بازداشت‌های غیر قانونی را پایان دهید!‏

همه‌ی زندانیان سیاسی را آزاد کنید!‏

-----------------------------------------------------

12 February 2020

Tjära i honung - 1

آغاز تلاش برای ترجمه‌ی «قطران در عسل» به سوئدی، به همان شیوه‌ای که «از جهان ‏خاکستری» را تکه‌تکه منتشر کردم و سپس کتاب شد.‏

I juni 2019 skulle mina arbetskamrater tacka av mig som har jobbat här över 29 år och nu skulle gå ‎i pension. Jag skrev ett avskedsbrev och tackade för tiden som har varit. Många blev berörda av vad ‎jag skrev och berömde min text, så mycket så att jag fick berätta att jag har faktiskt redan ‎publicerat en bok med min livsberättelse, fast, tyvärr, på persiska. Men trycket sedan dess för att ‎jag ska översätta boken till svenska har varit så stort så att jag måste göra någonting åt det.‎

Jag har faktiskt förhalat och senarelagt översättningen av den texten sedan länge tillbaka. Men nu ‎tycker jag att jag måste gå tillbaka till samma metod som jag använde för att skriva själva persiska ‎texten: Jag satte mig varje fredagskväll och skrev, redigerade, filade texten, tog bort och skrev ‎igen, oftast under hela fredagskvällen, hela lördagen, och söndagsförmiddagen, och publicerade ‎texten i min blogg på söndag eftermiddag; avsnitt efter avsnitt, i nära åtta år, från 2007 tills ‎publiceringen av boken i november 2014. Efter ett tag var det bloggläsarnas eftertryck som ‎uppmuntrade mig att skriva och publicera nästa och nästa avsnitt.‎

Jag har inte hittat någon proffsig litterär persisk – svensk översättare och då menar att nu måste jag ‎själv förmå mig att sitta och översätta min berättelse och publicera den i bloggen avsnitt för avsnitt ‎och hoppas på att så småningom få ett gensvar och kanske, kanske, få något förlag att nappa på och ‎visa intresse för att publicera boken, och då en proffsig redigerare rätta till alla mina ‎språkförbristningar; men viktigast av allt, få gensvar från läsarna och få en uppfattning om vad de, ‎alltså ni, tycker om det hela.‎

Persiska texten är i 99 avsnitt men jag måste anpassa texten en hel del till svenska läsare. Det ‎handlar inte om bara rak översättning, utan det blir en omskrivning på svenska.‎

Bokens titel kommer från ett ryskt ordspråk: En sked tjära förstör en hel kruka honung!‎

Detta är självbiografiska berättelser om livet, studier, studentrörelser, fängelse och militärtjänst i ‎exil i Iran under Shahen; politisk aktivitet och medlemskap i Tudeh (kommunistpartiet) i Iran efter ‎den "islamiska revolutionen" 1979, flykten från Iran till Sovjetunionen, livet i Sovjet; en andra flykt ‎till Sverige och det nya livet där.‎

Varsågoda, här kommer det första avsnittet.‎

Persiska boken finns här att ladda ner.‎

1‎

Hej kära Azadeh,‎

Jag fick ditt brev i dag och blev mycket glad som vanligt.‎

Denna gång vill jag berätta en sak för dig som jag aldrig har berättat tidigare. Saken är att det ‎var du som var min allra första ”kärlek” från de allra första dagarna, hösten 1971, i tekniska ‎högskolan! Jag såg dig överallt i högskolan när du gick med din tjejkompis Mahin, spred ‎glädje och skrattade åt allt och alla; från himmel till jord. Jag njöt av ditt skratt och din glädje. ‎Efter mycket spaningsarbete lyckades jag en dag att lägga mina saker på en bänk bredvid din ‎fasta plats på en ”matte 1”- lektion och därmed bokade jag platsen för att kunna sitta bredvid ‎dig under lektionen – än sen? för att göra vad? hade jag ingen aning om! Men när vi satte oss ‎och lektionen började så en för mig okänd förrädisk klasskamrat som satt i raden bakom oss ‎tog av sina skor och la sina fötter med hemskt mördarstänkande strumpor i räcket mellan din ‎och min bänk. Jag höll på att kvävas av denna stank och tänkte att du säkert tror att det är jag ‎som luktar! Jag var så tagen av din närvaro och så skämdes av situationen, så att jag satt som ‎ett stock under hela lektionen utan att ens kunna röra en min. Jag sa ingenting, tittade inte på ‎dig, och vände inte ens mig för att se vem det var med de där strumporna. Han, med sina ‎stänkande strumpor, lyckades med att föra bort mig från dig för många år. Jag kommer att ‎strypa honom om jag en dag hittar honom!‎

Två månader därefter hamnade jag i en ”platonsk” kärlek till en annan Azadeh. Verkligen ‎platonsk, för att jag hade aldrig befunnit mig närmare än tio meters avstånd från henne! En ‎gång försökte jag prata med henne på högskolans bibliotek, men avvisades. Denna ”kärlek” ‎fortsatte i flera år och det är märkligt att än i dag när jag är ledsen eller om jag har varit ‎förbannat över någon eller känner mig övergiven så, på natten, drömmer jag om henne: hon ‎sitter i biblioteket eller går så mjukt tillsammans med sina tjejkompisar någonstans i högskolan.‎

Du vill att jag ska skriva mer om mig själv. Jag vet inte vad jag ska skriva så det ska vara ‎intressant för dig och inte göra dig ledsen eller nostalgisk. Det är kanske bäst att du frågar. ‎Men i dag, till exempel, saknade jag dig när vi var på julbord tillsammans med mina ‎arbetskamrater. Svenskarna har en del urgamla mytologiska traditioner i samband med ‎julfirande som har med mörkret, levande ljus, bock(!) och supande och sådant att göra. Det är ‎ganska likt vårt eget firande av vintersolståndet Yalda. Det sägs att allt detta härstammar från ‎soldyrkande Mitraistiska religioner från våra trakter, och att de forna kristna ska ha flyttat på ‎Jesus födelsedag för att utnyttja traditionen med firandet av vintersolståndet. Vissa saker i ‎julfirande är ibland intressanta för mig. Vi åkte till ett hotell som har utsikt över klippor på ‎stranden och hav. Där satt en dum man vid vårt bord; en medarbetare som än i dag, efter tio år ‎som jag har varit på detta jobb tillsammans med honom, för femtioelfte gången, med fördomar ‎inspirerade av boken ”Inte utan min dotter” som var på var och varannans läppar då, frågade ‎vilken bland svenska julmat jag tycker bäst om. Irriterad som jag var pekade jag på ägghalvor ‎med löjrom! Han själv tyckte bäst om lutfisk – det är torkad fisk som man lägger i blöt i lut ‎‎(alltså en basisk och alkalisk lösning), tar bort all dess doft och smak, för att sedan lägga den i ‎blött i vatten för att avluta, koka och äta. Oätligt krafs!‎

Du anar inte hur många gånger under dessa år har jag fått utstå med att svara på frågor om ‎min religion och min tro. De är oftast över 50 år som brukar fråga och det verkar att deras ‎minnen har slutat att fungera för att de frågar jämt: varför ber du inte fem gånger om dagen? ‎Är du inte muslim? Ramadan har ju börjat, varför fastar du inte? Är du inte muslim? Det är ju ‎‎"Eid al Fitr" eller "Eid al Adha". Varför festar du inte? Är du inte muslim? Åker du inte till ‎Mecka? Är du inte muslim? Äter du griskött? Är du inte muslim? Dricker du alkohol? Är du ‎inte muslim? Det verkar att dessa människor vet alla muslimska regler bättre än själva ‎muslimerna! Jag upprepar och upprepar att hörrni, det är sant att jag är född muslim, men jag ‎tror inte på någon religion alls, från totemismen och avgudadyrkan till buddismen och ‎judendomen och kristendomen och islam eller marxismen (som en del gjorde den till en ‎‎"religion" för oss), och vill helst inte att göra med någon av dessa. Men, du vet, dessa herrar ‎vill antingen inte tro på vad jag säger, eller så att de lyssnar på vad jag säger och glömmer ‎direkt allt vad jag sa nyss, och frågar om och om igen. Jag tror att om jag hade sluppit fängelse ‎och avrättning, kunnat stanna i Iran och var fri att arbeta, så myndigheten för ‎ideologikontrollen på mitt jobb skulle inte ifrågasätta min tro såhär mycket som mina ‎konservativa medarbetare gör här. Jag förstår mycket väl att de menar inget illa. Jag är den ‎allra första icke europé och dessutom "muslim" som har hamnat här och de har rätt att vara ‎nyfikna. Men... jag blir irriterad ändå! Vad ska jag göra?‎

Jag bestämde mig för att stänga mig av och låsa mig under hela kvällen mot denna man och ‎hans löjligheter. Men jag måste säga att jag har haft fantastiska medarbetare som aldrig har ‎frågat ens varifrån jag kommer och har bara accepterat mig som den människa som jag är. Jag ‎älskar dessa medarbetare!‎

Där i restaurangen och i halvmörkret klockan två på eftermiddagen tittade jag på utsikten: Det ‎snöade och blåste. Havets svarta vågor attackerade strandkantens tunna is. Horisonten syntes ‎inte i avlägsna dunklet. Scenen kändes bekant från den ryska filmen Hamlet, där, efter ‎Ophelias självmord, står Hamlet på en hög kust och tittar på utsikten över ett mörkt hav och ‎en fågel som flyger runt över svarta vågor, med Sjostakovitjs makalösa musik. Jag tittade och ‎mindes om en eftermiddag då jag hade åkt till Leningrad för att se staden innan jag lämnade ‎Sovjet för gott. Jag hade i flera år längtat så starkt efter att se havet och öppna horisonten och ‎nu ville jag ta mig till stranden till vilket pris som helst. Med hjälp av en karta åkte jag buss ‎och metro till närmaste stationen till stranden. Men det var fortfarande mycket kvar att gå. Jag ‎gick som galningar. Det började duggregna. Himlen var grå. Molnen var gråa. Jag gick och ‎gick. Hamnen var gråa, stora lastfartygen var gråa, tullhusen, taggtrådar, ankarkedjor, kranar, ‎stillastående lastvagnar, allt var grått. I stället för hav såg jag bara vattenpölar mellan fartygen ‎och kajkanten. Jag skyndade från kaj till kaj. Nu ville jag inte veta ens om någon grå agent ‎skuggade mig eller inte. Men ju mer jag gick desto gråare blev allting: luften var grå, marken ‎var grå, regnet var grå, mina kläder var gråa, mina händer var gråa, mina ögon var gråa, min ‎blick var grå, och jag såg ingen öppen horisont, såg ingenting. Det fanns inget hav. Det fanns ‎ingen horisont. De hade ljugit; med ett grått lögn.‎

Jag återvände tomhänt, blött av regnet, med tomma ögon längtande efter havets oändlighet. ‎Sedan jag lämnade Iran och fram till för några år sedan på Kanarieöarna hade jag inte fått ‎chansen att åskåda havet och dess öppna och oändliga horisont. Vilken känsla!‎

Jag lämnade julfirandet, halvberusad. I bläckmörkret klockan fyra på eftermiddagen steg jag ‎av Saltsjöbanan. Härifrån var det 20 minuters promenad till min bostad. Jag hade dragit ‎jackans huva över huvudet men vinden blåste snöflingorna rakt i mitt ansikte ändå. Det gjorde ‎inget. Det var bara skönt. Och nu sitter jag och skriver detta brev, eller rättare sagt fyllesnack! ‎Jag satt och lyssnade till tredje och fjärde satserna ur Brahms tredje symfoni. Jag kan inte ‎lyssna till Brahms utan att minnas vår kära Ahmad som de avrättade så grymt, speciellt ‎Ungerska danser nr. 1 som Ahmed brukade röra sina händer i luften och härma små fåglar ‎varje gång han hörde det. Sedan lyssnade jag till fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni. ‎Det går bara inte att tonsätta elegantare än så. Därefter lyssnade jag till första och fjärde ‎satserna ur hans sjätte symfoni, som påminner mig om Mahmoud varje gång jag hör den. ‎Sedan slog jag på radion och hörde ett stycke som för första gången gjorde mig intresserad av ‎Olivier Messiaen. Det var ”Kärlekens trädgård”. Så ”naturlig” musik!‎

Har jag tråkat ut dig? Förlåt men det var länge sedan jag lyssnade på musik så mycket och ‎speciellt till dessa gamla pärlor.‎

Det räcker för denna gång! Efter några klunkar eldig konjak som jag hann dricka under tiden ‎behöver jag lite kalt och friskt luft. Det är dags att låta vinden smeka ansiktet med snöflingor ‎igen.‎

Önskar dig lycka till och skratt och glädje som dina första år på högskolan!‎

Jul, 2000‎

‎-------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Ophelia från Sjostakovitjs Hamlet: http://youtube.com/watch?v=cMF823gbQA8‎
‎2- Tredje satsen ur Brahms tredje symfoni: https://youtu.be/rU0IX-ubuik
‎3- Ungerska danser nr. 1: https://youtu.be/GEK_QSjWpcs
‎4- fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni: https://youtu.be/6cLYXlgNIRY
‎5- Fjärde satsen ur Tjajkovskijs sjätte symfoni: https://youtu.be/DtLq8wj0p80‎
‎6- Olivier Messiaen, Kärlekens trädgård: https://youtu.be/bAUcW6vn_xE

No comments: