بازداشت‌های غیر قانونی را پایان دهید!‏

همه‌ی زندانیان سیاسی را آزاد کنید!‏

-----------------------------------------------------

24 March 2020

Tjära i honung - 7

För att ge sken av att jag var lugn och inte var skrämd av någonting, skämtade jag med ‎soldaten som visade mig in i cellen:‎

‎- Nämen, var finns TV:n då?‎
Soldaten svarade renhjärtat:‎
‎- Finns ingen TV!‎

Visst skulle det inte finnas TV i den fruktade SAVAK:s celler. Men vad jag inte visste var att ‎vakterna där var enkla soldater från landets småbyar som kanske inte hade sett ens TV, inte ‎hade gått i skolan ens, och inte hade någon funktion där utom just att bevaka. Han hade inte ‎hunnit stänga celldörren innan jag kallades in till förhör. Någon förband mina ögon med ett ‎tygbit, guidade genom plåtdörrar, tog mig uppför trappor, förde in i ett rum, och öppnade ‎mina ögon. Det var ett litet rum. Bakom ett bord vid fönstret satt en tjock och stor man, och ‎bakom ett annat bord i ett hörn satt en smal och ålderdomlig man. Senare fick jag veta att den ‎första hette Khodayari och den andra hette Zamani.‎

Khodayari sade, so fort han såg mig:‎

‎- Ååå, vad trevligt! Herr Shiva…! Varsågod! Kom…! Vi väntade på er. Kom och sätt er här ‎bredvid mig själv! Här…, så ja…! Välkommen! Men vad har hänt? Varför ni då? Vad har ni ‎gjort så att de har tagit er hit på detta vis?‎

Jag svarade: - Jag har inte gjort någonting. Vet inte varför de har tagit mig hit.‎

Egentligen visste jag inte varför de hade gripit mig, vad de visste om mig, eller vad de ville ha ‎mig. I morse gick jag tillsammans med rumskamraten Mohammad från studenthemmet till ‎högskolan. Vi hade tentamen båda två. Vi hade just passerat genom det torra vattendraget på ‎vägen och sedan genom en flock getter som höll på och ”bet” bland papper och tidningar och ‎andra spill, och hade just vänt in i gränden bakom högskolan då en Peykan blockerade vår ‎väg, dörrarna öppnades, och SAVAK:s agenter tog oss in i bilen. De tog och tittade på våra ‎student-ID, sade att vi måste följa för att svara till några ”enkla” frågor och ”det var säkert ‎något missförstånd”, och att vi kommer att återvända mycket fort! De förband våra ögon med ‎oljiga trasor som tillhörde bilen, och körde fort genom gatorna. Var det bara av en slump och ‎utan att känna oss, och vi var bara enkla byten? Ville de gripa Mohammad som var tre år äldre ‎än mig och lite mer aktiv här och var, och det inte gick att gripa honom och låta mig gå? Var ‎det för att för nära en månad sedan hade jag lurat dem och den natten då SAVAK och ‎kravallpolisen hade razzia mot studenthemmet, hade visat dem ”fel” böcker? Var det texter ‎som jag hade stencilerat och distribuerat bredvid texten av operan Koroghlu? Eller för vilken ‎annan anledning?‎

‎- Jaså! Ni har inte gjort någonting? Varför har de tagit er hit då? Vilka elaka människor finns ‎nuförtiden!‎

Telefonen på hans bord ringde och han tog luren:‎

‎- Ja…, aha…, just det. Är det så? Då kan ni ta honom in i operationssalen, gör köttfärs av ‎honom med spö och sen kasta honom i den där hålan tills han blir pigg och öppnar munnen…, ‎ja, just så! – och lade på luren. Han sträckte ena handen och lade den på vänstra sidan av min ‎bröstkorg, och sade:‎

‎- Jaha, du sa att du inte hade gjort någonting, va? Å, herren är vältränad också! Men varför ‎bultar hjärtat som en fången duva då?‎

Jag sade stridlysten: - Men hjärtat på vem som helst kan ju bulta om man blir tagen på gatan på ‎detta vis och förd hit.‎

Plötsligt kände jag ett hårt slag i ansiktet och det blixtrade i ögat. Jag tappade fattningen. Det ‎ringde i örat.‎

‎- Din jävla hallick som säljer din syster som hora, håller du nu tal för mig som en kanariefågel? ‎Att du inte har gjort någonting, va? Jag ska visa dig alldeles strax. Du! Kalla in Asghar!‎

Zamani spelade rollen som om han kände sympati för mig. Han tittade på mig omsorgsfull och ‎skakade på huvudet medlidande. Det brann i kinden. Efter en stund kom in en ung ‎förhörsledare som tydligen hette Asghar och satte sig på en fåtölj ett par steg bort. Han kisade ‎i mig som rå material för sitt arbete och försökte uppskatta materialets art och arbetets ‎svårighetsgrad, och jag, vet inte varför, kanske för att dölja min ångest, svepte honom med en ‎mycket nedvärderande min uppifrån ner och nerifrån upp och insisterade att han skulle förstå ‎denna mening i min blick.‎

Zamani höll på och skakade på huvudet fortfarande och Khodayari höll på och beordrade ‎tortyr på telefonen. Jag hade hört och läst vissa saker om SAVAK:s metoder och gissade att ‎en hel del av allt detta var teater för att skrämma mig, och jag försökte att inte bli vettskrämd.‎

Khodayari lade ner luren och lämnade mig till Asghar. Asghar tog mig med till ett annat rum ‎mittemot det förra. Här fanns också två bord med några stolar men rummet var tomt. Asghar ‎visade en stol och började prata med en mild ton:‎

‎- Hörrudu…! Du har säkert hört talas om vilka metoder vi har här för att få folk att börja ‎prata. Men jag är inte av den typen av förhörsledare. Jag har inte lärt mig slå och så. Jag ‎hanterar folk med respekt. Då är det bäst för dig att börja berätta allt och slippa allt ‎obehagliga. Annars lämnar de dig till någon annan och då även om du är en elefant så kommer ‎de att skära av ditt horn och få dig att börja prata. Nå, vad säger du?‎

Det var inget läge för ironi annars skulle jag säga att elefant har ju inget horn, men sade i ‎stället: - Jag har ingen aning om vad jag ska prata om och vad jag ska säga.‎

‎- Hör nu här…! Låt bli att spela hjälte och lämna åt sidan sånt tjafs. Det har inte funnits någon ‎hittills som har kommit hit och inte har öppnat munnen. Det var många som kom och spelade ‎tufft och sa hela tiden att de inte vet och att de inte vill säga och så vidare. Men när de fick ‎smaka på vissa av våra metoder så började alla sjunga som kanariefågel och berättade allt. Jag ‎tar fram nu ett förhörsprotokoll, skriver frågor, och du skriver svar.‎

Jag hoppades på att en sådan frågor och svar kunde hjälpa mig att förstå vad de vill ha, och ‎protesterade inte. Han tog fram protokollmall, lade kopieringspapper under, fyllde i tabellen i ‎sidhuvudet, skrev dagens datum: den 28 juni 1972, och skrev sedan:‎

F: Presentera er. – och skrev S: i nästa rad, lämnade pennan, och vände pappret mot mig. Jag ‎skrev mitt namn och andra identitetsdata. Han läste den, och skrev:‎

F: Beskriv i detaljer all inblandning som ni har haft i vilken aktivitet som helst mot ‎statsapparaten och landets säkerhet – och skrev S: i nästa rad och vände pappret mot mig igen. ‎Jag skrev: Jag har aldrig varit med i någon aktivitet som har varit mot statsapparaten eller mot ‎landets säkerhet.‎

En annan förhörsledare kom in. Han var smal och hade en stor blond mustasch. Jag fick lära ‎mig senare att han hette Parvaresh. Han satte sig bakom det andra bordet och log mot mig. ‎Asghar skrev:‎

F: Ni är anklagad för att ha agerat mot landets säkerhet. Vad säger ni om detta?‎
Jag skrev: S: Som jag skrev här ovan så har jag aldrig agerat mot landets säkerhet.‎

Asghar läste och sedan rev pappret mycket irriterad, slängde den i korgen under bordet, och ‎reste sig. Parvaresh sade:‎

‎- Nämen…! Vad hände? Jag trodde att han har tänkt efter och håller på och hänger med.‎

Asghar sade: - Nejdå! Han är inte värt försöket – och lämnade rummet. Parvaresh sade:‎

‎- Ajaj, ajaj, det var inte alls klokt av dig att göra honom besviken. Han är en bra förhörsledare. ‎Jag vill dig väl, annars vad har jag med saken att gör?. Det är bäst för dig att gå med på vad ‎han säger, annars hamnar du där det inte finns någon återvändo. Du måste vara rädd om dig. ‎Och förresten, varför blandar ni er i sådana saker? Är det inte synd att en sådan vältränad och ‎attraktiv kropp ruttna i fängelse? Du har ju allt, väl. Ta och ragga upp tjejer, njut av tillvaron, ‎drick din vodka, gå på bio. Varför söker du problem? Tänk bara lite: är det bäst att sitta i ‎fängelse, eller om du låg med en tjej just nu? Va? Vad tjänar det till om du sitter kvar här och ‎kommer efter i lektioner, tentan, och i livet? Vad ska det tjäna till? Vem tjänar på det? Men ‎om du i stället är med och berättar allt, då har du befriat dig själv. Då återvänder du till ditt ‎liv. Jag vill bara din bästa…‎

Dörren som var bakom mig öppnades och en grov röst frågade: - Vem? Var är han?... Är det ‎han? – och jag hade inte hunnit vända mig så plötsligt kände jag ett hårt slag i nacken. Det var ‎oväntat och jag blev överraskad och överrumplad. Vände huvudet och tittade. Det var en man ‎med stor kropp och rund mage, och ett litet huvud. Han sade:‎

‎- Res dig din jävla horunge! Jag ska låta knulla din syster!‎
Jag reste mig. Det tyngde i huvudet.‎
‎- Sätt dig!‎
Jag satte mig, och tänkte "ville han mäta min längd?"‎
‎- Ser du mig? Jag kallas för doktor Manuchehri. Har du inte hört talas om mig? Era största ‎bossar har inte kunnat motstå mig. Jag har öppnat varenda ens munnar och de började kvittra ‎som kanariefåglar. Nu vill du, din lilla skit, att jag ger dig lite massage? Ack jag längtar efter ‎att göra en rejäl mos av dig – och slog en kraftig spark mot mitt bröst. Stolen ramlade bakåt. ‎Jag föll med stolen och slog huvudet i golvet. Jag ville resa mig, men hittade inte från vilket ‎håll och hur jag skulle resa upp. Jag hade tappat andan och höll på att kvävas. Allt roterade i ‎huvudet och ett pip ekade i skallen. Hur svårt än det var så fick jag lite luft i lungorna, vände ‎ett halvt varv och satte mig på golvet. Kunde se bara dörren och väggen framför mig. ‎Parvareshs röst hördes från långt borta och ekade som om i en tom sal:‎

‎- Nej, kära doktor, besvära dig inte! Låt honom vara! Jag har pratat med honom. Han är en ‎god pojke och lovar att samarbeta. Sånt behövs inte. Han kommer att skriva allt.‎

Manuchehri puttade min överkropp med ena benet och tvingade mig att ligga, lade ena ‎skosulan på mitt nacke och tryckte mitt ansikte mot golvet:‎

‎- Du ser? Jag kan mosa dig under foten som en kackerlacka. Våga nu säga att det inte var du, ‎att du inte vet, och sånt tjafs! Hajar du?‎

Parvaresh sade: - Ja, ja, han förstår! Han är en duktig kille, doktorn! Han är inte som de andra. ‎Lämna honom till mig bara.‎

Manuchehri gick och stängde dörren. Parvaresh sade att jag skulle resa mig och sitta på stolen. ‎Jag var fortfarande omtumlad. Bröstkorgen gjorde ont och skosulans spår på nacken brann. ‎Jag flyttade stolen närmare Parvareshs bord och satte mig. Parvaresh sade:‎

‎- Där ser du det! Detta var bara ett litet smakprov av vad man kan göra med en här. Om du ‎inte samarbetar och inte säger allt, så lämnas du till doktorn eller ännu värre personer. Är du ‎beredd att prata nu?‎

Jag ville säga något men hostan förhindrade mig. Efter lite hostande, sa jag andfådd:‎

‎- Men vad är det jag ska berätta? Jag har ju inte gjort något.‎
‎- Nämen, tänker du börja nu igen? Menar du att du inte var med i demonstrationen ens?‎

Jag tänkte ”kan de ha något bevis?”, och sade:‎

‎- Vilken demonstration? Jag har aldrig ens tittat på en demonstration på högskolan.‎
‎- Min kära, var så säker att vi vet allt. Och vi pratar aldrig utan papper och bevis. Att vi frågar ‎dig är för att se hur välvillig du är, och om du vill medverka eller inte. Vi tror att det var ‎kanske någon som lurade dig och tog dig med i demonstrationen, och vill veta vilka det var ‎som lurade dig. Nu har jag hjälpt dig så mycket som jag kan. Du får sitta nu och fundera och ‎se hur du vill bestämma. Jag lämnar dig ensam en stund så att du kan tänka ostörd. Men kom ‎ihåg vad jag sa om din bästa.‎

Parvaresh lämnade rummet och jag blev ensam.‎

Från en transistorradio som stod på Asghars bord hördes i låg volym Shirley Basseys röst som ‎sjöng Goldfinger. Denna bondfilm visades på Teherans biografer sedan länge tillbaka men jag ‎hade inte hunnit se den än, därför att oftast inte hade några pengar för sådana nöjen. Jag hade ‎inte sett några bondfilmer alls dittills. Så länge jag var hos föräldrarna i Ardebil så fick jag inte ‎ta ett enda steg bortom vägen till gymnasiet och tillbaka. Biobesök och liknande var möjlig ‎endast i familjens sällskap och mindre än en gång om året. TV hade inte kommit till vår stad ‎än. Från sista året i mellanstadiet var jag kär i Soheyla, skådespelerskan i iranska filmer, och ‎hade samlat många av hennes bilder i ett tjockt album. Dessa hade jag klippt ur tidningar och ‎tidskrifter. Men jag hade inte sett en enda film där hon spelade. Jag brukade titta på ‎bioannonserna i tidningar på filmer som visades i Teheran och fantisera om filmernas innehåll ‎och skådespelare. Så sent som för ett par tre år sedan hade jag byggt en trelåda däri jag ‎förvarade mina saker, och på lådan hade jag skrivit med stora bokstäver namnet på en ‎västernfilm (Jagad) vars affisch jag hade sett i tidningen och där Richard Widmark hade ‎huvudrollen. I affischen, med bilder ur filmen, hade man stavat Wagon felaktigt Wargon. Jag ‎hade inte förstått att det var felstavat, hade fantiserat om just The Last Wargon och hade ‎skrivit filmens namn just med denna stavning på min kära låda. Detta var om mina biobesök! ‎Och ”ragga upp tjejer”? Så sent som för två år sedan hade min far sett mig och en klasskamrat ‎gå bakom två skoltjejer i tio meters avstånd och kanske hade hört att vi pratade om dem, och ‎senare hemma hade jag fått mycket stryk för att hade jagat tjejer. Och nu snackade denna ‎förhörsledare om biobesök, raggning av tjejer, och njutning av tillvaron.‎

Jag hade hört och tyckte om sången Goldfinger men kunde inte njuta av den i den situationen. ‎Tänkte att jag måste gå på bio och se filmen. Men hur? Först fick jag dra mig ut ur denna ‎situation.‎

‎***‎
Sex år senare, i februari 1978, under revolutionens demonstrationer, eld, rök, kravaller, och ‎beskjutningar, i en kort paus mellan två stormar, det stod en gul Ford Mach 1 parkerad på ‎breda hindret mitt i gatan mittemot biografen Capri (Bahman). Det fanns bara fyra eller fem ‎stycken av denna bilmodell i hela Teheran och varje gång de syntes på gatorna brukade de dra ‎all uppmärksamhet på sig. Detta exemplar hade kört lite för mycket in i stadens ‎medelklasskvarter, och varför hade den parkerats på det viset? Det var kanske tillåtet för ‎Mach 1 att parkera hur man vill?‎

Jag stod i Ordibehesht-gatans korsning mittemot biografen Capri. Jag vände mig mot 24:e ‎Esfand-torget, och plötsligt blev alla rörelser långsamma i hela tillvaron; allt suddades bort, ‎utom bilden av en kvinna: en lång kvinna i svart som kom mot mig i torgets sydöstra trottoar. ‎Hon hade svarta tajta byxor och blus, och en lång svart oknäppt skinnkappa på sig. Hennes ‎hår, hennes armar, och den där välklippta och välskrädda kappans nedre del svängde så ‎vackert i luften. Med sina långa och säkra steg galopperade hon in i mitt hjärtas gömmor som ‎en fullblodsturkmen. Det var gnistor från min tonårs kärlek som glimmade. Det där vackra ‎ansiktet…, åh, vad jag älskade det. De där berusande mandelögonen, den där turkmeniska lilla ‎bulnaden i ögonlocken, de där vackra läpparna som låg så mjukt på varandra, skulle jag ‎någonsin förväxla med någon annans? Det var Soheyla! Jag hade ingen aning om att hon var ‎så lång. Vad gjorde hon där, mitt i revolutionens kravaller? Hon passade inte alls in i den ‎scenen. Hon kom och tio steg bortom mig vände sig mot den gula Ford Mach 1, med samma ‎långa steg, gick tvärs gatan utan att ens titta på passerande bilar, satte sig bakom ratten, körde ‎bilen, flög i väg, och tog mitt hjärta och min hungriga blick för tusende gången med sig.‎


Hon såg inte mig. Hon tittade inte ens. Hon visste inte hur mycket jag älskade henne. Jag hade ‎förstelnat där jag stod. Vad dum jag var: Jag borde ha sprungit fram och knäböjt framför ‎henne; borde ha stulit hennes blick; borde ha rånat en kyss från de där vackra läpparna; borde ‎ha drunknat mig i vinglaset av de där berusande ögonen. Det var för sent nu och jag hade inte ‎kommit på någon av dessa under de där sekunderna. Jag hade viktigare saker att tänka på just ‎då: vi höll på och gjorde revolution…‎

Min kära Soheyla (Soraja Bakyassa)! Jag önskar dig glädje var än du befinner dig. Ditt hjärta ‎må vara varmt för att du värmde mitt hjärta i många år, och lev länge. Synd att av så många av ‎dina bilder som jag hade samlat har tidens stormar lämnat en enda kvar åt mig. Den andra ‎hittade jag på Internet.‎

‎[Ett tag efter publiceringen av denna text och efter en resa till Irland fick jag veta att Soheyla ‎bor där i Irland. Synd att jag inte visste före resan och därmed missade jag chansen att kanske ‎hitta och besöka henne där.]‎

‎---------------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Om filmen The Last Wagon (Jagad): https://www.imdb.com/title/tt0049434‎
‎2- Trailern till Goldfinger ink. Shirley Basseys sång: https://youtu.be/6D1nK7q2i8I

No comments: