07 June 2020
دیدارهای احسان طبری - ۴
روزی به دعوت محمود اعتمادزاده (م.ا. بهآذین) (۱۳۸۵-۱۲۹۳) و همسرش، احسان طبری و همسرش را برای ناهار به خانهی آنان بردم. با اصرار طبری و همسرش، و البته اصرار اقدس خانم همسر بهآذین، برای نخستین و واپسین بار میهمان سفره بهآذین بودم و نان و نمکش را خوردم. همسر هنرمند و مهربان بهآذین روی میز دوازدهنفرهای که در اتاق پذیرایی بزرگی جای داشت سفره رنگینی چیده بود. جز ما سه میهمان، بقیه همه اعضای خانوادهی بزرگ بهآذین بودند. از آن میان من با کاوه پسر بهآذین از پیش از انقلاب، به واسطهی یک دوست مشترک، و از برنامههای کوهپیمایی دانشجویی آشنایی داشتم. اما بر سر میز دور از هم افتادهبودیم و من در این مجلس احساس غریبی میکردم. طبری چند بار کوشید مرا نیز در گفتوگوها شرکت دهد، اما در تمام طول چند ساعتی که آنجا بودم هیچ گفتوگوی مستقیمی میان من و بهآذین پیش نیامد.
02 June 2020
دیدارهای احسان طبری - ۳
خبر رسید که علی حاتمی (۱۳۷۵-۱۳۲۳) کارگردان نامدار سینما خواستار دیدار احسان طبریست. قرار بود طبری را به خانهی نازی عظیما در یک مجتمع آپارتمانی در کوچهای پایینتر از فروشگاه بزرگ "کوروش" (قدس) در خیابان مصدق (پهلوی، ولی عصر) ببرم. همواره میکوشیدم طوری طبری را به اینجا و آنجا ببرم که در و همسایه و رهگذران او را نبینند تا برای صاحبخانه و برای خود طبری و حزب دردسری فراهم نشود. این کوچهی بنبست، و پارکینگ زیر این مجتمع، جای ایدهآلی از این نظرها نبود، اما بی آنکه کسی ما را ببیند به آسانسور رسیدیم.
به طبقهی مورد نظر که رسیدیم، راه کوتاهی از آسانسور تا درون خانه بود. چه خوب! این تکه از مسیرمان از هر نظر ایمن بود! آپارتمانی کوچک و نقلی بود که با سلیقهای عالی تزئین شدهبود: بالشهایی زیبا دور تا دور اتاق نشیمن چیده بودند. پردهها، بالشها، فرشها، ترکیب رنگ و نور، همه به گونهای بود که برای نخستین بار پس از سالهای طولانی احساس شگفتانگیز آسودگی در "خانه" به من دست داد: "خانه" یعنی این! به یاد نمیآورم که پس از آن نیز در خانهای آنهمه احساس "خانه" و جایی برای آسودگی کردهباشم.
پس از سلام و دست دادن و آشنایی با علی حاتمی که زودتر از ما رسیدهبود، به عادت همیشگی او را با طبری تنها گذاشتم تا بی دغدغهی حضور یک مزاحم حرفهایشان را بزنند، و خود را در آشپزخانه سرگرم کردم.
در طول راه از کارهای علی حاتمی برای طبری گفتهبودم، از جمله از فیلم "ستارخان" (۱۳۵۱) او که بهویژه برای سیمایی که از علی مسیو (پرویز صیاد) و حیدرخان (عزتالله انتظامی) در آن پرداختهبود، آن را پسندیدهبودم. اکنون در این آپارتمان کوچک، با فاصلهای چنین نزدیک، و در آشپزخانهای که در نداشت، نمیتوانستم گوشهایم را ببندم، و میشنیدم که علی حاتمی از پروژهی بزرگش، ساختن نمونهی تهران قدیم در شهرکی سینمایی در نزدیکی کرج سخن میگوید که چند سالی بود با آن مشغول بود (شهرک سینمایی غزالی، آغاز پروژه ۱۳۵۶، آغاز ساختمان اسفند ۱۳۵۸) و از طبری نظر و ایده و منابعی برای مطالعه پیرامون زندگی روزمرهی تهران قدیم در پایان قاجاریه و آغاز سلطنت پهلوی، زبان، اصطلاحات، پوشاک، خوراک، و مناسبات اجتماعی آن زمان میخواهد.
طبری دوست نداشت از او چیزهایی بپرسند که نمیدانست. من خود این را در عمل آموختهبودم: در آغاز آشناییمان پیوسته چیزهایی دربارهی اصطلاحات زبانشناسی از او میپرسیدم و او سرانجام فهماندهبود که تخصص او در زبانشناسی نیست و کسانی بیجا انتظار دارند که او همه چیز بداند. گفتهبودم که شایع است که او زبان چینی هم میداند، و او سخت بر آشفتهبود: "آخر این چه اخلاقیست؟ چرا و از کجا این حرفها را در میآورند؟ من یک بار برای شرکت در جشن دهمین سالگرد انقلاب چین یک ماه آنجا بودم که بیشتر آن هم در دعواها و کشمکشهای حوزههای حزبی خودمان گذشت، و تنها کوشیدم که چند کلمهی روزمره را یاد بگیرم. مگر به همین سادگی میتوان زبان چینی یاد گرفت؟" و سپس در خاطراتش نوشت: "[...] کوشیدم خط چینی و قریب ۱۰۰ لغت را برای لمس این زبان فراگیرم که اینک فراموش کردهام." [احسان طبری، از دیدار خویشتن (یادنامه زندگی)، به کوشش ف. شیوا، چاپ دوم، نشر باران، سوئد ۱۳۷۹، ص ۱۵۵]
طبری حاتمی را به کتابش "جامعهی ایران در دوران رضاشاه" و خاطرات کودکیش "دههی نخستین" رجوع میداد و چندان چیزی بیش از آن نداشت که بیافزاید، چه او خود در آن دوران، کودکی پنجشش ساله بود. در این هنگام برایشان چای بردم، و طبری دست بهدامن من شد: شیواجان، تو کتابی دربارهی دوران گذار از قاجاریه به پهلوی سراغ داری؟ – و من با زمینهی ذهنی فیلم "ستارخان" حاتمی که در سر داشتم، بیاختیار کتابهای "تاریخ حزب کمونیست ایران" نوشتهی تقی شاهین به ترجمهی "ر. رادنیا" و "قهرمان آزادی" نوشتهی علی شمیده را که بهتازگی منتشر شدهبودند نام بردم، و بیدرنگ از فضلفروشیم شرمنده شدم: علی حاتمی آشکارا ناراضی بود از اینکه احسان طبری او را به جوانکی "راننده" یا "پادو" یا "بادی گارد" یا "گوریل" با سینی چای در دست حواله داده و بدینگونه دانش او را کمتر از این جوانک فرض کردهاست. با آنکه طبری یادآوریهای من و آن کتابها را مفید اعلام کرد، اما حاتمی با ابروانی در همکشیده و زیرچشمی نگاهم میکرد. سر به زیر افکندم و به آشپزخانه برگشتم.
به طبقهی مورد نظر که رسیدیم، راه کوتاهی از آسانسور تا درون خانه بود. چه خوب! این تکه از مسیرمان از هر نظر ایمن بود! آپارتمانی کوچک و نقلی بود که با سلیقهای عالی تزئین شدهبود: بالشهایی زیبا دور تا دور اتاق نشیمن چیده بودند. پردهها، بالشها، فرشها، ترکیب رنگ و نور، همه به گونهای بود که برای نخستین بار پس از سالهای طولانی احساس شگفتانگیز آسودگی در "خانه" به من دست داد: "خانه" یعنی این! به یاد نمیآورم که پس از آن نیز در خانهای آنهمه احساس "خانه" و جایی برای آسودگی کردهباشم.
پس از سلام و دست دادن و آشنایی با علی حاتمی که زودتر از ما رسیدهبود، به عادت همیشگی او را با طبری تنها گذاشتم تا بی دغدغهی حضور یک مزاحم حرفهایشان را بزنند، و خود را در آشپزخانه سرگرم کردم.
در طول راه از کارهای علی حاتمی برای طبری گفتهبودم، از جمله از فیلم "ستارخان" (۱۳۵۱) او که بهویژه برای سیمایی که از علی مسیو (پرویز صیاد) و حیدرخان (عزتالله انتظامی) در آن پرداختهبود، آن را پسندیدهبودم. اکنون در این آپارتمان کوچک، با فاصلهای چنین نزدیک، و در آشپزخانهای که در نداشت، نمیتوانستم گوشهایم را ببندم، و میشنیدم که علی حاتمی از پروژهی بزرگش، ساختن نمونهی تهران قدیم در شهرکی سینمایی در نزدیکی کرج سخن میگوید که چند سالی بود با آن مشغول بود (شهرک سینمایی غزالی، آغاز پروژه ۱۳۵۶، آغاز ساختمان اسفند ۱۳۵۸) و از طبری نظر و ایده و منابعی برای مطالعه پیرامون زندگی روزمرهی تهران قدیم در پایان قاجاریه و آغاز سلطنت پهلوی، زبان، اصطلاحات، پوشاک، خوراک، و مناسبات اجتماعی آن زمان میخواهد.
طبری دوست نداشت از او چیزهایی بپرسند که نمیدانست. من خود این را در عمل آموختهبودم: در آغاز آشناییمان پیوسته چیزهایی دربارهی اصطلاحات زبانشناسی از او میپرسیدم و او سرانجام فهماندهبود که تخصص او در زبانشناسی نیست و کسانی بیجا انتظار دارند که او همه چیز بداند. گفتهبودم که شایع است که او زبان چینی هم میداند، و او سخت بر آشفتهبود: "آخر این چه اخلاقیست؟ چرا و از کجا این حرفها را در میآورند؟ من یک بار برای شرکت در جشن دهمین سالگرد انقلاب چین یک ماه آنجا بودم که بیشتر آن هم در دعواها و کشمکشهای حوزههای حزبی خودمان گذشت، و تنها کوشیدم که چند کلمهی روزمره را یاد بگیرم. مگر به همین سادگی میتوان زبان چینی یاد گرفت؟" و سپس در خاطراتش نوشت: "[...] کوشیدم خط چینی و قریب ۱۰۰ لغت را برای لمس این زبان فراگیرم که اینک فراموش کردهام." [احسان طبری، از دیدار خویشتن (یادنامه زندگی)، به کوشش ف. شیوا، چاپ دوم، نشر باران، سوئد ۱۳۷۹، ص ۱۵۵]
طبری حاتمی را به کتابش "جامعهی ایران در دوران رضاشاه" و خاطرات کودکیش "دههی نخستین" رجوع میداد و چندان چیزی بیش از آن نداشت که بیافزاید، چه او خود در آن دوران، کودکی پنجشش ساله بود. در این هنگام برایشان چای بردم، و طبری دست بهدامن من شد: شیواجان، تو کتابی دربارهی دوران گذار از قاجاریه به پهلوی سراغ داری؟ – و من با زمینهی ذهنی فیلم "ستارخان" حاتمی که در سر داشتم، بیاختیار کتابهای "تاریخ حزب کمونیست ایران" نوشتهی تقی شاهین به ترجمهی "ر. رادنیا" و "قهرمان آزادی" نوشتهی علی شمیده را که بهتازگی منتشر شدهبودند نام بردم، و بیدرنگ از فضلفروشیم شرمنده شدم: علی حاتمی آشکارا ناراضی بود از اینکه احسان طبری او را به جوانکی "راننده" یا "پادو" یا "بادی گارد" یا "گوریل" با سینی چای در دست حواله داده و بدینگونه دانش او را کمتر از این جوانک فرض کردهاست. با آنکه طبری یادآوریهای من و آن کتابها را مفید اعلام کرد، اما حاتمی با ابروانی در همکشیده و زیرچشمی نگاهم میکرد. سر به زیر افکندم و به آشپزخانه برگشتم.
29 May 2020
Tjära i honung - 16
ترجمهی سوئدی بخش شانزدهم «قطران در عسل»:
![]() |
Del av "Kommunister" (1957), en triptyk av Gely Korzhev (1925-2012) |
Alla maskiner som jag hade ansvaret för var i gång och jag gick och stod bredvid Valentin Semjonovitj medan jag torkade oljan ur mina händer med en trasa. Med en nyfikenhet bevarad från barndomen ville jag se hur det ser ut inuti denna trasiga maskin och vad är det som har gått sönder. Jag hade inte hunnit se någonting än när natjalnik, medan han fortsatte att titta på maskinen, sa:
- Jag fattar fortfarande inte hur du kom hit.
Han blandade inte vitryska, utan pratade på ryska, men han hade ett vulgärt sätt att prata, tänjde orden, och svalde slutet av orden. Jag sa:
- Gående! Jag gick över gränsen och kom!
Han stirrade en stund i mina ögon, och sa:
- Men jag har hört att inte ens en fågel kan passera våra gränser. Hur passerade du?
Han tuggade sönder vissa ord, och vissa ord försvann i verkstadens buller och jag fick gissa dem. Jag sa:
- Ja, det stämmer. Det var svårt, men jag lyckades passera ändå, och jag åkte fast därefter förstås.
Han hade rätt. Längs hela långa gränsen mellan Sovjet och Iran i nordvästra Iran hade de dragit höga barriärer av taggtrådar med tio centimeters avstånd mellan trådarna och dessutom gick larmet i närmaste posteringen av gränsövervakningen på den sovjetiska sidan och soldater med sina hundar var framme vid inkräktaren inom ett par minuter. Så vitt jag hade hört så var jag den enda som tack vare mina James-Bond-aktiga åtgärder och min specialitet i att passera taggtrådar, som jag hade lärt mig under mina flykter från garnisonen i Chehel-dokhtar, som hade lyckats passera taggtrådarna vid gränsen, hade kunnat gömt mig från en rysk Jeep-liknande bil som letade efter mig, hade övernattat i skogen, och hade gått många kilometer i sovjetiska skogar tills en skogsarbetare såg och angav mig.
Natjalnik sa: - Nu menade jag inte det. Jag fattar inte varför du som påstår vara ingenjör kom hit och varför fick du jobba med detta jobb? Du har flytt kriget, inte sant?
Jag svarade: - Nej, jag har inte flytt kriget utan jag är kommunist. De grep partiets alla ledare och många av medlemmarna och kastade dem i fängelse. Jag flydde och kom hit.
Han stirrade tyst en stund i mina ögon igen, sa som om till sig själv ”ja?” och fortsatte att titta sorgset i den trasiga maskinen igen. En av mina maskiner hade stannat och jag gick för att byta stycket i den.
Nu var det efter lunch. Jag höll på att fila vassa kanterna på ett nyfräst kugghjul när två av mina medarbetare, Zezulevitj och Glukhovitj, kom till mig. Zezulevitj sa saker som jag inte förstod ett ord av. Han var den som pratade på ren vitryska. Om det hade gått ett år till och om alla dessa maskinernas buller i verkstaden var mindre, så skulle jag kanske kunnat förstå lite av vad han sa. Men nu fick Glukhovitj tolka Zezulevitjs ord för mig. Glukhovitj var halvberusad som vanligt och hans andetag luktade sprit. Jag gillade denna lukt. Min pappa brukade vara glad och pigg och snäll när han luktade så. Han brukade leka med oss barnen då och lät oss klättra upp och rida på hans breda axlar. Vi fick föra fram alla våra möjliga och omöjliga önskemål i sådana lägen och han lovade att uppfylla dem ”även om han fick riva hela världen för det”, brukade han säga, och han brukade uppfylla sitt löfte i möjliga mån. Men om han inte luktade sprit så var han sur och tyst och grym och man kunde förvänta sig stryk.
Glukhovitj sa:
- Vi ville veta om där du kommer ifrån får man tag på vitkål?
Jag skrattade: - Vitkål? Visst!
- Potatis då?
- Jaaa!
- Finns bröd?
- Självklart!
- Finns kött att köpa?
- Jodå…
- Finns äpplen också?
- Det finns äpplen också…
Zezulevitj som följde denna konversation noga, frågade någonting. Jag vände min frågvisa blick mot Glukhovitj.
- Varför lämnade du det landet och kom hit då?
Vilken gåta hade jag blivit för dem! Nu på morgonen var det natjalnik som frågade om detta och detta var inte den första gången mina medarbetare ville lösa detta pussel. Jag svarade:
- Jag kom inte hit av hunger. Jag är inte krigsflykting heller. Jag är kommunist… De fängslar och dödar kommunisterna där…
Jag hade inte slutat min mening innan Zezulevitj vände på klackarna, sa upprörd och högt ”a, jåb tvaju mat…” (а ёб твою мать! Din morsa…) och gick med långa steg. Jag hade hunnit lära mig att denna svordom brukade användas som ett slags uttryck för närhet och förtrolighet, men även, beroende på förhållandet och tonen, kunde vara menat som riktigt svordom; kunde användas bara för att starta en konversation; kunde användas för att visa vänskap eller fjäsk; kunde användas för att få bort tyngden i en konversation och göra det lättare, osv. Men vilken av alla dessa menade Zezulevitj? Varför vände han ryggen och gick? Jag tittade förvånad i Glukhovitjs ögon. Han sa, medan han log och plattade till orden berusad:
- Men kommunisterna är ju privilegierade här. Du kan bli chef eller vilken hög tjänsteman som helst bara du är kommunist här. De bästa och renaste jobben går ju till kommunisterna. Du behöver inte ens kunna jobbet. Varför har de kastat dig hit i denna smutsiga och rökiga och bullriga håla då?
Jag hade inget svar. Denna syn om kommunisterna var helt nytt för mig. Det verkade som om ridåer togs bort från min syn: Jaså! Kommunist i detta samhälle är den som har samband med maktapparaten och staten. Kommunist betyder den som är fiende med varenda människa som är missnöjd eller kritiserar läget. Kommunist är de som har speciella statliga privilegier. Kommunist betyder statens och maktens lakejer, parasiter och tjallare. Namnet kommunist har samma negativa belastning här som SAVAK:s agenter har haft hos oss under Shahen.
Men vi flyktingar, kommunist eller inte, hade inga privilegier alls och tvärtom hade trillat ner från vår egna sociala status. Hur kunde jag förklara för denna snälla och halvberusade Glukhovitj vad som hade hänt med oss och vad som pågick med oss? På vilket språk? Hur kunde jag berätta att den svartaste natten i hela mitt liv var den natt då de hade gett mig listan över lediga jobb från Minsks arbetsförmedling för att översätta så att den skulle sättas på väggen dagen därefter för att folk i vår grupp av iranska flyktingar på 200 personer skulle välja jobb? Snart skulle Röda Korset i Vitryska Republiken sluta med att betala sitt månatliga bidrag till oss och då fick vi klara oss med eget jobb, eller bli utan mat.
Man hade utsett Mohammad-Taghi Mousavi till vår övervakare och förmyndare. Han var en gammal medlem i Azerbajdzjanska Demokratiska Partiet (1945 i Iran), som hade lämnat landet 1946 när sovjets Röda Armé drog sig tillbaka från södra Azerbajdzjan (Iran) och demokratiska självstyret där föll samman. Vi var den fjärde generationen av iranska flyktingar i Sovjet. Mousavi, en av andra generationens iranska flyktingar i Sovjet, som under gångna 38 åren hade glömt bort nästan all läs- och skrivkunskap i persiska som han hade, och inte hade lärt sig så mycket ryska heller, hade kommit med listan till mig och bett att få den översatt. Han hade inte hittat någon med bättre kunskap i ryska, eller, vad vet jag, han kanske ville belägga mig hela skulden med denna list. Jag hade råkat i bråk med honom redan under första dagarna av vår bekantskap. Varför hade han inte frågat Naderi som var från den tredje generationen, hade bott i Sovjet före iranska revolutionen, och nu var där med oss igen?
Och jag hade suttit hela långa natten, och hade översatt med hjälp av ordbok: byggarbetare, gipsare, tvättare av industrifilter med fotogen, gravgrävare, tegelbruksarbetare, svetsare, snickare, avloppsrensare, svarvare, stickare, gravstensättare… och jag hade tänkt på vad alla mina kamrater bland dessa 200 personer hade arbetat med tidigare: geografilärare, tandläkare, universitetsdirektor, idrottstränare, universitetslektor, fysiker, allmänläkare, litteraturlärare, ingenjör…, och några arbetare och några arbetslösa ungdomar förstås.
Jag trodde inte på mina ögon när jag hittade orden i lexikon: Betyder detta verkligen gravgrävare? Betyder detta verkligen avloppsrensare? Jag bläddrade, letade fram besläktade ord, kontrollerade ryska ordets stavning, men det var rätt: gravgrävare.
Jag hade inte tänkt ens på att även ett socialistiskt samhälle behöver en gravgrävare. Jag hade inte alls förväntad mig att jag skulle erbjudas rensa socialistiska samhällets avloppsbrunn. Vackra träden i den vackra paradis som jag hade byggt i mina drömmar föll ett efter ett. Min drömvärld höll på att rasa samman. Alla mina förhoppningar och förväntningar hade visat sig vara falska. Det blev svart i ögonen. Jag grät i hjärtat. Hur ska jag säga detta till mina kamrater? Hur kommer de att reagera när de ser denna lista på morgon? Vad är detta för mottagande av medlemmarna i ett "broderparti"? Vart gick "internationalismen"? Är detta ett sätt att testa oss? Vill de se hur vi reagerar? Vilket av dessa jobb ska jag välja? Jag har praktiserat lite med svetsning och svarvning på tekniska högskolan, men vi kom ju inte hit för att syssla med sådant, väl. Vi måste prata med sovjetiska kamrater. Jag måste prata med vårt partiledare kamrat Khavari. Det finns kanske lite hopp kvar? Kamrater kommer kanske att handplocka några personer som partifunktionärer? Eller…
Och denna Zezulevitj och denna Glukhovitj: vad vet de och vad fattar de av allt detta? De tror att jag har kommit hit för vitkål och potatis. Vad ska jag svara dem?
26 May 2020
دیدارهای احسان طبری - ۲
از یادکرد کوچکی که از حضور احسان طبری در خانهی نجف دریابندری نوشتم، بسیار استقبال شد. از آن رو بر آن شدم که از حضور او در خانههای دیگران نیز، چنان که یادم میآید، خیلی کوتاه، بنویسم. ده تا شد، جز آنچه نوشتم. تقدیم به علاقمندان.
احسان طبری هنگامی که از دوری سی ساله در پایان اردیبهشت ۱۳۵۸ به ایران برگشت، با چه کسانی دیدار میکرد؟ دوستان و بستگانش چه کسانی بودند؟
آنچه مینویسم دیدارهاییست که من خود به گونهای در آنها شرکت یا دخالت داشتهام. اما طبری پیش از حضور من در کنارش بی گمان دیدارهایی با بسیاری کسان دیگر نیز داشتهاست، که برخی را خود آن کسان اینجا و آنجا گفته و نوشتهاند، مانند شاهرخ مسکوب در «روزها در راه».
همچنین به موازات کار من با طبری، کسان دیگری نیز او را به دیدارهایی میبردند، و لذا دیدارهای طبری محدود به همینهایی نبود که این جا آمدهاست.
۲
از همان آغاز ورود طبری به ایران (۲۹ فروردین ۱۳۵۸) زندهیاد پوراندخت (پوری) سلطانی، بانوی کتابداری و کتابخانهی ملی ایران، یکی از میزبانان احسان طبری بود. کمی دیرتر همسر طبری، آذر بینیاز، نیز به ایران بازگشت و به جمع میهمانان پوری سلطانی پیوست. این میهمانیها در خانه و باغ کوچکی که خانم سلطانی در زردبند داشت برگزار میشد، و برخی از دوستان نزدیک و سابق مرتضی کیوان، شوهر اعدامشدهی خانم سلطانی، نیز در آنها شرکت میجستند، از جمله هـ. ا. سایه، و سیاوش کسرایی، و البته کسانی دیگر، مانند نازی عظیما که خواهرزادهی پوری سلطانی بود.
تا جایی که به یاد میآورم، دو بار طبری و آذر را به زردبند و خانهی ییلاقی پوری سلطانی بردم. همه میدانستند که با دوری راه، بیمعنیست که مهمانان را بگذارم و بروم، و چند ساعت بعد برگردم تا برشان دارم. از این رو، بر خلاف عادتم، ناگزیر بودم که خود را به میزبان تحمیل کنم، و خانم سلطانی با رویی بسیار گشاده در پذیرایی از من نیز، چون دیگران، سنگ تمام میگذاشت.
یکی از این میهمانیها جمعوجورتر و خصوصیتر بود، و از جمله موسیقیدان بزرگ محمدرضا لطفی در آن شرکت داشت. کسانی از مهمانان، میل داشتند که لطفی چیزی با تار بنوازد. او میگفت که «باید حالش باشد» و «باید بیاید» و... با این حال تارش را در آغوش گرفت.
او داشت زخمههایی بر تارها میزد، و من خیال میکردم که هنوز در پی یافتن آن «حال» و آن لحنیست که «باید بیاید». در این میان طبری با صدایی آهسته چیزی از من پرسید. من هنوز درگیر مرتب کردن پاسخ در ذهنم بودم که لطفی از نواختن باز ایستاد، تارش را کنار گذاشت، کمی در سکوت نشست، و سپس برخاست، و بی گفتن کلامی، کفشهایش را پوشید و رفت!
همه هاج و واج، پرسشگرانه در سکوت به هم نگاه میکردیم، و طبری سخت ناراحت بود: فکر میکرد که حرف زدن در میانهی هنرنمایی آن هنرمند بزرگ، او را آزرده، و او به قهر رفتهاست.
طفلک خانم سلطانی ماندهبود که آیا پیش مهمانان گرانقدرش بماند، یا دنبال لطفی بدود. سرانجام او رفت، خود را به لطفی رساند، به زبانش گرفت، و او را برگرداند. با ورودش، طبری بیدرنگ از امور روزمره با او سخن گفت، و قهر فراموش شد. اما لطفی در آن مجلس دیگر تار نزد.
***
لطفی برخی اختلافات خانوادگی و برخی ماجراهای عشقی و احساسی داشت که شایعات آن درون حزب پخش شدهبود و جنجالی بهپا کردهبود. طبری و آذر را به خانهای بردم تا طبری در این ماجرا «ریشسفیدی» کند و بکوشد که جنجال را بخواباند. در راه رفتن و برگشتن طبری و آذر پیرامون این موضوع با هم حرف میزدند.
من نمیفهمیدم که زندگی خصوصی و عشق و احساس انسانها، چه حزبی و چه غیر حزبی، چه ربطی به حزب دارد و چرا طبری باید در این امور دخالت کند. در راه برگشت نظرم را گفتم. اما طبری که به روشنی ناراحت بود، میگفت که پای آبروی حزب در میان است، و «رفقا» باید از این جنجالها بپرهیزند.
احسان طبری هنگامی که از دوری سی ساله در پایان اردیبهشت ۱۳۵۸ به ایران برگشت، با چه کسانی دیدار میکرد؟ دوستان و بستگانش چه کسانی بودند؟
آنچه مینویسم دیدارهاییست که من خود به گونهای در آنها شرکت یا دخالت داشتهام. اما طبری پیش از حضور من در کنارش بی گمان دیدارهایی با بسیاری کسان دیگر نیز داشتهاست، که برخی را خود آن کسان اینجا و آنجا گفته و نوشتهاند، مانند شاهرخ مسکوب در «روزها در راه».
همچنین به موازات کار من با طبری، کسان دیگری نیز او را به دیدارهایی میبردند، و لذا دیدارهای طبری محدود به همینهایی نبود که این جا آمدهاست.
۲
از همان آغاز ورود طبری به ایران (۲۹ فروردین ۱۳۵۸) زندهیاد پوراندخت (پوری) سلطانی، بانوی کتابداری و کتابخانهی ملی ایران، یکی از میزبانان احسان طبری بود. کمی دیرتر همسر طبری، آذر بینیاز، نیز به ایران بازگشت و به جمع میهمانان پوری سلطانی پیوست. این میهمانیها در خانه و باغ کوچکی که خانم سلطانی در زردبند داشت برگزار میشد، و برخی از دوستان نزدیک و سابق مرتضی کیوان، شوهر اعدامشدهی خانم سلطانی، نیز در آنها شرکت میجستند، از جمله هـ. ا. سایه، و سیاوش کسرایی، و البته کسانی دیگر، مانند نازی عظیما که خواهرزادهی پوری سلطانی بود.
تا جایی که به یاد میآورم، دو بار طبری و آذر را به زردبند و خانهی ییلاقی پوری سلطانی بردم. همه میدانستند که با دوری راه، بیمعنیست که مهمانان را بگذارم و بروم، و چند ساعت بعد برگردم تا برشان دارم. از این رو، بر خلاف عادتم، ناگزیر بودم که خود را به میزبان تحمیل کنم، و خانم سلطانی با رویی بسیار گشاده در پذیرایی از من نیز، چون دیگران، سنگ تمام میگذاشت.
یکی از این میهمانیها جمعوجورتر و خصوصیتر بود، و از جمله موسیقیدان بزرگ محمدرضا لطفی در آن شرکت داشت. کسانی از مهمانان، میل داشتند که لطفی چیزی با تار بنوازد. او میگفت که «باید حالش باشد» و «باید بیاید» و... با این حال تارش را در آغوش گرفت.
او داشت زخمههایی بر تارها میزد، و من خیال میکردم که هنوز در پی یافتن آن «حال» و آن لحنیست که «باید بیاید». در این میان طبری با صدایی آهسته چیزی از من پرسید. من هنوز درگیر مرتب کردن پاسخ در ذهنم بودم که لطفی از نواختن باز ایستاد، تارش را کنار گذاشت، کمی در سکوت نشست، و سپس برخاست، و بی گفتن کلامی، کفشهایش را پوشید و رفت!
همه هاج و واج، پرسشگرانه در سکوت به هم نگاه میکردیم، و طبری سخت ناراحت بود: فکر میکرد که حرف زدن در میانهی هنرنمایی آن هنرمند بزرگ، او را آزرده، و او به قهر رفتهاست.
طفلک خانم سلطانی ماندهبود که آیا پیش مهمانان گرانقدرش بماند، یا دنبال لطفی بدود. سرانجام او رفت، خود را به لطفی رساند، به زبانش گرفت، و او را برگرداند. با ورودش، طبری بیدرنگ از امور روزمره با او سخن گفت، و قهر فراموش شد. اما لطفی در آن مجلس دیگر تار نزد.
***
لطفی برخی اختلافات خانوادگی و برخی ماجراهای عشقی و احساسی داشت که شایعات آن درون حزب پخش شدهبود و جنجالی بهپا کردهبود. طبری و آذر را به خانهای بردم تا طبری در این ماجرا «ریشسفیدی» کند و بکوشد که جنجال را بخواباند. در راه رفتن و برگشتن طبری و آذر پیرامون این موضوع با هم حرف میزدند.
من نمیفهمیدم که زندگی خصوصی و عشق و احساس انسانها، چه حزبی و چه غیر حزبی، چه ربطی به حزب دارد و چرا طبری باید در این امور دخالت کند. در راه برگشت نظرم را گفتم. اما طبری که به روشنی ناراحت بود، میگفت که پای آبروی حزب در میان است، و «رفقا» باید از این جنجالها بپرهیزند.
24 May 2020
پیدا کنید مارکس را!
شهرکی دورافتاده و خوابآلود. دوران رکود اقتصادیست و همه با قرض و قوله روزگار میگذرانند. مسافری از راه میرسد و وارد هتل میشود. او میگوید که اتاقی برای یک شب میخواهد، اما میل دارد که همهی اتاقهای خالی را ببیند و یکی را انتخاب کند. کلید اتاقها را میگیرد، و یک اسکناس هزاری برای گرویی میگذارد روی پیشخان و میرود بهسوی اتاقها.
به محض آن که مسافر سوار آسانسور میشود، صاحب هتل اسکناس را بر میدارد و میدود به آنسوی خیابان و دکان قصابی، و اسکناس را بابت بدهیهایش میدهد به قصاب. قصاب اسکناس را میگیرد و میدود بیرون و بهسوی بقالی پایین خیابان تا بدهیش را به او بپردازد.
بقال پول را بر میدارد و میدود بهسوی مغازهی عمدهفروشی که اجناس او را تأمین میکند، و بدهیش را میپردازد. عمدهفروش پول را میگیرد و میدود به سراغ فاحشهی شهر که او هم در این روزگار رکود، نسیهفروشی کردهاست. زن هم به نوبهی خود پول را میگیرد و میدود به هتل تا بدهی خود را بابت کرایهی اتاق برای کارش بپردازد.
صاحب هتل اسکناس را میگیرد و میگذارد روی پیشخان، همانجا که مسافر آن را گذاشتهبود، تا مبادا مسافر به چیزی شک کند.
مسافر از تماشای اتاقها بر میگردد و میگوید که هیچکدام از اتاقها را نپسندیده، کلیدها را میدهد، پولش را بر میدارد و به راه خود میرود. در این چرخه هیچکس چیزی تولید نکرد، و هیچکس سودی نبرد. اما اهل شهر از شر بدهیهایشان خلاص شدند و اکنون با خیال راحت و خوشبینی چشم به راه آیندهای تابناکتر بودند.
پیدا کنید مارکس را تا تحلیل کند!
برگردان از روزنامهی سوئدی د.ان. امروز، با اندکی دستکاری (آن جا سخنی از مارکس نیست).
به محض آن که مسافر سوار آسانسور میشود، صاحب هتل اسکناس را بر میدارد و میدود به آنسوی خیابان و دکان قصابی، و اسکناس را بابت بدهیهایش میدهد به قصاب. قصاب اسکناس را میگیرد و میدود بیرون و بهسوی بقالی پایین خیابان تا بدهیش را به او بپردازد.
بقال پول را بر میدارد و میدود بهسوی مغازهی عمدهفروشی که اجناس او را تأمین میکند، و بدهیش را میپردازد. عمدهفروش پول را میگیرد و میدود به سراغ فاحشهی شهر که او هم در این روزگار رکود، نسیهفروشی کردهاست. زن هم به نوبهی خود پول را میگیرد و میدود به هتل تا بدهی خود را بابت کرایهی اتاق برای کارش بپردازد.
صاحب هتل اسکناس را میگیرد و میگذارد روی پیشخان، همانجا که مسافر آن را گذاشتهبود، تا مبادا مسافر به چیزی شک کند.
مسافر از تماشای اتاقها بر میگردد و میگوید که هیچکدام از اتاقها را نپسندیده، کلیدها را میدهد، پولش را بر میدارد و به راه خود میرود. در این چرخه هیچکس چیزی تولید نکرد، و هیچکس سودی نبرد. اما اهل شهر از شر بدهیهایشان خلاص شدند و اکنون با خیال راحت و خوشبینی چشم به راه آیندهای تابناکتر بودند.
پیدا کنید مارکس را تا تحلیل کند!
برگردان از روزنامهی سوئدی د.ان. امروز، با اندکی دستکاری (آن جا سخنی از مارکس نیست).
23 May 2020
Tjära i honung - 15
Från 16 års åldern var jag en trogen läsare av den månatliga populärvetenskapstidskriften Daneshmand. Posten till min avlägsna stad fungerade inte så bra och därför kunde jag inte prenumerera den. Jag räknade dagar för att månadsskiftet skulle komma och då brukade jag ta en omväg hem från skolan, vilket pappa hade förbjudit, för att titta i bokaffären Yavarian:s skyltfönster och se om det senaste numret av tidskriften fanns där. Jag var kanske en av de första som köpte tidskriften.
Med en darr av entusiasm i hjärtat brukade jag skynda mig hem med denna dyrbara skatt, gömde mig någonstans för att vara ostörd, och öppnade denna skattkistan: tidskriftens sidor var för mig dyrbarare än någon guldblad. Försiktigt, respektfullt, långsamt, som om att ha en helig bok i handen, bläddrade jag den, och med en enda ögonkast kunde jag svälja hela innehållet i varje sida.
Först av allt brukade jag söka mig till den del av tidskriften som skrev om elektroniska hobbyn. Jag hade en brinnande önskemål i hjärtat om att hitta någon krets, något schema på någon apparat som jag skulle kunna bygga med de få komponenter som jag hade i min fattiga låda: någon enkel sändare, en enkel radio, en enkel ljudförstärkare, en enkel ljuseffekt, en enkel... vad som helst, vad som helst som jag hade komponenter till, eller kunde hitta och köpa i avlägsna Ardebil, som jag kunde bygga, som skulle fungera...
Men synd...! Jag saknade alltid någon komponent, och det förekom alltid något som gjorde att vad än jag byggde enligt kretsar i denna tidskrift inte fungerade. Men ingen av dessa misslyckanden påverkade min kärlek till Daneshmand. Jag slukade vartenda ord som var tryckt i dess sidor, från första omslaget till den sista. Jag läste allt om och om igen under månaden och otåligt väntade och räknade dagar tills nästa nummer skulle komma. Jag band själv tidskriften i serier av sex nummer per band med min lilla kunskap i bindning, och de finns kanske fortfarande kvar någonstans. Men måste säga också att alla mekaniska apparater som de tipsade om och jag byggde, fungerade utmärkt, som magnetiska motorer eller ångturbiner.
En gång fanns schemat för en enkel teleskop i Daneshmand. Jag var så förtjust i och nyfiken på att se universums, rymdens, skönheter och underbara spektakel sedan länge tillbaka. För att bygga denna teleskop behövdes sådana linser och rör som jag inte kunde drömma ens om att kunna komma åt. Men i skolans fysik hade jag lärt mig helt nyligen att teleskopets förstoring är lika med objektivets (teleskopets) brännvidd dividerad med okularets brännvidd. Jag hade gjort lite beräkningar och fått fram att om jag köper en glasögonlins med styrkan 0.25 vars brännvidd blir därmed 4 meter, och tar en tjock lins med brännvidd på 2.5 centimeter från en trasig ficklampa, fäster dessa på var sin ändan av ett rör av svart papp, så kommer jag att få ett teleskop med en förstoring på 160 gånger, med vilket måste jag ju kunna se ända till alla varelserna på mars yta!
Glasögonmästaren på Pahlavigatan sålde, med stor tveksamhet, en enda lins med styrkan 0.25 till mig, mycket billigt. Resten av min veckopeng gick åt att köpa svart tunn pappkartong för att kunna tillverka en fyra meters långt rör. Två yngre bröder lekte runtomkring mig och otåligt och mycket nyfiket väntade på detta stora projektets produkt och resultat. I hela stora familjen av faders sida hade ryktet gått om vad jag tänkte åstadkomma: Shiva håller på att bygga ett teleskop! Allas blickar var riktade mot mig, och min blick brann i längtan efter att gräva i himlens djup.
Jag snickrade ihop en fyra meters lång rör och tejpade glasögonlinsen på ena ändan. Byggde också en halvmeters lite tunnare rör för att kunna föra det in i det långa röret, och tejpade det där tjocka linsen från ficklampan på ena ändan av det. Jag tänkte att detta korta rör kunde förflyttas fram och tillbaka inne i det långa röret för att justera skärpan på bilden. Nu var det bara att hänga detta "teleskop" med rep på ett av stora träden som vi hade på innergården. Jag lade även en pall bredvid teleskopet. Jag skulle ju sitta där i timmar och åskåda stjärnorna! Det var bara att vänta tills mörkret inträder och hoppas att det är molnfritt väder. Bröderna var mer otåliga än mig.
Det blev mörkt. Himlen var molnfri och stjärnorna glimrade. Med en enorm entusiasm och stort hopp satte jag mig bakom mitt teleskop och riktade det mot den starkast skinande stjärnan i stjärnbilden Orion... Idel svärta! Hur mycket jag än flyttade okularet fram och tillbaka, så hjälpte det inte. Ingenting, ingenting, absolut ingenting syntes. Bröderna hade tappat tålamodet och ville också titta och se; de ville också flyga ända ditt upp, men märkte att mina vingar hade gått sönder, att själv kan jag inte flyga, och ropar inte högt med glädjeyra. Jag riktade teleskopet även mot månen men kunde inte se någonting ens från den glänsande månen heller genom min skapelse. Jag gav upp efter några minuter, reste mig nedstämd, och berättade för bröderna att min teleskop inte fungerar. De lekte med det en kort stund, och sedan glömde de det och fortsatte med sina vanliga lek.
***
Min unga farbror, som hade stora förhoppningar om mina aktiviteter och "uppfinningar", döpte därefter en källarlokal där jag hade samlat en hel del gamla radioskrot med vakuumrör och gjort den till min verkstad, till "observatoriet", och detta namn förblev kvar på den där källaren, som inte existerar längre.
Med en darr av entusiasm i hjärtat brukade jag skynda mig hem med denna dyrbara skatt, gömde mig någonstans för att vara ostörd, och öppnade denna skattkistan: tidskriftens sidor var för mig dyrbarare än någon guldblad. Försiktigt, respektfullt, långsamt, som om att ha en helig bok i handen, bläddrade jag den, och med en enda ögonkast kunde jag svälja hela innehållet i varje sida.
Först av allt brukade jag söka mig till den del av tidskriften som skrev om elektroniska hobbyn. Jag hade en brinnande önskemål i hjärtat om att hitta någon krets, något schema på någon apparat som jag skulle kunna bygga med de få komponenter som jag hade i min fattiga låda: någon enkel sändare, en enkel radio, en enkel ljudförstärkare, en enkel ljuseffekt, en enkel... vad som helst, vad som helst som jag hade komponenter till, eller kunde hitta och köpa i avlägsna Ardebil, som jag kunde bygga, som skulle fungera...
Men synd...! Jag saknade alltid någon komponent, och det förekom alltid något som gjorde att vad än jag byggde enligt kretsar i denna tidskrift inte fungerade. Men ingen av dessa misslyckanden påverkade min kärlek till Daneshmand. Jag slukade vartenda ord som var tryckt i dess sidor, från första omslaget till den sista. Jag läste allt om och om igen under månaden och otåligt väntade och räknade dagar tills nästa nummer skulle komma. Jag band själv tidskriften i serier av sex nummer per band med min lilla kunskap i bindning, och de finns kanske fortfarande kvar någonstans. Men måste säga också att alla mekaniska apparater som de tipsade om och jag byggde, fungerade utmärkt, som magnetiska motorer eller ångturbiner.
En gång fanns schemat för en enkel teleskop i Daneshmand. Jag var så förtjust i och nyfiken på att se universums, rymdens, skönheter och underbara spektakel sedan länge tillbaka. För att bygga denna teleskop behövdes sådana linser och rör som jag inte kunde drömma ens om att kunna komma åt. Men i skolans fysik hade jag lärt mig helt nyligen att teleskopets förstoring är lika med objektivets (teleskopets) brännvidd dividerad med okularets brännvidd. Jag hade gjort lite beräkningar och fått fram att om jag köper en glasögonlins med styrkan 0.25 vars brännvidd blir därmed 4 meter, och tar en tjock lins med brännvidd på 2.5 centimeter från en trasig ficklampa, fäster dessa på var sin ändan av ett rör av svart papp, så kommer jag att få ett teleskop med en förstoring på 160 gånger, med vilket måste jag ju kunna se ända till alla varelserna på mars yta!
Glasögonmästaren på Pahlavigatan sålde, med stor tveksamhet, en enda lins med styrkan 0.25 till mig, mycket billigt. Resten av min veckopeng gick åt att köpa svart tunn pappkartong för att kunna tillverka en fyra meters långt rör. Två yngre bröder lekte runtomkring mig och otåligt och mycket nyfiket väntade på detta stora projektets produkt och resultat. I hela stora familjen av faders sida hade ryktet gått om vad jag tänkte åstadkomma: Shiva håller på att bygga ett teleskop! Allas blickar var riktade mot mig, och min blick brann i längtan efter att gräva i himlens djup.
Jag snickrade ihop en fyra meters lång rör och tejpade glasögonlinsen på ena ändan. Byggde också en halvmeters lite tunnare rör för att kunna föra det in i det långa röret, och tejpade det där tjocka linsen från ficklampan på ena ändan av det. Jag tänkte att detta korta rör kunde förflyttas fram och tillbaka inne i det långa röret för att justera skärpan på bilden. Nu var det bara att hänga detta "teleskop" med rep på ett av stora träden som vi hade på innergården. Jag lade även en pall bredvid teleskopet. Jag skulle ju sitta där i timmar och åskåda stjärnorna! Det var bara att vänta tills mörkret inträder och hoppas att det är molnfritt väder. Bröderna var mer otåliga än mig.
Det blev mörkt. Himlen var molnfri och stjärnorna glimrade. Med en enorm entusiasm och stort hopp satte jag mig bakom mitt teleskop och riktade det mot den starkast skinande stjärnan i stjärnbilden Orion... Idel svärta! Hur mycket jag än flyttade okularet fram och tillbaka, så hjälpte det inte. Ingenting, ingenting, absolut ingenting syntes. Bröderna hade tappat tålamodet och ville också titta och se; de ville också flyga ända ditt upp, men märkte att mina vingar hade gått sönder, att själv kan jag inte flyga, och ropar inte högt med glädjeyra. Jag riktade teleskopet även mot månen men kunde inte se någonting ens från den glänsande månen heller genom min skapelse. Jag gav upp efter några minuter, reste mig nedstämd, och berättade för bröderna att min teleskop inte fungerar. De lekte med det en kort stund, och sedan glömde de det och fortsatte med sina vanliga lek.
***
Min unga farbror, som hade stora förhoppningar om mina aktiviteter och "uppfinningar", döpte därefter en källarlokal där jag hade samlat en hel del gamla radioskrot med vakuumrör och gjort den till min verkstad, till "observatoriet", och detta namn förblev kvar på den där källaren, som inte existerar längre.
15 May 2020
Tjära i honung - 14
ترجمهی سوئدی بخش چهاردهم «قطران در عسل»
Det torra ljudet av skjutlåset bakom cellens dörr väckte mig. Det var en soldat som lämnade en aluminiumskål och en plastmugg på golvet i cellen, stängde dörren, och gick. Jag satte mig. Det var mycket varmt och kvavt i cellen. Jag hade haft solen i huvudet när jag sov och nu var jag svettig i hela kroppen. Oturligt nog hade jag tagit på mig en nylonskjorta på bara överkroppen och ett par mycket trånga byxor i morse när jag var på väg till tentamen på högskolan – helt enligt vad som var ”inne” i 1970 talets början. Det var svårt och plågsamt att sitta på golvet i dessa byxor. Jag tog av skjortan för att få bort värmekänslan lite, kanske. Vad var klockan? Jag visste inte. Jag kröp på golvet mot skålen och tittade i den. Den innehöll lite ris blandad med dill och en liten köttbit med talg låg på riset. Det påminde mig om att jag måste vara hungrig. Jag drog fram skålen och spontant tittade runt efter en sked. Det fanns ingen sked där. Jag grävde klumpigt med fingrarna i riset och stoppade lite ris i munnen. Det var torrt och smakade ingenting. Det var svårt att tugga och svälja men det fanns inget annat alternativ och jag försökte svälja lite av det hur svårt än det var.
Mitt i maten kom jag på att tänka på min far. Jag hade glömt honom helt och hållet. Han hade kommit från Ardebil till Teheran för några dagar sedan och skulle återvända till Ardebil i morgon bitti. Det var tänkt att i kväll skulle jag besöka honom hemma hos farbror. Han skulle bli oerhörd orolig om jag inte gick på besök i kväll. Alla mina egna bekymmer hamnade i skymundan plötsligt. Vad kommer pappa att gör? Hur kommer de att ha det hemma? Systern höll på och förberedde sig för antagningsprover för att komma in i något universitet. Pappa…, pappa… Kan det finnas något sätt att meddela honom om vad som har hänt. Är det möjligt att de släpper mig under dagen? Riset fastnade i halsen och jag kunde inte äta mer. Jag började tänka om att föräldrarnas oro för mig hade alltid varit som kedjor som höll mig i järngrepp och tog min frihet från mig. Jag fick lugna ner dem hela tiden och övertyga dem hela tiden om att de inte skulle oroa sig för mig och inte vara bekymrade.
Jag var djupt sjunken i dessa tankar när cellens dörr öppnades och en soldat sa: - Kom!… - och när han såg mitt frågvisa min, frågade:
- Är du ny här?
Jag nickade. Han sa:
- Du ska följa och diska din skål!
Jag reste mig, tog skjortan på mig, och följde honom. Mina bara fötter satt inte fast i skorna vars snören hade de tagit i beslag, och jag var tvungen att dra skorna på golvet. Min cell låg i en förgrening av huvudkorridoren och där fanns även två andra celler. Jag fick passera dörrarna till de andra två celler. Från det lilla runda fönstret som fanns på varje dörr tittade ett öga nyfiket på mig. Dessa var invånarna i mina grannceller som ville se och bekanta sig med den nya fången. Soldaten skällde ut dem och sa att de fick stänga hålet och inte titta. Han beordrade mig också att titta ner. Jag följde honom lydig och i slutet av korridoren kom jag in i ett rum utan dörr där på ena sidan fanns några toaletter och på väggen mittemot fanns ett handfat. Den starka stanken, en blandning av lukten från ammoniak, avföring, kalk, och vad vet jag vad, fyllde min näsa och fick mig att må illa. Soldaten stod kvar vid ingången och sa:
- Du får göra dina andra ärenden också, om du vill! Det blir inget toabesök tills natten. Och var inte så trög, rör på dig! Fort, fort!
Jag tömde matresten i en hink som stod bredvid handfatet, tittade runt efter diskmedel, och frågade soldaten:
- Vad ska jag diska den med?
- Ser du inte tvålen där?
En liten bit tvål av billigaste sorten, som brukade användas till att tvätta kläder, låg på handfatskanten. Jag tog den och gned på skålen, men det blev inget skum. Tvålen lämnade inget spår på skålen. Jag gned tvålen på mina händer och försökte tvätta den feta skålen med händerna, men fettet gick inte bort med kalt vatten. Jag gned mer tvål. Soldaten skrek otåligt och irriterat:
- Skynda dig nu då!
Jag tvättade skålen och händerna med kalla vattnet, och började gå bredvid soldaten. Han beordrade mig lämna skålen på golvet utanför cellen, och stängde celldörren bakom mig.
Det var först då jag kom på att jag borde ha slängt lite vatten på ansiktet och nacken också, men jag hade glömt det. Jag fick nöja mig med att fukta ansiktet och nacken med mina fortfarande våta händer och kände lite svalka.
Jag gick mot fönstret, reste mig på tårna och tittade ut. Jag kunde inte hitta någonting annat än samma neondekoration som jag hade sett för några timmar sedan som kunde hjälpa mig att kunna veta var jag var. Men var hade jag sett denna bekanta dekorationen? Jag ansträngde hjärnan lite men kom inte på något. Jag var sugen på te. Brukade dricka en stor kopp te efter lunch på högskolans kafé. Men högskolans kafé var nu en fjärran dröm. Högskolan…, högskolan… Livet pågick där just nu. De som hade tenta på eftermiddagen satt nu i olika salar och kämpade med frågorna. Och de som inte hade tenta just denna dag satt i grupper på gräsmattorna och pluggade, eller i bibliotekets tystnad satt de bakom speciella borden som skiljde dem från varandra med hyllor och gavel. Vissa hade döpt dessa bord till ”krubba” (foderhållare till nötkreatur, etc.).
Jag gillade mycket högskolans stämning under tentamen, därför att det brukade finnas mer folk än vanligt på högskolan. Man kunde se alla. Välklädda tjejer gick runt där och spred fina dofter efter sig, och Azadeh…, Azadeh satt någonstans i biblioteket tillsammans med sina vänner och pluggade, och jag satt någonstans så att jag kunde titta på henne, och kunde inte plugga. Jag kunde inte göra någonting annat än att titta på henne och sucka. Ingen hade lärt mig hur jag skulle närma mig kvinnor och vad jag skulle säga. Azadeh…, Azadeh…, vilken stor kontrast mellan var hon var och hur hon hade det just nu, och var jag var och hur jag hade det…
Plötsligt kom jag på att jag hade sett den där neondekorationen på Sepah-bankens byggnad vid Sepah-torget (Tupkhane) och i början av Sepah-avenyn. Ja, så var det! Då var jag någonstans väster om torget och därmed i en cell i ”Gemensamma Kommittén mot Sabotage”. Där borta, bortom de där plåttaken flöt livets bullriga flod: Bilarna satt fast i den tunga trafiken i Sepah-avenyn, småhandlare hade lagt sina grejer på trottoaren, och folk gick åt var sitt håll i trottoarernas vimmel; var och en med sina egna problem, bekymmer, glädje, och sorg. Och ingen visste att jag satt fast där, några hundra meter bort, bakom murarna, i denna trånga cell… De kanske inte visste ens att det finns ett fängelse här. Och vad gjorde jag här? Varför skulle de ta mig ut ur livets gång och kasta mig bakom lås och bom? Bara för att jag plågades av att föreställa mig hur amerikanska flygplan öste bomber över fattiga vietnamesiska män och kvinnor och barn, och för att hade varit med i en demonstration mot USA:s president Richard Nixons resa till Iran? Vad kommer de att göra med mig? Hade förhörsledaren rätt? Var det inte bäst om jag var någon annanstans nu, var berusad, hade slängt bort alla bekymmer och alla sociala och moraliska normer och till och med alla bekymren över läxor och tentamen och högskolan, och hade ”raggat” tjejer och låg i säng med dem, roade mig och hade det kul? Vem skulle fördöma mig då och vem skulle förneka mig min frihet? Skulle jag inte få stryk av fadern?
En röst hördes genom lilla titthålet på celldörren:
- Har du cigarett, kan jag tända den åt dig.
- Jag har ingen, men jag vill ha en.
- Du borde ha frågat i morse.
- Jag var inte här i morse, jag kom vid middag.
- Då får du vänta tills i morgon – och hålet täcktes.
Jag lyfte mig igen på tårna och fäste mina ögon på neonlamporna. Det var som om dessa lampor var en länk mellan mig och livet utanför, som dämpade fångenskapskänslan. I morgon bitti skulle pappa ta en buss från ett av garagen just i denna Sepah-avenyn och åka till Ardebil. Och just denna min pappa, som skulle må hemskt dåligt av att få veta att jag satt i fängelse, var den som hade fått mig att smaka på fångenskap, och det var när jag var bara åtta år. Synden som jag hade gjort var att jag hade skolkat från skolan i en hel vecka. Jag hade lämnat hemmet varje morgon för att gå till skolan, men hade i stället sorgset och ensamt vankat runt i tomma gränder och längs floden som gick genom staden! Varför gjorde jag det? För att pappa och mamma hade skapat ett helvete hemma genom att ständig bråka med varandra. Mina två yngre syskon brukade söka skydd hos mig vid bråken. De gömde sig bakom mig och darrade tyst när bråken pågick. Det fans ingen "ute" för mig heller. Jag fick aldrig ens titta genom dörrglipan ut till gränden där grannpojkarna lekte. Och skolan? Läget i skolan och i klassen var inte bättre heller. Läraren i andra årskurs tvingade oss med spö och straff att sitta dödstysta, inte röra på oss, inte prata med varandra. Och under rasterna brukade klasskamraterna mobba och slå mig för både mitt konstiga förnamn, och för att jag inte kunde prata på azerbajdzjanska så flytande, för att vi pratade på persiska hemma.
När det uppdagades att jag hade skolkat från skolan, insisterade mamma att man skulle köpa ett litet bärarryggstöd för mig så att jag kunde gå ut och jobba som bärare i basaren, men pappa ville ha en omedelbar bestraffning och kastade mig i ett övergivet kök på andra sidan gården. I köket hade husägaren och tidigare hyresgäster lagat mat och bakat bröd i vedugnen men de hade gått över till fotogenspisar med tiden och hade övergivit köket för många år sedan. Röken från vedugnen hade gjort att väggar och tak och golv och allt hade blivit kolsvart där. Det låg ett par centimeter damm överallt och det hängde stora spindelvävar här och var. Jag hade aldrig vågat gå in där ensam tidigare. Pappa slängde en tom säck på golvets damm, satte mig på den, stängde och låste dörren bakom sig, lämnade mig i mörkret och gick. Jag grät tyst och vågade inte ens röra mig i någon timme. Hade dragit in armar och ben och krupit i mig så mycket det gick och satt stilla på säcken. Det var som att jag ville förminska mig så mycket som möjligt för att inte få kontakt med alla okända fenomenen som kunde finnas i mörkret. Men ögonen vande sig till mörkret, tårarna tog slut, rädslan lättade lite, och jag upptäckte skorstenshålet som gick ut genom väggen bakom mig. Jag gick runt spindelvävar, drog mig upp krypande på dammen på en stenbänk och en hylla, hängde på kanten av hålet och stirrade på världen utanför denna hemska svarta håla. Därifrån syntes bara gröna löven av ett kvittenträd som sken under solen. Den gången var de där skinande gröna löven som länkade mig med livet utanför fängelset. Jag kunde inte sluta att stirra på löven och hängde kvar där tills min unga faster kom och fritog mig ur fängelset.
Pappa hade säkert rätt att aga och tillrättavisa mig, och utan det skulle jag kanske inte blivit duktig i skolan och inte skulle hamnat i högskolan, och då skulle jag inte deltagit ju i någon demonstration, SAVAK skulle inte gripit mig, och då skulle jag inte hamnat i detta fängelse heller. Jag skulle kanske blivit samma bärare i basaren som mamma föreslog. Men vem kan hävda med säkerhet att då skulle jag inte varit lyckligare? Står det inte i bibeln att ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.”? (Predikaren 1:18). Det finns ett ordspråk på persiska också som lyder: ”Lycklig är den som kom som ett åsnebarn och gick som en gammal åsna”!
Därmed var pappas fängelse nödvändigt för att jag skulle hamna i detta fängelse. Felet var bara att det inte fanns någon faster tillgänglig här som kunde rädda mig. Tårna tröttnade fort, jag fick avbryta min länk till världen utanför ofta, och fick smaka på verkligheten av fängelset och min situation. En fråga gick runt och runt i mitt huvud: Är det möjligt att de släpper mig nu i dag? I så fall kunde jag ta mig hem till farbror och träffa fadern och då skulle det vara som om ingenting hade hänt. Jag hade fortfarande en glimt av hopp djupt i hjärtat.
Det var mycket varmt i cellen och jag svettades. Toalettens avskyvärda stank satt kvar i näsan och plågade mig. Jag gick runt i cellen och började läsa förra fångarnas ristningar på väggarna: ”Du lever för evigt om du bevarar folkets hemligheter”, ”Vänta här till lyckans gryning”, ”Jag var här i 37 dagar”, några datum, flera sträckor för att räkna dagarna, och ingenting mer. Jag ristade också min första sträcka med nageln. Jag gick runt lite till, tittade ut på den släckta neon lite till, tänkte på pappa, familjen, rumskamraten i studenthemmet Mohammad, Azadeh, tentamen som jag hade kvar, och min situation, och till slut sov jag igen.
Jag hade en mycket dålig sömn: vaknade ofta efter korta sträck, tänkte på mina problem, och somnade igen. Titthålet på dörren öppnades två gånger, ett öga tittade på mig, och hålet täcktes.
Jag vaknade nära skymningen och satte mig. Små skärvor och skräp från filten och golvets kelim hade fastnat på min bara och svettiga överkropp. Jag försökte rensa bort dem med handen, och gick för att titta på neonlampan igen. Skymningens röda solsken färgade nu bankens marmorvägg och neonlampan.
Det hördes en sång från lilla korridoren utanför min cell. Det verkade komma från cellen bredvid. Det var någon som sjöng en mycket sorgsen sång på Mazandrani och i den där sorgsna skymningen la ännu mer sorg i mitt hjärta. Men vaktens skrik avslutade sången:
- Håll i truten! Varför ylar du som en hund?
- Det är tungt i hjärtat, vaktmästaren! Får man inte sjunga ens?
- Du får behålla din ylande tills du gästar din faster! Det är förbjudet här. – Och fången svor tyst. Senare blev jag bekant med honom. Han var en enkel värnpliktig lärare som hade råkat för en razzia mitt på en riksväg: säkerhetspolisen hade gått igenom alla busspassagerarnas väskor och hittat en bok av Samad Behrangui i hans väska. Det räckte för att gripa honom.
Jag började gå runt i cellen igen. De sista solstrålarna försvann också och därmed försvann även sista glimten av hopp i mitt hjärta för att bli släppt i dag. Cellen blev mörkare och mörkare men lampan utanför gallret tändes inte. Himlen var mörkblå och jag gick runt och runt i den halvmörka cellen. Titthålet öppnades igen och det var kanske ett öga som tittade på mig igen men jag kunde inte se ögat i dunklet nu och fortsatte att gå runt. Längtan efter världen utanför denna trånga cell, efter frihet, efter mina vänner och för pappa kändes mer och mer. Plötsligt hördes ett högt skrik från någonstans långt bort i korridoren. Det var en ung man som skrek:
- Jag håller på att dö här, jag dör, mitt hjärta håller på att brisera av ångest…, varför släpper ni inte mig? Jag har ju inte gjort något. Låt mig återvända till mitt liv. Jag dör av isolering. Varför tänder ni inte lampan? Öppna denna dörr! – och det ekade i korridoren av hans bankande på plåtdörren.
Vaktmästaren verkade medvetet inte bry sig, och han fortsatte att skrika samma sak om och om och banka på dörren. Jag fick märkliga och motstridiga känslor av alla dessa ljud: Dels kände jag sympati för den där unga mannen, dels blev irriterad, och dels kändes det som om jag själv stod på kanten av en ravin och var på väg att störta i den och börja även själv med att skrika och banka på dörren. Till slut hördes vaktmästaren som ropade:
- Håller du truten, eller ska jag komma och kväva dig?
Men mannen fortsatte med sitt oväsen, och en stund senare hördes hur hans dörr öppnades och han blev slagen och började grina. Jag förväntade att de andra fångarna skulle protestera, men det hördes ingenting annat än ojande av min grannfånge. Jag led med den där mannen, och själv blev mer deprimerad.
Lite senare tändes den där smutsiga och svaga lampan i lilla korridoren bakom gallret. Men dess svaga ljus gjorde cellen ännu mer trist än att belysa den.
Jag blev trött på att gå runt och satte mig i en hörna. Jag hade lessnat på tystnaden, på den där miljön, och på att tänka och tänka. Försökte tänka på goda och roliga saker, men varje gång upptäckte jag efter en kort stund att jag hade omedvetet återvänt till pappas bekymmer och vad som skulle hända hemma hos föräldrarna.
Nu hördes dörrar som öppnades och stängdes, och aluminiumskål som lades på mosaikgolvet. En stund senare öppnades min celldörr och en soldat lämnade en skål och en brödbit på golvet i cellen, stängde dörren, och gick. Jag var inte hungrig alls men ändå kröp mot skålen och tittade i den. Det såg ut som köttgryta dränkt i för mycket vatten. Först tänkte jag att låta den vara och äta några timmar senare när jag blir hungrig. Men sedan kom jag på att snart blir det dags för att diska och det finns ingen "senare". Jag drog fram skålen och funderade ett tag på hur jag skulle äta detta utan sked. Till slut doppade jag en bit av unkna brödet i skålen och tog det i munnen. Skålens innehåll var en gulaktig kall vätska blandad med lite kikärtor och bruna bönor, utan kött. Den smakade bittert mer än allt annat och det var okänd om bitterheten kom från torkade limeskal eller vad. Vilken ickehungrig människa skulle kunna äta detta? Ändå förmådde jag mig att svälja några doppade brödbitar för att inte bli plågad av hunger under långa natten och jag sparade resten av brödet.
Efter några tunga och svåra timmar, då även diskningen hade slutförts, var sovdags. Men jag hade sovit för mycket under dagen och nu var jag inte sömnig alls. Den där lampan som kändes så svag hittills kändes nu som en stark strålkastare som kändes vilja tränga sig djupt in i min hjärna och mina drömmar. Jag lade mig lite, satt lite, gick runt lite, och lade mig igen. Jag försökte räkna siffror och tog mig till alla möjliga rekommendationer som jag kom på för att kunna somna, men ingenting hjälpte. Och nu fanns även en orsak till som inte lät mig somna in: Det hördes ett dovt och mörkt ljud någonstans ifrån övre våningar som att slå med en slägga på tegelstenar, och efter varje slag hördes ett hjärtskärande människoskrik som gick igenom alla korridorer och dörrar. De höll på och torterade någon. Det var tjock elkabel som slogs på fotsulorna eller på ryggen av någon som gick genom tortyrsängen till golvet och hördes på detta vis. Fångens djuriska skrik förvandlades än till grinande och än försvann helt. Men slagen med kabeln fortsatte med konstant rytm och tog paus endast efter långa pass, och fortsatte igen.
Torterade fångens skrik skakade hela min tillvaro. En blandning av stark rädsla och ångest överskuggade alla mina sinnen. Visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte blockera ljuden och tänka på helt andra saker, men slagen verkade landa på min skalle. Började gå runt igen och gick runt och runt i cellen under hela tiden då tortyren pågick. Jag satte mig först när tortyren var slut, sedan lade mig, och tillbringade långa natten med korta och oroliga sömnbitar.
Mitt i maten kom jag på att tänka på min far. Jag hade glömt honom helt och hållet. Han hade kommit från Ardebil till Teheran för några dagar sedan och skulle återvända till Ardebil i morgon bitti. Det var tänkt att i kväll skulle jag besöka honom hemma hos farbror. Han skulle bli oerhörd orolig om jag inte gick på besök i kväll. Alla mina egna bekymmer hamnade i skymundan plötsligt. Vad kommer pappa att gör? Hur kommer de att ha det hemma? Systern höll på och förberedde sig för antagningsprover för att komma in i något universitet. Pappa…, pappa… Kan det finnas något sätt att meddela honom om vad som har hänt. Är det möjligt att de släpper mig under dagen? Riset fastnade i halsen och jag kunde inte äta mer. Jag började tänka om att föräldrarnas oro för mig hade alltid varit som kedjor som höll mig i järngrepp och tog min frihet från mig. Jag fick lugna ner dem hela tiden och övertyga dem hela tiden om att de inte skulle oroa sig för mig och inte vara bekymrade.
Jag var djupt sjunken i dessa tankar när cellens dörr öppnades och en soldat sa: - Kom!… - och när han såg mitt frågvisa min, frågade:
- Är du ny här?
Jag nickade. Han sa:
- Du ska följa och diska din skål!
Jag reste mig, tog skjortan på mig, och följde honom. Mina bara fötter satt inte fast i skorna vars snören hade de tagit i beslag, och jag var tvungen att dra skorna på golvet. Min cell låg i en förgrening av huvudkorridoren och där fanns även två andra celler. Jag fick passera dörrarna till de andra två celler. Från det lilla runda fönstret som fanns på varje dörr tittade ett öga nyfiket på mig. Dessa var invånarna i mina grannceller som ville se och bekanta sig med den nya fången. Soldaten skällde ut dem och sa att de fick stänga hålet och inte titta. Han beordrade mig också att titta ner. Jag följde honom lydig och i slutet av korridoren kom jag in i ett rum utan dörr där på ena sidan fanns några toaletter och på väggen mittemot fanns ett handfat. Den starka stanken, en blandning av lukten från ammoniak, avföring, kalk, och vad vet jag vad, fyllde min näsa och fick mig att må illa. Soldaten stod kvar vid ingången och sa:
- Du får göra dina andra ärenden också, om du vill! Det blir inget toabesök tills natten. Och var inte så trög, rör på dig! Fort, fort!
Jag tömde matresten i en hink som stod bredvid handfatet, tittade runt efter diskmedel, och frågade soldaten:
- Vad ska jag diska den med?
- Ser du inte tvålen där?
En liten bit tvål av billigaste sorten, som brukade användas till att tvätta kläder, låg på handfatskanten. Jag tog den och gned på skålen, men det blev inget skum. Tvålen lämnade inget spår på skålen. Jag gned tvålen på mina händer och försökte tvätta den feta skålen med händerna, men fettet gick inte bort med kalt vatten. Jag gned mer tvål. Soldaten skrek otåligt och irriterat:
- Skynda dig nu då!
Jag tvättade skålen och händerna med kalla vattnet, och började gå bredvid soldaten. Han beordrade mig lämna skålen på golvet utanför cellen, och stängde celldörren bakom mig.
Det var först då jag kom på att jag borde ha slängt lite vatten på ansiktet och nacken också, men jag hade glömt det. Jag fick nöja mig med att fukta ansiktet och nacken med mina fortfarande våta händer och kände lite svalka.
Jag gick mot fönstret, reste mig på tårna och tittade ut. Jag kunde inte hitta någonting annat än samma neondekoration som jag hade sett för några timmar sedan som kunde hjälpa mig att kunna veta var jag var. Men var hade jag sett denna bekanta dekorationen? Jag ansträngde hjärnan lite men kom inte på något. Jag var sugen på te. Brukade dricka en stor kopp te efter lunch på högskolans kafé. Men högskolans kafé var nu en fjärran dröm. Högskolan…, högskolan… Livet pågick där just nu. De som hade tenta på eftermiddagen satt nu i olika salar och kämpade med frågorna. Och de som inte hade tenta just denna dag satt i grupper på gräsmattorna och pluggade, eller i bibliotekets tystnad satt de bakom speciella borden som skiljde dem från varandra med hyllor och gavel. Vissa hade döpt dessa bord till ”krubba” (foderhållare till nötkreatur, etc.).
Jag gillade mycket högskolans stämning under tentamen, därför att det brukade finnas mer folk än vanligt på högskolan. Man kunde se alla. Välklädda tjejer gick runt där och spred fina dofter efter sig, och Azadeh…, Azadeh satt någonstans i biblioteket tillsammans med sina vänner och pluggade, och jag satt någonstans så att jag kunde titta på henne, och kunde inte plugga. Jag kunde inte göra någonting annat än att titta på henne och sucka. Ingen hade lärt mig hur jag skulle närma mig kvinnor och vad jag skulle säga. Azadeh…, Azadeh…, vilken stor kontrast mellan var hon var och hur hon hade det just nu, och var jag var och hur jag hade det…
Plötsligt kom jag på att jag hade sett den där neondekorationen på Sepah-bankens byggnad vid Sepah-torget (Tupkhane) och i början av Sepah-avenyn. Ja, så var det! Då var jag någonstans väster om torget och därmed i en cell i ”Gemensamma Kommittén mot Sabotage”. Där borta, bortom de där plåttaken flöt livets bullriga flod: Bilarna satt fast i den tunga trafiken i Sepah-avenyn, småhandlare hade lagt sina grejer på trottoaren, och folk gick åt var sitt håll i trottoarernas vimmel; var och en med sina egna problem, bekymmer, glädje, och sorg. Och ingen visste att jag satt fast där, några hundra meter bort, bakom murarna, i denna trånga cell… De kanske inte visste ens att det finns ett fängelse här. Och vad gjorde jag här? Varför skulle de ta mig ut ur livets gång och kasta mig bakom lås och bom? Bara för att jag plågades av att föreställa mig hur amerikanska flygplan öste bomber över fattiga vietnamesiska män och kvinnor och barn, och för att hade varit med i en demonstration mot USA:s president Richard Nixons resa till Iran? Vad kommer de att göra med mig? Hade förhörsledaren rätt? Var det inte bäst om jag var någon annanstans nu, var berusad, hade slängt bort alla bekymmer och alla sociala och moraliska normer och till och med alla bekymren över läxor och tentamen och högskolan, och hade ”raggat” tjejer och låg i säng med dem, roade mig och hade det kul? Vem skulle fördöma mig då och vem skulle förneka mig min frihet? Skulle jag inte få stryk av fadern?
En röst hördes genom lilla titthålet på celldörren:
- Har du cigarett, kan jag tända den åt dig.
- Jag har ingen, men jag vill ha en.
- Du borde ha frågat i morse.
- Jag var inte här i morse, jag kom vid middag.
- Då får du vänta tills i morgon – och hålet täcktes.
Jag lyfte mig igen på tårna och fäste mina ögon på neonlamporna. Det var som om dessa lampor var en länk mellan mig och livet utanför, som dämpade fångenskapskänslan. I morgon bitti skulle pappa ta en buss från ett av garagen just i denna Sepah-avenyn och åka till Ardebil. Och just denna min pappa, som skulle må hemskt dåligt av att få veta att jag satt i fängelse, var den som hade fått mig att smaka på fångenskap, och det var när jag var bara åtta år. Synden som jag hade gjort var att jag hade skolkat från skolan i en hel vecka. Jag hade lämnat hemmet varje morgon för att gå till skolan, men hade i stället sorgset och ensamt vankat runt i tomma gränder och längs floden som gick genom staden! Varför gjorde jag det? För att pappa och mamma hade skapat ett helvete hemma genom att ständig bråka med varandra. Mina två yngre syskon brukade söka skydd hos mig vid bråken. De gömde sig bakom mig och darrade tyst när bråken pågick. Det fans ingen "ute" för mig heller. Jag fick aldrig ens titta genom dörrglipan ut till gränden där grannpojkarna lekte. Och skolan? Läget i skolan och i klassen var inte bättre heller. Läraren i andra årskurs tvingade oss med spö och straff att sitta dödstysta, inte röra på oss, inte prata med varandra. Och under rasterna brukade klasskamraterna mobba och slå mig för både mitt konstiga förnamn, och för att jag inte kunde prata på azerbajdzjanska så flytande, för att vi pratade på persiska hemma.
När det uppdagades att jag hade skolkat från skolan, insisterade mamma att man skulle köpa ett litet bärarryggstöd för mig så att jag kunde gå ut och jobba som bärare i basaren, men pappa ville ha en omedelbar bestraffning och kastade mig i ett övergivet kök på andra sidan gården. I köket hade husägaren och tidigare hyresgäster lagat mat och bakat bröd i vedugnen men de hade gått över till fotogenspisar med tiden och hade övergivit köket för många år sedan. Röken från vedugnen hade gjort att väggar och tak och golv och allt hade blivit kolsvart där. Det låg ett par centimeter damm överallt och det hängde stora spindelvävar här och var. Jag hade aldrig vågat gå in där ensam tidigare. Pappa slängde en tom säck på golvets damm, satte mig på den, stängde och låste dörren bakom sig, lämnade mig i mörkret och gick. Jag grät tyst och vågade inte ens röra mig i någon timme. Hade dragit in armar och ben och krupit i mig så mycket det gick och satt stilla på säcken. Det var som att jag ville förminska mig så mycket som möjligt för att inte få kontakt med alla okända fenomenen som kunde finnas i mörkret. Men ögonen vande sig till mörkret, tårarna tog slut, rädslan lättade lite, och jag upptäckte skorstenshålet som gick ut genom väggen bakom mig. Jag gick runt spindelvävar, drog mig upp krypande på dammen på en stenbänk och en hylla, hängde på kanten av hålet och stirrade på världen utanför denna hemska svarta håla. Därifrån syntes bara gröna löven av ett kvittenträd som sken under solen. Den gången var de där skinande gröna löven som länkade mig med livet utanför fängelset. Jag kunde inte sluta att stirra på löven och hängde kvar där tills min unga faster kom och fritog mig ur fängelset.
Pappa hade säkert rätt att aga och tillrättavisa mig, och utan det skulle jag kanske inte blivit duktig i skolan och inte skulle hamnat i högskolan, och då skulle jag inte deltagit ju i någon demonstration, SAVAK skulle inte gripit mig, och då skulle jag inte hamnat i detta fängelse heller. Jag skulle kanske blivit samma bärare i basaren som mamma föreslog. Men vem kan hävda med säkerhet att då skulle jag inte varit lyckligare? Står det inte i bibeln att ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.”? (Predikaren 1:18). Det finns ett ordspråk på persiska också som lyder: ”Lycklig är den som kom som ett åsnebarn och gick som en gammal åsna”!
Därmed var pappas fängelse nödvändigt för att jag skulle hamna i detta fängelse. Felet var bara att det inte fanns någon faster tillgänglig här som kunde rädda mig. Tårna tröttnade fort, jag fick avbryta min länk till världen utanför ofta, och fick smaka på verkligheten av fängelset och min situation. En fråga gick runt och runt i mitt huvud: Är det möjligt att de släpper mig nu i dag? I så fall kunde jag ta mig hem till farbror och träffa fadern och då skulle det vara som om ingenting hade hänt. Jag hade fortfarande en glimt av hopp djupt i hjärtat.
Det var mycket varmt i cellen och jag svettades. Toalettens avskyvärda stank satt kvar i näsan och plågade mig. Jag gick runt i cellen och började läsa förra fångarnas ristningar på väggarna: ”Du lever för evigt om du bevarar folkets hemligheter”, ”Vänta här till lyckans gryning”, ”Jag var här i 37 dagar”, några datum, flera sträckor för att räkna dagarna, och ingenting mer. Jag ristade också min första sträcka med nageln. Jag gick runt lite till, tittade ut på den släckta neon lite till, tänkte på pappa, familjen, rumskamraten i studenthemmet Mohammad, Azadeh, tentamen som jag hade kvar, och min situation, och till slut sov jag igen.
Jag hade en mycket dålig sömn: vaknade ofta efter korta sträck, tänkte på mina problem, och somnade igen. Titthålet på dörren öppnades två gånger, ett öga tittade på mig, och hålet täcktes.
Jag vaknade nära skymningen och satte mig. Små skärvor och skräp från filten och golvets kelim hade fastnat på min bara och svettiga överkropp. Jag försökte rensa bort dem med handen, och gick för att titta på neonlampan igen. Skymningens röda solsken färgade nu bankens marmorvägg och neonlampan.
Det hördes en sång från lilla korridoren utanför min cell. Det verkade komma från cellen bredvid. Det var någon som sjöng en mycket sorgsen sång på Mazandrani och i den där sorgsna skymningen la ännu mer sorg i mitt hjärta. Men vaktens skrik avslutade sången:
- Håll i truten! Varför ylar du som en hund?
- Det är tungt i hjärtat, vaktmästaren! Får man inte sjunga ens?
- Du får behålla din ylande tills du gästar din faster! Det är förbjudet här. – Och fången svor tyst. Senare blev jag bekant med honom. Han var en enkel värnpliktig lärare som hade råkat för en razzia mitt på en riksväg: säkerhetspolisen hade gått igenom alla busspassagerarnas väskor och hittat en bok av Samad Behrangui i hans väska. Det räckte för att gripa honom.
Jag började gå runt i cellen igen. De sista solstrålarna försvann också och därmed försvann även sista glimten av hopp i mitt hjärta för att bli släppt i dag. Cellen blev mörkare och mörkare men lampan utanför gallret tändes inte. Himlen var mörkblå och jag gick runt och runt i den halvmörka cellen. Titthålet öppnades igen och det var kanske ett öga som tittade på mig igen men jag kunde inte se ögat i dunklet nu och fortsatte att gå runt. Längtan efter världen utanför denna trånga cell, efter frihet, efter mina vänner och för pappa kändes mer och mer. Plötsligt hördes ett högt skrik från någonstans långt bort i korridoren. Det var en ung man som skrek:
- Jag håller på att dö här, jag dör, mitt hjärta håller på att brisera av ångest…, varför släpper ni inte mig? Jag har ju inte gjort något. Låt mig återvända till mitt liv. Jag dör av isolering. Varför tänder ni inte lampan? Öppna denna dörr! – och det ekade i korridoren av hans bankande på plåtdörren.
Vaktmästaren verkade medvetet inte bry sig, och han fortsatte att skrika samma sak om och om och banka på dörren. Jag fick märkliga och motstridiga känslor av alla dessa ljud: Dels kände jag sympati för den där unga mannen, dels blev irriterad, och dels kändes det som om jag själv stod på kanten av en ravin och var på väg att störta i den och börja även själv med att skrika och banka på dörren. Till slut hördes vaktmästaren som ropade:
- Håller du truten, eller ska jag komma och kväva dig?
Men mannen fortsatte med sitt oväsen, och en stund senare hördes hur hans dörr öppnades och han blev slagen och började grina. Jag förväntade att de andra fångarna skulle protestera, men det hördes ingenting annat än ojande av min grannfånge. Jag led med den där mannen, och själv blev mer deprimerad.
Lite senare tändes den där smutsiga och svaga lampan i lilla korridoren bakom gallret. Men dess svaga ljus gjorde cellen ännu mer trist än att belysa den.
Jag blev trött på att gå runt och satte mig i en hörna. Jag hade lessnat på tystnaden, på den där miljön, och på att tänka och tänka. Försökte tänka på goda och roliga saker, men varje gång upptäckte jag efter en kort stund att jag hade omedvetet återvänt till pappas bekymmer och vad som skulle hända hemma hos föräldrarna.
Nu hördes dörrar som öppnades och stängdes, och aluminiumskål som lades på mosaikgolvet. En stund senare öppnades min celldörr och en soldat lämnade en skål och en brödbit på golvet i cellen, stängde dörren, och gick. Jag var inte hungrig alls men ändå kröp mot skålen och tittade i den. Det såg ut som köttgryta dränkt i för mycket vatten. Först tänkte jag att låta den vara och äta några timmar senare när jag blir hungrig. Men sedan kom jag på att snart blir det dags för att diska och det finns ingen "senare". Jag drog fram skålen och funderade ett tag på hur jag skulle äta detta utan sked. Till slut doppade jag en bit av unkna brödet i skålen och tog det i munnen. Skålens innehåll var en gulaktig kall vätska blandad med lite kikärtor och bruna bönor, utan kött. Den smakade bittert mer än allt annat och det var okänd om bitterheten kom från torkade limeskal eller vad. Vilken ickehungrig människa skulle kunna äta detta? Ändå förmådde jag mig att svälja några doppade brödbitar för att inte bli plågad av hunger under långa natten och jag sparade resten av brödet.
Efter några tunga och svåra timmar, då även diskningen hade slutförts, var sovdags. Men jag hade sovit för mycket under dagen och nu var jag inte sömnig alls. Den där lampan som kändes så svag hittills kändes nu som en stark strålkastare som kändes vilja tränga sig djupt in i min hjärna och mina drömmar. Jag lade mig lite, satt lite, gick runt lite, och lade mig igen. Jag försökte räkna siffror och tog mig till alla möjliga rekommendationer som jag kom på för att kunna somna, men ingenting hjälpte. Och nu fanns även en orsak till som inte lät mig somna in: Det hördes ett dovt och mörkt ljud någonstans ifrån övre våningar som att slå med en slägga på tegelstenar, och efter varje slag hördes ett hjärtskärande människoskrik som gick igenom alla korridorer och dörrar. De höll på och torterade någon. Det var tjock elkabel som slogs på fotsulorna eller på ryggen av någon som gick genom tortyrsängen till golvet och hördes på detta vis. Fångens djuriska skrik förvandlades än till grinande och än försvann helt. Men slagen med kabeln fortsatte med konstant rytm och tog paus endast efter långa pass, och fortsatte igen.
Torterade fångens skrik skakade hela min tillvaro. En blandning av stark rädsla och ångest överskuggade alla mina sinnen. Visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte blockera ljuden och tänka på helt andra saker, men slagen verkade landa på min skalle. Började gå runt igen och gick runt och runt i cellen under hela tiden då tortyren pågick. Jag satte mig först när tortyren var slut, sedan lade mig, och tillbringade långa natten med korta och oroliga sömnbitar.
11 May 2020
دیدارهای احسان طبری - ۱
من در سال ۱۳۵۹ یا ۶۰ دو بار احسان طبری و همسرش آذر بینیاز را به دعوت نجف دریابندری و همسرش فهیمه راستکار، به خانهی آنان بردم.
دریابندری و همسرش اکنون عضو یا هوادار حزب توده ایران نبودند. اما آنان نیز در خیل بسیاری از جوانان سابق اهل فرهنگ و سیاست دهههای ۱۳۲۰ و ۱۳۳۰، چه تودهای، چه غیر تودهای و چه ضد تودهای، اکنون پس از انقلاب ۱۳۵۷ نیز هنوز از علاقمندان احسان طبری بودند.
طبری تا پیش از مهاجرت اجباری در سال ۱۳۲۸ در حوزههای حزبی گویندگی میکرد و بسیاری از تودهایهای سابق او را از آن جا میشناختند. بسیاری دیگر نیز با خواندن نوشتههایش با او آشنا شدهبودند. در طول ۳۰ سال دوری او از ایران بسیاری کسان برای او نامه مینوشتند، حتی از داخل و با مسافرانی که به خارج سفر میکردند به نشانی رادیوی پیک ایران یا نشریهی «دنیا» نامه را به او میرساندند، و او به نشانیهایی که دادهبودند، به همه پاسخ میداد.
چنین بود که پس از بازگشت طبری به ایران، تا هنگامی که دفتر حزب دایر بود، خیلیها آنجا به دیدنش میآمدند، و پس از اشغال دفتر به دست حزبالله، دیدارهای او به خانهها و میهمانیها منتقل شد.
هنگامی که طبری و همسرش را به میهمانیهایی برای دیدار با دوستان و آشنایانشان میرساندم، همواره میکوشیدم که پس از تحویل دادن آنان به میزبان، قراری بگذارم برای برداشتنشان، و در ساعت معین برگردم و برشان دارم. اما گاه هم میزبان و هم طبری و همسرش سخت اصرار میکردند که من هم در مهمانی باشم.
دو باری که به خانهی نجف دریابندری رساندمشان، با وجود تعارف و اصرار برای ماندن، خود را از لذتبردن از دستپخت این زوج هنرمند که سیر تا پیازش بعدها در کتاب مستطاب منتشر شد، محروم کردم، و توانستم بهانههایی بیاورم و از چنگشان بگریزم! ترجیح میدادم که بدون حضور مزاحمی کموبیش بیگانه برای میزبان و دیگر مهمانان، همگی در حال و هوای خود باشند و از بازگویی خاطرات دیرین و بگو و بخند لذت ببرند.
اما هنگام برداشتنشان، اغلب چارهای نبود جز آن که داخل شوم، زیرا که گفتوگوهای شیرین اغلب هنوز به پایان نرسیدهبود. پس مینشستم، با چای و شیرینی و میوه از من پذیرایی میکردند و در بخشی از گفتوگوها شرکتم میدادند.
بار دوم در خانهی دریابندریها، اعضای یکی از حوزههای حزبی پیش از مهاجرت طبری در مهمانی حضور داشتند، که من هیچکدام را نمیشناختم، جز خود نجف دریابندری، که با وجود آشنایی با ترجمهها و نوشتههایش، پس از مهمانی پیشین، بار دوم بود که میدیدمش. همسر او فهیمه راستکار را هیچ نمیشناختم.
مجلس مختلط بود و خوشبختانه بر خلاف عادت، زنانه و مردانه نشدهبود، و خانم راستکار داشت چیزی خندهدار تعریف میکرد و همه گوش میدادند. و من نیز که بهدقت گوش میدادم... ناگهان صدا را شناختم! این که... صدای سوفیا لورن است، صدای اینگرید برگمان، صدای بازیگر زن «ده فرمان»، صدای همسر تناردیه در سریال تلویزیونی بینوایان، برادران کارامازوف... صدای تعداد بیشماری هنرپیشگان زن فیلمهای خارجی و ایرانی... عجب!
صبر کردم تا حرف او تمام شد، و سپس با کمرویی گفتم:
- ببخشید... صدای شما... شما کار دوبله میکنید؟... سوفیالورن...
او قاهقاه خندید و نجف دریابندری حرفم را برید و گفت:
- آفرین! خوب فهمیدی! معلومه که گوش حساسی داری که تونستی صدا را جدای از چهرهی هنرپیشهها بشناسی!
طبری و آذر هاجوواج سر از موضوع گفتوگوی ما در نمیآوردند. آنان البته میدانستند که فهیمه راستکار بازیگر تئاتر است، اما در دوری سیساله از میهن، با سینمای ایران و سینمای غرب، و هنر و صنعت دوبله در ایران آشنایی چندانی نداشتند، و لازم شد که خود خانم راستکار و شوهرش قدری توضیح بدهند.
اکنون از آن چهار تن جز یادهایی بهجا نماندهاست. یادشان همواره گرامی!
دریابندری و همسرش اکنون عضو یا هوادار حزب توده ایران نبودند. اما آنان نیز در خیل بسیاری از جوانان سابق اهل فرهنگ و سیاست دهههای ۱۳۲۰ و ۱۳۳۰، چه تودهای، چه غیر تودهای و چه ضد تودهای، اکنون پس از انقلاب ۱۳۵۷ نیز هنوز از علاقمندان احسان طبری بودند.
طبری تا پیش از مهاجرت اجباری در سال ۱۳۲۸ در حوزههای حزبی گویندگی میکرد و بسیاری از تودهایهای سابق او را از آن جا میشناختند. بسیاری دیگر نیز با خواندن نوشتههایش با او آشنا شدهبودند. در طول ۳۰ سال دوری او از ایران بسیاری کسان برای او نامه مینوشتند، حتی از داخل و با مسافرانی که به خارج سفر میکردند به نشانی رادیوی پیک ایران یا نشریهی «دنیا» نامه را به او میرساندند، و او به نشانیهایی که دادهبودند، به همه پاسخ میداد.
چنین بود که پس از بازگشت طبری به ایران، تا هنگامی که دفتر حزب دایر بود، خیلیها آنجا به دیدنش میآمدند، و پس از اشغال دفتر به دست حزبالله، دیدارهای او به خانهها و میهمانیها منتقل شد.
هنگامی که طبری و همسرش را به میهمانیهایی برای دیدار با دوستان و آشنایانشان میرساندم، همواره میکوشیدم که پس از تحویل دادن آنان به میزبان، قراری بگذارم برای برداشتنشان، و در ساعت معین برگردم و برشان دارم. اما گاه هم میزبان و هم طبری و همسرش سخت اصرار میکردند که من هم در مهمانی باشم.
دو باری که به خانهی نجف دریابندری رساندمشان، با وجود تعارف و اصرار برای ماندن، خود را از لذتبردن از دستپخت این زوج هنرمند که سیر تا پیازش بعدها در کتاب مستطاب منتشر شد، محروم کردم، و توانستم بهانههایی بیاورم و از چنگشان بگریزم! ترجیح میدادم که بدون حضور مزاحمی کموبیش بیگانه برای میزبان و دیگر مهمانان، همگی در حال و هوای خود باشند و از بازگویی خاطرات دیرین و بگو و بخند لذت ببرند.
اما هنگام برداشتنشان، اغلب چارهای نبود جز آن که داخل شوم، زیرا که گفتوگوهای شیرین اغلب هنوز به پایان نرسیدهبود. پس مینشستم، با چای و شیرینی و میوه از من پذیرایی میکردند و در بخشی از گفتوگوها شرکتم میدادند.
بار دوم در خانهی دریابندریها، اعضای یکی از حوزههای حزبی پیش از مهاجرت طبری در مهمانی حضور داشتند، که من هیچکدام را نمیشناختم، جز خود نجف دریابندری، که با وجود آشنایی با ترجمهها و نوشتههایش، پس از مهمانی پیشین، بار دوم بود که میدیدمش. همسر او فهیمه راستکار را هیچ نمیشناختم.
مجلس مختلط بود و خوشبختانه بر خلاف عادت، زنانه و مردانه نشدهبود، و خانم راستکار داشت چیزی خندهدار تعریف میکرد و همه گوش میدادند. و من نیز که بهدقت گوش میدادم... ناگهان صدا را شناختم! این که... صدای سوفیا لورن است، صدای اینگرید برگمان، صدای بازیگر زن «ده فرمان»، صدای همسر تناردیه در سریال تلویزیونی بینوایان، برادران کارامازوف... صدای تعداد بیشماری هنرپیشگان زن فیلمهای خارجی و ایرانی... عجب!
صبر کردم تا حرف او تمام شد، و سپس با کمرویی گفتم:
- ببخشید... صدای شما... شما کار دوبله میکنید؟... سوفیالورن...
او قاهقاه خندید و نجف دریابندری حرفم را برید و گفت:
- آفرین! خوب فهمیدی! معلومه که گوش حساسی داری که تونستی صدا را جدای از چهرهی هنرپیشهها بشناسی!
طبری و آذر هاجوواج سر از موضوع گفتوگوی ما در نمیآوردند. آنان البته میدانستند که فهیمه راستکار بازیگر تئاتر است، اما در دوری سیساله از میهن، با سینمای ایران و سینمای غرب، و هنر و صنعت دوبله در ایران آشنایی چندانی نداشتند، و لازم شد که خود خانم راستکار و شوهرش قدری توضیح بدهند.
اکنون از آن چهار تن جز یادهایی بهجا نماندهاست. یادشان همواره گرامی!
06 May 2020
از جهان خاکستری - ۱۲۲
برنج گرد و برنج دراز
یکی از غم و غصههای ما در آغاز زندگی در تبعیدگاه مینسک، پایتخت بلاروس، یافتن مواد غذایی باب ذائقهی خودمان بود، که هر چه میگشتیم، چیزی شبیه آنها پیدا نمیکردیم. از سه ماه پایانی سال ۱۹۸۳ دارم میگویم.
آن جا، در هر محلهای، یک، و فقط یک، بقالی بزرگ، مشابه همین «سوپرمارکت»های غربی، وجود داشت، که البته در قفسههای طول و دراز آنها اجناس معدودی را با مارکهای مختلف چیدهبودند؛ اجناسی که اغلب مشتری چندانی هم نداشتند. برای نمونه، در طول یک قفسهی یخچالی بیست متری، که غرش یخچالش گوش را کر میکرد، گوشهای از آن پر از برفک شدهبود و از انتهای دیگرش آب بر کف فروشگاه میچکید، چیزی در حدود ده نوع مارگارین یک شکل و یک اندازه، در پوشش کاغذی از جنس مشابه، اما با مارکهای گوناگون مربوط به تعاونیهای تولیدی شهرهای گوناگون چیدهبودند. یا در قفسهای دیگر به طول بیست متر فقط چیزی شبیه به راکت تنیس که برای خاکگیری فرش و گلیم مصرف میشد آویختهبودند، ساخته از چوب، نی، پلاستیک، آلومینیوم، و کس چه میداند از چه جنس دیگری، با نقشههای گوناگون در بخش توری «راکت». من همواره با خود فکر میکردم مگر این مردم چهقدر فرش میتکانند؟! یا در قفسههایی در همان ابعاد صابونهایی بود که در خانه با یک بار تماس با آب به خمیری بیشکل تبدیل میشدند و نمیدانستی چگونه و در چه ظرفی حفظشان کنی برای مصرف دفعهی دوم و سوم.
از سوی دیگر یخچالهای گوشت و مرغ و ماهی همواره خالی بود و این اجناس گیر نمیآمد، مگر آن که به تصادف درست موقعی وارد فروشگاه میشدی که میدیدی صفی در برابر یخچال مرغ تشکیل شده. میرفتی و آن جا میایستادی، و میایستادی، و میایستادی... در صفی که کموبیش همه زن بودند، و سراپای توی غربتی را شگفتزده ورانداز میکردند و زیر لبی با هم چیزهایی میگفتند که تو هیچ نمیفهمیدی، تا آن که دریچهای باز میشد و از آن جا چند ده لاشهی مرغ میریختند توی یخچال، و همهی دستها حمله میبردند برای سوا کردن و برداشتن پروارترین و صاف و صوفترین لاشه. گوشت همینطور، و ماهی همینطور.
سبزی و میوه در این فروشگاه نبود و فروشگاه جداگانهای، اغلب در فاصلهای چندصدمتری داشت. در آن فروشگاهها تنها چیزهایی که همیشه وجود داشت، پیاز بود و کلم سفید در اندازههای عظیم، سیب زمینی، و سیب درختی. خیارشورهای عظیم در ظرفهای بزرگ شیشهای (بانکا)، گاه خیارهای بزرگ زرد رنگ و تخمی. اشتباه نشود! یعنی تخمهای تویشان بزرگ شدهبود و مانند تخم خربزه پوستشان سفت شدهبود، و فقط به درد این میخوردند که آن تخمها را درآوری، خودت بکاری و خیار بار بیاوری. اما کو جایی که بکاریش؟
در این «سبزی و میوهفروشی»ها هم گاه اگر شانس میآوردی و لحظهای میرسیدی که صفی بود، باید بی چون و چرا میایستادی، زیرا که بیگمان چیزی کمیاب آوردهبودند. میایستادی، میایستادی، میایستادی... و میدیدی که گوجهفرنگیهای سبز رنگ و بشقابیست برای ترشی گذاشتن! البته گاه بخت یار بود و شادی بزرگی بود که پرتقالهای سبز یشمی و سخت چون چوب، یا موزهایی با وضعی مشابه، یعنی سبز و سخت گیرت میآمد.
یک بار با هزار بدبختی از همین موزهای سبزی که نمیشد خوردشان گیرم آمدهبود، و برای این که برسند و بشود خوردشان، در خانه که در طبقهی دوم بود پشت پنجرهی آشپزخانه آویزانشان کردهبودم تا نور بخورند و برسند و زرد بشوند، و همسایههای طبقههای بالاتر که پیوسته از برابر این پنجره میگذشتند، هنوز، پس از این همه سال، در دیدارهایمان به خنده و شوخی میگویند که فلانی (یعنی من) ثروتمند بود؛ موز خریدبود و برای پز دادن پشت شیشه آویزان کردهبود تا دل ما را آب کند!
این فروشگاهها، به همین شکل و با همین ترکیب و با همین اجناس، در همهی محلههای شهر وجود داشتند، و هیچ فروشگاه دیگری با اجناس دیگری در هیچ جایی از این شهر میلیونی یافت نمیشد. سوسیالیسمی از آن نوع و در آن قواره، گوناگونی را میکشت و یکنواختی و همشکلی دلآزاری به بار میآورد. و این ۶۰ سال پس از انقلاب اکتبر، و در آستانهی «سوسیالیسم پیشرفته» بود، که از دهان برژنف، و پس از مرگش از دهان جانشینانش نمیافتاد.
آن «سوپرمارکت»ها که در آغاز توصیفشان کردم، البته برنج و گندم و عدس و چاودار و ارزن و جو و غلات دیگر هم داشتند، فقط برای کاشا (شله) درست کردن. روسها و بلاروسها عاشق شلهی همهی انواع غلات بودند، اما من در دفعاتی که در بیمارستانهای آنجا بستری بودم مردم از بس شلهی ارزن (کاشا ماننایا) به خوردم دادند! ارزن، یعنی دانههای ریزی که ما در ایران به پرندگان میدادیم! و برنجهایی که داشتند، چیزی بود که ما در ایران «برنج آشی» مینامیدیمشان. این برنجها گرد بودند، بستههای یک کیلویی در پاکتهایی از کاغذ ضخیم قهوهای رنگ که رویشان به روسی نوشته شدهبود «برنج کوبیده»، یعنی برنج پوستکنده шлифованный рис، و من همواره با خود فکر میکردم «مگر برنج نکوبیده را هم کسی میخورد؟». من و همهی اهل ساختمان ۱۲ طبقه، در آن آغاز، همین را به خیال برنج پلویی خودمان میخریدیم، و در خانه کشف میکردیم که برنج آشیست، و کتهای که انتظارش را داشتیم، شفتهای بیش نبود!
هیچ کس نمیدانست چگونه میتوان به کارکنان بداخلاق این فروشگاهها فهماند که برنج داریم تا برنج. در واقع کمتر کسی جرئت میکرد چیزی از آن کارکنان بداخلاق بپرسد: آنان، چه پاسخ میدادند و چه نمیدادند، چه بداخلاق بودند و چه خوشاخلاق، چه مشتری جلب میکردند یا نه، چه چیزی میفروختند یا نمیفروختند، سر ماه حقوق کار سوسیالیستیشان را دریافت میکردند، بی هیچ تغییری، و خیالشان راحت بود. پس چرا به خود زحمت بدهند و به تو کمک کنند که چیزی را که دنبالش هستی پیدا کنی؟ و بگذریم از ظاهر امثال من که هم به یهودیان میخورد، هم به کولیها، و هم به قفقازیها، که بلاروسها از هر سه متنفر بودند! و بگذریم از انسانهایی همواره با خصایل انساندوستانه که در هر جامعهای یافت میشوند، و کمکت میکنند.
دربارهی حسرت نان و ماست در آن دیار پیشتر نوشتهام، اینجا. اکنون دویست نفر ماندهبودیم در حسرت کته و پلو با برنج غیر آشی. با کسانی که اکنون دارند فکر میکنند «پلو با قورمهسبزی یا چلوکباب میخواستید، میماندید توی خرابشدهی خودتان»، و با کسانی هم که میگویند «ما نیامدیم اینجا که پلو با قورمهسبزی و چلوکباب بخوریم» کاری ندارم. لابد کسانی هم هستند که روانشناسی مهاجران و پناهندگان را میدانند، و میدانند که انسان دور از میهن بال و پر میزند تا آنچه را در میهن جا گذاشته، بازسازی کند و به شکلی یاد و خاطرهی میهن را زنده کند. برای اینان است که مینویسم.
در آن ساختمان ۱۲ طبقه، در آن آغاز، دوستان و رفقا کشفهایشان را به هم خبر میدادند و خبرها زود پخش میشد: فلانجا ماهی آوردهاند؛ فروشگاه فلان محلهی دوردست پرتقال داشت؛ سبزیفروشی فلان محله ترشی شوید(!) آورده؛ و... شگفتا! برنج پاکتهای فروشگاه فلان محله گرد نیست؛ دراز است!
خبر کشف «برنج دراز» به گوش هر کس که میرسید، بهسوی آن فروشگاه به راه میافتاد: باید دو اتوبوس عوض میکردی تا پس از ساعتی به آنجا برسی؛ و طولی نکشید که قفسهی برنج آن فروشگاه را خالی کردیم! حال چه کنیم؟
اکنون فهمیدهبودیم که پس برنج دراز هم در میان آن پاکتهای قهوهای اسرارآمیز، با همان نوشتهی روی پاکت، بی هیچ تغییری، گیر میآید. هرگاه برای خرید میرفتم، در قفسهی برنج، پاکتهای برنج را یکیک میآزمودم: کاغذ ضخیم پاکتها را میان شست و انگشت اشاره میگرفتم؛ میکوشیدم که یک دانه برنج را در آن میان بگیرم و میان دو انگشت بلغزانم و بغلتانم. چشمانم را میبستم و میکوشیدم شکل آن را مجسم کنم: گرد است یا دراز؟! نه! گرد است! پاکت بعدی و پاکت بعدی! نه! پس باید دو اتوبوس عوض کرد و رفت به فروشگاه فلان محله؛ و شاید یکی دو پاکت، مصرف یکی دو هفته، گیرم میآمد.
اکنون گاه پیش میآمد که میدیدی که در قفسههای فلان فروشگاه پاکتهای برنج سوراخ شدهاند. معلوم بود: رفقای خودمان آنجا بودهبودند! بعضی از رفقا مانند من ملاحظهکار نبودند و پاکتها را سوراخ میکردند تا به چشم خود ببینند که برنج توی آن گرد است یا دراز؛ و اکنون پیش میآمد که رفقا دیگر خبر نمیدادند که فلان فروشگاه برنج دراز دارد. این راز گرانبها را برای خود نگه میداشتند!
زندگیست دیگر! همواره خاکستری!
یکی از غم و غصههای ما در آغاز زندگی در تبعیدگاه مینسک، پایتخت بلاروس، یافتن مواد غذایی باب ذائقهی خودمان بود، که هر چه میگشتیم، چیزی شبیه آنها پیدا نمیکردیم. از سه ماه پایانی سال ۱۹۸۳ دارم میگویم.
آن جا، در هر محلهای، یک، و فقط یک، بقالی بزرگ، مشابه همین «سوپرمارکت»های غربی، وجود داشت، که البته در قفسههای طول و دراز آنها اجناس معدودی را با مارکهای مختلف چیدهبودند؛ اجناسی که اغلب مشتری چندانی هم نداشتند. برای نمونه، در طول یک قفسهی یخچالی بیست متری، که غرش یخچالش گوش را کر میکرد، گوشهای از آن پر از برفک شدهبود و از انتهای دیگرش آب بر کف فروشگاه میچکید، چیزی در حدود ده نوع مارگارین یک شکل و یک اندازه، در پوشش کاغذی از جنس مشابه، اما با مارکهای گوناگون مربوط به تعاونیهای تولیدی شهرهای گوناگون چیدهبودند. یا در قفسهای دیگر به طول بیست متر فقط چیزی شبیه به راکت تنیس که برای خاکگیری فرش و گلیم مصرف میشد آویختهبودند، ساخته از چوب، نی، پلاستیک، آلومینیوم، و کس چه میداند از چه جنس دیگری، با نقشههای گوناگون در بخش توری «راکت». من همواره با خود فکر میکردم مگر این مردم چهقدر فرش میتکانند؟! یا در قفسههایی در همان ابعاد صابونهایی بود که در خانه با یک بار تماس با آب به خمیری بیشکل تبدیل میشدند و نمیدانستی چگونه و در چه ظرفی حفظشان کنی برای مصرف دفعهی دوم و سوم.
از سوی دیگر یخچالهای گوشت و مرغ و ماهی همواره خالی بود و این اجناس گیر نمیآمد، مگر آن که به تصادف درست موقعی وارد فروشگاه میشدی که میدیدی صفی در برابر یخچال مرغ تشکیل شده. میرفتی و آن جا میایستادی، و میایستادی، و میایستادی... در صفی که کموبیش همه زن بودند، و سراپای توی غربتی را شگفتزده ورانداز میکردند و زیر لبی با هم چیزهایی میگفتند که تو هیچ نمیفهمیدی، تا آن که دریچهای باز میشد و از آن جا چند ده لاشهی مرغ میریختند توی یخچال، و همهی دستها حمله میبردند برای سوا کردن و برداشتن پروارترین و صاف و صوفترین لاشه. گوشت همینطور، و ماهی همینطور.
سبزی و میوه در این فروشگاه نبود و فروشگاه جداگانهای، اغلب در فاصلهای چندصدمتری داشت. در آن فروشگاهها تنها چیزهایی که همیشه وجود داشت، پیاز بود و کلم سفید در اندازههای عظیم، سیب زمینی، و سیب درختی. خیارشورهای عظیم در ظرفهای بزرگ شیشهای (بانکا)، گاه خیارهای بزرگ زرد رنگ و تخمی. اشتباه نشود! یعنی تخمهای تویشان بزرگ شدهبود و مانند تخم خربزه پوستشان سفت شدهبود، و فقط به درد این میخوردند که آن تخمها را درآوری، خودت بکاری و خیار بار بیاوری. اما کو جایی که بکاریش؟
در این «سبزی و میوهفروشی»ها هم گاه اگر شانس میآوردی و لحظهای میرسیدی که صفی بود، باید بی چون و چرا میایستادی، زیرا که بیگمان چیزی کمیاب آوردهبودند. میایستادی، میایستادی، میایستادی... و میدیدی که گوجهفرنگیهای سبز رنگ و بشقابیست برای ترشی گذاشتن! البته گاه بخت یار بود و شادی بزرگی بود که پرتقالهای سبز یشمی و سخت چون چوب، یا موزهایی با وضعی مشابه، یعنی سبز و سخت گیرت میآمد.
یک بار با هزار بدبختی از همین موزهای سبزی که نمیشد خوردشان گیرم آمدهبود، و برای این که برسند و بشود خوردشان، در خانه که در طبقهی دوم بود پشت پنجرهی آشپزخانه آویزانشان کردهبودم تا نور بخورند و برسند و زرد بشوند، و همسایههای طبقههای بالاتر که پیوسته از برابر این پنجره میگذشتند، هنوز، پس از این همه سال، در دیدارهایمان به خنده و شوخی میگویند که فلانی (یعنی من) ثروتمند بود؛ موز خریدبود و برای پز دادن پشت شیشه آویزان کردهبود تا دل ما را آب کند!
این فروشگاهها، به همین شکل و با همین ترکیب و با همین اجناس، در همهی محلههای شهر وجود داشتند، و هیچ فروشگاه دیگری با اجناس دیگری در هیچ جایی از این شهر میلیونی یافت نمیشد. سوسیالیسمی از آن نوع و در آن قواره، گوناگونی را میکشت و یکنواختی و همشکلی دلآزاری به بار میآورد. و این ۶۰ سال پس از انقلاب اکتبر، و در آستانهی «سوسیالیسم پیشرفته» بود، که از دهان برژنف، و پس از مرگش از دهان جانشینانش نمیافتاد.
آن «سوپرمارکت»ها که در آغاز توصیفشان کردم، البته برنج و گندم و عدس و چاودار و ارزن و جو و غلات دیگر هم داشتند، فقط برای کاشا (شله) درست کردن. روسها و بلاروسها عاشق شلهی همهی انواع غلات بودند، اما من در دفعاتی که در بیمارستانهای آنجا بستری بودم مردم از بس شلهی ارزن (کاشا ماننایا) به خوردم دادند! ارزن، یعنی دانههای ریزی که ما در ایران به پرندگان میدادیم! و برنجهایی که داشتند، چیزی بود که ما در ایران «برنج آشی» مینامیدیمشان. این برنجها گرد بودند، بستههای یک کیلویی در پاکتهایی از کاغذ ضخیم قهوهای رنگ که رویشان به روسی نوشته شدهبود «برنج کوبیده»، یعنی برنج پوستکنده шлифованный рис، و من همواره با خود فکر میکردم «مگر برنج نکوبیده را هم کسی میخورد؟». من و همهی اهل ساختمان ۱۲ طبقه، در آن آغاز، همین را به خیال برنج پلویی خودمان میخریدیم، و در خانه کشف میکردیم که برنج آشیست، و کتهای که انتظارش را داشتیم، شفتهای بیش نبود!
هیچ کس نمیدانست چگونه میتوان به کارکنان بداخلاق این فروشگاهها فهماند که برنج داریم تا برنج. در واقع کمتر کسی جرئت میکرد چیزی از آن کارکنان بداخلاق بپرسد: آنان، چه پاسخ میدادند و چه نمیدادند، چه بداخلاق بودند و چه خوشاخلاق، چه مشتری جلب میکردند یا نه، چه چیزی میفروختند یا نمیفروختند، سر ماه حقوق کار سوسیالیستیشان را دریافت میکردند، بی هیچ تغییری، و خیالشان راحت بود. پس چرا به خود زحمت بدهند و به تو کمک کنند که چیزی را که دنبالش هستی پیدا کنی؟ و بگذریم از ظاهر امثال من که هم به یهودیان میخورد، هم به کولیها، و هم به قفقازیها، که بلاروسها از هر سه متنفر بودند! و بگذریم از انسانهایی همواره با خصایل انساندوستانه که در هر جامعهای یافت میشوند، و کمکت میکنند.
دربارهی حسرت نان و ماست در آن دیار پیشتر نوشتهام، اینجا. اکنون دویست نفر ماندهبودیم در حسرت کته و پلو با برنج غیر آشی. با کسانی که اکنون دارند فکر میکنند «پلو با قورمهسبزی یا چلوکباب میخواستید، میماندید توی خرابشدهی خودتان»، و با کسانی هم که میگویند «ما نیامدیم اینجا که پلو با قورمهسبزی و چلوکباب بخوریم» کاری ندارم. لابد کسانی هم هستند که روانشناسی مهاجران و پناهندگان را میدانند، و میدانند که انسان دور از میهن بال و پر میزند تا آنچه را در میهن جا گذاشته، بازسازی کند و به شکلی یاد و خاطرهی میهن را زنده کند. برای اینان است که مینویسم.
در آن ساختمان ۱۲ طبقه، در آن آغاز، دوستان و رفقا کشفهایشان را به هم خبر میدادند و خبرها زود پخش میشد: فلانجا ماهی آوردهاند؛ فروشگاه فلان محلهی دوردست پرتقال داشت؛ سبزیفروشی فلان محله ترشی شوید(!) آورده؛ و... شگفتا! برنج پاکتهای فروشگاه فلان محله گرد نیست؛ دراز است!
خبر کشف «برنج دراز» به گوش هر کس که میرسید، بهسوی آن فروشگاه به راه میافتاد: باید دو اتوبوس عوض میکردی تا پس از ساعتی به آنجا برسی؛ و طولی نکشید که قفسهی برنج آن فروشگاه را خالی کردیم! حال چه کنیم؟
اکنون فهمیدهبودیم که پس برنج دراز هم در میان آن پاکتهای قهوهای اسرارآمیز، با همان نوشتهی روی پاکت، بی هیچ تغییری، گیر میآید. هرگاه برای خرید میرفتم، در قفسهی برنج، پاکتهای برنج را یکیک میآزمودم: کاغذ ضخیم پاکتها را میان شست و انگشت اشاره میگرفتم؛ میکوشیدم که یک دانه برنج را در آن میان بگیرم و میان دو انگشت بلغزانم و بغلتانم. چشمانم را میبستم و میکوشیدم شکل آن را مجسم کنم: گرد است یا دراز؟! نه! گرد است! پاکت بعدی و پاکت بعدی! نه! پس باید دو اتوبوس عوض کرد و رفت به فروشگاه فلان محله؛ و شاید یکی دو پاکت، مصرف یکی دو هفته، گیرم میآمد.
اکنون گاه پیش میآمد که میدیدی که در قفسههای فلان فروشگاه پاکتهای برنج سوراخ شدهاند. معلوم بود: رفقای خودمان آنجا بودهبودند! بعضی از رفقا مانند من ملاحظهکار نبودند و پاکتها را سوراخ میکردند تا به چشم خود ببینند که برنج توی آن گرد است یا دراز؛ و اکنون پیش میآمد که رفقا دیگر خبر نمیدادند که فلان فروشگاه برنج دراز دارد. این راز گرانبها را برای خود نگه میداشتند!
زندگیست دیگر! همواره خاکستری!
05 May 2020
Tjära i honung - 13
ترجمهی سوئدی بخش سیزدهم «قطران در عسل»:
Det hade gått knappt en månad sedan jag hamnade i denna garnison. Jag var på väg mot garnisonens ”södra front” för att krypa under taggtrådarna och smita i väg för att i morgon som var nyårsafton kunna enligt kutym vara hemma i Ardebil hos familjen. Kompaniets befälhavare, kapten Taghavi, godkände inte mitt skriftliga önskemål om tre dagars ledighet och då bestämde jag mig för att utebli tre dagar utan ledighet.
Vi kunde inte komma överens med varandra, befälhavaren och jag. Han kallade mig in redan första dagen när jag kom hit. Jag uppförde mig enligt konstens alla regler som jag hade fått lära mig på utbildningsgarnisonen Farah-abad: sprang fram med knytnävarna vid bröstet, slog ner hårt med foten framför honom, lyfte handen till kepsen och stod i givakt. Jag vet inte varför jag utförde allt detta så på allvar. Till och med han verkade förvånad. Han hade gått fram och tillbaka framför mig vid övningsplanen och hållit en föreläsning om att om jag visar mig vara en lydig värnpliktig och lyder alla hans order, kommer han att behandla mig som en fänrik, annars ska jag inte ha några höga förväntningar. Men erfarenheten hos de uppemot tio andra högutbildade meniga, som tjänstgjorde där sedan tidigare, hade visat att inte ens befälhavarna själva visste vad de skulle göra med oss. Vi antogs vara farliga personer som inte fick röra vapen, var inte lämpliga för att ha kontakt med de andra soldaterna som var här för att utbildas, annars skulle de få ”revolutionära idéer” från oss, vi ville inte ställa upp och utföra en fänriks arbete för en menigs lön som inte räckte ens för att köpa tre paket cigaretter på en månad, och vi ville inte stå i givakt varenda morgon och kväll vid flaggning och be för Shahens hälsa.
Redan den första kvällen vid ankomsten hit uppstod ett storbråk mellan mig och översergeanten Rezaii. Han var ful i munnen och svor hela tiden. Hade en vid mun med tjocka läppar som var mörka av opiumrök. Men hans tunga var ännu större än hans munhåla och verkade inte få plats i munnen. Hans saliv kastades ut jämt när han skällde ut och svor mot kompaniets soldater, och han verkade försöka samla tungan i munnen hela tiden. Denna kväll ville han bestraffa soldaterna för något för mig okänt fel som de hade begått, och höll på att kasta ut alla från logementen. Jag ville inte lyssna på honom och lämna logementet och detta tog hårt på honom. Han försökte skrikande och svärande och hotande dra mig till jourhavande bataljonsbefälhavare men en av kompaniets värnpliktiga fänrikar kom till min undsättning och fick honom att lämna mig i fred. Men morgonen därpå hade översergeant Rezaii rapporterat det hela till kapten Taghavi. Taghavi tyckte inte om min frånvaro i flaggningar heller och därför fick jag inga ledighetsintyg i veckohelger så att jag skulle också kunna åka till staden som kompaniets alla andra ”gamla” soldater.
Jag hade flera gånger frågat de andra högutbildade meniga om hur de brukade göra och hur de åkte till staden. Några av dem ville inte avslöja hur deras relationer med egna befälhavare var, och några hade egna sätt och egna flyktvägar som de inte ville riskera att förlora. Jag hade fått berättat för mig om den sämsta flyktvägen: Jag skulle krypa under taggtrådarna i garnisonens södra front, skulle gå en lång väg, skulle ta mig till byn Klate-khidj, och där skulle jag ta bussen till Shahroud.
Jag gick bland garnisonens stenbyggnader och aktade mig för att inte råka mötas av någon senior officer eller befälhavare. På min vänstra sida hade jag flodbädden och jag fick gå parallellt med den tills jag kom fram till taggtrådarna. På andra sidan floden fanns garnisonens östra kullar varpå stod några vakttorn. Jag trodde att i tornen satt riktiga soldater i vakt men fick veta senare att de var instoppade dockor bara för att skrämma enkla soldater från landsbygden och förhindra de från att rymma. Jag hade en liten tygväska under armen som innehöll ett par byxor, en skjorta, och en träningströja. Kängorna hade jag bytt till gympaskor redan i sovsalen.
Nu var jag vid taggtrådarna. Jag var spänd och flämtade. Hjärtat slog i mina öron. Det var inte svårt att krypa under taggtrådarna. Några meter bort satte jag mig bakom en trädgårds lertegelmur. Hastigt och med darrande händer, och medan jag höll utkik runt omkring mig, tog jag av armékläderna och bytte till civila kläder. Jag rev den där höga och hårda och dekorerade kadettkepsen som jag hade fortfarande kvar, trampade på den och gömde den under bråte. Denna keps fick inte plats i min lilla tygväska. Nu hade jag en mjuk och enkel soldatkeps med mig som gick att vika och stoppa i väskan och vilket jag kunde ha på mig när jag kom tillbaka. Jag tittade runt igen, och med hjälp av instinkten och en ungefärlig orientering började gå mot Klate-khidj. Det var fortfarande några timmar kvar till öknens kalla vinterkväll, och det kändes inte kallt med de lätta kläderna som jag hade på mig. Det fanns fruktträdgårdar längs hela vägen mellan garnisonen och byn Klate-khidj och jag gick i trånga gränder full av lövlösa träd och buskar. Det sades att trädgårdsägarna brukade ange förrymda soldaterna men nu i slutet av vinter fanns inte ett spår av trädgårdsägarna och deras hundar.
Det tog någon timme för att komma fram till Klate-khidj och hitta busstationen. I väntan på bussen gick jag in i en liten livsmedelsaffär och gömde mig där. Bostadskvarteret för garnisonens gruppbefäl låg inte så långt från bygden och många av gruppbefälen brukade ta sig till Klate-khidj för olika ärenden. Det sades att även de angav förrymda soldaterna. Jag var inte i säkerhet i bussen heller då dessa kunde finnas bland passagerarna också.
Jag klev av bussen i Shahrouds centrala torg. Nu var det dags att köpa bussbiljett till Teheran och samtidigt borde jag gömma mig från militärpolisen som patrullerade på Shahrouds gator. Nära bussterminalen träffade jag Hodjjat och Abdullah. De hade fått ledighetsintyg från var sin befälhavare för att komma till staden men de ville också passa på och ta sig till var sin hemstad, Langerood och Tabriz, för nyår. De vågade inte gå in i terminalen och köpa biljetter och en värnpliktig fänrik som var bekant med Hodjjat skulle hjälpa dem och köpa biljetter. Jag fick också hans hjälp. Han köpte biljetter för oss och någon timme senare var Abdullah och jag på väg till Teheran, och Hodjjat åkte till Gorgan för att därifrån ta sig till Langerood.
Det var inte svårt att försvinna i Teherans vimmel och jag övernattade där hemma hos en god vän. Men dagen därefter på väg från Teheran till Ardebil när bussen stannade för nya passagerare i Rasht, såg jag två militärpoliser, som hade sett mitt snaggade huvud genom bussfönstret, peka mig till varandra och komma mot bussen. Ajdå! Hittills i mitt liv hade jag inte ens tänkt på sådana varelser som hette militärpolis och inte brydde mig alls om dem. Men jag hade råkat se några gånger hur de hade hamnat i konflikt med busschaufförerna. De ville ta ner någon passagerare som de misstänkte vara förrymd soldat, passageraren ville inte lämna bussen, och chauffören som ville åka i väg bråkade med militärpolisen. Min busschaufför och hans medhjälpare som verkade vara bekant med problemet och hade fått passagerarna upp på bussen och inte hade någonting mer där att göra, stängde dörren när de såg militärpolisen närma sig, och körde i väg. Puh! Det gick bra här också.
När jag berättade hemma för föräldrarna om att jag hade degraderats till menig soldat, föll en tungt tystnad i hemmet. Nyårsfirandet 1357 (21 mars 1978) var inte roligt alls. Jag hade inte uppfyllt föräldrarnas förväntningar och hade inte intjänat någon ära till familjen. De hade slitit och offrat mycket och uppfostrat en ung man som fram till intagningen till högskolan hade varit en duktig och exemplarisk elev med höga betyg, som förväntades bli en framgångsrik ingenjör, men kort efter högskolans början hade han blivit "revolutionär", hamnat i fängelse, och nu i militärtjänsten hade han blivit menig soldat i stället för fänrik. Jag hade vanhedrat dem inför släkt och bekanta och grannar.
Jag hade ingenting att säga till mitt försvar. Jag hade inte bugat mig inför SAVAK, major Bai-Ahmandi, kapten Taghavi och de andra, och det var för sent för att ångra sig. Och var det inte just på grund av föräldrarnas uppfostran som jag hade betett mig som jag hade gjort, eller på grund av uppror mot deras uppfostran?
Nu var det dagen efter och jag var på väg till bussterminalen för att med en och en halv dags resa återvända till garnisonen Chehel-dokhtar. Mamma stoppade en femhundring i min hand när vi tog avsked, och viskade:
- Din pappa och jag har pratat. Kom inte hem igen. Du har inte varit någon ära för familjen.
Med ett kallt avsked skiljde jag mig från föräldrarna, och gick: utkastat hemifrån.
Vi kunde inte komma överens med varandra, befälhavaren och jag. Han kallade mig in redan första dagen när jag kom hit. Jag uppförde mig enligt konstens alla regler som jag hade fått lära mig på utbildningsgarnisonen Farah-abad: sprang fram med knytnävarna vid bröstet, slog ner hårt med foten framför honom, lyfte handen till kepsen och stod i givakt. Jag vet inte varför jag utförde allt detta så på allvar. Till och med han verkade förvånad. Han hade gått fram och tillbaka framför mig vid övningsplanen och hållit en föreläsning om att om jag visar mig vara en lydig värnpliktig och lyder alla hans order, kommer han att behandla mig som en fänrik, annars ska jag inte ha några höga förväntningar. Men erfarenheten hos de uppemot tio andra högutbildade meniga, som tjänstgjorde där sedan tidigare, hade visat att inte ens befälhavarna själva visste vad de skulle göra med oss. Vi antogs vara farliga personer som inte fick röra vapen, var inte lämpliga för att ha kontakt med de andra soldaterna som var här för att utbildas, annars skulle de få ”revolutionära idéer” från oss, vi ville inte ställa upp och utföra en fänriks arbete för en menigs lön som inte räckte ens för att köpa tre paket cigaretter på en månad, och vi ville inte stå i givakt varenda morgon och kväll vid flaggning och be för Shahens hälsa.
Redan den första kvällen vid ankomsten hit uppstod ett storbråk mellan mig och översergeanten Rezaii. Han var ful i munnen och svor hela tiden. Hade en vid mun med tjocka läppar som var mörka av opiumrök. Men hans tunga var ännu större än hans munhåla och verkade inte få plats i munnen. Hans saliv kastades ut jämt när han skällde ut och svor mot kompaniets soldater, och han verkade försöka samla tungan i munnen hela tiden. Denna kväll ville han bestraffa soldaterna för något för mig okänt fel som de hade begått, och höll på att kasta ut alla från logementen. Jag ville inte lyssna på honom och lämna logementet och detta tog hårt på honom. Han försökte skrikande och svärande och hotande dra mig till jourhavande bataljonsbefälhavare men en av kompaniets värnpliktiga fänrikar kom till min undsättning och fick honom att lämna mig i fred. Men morgonen därpå hade översergeant Rezaii rapporterat det hela till kapten Taghavi. Taghavi tyckte inte om min frånvaro i flaggningar heller och därför fick jag inga ledighetsintyg i veckohelger så att jag skulle också kunna åka till staden som kompaniets alla andra ”gamla” soldater.
Jag hade flera gånger frågat de andra högutbildade meniga om hur de brukade göra och hur de åkte till staden. Några av dem ville inte avslöja hur deras relationer med egna befälhavare var, och några hade egna sätt och egna flyktvägar som de inte ville riskera att förlora. Jag hade fått berättat för mig om den sämsta flyktvägen: Jag skulle krypa under taggtrådarna i garnisonens södra front, skulle gå en lång väg, skulle ta mig till byn Klate-khidj, och där skulle jag ta bussen till Shahroud.
Jag gick bland garnisonens stenbyggnader och aktade mig för att inte råka mötas av någon senior officer eller befälhavare. På min vänstra sida hade jag flodbädden och jag fick gå parallellt med den tills jag kom fram till taggtrådarna. På andra sidan floden fanns garnisonens östra kullar varpå stod några vakttorn. Jag trodde att i tornen satt riktiga soldater i vakt men fick veta senare att de var instoppade dockor bara för att skrämma enkla soldater från landsbygden och förhindra de från att rymma. Jag hade en liten tygväska under armen som innehöll ett par byxor, en skjorta, och en träningströja. Kängorna hade jag bytt till gympaskor redan i sovsalen.
Nu var jag vid taggtrådarna. Jag var spänd och flämtade. Hjärtat slog i mina öron. Det var inte svårt att krypa under taggtrådarna. Några meter bort satte jag mig bakom en trädgårds lertegelmur. Hastigt och med darrande händer, och medan jag höll utkik runt omkring mig, tog jag av armékläderna och bytte till civila kläder. Jag rev den där höga och hårda och dekorerade kadettkepsen som jag hade fortfarande kvar, trampade på den och gömde den under bråte. Denna keps fick inte plats i min lilla tygväska. Nu hade jag en mjuk och enkel soldatkeps med mig som gick att vika och stoppa i väskan och vilket jag kunde ha på mig när jag kom tillbaka. Jag tittade runt igen, och med hjälp av instinkten och en ungefärlig orientering började gå mot Klate-khidj. Det var fortfarande några timmar kvar till öknens kalla vinterkväll, och det kändes inte kallt med de lätta kläderna som jag hade på mig. Det fanns fruktträdgårdar längs hela vägen mellan garnisonen och byn Klate-khidj och jag gick i trånga gränder full av lövlösa träd och buskar. Det sades att trädgårdsägarna brukade ange förrymda soldaterna men nu i slutet av vinter fanns inte ett spår av trädgårdsägarna och deras hundar.
Det tog någon timme för att komma fram till Klate-khidj och hitta busstationen. I väntan på bussen gick jag in i en liten livsmedelsaffär och gömde mig där. Bostadskvarteret för garnisonens gruppbefäl låg inte så långt från bygden och många av gruppbefälen brukade ta sig till Klate-khidj för olika ärenden. Det sades att även de angav förrymda soldaterna. Jag var inte i säkerhet i bussen heller då dessa kunde finnas bland passagerarna också.
Jag klev av bussen i Shahrouds centrala torg. Nu var det dags att köpa bussbiljett till Teheran och samtidigt borde jag gömma mig från militärpolisen som patrullerade på Shahrouds gator. Nära bussterminalen träffade jag Hodjjat och Abdullah. De hade fått ledighetsintyg från var sin befälhavare för att komma till staden men de ville också passa på och ta sig till var sin hemstad, Langerood och Tabriz, för nyår. De vågade inte gå in i terminalen och köpa biljetter och en värnpliktig fänrik som var bekant med Hodjjat skulle hjälpa dem och köpa biljetter. Jag fick också hans hjälp. Han köpte biljetter för oss och någon timme senare var Abdullah och jag på väg till Teheran, och Hodjjat åkte till Gorgan för att därifrån ta sig till Langerood.
Det var inte svårt att försvinna i Teherans vimmel och jag övernattade där hemma hos en god vän. Men dagen därefter på väg från Teheran till Ardebil när bussen stannade för nya passagerare i Rasht, såg jag två militärpoliser, som hade sett mitt snaggade huvud genom bussfönstret, peka mig till varandra och komma mot bussen. Ajdå! Hittills i mitt liv hade jag inte ens tänkt på sådana varelser som hette militärpolis och inte brydde mig alls om dem. Men jag hade råkat se några gånger hur de hade hamnat i konflikt med busschaufförerna. De ville ta ner någon passagerare som de misstänkte vara förrymd soldat, passageraren ville inte lämna bussen, och chauffören som ville åka i väg bråkade med militärpolisen. Min busschaufför och hans medhjälpare som verkade vara bekant med problemet och hade fått passagerarna upp på bussen och inte hade någonting mer där att göra, stängde dörren när de såg militärpolisen närma sig, och körde i väg. Puh! Det gick bra här också.
När jag berättade hemma för föräldrarna om att jag hade degraderats till menig soldat, föll en tungt tystnad i hemmet. Nyårsfirandet 1357 (21 mars 1978) var inte roligt alls. Jag hade inte uppfyllt föräldrarnas förväntningar och hade inte intjänat någon ära till familjen. De hade slitit och offrat mycket och uppfostrat en ung man som fram till intagningen till högskolan hade varit en duktig och exemplarisk elev med höga betyg, som förväntades bli en framgångsrik ingenjör, men kort efter högskolans början hade han blivit "revolutionär", hamnat i fängelse, och nu i militärtjänsten hade han blivit menig soldat i stället för fänrik. Jag hade vanhedrat dem inför släkt och bekanta och grannar.
Jag hade ingenting att säga till mitt försvar. Jag hade inte bugat mig inför SAVAK, major Bai-Ahmandi, kapten Taghavi och de andra, och det var för sent för att ångra sig. Och var det inte just på grund av föräldrarnas uppfostran som jag hade betett mig som jag hade gjort, eller på grund av uppror mot deras uppfostran?
Nu var det dagen efter och jag var på väg till bussterminalen för att med en och en halv dags resa återvända till garnisonen Chehel-dokhtar. Mamma stoppade en femhundring i min hand när vi tog avsked, och viskade:
- Din pappa och jag har pratat. Kom inte hem igen. Du har inte varit någon ära för familjen.
Med ett kallt avsked skiljde jag mig från föräldrarna, och gick: utkastat hemifrån.
Subscribe to:
Posts (Atom)