30 July 2020
تصحیح دو نام
۱- در طول بیش از سی سال گذشته در برخی از نوشتههایم نام کسانی را که در سال
۱۳۶۱ به پاکستان رفتند تا اطلاعات مأمور فراری ک.گ.ب ولادیمیر کوزیچکین را
دربارهی حزب توده ایران بگیرند، بر پایهی اطلاعات ناقص موجود، محمدجواد
مادرشاهی، فارغالتحصیل دانشگاه صنعتی آریامهر (شریف) و رئیس سابق انجمن حجتیه،
و حبیبالله عسکراولادی، رهبر حزب مؤتلفه اسلامی، مینوشتم. بهتازگی یکی از
خوانندگان پیگیر وبلاگم، آقای «محمد ا.» آگاهم کردند که ایرج جمشیدی در
برنامهی تلویزیونی خود تکهای از یک سخنرانی محمدجواد مادرشاهی را پخش کرده، و
مادرشاهی در آن سخنرانی اعلام کردهاست که کسی که او را در آن مأموریت اطلاعاتی
همراهی کرد حبیبالله بیطرف، یکی از رهبران ششگانهی دانشجویان اشغالگر سفارت
امریکا در تهران بود و نه عسکراولادی. ضمن سپاس از محمد ا. این نام را در همهی
نوشتههای پیشینم اصلاح میکنم. آن بخش از برنامهی تلویزیونی ایرج جمشیدی را در
این نشانی میتوان
دید.
۲- در جدولی که از نامهای دانشجویان دانشگاه صنعتی آریامهر (شریف) کشته شده در
فعالیت سیاسی فراهم کردم، نام یکی از اعضای سازمان پیکار را به مدت بیش از ده
سال «زهره میرشکاری» ثبت کردهبودم. بهتازگی با یادآوری آقای بهروز جلیلیان
روزنامهی اطلاعات سوم مرداد ۱۳۵۳ را یافتم که اسامی قبولشدگان کنکور سراسری
آن سال را منتشر کرده، و آنجا نام این شهید سازمان پیکار «زهره شکاری» نوشته
شدهاست. با سپاس از بهروز جلیلیان، این نام را نیز در آن جدول
و نیز در همهی نوشتههایی که از او یاد کردهام، تصحیح کردم.
27 July 2020
دیدارهای احسان طبری - ۱۱
منوچهر هلیلرودی عکس از وبگاه رادیو زمانه |
دیدارهایی که صورت نگرفت
در دورانی که خانهی طبری هنوز در طبقهی دوم خانهی خانم فخری بینیاز (خواهر آذر بینیاز و همسر سابق داود نوروزی) در امیرآباد شمالی (کارگر شمالی) قرار داشت، پیام آوردند که شخصی بهنام آقای قزلایاغ بسیار مایل است که طبری را ببیند و در خانهاش از او پذیرایی کند. شمارهی تلفن و نشانی هم دادهبودند، که از قضا در همان محله بود.
طبری او را نمیشناخت. من خانم ثریا قزلایاغ را از هنگامی که در کتابخانهی مرکزی دانشگاه صنعتی آریامهر (شریف) کار میکرد، و همچنین برای کتابهای کودکان که مینوشت، دورادور میشناختم. تا امروز هم نمیدانم که آیا ایشان با آقای قزلایاق نسبتی داشت، یا نه. به نظرم میرسید که نام آقای قزلایاغ را در زمرهی وکلای مدافع افسران تودهای در دادگاههای پس از کودتای ۲۸ مرداد خواندهام. اینها را به طبری گفتم. او از من خواست که تلفن بزنم و ببینم او کیست و چه میخواهد.
در طول چند روز بارها تلفن زدم، اما هر بار شنیدم که آقای قزلایاغ منزل نیستند. سرانجام طبری پیشنهاد کرد که به در خانهی او بروم، و رفتم. جوانی تیپ دانشجویی در را گشود، با شنیدن موضوع، مرا برد، در اتاق پذیرایی نشاند، و گفت که میرود به طبقهی بالا تا به پدرش بگوید که بیاید پایین، و مرا تنها گذاشت و رفت.
بیش از نیم ساعت آن پایین در سکوت و تنهایی نشستم، و سرانجام، با سابقهی تلفنهای بی سرانجام، برخاستم و از خانهی آقای قزلایاغ بیرون آمدم!
طبری گفت: «پس ما تلاش خودمان را کردیم!» و دیگر خبری از آقای قزلآیاغ نشد.
***
پیامی آمد که میگفت منوچهر هلیلرودی خواستار ملاقات و گفتوگو با طبریست. هلیلرودی نویسنده بود، عضو سازمان فداییان خلق ایران، و یکی از مبتکران انشعاب از سازمان فداییان خلق ایران (اکثریت)، که به «منشعبین ۱۶ آذر» (۱۳۶۰) یا «گروه کشتگر – هلیلرودی» معروف شدند و در اعتراض به نزدیکی فداییان به حزب توده ایران، از سازمان «اکثریت» انشعاب کردند.
طبری اغلب موافق گفتوگو بود و از این دیدار هم استقبال کرد. همهی قرار و مدارها گذاشتهشد، پیامها رد و بدل شد، روز و ساعت دیدار معین شد، اما ساعاتی پیش از آن که طبری را به محل دیدار ببرم، خبر آمد که کیانوری مخالف این دیدار است، و قرار به هم خورد.
منوچهر هلیلرودی در اوج جوانی متأسفانه بیمار شد و در ۳۰ آبان ۱۳۶۱ از جهان رفت.
***
مجموعهی دیدارهای احسان طبری را در این نشانی مییابید.
متن همهی دیدارها در فورمت پی.دی.اف. در این نشانی.
21 July 2020
دیدارهای احسان طبری - ۱۰
کارکنان راهآهن تهران تبعیدی به جزیره خارک - ۱۳۳۳. عکس از احسانی. ضیا طبری نشسته، نفر دوم از راست. |
ضیا طبری و همسرش فروغ خانم در پایان دههی ۱۳۲۰ و آغاز دههی ۱۳۳۰ از دانشجویان پر شور و فعال هوادار حزب توده ایران بودند. ضیا طبری در سال ۱۳۳۲ کمی پس از کودتای ۲۸ مرداد دستگیر شد. او در آن هنگام در راهآهن تهران کار میکرد و علت دستگیری او و گروه بزرگی از کارگران راهآهن «کشف» مواد منفجره در جعبههای میوه در انبار راهآهن در آستانهی استقبال شاه از مادرش در ایستگاه راهآهن بود. این مواد منفجره متعلق به قاچاقچیان بود و ربطی به تودهایها نداشت. اما برای آنان پروندهسازی کردند. این گروه چندی در زندان قصر بودند، و سپس همه را به جزیرهی خارک تبعید کردند.
مشروح ماجرای «کشف» مواد منفجره در راهآهن تهران را علیاصغر احسانی، یکی دیگر از تبعیدیان خارک، در کتاب خاطراتش نوشتهاست[۱، ۳۴۲]. او بارها از ضیا طبری یاد میکند و از جمله مینویسد: «یکی از اسرا، ضیا طبری، فارغالتحصیل رشتهی خط و ساختمان راهآهن بود. به وسیلهی طبری با دستیاری گروهی دیگر از رفقا ما توانستیم آهنپارههای پوسیده و ریلهای زنگزدهی باقیمانده از زمان اشغال هلندیها و انگلیسیها را سرهمبندی کرده با هر بدبختیای بود خط آهنی بین چاه آب و آشپزخانه و خط دیگری بین اردوگاه و اسکله بسازیم. گاه و بیگاه ریل و واگن قراضه و زهواردررفته [...] به علت فرسودگی خراب میشد [...] که بلافاصله طبری و چند رفیق دیگر بهطور داوطلب به سراغ ریل و واگن میرفتند و در آن گرمای سوزان و طاقتفرسا عرقریزان با سختی و مرارت و وصله و پینه خط آهن را روبهراه میکردند»[۱، ۳۹۹ و ۴۰۰].
کریم کشاورز نیز در کتاب خاطراتش از خارک، بارها از ضیا طبری یاد میکند. او از جمله مینویسد: «طبری (دانشجو و کارمند فنی راهآهن) [...] متصدی کتابخانهی کوچک اردوگاه زندانیان است»[۲، ۶۲، نیز ۸۸، ۹۰، و...]
اکنون که به خانهی ضیا طبری میرفتیم، او دیگر در جهان نبود. در این خانه اغلب بحثهای داغ سیاسی جریان داشت. آنجا با برادرزادهی احسان طبری، خانم دکتر شهران طبری و شوهر سابق ایشان آقای نفیسی آشنا شدم. شهران که در بخش فارسی رادیوی بیبیسی کار میکرد، پس از انقلاب از انگلستان به ایران بازگشتهبود و در دانشگاههای تهران علوم سیاسی تدریس میکرد. او و شوهرش هنگام این مهمانیها اغلب طبری را به اتاق جداگانهای میبردند و ساعتها از سیاست «اتحاد و انتقاد» حزب با حاکمیت جمهوری اسلامی، انتقاد میکردند و بحث میکردند. با این حال طبری همواره هر دوی آنان را دوست میداشت.
واپسین باری که در خانهی فروغ خانم بودیم، پاییز ۱۳۶۱، شهران از دانشگاه «پاکسازی» شدهبود و به انگلستان برگشتهبود. هنگامی که برای بازگشت با طبری و آذر از آن خانه بیرون آمدیم، در کوچهی باریکی که رهگذری نداشت، دو جوان آراسته را دیدم که دارند از ماشین من دور میشوند. به کنار ماشین رسیدم، کلید انداختم و درش را باز کردم. در این لحظه آن دو رو گرداندند و مرا نگاه کردند. ما اکنون دیگر میدانستیم که دستگاههای امنیتی به مأمورانشان ظاهری آراسته دادهاند تا مردم آنان را با بسیجیهای ژولیده و ریشو یکی نگیرند و نفهمند که اینان امنیتچی هستند!
آنان در یک ماشین شیک و بزرگ امریکایی نشستند و به راه افتادند، و تازه در این هنگام بود که دیدم شیشهی سمت سرنشین ماشین مرا شکستهاند و یک رادیوی کوچک ترانزیستوری را که در ماشین داشتم (خود ماشین رادیو نداشت)، بردهاند.
دقایقی طول کشید تا خرده شیشهها را از روی صندلی سرنشین پاک کنم تا طبری بتواند آن جا بنشیند. شک نداشتم که این کار همان دو جوان بوده، و در فکرم بیش از آن که برای شکستن شیشه و از دست رفتن رادیو ناراحت باشم، پیوسته به این میاندیشیدم که این امنیتچیها کدام ابزار شنود و ردگیری را در ماشین کار گذاشتهاند؟
تا روزها پس از آن ماشین را زیر و رو کردم، اما چیزی نیافتم.
ـــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ
[۱] «قیام افسران خراسان و حماسه خارک»، خاطرات علیاصغر احسانی، تهران، نشر علم، چاپ اول ۱۳۷۸.
[۲] «چهارده ماه در خارک (یادداشتهای روزانه زندانی)»، کریم کشاورز، تهران، انتشارات پیام، چاپ اول پاییز ۱۳۶۳.
19 July 2020
Tjära i honung - 21
ترجمهی سوئدی بخش بیستویکم «قطران در عسل»:
Vi slår de falska intensivarbetare - کارکنان ضربتی دروغین را میکوبیم |
Natjalnik kom, hans biträde kom, många andra kom och gick som jag aldrig hade träffat innan dess. De utfrågade Sasha, och den glada och alltid så skrattfärdiga Sasha skrattade inte nu, utan var allvarsam. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel. Hade jag förstört alla dessa nära ett tusen stycken små kugghjul? Hade jag skadat fräsmaskinen? Jag frågade Sasha några gånger viskande om vad som hände, men han som brukade avvisa alla problem med ett leende och handrörelsen som om han slog en tennisboll till golvet och ordet "pajdåt!" (пойдет = det går an, det löser sig), var nu sammanbiten och svarade tyst bara med "nitjevå!" (нечего = det är inget, det är lugnt) och visade därmed att han inte ville prata mer.
Vi, tolv stycken som arbetade med fräsningen och slipningen av kugghjul, var medlemmar av en arbetarbrigad. Det innebar att allt vad var och en tillverkade, likaså alla förstörda stycken räknades samman till hela brigaden. Sasha var ledaren för vår team. Han var medlem i kommunistiska partiet men stämde inte alls med den bild av "kommunist" som Glukhovitj hade målat upp för mig: han var arbetsam, flitig, och duktig; han behärskade arbetet bättre än alla andra, han var i rörelse hela tiden och slet mycket mer än alla medlemmarna i gruppen.
Parallellt med denna tysta uppståndelse, kunde jag se, att mina arbetskamrater samlades lite längre bort, pratade allvarsamt med varandra, och tittade på mig lite då och då. Men när jag gick mot dem så blev de tysta och gick åt var sitt håll. De samlade sig ibland runt Sasha och med aggressiva gester sa saker till honom. Allt tydde på att jag hade gjort en stor tabbe. Men vad? Jag hade utfört allt enligt vad Sasha hade lärt mig: hade mätt regelbundet, hade granskat skären ofta, hade kylartvålen påslagen hela tiden... Vad hade jag gjort för fel? Vad hade jag gjort för fel? Det var ingen som ville säga någonting.
När besöket av alla bossarna tog slut så lät Sasha mig förstå att den mängd kugghjul som jag hade fräst, var tre dagars jobb som jag hade utfört det hela på mindre än en skift, och därmed hade jag förstört för brigaden och sänkt styckpriset för det arbete som vår brigad fick betalt för avsevärt. Vilket fiasko hade jag åstadkommit! Jag hade ingen aning om att vi fick betalt för vårt jobb på det viset. Och jag kunde inte komma ihåg om Sasha hade sagt någonting om detta. Eller kanske han hade sagt och jag hade missat det i verkstadens öronbedövande buller, eller beroende på hans blandning och ryska och vitryska? Därtill hade han försvunnit någonstans i dag och hade inte kommit och inspekterat hur jag jobbar. Om det fanns mycket jobb att göra och utspridda på alla maskiner, då skulle jag jobba med nio maskiner, och då kanske hade jag inte hunnit med att jobba med just denna maskin, och då kanske skulle det ta längre tid att fräsa just dessa stycken. Men i dag hade jag bara denna maskin och hade stått vid den för att avsluta jobbet. Jag kunde inte stå sysslolös. Även när jag stod och väntade med att maskinen skulle utföra sitt jobb så rasade en hel värld med sorg och elände på mitt huvud. Vad skulle jag göra? Arbetskamraterna pratade och skämtade med varandra, skrattade och var glada. Men jag förstod ju inte riktigt deras språk och begrep mig ju inte på motiven av deras skämt. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Fyra stycken av mina sorgebröder på var sin vrå av denna stora verkstad, och fem till på andra verkstäder i fabriken, hade säkert var sina bekymmer. Därmed fick jag stanna vid denna maskin och hålla mig upptagen. Eller ville jag, kanske, göra en uppvisning och visa "se här hur bra jag kan jobba!" med en förhoppning om att de kanske skulle ge mig ett bättre arbete? Vad vet jag... Vad vet jag...
Jag hade utsatt Sasha för en besvärlig situation. Han hade lyckats med att förhala jobben och förlänga tiden för leveransen med diverse förevändningar och därmed hade hållit stycktariffen högt i brigadens vinning. Men nu när jag hade avslöjat att det gick att jobba fortare, så partiledarna och verkstadscheferna höll på och förhörde honom. Jag hade verkat mot brigadens och mot min egen förtjänst. Jag skämdes oerhörd och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag följde Sasha vart han än gick och upprepade en enda mening som jag hade hunnit lära mig för en sådan situation: "Jag visste inte... Jag visste inte...". Han stannade upp till sist, spottade på verkstadsgolvet, vände sig mot mig, och medan torkade sina oljiga händer med en trasa, sa: I helvette med dem! Vi får vänta och se hur det går – och skyndade vidare.
***
Några dagar senare hittade polisen svårt misshandlade och medvetslösa kroppen av en av oss iranier i mörkret nära hans arbetsplats och tog honom till sjukhuset. Vi fick höra om vad som hade hänt först när han vaknade och kunde prata: Hans arbetskamrater på en tegelfabrik hade dukat med vodka och tilltugg någonstans avsides och bortom natjalniks (chefs) syn och höll på och söp på arbetstiden. De hade bjudit in även vår kamrat men han hade vägrat hänga med. Han hade med stor stolthet slagit knytnäven i bröstet och hade skrutit genom att ropa högt: "Jag är kommunist! Jag är kommunist!". Han menade att han ville arbeta ärligt som en sann kommunist. Han hade gått och ensamt bränt så mycket tegel som skulle brännas i ett par skift och därmed hade lyckats med att sänka lönen per tegel för sig och för arbetskamraterna till obefintliga nivåer. Kamraterna hade kommit till honom några gånger och avrått honom av vad han höll på med och bett honom att låta bli men han hade vägrat. Därför hade de efter arbetspassen stått och väntat på honom i mörkret utanför tegelbruket, och hade misshandlat honom så mycket han kunde tåla.
13 July 2020
دیدارهای احسان طبری - ۹
طبری خالهای هم داشت به نام ملوک خانم که یکی دو بار به خانهی ایشان بردمشان، اما خود نماندم؛ و نیز پسرخالهای به نام آقای ناصر ملکی، کمی سالمندتر از خود طبری، که نمیدانم پسر همین ملوک خانم بودند، یا پسر خالهای دیگر. او خود نیز گویا دستی به قلم داشت، کارهای پژوهشی میکرد، و مطالبی از او منتشر شدهبود.
یکی دو بار نیز به خانهی آقای ملکی رفتیم، طبری مرا با ایشان آشنا کرد، و در حضور خود او به من گفت که ناصر از هر نظر امین اوست، و اگر اتفاقی افتاد، یا اگر خواستم کپی نوشتههای او را برای نگهداری به جایی امن بسپارم، میتوانم به این پسرخاله رجوع کنم.
در مدتی که با نوشتههای طبری سروکار داشتم، یک کپی از متن اصلی یا تایپشدهی نوشتهها را نیز به آقای ملکی میسپردم، از آن جمله بود فتوکپی مجموعهی یادهای طبری با عنوان «از دیدار خویشتن».
و دست روزگار آن «اتفاق» را پیش آورد: در ۱۷ بهمن ۱۳۶۱ بخش بزرگی از رهبران حزب را بازداشت کردند، اما به طبری دست نیافتند. من او را بردم و در خانهای که خود انتخاب کرد پنهانش کردم. سپس، به پیشنهاد من، برای آن که با دستگیری یا تعقیب من، جای او لو نرود، آقای ناصر ملکی او را جابهجا کرد و خود شد رابط میان من و طبری.
ناصر ملکی از تودهایهای قدیمی بود، اما پس از انقلاب حاضر نبود به حزب نزدیک شود، زیرا از کسانی بود که معتقد بودند فرجالله میزانی (جوانشیر) چندی پس از کودتای ۲۸ مرداد ۱۳۳۲ دستگیر شده، با فرماندار نظامی تهران سرهنگ زیبایی تبانی کرده که آزادش کنند، تا جای خسرو روزبه را لو بدهد. همین کار را کردهاند، و جوانشیر پس از دستگیری روزبه به شوروی رفته، و اکنون شده یکی از رهبران حزب.
نخستین پرسش آقای ملکی در روزی که رابط من و طبری شد، این بود که چه کسانی از رهبران حزب را هنوز نگرفتهاند؟ با شنیدن این که جوانشیر را هنوز نگرفتهاند، گفت:
- من پرویز (طبری) را به جوانشیر نمیدهم که او را مثل روزبه دودستی تحویل پلیس بدهد و خودش بزند به چاک. من به او اعتماد ندارم. اما اگر حیدر (مهرگان – رحمان هاتفی) را پیدا کردی، مخلصش هستم. تو فقط حیدر را برای من پیدا کن!
روز ۲۲ بهمن ۱۳۶۱ ارتباط ناصر با بقایای سازمان نوید و رحمان هاتفی برقرار شد، و او طبری را تحویلشان داد (بنگرید به «قطران در عسل»، بخش ۸۸). میدانیم که در اردیبهشت ۱۳۶۲ سرانجام طبری را نیز یافتند و دستگیر کردند (بنگرید به «با گامهای فاجعه»، نشر دوم، ۱۳۹۶، ص ۸۸).
آقای ملکی گویا با احساس نزدیکی بدرود زندگی، در مشورت با دوست دیرینش مرتضی زربخت تصمیم میگیرد که آنچه را از نوشتههای طبری که من به او سپردهبودم، به سازمان اسناد و کتابخانهی ملی ایران بسپارد. واسطهی این کار آقای محمدعلی شهرستانی بود که از آن میان مجموعهی «از دیدار خویشتن» را شایستهی انتشار تشخیص داد و در سال ۱۳۸۲ منتشرش کرد (تهران، نشر بازتابنگار)، حال آن که پیش از آن من همان کتاب را با حاشیهنویسی مفصل دو بار در خارج منتشر کردهبودم (چاپ اول ۱۳۷۶، چاپ دوم ۱۳۷۹، هر دو نشر باران، استکهلم). توضیح بیشتر دربارهی انتشار «از دیدار خویشتن» در این نشانی.
آقای شهرستانی در «یادداشت ویراستار» در مقدمهی «از دیدار خویشتن»، دیگر نوشتههای طبری را که به سازمان اسناد ملی ایران سپردهاند، نام بردهاند و توضیحی کوتاه بر هر کدام نوشتهاند. در این نشانی ببینید، یا در «باشگاه ادبیات» در فیسبوک.
یادداشت و پیشگفتار من بر چاپ دوم «از دیدار خویشتن» در این نشانی.
یکی دو بار نیز به خانهی آقای ملکی رفتیم، طبری مرا با ایشان آشنا کرد، و در حضور خود او به من گفت که ناصر از هر نظر امین اوست، و اگر اتفاقی افتاد، یا اگر خواستم کپی نوشتههای او را برای نگهداری به جایی امن بسپارم، میتوانم به این پسرخاله رجوع کنم.
در مدتی که با نوشتههای طبری سروکار داشتم، یک کپی از متن اصلی یا تایپشدهی نوشتهها را نیز به آقای ملکی میسپردم، از آن جمله بود فتوکپی مجموعهی یادهای طبری با عنوان «از دیدار خویشتن».
و دست روزگار آن «اتفاق» را پیش آورد: در ۱۷ بهمن ۱۳۶۱ بخش بزرگی از رهبران حزب را بازداشت کردند، اما به طبری دست نیافتند. من او را بردم و در خانهای که خود انتخاب کرد پنهانش کردم. سپس، به پیشنهاد من، برای آن که با دستگیری یا تعقیب من، جای او لو نرود، آقای ناصر ملکی او را جابهجا کرد و خود شد رابط میان من و طبری.
ناصر ملکی از تودهایهای قدیمی بود، اما پس از انقلاب حاضر نبود به حزب نزدیک شود، زیرا از کسانی بود که معتقد بودند فرجالله میزانی (جوانشیر) چندی پس از کودتای ۲۸ مرداد ۱۳۳۲ دستگیر شده، با فرماندار نظامی تهران سرهنگ زیبایی تبانی کرده که آزادش کنند، تا جای خسرو روزبه را لو بدهد. همین کار را کردهاند، و جوانشیر پس از دستگیری روزبه به شوروی رفته، و اکنون شده یکی از رهبران حزب.
نخستین پرسش آقای ملکی در روزی که رابط من و طبری شد، این بود که چه کسانی از رهبران حزب را هنوز نگرفتهاند؟ با شنیدن این که جوانشیر را هنوز نگرفتهاند، گفت:
- من پرویز (طبری) را به جوانشیر نمیدهم که او را مثل روزبه دودستی تحویل پلیس بدهد و خودش بزند به چاک. من به او اعتماد ندارم. اما اگر حیدر (مهرگان – رحمان هاتفی) را پیدا کردی، مخلصش هستم. تو فقط حیدر را برای من پیدا کن!
روز ۲۲ بهمن ۱۳۶۱ ارتباط ناصر با بقایای سازمان نوید و رحمان هاتفی برقرار شد، و او طبری را تحویلشان داد (بنگرید به «قطران در عسل»، بخش ۸۸). میدانیم که در اردیبهشت ۱۳۶۲ سرانجام طبری را نیز یافتند و دستگیر کردند (بنگرید به «با گامهای فاجعه»، نشر دوم، ۱۳۹۶، ص ۸۸).
آقای ملکی گویا با احساس نزدیکی بدرود زندگی، در مشورت با دوست دیرینش مرتضی زربخت تصمیم میگیرد که آنچه را از نوشتههای طبری که من به او سپردهبودم، به سازمان اسناد و کتابخانهی ملی ایران بسپارد. واسطهی این کار آقای محمدعلی شهرستانی بود که از آن میان مجموعهی «از دیدار خویشتن» را شایستهی انتشار تشخیص داد و در سال ۱۳۸۲ منتشرش کرد (تهران، نشر بازتابنگار)، حال آن که پیش از آن من همان کتاب را با حاشیهنویسی مفصل دو بار در خارج منتشر کردهبودم (چاپ اول ۱۳۷۶، چاپ دوم ۱۳۷۹، هر دو نشر باران، استکهلم). توضیح بیشتر دربارهی انتشار «از دیدار خویشتن» در این نشانی.
آقای شهرستانی در «یادداشت ویراستار» در مقدمهی «از دیدار خویشتن»، دیگر نوشتههای طبری را که به سازمان اسناد ملی ایران سپردهاند، نام بردهاند و توضیحی کوتاه بر هر کدام نوشتهاند. در این نشانی ببینید، یا در «باشگاه ادبیات» در فیسبوک.
یادداشت و پیشگفتار من بر چاپ دوم «از دیدار خویشتن» در این نشانی.
11 July 2020
Tjära i honung - 20
ترجمهی سوئدی بخش بیستم «قطران در عسل»:
Under de gångna veckorna hade jag nästan glömt Mohammad som greps tillsammans med mig. Men tanken om fadern, minnena från högskolan, och oron över ofullbordade tentamen kom tillbaka då och då och plågade mig. En dag öppnades celldörren och de sa att jag och Shah-karami skulle packa och förbereda oss, för vad? sa de inte. Vad förväntade oss? Ingenjör Monsef tyckte att de tänker släppa oss: ”ni har ju inte gjort något”.
Vi hade ingenting att packa. Det var bara att vika filtarna, lägga plastmuggen ovanpå dem, och sitta och vänta. Jag hade ett kaos i huvudet. Ville de verkligen släppa oss? Monsef hade rätt. Vi hade ju inte gjort någonting. Vid ett eventuellt frigivning skulle jag åka direkt hem till farbror för att informera dem och ringa hem till Ardebil. Ardebils automatiska telefoncenter hade kommit igång helt nyligen och vi hade ett fyrsiffrigt telefonnummer hemma numera. Därefter skulle jag åka till högskolan för att åtgärda problemet med frånvaron från tentamen, och dricka mig mätt med te!
Någon timme senare kom en soldat och beordrade oss att följa med. Monsef tog avsked från oss. Han var ledsen och nedstämd. Soldaten stängde celldörren i hans ansikte och tog oss med. Vid utgången från korridoren fick vi lämna filtarna och muggarna på ett bord, de förslöt våra ögon, och vi fortsatte ut till trappor. Nere i bottenvåningen gick vi in i vakthavande officerens rum. De öppnade våra ögon, lämnade tillbaka våra strumpor, skosnören, bälten, klockor, och pengar, och vi fick skriva under var sitt kvitto. Jag hade inte mer än 4 tumaner och några rialer. Detta räckte, på den tiden, bara till ett paket cigaretter av märket Winston, eller två kuponger för studentluncher. Men höll de verkligen med att släppa oss? En blek glädje höll på att gro djupt inne i mitt hjärta men jag ville inte släppa loss den än så länge.
De förslöt våra ögon igen, tog ut oss från byggnaden och in i en jeep, och sa att vi skulle böja huvuden neråt så att ingen ser oss utifrån, och jeepen rullade i väg. Av de upprepade externa ljuden som jag kunde höra, och av jeepens rörelsemönster gissade jag att de körde bara runt i en kort sträcka. Jeepen stannade efter några minuter, vi fick gå av, de tog oss genom en dörr och vi fick lyfta foten i höjd med knäet för att kunna passera dörröppningen. Dörren stängdes bakom oss. Det märktes även genom ögonbindeln att här var mörkare än utanför dörren. Här luktade fuktigt och unket. Vi fick order om att ta bort ögonbindeln. Vi var i en hall. Det fanns en port bakom oss varifrån vi hade kommit in, och det fanns en liknande port några meter bort framför oss genom vilken hördes ett märkligt oväsen. Det fanns ett rum på vänster sida som var belyst med en naken och smutsig lampa som hängde från taket. Där satt en polis bakom ett bord. Soldaten som följde oss räckte fram några papper till polisen, fick en underskrift i ett av pappren, och gick sin väg. Polismannen kastade pappren på bordet och tog oss med sig. Vi visste fortfarande inte vart vi var på väg.
Polismannen öppnade porten på andra sidan hallen, och plötsligt rasade en stor lavin av oväsen och stank över oss. Andra sidan av porten var en egendomlig värld. Aldrig, inte ens i mina värsta mardrömmar hade jag råkat ut för en sådan värld. Massor av smutsiga, trasiga, och ovårdade människor kröp in och på varandra som maskar. Det var en stor sal där det inte fanns någon plats kvar på golvet att sitta. Överallt var täckt med dammiga och grumliga varelser som satt eller låg. Hur många hundra var de? Några slumrade i brist på eller efter en dos av narkotika. Några skrek och bråkade med varandra högljutt. Vi var fortfarande i chock av detta helvete då polismannen stängde porten bakom oss och gick sin väg. Var var vi? Vad gjorde vi här?
Förvirrad banade vi en väg bland de sovande och sittande och gick några steg framåt. Det fanns ett kafé på andra sidan salen men där hopade sig så många törstiga och hungriga och skrikiga själar framför kaféet så att det kändes omöjligt att kunna få ens en kopp te där. På höger sidan syntes en solig gård. Gården var också fyll med liknande människor men vid muren där dessa hade flytt från gassande solskenet fanns en och annan plats för att kunna stå eller sitta på bara marken. Vi gick ditåt. Där hittade vi Massud, densamma som förhördes tillsammans med mig och bad förhörsledaren om cigaretter hela tiden. Jag var glad att se en bekant där, fastän en ganska ny bekant.
Massud hade kommit dit någon timme före oss och berättade att platsen var en sluss för Teherans polis tillfälliga arrest, hette ”karantänen”, och låg precis bakom ”Kommittés” fängelse där vi var. Alla nygripna fångar fick vänta i denna sluss för att bli delade i fängelsets olika anstalter. Alla anstalter för allmänbrottsliga fångar var fulla och det var många som fick vänta här i månader för en plats i anstalten. Här var tippen för representanter av samhällets olika fördärv, alla typer av brottslingar, ficktjuvar, narkomaner, smugglare, hälare, bedragare, knivmördare, pedofiler, konkursdrabbade och ruinerade. Här vid muren hukade en småtjuv och med sina luriga blickar kollade runt för att kanske kunna sno någonting från en annan småtjuv, och där borta på andra sidan av salen där vi hade passerat fanns några rum som sades tillhöra ”de privilegierade”. I ett av dessa rum kom och gick flera kostymklädda och portföljprydda personer. Dessa var advokater till en stor bedragare som hade åkt fast nyligen och hade fått stor uppmärksamhet i tidningar. Här bredvid oss låg en miserabel narkoman i smutsiga trasor, darrade i abstinens och vred sig i sin avföring, och på andra sidan salen satt bossen till en narkotikasmugglingsliga och samlade sina ligamedlemmar kring sig. Gårdens mark täcktes av spott och spy och vad vet jag vilka andra smuts. I en hörna fanns tre toaletter varav två hade fått stopp och vatten och avföring rann ut på gården, och det fanns en lång och ständig kö framför den tredje toaletten.
Här finns fyra fängelser
I varje fängelse det dubbla tunnlar, i varje tunnel flera celler, i varje cell många män i kedjor…
Av dessa kedjade har en mördat sin fru med ett dolkslag i mörka febern efter ett förtal.
Av dessa män har en i brännande sommarmiddag på gränden dränkt sina barns lunchbröd i den snåla och skoningslösa bagarens blod.
Av dessa har några i en regnig dags ödslighet suttit i vägen för en ockrare
Några har i grändens tystnad hoppat från en kort mur över ett tak
Några har i midnatt i nya gravar dragit ut de dödas guldtänder.
Men jag har inte i någon mörk och stormig natt
dödat någon
Men jag har inte
gett mig på någon ockrare
Men jag inte mitt på natten
hoppat från tak till tak.
Här finns fyra fängelser…
[Ur dikten med rubriken ”Straff” av Ahmad Shamlu, 1957, i Qasr-fängelset, Teheran]
Jag kunde inte hitta någon tillhörighet till denna ”karantän”: Jag var inte kriminell och jag hade inte haft med någon smutsig handling att göra. Vad gjorde jag här då? Det fanns inget hopp om frigivning kvar längre. Hur länge skulle vi befinna oss här? Hur skulle vi klara oss här? Vart skulle de ta oss härifrån?
Massud försökte förklara för mig sitt beteende vid förhöret i första bästa tillfälle som han hittade. Han sa att jag såg ut mycket skrämd och blek när han kom in i förhörsrummet och därför ville han visa att man kan prata mer avspänd med förhörsledaren och därmed ville han inspirera mig. Han hade kanske rätt. Själv kunde jag ju inte se hur jag såg ut.
Efter ett tag hittade en annan ung man oss av våra utseenden och klädstil. Han hette Ahmad Riazi och hade skickats hit från Tabriz fängelse. Massud berättade att han hade hört Ahmads namn som medlem i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh. Han närmade sig mycket snabbt till Massud och började med en svag azerbajdzjansk brytning berätta en ändlös historia om hur han hade åkt fast. I hans historia hördes namnet ”Faran” gång på gång: ”Jag sa: men Faran…”, ”Faran si…”, "Faran så..." . Jag lyssnade inte. Jag hade egna bekymmer.
Massud trodde att de kommer att flytta oss till tillfälliga politiska anstalten. Men hur länge skulle vi vänta här? Det var lunchdags och jag var hungrig. Enligt regel fick fångarna i karantänen ingen mat. Här borde fångarna få dagpenning så att de kunde köpa mat själva men karantänens vakter stoppade den futtiga dagpenningen i egna fickor och de fångar som inte var starka nog fick svälta. Med den kalabalik som pågick framför kaféet fanns det inget hopp om att vi skulle kunna köpa någonting där för att äta. Därför bestämde vi oss för att stå ut med kurrande magar och vänta och se vad de kommer att göra med oss. Massud gissade att de kommer att flytta oss från karantänen samma dag.
Massuds gissning var rätt och före solnedgången kom mycket riktigt en representant från fångarna i politiska anstalten i polisens temporära fängelse som kallades för Falake, och tillsammans med en vaktmästare tog oss med sig till Falake. Än en gång väntade en okänd framtid på mig. Vi lämnade karantänen men ordet karantän ekar fult i mitt huvud sedan dess: jag ser en smutsig färg framför mina ögon och ordet är en symbol för essensen av all smuts och avfall i samhället.
***
Trettio sex år senare läste jag att Faran var smeknamnet för Roghiye Daneshgari, en av kvinnliga ledarna i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh.
Vi hade ingenting att packa. Det var bara att vika filtarna, lägga plastmuggen ovanpå dem, och sitta och vänta. Jag hade ett kaos i huvudet. Ville de verkligen släppa oss? Monsef hade rätt. Vi hade ju inte gjort någonting. Vid ett eventuellt frigivning skulle jag åka direkt hem till farbror för att informera dem och ringa hem till Ardebil. Ardebils automatiska telefoncenter hade kommit igång helt nyligen och vi hade ett fyrsiffrigt telefonnummer hemma numera. Därefter skulle jag åka till högskolan för att åtgärda problemet med frånvaron från tentamen, och dricka mig mätt med te!
Någon timme senare kom en soldat och beordrade oss att följa med. Monsef tog avsked från oss. Han var ledsen och nedstämd. Soldaten stängde celldörren i hans ansikte och tog oss med. Vid utgången från korridoren fick vi lämna filtarna och muggarna på ett bord, de förslöt våra ögon, och vi fortsatte ut till trappor. Nere i bottenvåningen gick vi in i vakthavande officerens rum. De öppnade våra ögon, lämnade tillbaka våra strumpor, skosnören, bälten, klockor, och pengar, och vi fick skriva under var sitt kvitto. Jag hade inte mer än 4 tumaner och några rialer. Detta räckte, på den tiden, bara till ett paket cigaretter av märket Winston, eller två kuponger för studentluncher. Men höll de verkligen med att släppa oss? En blek glädje höll på att gro djupt inne i mitt hjärta men jag ville inte släppa loss den än så länge.
De förslöt våra ögon igen, tog ut oss från byggnaden och in i en jeep, och sa att vi skulle böja huvuden neråt så att ingen ser oss utifrån, och jeepen rullade i väg. Av de upprepade externa ljuden som jag kunde höra, och av jeepens rörelsemönster gissade jag att de körde bara runt i en kort sträcka. Jeepen stannade efter några minuter, vi fick gå av, de tog oss genom en dörr och vi fick lyfta foten i höjd med knäet för att kunna passera dörröppningen. Dörren stängdes bakom oss. Det märktes även genom ögonbindeln att här var mörkare än utanför dörren. Här luktade fuktigt och unket. Vi fick order om att ta bort ögonbindeln. Vi var i en hall. Det fanns en port bakom oss varifrån vi hade kommit in, och det fanns en liknande port några meter bort framför oss genom vilken hördes ett märkligt oväsen. Det fanns ett rum på vänster sida som var belyst med en naken och smutsig lampa som hängde från taket. Där satt en polis bakom ett bord. Soldaten som följde oss räckte fram några papper till polisen, fick en underskrift i ett av pappren, och gick sin väg. Polismannen kastade pappren på bordet och tog oss med sig. Vi visste fortfarande inte vart vi var på väg.
Polismannen öppnade porten på andra sidan hallen, och plötsligt rasade en stor lavin av oväsen och stank över oss. Andra sidan av porten var en egendomlig värld. Aldrig, inte ens i mina värsta mardrömmar hade jag råkat ut för en sådan värld. Massor av smutsiga, trasiga, och ovårdade människor kröp in och på varandra som maskar. Det var en stor sal där det inte fanns någon plats kvar på golvet att sitta. Överallt var täckt med dammiga och grumliga varelser som satt eller låg. Hur många hundra var de? Några slumrade i brist på eller efter en dos av narkotika. Några skrek och bråkade med varandra högljutt. Vi var fortfarande i chock av detta helvete då polismannen stängde porten bakom oss och gick sin väg. Var var vi? Vad gjorde vi här?
Förvirrad banade vi en väg bland de sovande och sittande och gick några steg framåt. Det fanns ett kafé på andra sidan salen men där hopade sig så många törstiga och hungriga och skrikiga själar framför kaféet så att det kändes omöjligt att kunna få ens en kopp te där. På höger sidan syntes en solig gård. Gården var också fyll med liknande människor men vid muren där dessa hade flytt från gassande solskenet fanns en och annan plats för att kunna stå eller sitta på bara marken. Vi gick ditåt. Där hittade vi Massud, densamma som förhördes tillsammans med mig och bad förhörsledaren om cigaretter hela tiden. Jag var glad att se en bekant där, fastän en ganska ny bekant.
Massud hade kommit dit någon timme före oss och berättade att platsen var en sluss för Teherans polis tillfälliga arrest, hette ”karantänen”, och låg precis bakom ”Kommittés” fängelse där vi var. Alla nygripna fångar fick vänta i denna sluss för att bli delade i fängelsets olika anstalter. Alla anstalter för allmänbrottsliga fångar var fulla och det var många som fick vänta här i månader för en plats i anstalten. Här var tippen för representanter av samhällets olika fördärv, alla typer av brottslingar, ficktjuvar, narkomaner, smugglare, hälare, bedragare, knivmördare, pedofiler, konkursdrabbade och ruinerade. Här vid muren hukade en småtjuv och med sina luriga blickar kollade runt för att kanske kunna sno någonting från en annan småtjuv, och där borta på andra sidan av salen där vi hade passerat fanns några rum som sades tillhöra ”de privilegierade”. I ett av dessa rum kom och gick flera kostymklädda och portföljprydda personer. Dessa var advokater till en stor bedragare som hade åkt fast nyligen och hade fått stor uppmärksamhet i tidningar. Här bredvid oss låg en miserabel narkoman i smutsiga trasor, darrade i abstinens och vred sig i sin avföring, och på andra sidan salen satt bossen till en narkotikasmugglingsliga och samlade sina ligamedlemmar kring sig. Gårdens mark täcktes av spott och spy och vad vet jag vilka andra smuts. I en hörna fanns tre toaletter varav två hade fått stopp och vatten och avföring rann ut på gården, och det fanns en lång och ständig kö framför den tredje toaletten.
Här finns fyra fängelser
I varje fängelse det dubbla tunnlar, i varje tunnel flera celler, i varje cell många män i kedjor…
Av dessa kedjade har en mördat sin fru med ett dolkslag i mörka febern efter ett förtal.
Av dessa män har en i brännande sommarmiddag på gränden dränkt sina barns lunchbröd i den snåla och skoningslösa bagarens blod.
Av dessa har några i en regnig dags ödslighet suttit i vägen för en ockrare
Några har i grändens tystnad hoppat från en kort mur över ett tak
Några har i midnatt i nya gravar dragit ut de dödas guldtänder.
Men jag har inte i någon mörk och stormig natt
dödat någon
Men jag har inte
gett mig på någon ockrare
Men jag inte mitt på natten
hoppat från tak till tak.
Här finns fyra fängelser…
[Ur dikten med rubriken ”Straff” av Ahmad Shamlu, 1957, i Qasr-fängelset, Teheran]
Jag kunde inte hitta någon tillhörighet till denna ”karantän”: Jag var inte kriminell och jag hade inte haft med någon smutsig handling att göra. Vad gjorde jag här då? Det fanns inget hopp om frigivning kvar längre. Hur länge skulle vi befinna oss här? Hur skulle vi klara oss här? Vart skulle de ta oss härifrån?
Massud försökte förklara för mig sitt beteende vid förhöret i första bästa tillfälle som han hittade. Han sa att jag såg ut mycket skrämd och blek när han kom in i förhörsrummet och därför ville han visa att man kan prata mer avspänd med förhörsledaren och därmed ville han inspirera mig. Han hade kanske rätt. Själv kunde jag ju inte se hur jag såg ut.
Efter ett tag hittade en annan ung man oss av våra utseenden och klädstil. Han hette Ahmad Riazi och hade skickats hit från Tabriz fängelse. Massud berättade att han hade hört Ahmads namn som medlem i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh. Han närmade sig mycket snabbt till Massud och började med en svag azerbajdzjansk brytning berätta en ändlös historia om hur han hade åkt fast. I hans historia hördes namnet ”Faran” gång på gång: ”Jag sa: men Faran…”, ”Faran si…”, "Faran så..." . Jag lyssnade inte. Jag hade egna bekymmer.
Massud trodde att de kommer att flytta oss till tillfälliga politiska anstalten. Men hur länge skulle vi vänta här? Det var lunchdags och jag var hungrig. Enligt regel fick fångarna i karantänen ingen mat. Här borde fångarna få dagpenning så att de kunde köpa mat själva men karantänens vakter stoppade den futtiga dagpenningen i egna fickor och de fångar som inte var starka nog fick svälta. Med den kalabalik som pågick framför kaféet fanns det inget hopp om att vi skulle kunna köpa någonting där för att äta. Därför bestämde vi oss för att stå ut med kurrande magar och vänta och se vad de kommer att göra med oss. Massud gissade att de kommer att flytta oss från karantänen samma dag.
Massuds gissning var rätt och före solnedgången kom mycket riktigt en representant från fångarna i politiska anstalten i polisens temporära fängelse som kallades för Falake, och tillsammans med en vaktmästare tog oss med sig till Falake. Än en gång väntade en okänd framtid på mig. Vi lämnade karantänen men ordet karantän ekar fult i mitt huvud sedan dess: jag ser en smutsig färg framför mina ögon och ordet är en symbol för essensen av all smuts och avfall i samhället.
***
Trettio sex år senare läste jag att Faran var smeknamnet för Roghiye Daneshgari, en av kvinnliga ledarna i gerillagruppen Fadian-e-Khalgh.
06 July 2020
بدرود استاد کاربرد صداهای «کوچک»
امروز انیو موریکونه (۲۰۲۰ – ۱۹۲۸) Ennio Morricone، استاد بزرگ سرایندهی موسیقی فیلم در ۹۱ سالگی از جهان رفت. هشت سال پیش دربارهی او نوشتم. آنجا گفتم که او برای موسیقی بیش از پانصد فیلم، برندهی جایزههای بیشماریست. پس از آن، همین چهار سال پیش او جایزهی اسکار بهترین موسیقی متن فیلم را هم برای The Hateful Eight برنده شد.
موریکونه در ۲۸ نوامبر ۲۰۱۶ با ارکستر بزرگ سنفونیک کنسرتی در استکهلم اجرا کرد، با دوستم به دیدن آن رفتم، و برای نخستین بار از اجرای زندهی آثار او، به رهبری خودش، لذت بردم.
هیچ اثری از او نیست که من دوست نداشتهباشم. اما بالاتر از همه موسیقی او برای وسترنهای «اسپاگتی» قرار دارد، و بعد اثرش برای سریال «هشتپا». اینجا بخوانید نوشتهی هشت سال پیشم را. لینک به آثارش همانجا هست.
یادش گرامی!
موریکونه در ۲۸ نوامبر ۲۰۱۶ با ارکستر بزرگ سنفونیک کنسرتی در استکهلم اجرا کرد، با دوستم به دیدن آن رفتم، و برای نخستین بار از اجرای زندهی آثار او، به رهبری خودش، لذت بردم.
هیچ اثری از او نیست که من دوست نداشتهباشم. اما بالاتر از همه موسیقی او برای وسترنهای «اسپاگتی» قرار دارد، و بعد اثرش برای سریال «هشتپا». اینجا بخوانید نوشتهی هشت سال پیشم را. لینک به آثارش همانجا هست.
یادش گرامی!
04 July 2020
دیدارهای احسان طبری - ۸
طبری عمهای داشت، و پسرعمهای به نام آقای شهیدی. بارها به خانهی آنان رفتیم و من بارها نانونمکشان را خوردم. عمهخانم کهنسال و خمیدهقامت، عصازنان میآمد، با طبری حالواحوال میکرد - اغلب به زبان مازندرانی - ناهار میخورد، کمی با ما مینشست، و سپس به اتاقش میرفت.
خانم پروین شهیدی بسیار مجلسآرا بود. با انواع پیشغذاها، خوراک اصلی، و سپس انواع دسرها از مهمانان پذیرایی میکرد.
یکی از بستگان خانم شهیدی، در آن هنگام، که داشتن دستگاه و کاستهای ویدئو ممنوع بود، با استودیوهای تهیه و دوبلاژ فیلم سروکار داشت و کاست ویدئوی فیلمهای روز را به این مهمانیها میآورد، و بعد از ناهار طبری و آذر با شوق بسیار پای تلویزیون مینشستند و فیلم تماشا میکردند. اشتیاق خود من نیز البته دست کمی از آنان نداشت!
از میان فیلمهایی که تماشا کردیم اینها را به یاد میآورم: راکی، راکی۲، ده فرمان، اسپارتاکوس، بنهور، السید، ارتباط فرانسوی، و ارتباط فرانسوی۲.
در ارتباط فرانسوی۲ تبهکاران کارآگاه پلیس را به گروگان میگیرند و او را با تزریق هروئین معتاد میکنند تا به زانو درشآورند. طبری با دیدن صحنههای اعتیاد کارآگاه آشکارا ناراحت شدهبود و به فکر فرو رفتهبود، زیرا که گفته میشد امنیتچیهای تبهکار جمهوری اسلامی نیز همین روشها را برای به زانو درآوردن زندانیان سیاسی بهکار میبرند، و طبری نگران بود که خود روزی در چنان وضعیتی قرار گیرد.
روز ۱۱بهمن ۱۳۶۱، یعنی شش روز پیش از یورش گسترده به حزب تودهی ایران و دستگیری بخش بزرگی از رهبران حزب، نیز در منزل آقای شهیدی بودیم. یکی از مهمانان خبر داد که بابک زهرایی سردبیر «کارگر» ارگان حزب کارگران سوسیالیست ایران را احضار و دستگیر کردهاند. او همچنین تازهترین شمارهی روزنامهی «مورنینگ استار» ارگان حزب کمونیست انگلستان را نشانمان داد که در مقالهای مینوشت که دستگاههای سرکوبی حاکمیت ایران طرحهای گستردهای برای یورش به کمونیستها و حزب توده ایران آماده کردهاند و قصد حمله به حزب را دارند. طبری رو کرد به من و گفت:
- اگر تو زودتر کیا را دیدی حتماً اینها را برایش نقل کن. این مطلب «مورنینگ استار» خیلی مهم است، زیرا از قدیمها در انگلستان کمونیستها و سازمانهای اطلاعاتی در محافل یکدیگر رخنه و نفوذ داشتهاند و اینها بیگمان اخبار موثقی دارند که این مقاله را نوشتهاند.
دو روز بعد از این مهمانی، در ۱۳ بهمن، در حاشیهی جلسهی هیئت سیاسی کمیتهی مرکزی حزب، بنا به خواست طبری آن دو خبر را برای کیانوری نقل کردم. او پرخاشکنان گفت:
- بابک زهرایی به ما چه ربطی دارد؟
و
- مورنینگ استار غلط کردهاست! (بنگرید به «با گامهای فاجعه» ص ۶۵ و ۶۶)
پس از دستگیری طبری، و زندانی شدن کوتاه آذر، آنچنان که شنیدهام، خانم شهیدی شیردلانه، با شجاعت و شهامت تمام و کمال، در پیگیری امور طبری و آذر در زندان و سپس در بیرون از زندان سنگ تمام گذاشت و از هیچ فداکاری در رسیدگی به آن دو کوتاهی نکرد.
خانم پروین شهیدی بسیار مجلسآرا بود. با انواع پیشغذاها، خوراک اصلی، و سپس انواع دسرها از مهمانان پذیرایی میکرد.
یکی از بستگان خانم شهیدی، در آن هنگام، که داشتن دستگاه و کاستهای ویدئو ممنوع بود، با استودیوهای تهیه و دوبلاژ فیلم سروکار داشت و کاست ویدئوی فیلمهای روز را به این مهمانیها میآورد، و بعد از ناهار طبری و آذر با شوق بسیار پای تلویزیون مینشستند و فیلم تماشا میکردند. اشتیاق خود من نیز البته دست کمی از آنان نداشت!
از میان فیلمهایی که تماشا کردیم اینها را به یاد میآورم: راکی، راکی۲، ده فرمان، اسپارتاکوس، بنهور، السید، ارتباط فرانسوی، و ارتباط فرانسوی۲.
در ارتباط فرانسوی۲ تبهکاران کارآگاه پلیس را به گروگان میگیرند و او را با تزریق هروئین معتاد میکنند تا به زانو درشآورند. طبری با دیدن صحنههای اعتیاد کارآگاه آشکارا ناراحت شدهبود و به فکر فرو رفتهبود، زیرا که گفته میشد امنیتچیهای تبهکار جمهوری اسلامی نیز همین روشها را برای به زانو درآوردن زندانیان سیاسی بهکار میبرند، و طبری نگران بود که خود روزی در چنان وضعیتی قرار گیرد.
روز ۱۱بهمن ۱۳۶۱، یعنی شش روز پیش از یورش گسترده به حزب تودهی ایران و دستگیری بخش بزرگی از رهبران حزب، نیز در منزل آقای شهیدی بودیم. یکی از مهمانان خبر داد که بابک زهرایی سردبیر «کارگر» ارگان حزب کارگران سوسیالیست ایران را احضار و دستگیر کردهاند. او همچنین تازهترین شمارهی روزنامهی «مورنینگ استار» ارگان حزب کمونیست انگلستان را نشانمان داد که در مقالهای مینوشت که دستگاههای سرکوبی حاکمیت ایران طرحهای گستردهای برای یورش به کمونیستها و حزب توده ایران آماده کردهاند و قصد حمله به حزب را دارند. طبری رو کرد به من و گفت:
- اگر تو زودتر کیا را دیدی حتماً اینها را برایش نقل کن. این مطلب «مورنینگ استار» خیلی مهم است، زیرا از قدیمها در انگلستان کمونیستها و سازمانهای اطلاعاتی در محافل یکدیگر رخنه و نفوذ داشتهاند و اینها بیگمان اخبار موثقی دارند که این مقاله را نوشتهاند.
دو روز بعد از این مهمانی، در ۱۳ بهمن، در حاشیهی جلسهی هیئت سیاسی کمیتهی مرکزی حزب، بنا به خواست طبری آن دو خبر را برای کیانوری نقل کردم. او پرخاشکنان گفت:
- بابک زهرایی به ما چه ربطی دارد؟
و
- مورنینگ استار غلط کردهاست! (بنگرید به «با گامهای فاجعه» ص ۶۵ و ۶۶)
پس از دستگیری طبری، و زندانی شدن کوتاه آذر، آنچنان که شنیدهام، خانم شهیدی شیردلانه، با شجاعت و شهامت تمام و کمال، در پیگیری امور طبری و آذر در زندان و سپس در بیرون از زندان سنگ تمام گذاشت و از هیچ فداکاری در رسیدگی به آن دو کوتاهی نکرد.
29 June 2020
دیدارهای احسان طبری - ۷
از چپ: سایه، طبری، میررمضانی، میزانی (جوانشیر)، نازی عظیما، لطفی، کسرایی - بهار ۱۳۵۸، زردبند. انتشار عکس از بیبی کسرایی |
در حاشیهی مهمانی، سایه و کسرایی و طبری گاه ابیاتی از حافظ را میشکافتند و گوهرهای شگفتانگیزی در هزارتوی پیچیدگیهای زبان شعر حافظ مییافتند. طبری از این صحبتها لذت میبرد و گاه خود نکتهای بر آن کشفیات میافزود. به گمانم آن گفتوگوها در کتاب «حافظ به سعی سایه» نیز بازتابی یافتهاند. در کتاب «پیر پرنیاناندیش» سایه بارها و بارها با زبانی مهرآمیز از طبری و از نکتههای نغز صحبتهای او سخن گفتهاست.
سایه و کسرایی اگر میخواستند دربارهی شعر یکدیگر نظر بدهند، از شاعر با ضمیر سومشخص نام میبردند. برای مثال سایه دربارهی شعر کسرایی و در حضور خود او میگفت: «اینجا میخواسته بگه...». «بهتر بود این طور میگفت...»! سالها دیرتر در دیداری در استکهلم، از سایه دربارهی یکی از نوشتههایم نظر خواستم، و این بار نیز او با ضمیر سومشخص گفت: «زیادی به شوروی بند کرده!»
او عاشق شوروی سابق بود، و هنگام پخش برنامهی فارسی رادیوی مسکو اگر هنوز در خانهاش بودیم، طبری و سایر مهمانان را رها میکرد و در گوشهی اتاق پذیرایی در کنار وسایل صوتی مجهزی که داشت مینشست و با دقت و تمرکزی ستودنی به رادیوی مسکو گوش میداد، و از آن میان تئوریهایی دربارهی اوضاع ایران و جهان استخراج میکرد. در این زمینه، در بسیاری موارد، با طبری همنظر بودند.
سایه اغلب از عشقاش به آلما نیز سخن میگفت. آلما ارمنیست و دین و آداب خانوادگیاش اجازه نمیداد که با پسری مسلمان رابطه داشتهباشد و با او ازدواج کند. سایه از سماجت عاشقانه، و سرانجام پیروزیاش در رسیدن به آلما داستانهای بامزهای میگفت و طبری و آذر را از خنده رودهبر میکرد.
او همچنین درخت گل ارغوانش را در گوشهی حیاط به طبری نشان میداد، آن را ناز و نوازش میکرد و از عشقاش به این گل نیز میگفت. با موج دوم دستگیری رهبران و اعضای حزب در اردیبهشت ۱۳۶۲، سایه نیز به زندان افتاد، و آنجا در دوری از گل ارغوانش شعری بسیار پر احساس سرود.
او طبری را بسیار دوست میداشت، و بعدها سوگ طبری را در مثنوی «بانگ نی» سرود.
در حاشیه: همچنان که در بخشهای دیگر نوشتهام، سایه را در میهمانیهای دیگر و نیز در جلسههای «شورای نویسندگان و هنرمندان» نیز میدیدم. پس از گذشت سالها، یک بار دخترش آسیا در کلن (آلمان) مرا به دیدن سایه برد. با ورود به اتاق پذیرایی، آسیا مرا معرفی کرد: شیوا! سایه نگاهی کرد و گفت (نقل به معنی): «این که شیوا نیست! شیوایی که من میشناسم، موهایش سیاه ِ سیاه بود، و نه به این سفیدی.» قاهقاه خندیدم، و او ادامه داد: «تازه، آن شیوا این قدر نمیخندید!»
راست میگفت: در آن گذشته من سخت جدی بودم!
این عکس را و عکس بخش ششم را تا جایی که میدانم نخستین بار بیبی کسرایی منتشر کرد.
27 June 2020
Tjära i honung - 19
ترجمهی سوئدی بخش نوزدهم «قطران در عسل»:
Altfiolerna lät som en vind som blåste i ett molnigt och mörkt väder. Violoncellerna var havets vågor som reste sig med vinden, tog sats, välte, och rasade samman. Första och andra violiner var de ihoprasade vågorna som porlande, vrålande, och skummande kom till min famn – våg efter våg. Och jag var som en vågbrytare, eller klippor på stranden, som vågorna slog sig mot, sköljde mitt ansikte och hela min kropp, och svalkade mig. Vinden famnade mig och tog mig till en flygtur cirklande ovanpå dessa vrålande vågor, som om jag dansade hängandes. Det var inte viktigt om det verkligen fanns vind eller hav eller vågor: Jag var själva ljudet. Jag var själva musiken. Jag kände mig viktlös; lätt; dansande. Ljudet drog mig med: Det var min gamla själsfrände den tredje satsen ur Dmitrij Sjostakovitjs femte symfoni som spelades i mitt huvud. Jag behövde ingen bandspelare eller grammofon. Sådana saker förekom inte i arresten på garnisonen i Chehel-dokhtar. Jag höll på och promenerade lugnt i fängelsekorridoren som inte var längre än 5 meter, fram och tillbaka, och denna milda och behagliga stormen pågick i mitt huvud.
Dagen efter min återvändning till garnisonen kom Gharavi, kompaniets fasta värnpliktig soldat, som hade gått ut gymnasiet och jobbade som kompaniets sekreterare. Han räckte en arrestorder som kapten Taghavi hade utfärdat och sa att jag måste rapportera mig till arresten. Jag skulle sitta inlåst i nio dagar: fängelse i fängelset!
Abdullah och Hodjjat var också med. De hade återvänt ett par dagar efter att deras permission hade gått ut. Abolfazl var också med – han som hoppade av personbilsflaket på väg från garnisonen till bussterminalen i Teheran. Han hade tilldelats till mitt kompani. Vi sov i tredje våningen av var sin säng nära varandra. Vi fyra delade nu två celler. Celldörrarna var öppna. Oftast samlades vi i en av cellerna och separerades bara när det var sovdags. Dagarna gick åt att spela kort eller schack, läsa böcker, snurra runt en pärlband i handen, och att gå fram och tillbaka i den trånga och korta korridoren. Varje kväll kom några av våra kamrater bland högutbildade meniga på besök och hade med sig cigaretter och kompott för oss, stannade några minuter, småpratade om allt möjligt, och gick.
Det fanns även en korpral i vår cell som var förrådsförvaltare i något kompani. Det ryktades om att han hade förskingrat med kompaniets ägodelar och därför hade kastats i arresten. Han svor bakom ryggen på sitt kompanibefäl och påstod att han hade kastats i arresten därför att befälet var missnöjd med sin andel av förskingringen och ville pressa honom. Han hade en radio med sig och varje kväll lyssnade han på sändningar på persiska från BBC. dittills visste jag inte att BBC hade så pass väletablerade och regelbundna sändningar med allra senaste nyheter från Iran på persiska. Jag hade också en radio men jag brukade lyssna enbart till azerbajdzjansk musik som sändes från Baku, om jag lyckades ratta in stationen. Enligt BBC pågick upplopp och sammandrabbningar i flera städer runtom i Iran. Så sent som för några dagar sedan hade jag sett ett nytt protestbrev i Teheran skrivet av medlemmarna i Iranska Författarförbundet adresserat till premiärministern Djamshid Amoozgar. Men jag kunde inte hitta något samband mellan det där brevet och de här upploppen som BBC rapporterade om. Dessutom kändes det konstigt att ett underbefäl som stal från armén skulle visa intresse för sådana nyheter.
Nio dagar var ingenting. Inne i arresten var bättre än ute i garnisonen i många avseenden! Utanför arresten fick vi stiga upp varje morgon med väckningshornet i gryningen och gömma oss hela dagen från att bli sedd av kompanibefäl och hans underbefäl, bataljonsbefäl, och garnisonens höga befäl. Det var inte lätt. För att smita från morgonflaggningen brukade vi tränga oss i en sal med de soldater som hade sjukanmält sig för dagen, satt på bänkar där, eller gick fram och tillbaka i salen tills flaggningen var slut, alla andra soldater hade förts till övningar runtom garnisonen, logementen och däromkring var tomma av folk, så att vi kunde samlas någonstans och äta frukost. Efter det fick vi gömma oss i olika gömställen tills det blev lunchdags. Även efter lunch fick vi gömma oss. Det var först efter kvällsflaggningen när alla officerare och befälhavare åkte hem, som ingen brydde sig om oss. Då kunde vi gå var in i eget logement, lägga oss i sängens tredje våning, läsa, skriva, eller ta en tupplur.
Men en gång kom en hög befälhavare för att inspektera sjuksalen före morgonflaggningen och då rapporterades det till kompanibefälen att deras ”licentiatsoldater” var samlade i sjuksalen, och då förlorade vi den möjligheten. Och vi hittade en annan plats: bland buskarna i norra ändan av flodbädden inom garnisonen! I gryningen brukade vi gå bakom flodvallen ända till buskarna, och hundra meter längre bort där buskarna var tätare, och där det fanns en liten bäck, satte vi oss runt vårt frukostredskap. Dessa redskap hade vi gömt där. Vaziri som tjänstgjorde i stödenheten tog med bröd till oss. Dessa bröd var ätliga så länge de var varma annars förvandlades de till bitar av betong som inte gick att sätta tänder på. Vi tände en rökfri eld, kokade vatten, satte te, och värmde bröden. Reza var vår eldspecialist. Han var stark och brukade attackera med all sin kraft med nedsänkt huvud mot den som hade hamnat i konflikt med honom, på skoj eller riktigt, och ville brottas. Därför hade han fått epiteten ”Buffalo”. Han var från Gachsaran och hade studerat matematik på Teherans Universitet.
Två av våra vänner tävlade mot varandra för att vara bäst på att värma bröd: Ahmad med sin söta brytning från staden Bam, och Bahram med sin ljuvliga brytning från Rasht. Ahmad frös hela tiden, i vilket väder som helst. Hans ansikte och händer var alltid blåa av kylan, näsan och ögonen rann. Han krympte i sina kläder och darrade. Han kramade nästan elden och ville blåsa mer liv i den hela tiden. Jag kunde inte föreställa mig hur han hade lyckats med att stå ut kylan i Tabriz och studera persisk litteratur där. Bahram hade också gått ut samma linje på samma Universitet. Han hade ingen likhet med Charlie Chaplin men kunde härma honom med stor skicklighet och fick oss att skratta ihjäl oss. Han brukade prata oavbrutet och skämtade och skojade med alla. Han avskydde tystnaden, stod inte ut ens med en kort stunds tystnad, och om hade själv tröttnat av att prata, så förväntade han att någon annan skulle fylla tystnaden. Han var diagonalt motsatsen till mig som är en av tystaste människorna på jorden. Bara ett par glas vin kan låsa upp mina läppar. Därför brukade Bahram brottas och skoja med mig hela tiden om varför jag var tyst och inte sa någonting. Han brukade säga: ”Du, jag håller på att kvävas! Jag dör! Säg ett enda ord! Säg någonting!”. Till slut citerade jag en dikt från persiska poeten Nezami Gandjavi från ca: 800 år sedan: ”säg lite, och handplocka dina ord som ädelstenar!” Men ”handplockade ord” på persiska, med Bahrams brytning, låter även som ”pruttade ord” på svenska, och då började han från den dagen kalla mig för ”herr pruttat”: herr pruttat kom hit! Kära pruttat, det är din tur!
Abolfazl, min sänggranne i kompaniet, var från Teheran och hade gått ut Högskolan för Vetenskap och Teknologi där. Houshang var från Andimeshk och hade studerat persisk litteratur i Mashhads Universitet. Mohsen var från Lialestan nära Lahijan och även han hade läst persisk litteratur någonstans. Ahmad-Hassan var från Iranshahr i Baluchistan och hade studerat sociologi i Esfahans Universitet. Han hade bara ett par månader kvar av sin tjänst och just nu var han ute på permission. Han hade sparat två års permissioner för att ta ut det hela på en gång, därför att vägen fram och tillbaka från Chehel-dåkhtar till Iranshahr inklusive alla väntetider för bussar tog sammanlagt 6 dagar. Han var smal, längre än oss alla, mörkhyad, och hade stora och tjocka läppar. Han kunde hänga ut nedre läppen och röra armarna och nacken på ett visst sätt och härmade dromedars rörelser för oss och fick oss skratta. Med sin brytning på baluchi och djupa och mörka röst pratade han artikulerat och behagligt. Han var den enda bland oss som var gift och treåriga sonen Saids namn var ständigt på hans läppar. Hans heligaste svärande var ”min Saids liv”.
Vi hade flera andra av vår egenart i garnisonen också som hade mer och mindre bättre ställt än oss. Taghi tjänstgjorde på garnisonens apotek på vårdcentralen och hade även sin sovplats där. Gandomani var lärare för analfabeter bland soldater. As’ad och några andra kom bra överens med sina befälhavare och hade inte våra bekymmer. Det fanns till och med en studerad läkare som utförde en läkares jobb på garnisonen mot futtiga soldatlönen men därtill hade han fått bo utanför garnisonen i staden.
Även Abdullah och Hodjjat deltog i denna vår kalas i buskaget. Te, cigaretter, schack, och småprat fortsatte till lunchtiden. På senare tiden var det mer och mer snack och diskussioner om politiska läget i landet.
Om vädret var dåligt, och om det regnade och blåste hårt, då gick det inte att gömma sig bland buskarna. Då fick var och en hitta sitt eget gömställe. Därför var det nu, i arresten, bortom all regn och rusk, bäst att njuta av stunden. Det var bäst att gå fram och tillbaka och lyssna till fortsättningen av den där symfonin som spelades i mitt huvud; till den där ensamma oboen: den ensammaste regndrabbade fågeln med våta fjädrar som satt på en telegraftråd långt ute i jordens dunklaste och oändligaste slätt. Och vad brydde jag mig om att varje dag på arresten medförde två dagars extra tjänstgöring. Vem visste vad tiden skulle föda om två år?
-------------------------------------------------------------
Länkar i denna del:
Den tredje satsen ur Sjostakovitjs femte symfoni:
https://youtu.be/PeJPmIbiqp4?t=23m15s
Dagen efter min återvändning till garnisonen kom Gharavi, kompaniets fasta värnpliktig soldat, som hade gått ut gymnasiet och jobbade som kompaniets sekreterare. Han räckte en arrestorder som kapten Taghavi hade utfärdat och sa att jag måste rapportera mig till arresten. Jag skulle sitta inlåst i nio dagar: fängelse i fängelset!
Abdullah och Hodjjat var också med. De hade återvänt ett par dagar efter att deras permission hade gått ut. Abolfazl var också med – han som hoppade av personbilsflaket på väg från garnisonen till bussterminalen i Teheran. Han hade tilldelats till mitt kompani. Vi sov i tredje våningen av var sin säng nära varandra. Vi fyra delade nu två celler. Celldörrarna var öppna. Oftast samlades vi i en av cellerna och separerades bara när det var sovdags. Dagarna gick åt att spela kort eller schack, läsa böcker, snurra runt en pärlband i handen, och att gå fram och tillbaka i den trånga och korta korridoren. Varje kväll kom några av våra kamrater bland högutbildade meniga på besök och hade med sig cigaretter och kompott för oss, stannade några minuter, småpratade om allt möjligt, och gick.
Det fanns även en korpral i vår cell som var förrådsförvaltare i något kompani. Det ryktades om att han hade förskingrat med kompaniets ägodelar och därför hade kastats i arresten. Han svor bakom ryggen på sitt kompanibefäl och påstod att han hade kastats i arresten därför att befälet var missnöjd med sin andel av förskingringen och ville pressa honom. Han hade en radio med sig och varje kväll lyssnade han på sändningar på persiska från BBC. dittills visste jag inte att BBC hade så pass väletablerade och regelbundna sändningar med allra senaste nyheter från Iran på persiska. Jag hade också en radio men jag brukade lyssna enbart till azerbajdzjansk musik som sändes från Baku, om jag lyckades ratta in stationen. Enligt BBC pågick upplopp och sammandrabbningar i flera städer runtom i Iran. Så sent som för några dagar sedan hade jag sett ett nytt protestbrev i Teheran skrivet av medlemmarna i Iranska Författarförbundet adresserat till premiärministern Djamshid Amoozgar. Men jag kunde inte hitta något samband mellan det där brevet och de här upploppen som BBC rapporterade om. Dessutom kändes det konstigt att ett underbefäl som stal från armén skulle visa intresse för sådana nyheter.
Nio dagar var ingenting. Inne i arresten var bättre än ute i garnisonen i många avseenden! Utanför arresten fick vi stiga upp varje morgon med väckningshornet i gryningen och gömma oss hela dagen från att bli sedd av kompanibefäl och hans underbefäl, bataljonsbefäl, och garnisonens höga befäl. Det var inte lätt. För att smita från morgonflaggningen brukade vi tränga oss i en sal med de soldater som hade sjukanmält sig för dagen, satt på bänkar där, eller gick fram och tillbaka i salen tills flaggningen var slut, alla andra soldater hade förts till övningar runtom garnisonen, logementen och däromkring var tomma av folk, så att vi kunde samlas någonstans och äta frukost. Efter det fick vi gömma oss i olika gömställen tills det blev lunchdags. Även efter lunch fick vi gömma oss. Det var först efter kvällsflaggningen när alla officerare och befälhavare åkte hem, som ingen brydde sig om oss. Då kunde vi gå var in i eget logement, lägga oss i sängens tredje våning, läsa, skriva, eller ta en tupplur.
Men en gång kom en hög befälhavare för att inspektera sjuksalen före morgonflaggningen och då rapporterades det till kompanibefälen att deras ”licentiatsoldater” var samlade i sjuksalen, och då förlorade vi den möjligheten. Och vi hittade en annan plats: bland buskarna i norra ändan av flodbädden inom garnisonen! I gryningen brukade vi gå bakom flodvallen ända till buskarna, och hundra meter längre bort där buskarna var tätare, och där det fanns en liten bäck, satte vi oss runt vårt frukostredskap. Dessa redskap hade vi gömt där. Vaziri som tjänstgjorde i stödenheten tog med bröd till oss. Dessa bröd var ätliga så länge de var varma annars förvandlades de till bitar av betong som inte gick att sätta tänder på. Vi tände en rökfri eld, kokade vatten, satte te, och värmde bröden. Reza var vår eldspecialist. Han var stark och brukade attackera med all sin kraft med nedsänkt huvud mot den som hade hamnat i konflikt med honom, på skoj eller riktigt, och ville brottas. Därför hade han fått epiteten ”Buffalo”. Han var från Gachsaran och hade studerat matematik på Teherans Universitet.
Två av våra vänner tävlade mot varandra för att vara bäst på att värma bröd: Ahmad med sin söta brytning från staden Bam, och Bahram med sin ljuvliga brytning från Rasht. Ahmad frös hela tiden, i vilket väder som helst. Hans ansikte och händer var alltid blåa av kylan, näsan och ögonen rann. Han krympte i sina kläder och darrade. Han kramade nästan elden och ville blåsa mer liv i den hela tiden. Jag kunde inte föreställa mig hur han hade lyckats med att stå ut kylan i Tabriz och studera persisk litteratur där. Bahram hade också gått ut samma linje på samma Universitet. Han hade ingen likhet med Charlie Chaplin men kunde härma honom med stor skicklighet och fick oss att skratta ihjäl oss. Han brukade prata oavbrutet och skämtade och skojade med alla. Han avskydde tystnaden, stod inte ut ens med en kort stunds tystnad, och om hade själv tröttnat av att prata, så förväntade han att någon annan skulle fylla tystnaden. Han var diagonalt motsatsen till mig som är en av tystaste människorna på jorden. Bara ett par glas vin kan låsa upp mina läppar. Därför brukade Bahram brottas och skoja med mig hela tiden om varför jag var tyst och inte sa någonting. Han brukade säga: ”Du, jag håller på att kvävas! Jag dör! Säg ett enda ord! Säg någonting!”. Till slut citerade jag en dikt från persiska poeten Nezami Gandjavi från ca: 800 år sedan: ”säg lite, och handplocka dina ord som ädelstenar!” Men ”handplockade ord” på persiska, med Bahrams brytning, låter även som ”pruttade ord” på svenska, och då började han från den dagen kalla mig för ”herr pruttat”: herr pruttat kom hit! Kära pruttat, det är din tur!
Abolfazl, min sänggranne i kompaniet, var från Teheran och hade gått ut Högskolan för Vetenskap och Teknologi där. Houshang var från Andimeshk och hade studerat persisk litteratur i Mashhads Universitet. Mohsen var från Lialestan nära Lahijan och även han hade läst persisk litteratur någonstans. Ahmad-Hassan var från Iranshahr i Baluchistan och hade studerat sociologi i Esfahans Universitet. Han hade bara ett par månader kvar av sin tjänst och just nu var han ute på permission. Han hade sparat två års permissioner för att ta ut det hela på en gång, därför att vägen fram och tillbaka från Chehel-dåkhtar till Iranshahr inklusive alla väntetider för bussar tog sammanlagt 6 dagar. Han var smal, längre än oss alla, mörkhyad, och hade stora och tjocka läppar. Han kunde hänga ut nedre läppen och röra armarna och nacken på ett visst sätt och härmade dromedars rörelser för oss och fick oss skratta. Med sin brytning på baluchi och djupa och mörka röst pratade han artikulerat och behagligt. Han var den enda bland oss som var gift och treåriga sonen Saids namn var ständigt på hans läppar. Hans heligaste svärande var ”min Saids liv”.
Vi hade flera andra av vår egenart i garnisonen också som hade mer och mindre bättre ställt än oss. Taghi tjänstgjorde på garnisonens apotek på vårdcentralen och hade även sin sovplats där. Gandomani var lärare för analfabeter bland soldater. As’ad och några andra kom bra överens med sina befälhavare och hade inte våra bekymmer. Det fanns till och med en studerad läkare som utförde en läkares jobb på garnisonen mot futtiga soldatlönen men därtill hade han fått bo utanför garnisonen i staden.
Även Abdullah och Hodjjat deltog i denna vår kalas i buskaget. Te, cigaretter, schack, och småprat fortsatte till lunchtiden. På senare tiden var det mer och mer snack och diskussioner om politiska läget i landet.
Om vädret var dåligt, och om det regnade och blåste hårt, då gick det inte att gömma sig bland buskarna. Då fick var och en hitta sitt eget gömställe. Därför var det nu, i arresten, bortom all regn och rusk, bäst att njuta av stunden. Det var bäst att gå fram och tillbaka och lyssna till fortsättningen av den där symfonin som spelades i mitt huvud; till den där ensamma oboen: den ensammaste regndrabbade fågeln med våta fjädrar som satt på en telegraftråd långt ute i jordens dunklaste och oändligaste slätt. Och vad brydde jag mig om att varje dag på arresten medförde två dagars extra tjänstgöring. Vem visste vad tiden skulle föda om två år?
-------------------------------------------------------------
Länkar i denna del:
Den tredje satsen ur Sjostakovitjs femte symfoni:
https://youtu.be/PeJPmIbiqp4?t=23m15s
Subscribe to:
Posts (Atom)