 |
| Hofors, mars 1987 |
Vid flaggningens slut började att regna kraftigt. Kapten Taghavi gav order att alla skulle huka ner. Jag och Abolfazl tittade på varandra. Vi visste inte om även vi skulle sitta på huk eller inte. Vi hukade stelbent och först då upptäckte vi att kompaniets alla officerare, underofficerare, och fasta soldater står. Vi reste oss. Det ösregnade och det droppade från våra kepsmaskar. Och det regnade svordomar och förbannelser ur kapten Taghavis mun över soldaterna. Jag avskydde denna tradition av svärjande i kungliga armén. Regnet rann från nacken under min krage och i ryggen. Taghavi stod där framme och skrek åt soldaterna från landsbygden om att de skulle lägga handen på gevärets mynning så att regnet inte skulle droppa in i pipan på dessa känsliga AK-4 G3:or. Han skrek:
- Handflatan på flamdämparen! Handflatan på flamdämparen!... Du, din kossa, jag menar dig: Handflatan på flamdämparen! Hur många gånger ska jag säga din duma språklösa åsna? Handflatan på flamdämparen! Varför förstår du inte din åsnefåle, idiot, din missbildade, kossan, jag menar dig… Har du inte fått lära dig att du måste täcka flamdämparen med handen så det inte droppar in i gevärspipan? Din åsna, idiot, kossa, hör du inte? Fattar du inte språk? Är du döv? Idiot, förståndshandikappad, dumjävel, dumbom, lantis, jag menar dig…
Jag var irriterad och höll på att tappa tålamodet. Tittade runt: Det var en soldat från Azerbajdzjans landsbygd som satt hukad någon meter bort som mycket riktigt inte förstod persiska och inte hade handen på gevärsmynningen. Jag gick mot honom bakifrån, tog i hans hand och la den ovanpå gevärsmynningen. Taghavi höll på att svära någonting med språk igen men han såg vad jag gjorde, blev stum plötsligt, och sa ingenting en lång stund. Regnet piskade oss och alla väntade på att han skulle utfärda nästa kommandon men han verkade förlamad av häpnad. Till slut vaknade han som om av regnet och beordrade att kompaniet skulle marschera till klassrummen för läs- och skrivkunskap.
Jag och Abolfazl följde också kompaniet, gick in i et av klassrummen, och satte oss på bänken bredvid läsokunniga soldater. En värnpliktig officer kom och började undervisa läskunskap. De hade kommit ända till bokstaven g. Soldaterna smygtittade på oss. Abolfazl undvek ögonkontakt med mig, och lärarofficeren låtsades inte se oss alls.
Jag var vilse bland mina känslor och tankar. Visste inte om jag skulle känna mig förnedrad för att som en färdigutbildad civilingenjör sitta i en klass för läskunskap, eller om jag skulle vara glad för att hade fått tillfälle för att sitta på samma bänk med läsokunniga soldater från landsbygden och se hur de kämpar för att lära sig att läsa på ett språk som var faktiskt främmande för de flesta? Hur som helst så kändes det inte bekvämt att sitta där. Var det att köra hårt mot befälen om man inte gick med på en sådan behandling? Jag lämnade kompaniet vid första paus tillsammans med Abolfazl, och utan att prata ett ord gick vi till våra vänner som hade samlats i garnisonens apotek.
På kvällen samma dag kom Gharavi och till vår förvåning sa att kapten Taghavi har bestämt att från och med i morgon ska jag ha ansvaret för sjuka soldater, och Abolfazl ska hämta kompaniets brödranson varje dag! Vi kunde inte tro våra öron. Därmed skulle vi båda slippa morgonflaggningen. Varje morgon, före flaggning, skulle sjuka soldater komma till mig och registreras. Sedan skulle vi sitta i vårdcentralens väntrum, läkaren skulle undersöka dem, och föreskriva medicin eller remittera dem med svårare sjukdomar till sjukhuset. I så fall skulle jag vägleda dem till garnisonens sjukhus. Det var en god gärning och jag var glad för att kunna hjälpa azerbajdzjanska soldater med språket, berätta deras bekymmer för doktorn, och tolka doktorns föreskrifter för dem.
Jag förstod aldrig vad det var som gjorde att Taghavi mjuknade. Var det vad jag gjorde den där morgonen i regnet som väckte någon medkänsla någonstans djupt i hans inre, eller var det den där lärarofficeren som sa någonting till honom?
Jag var inte bekant med värnpliktiga officerare i vårt kompani. Jag såg aldrig dem utom just denna lärare och en annan som räddade mig ur översergeant Rezaiis klor den första kvällen. Men bland officerare i andra kompanier hade jag flera vänner från åren i högskolan. Dem kunde jag inte träffa i garnisonen under dagen heller – både för att de var fullt upptagna, och för att relationer med oss i garnisonen och framför befälhavarna kunde ha otrevliga konsekvenser för dem. Men utanför garnisonen delade dessa vänner gemensamma lägenheter i grupper av tre eller fyra personer. Varje av oss högutbildade soldater hade en av sådana lägenheter med egna vänner som bas, och ville inte avslöja för varandra var vi bodde vid permissioner vid veckohelger eller när vi flydde genom taggtrådarna: Vi ville inta ha extra gäster med oss! Jag brukade gå hem till mina vänner Mashd Ali och Khalil som de hade ärvt från en annan vän, Kaveh, som i sin tur hade ärvt från en annan vän, Mohammad. Men det hade gått bara två månader sedan jag kom hit så mockade Mashd Ali och Khalil, och de kopplade mig till Hooshang och Uzun Ali som hade en annan lägenhet lite längre bort. Hooshang var från Yazd och Ali var från Tabriz. Hans smala kropp gjorde att han såg ut ännu längre än vad han var och därför beskrevs han med epiteten Uzun (lång på azerbajdzjanska).
Det fanns även min vän Khodagholi bland värnpliktiga officerare som hade sin familj med sig. Han bjöd mig ofta hem till sig och till fantastisk turkmensk husmanskost lagad av hans fru vars ansikte vågade jag aldrig titta på, blyg som jag var. Jag åt deras salt och bröd, Khodagholi bjöd på sprit, spelade backgammon med den dödstysta och blyga mig under den tunga och tråkiga fredagseftermiddagarna, i väntan på att det skulle bli dags för mig för att återvända till garnisonen 40 kilometer bort.
Nu behövde Abolfazl och jag inte gömma oss bland buskarna på morgnar men vi hade fortfarande problem med permission på helgerna. Kapten Taghavi ville inte ge oss permission och jag tyckte inte om att stå framför honom, titta ner, vara snäll, och tigga permissionslapp. Det var lättare för mig att smita under taggtrådarna. Varje dags frånvaro från garnisonen innebar två dagars arrestering, och varje dag i arresten medföljde två dagars förlängning i tjänstgöringen. Detta var priset som jag betalade för smittning från garnisonen. Jag köpte varje dag i friheten för två dagar i arresten och fyra dagar extra tjänstgöring. Det var värt! Låt Taghavi kasta mig i arresten hur mycket han vill!
Jag räknade aldrig att med en sådan ”affär” när min tjänst och förvisning slutar. Det var inte viktigt. Jag hade inga planer och mål för framtiden. Det fanns ingen person eller arbete eller vad som helst som väntade på mig. Jag hade inte kännedom om någon ledig arbetsplats, och var avvisad av familjen. Inte ens min yngre brors besök, som jag vet fortfarande inte hur han hittade mig i den där öknen och var med mig i garnisonens besöksrum i någon timme, tände någon ljusglimt i mitt hjärta. Kärlek till någon älskling som skulle värma mitt hjärta saknades, och jag hade ingen kännedom om existensen av någon kvinna som tyckte om mig. Vilken beräkning då? Varje torsdag eftermiddag var det jag och taggtrådarna i någon hörna i garnisonen, och en kväll hemma hos vänner bland värnpliktiga officerare i Shahrood som ägnades åt supande och sjungande, och en bakfull fredag som gick åt kortlek. Vi spelade Rook (en lätt variant av bridge) som krävde lite mer koncentration och hjärnkraft än de andra spelen, det kittlade i våra hjärnor och vi kände oss stolta över att hade kunnat skydda oss från att hamna i hjärntvättade människors kloak i ”konsumtionssamhället”! Och lördagsmorgonen, då var jag på väg till arresten i garnisonen med arrestordern i handen och en famn full med böcker.
Det hände många gånger att vännerna utnyttjade sin frihet bättre och tillbringade torsdagskvällen och fredagen utanför hemmet med bättre nöjen. Men jag var rädd för att gripas av militärpolisen som patrullerade på Shahroods gator, och stannade ensam hemma. Det var ett bra tillfälle för att tvätta kroppen och kläder, lyssna till musik från kassettbanden som jag hade hemma hos dessa vänner, och för att känna mig fri från garnisonen: Befinna mig på en plats i några timmar och sova där man inte har 150 personer runt sig. Och ibland, om jag hade pengar för att köpa biljett, reste jag till Teheran över helgen.
***Nio år senare (1987), i en mörk natt i en snötäckt sömnig Hofors, en småstad djupt i svenska inlandet satt jag i köket i en av lägenheterna i en flyktingförläggning och rattade en kortvågsradio för att hitta någonting någonstans på ett bekant språk om hemlandet, för att, kanske, få en ljusglimt i hjärtat; för att, kanske, kunna lätta lite av saknaden efter hemmet. Och plötsligt hörde jag en svag röst från djupet av mörkret, som kom och gick med radiovågorna, som sa på persiska: ”Och nu lyssnar vi på bekännelser av överste Bahman Taghavi, en av officerarna i den förslavade armén av iranska regimen”!
Omskakande: Det var Bagdads radio som i sjunde året av kriget med Iran höll på och sände en intervju med min förra befälhavare i Chehel-dokhtar. Därmed kunde jag förstå att han hade befordrats till överstegrad, hade kommenderats till fronten, och nu hade tillfångatagits av Saddam Hussein.
Vi, två tidigare ”fiender”, hade båda hamnat i exil och saknade hemlandet. Han som hade plågat mig och kastat i arresten varje vecka, som svor mot azerbajdzjanska soldater om att vara språkokunniga, skulle själv smaka på att bli plågad, torterad, och kallas för ”ajam” (språkokunnig på arabiska). Nu höll han på med att svära mot en regim och en armé som han hade tjänat. Men jag kände inget agg mot honom – tvärtom, hjärtat gjorde ont för honom. Vad skulle hans fru och barn göra? Han hade blivit torterad utan tvekan. Det viktigaste var att han hade försvarat vårt land mot främmande övergrepp. Vilken av oss hade tjänat fosterlandet bättre då – han, eller jag?
No comments:
Post a Comment