Jag såg ett litet papper som var fäst på väggen med häftstift och på det hade man skrivit: ”Personalens vaktschema: Arash, Arab, Parvaresh, Tehrani…” och tänkte: ”De har varit slarviga också! Man kan lära sig dessa namn utantill och avslöja dem ute!”
Parvaresh återvände till rummet och satte sig bakom sitt bord. Han hade en bunt med tjocka papper stor som halvsida i handen. Han frågade: - Nå, vad säger du? Har du tänkt färdigt? – och började bläddra och titta i pappren i handen medan han höll dem så att jag såg bara deras baksida. Han tittade än på dem och än på mig och vände dem på borde så att jag såg fortfarande bara baksidan. Han sa:
- Och detta är ett annat smakprov av vad vi kan åstadkomma! Dokument och bevis! Bilder tagna från demonstrationen…
Jag tänkte att han bluffar säkert. Hur kunde de ha tagit bilder? Det fanns ju ingen fotograf där. Hur vet jag att dessa papper är bilder? Jag såg ju inte andra sidan på dem.
- Ser du? Ditt namn finns skrivet på baksidan av dessa foton…
Jag kunde se. Bakom varje blad fanns flera bekanta namn bredvid mitt eget namn. Jag trodde fortfarande att allt detta var en bluff för att lura mig till erkännande. De har säkert skrivit namnen bakom vita papper för att jag ska tro att de är riktiga bilder. Parvaresh sa:
- Vill du se ett smakprov? Kom! Titta! Är det inte du själv här?
Jodå. Det var jag i ett svartvitt foto: jag stod med en grupp på gräsmattan i högskolan, hade en tom läskflaska i ena handen och hade lyft andra knytnäven i luften. Jag höll på att skrika slagord. I nästa fotot sprang alla och jag och Mohammad fanns bland dem.
- Ser du det? Men detta är bara ett smakprov…
Det snurrade i huvudet av all hans ”smakprov, smakprov”. Men hur var det möjligt? Vem? När? Och varifrån togs dessa bilder? Ingen hade pratat om fotografering från studentdemonstrationer dittills. Först när Parvaresh visade alla bilderna började jag komma ihåg hur kravallpolisens minibuss rörde sig konstigt den där dagen. Men bildernas vinkel var inte begränsad till den där bilen och de borde ha tagits från taken av olika byggnader också. Det fanns bilder från hela demonstrationen och dess olika aktiviteter där på bordet. Och hur naiva vi var som lekte kurragömma där på gräsmattan…
Parvaresh följde alla förändringarna i mitt ansikte noga och satt i bakhåll för att slå till i rätt ögonblick. Han sa:
- Förstår du nu? Det finns folk bland er själva som tar dessa bilder och avslöjar namnen. Vad var det jag sa om att vi har all information! Vad tjänar det till om du fortsätter att förneka? Är det inte bäst att du visar att du inte är en av dem, och att du har blivit lurad, och att du inte är av den typen? Va? Vad säger du?
Jag tog ett djupt andetag och sa: - Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är faktiskt inte av den typen. Hela högskolan kokade den dagen. Vart än man gick så kunde man bevittna liknande scener, och…, väl, jag råkade passera bara när dessa bilder togs. Jag var inte med i demonstrationen.
- OK. Men om du är ärlig, om du säger sanningen, och inte var med i demonstrationen, så måste du ju visa detta på något vis. Till exempel borde du ju kunna säga namnen på dem som var med, väl?
Det kändes att jag hade hamnat i en fälla. Det syntes ingen utväg. Antingen måste jag erkänna att jag var med i demonstrationen och försvara dess slagord och ståndpunkter och deltagandet i den, och då bli torterad och fängslad i en lång tid, eller spela oskyldig, säga att jag inte deltog i den och påstå att det har blivit något misstag någonstans på något vis. Logiken och självbevarelsedriften hade drivit mig till det andra alternativet och härmed stod jag på gränsen till att bedra mina vänner.
- Jag känner ingen. Jag går ju i första året.
- Nu börjar du med ”vet inte, känner inte, vill inte säga” igen! Du kommer inte slippa oss förrän du har gett oss några namn.
- Jag kommer ju från en liten fjärran stad och det är inte ett år ens. Jag har inte hunnit göra mig bekant med några. Jag känner ingen av dem som jag såg i demonstrationen. Jag tror att de var från högre årskurser.
- Vill du påstå att du inte känner den som greps tillsammans med dig heller?
- Honom?... Honom… känner jag ju. Vi delar rum i studenthemmet. Men han var inte med i demonstrationen heller.
- Ja, ja. Du behöver inte bli försvarsadvokat till någon nu. Säg bara namnen på dem som finns med i bilderna! – och lämnade bilderna över till mig. Det brann i hela kroppen. Jag svettades. Det tjöt i hjärnan, och jag sökte en utväg från denna fälla, men hittade ingen.
- Den här är jag själv…
- Jasså! Säger du det? Jag känner ju dig väl!
- Och den här är Mohammad…, samma som…
- Jag känner honom också. Står inte hans namn bakom denna bild? Låt mig skriva.
- Jag känner ingen annan. Alla var från höga årskurser…
- Titta noga!
Jag tog lite tid på mig för att titta noga, och hela tiden tänkte på hur jag skulle rädda mig ur Parvareshs klor. Till slut kom jag på att upprepa några av samma namn som jag hade sett bakom bilderna:
- Jag känner honom också. Han heter Khosro, tror jag.
- Bravo! Det var något. Men…, väl, hans namn finns med här! Titta noga igen!
Jag letade en stund till bland bilderna: - Den här heter Hadi.
- Ge hit! Hadi…, Hadi vad? Vad är efternamnet?
- Jag vet inte hans efternamn. Har bara hört att man kallar honom Hadi.
- Titta noga igen.
Jag låtsades igen om att leta bland bilderna några minuter. Jag förstod inte: de kunde ju fråga namnen från högskolans administration. Varför höll de på att fråga det på detta vis och från personer som mig? Var det meningen att krossa mig för att omvandlas till någon som har bedragit sina vänner, eller ville de lägga dem som kände varandra i en grupp och kartlägga ett organiserad nätverk för demonstrationen?
- Jag känner ingen annan.
- Du ljuger!
- Varför måste jag ljuga? Jag kunde ju inte säga några namn alls och påstå att jag inte känner någon alls, om jag ville ljuga. Jag har sagt allt vad jag vet. Det är inte mitt fel att jag inte känner några andra av dem som finns med på bilderna. Vill ni att jag ska ge några falska namn? – och kom på att det också kunde vara ett sätt och jag hade kunnat ge en handfull falska namn till dem. Men om de hade visat bilderna till några andra och de hade sagt deras riktiga namn, vad skulle hända då? Så långt ångrade jag inte mig och hade inte lämnat någon ny information till dem.
Asghar kom in i rummet och sa:
- Bra, bra! Jag hörde att du har blivit en fin pojke. Kom! Jag fyller i ett nytt papper och vi skriver tillsammans. Men akta dig så att jag inte tvingas att riva den som förra gången. Annars lämnas du över denna gång till doktorn. Förstår du?
Han flyttade min stol närmare sitt bord och fyllde sidhuvudet i ett nytt förhörsprotokoll. Jag var glad att hade sluppit återvändsgränden som Parvaresh hade tvingat mig in i, än tillfälligt. Denna gång anklagade förhörsledaren mig för att ha deltagit i kravaller mot landets säkerhet. Jag letade efter en lämplig mening för att försvara mig mot denna anklagelse, och under tiden gick Asghar ut för att hämta en kopp te för sig själv.
En annan fånge togs in i rummet och satte sig mittemot Parvaresh. Jag kastade ett kort blick mot honom, men eftersom kände jag inte igen personen och dessutom var djupt insjunken i mina tankar för att formulera ett svar, ägnade jag ingen uppmärksamhet åt honom eller Parvaresh. Jag hörde bara att Parvaresh frågade honom:
- Hur har du det herr Massud? Är allting tillräckligt bra?
Massud sa: - Bra kan man inte säga! Varför delar ni ut så lite cigaretter? Får jag ta en av era cigaretter?
- Självklart! Varsågod!
Jag återvända till mina egna tankar och hade ingen nyfikenhet för att höra vad de säger till varandra. Ibland hördes att de skojade och skrattade och ibland hörde jag att Massud ville ha en cigarett igen. Däremellan hörde jag att Parvaresh frågade honom ”känner du honom?” och då blev jag nyfiken. Jag vände och tittade på Massud. Han skakade på huvudet och sa:
- Nej. Jag känner inte honom.
Parvaresh frågade mig:
- Du då? Känner du honom?
- Nej…
Massud frågade mig:
- Studerar du också på Tekniska Högskolan?
- Ja.
- Vilken linje?
- Maskinteknik.
- Nämen, jag går ju också i maskinteknik. Tredje året. Har du inte sett mig hittills?
- Nej…
Parvaresh sa: - Sluta nu! Det var inte meningen att du skulle förhöra folk!
- I så fall ge mig en cigarett till då!
- Vad är det med dig? Du rökte slut på hela mitt paket.
- Vad ska jag göra? Jag brukade röka två paket per dag men nu ger ni bara tre stycken om dagen, och det den billiga ”Zar” som är gjord av ved i stället för tobak.
- Jasså! Är du missnöjd med vårt hotell nu? Du förtjänar inte ens det du får. De borde sluta även med det så att du piggnar upp och ger nya namn på de aktiva.
- Jag gav ju så många namn. Är ni fortfarande inte nöjda?
- Titta på de där bilderna noggrant igen och se om du känner några fler.
- Detta är samma herr Khosro Ghadiri.
Parvaresh sa till mig att gå och titta och se om jag känner igen personen. Jag gick och tittade, men jag kände inte honom, och sa:
- Nej, jag känner inte honom. Han, som nästan alla andra, är också från högre årskurser. Jag känner inte de äldre. Alla var från höga årskurser.
Massud sa: - Men jag tycker att de flesta var från låga årskursen!
Parvaresh flinade och sa: - Ja, ja! Vem mera?... Titta noga!
Jag återvände till min stol. Massud fortsatte:
- Den här är Farhang. Och detta är ju han – och pekade på mig – ni vet säkert hans namn och det behövs inte att jag berättar det för er, vilket jag inte ens vet! Detta är självaste jag; och den här är konstigt att syns överallt, men jag vet inte hans namn. Och den här är Ghadiri igen.
Asghar kom tillbaka och mitt förhör fortsatte. Jag var koncentrerad djupt på formuleringen av mina svar och märkte inte när de tog Massud tillbaka till hans cell. Asghar tryckte på att jag skulle skriva att var med i demonstrationen men jag erkände bara att ha varit närvarande på plats och inte för att delta i demonstrationen, utan för att av nyfikenhet tittat på händelserna. Han verkade ha glömt bilden där jag hade lyft knytnäven. Det verkade att de hade förstått att jag inte var någon av de aktiva, och det behövdes inte riva förhörsprotokollet eller hota eller slå mig igen. Asghar ville också ha namnen på deltagarna och jag ursäktade mig med att vara från småstaden och första året, och skrev bara Mohammads namn och några upprepade gamla namn som jag hade sett bakom bilderna. Han visade inga bilder. Parvaresh var inte närvarande. Han hade kanske tagit bilderna med sig för att visa upp till någon annan. Jag var glad för att jag hade sluppit denna del med hedern i behåll och inte hade angett och skadat någon.
Och äntligen var förhöret slut. Jag visste inte vad klockan var. Det kändes att det var någon timme efter middag. Jag var dödstrött. Förhöret hade tärt på hjärnan mycket mer än vilken svår tentamen som helst. Jag var helt dåsig och tomt i hjärnan. Det kurrade i magen. Asghar beordrade att jag skulle tas tillbaka till cellen. En soldat kom, förband mina ögon med en bindel, tog mig nerför trappor och förde in i cellkorridoren. Denna gång kastade de mig i cell nummer 15. Cellens plåtdörr stängdes med ett torrt ljud bakom mig. Jag lämnade de två arméfiltarna som jag hade fått på golvet, och började studera läget på platsen och omgivningen.
Cellen var en och en halv meter gånger två meter stor. Höjden av plåtdörren var kortare än min längd och det var nära att jag skulle slå pannan i dörrkarmen när jag var på väg in. Det fanns ett fyrkantigt hål med ett stålnät ovanför dörren och bakom nätet hängde en naken och släkt lampa. I väggen mittemot fanns ett fönster vars bredd var lika med cellens bredd. Det täcktes av ett kraftigt stålnät inifrån och stålräcke utifrån. Glasrutorna var målade upp till ögonhöjd och det gick inte att se utanför fönstret. Med nätet inifrån och räcket utifrån fanns det ingen möjlighet kvar att putsa rutorna och därmed var rutorna ovanför målade delen gråa av många års rök, damm, imma, och annat smuts. Väggarna var gulaktiga, också grånad av smuts, och kelimen på golvet hade ändrat färg till helt grå av all damm och smuts.
Jag lyfte mig på tån och tittade ut ovanför målade rutor. Ville veta var jag var. Bortom smutsiga glasrutorna syntes ingenting annat än toppen på några träd, och några plåttak. Jag tittade längst till vänster och längst till höger så långt bort jag kunde se. Längst ut till vänstra sidan och långt bort kunde jag se en hög byggnad med en vägg av marmor på vilket fanns en mycket bekant figur gjord av neonlampor. Den var släkt. Jag stod där en stund helt trött och dimmig i huvudet, sedan la mig på golvet, la huvudet på vikta filtar, och somnade omedelbart.
***
Khosro Ghadiri vars namn Massud upprepade under förhöret hette egentligen Mohammad-Djavad Ghadiri Kafraii. Nio år därefter, enligt iranska myndigheter, lade han en bomb i en bandspelare på Ali Khameneiis (Irans nuvarande ”andlige ledares”) talarstol, då han inte var någon statlig personlighet än, och skadade hans högra hand. Ghadiri har varit försvunnen sedan dess.
