namn som medlem i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh. Han närmade sig mycket snabbt till Massud och började med en svag azerbajdzjansk brytning berätta en ändlös historia om hur han hade åkt fast. I hans historia hördes namnet ”Faran” gång på gång: ”Jag sa: men Faran…”, ”Faran si…”, "Faran så..." . Jag lyssnade inte. Jag hade egna bekymmer.
Massud trodde att de kommer att flytta oss till tillfälliga politiska anstalten. Men hur länge skulle vi vänta här? Det var lunchdags och jag var hungrig. Enligt regel fick fångarna i karantänen ingen mat. Här borde fångarna få dagpenning så att de kunde köpa mat själva men karantänens vakter stoppade den futtiga dagpenningen i egna fickor och de fångar som inte var starka nog fick svälta. Med den kalabalik som pågick framför kaféet fanns det inget hopp om att vi skulle kunna köpa någonting där för att äta. Därför bestämde vi oss för att stå ut med kurrande magar och vänta och se vad de kommer att göra med oss. Massud gissade att de kommer att flytta oss från karantänen samma dag.
Massuds gissning var rätt och före solnedgången kom mycket riktigt en representant från fångarna i politiska anstalten i polisens temporära fängelse som kallades för Falake, och tillsammans med en vaktmästare tog oss med sig till Falake. Än en gång väntade en okänd framtid på mig. Vi lämnade karantänen men ordet karantän ekar fult i mitt huvud sedan dess: jag ser en smutsig färg framför mina ögon och ordet är en symbol för essensen av all smuts och avfall i samhället.
***
Trettio sex år senare läste jag att Faran var smeknamnet för Roghiye Daneshgari, en av kvinnliga ledarna i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh.Read More...دنباله (کلیک کنید)
Summary only...
