- Nämen, var finns TV:n då?
Soldaten svarade renhjärtat:
- Finns ingen TV!
Visst skulle det inte finnas TV i den fruktade SAVAK:s celler. Men vad jag inte visste var att vakterna där var enkla soldater från landets småbyar som kanske inte hade sett ens TV, inte hade gått i skolan ens, och inte hade någon funktion där utom just att bevaka. Han hade inte hunnit stänga celldörren innan jag kallades in till förhör. Någon förband mina ögon med ett tygbit, guidade genom plåtdörrar, tog mig uppför trappor, förde in i ett rum, och öppnade mina ögon. Det var ett litet rum. Bakom ett bord vid fönstret satt en tjock och stor man, och bakom ett annat bord i ett hörn satt en smal och ålderdomlig man. Senare fick jag veta att den första hette Khodayari och den andra hette Zamani.
Khodayari sa, so fort han såg mig:
- Ååå, vad trevligt! Herr Shiva…! Varsågod! Kom…! Vi väntade på er. Kom och sätt er här bredvid mig själv! Här…, så ja…! Välkommen! Men vad har hänt? Varför ni då? Vad har ni gjort så att de har tagit er hit på detta vis?
Jag svarade: - Jag har inte gjort någonting. Vet inte varför de har tagit mig hit.
Egentligen visste jag inte varför de hade gripit mig, vad de visste om mig, eller vad de ville ha mig. I morse gick jag tillsammans med rumskamraten Mohammad från studenthemmet till högskolan. Vi hade tentamen båda två. Vi hade just passerat genom det torra vattendraget på vägen och sedan genom en flock getter som höll på och ”bet” bland papper och tidningar och andra spill, och hade just vänt in i gränden bakom högskolan då en Peykan blockerade vår väg, dörrarna öppnades, och SAVAK:s agenter tog oss in i bilen. De tog och tittade på våra student-ID, sa att vi måste följa för att svara till några ”enkla” frågor och ”det var säkert något missförstånd”, och att vi kommer att återvända mycket fort! De förband våra ögon med oljiga trasor som tillhörde bilen, och körde fort genom gatorna. Var det bara av en slump och utan att känna oss, och vi var bara enkla byten? Ville de gripa Mohammad som var tre år äldre än mig och lite mer aktiv här och var, och det inte gick att gripa honom och låta mig gå? Var det för att för nära en månad sedan hade jag lurat dem och den natten då SAVAK och kravallpolisen hade razzia mot studenthemmet, hade visat dem ”fel” böcker? Var det texter som jag hade stencilerat och distribuerat bredvid texten av operan Koroghlu? Eller för vilken annan anledning?
- Jaså! Ni har inte gjort någonting? Varför har de tagit er hit då? Vilka elaka människor finns nuförtiden!
Telefonen på hans bord ringde och han tog luren:
- Ja…, aha…, just det. Är det så? Då kan ni ta honom in i operationssalen, gör köttfärs av honom med spö och sen kasta honom i den där hålan tills han blir pigg och öppnar munnen…, ja, just så! – och lade på luren. Han sträckte ena handen och lade den på vänstra sidan av min bröstkorg, och sa:
- Jaha, du sa att du inte hade gjort någonting, va? Å, herren är vältränad också! Men varför bultar hjärtat som en fången duva då?
Jag sa stridslysten: - Men hjärtat på vem som helst kan ju bulta om man blir tagen på gatan på detta vis och förd hit.
Plötsligt kände jag ett hårt slag i ansiktet och det blixtrade i ögat. Jag tappade fattningen. Det ringde i örat.
- Din jävla hallick som säljer din syster som hora, håller du nu tal för mig som en kanariefågel? Att du inte har gjort någonting, va? Jag ska visa dig alldeles strax. Du! Kalla in Asghar!
Zamani spelade rollen som om han kände sympati för mig. Han tittade på mig omsorgsfull och skakade på huvudet medlidande. Det brann i kinden. Efter en stund kom in en ung förhörsledare som tydligen hette Asghar och satte sig på en fåtölj ett par steg bort. Han kisade i mig som rå material för sitt arbete och försökte uppskatta materialets art och arbetets svårighetsgrad, och jag, vet inte varför, kanske för att dölja min ångest, svepte honom med en mycket nedvärderande min uppifrån ner och nerifrån upp och insisterade att han skulle förstå denna mening i min blick.
Zamani höll på och skakade på huvudet fortfarande och Khodayari höll på och beordrade tortyr på telefonen. Jag hade hört och läst vissa saker om SAVAK:s metoder och gissade att en hel del av allt detta var teater för att skrämma mig, och jag försökte att inte bli vettskrämd.
Khodayari lade ner luren och lämnade mig till Asghar. Asghar tog mig med till ett annat rum mittemot det förra. Här fanns också två bord med några stolar men rummet var tomt. Asghar visade en stol och började prata med en mild ton:
- Hörrudu…! Du har säkert hört talas om vilka metoder vi har här för att få folk att börja prata. Men jag är inte av den typen av förhörsledare. Jag har inte lärt mig slå och så. Jag hanterar folk med respekt. Då är det bäst för dig att börja berätta allt och slippa allt obehagliga. Annars lämnar de dig till någon annan och då även om du är en elefant så kommer de att skära av ditt horn och få dig att börja prata. Nå, vad säger du?
Det var inget läge för ironi annars skulle jag säga att elefant har ju inget horn, men sa i stället: - Jag har ingen aning om vad jag ska prata om och vad jag ska säga.
- Hör nu här…! Låt bli att spela hjälte och lämna åt sidan sånt tjafs. Det har inte funnits någon hittills som har kommit hit och inte har öppnat munnen. Det var många som kom och spelade tufft och sa hela tiden att de inte vet och att de inte vill säga och så vidare. Men när de fick smaka på vissa av våra metoder så började alla sjunga som kanariefågel och berättade allt. Jag tar fram nu ett förhörsprotokoll, skriver frågor, och du skriver svar.
Jag hoppades på att en sådan frågor och svar kunde hjälpa mig att förstå vad de vill ha, och protesterade inte. Han tog fram protokollmall, lade kopieringspapper under, fyllde i tabellen i sidhuvudet, skrev dagens datum: den 28 juni 1972, och skrev sedan:
F: Presentera er. – och skrev S: i nästa rad, lämnade pennan, och vände pappret mot mig. Jag skrev mitt namn och andra identitetsdata. Han läste den, och skrev:
F: Beskriv i detaljer all inblandning som ni har haft i vilken aktivitet som helst mot statsapparaten och landets säkerhet – och skrev S: i nästa rad och vände pappret mot mig igen. Jag skrev: Jag har aldrig varit med i någon aktivitet som har varit mot statsapparaten eller mot landets säkerhet.
En annan förhörsledare kom in. Han var smal och hade en stor blond mustasch. Jag fick lära mig senare att han hette Parvaresh. Han satte sig bakom det andra bordet och log mot mig. Asghar skrev:
F: Ni är anklagad för att ha agerat mot landets säkerhet. Vad säger ni om detta?
Jag skrev: S: Som jag skrev här ovan så har jag aldrig agerat mot landets säkerhet.
Asghar läste och sedan rev pappret mycket irriterad, slängde den i korgen under bordet, och reste sig. Parvaresh sa:
- Nämen…! Vad hände? Jag trodde att han har tänkt efter och håller på och hänger med.
Asghar sa: - Nejdå! Han är inte värt försöket – och lämnade rummet. Parvaresh sa:
- Ajaj, ajaj, det var inte alls klokt av dig att göra honom besviken. Han är en bra förhörsledare. Jag vill dig väl, annars vad har jag med saken att gör?. Det är bäst för dig att gå med på vad han säger, annars hamnar du där det inte finns någon återvändo. Du måste vara rädd om dig. Och förresten, varför blandar ni er i sådana saker? Är det inte synd att en sådan vältränad och attraktiv kropp ruttna i fängelse? Du har ju allt, väl. Ta och ragga upp tjejer, njut av tillvaron, drick din vodka, gå på bio. Varför söker du problem? Tänk bara lite: är det bäst att sitta i fängelse, eller om du låg med en tjej just nu? Va? Vad tjänar det till om du sitter kvar här och kommer efter i lektioner, tentan, och i livet? Vad ska det tjäna till? Vem tjänar på det? Men om du i stället är med och berättar allt, då har du befriat dig själv. Då återvänder du till ditt liv. Jag vill bara din bästa…
Dörren som var bakom mig öppnades och en grov röst frågade: - Vem? Var är han?... Är det han? – och jag hade inte hunnit vända mig så plötsligt kände jag ett hårt slag i nacken. Det var oväntat och jag blev överraskad och överrumplad. Vände huvudet och tittade. Det var en man med stor kropp och rund mage, och ett litet huvud. Han sa:
- Res dig din jävla horunge! Jag ska låta knulla din syster!
Jag reste mig. Det tyngde i huvudet.
- Sätt dig!
Jag satte mig, och tänkte "ville han mäta min längd?"
- Ser du mig? Jag kallas för doktor Manuchehri. Har du inte hört talas om mig? Era största bossar har inte kunnat motstå mig. Jag har öppnat varenda ens munnar och de började kvittra som kanariefåglar. Nu vill du, din lilla skit, att jag ger dig lite massage? Ack jag längtar efter att göra en rejäl mos av dig – och slog en kraftig spark mot mitt bröst. Stolen ramlade bakåt. Jag föll med stolen och slog huvudet i golvet. Jag ville resa mig, men hittade inte från vilket håll och hur jag skulle resa upp. Jag hade tappat andan och höll på att kvävas. Allt roterade i huvudet och ett pip ekade i skallen. Hur svårt än det var så fick jag lite luft i lungorna, vände ett halvt varv och satte mig på golvet. Kunde se bara dörren och väggen framför mig. Parvareshs röst hördes från långt borta och ekade som om i en tom sal:
- Nej, kära doktor, besvära dig inte! Låt honom vara! Jag har pratat med honom. Han är en god pojke och lovar att samarbeta. Sånt behövs inte. Han kommer att skriva allt.
Manuchehri puttade min överkropp med ena benet och tvingade mig att ligga, lade ena skosulan på mitt nacke och tryckte mitt ansikte mot golvet:
- Du ser? Jag kan mosa dig under foten som en kackerlacka. Våga nu säga att det inte var du, att du inte vet, och sånt tjafs! Hajar du?
Parvaresh sa: - Ja, ja, han förstår! Han är en duktig kille, doktorn! Han är inte som de andra. Lämna honom till mig bara.
Manuchehri gick och stängde dörren. Parvaresh sa att jag skulle resa mig och sitta på stolen. Jag var fortfarande omtumlad. Bröstkorgen gjorde ont och skosulans spår på nacken brann. Jag flyttade stolen närmare Parvareshs bord och satte mig. Parvaresh sa:
- Där ser du det! Detta var bara ett litet smakprov av vad man kan göra med en här. Om du inte samarbetar och inte säger allt, så lämnas du till doktorn eller ännu värre personer. Är du beredd att prata nu?
Jag ville säga något men hostan förhindrade mig. Efter lite hostande, sa jag andfådd:
- Men vad är det jag ska berätta? Jag har ju inte gjort något.
- Nämen, tänker du börja nu igen? Menar du att du inte var med i demonstrationen ens?
Jag tänkte ”kan de ha något bevis?”, och sa:
- Vilken demonstration? Jag har aldrig ens tittat på en demonstration på högskolan.
- Min kära, var så säker att vi vet allt. Och vi pratar aldrig utan papper och bevis. Att vi frågar dig är för att se hur välvillig du är, och om du vill medverka eller inte. Vi tror att det var kanske någon som lurade dig och tog dig med i demonstrationen, och vill veta vilka det var som lurade dig. Nu har jag hjälpt dig så mycket som jag kan. Du får sitta nu och fundera och se hur du vill bestämma. Jag lämnar dig ensam en stund så att du kan tänka ostörd. Men kom ihåg vad jag sa om din bästa.
Parvaresh lämnade rummet och jag blev ensam.
Från en transistorradio som stod på Asghars bord hördes i låg volym Shirley Basseys röst som sjöng Goldfinger. Denna bondfilm visades på Teherans biografer sedan länge tillbaka men jag hade inte hunnit se den än, därför att oftast inte hade några pengar för sådana nöjen. Jag hade inte sett några bondfilmer alls dittills. Så länge jag var hos föräldrarna i Ardebil så fick jag inte ta ett enda steg bortom vägen till gymnasiet och tillbaka. Biobesök och liknande var möjlig endast i familjens sällskap och mindre än en gång om året. TV hade inte kommit till vår stad än. Från sista året i mellanstadiet var jag kär i Soheyla, skådespelerskan i iranska filmer, och hade samlat många av hennes bilder i ett tjockt album. Dessa hade jag klippt ur tidningar och tidskrifter. Men jag hade inte sett en enda film där hon spelade. Jag brukade titta på bioannonserna i tidningar på filmer som visades i Teheran och fantisera om filmernas innehåll och skådespelare. Så sent som för ett par tre år sedan hade jag byggt en trälåda däri jag förvarade mina saker, och på lådan hade jag skrivit med stora bokstäver namnet på en västernfilm (Jagad) vars affisch jag hade sett i tidningen och där Richard Widmark hade huvudrollen. I affischen, med bilder ur filmen, hade man stavat Wagon felaktigt Wargon. Jag hade inte förstått att det var felstavat, hade fantiserat om just The Last Wargon och hade skrivit filmens namn just med denna stavning på min kära låda. Detta var om mina biobesök! Och ”ragga upp tjejer”? Så sent som för två år sedan hade min far sett mig och en klasskamrat gå bakom två skoltjejer i tio meters avstånd och kanske hade hört att vi pratade om dem, och senare hemma hade jag fått mycket stryk för att hade jagat tjejer. Och nu snackade denna förhörsledare om biobesök, raggning av tjejer, och njutning av tillvaron.
Jag hade hört och tyckte om sången Goldfinger men kunde inte njuta av den i den situationen. Tänkte att jag måste gå på bio och se filmen. Men hur? Först fick jag dra mig ut ur denna situation.
***
Sex år senare, i februari 1978, under revolutionens demonstrationer, eld, rök, kravaller, och beskjutningar, i en kort paus mellan två stormar, det stod en gul Ford Mach 1 parkerad på breda hindret mitt i gatan mittemot biografen Capri (Bahman). Det fanns bara fyra eller fem stycken av denna bilmodell i hela Teheran och varje gång de syntes på gatorna brukade de dra all uppmärksamhet på sig. Detta exemplar hade kört lite för mycket in i stadens medelklasskvarter, och varför hade den parkerats på det viset? Det var kanske tillåtet för Mach 1 att parkera hur man vill?
Jag stod i Ordibehesht-gatans korsning mittemot biografen Capri. Jag vände mig mot 24:e Esfand-torget, och plötsligt blev alla rörelser långsamma i hela tillvaron; allt suddades bort, utom bilden av en kvinna: en lång kvinna i svart som kom mot mig i torgets sydöstra trottoar. Hon hade svarta tajta byxor och blus, och en lång svart oknäppt skinnkappa på sig. Hennes hår, hennes armar, och den där välklippta och välskräddade kappans nedre del svängde så vackert i luften. Med sina långa och säkra steg galopperade hon in i mitt hjärtas gömmor som en fullblodsturkmen. Det var gnistor från min tonårs kärlek som glimmade. Det där vackra ansiktet…, åh, vad jag älskade det. De där berusande mandelögonen, den där turkmeniska lilla bulnaden i ögonlocken, de där vackra läpparna som låg så mjukt på varandra, skulle jag någonsin förväxla med någon annans? Det var Soheyla! Jag hade ingen aning om att hon var så lång. Vad gjorde hon där, mitt i revolutionens kravaller? Hon passade inte alls in i den scenen. Hon kom och tio steg bortom mig vände sig mot den gula Ford Mach 1, med samma långa steg, gick tvärs gatan utan att ens titta på passerande bilar, satte sig bakom ratten, körde bilen, flög i väg, och tog mitt hjärta och min hungriga blick för tusende gången med sig.
Min kära Soheyla (Soraja Bakyassa)! Jag önskar dig glädje var än du befinner dig. Ditt hjärta må vara varmt för att du värmde mitt hjärta i många år, och lev länge. Synd att av så många av dina bilder som jag hade samlat har tidens stormar lämnat en enda kvar åt mig. Den andra hittade jag på Internet.
[Ett tag efter publiceringen av denna text och efter en resa till Irland fick jag veta att Soheyla bor där i Irland. Synd att jag inte visste före resan och därmed missade jag chansen att kanske hitta och besöka henne där.]
---------------------------------------------------------------
Länkar i denna del:
1- Om filmen The Last Wagon (Jagad): https://www.imdb.com/title/tt0049434
2- Trailern till Goldfinger ink. Shirley Basseys sång: https://youtu.be/6D1nK7q2i8I
