07 February 2021

Tjära i honung - 25

ترجمه‌ی سوئدی بخش بیست‌وپنجم «قطران در عسل»:

Bilden är från ett annat protestmöte i samma campus i november 2019 när ett passagerarplan skjöts ner
September 1977, när sommarterminen var slut, var mina studier på tekniska universitetet ‎äntligen slut, och nu i oktober sprang jag mellan olika kontor på universitetet för att följa alla ‎byråkratiska steg och likvidera alla utrustningar och pengar som jag hade lånat där, och även ‎försökte att hitta något sätt för att kunna utföra min obligatoriska militärtjänst här på ‎universitetet, därför att jag befarade att om jag hamnade i en militär enhet så skulle min ‎bakgrund i studentaktiviteter och fängelsevistelse komma upp för eller senare och då skulle jag ‎bli degraderad till soldat.‎

Jag hade inte bara ena utan båda fötterna kvar i universitetet. Tordes bara inte att överge ‎universitetet. Å vad det var svårt att lämna denna plats där jag hade tillbringat de bästa, mest ‎passionerade, och mest älskvärda dagarna i mitt liv. Jag hade blivit kär där, hade misslyckats i ‎kärlek, där hade jag skapad "Musikkammaren"; varenda hörna i universitetet var full av ‎minnen för mig. Men nu kände jag stor ensamhet. Alla mina vänner, som nästan alla var äldre ‎än mig, var utexaminerade, hade gått sina vägar, och några gjorde militärtjänsten.‎

I oktober hade den intellektuella atmosfären av landet skakats om. Från den 10 oktober ‎ordnade Iranska Författarföreningen "poesiaftnar" i Tyska Irankommitténs klubb i Teheran. ‎Klubben kallades för Goetheinstitutet. Men upptagen med denna byråkratin som jag var, och ‎med den där ensamhetskänslan, hade jag ingen lust för att delta i de där aftnar. Efter dessa ‎aftnar tog vår studentgrupp "Kulturella aktiviteter", som jag hade varit med och grundat, ‎initiativet för att fortsätta de där aftnarna på universitetets sportsal.‎

Den första november kom Mohammad Ali Mahmid och höll föredrag om "Humanismen i vår ‎episka litteratur". Veckan därefter pratade Manuchehr Hezarkhani om "Överföring av ‎teknologi från väst till öst". Denna gång var den stora salen helt fullt. Tisdagen den 15 ‎november var Said Soltanpurs tur att prata om "Teater och frihet". Universitetets ‎administration bestämde att inte släppa in fler än 4000 människor i universitetet och därför ‎tryckte de lika många inbjudningskort som delades ut till dem som passerade universitetets ‎grind, och sedan stängde de grinden. En stor folkmassa som blev kvar utanför grinden började ‎protestera, det blev handgemäng mellan folk och universitetets speciella polisiära ‎‎"ordningsvakter". Några bland folk, och två poliser blev sårade. Folk slog blodig en ‎polisöverste i 24-Esfand-torget. Polisen arresterade och tog med sig 37 män och 12 kvinnor.‎

Jag satt på läktaren i sportsalen. Läktaren och hela golvet i salen var fullsatt. Trots många ‎bekanta som jag hade bland dessa, det var ingen som var nära vän med mig, och jag var ‎ensam. Med blicken letade jag efter bekanta ansikten. Tidpunkten då föredraget skulle börja ‎hade passerat för länge sen, då Mehdi som hade fått uppdraget från gruppen "Kulturella ‎aktiviteter" att gå på scenen och leda aftonen, stod vid mikrofonen, berättade om vad som ‎hade hänt vid grinden och att många hade gripits, och kallade in Said Soltanpur för att hålla ‎sitt föredrag. Soltanpur kom och sa att i protest mot gripanden vägrar han att prata. Det var ‎lite rabalder under några minuter och ingen visste vad som händer härnäst. Till slut kom Mehdi ‎till mikrofonen igen och berättade att det finns förslag om att sitta kvar där i en sittprotest tills ‎alla gripna släpps, och frågade vad alla tyckte.‎

Jag var beredd att sitta där till evigheten. Inte bara den kvällen, utan inga kvällar före eller ‎efter denna fanns ingen som väntade på mig någonstans. Det var historien som skrevs här och ‎nu, och oavsett min vilja hade jag hamnat i historiens bultande hjärta nu. Att åka hem och ‎sova? Nej! Detta var den allra första och stora folkrörelsen som drygt ett år senare visade sig ‎leda till en revolution och förändrade landet i grunden.‎

Under någon timme kom olika personer till mikrofonen, sade sig representera studenterna i ‎den ena och andra universiteten, lärare i olika utbildningsenheter, arbetare, tjänstemän, osv. ‎och höll med sittprotest. Det behövdes ingen omröstning längre. De som ville åka hem kunde ‎ju lämna salen och gå. Nu var det bestämt. Folk satt kvar. Sluttiden för föredraget hade ‎passerat och vakter och ordningspolisen hade fått veta att dessa fyra – femtusen människor ‎inte tänkte lämna universitetet. Det gick rykten och skvaller. Det sades att polisen hade ‎omringat sportsalen. Men det var många som ville ringa hem eller till vänner och bekanta och ‎berätta om att de skulle bli kvar där den natten. Det fanns ingen telefonautomat i sportsalen ‎eller hela dess byggnad. Man fick lämna byggnaden och gå till intilliggande byggnaden för att ‎använda mynttelefoner där. Folk hade brutit omringningen mellan dessa två byggnader. ‎Någon hade kontaktat radio BBC och lämnat en intervju angående händelser där. Mehdi kom ‎till mikrofonen och berättade att BBC har utsänt nyheten om vår sittprotest till hela världen. ‎Någon höll en radio framför mikrofonen och vi fick höra en bit av nyheten från BBC. Alla ‎applåderade glatt.‎

Det gick inte att sitta stilla hela tiden. Man hade öppnat en smal korridor mellan folk som satt ‎på golvet och de som stod vidd väggen intill så det gick att promenera fram och tillbaka längs ‎salen. Jag gick tillsammans med de många som gick där. Under denna promenad kunde jag ‎träffa bekanta, de hängde med och gick ett tag bredvid, växlade nyheter och skvaller, och ‎frågade om min synpunkt. Jag beundrade "Kulturella aktiviteters" hantering av situation så ‎långt, även om med lite mer erfarenhet som jag hade hunnit samla på mig tyckte jag att de ‎kanske borde ha gjort si eller så. Men Shahens propagandaapparat och säkerhetspolis brukade ‎alltid påstå angående studentprotester att "det var ickestudentelement och personer utifrån ‎universiteten som lyckades infiltrera bland studenter och lyckades provocera och avleda dem". ‎Därför, nu när jag var utexaminerad, undvek jag ifrån att blanda mig i denna grupps hantering ‎av kvällen, trots att jag var bekant med alla dess medlemmar och hade varit med att skapa ‎den.‎

Det skulle räcka med att en så stor folksamling bara andades i salen för att luften skulle bli ‎tungt, men därutöver var det många som rökte också. Själv var jag en av dem. Det fanns ingen ‎mat, och vi fick trösta hungern med vatten och cigarettrök.‎

Det fanns en och annan bland folk som sjöng ibland och några sjöng med i kör: "Mårghe ‎sähär", "Dajä-dajä väghte djängä...". Jag hade lämnat ifrån mig ensamhetskänslan. Jag tyckte ‎om dessa människor. Alla verkade vara av samma beskaffenhet och natur, samma kött och ‎blod och karaktär. Jag hade förstått att denna natt skulle bli en makalös historisk natt. Jag var ‎stolt och glad över att även den lilla jag var en liten del av dessa tusental.‎

Det hade hunnit bli midnatt. Någon från gruppen "Kulturella aktiviteter" sökte upp mig. Var ‎det Alireza, Abbas, eller någon annan? jag minns inte. Han sa att de i gruppen befarar att ‎Mehdi riskerar sin säkerhet, och att det finns förslag om att något annat ansikte ska dela med ‎att leda kvällen. Han frågade från gruppens sida om jag kunde ställa upp med att hjälpa dem? ‎Nu var det för sent för mig att överväga "inblandning av ickestudentelement" med tanke på en ‎sådan stor mångfald bland de närvarande, och hur kvällen hade utvecklat sig. Vem bryr sig?! ‎Jag gick till dem, men höll avstånd. De satt på de få trappor som gick upp från den ena sidan ‎upp på scenen: Abbas, Alireza, Mehdi, Assad, och några till hade huvuden in i varandras öron, ‎diskuterade och bestämde. Jag hörde inte och ville inte höra. Detta var en av lärdomarna i ‎revolutionära livet på den tiden: Ju mindre du vet, desto bättre! Jag stod avsides, de ‎bestämde, någon kom, och viskade i mitt öra. Sen gick jag upp på scenen, stod vid ‎mikrofonen, och förmedlade vad jag hade fått i uppdrag att säga. Iskandar, denna lugna unga ‎man, satt tyst vid ljudanläggningen. När jag gick upp på scenen vred han volymen och höjde ‎ljudet, och när jag kom ner så stängde han av ljudet.‎

Det fanns flera bland folk som hade kassettbandspelare och gick fram till högtalarna, höll ‎bandspelaren mot högtalare och spelade in ljudet varje gång någonting sades vid mikrofonen.‎

Med tom mage, sömniga ögon, och trött, gick jag och promenerade bland folk, och varje gång ‎mina vänner ropade så gick jag, tog emot budskapet, och förmedlade vid mikrofonen. Det ‎fanns folk som hade magsår och behövde mat och medicin. Släkt och vänner ute som hade ‎hört om denna sittprotest, hade tagit sig till universitetet och salen med färdiglagade mat i ‎kittlar och grytor. Men informationsförmedlingen fungerade inte så bra. När de sa till mig att ‎meddela i mikrofonen att de med magsår kan gå i lokalen under läktarna och få mat så kom ‎några en stund senare, sökte upp mig, och berättade att jag hade informerat detta för sent och ‎att maten var redan slut.‎

Under långa natten fick jag flera gånger i uppdrag att avråda de närvarande ifrån att sjunga ‎därför att alla var trötta och att läget var spänt, och efter en stund fick jag säga tvärtom att nu ‎gick det bra att sjunga. Själv var jag vilsen mellan "sjunga och inte sjunga", och det tog nära ‎ett år för mig för att förstå att allt detta berodde på fejd mellan rivaliserande politiska ‎grupperingar om vars existens hade jag ingen aning just då.‎

Och en kvinnas ovanligt vackra röst hade överraskat och frötrollad många. Jag hade hört dessa ‎sånger många gånger och hade hänt att själv hade sjungit dem vid bergsvandringar. Men dessa ‎var av helt annan kvalitet. Flera tusen människor var idel öron. Jag fick gåshud. Vet att jag ‎inte var ensam i denna känsla och hoppas att hon och hennes röst och sång ska finnas kvar. ‎Det var inte helt grundlös att jag mindes Nima Yushidjs verser:‎

En natt på en båt
Sjöng de så
Att jag drömmer än
Om havets majestät

Det sades att flera andra utländska media har också rapporterat i världens alla hörn om vår ‎sittprotest.‎

Mahumud Etemadzadeh (M. E. Beh-Azin), dåvarande ordförande för Iranska ‎Författarförening, välkänd författare och översättare av många böcker till persiska, däribland ‎Jean-Christophe och L'Âme enchantée av Romain Rolland, Stilla flyter Don och Nyplöjd ‎mark av Sjolochov, skriver ("Om dittan och dattan...", vol 2, Jami förlag, första utgåvan ‎Teheran 1994):‎

Morgonen den 16 november 1977 "klockan sex [på morgonen] ringde de från Arya Mehr ‎Universitetet. Det var Siavosh Kassrai tillsammans med Soltanpur, Jalal Sarfaraz, och en ‎student som presenterade sig som Hosseini [Mehdi]. De ville att Författarföreningen skulle ‎göra någonting för att stödja dem. Föreningen kunde inte alls inblanda sig direkt. Men, i sinom ‎tid, ska publicera ett uttalande i studenternas försvar, såklart – ett litet steg, men det var allt ‎som låg inom vad en yrkesförening var kapabel att göra, utan att undanhålla någonting.‎

De ville att jag skulle meddela de andra i föreningens styrelse och själv åka dit och förhandla ‎med universitetets chef för att kanske hitta någon utväg för den ogenomtänkta situationen som ‎hade uppstått.‎

Jag ringde till Hezarkhani och själv gav jag mig i väg. Jag var framme vid universitetets port ‎nära klockan sju. Jag presenterade mig till vaktofficeren och sa att jag hade kallats för ‎förhandling. Officeren ringde till universitetets chef och med hans godkännande släppte mig in i ‎universitetet. Jag gick in, de ledde mig in i ett rum. Professor [Hossein Ali] Mehran och sju-‎åtta av lektorerna hade samlats och hade möte. Jag presenterade mig. Professor Mehran ‎berättade kortfattad om vad som hade hänt i natt och om studenternas vägran av att lämna ‎samlingssalen. Några av lärarna sa också några ord. Sammanlagt var det en god atmosfär i ‎mötet. De berättade om vad de var beredda att utlova och utföra, och jag lämnade mötet och ‎gick mot sportsalen.‎

I en mindre sal bredvid sportsalen hade samlats Said Soltanpur, Siavosh Kassrai, Hushang ‎Golshiri, Nemat Mirzazadeh, Kiumars Monshizade, Jalal Sarfaraz, några representanter från ‎studenter på Arya Mehr, och några till som inte hade något samband med studenter. Jag sa att ‎Författarföreningen inte kan under några omständigheter bära något ansvar eller ha ‎deltagande i vad ni har gjort, och om det var några medlemmar i föreningen som tillbringade ‎natten här med er, även jag själv som har kommit hit på er begäran, så har det varit bara efter ‎var och ens individuella och personliga bestämmelse. Jag sa därefter att motstånd är rätt, men ‎det har sina gränser och måste avvägas mot båda sidornas krafter som står ansikte mot ‎ansikte. Man måste tänka på fysiska och mentala förmågor av de protesterande som har haft en ‎sömnlös natt, är trötta, och har stannat kvar i en mer och mindre isolerad lokal där det inte ‎finns tillräckligt med friskt luft. En planerad och värdig reträtt är bättre än givet nederlag och ‎flykt i panik i en ojämn strid. Den ambition som ni visar för att värna era rättigheter som ‎student, och medlidande som ni visar med era gripna vänner, är mycket värdefull och lovande. ‎En förhastad strid och den nederlag som följer kan tömma er kamp från alla dessa värden och ‎leda till förtvivlan och passivitet. Låt oss kompromissa med universitetschefens löfte om att ‎gårdagens gripna kommer att släppas, och begränsa vår krav till att dessa föredrag kommer ‎att kunna fortsätta enligt tidigare planer, och att vakter och poliser inte stör någon när vi ‎lämnar salen, när vi går mot grinden, eller ute på gatan. Dessutom kan vi kräva att för att ‎garantera vår säkerhet ska universitetens chef och lektorer följa oss ut genom grinden.‎

Samtalet pågick en tid. Studentrepresentanter gick avsides för att rådgöra. De som blev kvar ‎började diskutera med mig. Medlemmarna i Författarföreningen som fanns där var alla ‎överens med mig. Även Hezarkhani som hade kommit nyss höll med mig. Det fanns bara en ‎som jag inte kände och fick veta senare att han hette Ali Farkhondeh (Keshtgar) som också ‎hade tillbringat natten där, som sa hårdnackad emot och förespråkade motstånd till det sista. ‎Jag tappade tålamodet och frågade:‎

‎- Är du student?‎
‎- Nej!‎
‎- Vem ger dig rätten att blanda in dig och diskutera om vad studenterna håller på att ‎bestämma? Varför kan du inte inse svaga punkten i det läge som denna grupp av flera tusen ‎har hamnat i? Kravallpolisen har omringat denna sal. De håller på med stora förstärkningar ‎ute på gatorna och fler poliser kommenderas ut. Tänk om de kommer och bestämmer sig för att ‎evakuera oss. Vad kan vi göra då? Kan du föreställa dig vilken katastrof kan det hända när så ‎många kastar sig i panik till trånga dörrar ut ur sportsalen, och hur många kvinnor och män ‎kan trampas under de panikslagnas fötter?‎

Till slut bad studenternas representant mig om att hämta universitetets chef så att han upprepar ‎sina löften framför alla från mikrofonen så de närvarande kan lugnas ner och lämnar salen ‎därefter. Herr Mehran gick med på detta. Vi kom tillbaka tillsammans med honom och sex – ‎sju andra lektorer till sportsalen."


Jag hade hört någon timme innan att Beh-Azin hade kommit till universitetet och de höll på ‎att hitta någon lösning tillsamman med gruppen Kulturella Aktiviteter och med ‎universitetschefen. Trots att jag hade läst flera av Beh-Azins översättningar, trots att jag var ‎mycket förtjust i hans översättning av Jean-Christophe, och trots att jag var bekant med hans ‎son Kaveh, men jag hade inte ens sett honom på nära håll.‎

Plötsligt öppnades dörren bakom scenen i sportsalen och en grupp människor kom in. Jag hade ‎aldrig sett denna dörr öppnas. Jag kunde urskilja Beh-Azin bland dem mycket snabbt enligt ‎vad jag hade hört om hans utseende. Mina vänner vinkade in mig och jag stod vid ‎mikrofonen. Eskandar vred volymen upp, och jag sa: "Kära vänner! Författarföreningens ‎ordförande herr Beh-Azin samt universitetschefen herr doktor Mehran befinner sig mellan oss. ‎Jag får be att vi alla lyssnar på dessa herrar."‎

Jag lämnade plats och Beh-Azin gick fram till mikrofonen. Han pratade med sin brytning på ‎Guilaki från sydöstra kusten av Kaspiska havet, vilket hade rötter även i min egen ‎medvetande och uppfostran. Han vägde varenda ord som tog i sin mun som en erfaren ‎guldsmed, och uttalade det först därefter. Han sa "ve" [och] som de flesta från Gilan, i stället ‎för persiska "va". Jag stod fortfarande nära scenkanten beredd för att ta mikrofonen om så ‎skulle behövas. Men nu hade jag glömt bort mig själv. Hade förlorat mig i Beh-Azins ord. ‎Hade smält helt i denna historiska stund. Det var ju självaste han som stod några steg bort och ‎pratade. Det var ju hans penna som hade skrivit Jean-Christophes översättning på papper! Och ‎jag stod där, bredvid honom; och jag höll med vad han sa.‎

Beh-Azin lämnade mikrofonen till Dr. Mehran. Han hade en lågmäld och ursäktande ton. Man ‎kunde uppfatta genom hans meningar och mellanrader att han säger sig inte ha haft någonting ‎med att kalla in vakter och kravallpoliser, och att han inte har avgörande roll i att släppa de ‎arresterade heller. Jag var övertygad om att det var som han sa, och tyckte lite synd om ‎honom. Men några från de närvarande avbröt honom och skrek ut oartiga glåpord, och han ‎kunde inte göra någonting annat än att försöka lugna ner alla och rädda sitt eget skinn.‎

Beh-Azin skriver: "Jag sa i mikrofonen vad jag tyckte för att kunna lösa problemet. ‎Bemötandet var ganska svalt. Därefter sa universitetschefen saker i predikande ton, men sa ‎ingenting om frisläppandet av de arresterade eller om fortsättningen av kommande föredragen. ‎Kaos uppstod, en del höjde rösten för protest, och några ropade med obehagliga ord. Jag tog ‎mikrofonen igen och bad universitetschefen igen att komma och bekräfta för alla vad han tar ‎på sig. Han kom och pratade men igen sa ingenting om frisläppandet av de arresterade. Ärligt ‎talat kunde han inte säga någonting heller, för att det var säkerhetsorganens och ‎ordningsmaktens överhuvud som hade makt nog för att bestämma i ärendet."

Dr. Mehran lämnade scenen i en kaotisk stämning med burop som följde honom. Mehdi gick ‎till mikrofonen och frågade folk om synpunkter om vad vi skulle göra. Nu var jag överflödig ‎på scenen. Jag hade spelat min lilla roll i denna historiska händelse. Jag kom ner, och löstes ‎upp bland folk. Nu kom mängder med förslag på papper, eller gick olika personer till ‎mikrofonen och berättade om sina synpunkter som representant för en och annan grupp. ‎Någon kom och läste upp en eldig uttalande och avslutade med: "Representanter för Irans ‎arbetarklass"! Det togs emot med stora ovationer. Men någon bredvid mig viskade i en annans ‎öron, och jag kunde höra: "När och hur har Irans arbetarklass valt honom och hans vänner till ‎sin representant?!".‎

Någon från gruppen som hade hand om aftonen sökte upp mig och frågade vad jag tyckte om ‎vad vi skulle göra: fortsätta sittprotesten, eller göra som Beh-Azin säger? Jag gick fram till ‎gruppen som satt på scentrapporna. Jag tyckte som Beh-Azin och vad han sa i mikrofonen, ‎men som en utomstående ville jag att mina vänner skulle bestämma själva med egna fristående ‎tänkande och besinning. Jag sa bara en enda mening och sedan lämnade dem: "Gör inte ‎någonting och bestäm inte någonting som ni inte kan stå för dess konsekvenser senare".‎

Beh-Azin skriver: "Till slut, efter fyra timmars röriga diskussioner, och med tanke på de ‎hungriga och trötta folkets läge, som hade lagt sig på golvet i olika grupper, bestämdes att vi ‎avslutar detta på ett sett så det blir lagom för alla. Ett utlåtande skrevs och lästes upp, några ‎kopior togs, och en av studenterna tog originalet med sig för att lämnas till universitetschefen. ‎Jag och Hezarkhani gick också för att få professor Mehrans garanti för att folk kommer att ‎kunna lämna lokalen utan praktiska förhinder. Han hade blivit inkallad för att klockan 15 delta ‎i ministerrådet och han var på väg. Han tog emot utlåtandet och lämnade vidare till en av ‎universitetets administrativa tjänstemän och lovade att hans vice och några av lektorer kommer ‎att medfölja folk ut ur grindarna. Ändå bad jag honom att han säger till ordningsvakternas ‎befäl, när han åker förbi, att de drar sig undan när folk passerar grinden. Och professor ‎Mehran gjorde det."

I utlåtandet fick polisen och de som hade gripit folk till den 20 november på sig för att släppa ‎de arresterade, annars den 21 kommer alla högskolor som hade representanter här att börja ‎protestera överallt. I väntan på att utlåtandet skulle lämnas till universitetschefen och att vi ‎skulle få garantin för en trygg utgång, deklamerade Said Soltanpur en och annan av sina ‎dikter:‎

Hur har det gått med mitt land så att fängelser
Är fullpackade med "Dagg" och "Tulpaner"...‎
‎[...]‎
Å, ni som sover av skräck
Denna rustika man
Denna arbetare
Denna sårade kämpe
Är Iran...‎
‎[...]‎
Å, revolutionens arm
Folkets stora knutnäve
Solens rosiga näve
Hur har det gått med mitt land...‎
‎[...]‎
Säg mig hur jag ska brinna
Hur ska jag med min hjärtats låga
Tända eld i fyra håll av denna fält
För så många som mördades på gator
För så många fängslade röda rosor...‎
‎[...]‎
Å, du rosenrabatten av de avrättade kometer
I ängen med liljor
I folkets sammankomst
Nära och i fjärran
Är jag ingenting
Utom en epos som flyter i en revolutions underlag...‎

Den hungriga och sömniga folk var nu yrvaken, lyhörd, och entusiastisk. Några bad Siavosh ‎Kassrai om att läsa ur eposet "Bågskytten Arash". Han försökte undkomma genom att säga att ‎det är en lång poem, att han inte kan det hela utantill, att alla är trötta, men folk insisterade. ‎Någon hade hans bok med sig, han fick låna den, och Kassrai läste:‎

Det snöar;‎
Det snöar på berg och granit,‎
Bergen är tysta,‎
Dalarna är beklämda
Vägarna väntar på en karavan med dess ringning..‎
‎[...]‎
O ja, livet är vackert.‎
Livet är en varaktig och ihärdig eldstad.‎
Om du tänder den, ses dess dansande lågor i alla utsträckningar.‎
Annars är den släkt, och då är felet vårt.‎
‎[...]‎
Det måste finnas lågor för att tända livet:‎
Lågor behöver brinnande ved.‎
Å människan, du är en skog!‎

Skog! Den frodas i frihet,‎
Den lägger sin skjul på alla berg skoningslöst...‎

Du, människans skog, må du vara stolt och grön!‎
‎[...]‎
Gry å solen, du hoppets motivation!‎
Gry, å du solens hop!‎
Du är en porlande källa, jag är en otålig törstig,‎
Gry, svämma över, så själen blir mättad.‎
‎[...]‎
Hans fiender öppnade en passage,‎
I en hånfull tystnad.‎
Barnen ropade efter honom från vindarna.‎
Mödrarna bad för honom.‎
Gamlingarna tittade bort.‎
Flickorna, medan de tryckte sina halsband i näven,‎
Känkte honom kärlekens och trons makt.‎
Men Arash, lika tyst,‎
Steg uppför Alborz sluttningar.‎
Och efter honom, föll ridåer av tårar.‎
‎[...]‎
Barnen har somnat för länge sen,‎
Farbror Nowruz sover.‎
Jag lägger ved i eldstaden.‎
Lågorna tar höjd på nytt...‎

Nu, efter nära ett dygns sittprotest, var det dags att gå. Vi lämnade sportsalen. Beh-Azin, ‎Kassrai, Soltanpur, och andra medlemmar i Författarföreningen, tillsammans med några av ‎universitetets lektorer gick i första leden. Vi gick tyst längs huvudgatan i campus mot södra ‎grinden. Denna tystnad väckte märkliga känslor i mig. Vi var som en flod som rann tungt och ‎tyst, och just denna tyngd och denna tysthet var tecken på allt okänt som fanns i dess djup. ‎När vi hade passerat campus grind var det dags för mig att dra mig tillbaks till min ensamhet. ‎Mitt studentrum låg i närheten, i Tusgatan. Jag gick till andra sidan Eisenhower Avenyn och ‎fortsatte hemåt för att äta någonting och vila lite.‎

Beh-Azin skriver:‎
"Efter att ha passerat universitets port, en mindre del av folkmassan gick vidare mot Shahyad-‎torget men den största delen började gå mot korsningen Navvab – Eisenhower. Jag med min ‎son Kaveh som hade tillbringat natten där, tog oss till vår bil och för att komma hem passerade ‎vi korsningen med Shadman. Folkmassan hade spridd ut sig på vägen. Det var bara en grupp ‎på sjuhundra till ettusen som tyst och utan väsen, i utspridda grupper, fortsatte släpigt mot ‎samma korsning.‎

Klockan halv fyra på eftermiddagen kom jag hem mycket hungrig och trött. Åt någonting och ‎gick att vila. Nära klockan halv sex ringde [Gholamhossein] Saedi och berättade att innan ‎korsningen Navvab – Eisenhower har polisen attackerat folkmassan, många flickor och pojkar ‎har blivit sårade. Några medlemmarna av Författarföreningen som befann sig i närheten ‎hemma hos Dr. Haj Seyyed Javadi, däribland: Kazemiyye, Ingenjör Moghaddam, Golshiri, ‎Saedi, går och hämtar några av de sårade hem till Haj Seyyed Javadi och med hjälp av ‎grannkvinnor och en sjuksköterska och Dr. Saedi själv lägger förband på deras sår, och ‎skickar dem hem. [...] Dessutom hämtar de Washington Posts reporter, som hade bokat en ‎intervju med Kazemiyye, och låter honom att intervjua de sårade studenterna och ta bilder.‎

‎[...] Kort sagt, det är stora förluster bestående av de som har misshandlats, och sårats (och ‎kanske dödats). I Eisenhower Avenyn har polis lagt på hög alla skor, kläder, ‎anteckningsböcker, böcker, och bandspelare som studenter tappat när de flydde, och satt eld på ‎allt."


‎***‎
Said Soltanpur, den kvällens föredragshållare, gick med Organisationen Gerillagruppen ‎Folkets Fadaian (minoritet). Revolutions gardister av Islamiska Republiken hämtade honom ‎från hans bröllopsfest den 16 april 1981, och avrättade honom den 21 juni.‎

Ur medlemmarna i studentgruppen Kulturella Aktiviteter av Arya Mehr Tekniska ‎Universitetet var Zohreh Shekari medlem i oppositionella vänstergruppen "Peykar". Hon greps ‎och avrättades 1981. Det är många som frågar mig om vad som hände med Mehdi Hosseini, ‎och jag har inget spår av honom.‎

När jag var förföljd av revolutionsgardisterna i mars 1983 och letade efter någonstans att ‎gömma mig, såg jag Assad, en av medlemmarna i gruppen Kulturella Aktiviteter, som hade ‎fått skydd just där jag tänkte söka skydd. Utan att visa mig, gick jag vidare. För några år ‎sedan, när jag promenerade tillsammans med en god vän i en grön park i Stockholm, ringde ‎min telefon. Det var Assad som ringde från en fjärran plats i norra Iran, och genom dimman av ‎dessa händelserika 25 år, frågade om medicinska möjligheter i Sverige för en av sina kära. Han ‎sa: "Minns du att du sa den kvällen att ta inget beslut som ni inte kan parera dess ‎konsekvenser? Denna din mening förändrade hela mitt liv!" Jag hade ingen aning!‎

Siavosh Kassrais hjärta stod inte ut längtan efter hemlandet och gamla vänner, och efter att ha ‎varit en lång tid i exil i Afghanistan och Moskva, dog i Wien efter en hjärtoperation den 8 ‎februari 1996.‎

Islamiska Republiken arresterade Beh-Azin i februari 1983, torterade honom, och tvingade till ‎‎"bekännelser" framför TV-kameran. De fängslade honom i många år, och i praktiken "dödade" ‎honom. Han dog den 31 maj 2006 efter att ha levt några år hemma utan ha officiellt frisläppts.‎

Och jag hjärtligt längtar fortfarande efter en kvinnas röst som trollband tusentals människor ‎den kvällen. Var är hon?‎

No comments: