ترجمهی سوئدی بخش بیستوپنجم «قطران در عسل»:
 |
Bilden är från ett annat protestmöte i samma campus i november 2019 när ett passagerarplan skjöts ner |
September 1977, när sommarterminen var slut, var mina studier på tekniska universitetet äntligen slut, och nu i oktober sprang jag mellan olika kontor på universitetet för att följa alla byråkratiska steg och likvidera alla utrustningar och pengar som jag hade lånat där, och även försökte att hitta något sätt för att kunna utföra min obligatoriska militärtjänst här på universitetet, därför att jag befarade att om jag hamnade i en militär enhet så skulle min bakgrund i studentaktiviteter och fängelsevistelse komma upp för eller senare och då skulle jag bli degraderad till soldat.
Jag hade inte bara ena utan båda fötterna kvar i universitetet. Tordes bara inte att överge universitetet. Å vad det var svårt att lämna denna plats där jag hade tillbringat de bästa, mest passionerade, och mest älskvärda dagarna i mitt liv. Jag hade blivit kär där, hade misslyckats i kärlek, där hade jag skapad "Musikkammaren"; varenda hörna i universitetet var full av minnen för mig. Men nu kände jag stor ensamhet. Alla mina vänner, som nästan alla var äldre än mig, var utexaminerade, hade gått sina vägar, och några gjorde militärtjänsten.
I oktober hade den intellektuella atmosfären av landet skakats om. Från den 10 oktober ordnade Iranska Författarföreningen "poesiaftnar" i Tyska Irankommitténs klubb i Teheran. Klubben kallades för Goetheinstitutet. Men upptagen med denna byråkratin som jag var, och med den där ensamhetskänslan, hade jag ingen lust för att delta i de där aftnar. Efter dessa aftnar tog vår studentgrupp "Kulturella aktiviteter", som jag hade varit med och grundat, initiativet för att fortsätta de där aftnarna på universitetets sportsal.
Den första november kom Mohammad Ali Mahmid och höll föredrag om "Humanismen i vår episka litteratur". Veckan därefter pratade Manuchehr Hezarkhani om "Överföring av teknologi från väst till öst". Denna gång var den stora salen helt fullt. Tisdagen den 15 november var Said Soltanpurs tur att prata om "Teater och frihet". Universitetets administration bestämde att inte släppa in fler än 4000 människor i universitetet och därför tryckte de lika många inbjudningskort som delades ut till dem som passerade universitetets grind, och sedan stängde de grinden. En stor folkmassa som blev kvar utanför grinden började protestera, det blev handgemäng mellan folk och universitetets speciella polisiära "ordningsvakter". Några bland folk, och två poliser blev sårade. Folk slog blodig en polisöverste i 24-Esfand-torget. Polisen arresterade och tog med sig 37 män och 12 kvinnor.
Jag satt på läktaren i sportsalen. Läktaren och hela golvet i salen var fullsatt. Trots många bekanta som jag hade bland dessa, det var ingen som var nära vän med mig, och jag var ensam. Med blicken letade jag efter bekanta ansikten. Tidpunkten då föredraget skulle börja hade passerat för länge sen, då Mehdi som hade fått uppdraget från gruppen "Kulturella aktiviteter" att gå på scenen och leda aftonen, stod vid mikrofonen, berättade om vad som hade hänt vid grinden och att många hade gripits, och kallade in Said Soltanpur för att hålla sitt föredrag. Soltanpur kom och sa att i protest mot gripanden vägrar han att prata. Det var lite rabalder under några minuter och ingen visste vad som händer härnäst. Till slut kom Mehdi till mikrofonen igen och berättade att det finns förslag om att sitta kvar där i en sittprotest tills alla gripna släpps, och frågade vad alla tyckte.
Jag var beredd att sitta där till evigheten. Inte bara den kvällen, utan inga kvällar före eller efter denna fanns ingen som väntade på mig någonstans. Det var historien som skrevs här och nu, och oavsett min vilja hade jag hamnat i historiens bultande hjärta nu. Att åka hem och sova? Nej! Detta var den allra första och stora folkrörelsen som drygt ett år senare visade sig leda till en revolution och förändrade landet i grunden.
Under någon timme kom olika personer till mikrofonen, sade sig representera studenterna i den ena och andra universiteten, lärare i olika utbildningsenheter, arbetare, tjänstemän, osv. och höll med sittprotest. Det behövdes ingen omröstning längre. De som ville åka hem kunde ju lämna salen och gå. Nu var det bestämt. Folk satt kvar. Sluttiden för föredraget hade passerat och vakter och ordningspolisen hade fått veta att dessa fyra – femtusen människor inte tänkte lämna universitetet. Det gick rykten och skvaller. Det sades att polisen hade omringat sportsalen. Men det var många som ville ringa hem eller till vänner och bekanta och berätta om att de skulle bli kvar där den natten. Det fanns ingen telefonautomat i sportsalen eller hela dess byggnad. Man fick lämna byggnaden och gå till intilliggande byggnaden för att använda mynttelefoner där. Folk hade brutit omringningen mellan dessa två byggnader. Någon hade kontaktat radio BBC och lämnat en intervju angående händelser där. Mehdi kom till mikrofonen och berättade att BBC har utsänt nyheten om vår sittprotest till hela världen. Någon höll en radio framför mikrofonen och vi fick höra en bit av nyheten från BBC. Alla applåderade glatt.
Det gick inte att sitta stilla hela tiden. Man hade öppnat en smal korridor mellan folk som satt på golvet och de som stod vidd väggen intill så det gick att promenera fram och tillbaka längs salen. Jag gick tillsammans med de många som gick där. Under denna promenad kunde jag träffa bekanta, de hängde med och gick ett tag bredvid, växlade nyheter och skvaller, och frågade om min synpunkt. Jag beundrade "Kulturella aktiviteters" hantering av situation så långt, även om med lite mer erfarenhet som jag hade hunnit samla på mig tyckte jag att de kanske borde ha gjort si eller så. Men Shahens propagandaapparat och säkerhetspolis brukade alltid påstå angående studentprotester att "det var ickestudentelement och personer utifrån universiteten som lyckades infiltrera bland studenter och lyckades provocera och avleda dem". Därför, nu när jag var utexaminerad, undvek jag ifrån att blanda mig i denna grupps hantering av kvällen, trots att jag var bekant med alla dess medlemmar och hade varit med att skapa den.
Det skulle räcka med att en så stor folksamling bara andades i salen för att luften skulle bli tungt, men därutöver var det många som rökte också. Själv var jag en av dem. Det fanns ingen mat, och vi fick trösta hungern med vatten och cigarettrök.
Det fanns en och annan bland folk som sjöng ibland och några sjöng med i kör: "Mårghe sähär", "Dajä-dajä väghte djängä...". Jag hade lämnat ifrån mig ensamhetskänslan. Jag tyckte om dessa människor. Alla verkade vara av samma beskaffenhet och natur, samma kött och blod och karaktär. Jag hade förstått att denna natt skulle bli en makalös historisk natt. Jag var stolt och glad över att även den lilla jag var en liten del av dessa tusental.
Det hade hunnit bli midnatt. Någon från gruppen "Kulturella aktiviteter" sökte upp mig. Var det Alireza, Abbas, eller någon annan? jag minns inte. Han sa att de i gruppen befarar att Mehdi riskerar sin säkerhet, och att det finns förslag om att något annat ansikte ska dela med att leda kvällen. Han frågade från gruppens sida om jag kunde ställa upp med att hjälpa dem? Nu var det för sent för mig att överväga "inblandning av ickestudentelement" med tanke på en sådan stor mångfald bland de närvarande, och hur kvällen hade utvecklat sig. Vem bryr sig?! Jag gick till dem, men höll avstånd. De satt på de få trappor som gick upp från den ena sidan upp på scenen: Abbas, Alireza, Mehdi, Assad, och några till hade huvuden in i varandras öron, diskuterade och bestämde. Jag hörde inte och ville inte höra. Detta var en av lärdomarna i revolutionära livet på den tiden: Ju mindre du vet, desto bättre! Jag stod avsides, de bestämde, någon kom, och viskade i mitt öra. Sen gick jag upp på scenen, stod vid mikrofonen, och förmedlade vad jag hade fått i uppdrag att säga. Iskandar, denna lugna unga man, satt tyst vid ljudanläggningen. När jag gick upp på scenen vred han volymen och höjde ljudet, och när jag kom ner så stängde han av ljudet.
Det fanns flera bland folk som hade kassettbandspelare och gick fram till högtalarna, höll bandspelaren mot högtalare och spelade in ljudet varje gång någonting sades vid mikrofonen.
Med tom mage, sömniga ögon, och trött, gick jag och promenerade bland folk, och varje gång mina vänner ropade så gick jag, tog emot budskapet, och förmedlade vid mikrofonen. Det fanns folk som hade magsår och behövde mat och medicin. Släkt och vänner ute som hade hört om denna sittprotest, hade tagit sig till universitetet och salen med färdiglagade mat i kittlar och grytor. Men informationsförmedlingen fungerade inte så bra. När de sa till mig att meddela i mikrofonen att de med magsår kan gå i lokalen under läktarna och få mat så kom några en stund senare, sökte upp mig, och berättade att jag hade informerat detta för sent och att maten var redan slut.
Under långa natten fick jag flera gånger i uppdrag att avråda de närvarande ifrån att sjunga därför att alla var trötta och att läget var spänt, och efter en stund fick jag säga tvärtom att nu gick det bra att sjunga. Själv var jag vilsen mellan "sjunga och inte sjunga", och det tog nära ett år för mig för att förstå att allt detta berodde på fejd mellan rivaliserande politiska grupperingar om vars existens hade jag ingen aning just då.
Och en kvinnas ovanligt vackra röst hade överraskat och frötrollad många. Jag hade hört dessa sånger många gånger och hade hänt att själv hade sjungit dem vid bergsvandringar. Men dessa var av helt annan kvalitet. Flera tusen människor var idel öron. Jag fick gåshud. Vet att jag inte var ensam i denna känsla och hoppas att hon och hennes röst och sång ska finnas kvar. Det var inte helt grundlös att jag mindes Nima Yushidjs verser:
En natt på en båt
Sjöng de så
Att jag drömmer än
Om havets majestät
Det sades att flera andra utländska media har också rapporterat i världens alla hörn om vår sittprotest.
Mahumud Etemadzadeh (M. E. Beh-Azin), dåvarande ordförande för Iranska Författarförening, välkänd författare och översättare av många böcker till persiska, däribland Jean-Christophe och L'Âme enchantée av Romain Rolland, Stilla flyter Don och Nyplöjd mark av Sjolochov, skriver ("Om dittan och dattan...", vol 2, Jami förlag, första utgåvan Teheran 1994):
Morgonen den 16 november 1977 "klockan sex [på morgonen] ringde de från Arya Mehr Universitetet. Det var Siavosh Kassrai tillsammans med Soltanpur, Jalal Sarfaraz, och en student som presenterade sig som Hosseini [Mehdi]. De ville att Författarföreningen skulle göra någonting för att stödja dem. Föreningen kunde inte alls inblanda sig direkt. Men, i sinom tid, ska publicera ett uttalande i studenternas försvar, såklart – ett litet steg, men det var allt som låg inom vad en yrkesförening var kapabel att göra, utan att undanhålla någonting.
De ville att jag skulle meddela de andra i föreningens styrelse och själv åka dit och förhandla med universitetets chef för att kanske hitta någon utväg för den ogenomtänkta situationen som hade uppstått.
Jag ringde till Hezarkhani och själv gav jag mig i väg. Jag var framme vid universitetets port nära klockan sju. Jag presenterade mig till vaktofficeren och sa att jag hade kallats för förhandling. Officeren ringde till universitetets chef och med hans godkännande släppte mig in i universitetet. Jag gick in, de ledde mig in i ett rum. Professor [Hossein Ali] Mehran och sju-åtta av lektorerna hade samlats och hade möte. Jag presenterade mig. Professor Mehran berättade kortfattad om vad som hade hänt i natt och om studenternas vägran av att lämna samlingssalen. Några av lärarna sa också några ord. Sammanlagt var det en god atmosfär i mötet. De berättade om vad de var beredda att utlova och utföra, och jag lämnade mötet och gick mot sportsalen.
I en mindre sal bredvid sportsalen hade samlats Said Soltanpur, Siavosh Kassrai, Hushang Golshiri, Nemat Mirzazadeh, Kiumars Monshizade, Jalal Sarfaraz, några representanter från studenter på Arya Mehr, och några till som inte hade något samband med studenter. Jag sa att Författarföreningen inte kan under några omständigheter bära något ansvar eller ha deltagande i vad ni har gjort, och om det var några medlemmar i föreningen som tillbringade natten här med er, även jag själv som har kommit hit på er begäran, så har det varit bara efter var och ens individuella och personliga bestämmelse. Jag sa därefter att motstånd är rätt, men det har sina gränser och måste avvägas mot båda sidornas krafter som står ansikte mot ansikte. Man måste tänka på fysiska och mentala förmågor av de protesterande som har haft en sömnlös natt, är trötta, och har stannat kvar i en mer och mindre isolerad lokal där det inte finns tillräckligt med friskt luft. En planerad och värdig reträtt är bättre än givet nederlag och flykt i panik i en ojämn strid. Den ambition som ni visar för att värna era rättigheter som student, och medlidande som ni visar med era gripna vänner, är mycket värdefull och lovande. En förhastad strid och den nederlag som följer kan tömma er kamp från alla dessa värden och leda till förtvivlan och passivitet. Låt oss kompromissa med universitetschefens löfte om att gårdagens gripna kommer att släppas, och begränsa vår krav till att dessa föredrag kommer att kunna fortsätta enligt tidigare planer, och att vakter och poliser inte stör någon när vi lämnar salen, när vi går mot grinden, eller ute på gatan. Dessutom kan vi kräva att för att garantera vår säkerhet ska universitetens chef och lektorer följa oss ut genom grinden.
Samtalet pågick en tid. Studentrepresentanter gick avsides för att rådgöra. De som blev kvar började diskutera med mig. Medlemmarna i Författarföreningen som fanns där var alla överens med mig. Även Hezarkhani som hade kommit nyss höll med mig. Det fanns bara en som jag inte kände och fick veta senare att han hette Ali Farkhondeh (Keshtgar) som också hade tillbringat natten där, som sa hårdnackad emot och förespråkade motstånd till det sista. Jag tappade tålamodet och frågade:
- Är du student?
- Nej!
- Vem ger dig rätten att blanda in dig och diskutera om vad studenterna håller på att bestämma? Varför kan du inte inse svaga punkten i det läge som denna grupp av flera tusen har hamnat i? Kravallpolisen har omringat denna sal. De håller på med stora förstärkningar ute på gatorna och fler poliser kommenderas ut. Tänk om de kommer och bestämmer sig för att evakuera oss. Vad kan vi göra då? Kan du föreställa dig vilken katastrof kan det hända när så många kastar sig i panik till trånga dörrar ut ur sportsalen, och hur många kvinnor och män kan trampas under de panikslagnas fötter?
Till slut bad studenternas representant mig om att hämta universitetets chef så att han upprepar sina löften framför alla från mikrofonen så de närvarande kan lugnas ner och lämnar salen därefter. Herr Mehran gick med på detta. Vi kom tillbaka tillsammans med honom och sex – sju andra lektorer till sportsalen."
Jag hade hört någon timme innan att Beh-Azin hade kommit till universitetet och de höll på att hitta någon lösning tillsamman med gruppen Kulturella Aktiviteter och med universitetschefen. Trots att jag hade läst flera av Beh-Azins översättningar, trots att jag var mycket förtjust i hans översättning av Jean-Christophe, och trots att jag var bekant med hans son Kaveh, men jag hade inte ens sett honom på nära håll.
Plötsligt öppnades dörren bakom scenen i sportsalen och en grupp människor kom in. Jag hade aldrig sett denna dörr öppnas. Jag kunde urskilja Beh-Azin bland dem mycket snabbt enligt vad jag hade hört om hans utseende. Mina vänner vinkade in mig och jag stod vid mikrofonen. Eskandar vred volymen upp, och jag sa: "Kära vänner! Författarföreningens ordförande herr Beh-Azin samt universitetschefen herr doktor Mehran befinner sig mellan oss. Jag får be att vi alla lyssnar på dessa herrar."
Jag lämnade plats och Beh-Azin gick fram till mikrofonen. Han pratade med sin brytning på Guilaki från sydöstra kusten av Kaspiska havet, vilket hade rötter även i min egen medvetande och uppfostran. Han vägde varenda ord som tog i sin mun som en erfaren guldsmed, och uttalade det först därefter. Han sa "ve" [och] som de flesta från Gilan, i stället för persiska "va". Jag stod fortfarande nära scenkanten beredd för att ta mikrofonen om så skulle behövas. Men nu hade jag glömt bort mig själv. Hade förlorat mig i Beh-Azins ord. Hade smält helt i denna historiska stund. Det var ju självaste han som stod några steg bort och pratade. Det var ju hans penna som hade skrivit Jean-Christophes översättning på papper! Och jag stod där, bredvid honom; och jag höll med vad han sa.
Beh-Azin lämnade mikrofonen till Dr. Mehran. Han hade en lågmäld och ursäktande ton. Man kunde uppfatta genom hans meningar och mellanrader att han säger sig inte ha haft någonting med att kalla in vakter och kravallpoliser, och att han inte har avgörande roll i att släppa de arresterade heller. Jag var övertygad om att det var som han sa, och tyckte lite synd om honom. Men några från de närvarande avbröt honom och skrek ut oartiga glåpord, och han kunde inte göra någonting annat än att försöka lugna ner alla och rädda sitt eget skinn.
Beh-Azin skriver: "Jag sa i mikrofonen vad jag tyckte för att kunna lösa problemet. Bemötandet var ganska svalt. Därefter sa universitetschefen saker i predikande ton, men sa ingenting om frisläppandet av de arresterade eller om fortsättningen av kommande föredragen. Kaos uppstod, en del höjde rösten för protest, och några ropade med obehagliga ord. Jag tog mikrofonen igen och bad universitetschefen igen att komma och bekräfta för alla vad han tar på sig. Han kom och pratade men igen sa ingenting om frisläppandet av de arresterade. Ärligt talat kunde han inte säga någonting heller, för att det var säkerhetsorganens och ordningsmaktens överhuvud som hade makt nog för att bestämma i ärendet."
Dr. Mehran lämnade scenen i en kaotisk stämning med burop som följde honom. Mehdi gick till mikrofonen och frågade folk om synpunkter om vad vi skulle göra. Nu var jag överflödig på scenen. Jag hade spelat min lilla roll i denna historiska händelse. Jag kom ner, och löstes upp bland folk. Nu kom mängder med förslag på papper, eller gick olika personer till mikrofonen och berättade om sina synpunkter som representant för en och annan grupp. Någon kom och läste upp en eldig uttalande och avslutade med: "Representanter för Irans arbetarklass"! Det togs emot med stora ovationer. Men någon bredvid mig viskade i en annans öron, och jag kunde höra: "När och hur har Irans arbetarklass valt honom och hans vänner till sin representant?!".
Någon från gruppen som hade hand om aftonen sökte upp mig och frågade vad jag tyckte om vad vi skulle göra: fortsätta sittprotesten, eller göra som Beh-Azin säger? Jag gick fram till gruppen som satt på scentrapporna. Jag tyckte som Beh-Azin och vad han sa i mikrofonen, men som en utomstående ville jag att mina vänner skulle bestämma själva med egna fristående tänkande och besinning. Jag sa bara en enda mening och sedan lämnade dem: "Gör inte någonting och bestäm inte någonting som ni inte kan stå för dess konsekvenser senare".
Beh-Azin skriver: "Till slut, efter fyra timmars röriga diskussioner, och med tanke på de hungriga och trötta folkets läge, som hade lagt sig på golvet i olika grupper, bestämdes att vi avslutar detta på ett sett så det blir lagom för alla. Ett utlåtande skrevs och lästes upp, några kopior togs, och en av studenterna tog originalet med sig för att lämnas till universitetschefen. Jag och Hezarkhani gick också för att få professor Mehrans garanti för att folk kommer att kunna lämna lokalen utan praktiska förhinder. Han hade blivit inkallad för att klockan 15 delta i ministerrådet och han var på väg. Han tog emot utlåtandet och lämnade vidare till en av universitetets administrativa tjänstemän och lovade att hans vice och några av lektorer kommer att medfölja folk ut ur grindarna. Ändå bad jag honom att han säger till ordningsvakternas befäl, när han åker förbi, att de drar sig undan när folk passerar grinden. Och professor Mehran gjorde det."
I utlåtandet fick polisen och de som hade gripit folk till den 20 november på sig för att släppa de arresterade, annars den 21 kommer alla högskolor som hade representanter här att börja protestera överallt. I väntan på att utlåtandet skulle lämnas till universitetschefen och att vi skulle få garantin för en trygg utgång, deklamerade Said Soltanpur en och annan av sina dikter:
Hur har det gått med mitt land så att fängelser
Är fullpackade med "Dagg" och "Tulpaner"...
[...]
Å, ni som sover av skräck
Denna rustika man
Denna arbetare
Denna sårade kämpe
Är Iran...
[...]
Å, revolutionens arm
Folkets stora knutnäve
Solens rosiga näve
Hur har det gått med mitt land...
[...]
Säg mig hur jag ska brinna
Hur ska jag med min hjärtats låga
Tända eld i fyra håll av denna fält
För så många som mördades på gator
För så många fängslade röda rosor...
[...]
Å, du rosenrabatten av de avrättade kometer
I ängen med liljor
I folkets sammankomst
Nära och i fjärran
Är jag ingenting
Utom en epos som flyter i en revolutions underlag...
Den hungriga och sömniga folk var nu yrvaken, lyhörd, och entusiastisk. Några bad Siavosh Kassrai om att läsa ur eposet "Bågskytten Arash". Han försökte undkomma genom att säga att det är en lång poem, att han inte kan det hela utantill, att alla är trötta, men folk insisterade. Någon hade hans bok med sig, han fick låna den, och Kassrai läste:
Det snöar;
Det snöar på berg och granit,
Bergen är tysta,
Dalarna är beklämda
Vägarna väntar på en karavan med dess ringning..
[...]
O ja, livet är vackert.
Livet är en varaktig och ihärdig eldstad.
Om du tänder den, ses dess dansande lågor i alla utsträckningar.
Annars är den släkt, och då är felet vårt.
[...]
Det måste finnas lågor för att tända livet:
Lågor behöver brinnande ved.
Å människan, du är en skog!
Skog! Den frodas i frihet,
Den lägger sin skjul på alla berg skoningslöst...
Du, människans skog, må du vara stolt och grön!
[...]
Gry å solen, du hoppets motivation!
Gry, å du solens hop!
Du är en porlande källa, jag är en otålig törstig,
Gry, svämma över, så själen blir mättad.
[...]
Hans fiender öppnade en passage,
I en hånfull tystnad.
Barnen ropade efter honom från vindarna.
Mödrarna bad för honom.
Gamlingarna tittade bort.
Flickorna, medan de tryckte sina halsband i näven,
Känkte honom kärlekens och trons makt.
Men Arash, lika tyst,
Steg uppför Alborz sluttningar.
Och efter honom, föll ridåer av tårar.
[...]
Barnen har somnat för länge sen,
Farbror Nowruz sover.
Jag lägger ved i eldstaden.
Lågorna tar höjd på nytt...
Nu, efter nära ett dygns sittprotest, var det dags att gå. Vi lämnade sportsalen. Beh-Azin, Kassrai, Soltanpur, och andra medlemmar i Författarföreningen, tillsammans med några av universitetets lektorer gick i första leden. Vi gick tyst längs huvudgatan i campus mot södra grinden. Denna tystnad väckte märkliga känslor i mig. Vi var som en flod som rann tungt och tyst, och just denna tyngd och denna tysthet var tecken på allt okänt som fanns i dess djup. När vi hade passerat campus grind var det dags för mig att dra mig tillbaks till min ensamhet. Mitt studentrum låg i närheten, i Tusgatan. Jag gick till andra sidan Eisenhower Avenyn och fortsatte hemåt för att äta någonting och vila lite.
Beh-Azin skriver:
"Efter att ha passerat universitets port, en mindre del av folkmassan gick vidare mot Shahyad-torget men den största delen började gå mot korsningen Navvab – Eisenhower. Jag med min son Kaveh som hade tillbringat natten där, tog oss till vår bil och för att komma hem passerade vi korsningen med Shadman. Folkmassan hade spridd ut sig på vägen. Det var bara en grupp på sjuhundra till ettusen som tyst och utan väsen, i utspridda grupper, fortsatte släpigt mot samma korsning.
Klockan halv fyra på eftermiddagen kom jag hem mycket hungrig och trött. Åt någonting och gick att vila. Nära klockan halv sex ringde [Gholamhossein] Saedi och berättade att innan korsningen Navvab – Eisenhower har polisen attackerat folkmassan, många flickor och pojkar har blivit sårade. Några medlemmarna av Författarföreningen som befann sig i närheten hemma hos Dr. Haj Seyyed Javadi, däribland: Kazemiyye, Ingenjör Moghaddam, Golshiri, Saedi, går och hämtar några av de sårade hem till Haj Seyyed Javadi och med hjälp av grannkvinnor och en sjuksköterska och Dr. Saedi själv lägger förband på deras sår, och skickar dem hem. [...] Dessutom hämtar de Washington Posts reporter, som hade bokat en intervju med Kazemiyye, och låter honom att intervjua de sårade studenterna och ta bilder.
[...] Kort sagt, det är stora förluster bestående av de som har misshandlats, och sårats (och kanske dödats). I Eisenhower Avenyn har polis lagt på hög alla skor, kläder, anteckningsböcker, böcker, och bandspelare som studenter tappat när de flydde, och satt eld på allt."
***
Said Soltanpur, den kvällens föredragshållare, gick med Organisationen Gerillagruppen Folkets Fadaian (minoritet). Revolutions gardister av Islamiska Republiken hämtade honom från hans bröllopsfest den 16 april 1981, och avrättade honom den 21 juni.
Ur medlemmarna i studentgruppen Kulturella Aktiviteter av Arya Mehr Tekniska Universitetet var Zohreh Shekari medlem i oppositionella vänstergruppen "Peykar". Hon greps och avrättades 1981. Det är många som frågar mig om vad som hände med Mehdi Hosseini, och jag har inget spår av honom.
När jag var förföljd av revolutionsgardisterna i mars 1983 och letade efter någonstans att gömma mig, såg jag Assad, en av medlemmarna i gruppen Kulturella Aktiviteter, som hade fått skydd just där jag tänkte söka skydd. Utan att visa mig, gick jag vidare. För några år sedan, när jag promenerade tillsammans med en god vän i en grön park i Stockholm, ringde min telefon. Det var Assad som ringde från en fjärran plats i norra Iran, och genom dimman av dessa händelserika 25 år, frågade om medicinska möjligheter i Sverige för en av sina kära. Han sa: "Minns du att du sa den kvällen att ta inget beslut som ni inte kan parera dess konsekvenser? Denna din mening förändrade hela mitt liv!" Jag hade ingen aning!
Siavosh Kassrais hjärta stod inte ut längtan efter hemlandet och gamla vänner, och efter att ha varit en lång tid i exil i Afghanistan och Moskva, dog i Wien efter en hjärtoperation den 8 februari 1996.
Islamiska Republiken arresterade Beh-Azin i februari 1983, torterade honom, och tvingade till "bekännelser" framför TV-kameran. De fängslade honom i många år, och i praktiken "dödade" honom. Han dog den 31 maj 2006 efter att ha levt några år hemma utan ha officiellt frisläppts.
Och jag hjärtligt längtar fortfarande efter en kvinnas röst som trollband tusentals människor den kvällen. Var är hon?
Jag hade inte bara ena utan båda fötterna kvar i universitetet. Tordes bara inte att överge universitetet. Å vad det var svårt att lämna denna plats där jag hade tillbringat de bästa, mest passionerade, och mest älskvärda dagarna i mitt liv. Jag hade blivit kär där, hade misslyckats i kärlek, där hade jag skapad "Musikkammaren"; varenda hörna i universitetet var full av minnen för mig. Men nu kände jag stor ensamhet. Alla mina vänner, som nästan alla var äldre än mig, var utexaminerade, hade gått sina vägar, och några gjorde militärtjänsten.
I oktober hade den intellektuella atmosfären av landet skakats om. Från den 10 oktober ordnade Iranska Författarföreningen "poesiaftnar" i Tyska Irankommitténs klubb i Teheran. Klubben kallades för Goetheinstitutet. Men upptagen med denna byråkratin som jag var, och med den där ensamhetskänslan, hade jag ingen lust för att delta i de där aftnar. Efter dessa aftnar tog vår studentgrupp "Kulturella aktiviteter", som jag hade varit med och grundat, initiativet för att fortsätta de där aftnarna på universitetets sportsal.
Den första november kom Mohammad Ali Mahmid och höll föredrag om "Humanismen i vår episka litteratur". Veckan därefter pratade Manuchehr Hezarkhani om "Överföring av teknologi från väst till öst". Denna gång var den stora salen helt fullt. Tisdagen den 15 november var Said Soltanpurs tur att prata om "Teater och frihet". Universitetets administration bestämde att inte släppa in fler än 4000 människor i universitetet och därför tryckte de lika många inbjudningskort som delades ut till dem som passerade universitetets grind, och sedan stängde de grinden. En stor folkmassa som blev kvar utanför grinden började protestera, det blev handgemäng mellan folk och universitetets speciella polisiära "ordningsvakter". Några bland folk, och två poliser blev sårade. Folk slog blodig en polisöverste i 24-Esfand-torget. Polisen arresterade och tog med sig 37 män och 12 kvinnor.
Jag satt på läktaren i sportsalen. Läktaren och hela golvet i salen var fullsatt. Trots många bekanta som jag hade bland dessa, det var ingen som var nära vän med mig, och jag var ensam. Med blicken letade jag efter bekanta ansikten. Tidpunkten då föredraget skulle börja hade passerat för länge sen, då Mehdi som hade fått uppdraget från gruppen "Kulturella aktiviteter" att gå på scenen och leda aftonen, stod vid mikrofonen, berättade om vad som hade hänt vid grinden och att många hade gripits, och kallade in Said Soltanpur för att hålla sitt föredrag. Soltanpur kom och sa att i protest mot gripanden vägrar han att prata. Det var lite rabalder under några minuter och ingen visste vad som händer härnäst. Till slut kom Mehdi till mikrofonen igen och berättade att det finns förslag om att sitta kvar där i en sittprotest tills alla gripna släpps, och frågade vad alla tyckte.
Jag var beredd att sitta där till evigheten. Inte bara den kvällen, utan inga kvällar före eller efter denna fanns ingen som väntade på mig någonstans. Det var historien som skrevs här och nu, och oavsett min vilja hade jag hamnat i historiens bultande hjärta nu. Att åka hem och sova? Nej! Detta var den allra första och stora folkrörelsen som drygt ett år senare visade sig leda till en revolution och förändrade landet i grunden.
Under någon timme kom olika personer till mikrofonen, sade sig representera studenterna i den ena och andra universiteten, lärare i olika utbildningsenheter, arbetare, tjänstemän, osv. och höll med sittprotest. Det behövdes ingen omröstning längre. De som ville åka hem kunde ju lämna salen och gå. Nu var det bestämt. Folk satt kvar. Sluttiden för föredraget hade passerat och vakter och ordningspolisen hade fått veta att dessa fyra – femtusen människor inte tänkte lämna universitetet. Det gick rykten och skvaller. Det sades att polisen hade omringat sportsalen. Men det var många som ville ringa hem eller till vänner och bekanta och berätta om att de skulle bli kvar där den natten. Det fanns ingen telefonautomat i sportsalen eller hela dess byggnad. Man fick lämna byggnaden och gå till intilliggande byggnaden för att använda mynttelefoner där. Folk hade brutit omringningen mellan dessa två byggnader. Någon hade kontaktat radio BBC och lämnat en intervju angående händelser där. Mehdi kom till mikrofonen och berättade att BBC har utsänt nyheten om vår sittprotest till hela världen. Någon höll en radio framför mikrofonen och vi fick höra en bit av nyheten från BBC. Alla applåderade glatt.
Det gick inte att sitta stilla hela tiden. Man hade öppnat en smal korridor mellan folk som satt på golvet och de som stod vidd väggen intill så det gick att promenera fram och tillbaka längs salen. Jag gick tillsammans med de många som gick där. Under denna promenad kunde jag träffa bekanta, de hängde med och gick ett tag bredvid, växlade nyheter och skvaller, och frågade om min synpunkt. Jag beundrade "Kulturella aktiviteters" hantering av situation så långt, även om med lite mer erfarenhet som jag hade hunnit samla på mig tyckte jag att de kanske borde ha gjort si eller så. Men Shahens propagandaapparat och säkerhetspolis brukade alltid påstå angående studentprotester att "det var ickestudentelement och personer utifrån universiteten som lyckades infiltrera bland studenter och lyckades provocera och avleda dem". Därför, nu när jag var utexaminerad, undvek jag ifrån att blanda mig i denna grupps hantering av kvällen, trots att jag var bekant med alla dess medlemmar och hade varit med att skapa den.
Det skulle räcka med att en så stor folksamling bara andades i salen för att luften skulle bli tungt, men därutöver var det många som rökte också. Själv var jag en av dem. Det fanns ingen mat, och vi fick trösta hungern med vatten och cigarettrök.
Det fanns en och annan bland folk som sjöng ibland och några sjöng med i kör: "Mårghe sähär", "Dajä-dajä väghte djängä...". Jag hade lämnat ifrån mig ensamhetskänslan. Jag tyckte om dessa människor. Alla verkade vara av samma beskaffenhet och natur, samma kött och blod och karaktär. Jag hade förstått att denna natt skulle bli en makalös historisk natt. Jag var stolt och glad över att även den lilla jag var en liten del av dessa tusental.
Det hade hunnit bli midnatt. Någon från gruppen "Kulturella aktiviteter" sökte upp mig. Var det Alireza, Abbas, eller någon annan? jag minns inte. Han sa att de i gruppen befarar att Mehdi riskerar sin säkerhet, och att det finns förslag om att något annat ansikte ska dela med att leda kvällen. Han frågade från gruppens sida om jag kunde ställa upp med att hjälpa dem? Nu var det för sent för mig att överväga "inblandning av ickestudentelement" med tanke på en sådan stor mångfald bland de närvarande, och hur kvällen hade utvecklat sig. Vem bryr sig?! Jag gick till dem, men höll avstånd. De satt på de få trappor som gick upp från den ena sidan upp på scenen: Abbas, Alireza, Mehdi, Assad, och några till hade huvuden in i varandras öron, diskuterade och bestämde. Jag hörde inte och ville inte höra. Detta var en av lärdomarna i revolutionära livet på den tiden: Ju mindre du vet, desto bättre! Jag stod avsides, de bestämde, någon kom, och viskade i mitt öra. Sen gick jag upp på scenen, stod vid mikrofonen, och förmedlade vad jag hade fått i uppdrag att säga. Iskandar, denna lugna unga man, satt tyst vid ljudanläggningen. När jag gick upp på scenen vred han volymen och höjde ljudet, och när jag kom ner så stängde han av ljudet.
Det fanns flera bland folk som hade kassettbandspelare och gick fram till högtalarna, höll bandspelaren mot högtalare och spelade in ljudet varje gång någonting sades vid mikrofonen.
Med tom mage, sömniga ögon, och trött, gick jag och promenerade bland folk, och varje gång mina vänner ropade så gick jag, tog emot budskapet, och förmedlade vid mikrofonen. Det fanns folk som hade magsår och behövde mat och medicin. Släkt och vänner ute som hade hört om denna sittprotest, hade tagit sig till universitetet och salen med färdiglagade mat i kittlar och grytor. Men informationsförmedlingen fungerade inte så bra. När de sa till mig att meddela i mikrofonen att de med magsår kan gå i lokalen under läktarna och få mat så kom några en stund senare, sökte upp mig, och berättade att jag hade informerat detta för sent och att maten var redan slut.
Under långa natten fick jag flera gånger i uppdrag att avråda de närvarande ifrån att sjunga därför att alla var trötta och att läget var spänt, och efter en stund fick jag säga tvärtom att nu gick det bra att sjunga. Själv var jag vilsen mellan "sjunga och inte sjunga", och det tog nära ett år för mig för att förstå att allt detta berodde på fejd mellan rivaliserande politiska grupperingar om vars existens hade jag ingen aning just då.
Och en kvinnas ovanligt vackra röst hade överraskat och frötrollad många. Jag hade hört dessa sånger många gånger och hade hänt att själv hade sjungit dem vid bergsvandringar. Men dessa var av helt annan kvalitet. Flera tusen människor var idel öron. Jag fick gåshud. Vet att jag inte var ensam i denna känsla och hoppas att hon och hennes röst och sång ska finnas kvar. Det var inte helt grundlös att jag mindes Nima Yushidjs verser:
En natt på en båt
Sjöng de så
Att jag drömmer än
Om havets majestät
Det sades att flera andra utländska media har också rapporterat i världens alla hörn om vår sittprotest.
Mahumud Etemadzadeh (M. E. Beh-Azin), dåvarande ordförande för Iranska Författarförening, välkänd författare och översättare av många böcker till persiska, däribland Jean-Christophe och L'Âme enchantée av Romain Rolland, Stilla flyter Don och Nyplöjd mark av Sjolochov, skriver ("Om dittan och dattan...", vol 2, Jami förlag, första utgåvan Teheran 1994):
Morgonen den 16 november 1977 "klockan sex [på morgonen] ringde de från Arya Mehr Universitetet. Det var Siavosh Kassrai tillsammans med Soltanpur, Jalal Sarfaraz, och en student som presenterade sig som Hosseini [Mehdi]. De ville att Författarföreningen skulle göra någonting för att stödja dem. Föreningen kunde inte alls inblanda sig direkt. Men, i sinom tid, ska publicera ett uttalande i studenternas försvar, såklart – ett litet steg, men det var allt som låg inom vad en yrkesförening var kapabel att göra, utan att undanhålla någonting.
De ville att jag skulle meddela de andra i föreningens styrelse och själv åka dit och förhandla med universitetets chef för att kanske hitta någon utväg för den ogenomtänkta situationen som hade uppstått.
Jag ringde till Hezarkhani och själv gav jag mig i väg. Jag var framme vid universitetets port nära klockan sju. Jag presenterade mig till vaktofficeren och sa att jag hade kallats för förhandling. Officeren ringde till universitetets chef och med hans godkännande släppte mig in i universitetet. Jag gick in, de ledde mig in i ett rum. Professor [Hossein Ali] Mehran och sju-åtta av lektorerna hade samlats och hade möte. Jag presenterade mig. Professor Mehran berättade kortfattad om vad som hade hänt i natt och om studenternas vägran av att lämna samlingssalen. Några av lärarna sa också några ord. Sammanlagt var det en god atmosfär i mötet. De berättade om vad de var beredda att utlova och utföra, och jag lämnade mötet och gick mot sportsalen.
I en mindre sal bredvid sportsalen hade samlats Said Soltanpur, Siavosh Kassrai, Hushang Golshiri, Nemat Mirzazadeh, Kiumars Monshizade, Jalal Sarfaraz, några representanter från studenter på Arya Mehr, och några till som inte hade något samband med studenter. Jag sa att Författarföreningen inte kan under några omständigheter bära något ansvar eller ha deltagande i vad ni har gjort, och om det var några medlemmar i föreningen som tillbringade natten här med er, även jag själv som har kommit hit på er begäran, så har det varit bara efter var och ens individuella och personliga bestämmelse. Jag sa därefter att motstånd är rätt, men det har sina gränser och måste avvägas mot båda sidornas krafter som står ansikte mot ansikte. Man måste tänka på fysiska och mentala förmågor av de protesterande som har haft en sömnlös natt, är trötta, och har stannat kvar i en mer och mindre isolerad lokal där det inte finns tillräckligt med friskt luft. En planerad och värdig reträtt är bättre än givet nederlag och flykt i panik i en ojämn strid. Den ambition som ni visar för att värna era rättigheter som student, och medlidande som ni visar med era gripna vänner, är mycket värdefull och lovande. En förhastad strid och den nederlag som följer kan tömma er kamp från alla dessa värden och leda till förtvivlan och passivitet. Låt oss kompromissa med universitetschefens löfte om att gårdagens gripna kommer att släppas, och begränsa vår krav till att dessa föredrag kommer att kunna fortsätta enligt tidigare planer, och att vakter och poliser inte stör någon när vi lämnar salen, när vi går mot grinden, eller ute på gatan. Dessutom kan vi kräva att för att garantera vår säkerhet ska universitetens chef och lektorer följa oss ut genom grinden.
Samtalet pågick en tid. Studentrepresentanter gick avsides för att rådgöra. De som blev kvar började diskutera med mig. Medlemmarna i Författarföreningen som fanns där var alla överens med mig. Även Hezarkhani som hade kommit nyss höll med mig. Det fanns bara en som jag inte kände och fick veta senare att han hette Ali Farkhondeh (Keshtgar) som också hade tillbringat natten där, som sa hårdnackad emot och förespråkade motstånd till det sista. Jag tappade tålamodet och frågade:
- Är du student?
- Nej!
- Vem ger dig rätten att blanda in dig och diskutera om vad studenterna håller på att bestämma? Varför kan du inte inse svaga punkten i det läge som denna grupp av flera tusen har hamnat i? Kravallpolisen har omringat denna sal. De håller på med stora förstärkningar ute på gatorna och fler poliser kommenderas ut. Tänk om de kommer och bestämmer sig för att evakuera oss. Vad kan vi göra då? Kan du föreställa dig vilken katastrof kan det hända när så många kastar sig i panik till trånga dörrar ut ur sportsalen, och hur många kvinnor och män kan trampas under de panikslagnas fötter?
Till slut bad studenternas representant mig om att hämta universitetets chef så att han upprepar sina löften framför alla från mikrofonen så de närvarande kan lugnas ner och lämnar salen därefter. Herr Mehran gick med på detta. Vi kom tillbaka tillsammans med honom och sex – sju andra lektorer till sportsalen."
Jag hade hört någon timme innan att Beh-Azin hade kommit till universitetet och de höll på att hitta någon lösning tillsamman med gruppen Kulturella Aktiviteter och med universitetschefen. Trots att jag hade läst flera av Beh-Azins översättningar, trots att jag var mycket förtjust i hans översättning av Jean-Christophe, och trots att jag var bekant med hans son Kaveh, men jag hade inte ens sett honom på nära håll.
Plötsligt öppnades dörren bakom scenen i sportsalen och en grupp människor kom in. Jag hade aldrig sett denna dörr öppnas. Jag kunde urskilja Beh-Azin bland dem mycket snabbt enligt vad jag hade hört om hans utseende. Mina vänner vinkade in mig och jag stod vid mikrofonen. Eskandar vred volymen upp, och jag sa: "Kära vänner! Författarföreningens ordförande herr Beh-Azin samt universitetschefen herr doktor Mehran befinner sig mellan oss. Jag får be att vi alla lyssnar på dessa herrar."
Jag lämnade plats och Beh-Azin gick fram till mikrofonen. Han pratade med sin brytning på Guilaki från sydöstra kusten av Kaspiska havet, vilket hade rötter även i min egen medvetande och uppfostran. Han vägde varenda ord som tog i sin mun som en erfaren guldsmed, och uttalade det först därefter. Han sa "ve" [och] som de flesta från Gilan, i stället för persiska "va". Jag stod fortfarande nära scenkanten beredd för att ta mikrofonen om så skulle behövas. Men nu hade jag glömt bort mig själv. Hade förlorat mig i Beh-Azins ord. Hade smält helt i denna historiska stund. Det var ju självaste han som stod några steg bort och pratade. Det var ju hans penna som hade skrivit Jean-Christophes översättning på papper! Och jag stod där, bredvid honom; och jag höll med vad han sa.
Beh-Azin lämnade mikrofonen till Dr. Mehran. Han hade en lågmäld och ursäktande ton. Man kunde uppfatta genom hans meningar och mellanrader att han säger sig inte ha haft någonting med att kalla in vakter och kravallpoliser, och att han inte har avgörande roll i att släppa de arresterade heller. Jag var övertygad om att det var som han sa, och tyckte lite synd om honom. Men några från de närvarande avbröt honom och skrek ut oartiga glåpord, och han kunde inte göra någonting annat än att försöka lugna ner alla och rädda sitt eget skinn.
Beh-Azin skriver: "Jag sa i mikrofonen vad jag tyckte för att kunna lösa problemet. Bemötandet var ganska svalt. Därefter sa universitetschefen saker i predikande ton, men sa ingenting om frisläppandet av de arresterade eller om fortsättningen av kommande föredragen. Kaos uppstod, en del höjde rösten för protest, och några ropade med obehagliga ord. Jag tog mikrofonen igen och bad universitetschefen igen att komma och bekräfta för alla vad han tar på sig. Han kom och pratade men igen sa ingenting om frisläppandet av de arresterade. Ärligt talat kunde han inte säga någonting heller, för att det var säkerhetsorganens och ordningsmaktens överhuvud som hade makt nog för att bestämma i ärendet."
Dr. Mehran lämnade scenen i en kaotisk stämning med burop som följde honom. Mehdi gick till mikrofonen och frågade folk om synpunkter om vad vi skulle göra. Nu var jag överflödig på scenen. Jag hade spelat min lilla roll i denna historiska händelse. Jag kom ner, och löstes upp bland folk. Nu kom mängder med förslag på papper, eller gick olika personer till mikrofonen och berättade om sina synpunkter som representant för en och annan grupp. Någon kom och läste upp en eldig uttalande och avslutade med: "Representanter för Irans arbetarklass"! Det togs emot med stora ovationer. Men någon bredvid mig viskade i en annans öron, och jag kunde höra: "När och hur har Irans arbetarklass valt honom och hans vänner till sin representant?!".
Någon från gruppen som hade hand om aftonen sökte upp mig och frågade vad jag tyckte om vad vi skulle göra: fortsätta sittprotesten, eller göra som Beh-Azin säger? Jag gick fram till gruppen som satt på scentrapporna. Jag tyckte som Beh-Azin och vad han sa i mikrofonen, men som en utomstående ville jag att mina vänner skulle bestämma själva med egna fristående tänkande och besinning. Jag sa bara en enda mening och sedan lämnade dem: "Gör inte någonting och bestäm inte någonting som ni inte kan stå för dess konsekvenser senare".
Beh-Azin skriver: "Till slut, efter fyra timmars röriga diskussioner, och med tanke på de hungriga och trötta folkets läge, som hade lagt sig på golvet i olika grupper, bestämdes att vi avslutar detta på ett sett så det blir lagom för alla. Ett utlåtande skrevs och lästes upp, några kopior togs, och en av studenterna tog originalet med sig för att lämnas till universitetschefen. Jag och Hezarkhani gick också för att få professor Mehrans garanti för att folk kommer att kunna lämna lokalen utan praktiska förhinder. Han hade blivit inkallad för att klockan 15 delta i ministerrådet och han var på väg. Han tog emot utlåtandet och lämnade vidare till en av universitetets administrativa tjänstemän och lovade att hans vice och några av lektorer kommer att medfölja folk ut ur grindarna. Ändå bad jag honom att han säger till ordningsvakternas befäl, när han åker förbi, att de drar sig undan när folk passerar grinden. Och professor Mehran gjorde det."
I utlåtandet fick polisen och de som hade gripit folk till den 20 november på sig för att släppa de arresterade, annars den 21 kommer alla högskolor som hade representanter här att börja protestera överallt. I väntan på att utlåtandet skulle lämnas till universitetschefen och att vi skulle få garantin för en trygg utgång, deklamerade Said Soltanpur en och annan av sina dikter:
Hur har det gått med mitt land så att fängelser
Är fullpackade med "Dagg" och "Tulpaner"...
[...]
Å, ni som sover av skräck
Denna rustika man
Denna arbetare
Denna sårade kämpe
Är Iran...
[...]
Å, revolutionens arm
Folkets stora knutnäve
Solens rosiga näve
Hur har det gått med mitt land...
[...]
Säg mig hur jag ska brinna
Hur ska jag med min hjärtats låga
Tända eld i fyra håll av denna fält
För så många som mördades på gator
För så många fängslade röda rosor...
[...]
Å, du rosenrabatten av de avrättade kometer
I ängen med liljor
I folkets sammankomst
Nära och i fjärran
Är jag ingenting
Utom en epos som flyter i en revolutions underlag...
Den hungriga och sömniga folk var nu yrvaken, lyhörd, och entusiastisk. Några bad Siavosh Kassrai om att läsa ur eposet "Bågskytten Arash". Han försökte undkomma genom att säga att det är en lång poem, att han inte kan det hela utantill, att alla är trötta, men folk insisterade. Någon hade hans bok med sig, han fick låna den, och Kassrai läste:
Det snöar;
Det snöar på berg och granit,
Bergen är tysta,
Dalarna är beklämda
Vägarna väntar på en karavan med dess ringning..
[...]
O ja, livet är vackert.
Livet är en varaktig och ihärdig eldstad.
Om du tänder den, ses dess dansande lågor i alla utsträckningar.
Annars är den släkt, och då är felet vårt.
[...]
Det måste finnas lågor för att tända livet:
Lågor behöver brinnande ved.
Å människan, du är en skog!
Skog! Den frodas i frihet,
Den lägger sin skjul på alla berg skoningslöst...
Du, människans skog, må du vara stolt och grön!
[...]
Gry å solen, du hoppets motivation!
Gry, å du solens hop!
Du är en porlande källa, jag är en otålig törstig,
Gry, svämma över, så själen blir mättad.
[...]
Hans fiender öppnade en passage,
I en hånfull tystnad.
Barnen ropade efter honom från vindarna.
Mödrarna bad för honom.
Gamlingarna tittade bort.
Flickorna, medan de tryckte sina halsband i näven,
Känkte honom kärlekens och trons makt.
Men Arash, lika tyst,
Steg uppför Alborz sluttningar.
Och efter honom, föll ridåer av tårar.
[...]
Barnen har somnat för länge sen,
Farbror Nowruz sover.
Jag lägger ved i eldstaden.
Lågorna tar höjd på nytt...
Nu, efter nära ett dygns sittprotest, var det dags att gå. Vi lämnade sportsalen. Beh-Azin, Kassrai, Soltanpur, och andra medlemmar i Författarföreningen, tillsammans med några av universitetets lektorer gick i första leden. Vi gick tyst längs huvudgatan i campus mot södra grinden. Denna tystnad väckte märkliga känslor i mig. Vi var som en flod som rann tungt och tyst, och just denna tyngd och denna tysthet var tecken på allt okänt som fanns i dess djup. När vi hade passerat campus grind var det dags för mig att dra mig tillbaks till min ensamhet. Mitt studentrum låg i närheten, i Tusgatan. Jag gick till andra sidan Eisenhower Avenyn och fortsatte hemåt för att äta någonting och vila lite.
Beh-Azin skriver:
"Efter att ha passerat universitets port, en mindre del av folkmassan gick vidare mot Shahyad-torget men den största delen började gå mot korsningen Navvab – Eisenhower. Jag med min son Kaveh som hade tillbringat natten där, tog oss till vår bil och för att komma hem passerade vi korsningen med Shadman. Folkmassan hade spridd ut sig på vägen. Det var bara en grupp på sjuhundra till ettusen som tyst och utan väsen, i utspridda grupper, fortsatte släpigt mot samma korsning.
Klockan halv fyra på eftermiddagen kom jag hem mycket hungrig och trött. Åt någonting och gick att vila. Nära klockan halv sex ringde [Gholamhossein] Saedi och berättade att innan korsningen Navvab – Eisenhower har polisen attackerat folkmassan, många flickor och pojkar har blivit sårade. Några medlemmarna av Författarföreningen som befann sig i närheten hemma hos Dr. Haj Seyyed Javadi, däribland: Kazemiyye, Ingenjör Moghaddam, Golshiri, Saedi, går och hämtar några av de sårade hem till Haj Seyyed Javadi och med hjälp av grannkvinnor och en sjuksköterska och Dr. Saedi själv lägger förband på deras sår, och skickar dem hem. [...] Dessutom hämtar de Washington Posts reporter, som hade bokat en intervju med Kazemiyye, och låter honom att intervjua de sårade studenterna och ta bilder.
[...] Kort sagt, det är stora förluster bestående av de som har misshandlats, och sårats (och kanske dödats). I Eisenhower Avenyn har polis lagt på hög alla skor, kläder, anteckningsböcker, böcker, och bandspelare som studenter tappat när de flydde, och satt eld på allt."
***
Said Soltanpur, den kvällens föredragshållare, gick med Organisationen Gerillagruppen Folkets Fadaian (minoritet). Revolutions gardister av Islamiska Republiken hämtade honom från hans bröllopsfest den 16 april 1981, och avrättade honom den 21 juni.
Ur medlemmarna i studentgruppen Kulturella Aktiviteter av Arya Mehr Tekniska Universitetet var Zohreh Shekari medlem i oppositionella vänstergruppen "Peykar". Hon greps och avrättades 1981. Det är många som frågar mig om vad som hände med Mehdi Hosseini, och jag har inget spår av honom.
När jag var förföljd av revolutionsgardisterna i mars 1983 och letade efter någonstans att gömma mig, såg jag Assad, en av medlemmarna i gruppen Kulturella Aktiviteter, som hade fått skydd just där jag tänkte söka skydd. Utan att visa mig, gick jag vidare. För några år sedan, när jag promenerade tillsammans med en god vän i en grön park i Stockholm, ringde min telefon. Det var Assad som ringde från en fjärran plats i norra Iran, och genom dimman av dessa händelserika 25 år, frågade om medicinska möjligheter i Sverige för en av sina kära. Han sa: "Minns du att du sa den kvällen att ta inget beslut som ni inte kan parera dess konsekvenser? Denna din mening förändrade hela mitt liv!" Jag hade ingen aning!
Siavosh Kassrais hjärta stod inte ut längtan efter hemlandet och gamla vänner, och efter att ha varit en lång tid i exil i Afghanistan och Moskva, dog i Wien efter en hjärtoperation den 8 februari 1996.
Islamiska Republiken arresterade Beh-Azin i februari 1983, torterade honom, och tvingade till "bekännelser" framför TV-kameran. De fängslade honom i många år, och i praktiken "dödade" honom. Han dog den 31 maj 2006 efter att ha levt några år hemma utan ha officiellt frisläppts.
Och jag hjärtligt längtar fortfarande efter en kvinnas röst som trollband tusentals människor den kvällen. Var är hon?
