27 April 2020

Tjära i honung - 12

ترجمه‌ی سوئدی بخش دوازدهم «قطران در عسل»:
‎- Hjäääälp…‎

Solen skiner. Bakus ständiga vind blåser, men i dag är vinden lite svagare och havets vågor är ‎inte så stora och så höga. Jag badar inte så långt från stranden tillsamman med en grupp av ‎invånarna i flyktingförläggningen Zughulba utanför Baku.‎

‎- Hjääälp…, hjääälp…‎

Det hörs ett rop från någonstans blandat med vågornas sorlande och porlande och vindens ‎vinande. Blickarna letar efter ropets riktning. Det är någon som inte har lyssnat på varningar ‎och längre bort, nära klippiga delen av stranden, där man har varnat för att det finns farliga ‎strömmar under utan, kämpar med vågorna och vinkar:‎

‎- Hjääälp…, hjääälp…‎

Vem är det? Någon säger att det är Djafar.‎
‎- Vilken Djafar?‎
‎- Den där unga mannen från Bandar-e-Anzali.‎

‎- Hjääälp…‎

Avståndet är längre än hundra meter, och jag står närmast i vattnet. En röst säger bakifrån:‎
‎- Shiva, gå du! – och jag börjar lyhört simma ditåt.‎

Vems röst var det som sa mitt namn? Var det Hussein som kallas för ”Yoghurt Hussein”? Jag ‎vet inte. Jag simmar bland vågorna och vet inte om det är vågornas riktning eller strömmen i ‎vattnet som drar mig hastigt mot Djafar. Han ser det men ändå, fast lite svagare skriker ‎‎”hjälp” igen och simmar mot mig. Jag ser en liten bit sandstrand mellan klipporna till höger om ‎honom som ligger närmare honom. Jag förstår inte varför han simmar inte ditåt.‎

Jag saktar ner när jag kommer närmare honom; mina ben sjunker från ytan till djupet, och ‎plötsligt känner jag hur vattnet strömmar starkt i djupet. Denna ström, och vågornas virvlande ‎mellan klipporna kastar mig in i Djafars famn. Djafar lägger ena armen runt min hals och drar ‎mig med sig under vattnet. Jag vrider mig under vattnet och befriar min nacke från hans ‎grepp, kommer upp till ytan, drar in ett djupt andetag, tar med armen under hans arm och drar ‎honom mot den där lilla sandstranden. Han gör inget motstånd men efter ett par meter välter ‎en våg på hans ansikte, han vrider och vänder sig, befriar sig från mig, och skriker igen:‎

‎- Hjälp…, hjälp…‎

Jag tar mig till hans ryggsida, håller med händerna i hans huvud vid hans öron så att hans ‎ansikte pekar uppåt, ryggsimmar bara med mina ben, och drar honom mot stranden. Men nu ‎välter vågorna på bådas ansikten och det är svårt att andas i detta läge. Vågorna virvlar och ‎vrider mellan klipporna och det är svårt att simma i ett sådant vatten. Det tär på krafterna. Och ‎varje gång benen sjunker lite djupare så drar strömmen oss med sig mot klipporna längre bort. ‎Trots allt detta lyckas jag dra honom några meter till mot stranden. Jag är trött nu. Har blivit ‎andfådd. Jag känner att krafterna håller på att ta slut. En våg välter på våra ansikten. Djafar ‎vrider och vänder och befriar sig från mitt grepp. Jag får vatten i halsen och hostar. Jag måste ‎svepa bort vatten ur ögonen för att kunna se honom, och då hinner han hamna utanför mitt ‎räckhåll. Han skriker stammande: - Hjälp… - Jag vill simma mot honom, men en våg drar ‎honom längre bort. Strömmen under ytan håller på att dra mig bort. En annan våg reser sig ‎mellan oss. Jag ser inte Djafar längre. Drar mig upp så mycket jag kan och tittar: Djafar syns ‎inte. Drar mig upp igen, tittar runt, vänder åt alla håll och ropar hans namn. En annan våg ‎kommer. Drar mig upp igen. Djafar finns inte. Vart försvann han? Vad hände? Vad ska jag ‎göra?‎

Djupt förtvivlan, oduglighet, ånger, rädsla, skam, ångest, och vad vet jag vilka andra ‎besvärliga känslor sveper hela min tillvaro i sig. Jag har ju ingen kunskap eller erfarenhet i ‎räddning. Varför kom jag då? Varför kom ingen annan? Vad ska jag göra nu? Krafterna har ‎tagit slut. Det har blivit svårare att kämpa mot strömmen under ytan. Jag är andfådd. Jag ‎vänder i all förtvivlan för att se om någon annan är på väg till undsättning. Doktor Ahmad är ‎på väg hitåt gående i vatten som når under hans knän, men han går mycket långsamt. Längre ‎bort springer några hitåt på stranden. Jag vänder mig mot vattnet. Djafar syns inte. Mina armar ‎och ben är inte i min styr längre. Vågor, vändande vågor, virvlande vågor, och strömmen ‎under ytan leker med min kropp hur de vill. Jag är yr i huvudet. Hjärtat slår hårt i öronen. Jag ‎måste göra någonting. En våg drar mig bortre. Jag måste göra någonting. Samlar alla mina ‎krafter och slår med armar och ben och försöker simma mot den där lilla sandstranden bland ‎klipporna, men till ingen nytta. Avståndet minskar inte. Rädslan drar sina äckliga fingrar på ‎min rygg. Jag ser bilden av en hästs ögon framför mig, ett fjärran minne från barndomen:‎

I den branta, stenlagda och istäckta nerförsbacken utanför Ardebils basar har en häst halkat, ‎gått omkull, och ramlat under tunga lasten av sin kärra. Hans ena bakre underben är knäckt, ‎och knäckta vita benet med fläckar av blod sticker ut ur hans fina sammetsskinn. Hästen sitter ‎på sin häck och trots förarens hårda piskning och svordomar kan inte röra sig. Hästens ögon, ‎hans ögonvita, är större och vitare än någonsin. Dödsångesten syns så tydligt i hans ögon så ‎att håren reser sig i hela min kropp. Denna ångest, denna avskyvärda dödsångest vill jag aldrig ‎någonsin se i någon varelses ögon. Aldrig! Jag såg den inte i Djafars ögon heller. Hörde jag ‎det i hans sista rop efter hjälp? Jag vet inte.‎

Nej, jag får inte ge upp! Jag slår med armar och ben. En våg hjälper mig bakifrån. Plötsligt ‎känner jag sandbotten under ena foten. Lägger båda fötterna på botten. Var det så nära? ‎Vänder mig: Djafar?... Djafar syns inte. Jag kan inte hålla mig på benen. Lungorna vill vända ‎sig utåt för att kunna få mer syre. Jag tar några steg mot stranden. ”Kommissarien” som är ‎ansvarig för flyktinglägret dyker upp ovanför klipporna på stranden. Jag vet inte hur han har ‎fått kännedom om händelsen och hur han har kunnat ta sig dit så fort. Han hoppar ner från ‎klipporna, springer på den lilla biten av sandstranden, och tar av sina kläder medan han ‎springer. Han har badbyxor på sig, springer in i vattnet och dyker ner bredvid mig.‎

Det finns ingenting mer som jag kan göra och det hjälper inte om jag står kvar där darrande ‎och ostadigt. Jag går mot stranden och omtöcknad och matt sjunker ihop nära doktor Ahmads ‎fötter. De andra närmar sig springande. Det sägs att jag är dödsblek. Djafar,… Vad hände ‎med Djafar? Vilken skam. Kommissarien har försvunnit under vattnet. Jag hoppas att han ‎hittar Djafar och drar ut honom levande. Några säger att jag måste ta mig till mitt rum och ‎vila. Någon tar under min arm, hjälper mig att stå på benen, och jag går med darriga steg mot ‎huset som ligger uppe på höga kullen och tittar mot havet. Den del av stranden där ‎räddningsaktiviteten pågår syns inte längre och vi vet inte vad som händer där. På rummet ‎lägger jag mig på sängen under lakan. Varför simmade jag dit? Varför var det jag som ‎simmade? Varför gav sig ingen annan i väg?‎

Jag mår dåligt och besvärliga tankar plågar mig: Jag kände inte Djafar och under den korta ‎tiden som vi hade varit där hade jag inte haft en chans att få bekanta mig med honom eller ‎växla några ord. Jag tänkte inte alls på hjältemod när jag började simma mot honom. Det var ‎instinktivt och det var någon som hjälpte genom att säga mitt namn. Varför gick jag? Varför ‎försvann Djafar så fort? Vad hände?‎

Massud kommer efter några minuter, tröstar mig och säger saker som en livserfaren senior ‎person. Jag mår inte bra ändå. Vad smärtsamt: att som en ung man fly fängelse, tortyr, och ‎avrättning, och sedan när du känner dig i säkerhet, drunkna i den säkra kustens vatten. Å, vad ‎smärtsamt. Vad smärtsamt. Vad smärtsamt för hans föräldrar och syskon.‎

Någon timme senare kommer någon och meddelar att polisen är på plats och de vill förhöra ‎mig. Stackars Djafar har inte hittats. Kommissarien och några av flyktingslägrets personal ‎håller på fortfarande och letar efter honom i vattnet. Jag reser mig och med fortfarande darriga ‎ben går till ett rum där polisen sitter och håller förhör. Två poliser sitter bakom ett bord. ‎‎”Yoghurt Hussein” och några andra av oss flyktingar finns med i rummet. Hussein hjälper till ‎med tolkning för dem som inte kan azerbajdzjanska. Polisen bjuder mig att sitta på stolen vid ‎bordet mittemot honom. Förhöret börjar och jag vet inte varför jag förhörs i många andras ‎närvaro. De frågar namn, identitetsdata, utbildning, ankomstdatum, och liknande, och skriver ‎ner. En del av frågorna i polisens mall passar inte vår situation, som till exempel bostadsadress ‎och arbetsplats. Sedan kommer huvudfrågorna: Vilken tid och var gick jag in i vattnet? med ‎vem? – och sedan, vad är bakgrunden till min bekantskap med Djafar?‎

‎- Jag känner inte honom…‎
‎- Varför gick ni tillsammans för att bada?‎
‎- Vi var inte tillsammans!‎
‎- Men varför var du med honom när han drunknade?‎
‎- Han ropade och ville ha hjälp. Jag simmade till honom…‎
‎- Hur mycket var avståndet när du började simma?‎
‎- Mer än hundra meter…‎
Poliserna tittar på varandra.‎
‎- Du menar att han ropade efter hjälp, och du simmade hundra meter för att komma till honom ‎och hjälpa till?‎
‎- Ja!‎
Hussein som inte behöver tolka för mig, kan inte håll sig och blandar sig i:‎
‎- Han var hos oss. Vi var alla tillsammans. Han hade tagit sig till klipporna. Han simmade en ‎hel del för att komma fram till honom.‎

Poliserna tar inga anteckningar längre, och plötsligt ser jag klart: Det handlar om ‎mordanklagelse! Jag får kallsvett i hela kroppen. Hade inte tänkt på en sådan sida av ‎händelsen. En förfärlig mardröm kastar sig på mitt huvud. Jag ser bilden på Sibiriens ‎arbetsläger framför mig. Rummet snurrar runt mitt huvud. Jag tittar på de närvarande: ‎ögonvittnena är inte så få. De frågar några saker till och sedan låter mig gå.‎

De hittar inte Djafar tills mörkret faller heller. Nästa dag ankrar de en båt i några hundra ‎meters avstånd från stranden och det sägs att dykare håller på och letar under vattnet. Vädret ‎är inte lämpligt för att bada och det är ingen som går till stranden. Det går en vecka och de ‎hittar fortfarande inte Djafar. Kommissarien, som var tjänsteman på Sovjets ambassad i ‎Teheran som för ett tag sedan, efter att en av hans medarbetar, Vladimir Kuzichkin, hoppade ‎av till England och sålde massor med information om Tudehpartiet och Sovjetunionens ‎spionnätverk i Iran till britterna (och de i sin tur lämnade vidare till Irans regering), anklagades ‎för spioneri och ickediplomatiska verksamheter, förklarades som persona non grata och ‎utvisades tillsammans med 17 andra tjänsteman ur Iran den 5 maj 1983, säger: - Vi måste hitta ‎honom. Vi vet ju inte. Han kanske hade infiltrerat sig bland er för att komma hit, samla ‎information om er, spela drunknad, och sedan simma tillbaka och ta informationen med sig till ‎Iran.‎

I så fall måste Djafar simma mer är 200 kilometer för att komma till Iran! Det går diverse ‎skvaller bland folk på förläggningen. Några av Djafars vänner tror inte att han har drunknat. ‎De säger att det inte finns en enda man från Bandar-e-Anzali, på andra sidan Kaspiska havet, ‎som inte kan simma; att Djafar var Anzalis och havets barn, och en från Anzali kan omöjligen ‎drunkna så lätt; att han tjänstgjorde i flottan och för att tjänstgöra i flottan måste man vara en ‎duktig simmare. Någon frågar: Hur kunde Shiva simma så långt för att komma fram till ‎Djafar, kunde brottas med Djafar, med vågor, och med strömmen under ytan, och ändå dra ‎sig ur smeten med livet i behåll, men Djafar kunde inte det? Och jag vet själv att jag inte är en ‎medelmåttig simmare ens. ‎

Men några andra säger att Djafar fick cigaretter gratis här och rökte två paket om dagen. Hans ‎kondition var dålig. Namiq Akhundov, chef för Azerbajdzjanska Kommunistpartiets ‎Internationella Avdelning har samlat en grupp kring sig och pratar med dem. Jag står längre ‎bort men hör honom säga: Djafar har tyvärr drunknat. Vi är nu säkra på det. Den där kamraten ‎skulle inte ha släppt honom och borde ha dragit upp honom ur vattnet till vilket pris som helst.‎

Massud kommer mitt i andra veckan och meddelar att Djafars lik har hittats precis där jag ‎tappade honom, i ett litet hål under klipporna. De har tagit med Massud för att identifiera ‎honom och bevittna, och sedan har de begravt liket i hans närvaro i en kyrkogård nära Baku.‎

Stackars Djafar. Jag har sår i hjärtat för honom. Jag orkade inte rädda honom. Jag gråter för ‎honom i mitt hjärta. Jag gråter för hans mor.‎

Några dagar senare är vädret lämpligt för att bada. Folk säger att för att glömma den bittra ‎händelsen är det bäst att inte sitta och trycka i våra rum utan vi måste gå och bada och roa oss. ‎De insisterar att speciellt jag måste göra det. Jag hänger med. Någon föreslår att de ska välja ‎mig som badvakt så att jag står längst ut i vattnet och inte låter någon passera mig, och alla ‎håller med. Förslaget låter lite löjligt för mig. Det är hämtat direkt från Anton Makarenkos ‎‎”Pedagogisk poem” (Vägen till livet): Låt den misslyckade ta ansvaret! ‎

Jag går ovilligt i vattnet så långt min länd tillåter och står i min postering. Ingen får simma ‎längre bort. Alla lyder till en början, men någon timme senare kommer Mohammad, Abbas, ‎och hans bror Hussein simmande och utan någon som helst hänsyn passerar linjen och simmar ‎vidare. Jag vill inte vara badvakt längre, och lämnar min postering.‎

‎***‎
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…‎
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…‎
Kunde inte…‎

‎***‎
Sju år senare, en dag ringer telefonen hemma i Stockholm. Jag tar luren. Det är Esmail. Jag är ‎inte bekant med honom och har aldrig träffat honom. Jag har bara hört att flera månader innan ‎Iranska Tudehpartiet slogs sönder och samman av regimen i Iran, har partiet skickat honom för ‎att studera journalistik i Moskva. Han sägs ha flyttat till Sverige för ett tag sedan, men att ‎hans fru är ryska och därmed har han fortfarande ena foten i Moskva och den andra i ‎Stockholm. Ändå försöker han att bilda en cirkel för att ”studera och begrunda problemen i ‎dagens Iran”, och har haft vissa framgångar också, sägs det: Han har lyckats samla några ‎elitintellektuella bland iranier och organiserat några tal och lektioner och fått artiklar skrivna. ‎Hur har han hittat mitt nummer? Han berättar lite och introducerar sin cirkel, och bjuder mig ‎också att bli medlem i cirkeln. Jag svarar:‎

‎- Tack för förtroendet men, tyvärr, jag har lämnat alla sådana aktiviteter åt sidan och har ingen ‎lust kvar att delta i liknande möten.‎

Han insisterar att jag ska vara med åtminstone en gång och se det från nära håll. Jag upprepar ‎mitt svar. Han blir tyst en liten stund, och sedan säger plötsligt:‎

‎- Jag vet om Djafars fall!‎

Jag stelnar och blir stum. Vad är det han säger? Vad har det med saken att göra? Vilket ”fall”? ‎Hur vet han om händelsen med Djafar och mig? Jag anar någon sorts hot i hans ton; som om ‎han vill säga: ”Jag vet saker så att om du inte kommer med i min cirkel så kommer jag att ‎avslöja dem, och då får du ett helvete.” Esmail är från samma stad som Djafar. De har kanske ‎varit släktingar? Kan det hända att man har berättat historien till Djafars familj på ett helt ‎annat sett? Jag minns anklagelsen om mord. Lite irriterad säger jag:‎

‎- Vilket ”fall”? Det fanns inget fall. Han höll på att drunkna och ropade efter hjälp. Olyckligt ‎nog var det jag som stod närmast. Jag simmade för att rädda honom men själv höll jag på att ‎drunkna och tyvärr kunde jag inte dra upp honom… Det fanns minst femton ögonvittnen…‎

Han säger hastigt: Nämen okej då…, Hej då då. – och lägger på luren.‎

Vilket ”fall”? Var detta ett hot, eller en uppmuntran? Vet han någonting som inte jag vet? ‎Esmail ringer aldrig mer och jag träffar honom aldrig, eller kanske ser honom lite här och var ‎utan att känna till.‎

‎***‎
Sjutton år efter Djafars försvinnande i Kaspiska havets vågor gästar en annan av Djafars ‎bekanta från samma stad hos mig. Han frågar om händelsen med Djafar, och jag berättar som ‎det var. Han bevittnar att vår Kommissarie i Baku har ljugit och han kände mycket väl Djafar ‎från sin tid i sovjetiska ambassaden i Teheran.‎

No comments: