16 September 2020

Tjära i honung - 23

ترجمه‌ی سوئدی بخش بیست‌وسوم «قطران در عسل»

Och nu, floden Qizil-Uzen som slingrande flöt där nere. Och där, ett hav av vita moln ‎varigenom snötäckta toppar av bergen Baghro i bergskedjan Talesh stack ut, som bitar av ‎isberg söm flöt i ett hav av mjölk. Lite senare, genom vita molnen, syntes den frusna sjön Neur ‎inringat mellan snötäckta berg och kullar. Instinktivt frös jag i hela kroppen. Jag har varit vid ‎denna sjö och har två gånger vandrat därifrån, över berg och genom skog, till staden Talesh ‎nära kusten till Kaspiska havet. I min barndom hade farbror Ghadir berättat för mig att han ‎och äldre farbrodern tillsammans med farfar brukade rida mulor genom denna väg till Asalem ‎för att handla ris från risodlare och ta den till basaren i Ardebil, och jag hade tappat mig bort i ‎drömmen av sådana resor. Vid ungdomen hade jag förverkligat en del av de där drömmarna, ‎hade "uppfunnit" den där gamla vandringsleden och handelsrutten på nytt, och hade vandrat ‎där med studentkamrater.‎

Det blåste kallt vid Neur-sjön jämt. Fram till revolutionen 1979 sades sjön tillhöra shahens ‎syster Shams Pahlavi, och att där hade man odlat sällsynta fiskar och byggt speciella ‎anordningar för att skapa konstgjorda strömmar i sjön. Det fanns ingen för att sköta allt det ‎där under första vintern efter revolutionen, sjön frös, och fiskarna dog. Nuförtiden odlar de ‎andra typer av fiskar där, sägs det.‎

Den där är Balighli Chai (Fiskån) som flyter från väster till öster på södra sidan av berget ‎Sabalan och rinner genom Ardebil. Och den där är Quru Chai som har sina källor i Baghro, ‎och flyter mot nordost. Trots sitt namn som betyder torra ån, rann vatten i den just nu. Dessa ‎två åar rinner samman någonstans mellan Ardebil och Namin, och byter namn till Qarasu ‎‎(Svartån), som efter en lång väg lugnar ner sig i famnen av Kaspiska havet.‎

En timme senare landade flygplanet i Ardebils flygplats. Det var ingen som applåderade! Här ‎måste man gå hela vägen från flygplanet till flygplatsbyggnaden. Jag tittade österut och den ‎välbekanta utsikten av ett "molnfall", liknande ett vattenfall, som de flesta dagar rinner från ‎Heyranpassagen till Ardebils slätt, tog mig till ungdomsåren. Detta moln brukar ta sig ända ‎till själva Ardebil och dränker hela staden i en doftande och behaglig dimma. Nu blåste det ‎och tog med sig doften hitåt. Men jetmotorns luftström som kom från samma håll, störde hela ‎känslan.‎

De gula taxibilarna av märket Samand (Irantillverkade Peugeot 405) stod och väntade utanför ‎flygplatsen. I en kiosk fick man köpa biljetter för taxin. En högljudd folksamling stod vid ‎kiosken utan någon kö. Taxiförarna stod också bredvid. Mannen i kiosken frågade resmålet ‎och antalet passagerare, sa priset, tog emot pengar, lämnade biljetten, och sedan ropade en ‎förare för att ta emot passagerarna och köra dem till resmålet. Här fick jag igen den makalösa ‎känslan av lättheten av att använda mitt eget "fadersmål", mitt moderlösa fadersmål. Det ‎behövdes inte alls att, som i utlandet, tänka i förväg för att hitta ord, ställa dem i en viss följd, ‎bygga en mening, säga, och ändå vara tveksam om jag hade sagt rätt eller fel. Ord och ‎meningar flöt bara och ljöd ur munnen. Det behövdes inte ens att blanda dialekterna i flera ‎azerbajdzjanska städer tillsammans med riks-azerbajdzjanskan i Baku för att göra optimala ‎ord, meningar, och grammatik för att om den jag pratade med var från en annan stad med en ‎annan dialekt skulle kunna förstå mig rätt. Nej! Jag pratade bara med den äkta dialekten av ‎Ardebil utan några som helst förhinder. Åh, vad bekvämt det var!‎

Taxin kom i väg och efter en kort sträcka kom vi in i huvudvägen mellan Namin och Ardebil, ‎som är en motorväg nuförtiden. Det var inte vår än och det fanns ingen grönska. Och nu den ‎alltid så betryckta utsikten av stadens infart: miljoner plastpåsar som har flugit med vindar och ‎till slut har fångats av buskar och tistlar; och längre bort, raden av dammiga och snöda affärer ‎och kaféer och bilverkstäder med låga tak i stadens utkant.‎

Gatorna var gropiga och leran från vintern låg kvar på asfalten. Taxin körde genom en ringväg ‎runt stan som var helt obekant för mig och släppte de andra passagerarna vid en bussterminal ‎med gamla rostiga bussar till Pars-abad. Sedan körde den i gator som jag inte kunde känna ‎igen. Jag hade tappat riktningen. Det var molnigt och berget Sabalan syntes inte till för att ‎hjälpa mig att orientera mig. Det var mycket liv på gatorna. Bilarna fick kämpa för att kunna ‎köra bland folk som gick längs bilvägar helt nonchalant. Lite senare passerade vi en rundel ‎som jag gissade måste vara där det fanns shahens staty före revolutionen, och sedan kunde jag ‎se den historiska sjuvalviga tegelbron. De har byggt en parallell bro för att bevara den gamla. ‎Jag bad föraren att släppa mig nära bron.‎

Jag gick in i vår gamla bekanta gränd. Gränden hade en gång i tiden en jämn asfalt. Men nu ‎var det bara stora och små gropar och torkade lera längs den. Färgen på vår plåtport hade ‎tappat glansen. Min gamla sjuka far föll ner i sin ensamhet från en dialyssäng på ett sjukhus ‎här i Ardebil, det fanns ingen sjuksköterska i närheten för att hjälpa honom, och han dog där ‎på kalla golvet. Då fanns ingen annan som skulle bry sig om att måla om porten.‎

Jag tryckte på ringknappen. Efter en stund hörde jag mammas röst från porttelefonen. Hon ‎frågade på turkiska: "Vem är det?"‎

Jag svarade på persiska: - Det är jag, Shiva!‎
‎- Å, vad jag har saknat din röst! Är du här äntligen?!‎

Porten öppnades. Jag gick in i gården. De unga träden som fanns på gården för tjugotvå år sen ‎när jag lämnade landet och flydde för livet, var nu stora träd. Mamma, gammal, böjd, och ‎lutad på en käpp i handen, stod på verandan, tittade på mig och mumlade någon bön och ‎tackade gud: "Jag överlevde för att se din återkomst...".‎

Jag hade gråt i halsen. Pappa som stod där för tjugotvå år sen, fanns inte längre. Han ‎saknades. Och hur mycket hade jag förbannat mig, hur mycket hade jag gråtit inombords för ‎att jag, som var hans äldsta son, fanns inte tillgänglig här för att hjälpa honom, köra honom till ‎läkare och sjukhus, och han helt ensam, utan någon vid sin sida, föll från sjuksängen till ‎golvet, och avled. Varför föll han? Vad ville han ha? Vart skulle han? Var det något med ‎hjärtat? Hade han ont någonstans? Var i helvete var jag? Var i helvete var jag?‎

Lämnade resväskan och handväskan vid verandans trappor, sprang upp, kramade hårt ‎mamman, och kysste hennes kinder. Hon kysste mig, doftade mig, och grät. En ung kvinna ‎stod bredvid henne som mycket förvånad sa: "kusin Shiva?!"‎

Mamma frågade: - Känner du igen henne?‎

Av att hon kallade mig kusin (morbrorsson) hade jag förstått att hon var fasters dotter. Men ‎vilken? Jag hittade inga bekanta drag av den äldre fastersdotter i hennes anlete. Hon var den ‎yngre fastersdotter som var en liten flicka senast jag hade träffat henne. Nu var hon en gift ‎kvinna som hade egen frisersalong och var här för att klippa mammas hår. Trodde inte mina ‎ögon. Hälsade med henne och alla gick in.‎

Mamma och kusinen återvände till badrummet för att fortsätta klippningen, och jag gick runt i ‎hemmet och rummen och mindes gamla minnen. Detta är samma hem varifrån jag kastades ut ‎när jag degraderas till menig soldat. Men när det blev revolution, var allt förlåten. Eller jag ‎från min sida förlät det. Men glömde jag det?‎

Ett väggskåp i ett av rummen tillhörde mig vari jag hade mina saker från studentåren. Jag ‎öppnade det: Minnesvärda och bekanta böcker, kurslitteratur, och anteckningar... Hade glömt ‎vissa av dem. Där fanns även för mig obekanta böcker: Pappa bedömde en hel del av mina ‎böcker "farliga" efter min flykt, stoppade dem i en säck, och med hjälp av mamma tog den i ‎nattens mörker upp på "sjuvalviga bron" och kastade den i Fiskån, och blev förvånad av att ‎varför en sådan tung säck inte sjönk i vattnet, utan flöt, och följde med strömmen. Och sedan ‎fyllde han tomma platserna i skåpet med religiösa böcker. Å, vad besvärliga vi har varit för ‎våra föräldrar!‎

Mamma blev otålig och bad kusinen att lämna resten av friseringen till en annan gång, och ‎kom till mig. Vi satt oss och pratade om allt mellan himmel och jord. Kusinen hämtade te åt ‎oss och sedan tog farväl. Mamma frågade:‎

‎- Varför sa du i telefonen att ingen fick veta att du kommer? Du har väl inte kommit i ‎hemlighet, gudbevars?‎

Jag skrattade. Mamma läser mycket kiosklitteratur.‎

‎- Nej min kära mamma! – svarade jag; kan man komma in i detta land i hemlighet, tror du?‎
‎- Tänkte, väl, som gamla tider...! – sa hon.‎

Jag lugnade henne och sa: - Jag sa så för att befarade att om de fick veta så skulle alla ha ‎samlats här, skulle ha besvärat dig, och vi skulle inte ha haft möjlighet att sitta i lugn och ro ‎och växla några ord med varandra. Nu när jag är väl här, så det spelar ingen roll om alla vet.‎

Mamma berättade att hon för en tid sen blev bjuden till ett stort möte för att hedra Ardebils ‎utbildningsmedarbetare, och där blev hon kallad upp på scenen för att få ett minnesmärke för ‎att hedra hennes livstids tjänst i Ardebils skolor, en lång tid som lärare, som flickskolornas ‎lågstadielektor, senare högstadielektor, och för att hon har uppfostrad stadens tusentals ‎flickor; och medan hon med sin käpp och darriga ben gick hela vägen från salen till scenen, ‎hur hade alla rest sig och applåderade i långa minuter.‎

Jag kysste hennes hand. Jag är stolt över henne. Detta kallas för en värdefull arbete. Men vad ‎gjorde jag? Jag hade bråttom för att förändra samhället. Ville göra om allt på en natt. Gick ‎med i demonstrationer, hamnade i fängelse, degraderades, förvisades till öknen, denna min ‎kära mamma kastade mig ut hemifrån, och fick fly för mitt liv från landet. Men hon: hon ‎jobbade lugn och tålmodigt, långsiktigt. Hon yrkesarbetade, uppfostrade oss, sina fyra barn, ‎sydde kläder åt oss, stickade varma kläder åt oss, lagade mat åt oss, och dessutom, parallellt ‎med allt detta var hon chef för statliga kvinnoorganisationen i Ardebil före revolutionen. Hon ‎deltog och van priser i svåraste korsord för högutbildade, publicerade poesier och korta ‎noveller i kvinnotidskrifter, och undervisade, och undervisade, lärde flickor att läsa och skriva, ‎spred kunskapsfrön, uppfostrade otaliga elever, och det spelade ingen roll om det blev någon ‎revolution eller inte: miljoner elever måste ha skolor och lärare ändå. Oavsett om det blev ‎revolution eller inte, hedrar denna stads barn och ungdomar henne för att hon lärde dem ‎kunskap, för att hon öppnade deras ögon.‎

Mamma tog mig till andra våningen för att visa mig mitt rum och bädd. Hon gick uppför ‎trapporna med mycket svårighet, och när hon kom till andra våningen, hade fått ont i ryggen ‎och satte sig ner andfådd. Hon har blivit gammal och orkeslös; har sockersjuka, ögonen ser ‎inte så bra. Men ändå vill kategoriskt inte att vi tar hemtjänst åt henne. En ung man, student, ‎från släkten, bodde ett tag hos henne, och hans flickvän som fick komma och gå obehindrat ‎har stulit en hel del stora och små, värdefulla och värdelösa saker härifrån. En annan gång har ‎en kvinna från släkten gjort samma sak, och mamma litar inte på någon därefter, utom min ‎fasters barn. Det smärtade fortfarande i mammas hjärta av tiden med den där studenten. Hon ‎berättade hur han slog henne, försökte strypa henne, och kastade den mat mamma hade lagat ‎åt honom i väggen, och med dessa berättelser fick jag också ont i hjärtat. Mamma skrev ett ‎brev till studentens mamma också men fick inget svar. Och vad kan jag göra? Hur ska jag ‎kunna hämnas på den där mannen för mammas skull? Kan jag sjunka till den grad så jag kan ‎slå en medmänniska? Vet inte. Slår djur varandra eller är det bara människor som slår ‎varandra?‎

Jag tog resväskan in i rummet, öppnade den, överlämnade mammas presenter, och frågade om ‎lov att duscha. Med mammas orkeslöshet och dåliga ögon var badrummet i dåligt skick. Jag ‎satt igång och skrapade och tvättade badrummets väggar och golv i över två timmar. När jag ‎kom ut hade mamma lagat yoghurtsoppa á la Ardebil. Mammas yoghurtsoppa är makalös.‎

Faster ringde, hälsade mig välkommen, och grät en hel del av glädje. Hon är samma faster som ‎räddade mig en gång från pappas fängelse. Sedan småpratade vi med mamma, och det var ‎sovdags.‎

Jag hade slarvat med att tända gasvärmen på mitt sovrum och trotts tjockt ulltäcke vaknade ‎jag flera gången av kylan. Det går inte att skoja med Ardebils kyla. Efter dålig sömn längs ‎natten, hade lyckats somna i gryningen då en duvas höga hoande berövade mig även denna ‎blund. Duvan hade lyckats ta sig in i den lilla inglasade bakgården vid mitt sovrum. Jag fick ‎gå upp, och efter frukosten började jag leta efter hur duvan hade lyckats ta sig in. Det var en ‎ruta som hade gått sönder och för att kunna täcka hålet i rutan med en kartongbit fick jag ‎klättra upp på taket. Det var soligt och klart väder. Och där, i nordväst, stod den vackra och ‎praktfulla berget Sabalan som en högmodig örn med öppna vingar, vitklädd, starkt och ‎orubbligt, majestätiskt. Var hälsad du höjden och prakten: Sabalan! Å vad jag hade saknat ‎denna utsikt... Ska jag knäböja framför dess majestät? Jag har vallfärdat tre gånger till dess ‎‎4900 meters höjd. Inte för att besöka profeten Zarathustras grav som sägs vara där uppe enligt ‎myt, utan för att hedra naturen. I barndomen hade jag sett att en del kvinnor i byarna i ‎bergsluttningen täckte ansiktet med schalen mot bergstoppen och tittade inte till den. De sa att ‎det var för att berget var "en främmande man". Jag hade skrattat och hånat dem men många år ‎senare läste jag att berg var arketyp och symbol för manlighet i turkisk mytologi.‎

Jag täppte till fönsterrutan i taket, kom ner, och fortsatte att städa.‎
‎***‎
En dag gjorde vi en utflykt till staden Astara vid Kaspiska havet som ligger runt 70 kilometer ‎bort. Denna väg var en grusväg när jag lämnade Iran. Men nu är den en motorväg fram till ‎Namin, och därefter har de förändrat vägen en hel del förutom asfaltering. De har öppnat en ‎‎800 meters lång tunnel som eliminerar de höga och snötäckta och krokiga delarna av vägen. ‎Lite innan tunneln möttes vi av en massa moln som kröp upp från Kaspiska havet för att sen ‎rinna som en kaskad i Ardebils slätt bakom oss. Vad synd! Om den gamla vägen var kvar, ‎skulle vi köra upp på bergen ovanför dessa moln och därifrån skulle vi se ett hav av moln ‎nedanför oss vari stack ut små toppar som öar lite här och där. Jag har skådat den utsikten här ‎många gånger och har aldrig sett någonting så vackert.‎

Vi körde genom molnmassan och sedan tunneln. Andra sidan tunneln var också dränkt i tjockt ‎dimma. Det var många bilar på vägen och vi fick köra en bra bit på den krokiga vägen för att ‎komma tillräckligt ner för att komma ut ur dimman under molnen. Vägen har blivit kanske ‎fyra gånger bredare jämfört med tidigare. En lätt och vacker frost satt på buskarna. I lite lägre ‎höjder hade renklor blommat. Det var Nowruz 1384 (vårdagjämningen 2005). Många familjer ‎satt utspridda bredvid sina bilar för picknick, deras stereo spelade persisk musik från Los ‎Angeles med vilket enstaka unga pojkar dansade. Det fanns gott om skyltar längs vägen med ‎texten "Gränsområde! Promenad, picknick, och fotografering undanbedes!" och dessa familjer ‎satt oftast direkt under dessa skyltar. Var det någon sorts civil olydnad? De gamla snöda och ‎dammiga kaféer hade ersatts med glansiga restauranger, "kebabhus", och affärer. Allt detta har ‎gjort att den där obesudlade skönheten av berg och skog och bäck och väg har försvunnit, och ‎även här var många saker helt nytt för mig.‎

Någon timme senare kom vi till Baharestan. Även här såg jag många obekanta syn. Och lite ‎längre ner, där, det var platsen jag för 22 år sedan gick ner in i dalen, passerade ån, gick ‎uppför andra sidan dalen och fortsatte in i sovjetiska territorium. Härmed, när jag passerade ‎denna punkt i vägen, hade jag kompletterat hela cirkeln i min resa runt världen och kommit till ‎utgångspunkten. Med tvetydiga, eller kanske mångtydiga känslor tittade jag genom nakna och ‎bladlösa trädkvistar på den stig som jag hade gått i för att komma till sovjet: Någonstans i ‎branta sluttningen av andra sidan hade jag övernattat på bar mark. Mellan sömn och ‎vaksamhet hade jag hört lastbilarnas och nattbussarnas don som körde i uppförsbacken på ‎denna sida mot Ardebil och hade sett deras lyktor, och efter bara några timmar som hade gått, ‎hade jag längtat mycket starkt efter fosterlandet. Det var kanske inte för sent och kanske ‎kunde jag gå tillbaka? Men där väntade mig stora faror, och i de där kritiska månader och år, ‎om jag hade stannat eller gått tillbaka, så med stor sannolikhet var jag också en av dem som ‎låg nu begravda i omarkerade massgravar i Khavaran. Under dessa år som jag var borta hade ‎jag tänkt många gånger om just det inte var desto bättre? Var det inte bättre att jag hade ‎stannat och nu hade blivit bara en handfull jord? Jag hade inte flytt för att jag var rädd för ‎fängelse eller tortyr eller döden, utan hade inbillat mig att efter att ha utbildats utomlands ‎skulle jag kanske kunna ersätta en liten del av någon av de kunniga partiledare som vi hade ‎som hade arresterats och arkebuserats. Men det var en inbillning. Och det var så som mitt liv i ‎dessa år i exil inte hade alls varit lättare än livet av de kamrater som stannade, stod ut med sin ‎del av fängelse och tortyr, frigavs, och byggde sina liv på nytt; eller de som blev arkebuserade ‎eller dödades under tortyr. Jag tänkte på en roman av den Belarusiska författaren Vasil Bykov ‎som heter: "De döda lider inte".‎

Och någon timme senare stod jag vid Kaspiska havet. För tjugotvå år sedan stod jag på en ‎annan punkt av denna kust och hade mumlat för mig och till havet och lovat: "Jag kommer ‎tillbaka! Jag kommer tillbaka!". Och nu hade jag förverkligat mitt löfte: Hade gått med ‎bläcksvarta hår och kommit tillbaka med helt gråa, fastän för en kort och skräckinjagande resa, ‎bara för mammas skull.‎

‎***‎
Ett och ett halvt år senare på ett sjukhus i Teheran gick den 84 åriga mamman bort till dem ‎som inte lider längre.‎

No comments: