ترجمهی سوئدی بخش هفدهم «قطران در عسل»:
Jag bestämde mig dagen därefter för att med lätt gymnastik och mentala övningar höja min moral. Detta hjälpte mig en hel del och jag fick tillbaka min inre balans. Men ingen kom till cellen eller frågade efter mig i en hel vecka. Detta påminde mig om ryktena som gick bland folk och handlade om att: ”De grep en och sen hörde ingen någonting av honom”. Jag hade ingen spegel för att se hur jag såg ut men det kändes att jag såg ofräscht ut och stank. Min kropps lukt plågade mig själv.
På morgonen den sjunde dagen öppnades cellens dörr två gånger och varje gång släpptes en ny fånge i cellen. Den ena var en medelålders man som hette Monsef och hade en grå och stor mustasch. Hans tinningar hade grånat och han hade tappat håret i hjässan. Han var ingenjör och hade gått ut tekniska fakulteten i Teherans universitet som VVS-ingenjör för länge sedan. Han berättade att de hade tagit hit honom för att förhöra honom om Mehdi Fazilat-kalam som var en beväpnad gerilla på rymmen. Den andra var en ung man, Mohammad Amir-shah-karami, med blåa ögon och tunna blonda hår. Han studerade fysik i tredje året på min högskola och det verkade att även han hade gripits för deltagande i antiamerikansk demonstration. Han hade stark brytning på Esfahani och var en religiös fanatiker.
Jag var glad för att dela cell med några andra för att deras närvaro var bra i alla fall, fyllde ensamheten och man glömde bort minuternas och timmarnas tyngd. Utöver enstaka ord som jag hade växlat med vaktmästarna hade jag inte pratat alls i en hel vecka och att sitta och prata med nya medfångar var för mig en gåva från himlen. Än så länge visste jag ingenting om infiltrerande eller tjallande cellkamrater, och kände mig glad och bekväm med dem.
Knappt någon timme efter ankomsten av nya medfångarna kom frisören och vi togs ut till den lilla korridoren utanför cellen en efter en för att klippa håret. Först tog de Monsef och efter ett tag hörde vi hur han bråkade med frisören som ville raka bort även hans mustasch helt. Monsef kom tillbaka till slut segrande med snaggat huvud och mustaschen i behåll. Jag var sist som satt i frisörstolen och när jag kom tillbaka till cellen skrattade Monsef och Shah-karami åt mitt nya utseende. Monsef sa:
- Du är ju så ung! Är du verkligen 19 årig student? Detta ditt utseende påminner om ingen äldre än en niondeklassare. Inte sant?
Och Shah-karami höll med honom.
Jag kände ingenting stötande i deras skämt och skratt och glädjekänslan för deras närvaro var fortfarande starkare än alla andra känslor för mig.
På eftermiddag fördes vi med ögonbindel till ett badhus med många duschkabiner och vi fick tre minuter på oss för att tvätta oss. Jag kom tillbaka med tvål kvar på kroppen.
Monsef lärde oss att tömma ena ändan av det unkna bröd som vi fick, för att använda det som sked, och att använda brödresterna för att rensa fettet ur skålen för att kunna diska dem lättare och renare. Han hade många och roliga saker att berätta och snart började vi prata om universums tillkomst och olika teorier om det. Monsef pratade om Big Bangteorin. Jag hade läst om denna teori lite här och var. Men Shah-karami trodde bara på Koranen och dess tolkningar och var övertygad om att Koranen var en samling av all vetenskap. Han sa med mycket mystisk ton att vetenskapsmännen i fysik har helt nyligen kommit med teorier om att elektroner är ihåliga bollar, medan trettonhundra år tidigare har samma sak skrivits i Koranen efter uppenbarelse från Gud.
Monsef försökte artigt och med ett avundsvärd lugn förhindra oss från att hamna i ideologisk gräl med varandra och vi fortsatte våra diskussioner mycket vänligt. Jag och Shah-karami gav vår cigarettranson till Monsef och lät honom, i sommaren hetta, sova vid väggen där det fanns ett litet luftintag i fönstret högst upp nära taket.
Två dagar senare flyttades vi med förbundna ögon till tredje våningen. Nya cellen hade inget fönster och var trapetsformad vars smala ända var dränkt i mörkret för evigt.
Efter lunchen, när det var dags för diskning, såg jag ett rum mittemot toaletterna med kaklade väggar och en hög säng och olika redskap, och gissade att detta måste vara tortyrkammaren. Några timmar senare fick jag min gissning bekräftad. En fånge torterades och hans omänskliga, hemska, och skakande skrik beordrade alla till tystnad. Vi tre satt i den mörka cellen i en liten cirkel mittemot varandra i den lilla ljusfläcken som kom från en svag lampa som hängde utanför hålet ovanför dörren. Vi hade kramat var sina knän och våra blickar möttes med varandra med den torterade fångens varje skrik. Varje skrik var som en våt borste som drogs på min rygg. Jag var förvirrad bland mina känslor: ilska, avsky, skräck, medlidande, glädje för att det inte var jag som torterades, nyfikenhet, och många andra otydliga känslor inom mig kämpade mot varandra och växlade plats med varandra.
Även tortyrens slut minskade ingenting av tyngden på vår tystnad. Vi samtalade inte längre och var och en var djupt dränkt i egna plågsamma tankar. Efter en middag som jag knappast kunde svälja, och när jag var på väg att återvända från diskningen, på väg ut ur toalettdörren, förhindrades jag plötsligt av medföljande soldaten och han knuffade mig bakom dörren. Fångarna fick inte se varandra men jag hann i den korta stunden och i en ögonkast se vad jag inte fick se: De höll på att föra en torterad okänd fånge tillbaka till sin cell. Han var medvetslös. Hans huvud hängde på hans bara bröst. Hans vita skjortans knappar var rivna. På skjortans rygg syntes breda ränder av blod. Två soldater hade tagit under hans armar på båda sidor och hans ben drogs svepande på golvet. De blodfläckar som syntes på bandaget i hans fotsulor etsade sig i mitt huvud för evigt. Soldaterna tog honom till cellen, plåtdörren och skjutlåset ekade i korridoren, och först då lät min vakt mig att lämna toaletten. På väg till cellen tittade jag på soldatens ansikte och kunde märka smärta och avsky. På golvet i korridoren syntes två linjer av blod som hade lämnats av torterade fångens fötter. Spåren gick till cellen bredvid vår cell.
Jag berättade ingenting av det jag hade sett till mina cellkamrater men lite senare, när vi förberedde oss för att sova, vaknade fången i cellen bredvid och började kvida. Jag kunde inte sova en blund hela natten.
På morgonen började Monsef att prata med vaktmästarna och klagade över att cellen var mörk, hade inget luftintag, att han var i hög ålder, att kände sig kvävd av mörkret och värmen och brist på luft, och önskade att de flyttar oss tillbaka till andra våningen. Redan före lunchen fick vårt önskemål gehör och vi flyttades till en annan cell en trappa ner.
Det kändes märkligt att administrationen i fängelset gick med på denna önskan. Senare, när vi flyttades till öppna anstalten fick jag höra från Shah-karami och flera andra att Monsef hade tvingats till att bli tjallare och samarbetade med torterarna. Jag trodde inte på dem.
***
Tio år senare, arbetslös, bostadslös, förföljd av Islamiska Republikens säkerhetspolis, bekantskapsnätverket föreslog mig ett VVS-företag för att söka jobb. Väl på plats visade det sig att företagets VD är samma monsef. Min bekant på företaget nämnde honom, det påminde mig om minnena från tio år tidigare och jag bad att få träffa honom. Ingenjör Monsef blev inte glad av att träffa mig, kunde inte komma ihåg mig, och frågade om jag var den medicinstudent som hade plågat honom i fängelset och spridit dåliga rykten om honom. Det var inte jag och jag fick inget jobb eller skydd hos honom heller.
***
Mohammad Amir-Shah-karami var medlem och en av grundarna av religiösa gruppen ”Mahdaviun” som kämpade mot Schahen. Några år efter fängelset dödades han av SAVAKs kulor vid en gatustrid. Hans bror, Mehdi, även han student på vår högskola, också satte sitt liv vid en explosion av en hemmagjord bomb som han körde med sig på en moped i Esfahan.Read More...دنباله (کلیک کنید)
Summary only...
