ترجمهی سوئدی بخش بیستوسوم «قطران در عسل»
Det blåste kallt vid Neur-sjön jämt. Fram till revolutionen 1979 sades sjön tillhöra shahens syster Shams Pahlavi, och att där hade man odlat sällsynta fiskar och byggt speciella anordningar för att skapa konstgjorda strömmar i sjön. Det fanns ingen för att sköta allt det där under första vintern efter revolutionen, sjön frös, och fiskarna dog. Nuförtiden odlar de andra typer av fiskar där, sägs det.
Den där är Balighli Chai (Fiskån) som flyter från väster till öster på södra sidan av berget Sabalan och rinner genom Ardebil. Och den där är Quru Chai som har sina källor i Baghro, och flyter mot nordost. Trots sitt namn som betyder torra ån, rann vatten i den just nu. Dessa två åar rinner samman någonstans mellan Ardebil och Namin, och byter namn till Qarasu (Svartån), som efter en lång väg lugnar ner sig i famnen av Kaspiska havet.
En timme senare landade flygplanet i Ardebils flygplats. Det var ingen som applåderade! Här måste man gå hela vägen från flygplanet till flygplatsbyggnaden. Jag tittade österut och den välbekanta utsikten av ett "molnfall", liknande ett vattenfall, som de flesta dagar rinner från Heyranpassagen till Ardebils slätt, tog mig till ungdomsåren. Detta moln brukar ta sig ända till själva Ardebil och dränker hela staden i en doftande och behaglig dimma. Nu blåste det och tog med sig doften hitåt. Men jetmotorns luftström som kom från samma håll, störde hela känslan.
De gula taxibilarna av märket Samand (Irantillverkade Peugeot 405) stod och väntade utanför flygplatsen. I en kiosk fick man köpa biljetter för taxin. En högljudd folksamling stod vid kiosken utan någon kö. Taxiförarna stod också bredvid. Mannen i kiosken frågade resmålet och antalet passagerare, sa priset, tog emot pengar, lämnade biljetten, och sedan ropade en förare för att ta emot passagerarna och köra dem till resmålet. Här fick jag igen den makalösa känslan av lättheten av att använda mitt eget "fadersmål", mitt moderlösa fadersmål. Det behövdes inte alls att, som i utlandet, tänka i förväg för att hitta ord, ställa dem i en viss följd, bygga en mening, säga, och ändå vara tveksam om jag hade sagt rätt eller fel. Ord och meningar flöt bara och ljöd ur munnen. Det behövdes inte ens att blanda dialekterna i flera azerbajdzjanska städer tillsammans med riks-azerbajdzjanskan i Baku för att göra optimala ord, meningar, och grammatik för att om den jag pratade med var från en annan stad med en annan dialekt skulle kunna förstå mig rätt. Nej! Jag pratade bara med den äkta dialekten av Ardebil utan några som helst förhinder. Åh, vad bekvämt det var!
Taxin kom i väg och efter en kort sträcka kom vi in i huvudvägen mellan Namin och Ardebil, som är en motorväg nuförtiden. Det var inte vår än och det fanns ingen grönska. Och nu den alltid så betryckta utsikten av stadens infart: miljoner plastpåsar som har flugit med vindar och till slut har fångats av buskar och tistlar; och längre bort, raden av dammiga och snöda affärer och kaféer och bilverkstäder med låga tak i stadens utkant.
Gatorna var gropiga och leran från vintern låg kvar på asfalten. Taxin körde genom en ringväg runt stan som var helt obekant för mig och släppte de andra passagerarna vid en bussterminal med gamla rostiga bussar till Pars-abad. Sedan körde den i gator som jag inte kunde känna igen. Jag hade tappat riktningen. Det var molnigt och berget Sabalan syntes inte till för att hjälpa mig att orientera mig. Det var mycket liv på gatorna. Bilarna fick kämpa för att kunna köra bland folk som gick längs bilvägar helt nonchalant. Lite senare passerade vi en rundel som jag gissade måste vara där det fanns shahens staty före revolutionen, och sedan kunde jag se den historiska sjuvalviga tegelbron. De har byggt en parallell bro för att bevara den gamla. Jag bad föraren att släppa mig nära bron.
Jag gick in i vår gamla bekanta gränd. Gränden hade en gång i tiden en jämn asfalt. Men nu var det bara stora och små gropar och torkade lera längs den. Färgen på vår plåtport hade tappat glansen. Min gamla sjuka far föll ner i sin ensamhet från en dialyssäng på ett sjukhus här i Ardebil, det fanns ingen sjuksköterska i närheten för att hjälpa honom, och han dog där på kalla golvet. Då fanns ingen annan som skulle bry sig om att måla om porten.
Jag tryckte på ringknappen. Efter en stund hörde jag mammas röst från porttelefonen. Hon frågade på turkiska: "Vem är det?"
Jag svarade på persiska: - Det är jag, Shiva!
- Å, vad jag har saknat din röst! Är du här äntligen?!
Porten öppnades. Jag gick in i gården. De unga träden som fanns på gården för tjugotvå år sen när jag lämnade landet och flydde för livet, var nu stora träd. Mamma, gammal, böjd, och lutad på en käpp i handen, stod på verandan, tittade på mig och mumlade någon bön och tackade gud: "Jag överlevde för att se din återkomst...".
Jag hade gråt i halsen. Pappa som stod där för tjugotvå år sen, fanns inte längre. Han saknades. Och hur mycket hade jag förbannat mig, hur mycket hade jag gråtit inombords för att jag, som var hans äldsta son, fanns inte tillgänglig här för att hjälpa honom, köra honom till läkare och sjukhus, och han helt ensam, utan någon vid sin sida, föll från sjuksängen till golvet, och avled. Varför föll han? Vad ville han ha? Vart skulle han? Var det något med hjärtat? Hade han ont någonstans? Var i helvete var jag? Var i helvete var jag?
Lämnade resväskan och handväskan vid verandans trappor, sprang upp, kramade hårt mamman, och kysste hennes kinder. Hon kysste mig, doftade mig, och grät. En ung kvinna stod bredvid henne som mycket förvånad sa: "kusin Shiva?!"
Mamma frågade: - Känner du igen henne?
Av att hon kallade mig kusin (morbrorsson) hade jag förstått att hon var fasters dotter. Men vilken? Jag hittade inga bekanta drag av den äldre fastersdotter i hennes anlete. Hon var den yngre fastersdotter som var en liten flicka senast jag hade träffat henne. Nu var hon en gift kvinna som hade egen frisersalong och var här för att klippa mammas hår. Trodde inte mina ögon. Hälsade med henne och alla gick in.
Mamma och kusinen återvände till badrummet för att fortsätta klippningen, och jag gick runt i hemmet och rummen och mindes gamla minnen. Detta är samma hem varifrån jag kastades ut när jag degraderas till menig soldat. Men när det blev revolution, var allt förlåten. Eller jag från min sida förlät det. Men glömde jag det?
Ett väggskåp i ett av rummen tillhörde mig vari jag hade mina saker från studentåren. Jag öppnade det: Minnesvärda och bekanta böcker, kurslitteratur, och anteckningar... Hade glömt vissa av dem. Där fanns även för mig obekanta böcker: Pappa bedömde en hel del av mina böcker "farliga" efter min flykt, stoppade dem i en säck, och med hjälp av mamma tog den i nattens mörker upp på "sjuvalviga bron" och kastade den i Fiskån, och blev förvånad av att varför en sådan tung säck inte sjönk i vattnet, utan flöt, och följde med strömmen. Och sedan fyllde han tomma platserna i skåpet med religiösa böcker. Å, vad besvärliga vi har varit för våra föräldrar!
Mamma blev otålig och bad kusinen att lämna resten av friseringen till en annan gång, och kom till mig. Vi satt oss och pratade om allt mellan himmel och jord. Kusinen hämtade te åt oss och sedan tog farväl. Mamma frågade:
- Varför sa du i telefonen att ingen fick veta att du kommer? Du har väl inte kommit i hemlighet, gudbevars?
Jag skrattade. Mamma läser mycket kiosklitteratur.
- Nej min kära mamma! – svarade jag; kan man komma in i detta land i hemlighet, tror du?
- Tänkte, väl, som gamla tider...! – sa hon.
Jag lugnade henne och sa: - Jag sa så för att befarade att om de fick veta så skulle alla ha samlats här, skulle ha besvärat dig, och vi skulle inte ha haft möjlighet att sitta i lugn och ro och växla några ord med varandra. Nu när jag är väl här, så det spelar ingen roll om alla vet.
Mamma berättade att hon för en tid sen blev bjuden till ett stort möte för att hedra Ardebils utbildningsmedarbetare, och där blev hon kallad upp på scenen för att få ett minnesmärke för att hedra hennes livstids tjänst i Ardebils skolor, en lång tid som lärare, som flickskolornas lågstadielektor, senare högstadielektor, och för att hon har uppfostrad stadens tusentals flickor; och medan hon med sin käpp och darriga ben gick hela vägen från salen till scenen, hur hade alla rest sig och applåderade i långa minuter.
Jag kysste hennes hand. Jag är stolt över henne. Detta kallas för en värdefull arbete. Men vad gjorde jag? Jag hade bråttom för att förändra samhället. Ville göra om allt på en natt. Gick med i demonstrationer, hamnade i fängelse, degraderades, förvisades till öknen, denna min kära mamma kastade mig ut hemifrån, och fick fly för mitt liv från landet. Men hon: hon jobbade lugn och tålmodigt, långsiktigt. Hon yrkesarbetade, uppfostrade oss, sina fyra barn, sydde kläder åt oss, stickade varma kläder åt oss, lagade mat åt oss, och dessutom, parallellt med allt detta var hon chef för statliga kvinnoorganisationen i Ardebil före revolutionen. Hon deltog och van priser i svåraste korsord för högutbildade, publicerade poesier och korta noveller i kvinnotidskrifter, och undervisade, och undervisade, lärde flickor att läsa och skriva, spred kunskapsfrön, uppfostrade otaliga elever, och det spelade ingen roll om det blev någon revolution eller inte: miljoner elever måste ha skolor och lärare ändå. Oavsett om det blev revolution eller inte, hedrar denna stads barn och ungdomar henne för att hon lärde dem kunskap, för att hon öppnade deras ögon.
Mamma tog mig till andra våningen för att visa mig mitt rum och bädd. Hon gick uppför trapporna med mycket svårighet, och när hon kom till andra våningen, hade fått ont i ryggen och satte sig ner andfådd. Hon har blivit gammal och orkeslös; har sockersjuka, ögonen ser inte så bra. Men ändå vill kategoriskt inte att vi tar hemtjänst åt henne. En ung man, student, från släkten, bodde ett tag hos henne, och hans flickvän som fick komma och gå obehindrat har stulit en hel del stora och små, värdefulla och värdelösa saker härifrån. En annan gång har en kvinna från släkten gjort samma sak, och mamma litar inte på någon därefter, utom min fasters barn. Det smärtade fortfarande i mammas hjärta av tiden med den där studenten. Hon berättade hur han slog henne, försökte strypa henne, och kastade den mat mamma hade lagat åt honom i väggen, och med dessa berättelser fick jag också ont i hjärtat. Mamma skrev ett brev till studentens mamma också men fick inget svar. Och vad kan jag göra? Hur ska jag kunna hämnas på den där mannen för mammas skull? Kan jag sjunka till den grad så jag kan slå en medmänniska? Vet inte. Slår djur varandra eller är det bara människor som slår varandra?
Jag tog resväskan in i rummet, öppnade den, överlämnade mammas presenter, och frågade om lov att duscha. Med mammas orkeslöshet och dåliga ögon var badrummet i dåligt skick. Jag satt igång och skrapade och tvättade badrummets väggar och golv i över två timmar. När jag kom ut hade mamma lagat yoghurtsoppa á la Ardebil. Mammas yoghurtsoppa är makalös.
Faster ringde, hälsade mig välkommen, och grät en hel del av glädje. Hon är samma faster som räddade mig en gång från pappas fängelse. Sedan småpratade vi med mamma, och det var sovdags.
Jag hade slarvat med att tända gasvärmen på mitt sovrum och trotts tjockt ulltäcke vaknade jag flera gången av kylan. Det går inte att skoja med Ardebils kyla. Efter dålig sömn längs natten, hade lyckats somna i gryningen då en duvas höga hoande berövade mig även denna blund. Duvan hade lyckats ta sig in i den lilla inglasade bakgården vid mitt sovrum. Jag fick gå upp, och efter frukosten började jag leta efter hur duvan hade lyckats ta sig in. Det var en ruta som hade gått sönder och för att kunna täcka hålet i rutan med en kartongbit fick jag klättra upp på taket. Det var soligt och klart väder. Och där, i nordväst, stod den vackra och praktfulla berget Sabalan som en högmodig örn med öppna vingar, vitklädd, starkt och orubbligt, majestätiskt. Var hälsad du höjden och prakten: Sabalan! Å vad jag hade saknat denna utsikt... Ska jag knäböja framför dess majestät? Jag har vallfärdat tre gånger till dess 4900 meters höjd. Inte för att besöka profeten Zarathustras grav som sägs vara där uppe enligt myt, utan för att hedra naturen. I barndomen hade jag sett att en del kvinnor i byarna i bergsluttningen täckte ansiktet med schalen mot bergstoppen och tittade inte till den. De sa att det var för att berget var "en främmande man". Jag hade skrattat och hånat dem men många år senare läste jag att berg var arketyp och symbol för manlighet i turkisk mytologi.
Jag täppte till fönsterrutan i taket, kom ner, och fortsatte att städa.
***
En dag gjorde vi en utflykt till staden Astara vid Kaspiska havet som ligger runt 70 kilometer bort. Denna väg var en grusväg när jag lämnade Iran. Men nu är den en motorväg fram till Namin, och därefter har de förändrat vägen en hel del förutom asfaltering. De har öppnat en 800 meters lång tunnel som eliminerar de höga och snötäckta och krokiga delarna av vägen. Lite innan tunneln möttes vi av en massa moln som kröp upp från Kaspiska havet för att sen rinna som en kaskad i Ardebils slätt bakom oss. Vad synd! Om den gamla vägen var kvar, skulle vi köra upp på bergen ovanför dessa moln och därifrån skulle vi se ett hav av moln nedanför oss vari stack ut små toppar som öar lite här och där. Jag har skådat den utsikten här många gånger och har aldrig sett någonting så vackert.
Någon timme senare kom vi till Baharestan. Även här såg jag många obekanta syn. Och lite längre ner, där, det var platsen jag för 22 år sedan gick ner in i dalen, passerade ån, gick uppför andra sidan dalen och fortsatte in i sovjetiska territorium. Härmed, när jag passerade denna punkt i vägen, hade jag kompletterat hela cirkeln i min resa runt världen och kommit till utgångspunkten. Med tvetydiga, eller kanske mångtydiga känslor tittade jag genom nakna och bladlösa trädkvistar på den stig som jag hade gått i för att komma till sovjet: Någonstans i branta sluttningen av andra sidan hade jag övernattat på bar mark. Mellan sömn och vaksamhet hade jag hört lastbilarnas och nattbussarnas don som körde i uppförsbacken på denna sida mot Ardebil och hade sett deras lyktor, och efter bara några timmar som hade gått, hade jag längtat mycket starkt efter fosterlandet. Det var kanske inte för sent och kanske kunde jag gå tillbaka? Men där väntade mig stora faror, och i de där kritiska månader och år, om jag hade stannat eller gått tillbaka, så med stor sannolikhet var jag också en av dem som låg nu begravda i omarkerade massgravar i Khavaran. Under dessa år som jag var borta hade jag tänkt många gånger om just det inte var desto bättre? Var det inte bättre att jag hade stannat och nu hade blivit bara en handfull jord? Jag hade inte flytt för att jag var rädd för fängelse eller tortyr eller döden, utan hade inbillat mig att efter att ha utbildats utomlands skulle jag kanske kunna ersätta en liten del av någon av de kunniga partiledare som vi hade som hade arresterats och arkebuserats. Men det var en inbillning. Och det var så som mitt liv i dessa år i exil inte hade alls varit lättare än livet av de kamrater som stannade, stod ut med sin del av fängelse och tortyr, frigavs, och byggde sina liv på nytt; eller de som blev arkebuserade eller dödades under tortyr. Jag tänkte på en roman av den Belarusiska författaren Vasil Bykov som heter: "De döda lider inte".
Och någon timme senare stod jag vid Kaspiska havet. För tjugotvå år sedan stod jag på en annan punkt av denna kust och hade mumlat för mig och till havet och lovat: "Jag kommer tillbaka! Jag kommer tillbaka!". Och nu hade jag förverkligat mitt löfte: Hade gått med bläcksvarta hår och kommit tillbaka med helt gråa, fastän för en kort och skräckinjagande resa, bara för mammas skull.
***
Ett och ett halvt år senare på ett sjukhus i Teheran gick den 84 åriga mamman bort till dem som inte lider längre.
