ترجمهی سوئدی بخش چهاردهم «قطران در عسل»
Det torra ljudet av skjutlåset bakom cellens dörr väckte mig. Det var en soldat som lämnade en aluminiumskål och en plastmugg på golvet i cellen, stängde dörren, och gick. Jag satte mig. Det var mycket varmt och kvavt i cellen. Jag hade haft solen i huvudet när jag sov och nu var jag svettig i hela kroppen. Oturligt nog hade jag tagit på mig en nylonskjorta på bara överkroppen och ett par mycket trånga byxor i morse när jag var på väg till tentamen på högskolan – helt enligt vad som var ”inne” i 1970 talets början. Det var svårt och plågsamt att sitta på golvet i dessa byxor. Jag tog av skjortan för att få bort värmekänslan lite, kanske. Vad var klockan? Jag visste inte. Jag kröp på golvet mot skålen och tittade i den. Den innehöll lite ris blandad med dill och en liten köttbit med talg låg på riset. Det påminde mig om att jag måste vara hungrig. Jag drog fram skålen och spontant tittade runt efter en sked. Det fanns ingen sked där. Jag grävde klumpigt med fingrarna i riset och stoppade lite ris i munnen. Det var torrt och smakade ingenting. Det var svårt att tugga och svälja men det fanns inget annat alternativ och jag försökte svälja lite av det hur svårt än det var.
Mitt i maten kom jag på att tänka på min far. Jag hade glömt honom helt och hållet. Han hade kommit från Ardebil till Teheran för några dagar sedan och skulle återvända till Ardebil i morgon bitti. Det var tänkt att i kväll skulle jag besöka honom hemma hos farbror. Han skulle bli oerhörd orolig om jag inte gick på besök i kväll. Alla mina egna bekymmer hamnade i skymundan plötsligt. Vad kommer pappa att gör? Hur kommer de att ha det hemma? Systern höll på och förberedde sig för antagningsprover för att komma in i något universitet. Pappa…, pappa… Kan det finnas något sätt att meddela honom om vad som har hänt. Är det möjligt att de släpper mig under dagen? Riset fastnade i halsen och jag kunde inte äta mer. Jag började tänka om att föräldrarnas oro för mig hade alltid varit som kedjor som höll mig i järngrepp och tog min frihet från mig. Jag fick lugna ner dem hela tiden och övertyga dem hela tiden om att de inte skulle oroa sig för mig och inte vara bekymrade.
Jag var djupt sjunken i dessa tankar när cellens dörr öppnades och en soldat sa: - Kom!… - och när han såg mitt frågvisa min, frågade:
- Är du ny här?
Jag nickade. Han sa:
- Du ska följa och diska din skål!
Jag reste mig, tog skjortan på mig, och följde honom. Mina bara fötter satt inte fast i skorna vars snören hade de tagit i beslag, och jag var tvungen att dra skorna på golvet. Min cell låg i en förgrening av huvudkorridoren och där fanns även två andra celler. Jag fick passera dörrarna till de andra två celler. Från det lilla runda fönstret som fanns på varje dörr tittade ett öga nyfiket på mig. Dessa var invånarna i mina grannceller som ville se och bekanta sig med den nya fången. Soldaten skällde ut dem och sa att de fick stänga hålet och inte titta. Han beordrade mig också att titta ner. Jag följde honom lydig och i slutet av korridoren kom jag in i ett rum utan dörr där på ena sidan fanns några toaletter och på väggen mittemot fanns ett handfat. Den starka stanken, en blandning av lukten från ammoniak, avföring, kalk, och vad vet jag vad, fyllde min näsa och fick mig att må illa. Soldaten stod kvar vid ingången och sa:
- Du får göra dina andra ärenden också, om du vill! Det blir inget toabesök tills natten. Och var inte så trög, rör på dig! Fort, fort!
Jag tömde matresten i en hink som stod bredvid handfatet, tittade runt efter diskmedel, och frågade soldaten:
- Vad ska jag diska den med?
- Ser du inte tvålen där?
En liten bit tvål av billigaste sorten, som brukade användas till att tvätta kläder, låg på handfatskanten. Jag tog den och gned på skålen, men det blev inget skum. Tvålen lämnade inget spår på skålen. Jag gned tvålen på mina händer och försökte tvätta den feta skålen med händerna, men fettet gick inte bort med kalt vatten. Jag gned mer tvål. Soldaten skrek otåligt och irriterat:
- Skynda dig nu då!
Jag tvättade skålen och händerna med kalla vattnet, och började gå bredvid soldaten. Han beordrade mig lämna skålen på golvet utanför cellen, och stängde celldörren bakom mig.
Det var först då jag kom på att jag borde ha slängt lite vatten på ansiktet och nacken också, men jag hade glömt det. Jag fick nöja mig med att fukta ansiktet och nacken med mina fortfarande våta händer och kände lite svalka.
Jag gick mot fönstret, reste mig på tårna och tittade ut. Jag kunde inte hitta någonting annat än samma neondekoration som jag hade sett för några timmar sedan som kunde hjälpa mig att kunna veta var jag var. Men var hade jag sett denna bekanta dekorationen? Jag ansträngde hjärnan lite men kom inte på något. Jag var sugen på te. Brukade dricka en stor kopp te efter lunch på högskolans kafé. Men högskolans kafé var nu en fjärran dröm. Högskolan…, högskolan… Livet pågick där just nu. De som hade tenta på eftermiddagen satt nu i olika salar och kämpade med frågorna. Och de som inte hade tenta just denna dag satt i grupper på gräsmattorna och pluggade, eller i bibliotekets tystnad satt de bakom speciella borden som skiljde dem från varandra med hyllor och gavel. Vissa hade döpt dessa bord till ”krubba” (foderhållare till nötkreatur, etc.).
Jag gillade mycket högskolans stämning under tentamen, därför att det brukade finnas mer folk än vanligt på högskolan. Man kunde se alla. Välklädda tjejer gick runt där och spred fina dofter efter sig, och Azadeh…, Azadeh satt någonstans i biblioteket tillsammans med sina vänner och pluggade, och jag satt någonstans så att jag kunde titta på henne, och kunde inte plugga. Jag kunde inte göra någonting annat än att titta på henne och sucka. Ingen hade lärt mig hur jag skulle närma mig kvinnor och vad jag skulle säga. Azadeh…, Azadeh…, vilken stor kontrast mellan var hon var och hur hon hade det just nu, och var jag var och hur jag hade det…
Plötsligt kom jag på att jag hade sett den där neondekorationen på Sepah-bankens byggnad vid Sepah-torget (Tupkhane) och i början av Sepah-avenyn. Ja, så var det! Då var jag någonstans väster om torget och därmed i en cell i ”Gemensamma Kommittén mot Sabotage”. Där borta, bortom de där plåttaken flöt livets bullriga flod: Bilarna satt fast i den tunga trafiken i Sepah-avenyn, småhandlare hade lagt sina grejer på trottoaren, och folk gick åt var sitt håll i trottoarernas vimmel; var och en med sina egna problem, bekymmer, glädje, och sorg. Och ingen visste att jag satt fast där, några hundra meter bort, bakom murarna, i denna trånga cell… De kanske inte visste ens att det finns ett fängelse här. Och vad gjorde jag här? Varför skulle de ta mig ut ur livets gång och kasta mig bakom lås och bom? Bara för att jag plågades av att föreställa mig hur amerikanska flygplan öste bomber över fattiga vietnamesiska män och kvinnor och barn, och för att hade varit med i en demonstration mot USA:s president Richard Nixons resa till Iran? Vad kommer de att göra med mig? Hade förhörsledaren rätt? Var det inte bäst om jag var någon annanstans nu, var berusad, hade slängt bort alla bekymmer och alla sociala och moraliska normer och till och med alla bekymren över läxor och tentamen och högskolan, och hade ”raggat” tjejer och låg i säng med dem, roade mig och hade det kul? Vem skulle fördöma mig då och vem skulle förneka mig min frihet? Skulle jag inte få stryk av fadern?
En röst hördes genom lilla titthålet på celldörren:
- Har du cigarett, kan jag tända den åt dig.
- Jag har ingen, men jag vill ha en.
- Du borde ha frågat i morse.
- Jag var inte här i morse, jag kom vid middag.
- Då får du vänta tills i morgon – och hålet täcktes.
Jag lyfte mig igen på tårna och fäste mina ögon på neonlamporna. Det var som om dessa lampor var en länk mellan mig och livet utanför, som dämpade fångenskapskänslan. I morgon bitti skulle pappa ta en buss från ett av garagen just i denna Sepah-avenyn och åka till Ardebil. Och just denna min pappa, som skulle må hemskt dåligt av att få veta att jag satt i fängelse, var den som hade fått mig att smaka på fångenskap, och det var när jag var bara åtta år. Synden som jag hade gjort var att jag hade skolkat från skolan i en hel vecka. Jag hade lämnat hemmet varje morgon för att gå till skolan, men hade i stället sorgset och ensamt vankat runt i tomma gränder och längs floden som gick genom staden! Varför gjorde jag det? För att pappa och mamma hade skapat ett helvete hemma genom att ständig bråka med varandra. Mina två yngre syskon brukade söka skydd hos mig vid bråken. De gömde sig bakom mig och darrade tyst när bråken pågick. Det fans ingen "ute" för mig heller. Jag fick aldrig ens titta genom dörrglipan ut till gränden där grannpojkarna lekte. Och skolan? Läget i skolan och i klassen var inte bättre heller. Läraren i andra årskurs tvingade oss med spö och straff att sitta dödstysta, inte röra på oss, inte prata med varandra. Och under rasterna brukade klasskamraterna mobba och slå mig för både mitt konstiga förnamn, och för att jag inte kunde prata på azerbajdzjanska så flytande, för att vi pratade på persiska hemma.
När det uppdagades att jag hade skolkat från skolan, insisterade mamma att man skulle köpa ett litet bärarryggstöd för mig så att jag kunde gå ut och jobba som bärare i basaren, men pappa ville ha en omedelbar bestraffning och kastade mig i ett övergivet kök på andra sidan gården. I köket hade husägaren och tidigare hyresgäster lagat mat och bakat bröd i vedugnen men de hade gått över till fotogenspisar med tiden och hade övergivit köket för många år sedan. Röken från vedugnen hade gjort att väggar och tak och golv och allt hade blivit kolsvart där. Det låg ett par centimeter damm överallt och det hängde stora spindelvävar här och var. Jag hade aldrig vågat gå in där ensam tidigare. Pappa slängde en tom säck på golvets damm, satte mig på den, stängde och låste dörren bakom sig, lämnade mig i mörkret och gick. Jag grät tyst och vågade inte ens röra mig i någon timme. Hade dragit in armar och ben och krupit i mig så mycket det gick och satt stilla på säcken. Det var som att jag ville förminska mig så mycket som möjligt för att inte få kontakt med alla okända fenomenen som kunde finnas i mörkret. Men ögonen vande sig till mörkret, tårarna tog slut, rädslan lättade lite, och jag upptäckte skorstenshålet som gick ut genom väggen bakom mig. Jag gick runt spindelvävar, drog mig upp krypande på dammen på en stenbänk och en hylla, hängde på kanten av hålet och stirrade på världen utanför denna hemska svarta håla. Därifrån syntes bara gröna löven av ett kvittenträd som sken under solen. Den gången var de där skinande gröna löven som länkade mig med livet utanför fängelset. Jag kunde inte sluta att stirra på löven och hängde kvar där tills min unga faster kom och fritog mig ur fängelset.
Pappa hade säkert rätt att aga och tillrättavisa mig, och utan det skulle jag kanske inte blivit duktig i skolan och inte skulle hamnat i högskolan, och då skulle jag inte deltagit ju i någon demonstration, SAVAK skulle inte gripit mig, och då skulle jag inte hamnat i detta fängelse heller. Jag skulle kanske blivit samma bärare i basaren som mamma föreslog. Men vem kan hävda med säkerhet att då skulle jag inte varit lyckligare? Står det inte i bibeln att ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.”? (Predikaren 1:18). Det finns ett ordspråk på persiska också som lyder: ”Lycklig är den som kom som ett åsnebarn och gick som en gammal åsna”!
Därmed var pappas fängelse nödvändigt för att jag skulle hamna i detta fängelse. Felet var bara att det inte fanns någon faster tillgänglig här som kunde rädda mig. Tårna tröttnade fort, jag fick avbryta min länk till världen utanför ofta, och fick smaka på verkligheten av fängelset och min situation. En fråga gick runt och runt i mitt huvud: Är det möjligt att de släpper mig nu i dag? I så fall kunde jag ta mig hem till farbror och träffa fadern och då skulle det vara som om ingenting hade hänt. Jag hade fortfarande en glimt av hopp djupt i hjärtat.
Det var mycket varmt i cellen och jag svettades. Toalettens avskyvärda stank satt kvar i näsan och plågade mig. Jag gick runt i cellen och började läsa förra fångarnas ristningar på väggarna: ”Du lever för evigt om du bevarar folkets hemligheter”, ”Vänta här till lyckans gryning”, ”Jag var här i 37 dagar”, några datum, flera sträckor för att räkna dagarna, och ingenting mer. Jag ristade också min första sträcka med nageln. Jag gick runt lite till, tittade ut på den släckta neon lite till, tänkte på pappa, familjen, rumskamraten i studenthemmet Mohammad, Azadeh, tentamen som jag hade kvar, och min situation, och till slut sov jag igen.
Jag hade en mycket dålig sömn: vaknade ofta efter korta sträck, tänkte på mina problem, och somnade igen. Titthålet på dörren öppnades två gånger, ett öga tittade på mig, och hålet täcktes.
Jag vaknade nära skymningen och satte mig. Små skärvor och skräp från filten och golvets kelim hade fastnat på min bara och svettiga överkropp. Jag försökte rensa bort dem med handen, och gick för att titta på neonlampan igen. Skymningens röda solsken färgade nu bankens marmorvägg och neonlampan.
Det hördes en sång från lilla korridoren utanför min cell. Det verkade komma från cellen bredvid. Det var någon som sjöng en mycket sorgsen sång på Mazandrani och i den där sorgsna skymningen la ännu mer sorg i mitt hjärta. Men vaktens skrik avslutade sången:
- Håll i truten! Varför ylar du som en hund?
- Det är tungt i hjärtat, vaktmästaren! Får man inte sjunga ens?
- Du får behålla din ylande tills du gästar din faster! Det är förbjudet här. – Och fången svor tyst. Senare blev jag bekant med honom. Han var en enkel värnpliktig lärare som hade råkat för en razzia mitt på en riksväg: säkerhetspolisen hade gått igenom alla busspassagerarnas väskor och hittat en bok av Samad Behrangui i hans väska. Det räckte för att gripa honom.
Jag började gå runt i cellen igen. De sista solstrålarna försvann också och därmed försvann även sista glimten av hopp i mitt hjärta för att bli släppt i dag. Cellen blev mörkare och mörkare men lampan utanför gallret tändes inte. Himlen var mörkblå och jag gick runt och runt i den halvmörka cellen. Titthålet öppnades igen och det var kanske ett öga som tittade på mig igen men jag kunde inte se ögat i dunklet nu och fortsatte att gå runt. Längtan efter världen utanför denna trånga cell, efter frihet, efter mina vänner och för pappa kändes mer och mer. Plötsligt hördes ett högt skrik från någonstans långt bort i korridoren. Det var en ung man som skrek:
- Jag håller på att dö här, jag dör, mitt hjärta håller på att brisera av ångest…, varför släpper ni inte mig? Jag har ju inte gjort något. Låt mig återvända till mitt liv. Jag dör av isolering. Varför tänder ni inte lampan? Öppna denna dörr! – och det ekade i korridoren av hans bankande på plåtdörren.
Vaktmästaren verkade medvetet inte bry sig, och han fortsatte att skrika samma sak om och om och banka på dörren. Jag fick märkliga och motstridiga känslor av alla dessa ljud: Dels kände jag sympati för den där unga mannen, dels blev irriterad, och dels kändes det som om jag själv stod på kanten av en ravin och var på väg att störta i den och börja även själv med att skrika och banka på dörren. Till slut hördes vaktmästaren som ropade:
- Håller du truten, eller ska jag komma och kväva dig?
Men mannen fortsatte med sitt oväsen, och en stund senare hördes hur hans dörr öppnades och han blev slagen och började grina. Jag förväntade att de andra fångarna skulle protestera, men det hördes ingenting annat än ojande av min grannfånge. Jag led med den där mannen, och själv blev mer deprimerad.
Lite senare tändes den där smutsiga och svaga lampan i lilla korridoren bakom gallret. Men dess svaga ljus gjorde cellen ännu mer trist än att belysa den.
Jag blev trött på att gå runt och satte mig i en hörna. Jag hade lessnat på tystnaden, på den där miljön, och på att tänka och tänka. Försökte tänka på goda och roliga saker, men varje gång upptäckte jag efter en kort stund att jag hade omedvetet återvänt till pappas bekymmer och vad som skulle hända hemma hos föräldrarna.
Nu hördes dörrar som öppnades och stängdes, och aluminiumskål som lades på mosaikgolvet. En stund senare öppnades min celldörr och en soldat lämnade en skål och en brödbit på golvet i cellen, stängde dörren, och gick. Jag var inte hungrig alls men ändå kröp mot skålen och tittade i den. Det såg ut som köttgryta dränkt i för mycket vatten. Först tänkte jag att låta den vara och äta några timmar senare när jag blir hungrig. Men sedan kom jag på att snart blir det dags för att diska och det finns ingen "senare". Jag drog fram skålen och funderade ett tag på hur jag skulle äta detta utan sked. Till slut doppade jag en bit av unkna brödet i skålen och tog det i munnen. Skålens innehåll var en gulaktig kall vätska blandad med lite kikärtor och bruna bönor, utan kött. Den smakade bittert mer än allt annat och det var okänd om bitterheten kom från torkade limeskal eller vad. Vilken ickehungrig människa skulle kunna äta detta? Ändå förmådde jag mig att svälja några doppade brödbitar för att inte bli plågad av hunger under långa natten och jag sparade resten av brödet.
Efter några tunga och svåra timmar, då även diskningen hade slutförts, var sovdags. Men jag hade sovit för mycket under dagen och nu var jag inte sömnig alls. Den där lampan som kändes så svag hittills kändes nu som en stark strålkastare som kändes vilja tränga sig djupt in i min hjärna och mina drömmar. Jag lade mig lite, satt lite, gick runt lite, och lade mig igen. Jag försökte räkna siffror och tog mig till alla möjliga rekommendationer som jag kom på för att kunna somna, men ingenting hjälpte. Och nu fanns även en orsak till som inte lät mig somna in: Det hördes ett dovt och mörkt ljud någonstans ifrån övre våningar som att slå med en slägga på tegelstenar, och efter varje slag hördes ett hjärtskärande människoskrik som gick igenom alla korridorer och dörrar. De höll på och torterade någon. Det var tjock elkabel som slogs på fotsulorna eller på ryggen av någon som gick genom tortyrsängen till golvet och hördes på detta vis. Fångens djuriska skrik förvandlades än till grinande och än försvann helt. Men slagen med kabeln fortsatte med konstant rytm och tog paus endast efter långa pass, och fortsatte igen.
Torterade fångens skrik skakade hela min tillvaro. En blandning av stark rädsla och ångest överskuggade alla mina sinnen. Visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte blockera ljuden och tänka på helt andra saker, men slagen verkade landa på min skalle. Började gå runt igen och gick runt och runt i cellen under hela tiden då tortyren pågick. Jag satte mig först när tortyren var slut, sedan lade mig, och tillbringade långa natten med korta och oroliga sömnbitar.
Mitt i maten kom jag på att tänka på min far. Jag hade glömt honom helt och hållet. Han hade kommit från Ardebil till Teheran för några dagar sedan och skulle återvända till Ardebil i morgon bitti. Det var tänkt att i kväll skulle jag besöka honom hemma hos farbror. Han skulle bli oerhörd orolig om jag inte gick på besök i kväll. Alla mina egna bekymmer hamnade i skymundan plötsligt. Vad kommer pappa att gör? Hur kommer de att ha det hemma? Systern höll på och förberedde sig för antagningsprover för att komma in i något universitet. Pappa…, pappa… Kan det finnas något sätt att meddela honom om vad som har hänt. Är det möjligt att de släpper mig under dagen? Riset fastnade i halsen och jag kunde inte äta mer. Jag började tänka om att föräldrarnas oro för mig hade alltid varit som kedjor som höll mig i järngrepp och tog min frihet från mig. Jag fick lugna ner dem hela tiden och övertyga dem hela tiden om att de inte skulle oroa sig för mig och inte vara bekymrade.
Jag var djupt sjunken i dessa tankar när cellens dörr öppnades och en soldat sa: - Kom!… - och när han såg mitt frågvisa min, frågade:
- Är du ny här?
Jag nickade. Han sa:
- Du ska följa och diska din skål!
Jag reste mig, tog skjortan på mig, och följde honom. Mina bara fötter satt inte fast i skorna vars snören hade de tagit i beslag, och jag var tvungen att dra skorna på golvet. Min cell låg i en förgrening av huvudkorridoren och där fanns även två andra celler. Jag fick passera dörrarna till de andra två celler. Från det lilla runda fönstret som fanns på varje dörr tittade ett öga nyfiket på mig. Dessa var invånarna i mina grannceller som ville se och bekanta sig med den nya fången. Soldaten skällde ut dem och sa att de fick stänga hålet och inte titta. Han beordrade mig också att titta ner. Jag följde honom lydig och i slutet av korridoren kom jag in i ett rum utan dörr där på ena sidan fanns några toaletter och på väggen mittemot fanns ett handfat. Den starka stanken, en blandning av lukten från ammoniak, avföring, kalk, och vad vet jag vad, fyllde min näsa och fick mig att må illa. Soldaten stod kvar vid ingången och sa:
- Du får göra dina andra ärenden också, om du vill! Det blir inget toabesök tills natten. Och var inte så trög, rör på dig! Fort, fort!
Jag tömde matresten i en hink som stod bredvid handfatet, tittade runt efter diskmedel, och frågade soldaten:
- Vad ska jag diska den med?
- Ser du inte tvålen där?
En liten bit tvål av billigaste sorten, som brukade användas till att tvätta kläder, låg på handfatskanten. Jag tog den och gned på skålen, men det blev inget skum. Tvålen lämnade inget spår på skålen. Jag gned tvålen på mina händer och försökte tvätta den feta skålen med händerna, men fettet gick inte bort med kalt vatten. Jag gned mer tvål. Soldaten skrek otåligt och irriterat:
- Skynda dig nu då!
Jag tvättade skålen och händerna med kalla vattnet, och började gå bredvid soldaten. Han beordrade mig lämna skålen på golvet utanför cellen, och stängde celldörren bakom mig.
Det var först då jag kom på att jag borde ha slängt lite vatten på ansiktet och nacken också, men jag hade glömt det. Jag fick nöja mig med att fukta ansiktet och nacken med mina fortfarande våta händer och kände lite svalka.
Jag gick mot fönstret, reste mig på tårna och tittade ut. Jag kunde inte hitta någonting annat än samma neondekoration som jag hade sett för några timmar sedan som kunde hjälpa mig att kunna veta var jag var. Men var hade jag sett denna bekanta dekorationen? Jag ansträngde hjärnan lite men kom inte på något. Jag var sugen på te. Brukade dricka en stor kopp te efter lunch på högskolans kafé. Men högskolans kafé var nu en fjärran dröm. Högskolan…, högskolan… Livet pågick där just nu. De som hade tenta på eftermiddagen satt nu i olika salar och kämpade med frågorna. Och de som inte hade tenta just denna dag satt i grupper på gräsmattorna och pluggade, eller i bibliotekets tystnad satt de bakom speciella borden som skiljde dem från varandra med hyllor och gavel. Vissa hade döpt dessa bord till ”krubba” (foderhållare till nötkreatur, etc.).
Jag gillade mycket högskolans stämning under tentamen, därför att det brukade finnas mer folk än vanligt på högskolan. Man kunde se alla. Välklädda tjejer gick runt där och spred fina dofter efter sig, och Azadeh…, Azadeh satt någonstans i biblioteket tillsammans med sina vänner och pluggade, och jag satt någonstans så att jag kunde titta på henne, och kunde inte plugga. Jag kunde inte göra någonting annat än att titta på henne och sucka. Ingen hade lärt mig hur jag skulle närma mig kvinnor och vad jag skulle säga. Azadeh…, Azadeh…, vilken stor kontrast mellan var hon var och hur hon hade det just nu, och var jag var och hur jag hade det…
Plötsligt kom jag på att jag hade sett den där neondekorationen på Sepah-bankens byggnad vid Sepah-torget (Tupkhane) och i början av Sepah-avenyn. Ja, så var det! Då var jag någonstans väster om torget och därmed i en cell i ”Gemensamma Kommittén mot Sabotage”. Där borta, bortom de där plåttaken flöt livets bullriga flod: Bilarna satt fast i den tunga trafiken i Sepah-avenyn, småhandlare hade lagt sina grejer på trottoaren, och folk gick åt var sitt håll i trottoarernas vimmel; var och en med sina egna problem, bekymmer, glädje, och sorg. Och ingen visste att jag satt fast där, några hundra meter bort, bakom murarna, i denna trånga cell… De kanske inte visste ens att det finns ett fängelse här. Och vad gjorde jag här? Varför skulle de ta mig ut ur livets gång och kasta mig bakom lås och bom? Bara för att jag plågades av att föreställa mig hur amerikanska flygplan öste bomber över fattiga vietnamesiska män och kvinnor och barn, och för att hade varit med i en demonstration mot USA:s president Richard Nixons resa till Iran? Vad kommer de att göra med mig? Hade förhörsledaren rätt? Var det inte bäst om jag var någon annanstans nu, var berusad, hade slängt bort alla bekymmer och alla sociala och moraliska normer och till och med alla bekymren över läxor och tentamen och högskolan, och hade ”raggat” tjejer och låg i säng med dem, roade mig och hade det kul? Vem skulle fördöma mig då och vem skulle förneka mig min frihet? Skulle jag inte få stryk av fadern?
En röst hördes genom lilla titthålet på celldörren:
- Har du cigarett, kan jag tända den åt dig.
- Jag har ingen, men jag vill ha en.
- Du borde ha frågat i morse.
- Jag var inte här i morse, jag kom vid middag.
- Då får du vänta tills i morgon – och hålet täcktes.
Jag lyfte mig igen på tårna och fäste mina ögon på neonlamporna. Det var som om dessa lampor var en länk mellan mig och livet utanför, som dämpade fångenskapskänslan. I morgon bitti skulle pappa ta en buss från ett av garagen just i denna Sepah-avenyn och åka till Ardebil. Och just denna min pappa, som skulle må hemskt dåligt av att få veta att jag satt i fängelse, var den som hade fått mig att smaka på fångenskap, och det var när jag var bara åtta år. Synden som jag hade gjort var att jag hade skolkat från skolan i en hel vecka. Jag hade lämnat hemmet varje morgon för att gå till skolan, men hade i stället sorgset och ensamt vankat runt i tomma gränder och längs floden som gick genom staden! Varför gjorde jag det? För att pappa och mamma hade skapat ett helvete hemma genom att ständig bråka med varandra. Mina två yngre syskon brukade söka skydd hos mig vid bråken. De gömde sig bakom mig och darrade tyst när bråken pågick. Det fans ingen "ute" för mig heller. Jag fick aldrig ens titta genom dörrglipan ut till gränden där grannpojkarna lekte. Och skolan? Läget i skolan och i klassen var inte bättre heller. Läraren i andra årskurs tvingade oss med spö och straff att sitta dödstysta, inte röra på oss, inte prata med varandra. Och under rasterna brukade klasskamraterna mobba och slå mig för både mitt konstiga förnamn, och för att jag inte kunde prata på azerbajdzjanska så flytande, för att vi pratade på persiska hemma.
När det uppdagades att jag hade skolkat från skolan, insisterade mamma att man skulle köpa ett litet bärarryggstöd för mig så att jag kunde gå ut och jobba som bärare i basaren, men pappa ville ha en omedelbar bestraffning och kastade mig i ett övergivet kök på andra sidan gården. I köket hade husägaren och tidigare hyresgäster lagat mat och bakat bröd i vedugnen men de hade gått över till fotogenspisar med tiden och hade övergivit köket för många år sedan. Röken från vedugnen hade gjort att väggar och tak och golv och allt hade blivit kolsvart där. Det låg ett par centimeter damm överallt och det hängde stora spindelvävar här och var. Jag hade aldrig vågat gå in där ensam tidigare. Pappa slängde en tom säck på golvets damm, satte mig på den, stängde och låste dörren bakom sig, lämnade mig i mörkret och gick. Jag grät tyst och vågade inte ens röra mig i någon timme. Hade dragit in armar och ben och krupit i mig så mycket det gick och satt stilla på säcken. Det var som att jag ville förminska mig så mycket som möjligt för att inte få kontakt med alla okända fenomenen som kunde finnas i mörkret. Men ögonen vande sig till mörkret, tårarna tog slut, rädslan lättade lite, och jag upptäckte skorstenshålet som gick ut genom väggen bakom mig. Jag gick runt spindelvävar, drog mig upp krypande på dammen på en stenbänk och en hylla, hängde på kanten av hålet och stirrade på världen utanför denna hemska svarta håla. Därifrån syntes bara gröna löven av ett kvittenträd som sken under solen. Den gången var de där skinande gröna löven som länkade mig med livet utanför fängelset. Jag kunde inte sluta att stirra på löven och hängde kvar där tills min unga faster kom och fritog mig ur fängelset.
Pappa hade säkert rätt att aga och tillrättavisa mig, och utan det skulle jag kanske inte blivit duktig i skolan och inte skulle hamnat i högskolan, och då skulle jag inte deltagit ju i någon demonstration, SAVAK skulle inte gripit mig, och då skulle jag inte hamnat i detta fängelse heller. Jag skulle kanske blivit samma bärare i basaren som mamma föreslog. Men vem kan hävda med säkerhet att då skulle jag inte varit lyckligare? Står det inte i bibeln att ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.”? (Predikaren 1:18). Det finns ett ordspråk på persiska också som lyder: ”Lycklig är den som kom som ett åsnebarn och gick som en gammal åsna”!
Därmed var pappas fängelse nödvändigt för att jag skulle hamna i detta fängelse. Felet var bara att det inte fanns någon faster tillgänglig här som kunde rädda mig. Tårna tröttnade fort, jag fick avbryta min länk till världen utanför ofta, och fick smaka på verkligheten av fängelset och min situation. En fråga gick runt och runt i mitt huvud: Är det möjligt att de släpper mig nu i dag? I så fall kunde jag ta mig hem till farbror och träffa fadern och då skulle det vara som om ingenting hade hänt. Jag hade fortfarande en glimt av hopp djupt i hjärtat.
Det var mycket varmt i cellen och jag svettades. Toalettens avskyvärda stank satt kvar i näsan och plågade mig. Jag gick runt i cellen och började läsa förra fångarnas ristningar på väggarna: ”Du lever för evigt om du bevarar folkets hemligheter”, ”Vänta här till lyckans gryning”, ”Jag var här i 37 dagar”, några datum, flera sträckor för att räkna dagarna, och ingenting mer. Jag ristade också min första sträcka med nageln. Jag gick runt lite till, tittade ut på den släckta neon lite till, tänkte på pappa, familjen, rumskamraten i studenthemmet Mohammad, Azadeh, tentamen som jag hade kvar, och min situation, och till slut sov jag igen.
Jag hade en mycket dålig sömn: vaknade ofta efter korta sträck, tänkte på mina problem, och somnade igen. Titthålet på dörren öppnades två gånger, ett öga tittade på mig, och hålet täcktes.
Jag vaknade nära skymningen och satte mig. Små skärvor och skräp från filten och golvets kelim hade fastnat på min bara och svettiga överkropp. Jag försökte rensa bort dem med handen, och gick för att titta på neonlampan igen. Skymningens röda solsken färgade nu bankens marmorvägg och neonlampan.
Det hördes en sång från lilla korridoren utanför min cell. Det verkade komma från cellen bredvid. Det var någon som sjöng en mycket sorgsen sång på Mazandrani och i den där sorgsna skymningen la ännu mer sorg i mitt hjärta. Men vaktens skrik avslutade sången:
- Håll i truten! Varför ylar du som en hund?
- Det är tungt i hjärtat, vaktmästaren! Får man inte sjunga ens?
- Du får behålla din ylande tills du gästar din faster! Det är förbjudet här. – Och fången svor tyst. Senare blev jag bekant med honom. Han var en enkel värnpliktig lärare som hade råkat för en razzia mitt på en riksväg: säkerhetspolisen hade gått igenom alla busspassagerarnas väskor och hittat en bok av Samad Behrangui i hans väska. Det räckte för att gripa honom.
Jag började gå runt i cellen igen. De sista solstrålarna försvann också och därmed försvann även sista glimten av hopp i mitt hjärta för att bli släppt i dag. Cellen blev mörkare och mörkare men lampan utanför gallret tändes inte. Himlen var mörkblå och jag gick runt och runt i den halvmörka cellen. Titthålet öppnades igen och det var kanske ett öga som tittade på mig igen men jag kunde inte se ögat i dunklet nu och fortsatte att gå runt. Längtan efter världen utanför denna trånga cell, efter frihet, efter mina vänner och för pappa kändes mer och mer. Plötsligt hördes ett högt skrik från någonstans långt bort i korridoren. Det var en ung man som skrek:
- Jag håller på att dö här, jag dör, mitt hjärta håller på att brisera av ångest…, varför släpper ni inte mig? Jag har ju inte gjort något. Låt mig återvända till mitt liv. Jag dör av isolering. Varför tänder ni inte lampan? Öppna denna dörr! – och det ekade i korridoren av hans bankande på plåtdörren.
Vaktmästaren verkade medvetet inte bry sig, och han fortsatte att skrika samma sak om och om och banka på dörren. Jag fick märkliga och motstridiga känslor av alla dessa ljud: Dels kände jag sympati för den där unga mannen, dels blev irriterad, och dels kändes det som om jag själv stod på kanten av en ravin och var på väg att störta i den och börja även själv med att skrika och banka på dörren. Till slut hördes vaktmästaren som ropade:
- Håller du truten, eller ska jag komma och kväva dig?
Men mannen fortsatte med sitt oväsen, och en stund senare hördes hur hans dörr öppnades och han blev slagen och började grina. Jag förväntade att de andra fångarna skulle protestera, men det hördes ingenting annat än ojande av min grannfånge. Jag led med den där mannen, och själv blev mer deprimerad.
Lite senare tändes den där smutsiga och svaga lampan i lilla korridoren bakom gallret. Men dess svaga ljus gjorde cellen ännu mer trist än att belysa den.
Jag blev trött på att gå runt och satte mig i en hörna. Jag hade lessnat på tystnaden, på den där miljön, och på att tänka och tänka. Försökte tänka på goda och roliga saker, men varje gång upptäckte jag efter en kort stund att jag hade omedvetet återvänt till pappas bekymmer och vad som skulle hända hemma hos föräldrarna.
Nu hördes dörrar som öppnades och stängdes, och aluminiumskål som lades på mosaikgolvet. En stund senare öppnades min celldörr och en soldat lämnade en skål och en brödbit på golvet i cellen, stängde dörren, och gick. Jag var inte hungrig alls men ändå kröp mot skålen och tittade i den. Det såg ut som köttgryta dränkt i för mycket vatten. Först tänkte jag att låta den vara och äta några timmar senare när jag blir hungrig. Men sedan kom jag på att snart blir det dags för att diska och det finns ingen "senare". Jag drog fram skålen och funderade ett tag på hur jag skulle äta detta utan sked. Till slut doppade jag en bit av unkna brödet i skålen och tog det i munnen. Skålens innehåll var en gulaktig kall vätska blandad med lite kikärtor och bruna bönor, utan kött. Den smakade bittert mer än allt annat och det var okänd om bitterheten kom från torkade limeskal eller vad. Vilken ickehungrig människa skulle kunna äta detta? Ändå förmådde jag mig att svälja några doppade brödbitar för att inte bli plågad av hunger under långa natten och jag sparade resten av brödet.
Efter några tunga och svåra timmar, då även diskningen hade slutförts, var sovdags. Men jag hade sovit för mycket under dagen och nu var jag inte sömnig alls. Den där lampan som kändes så svag hittills kändes nu som en stark strålkastare som kändes vilja tränga sig djupt in i min hjärna och mina drömmar. Jag lade mig lite, satt lite, gick runt lite, och lade mig igen. Jag försökte räkna siffror och tog mig till alla möjliga rekommendationer som jag kom på för att kunna somna, men ingenting hjälpte. Och nu fanns även en orsak till som inte lät mig somna in: Det hördes ett dovt och mörkt ljud någonstans ifrån övre våningar som att slå med en slägga på tegelstenar, och efter varje slag hördes ett hjärtskärande människoskrik som gick igenom alla korridorer och dörrar. De höll på och torterade någon. Det var tjock elkabel som slogs på fotsulorna eller på ryggen av någon som gick genom tortyrsängen till golvet och hördes på detta vis. Fångens djuriska skrik förvandlades än till grinande och än försvann helt. Men slagen med kabeln fortsatte med konstant rytm och tog paus endast efter långa pass, och fortsatte igen.
Torterade fångens skrik skakade hela min tillvaro. En blandning av stark rädsla och ångest överskuggade alla mina sinnen. Visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte blockera ljuden och tänka på helt andra saker, men slagen verkade landa på min skalle. Började gå runt igen och gick runt och runt i cellen under hela tiden då tortyren pågick. Jag satte mig först när tortyren var slut, sedan lade mig, och tillbringade långa natten med korta och oroliga sömnbitar.
