05 May 2020

Tjära i honung - 13

ترجمه‌ی سوئدی بخش سیزدهم «قطران در عسل»:

Det hade gått knappt en månad sedan jag hamnade i denna garnison. Jag var på väg mot ‎garnisonens ”södra front” för att krypa under taggtrådarna och smita i väg för att i morgon ‎som var nyårsafton kunna enligt kutym vara hemma i Ardebil hos familjen. Kompaniets ‎befälhavare, kapten Taghavi, godkände inte mitt skriftliga önskemål om tre dagars ledighet ‎och då bestämde jag mig för att utebli tre dagar utan ledighet.‎

Vi kunde inte komma överens med varandra, befälhavaren och jag. Han kallade mig in redan ‎första dagen när jag kom hit. Jag uppförde mig enligt konstens alla regler som jag hade fått ‎lära mig på utbildningsgarnisonen Farah-abad: sprang fram med knytnävarna vid bröstet, slog ‎ner hårt med foten framför honom, lyfte handen till kepsen och stod i givakt. Jag vet inte ‎varför jag utförde allt detta så på allvar. Till och med han verkade förvånad. Han hade gått ‎fram och tillbaka framför mig vid övningsplanen och hållit en föreläsning om att om jag visar ‎mig vara en lydig värnpliktig och lyder alla hans order, kommer han att behandla mig som en ‎fänrik, annars ska jag inte ha några höga förväntningar. Men erfarenheten hos de uppemot tio ‎andra högutbildade meniga, som tjänstgjorde där sedan tidigare, hade visat att inte ens ‎befälhavarna själva visste vad de skulle göra med oss. Vi antogs vara farliga personer som inte ‎fick röra vapen, var inte lämpliga för att ha kontakt med de andra soldaterna som var här för ‎att utbildas, annars skulle de få ”revolutionära idéer” från oss, vi ville inte ställa upp och utföra ‎en fänriks arbete för en menigs lön som inte räckte ens för att köpa tre paket cigaretter på en ‎månad, och vi ville inte stå i givakt varenda morgon och kväll vid flaggning och be för ‎Shahens hälsa.‎

Redan den första kvällen vid ankomsten hit uppstod ett storbråk mellan mig och ‎översergeanten Rezaii. Han var ful i munnen och svor hela tiden. Hade en vid mun med tjocka ‎läppar som var mörka av opiumrök. Men hans tunga var ännu större än hans munhåla och ‎verkade inte få plats i munnen. Hans saliv kastades ut jämt när han skällde ut och svor mot ‎kompaniets soldater, och han verkade försöka samla tungan i munnen hela tiden. Denna kväll ‎ville han bestraffa soldaterna för något för mig okänt fel som de hade begått, och höll på att ‎kasta ut alla från logementen. Jag ville inte lyssna på honom och lämna logementet och detta ‎tog hårt på honom. Han försökte skrikande och svärande och hotande dra mig till jourhavande ‎bataljonsbefälhavare men en av kompaniets värnpliktiga fänrikar kom till min undsättning och ‎fick honom att lämna mig i fred. Men morgonen därpå hade översergeant Rezaii rapporterat ‎det hela till kapten Taghavi. Taghavi tyckte inte om min frånvaro i flaggningar heller och ‎därför fick jag inga ledighetsintyg i veckohelger så att jag skulle också kunna åka till staden ‎som kompaniets alla andra ”gamla” soldater.‎

Jag hade flera gånger frågat de andra högutbildade meniga om hur de brukade göra och hur ‎de åkte till staden. Några av dem ville inte avslöja hur deras relationer med egna befälhavare ‎var, och några hade egna sätt och egna flyktvägar som de inte ville riskera att förlora. Jag hade ‎fått berättat för mig om den sämsta flyktvägen: Jag skulle krypa under taggtrådarna i ‎garnisonens södra front, skulle gå en lång väg, skulle ta mig till byn Klate-khidj, och där skulle ‎jag ta bussen till Shahroud.‎

Jag gick bland garnisonens stenbyggnader och aktade mig för att inte råka mötas av någon ‎senior officer eller befälhavare. På min vänstra sida hade jag flodbädden och jag fick gå ‎parallellt med den tills jag kom fram till taggtrådarna. På andra sidan floden fanns garnisonens ‎östra kullar varpå stod några vakttorn. Jag trodde att i tornen satt riktiga soldater i vakt men ‎fick veta senare att de var instoppade dockor bara för att skrämma enkla soldater från ‎landsbygden och förhindra de från att rymma. Jag hade en liten tygväska under armen som ‎innehöll ett par byxor, en skjorta, och en träningströja. Kängorna hade jag bytt till gympaskor ‎redan i sovsalen.‎

Nu var jag vid taggtrådarna. Jag var spänd och flämtade. Hjärtat slog i mina öron. Det var inte ‎svårt att krypa under taggtrådarna. Några meter bort satte jag mig bakom en trädgårds ‎lertegelmur. Hastigt och med darrande händer, och medan jag höll utkik runt omkring mig, tog ‎jag av armékläderna och bytte till civila kläder. Jag rev den där höga och hårda och ‎dekorerade kadettkepsen som jag hade fortfarande kvar, trampade på den och gömde den ‎under bråte. Denna keps fick inte plats i min lilla tygväska. Nu hade jag en mjuk och enkel ‎soldatkeps med mig som gick att vika och stoppa i väskan och vilket jag kunde ha på mig när ‎jag kom tillbaka. Jag tittade runt igen, och med hjälp av instinkten och en ungefärlig ‎orientering började gå mot Klate-khidj. Det var fortfarande några timmar kvar till öknens kalla ‎vinterkväll, och det kändes inte kallt med de lätta kläderna som jag hade på mig. Det fanns ‎fruktträdgårdar längs hela vägen mellan garnisonen och byn Klate-khidj och jag gick i trånga ‎gränder full av lövlösa träd och buskar. Det sades att trädgårdsägarna brukade ange förrymda ‎soldaterna men nu i slutet av vinter fanns inte ett spår av trädgårdsägarna och deras hundar.‎

Det tog någon timme för att komma fram till Klate-khidj och hitta busstationen. I väntan på ‎bussen gick jag in i en liten livsmedelsaffär och gömde mig där. Bostadskvarteret för ‎garnisonens gruppbefäl låg inte så långt från bygden och många av gruppbefälen brukade ta ‎sig till Klate-khidj för olika ärenden. Det sades att även de angav förrymda soldaterna. Jag var ‎inte i säkerhet i bussen heller då dessa kunde finnas bland passagerarna också.‎

Jag klev av bussen i Shahrouds centrala torg. Nu var det dags att köpa bussbiljett till Teheran ‎och samtidigt borde jag gömma mig från militärpolisen som patrullerade på Shahrouds gator. ‎Nära bussterminalen träffade jag Hodjjat och Abdullah. De hade fått ledighetsintyg från var ‎sin befälhavare för att komma till staden men de ville också passa på och ta sig till var sin ‎hemstad, Langerood och Tabriz, för nyår. De vågade inte gå in i terminalen och köpa biljetter ‎och en värnpliktig fänrik som var bekant med Hodjjat skulle hjälpa dem och köpa biljetter. Jag ‎fick också hans hjälp. Han köpte biljetter för oss och någon timme senare var Abdullah och jag ‎på väg till Teheran, och Hodjjat åkte till Gorgan för att därifrån ta sig till Langerood.‎

Det var inte svårt att försvinna i Teherans vimmel och jag övernattade där hemma hos en god ‎vän. Men dagen därefter på väg från Teheran till Ardebil när bussen stannade för nya ‎passagerare i Rasht, såg jag två militärpoliser, som hade sett mitt snaggade huvud genom ‎bussfönstret, peka mig till varandra och komma mot bussen. Ajdå! Hittills i mitt liv hade jag ‎inte ens tänkt på sådana varelser som hette militärpolis och inte brydde mig alls om dem. Men ‎jag hade råkat se några gånger hur de hade hamnat i konflikt med busschaufförerna. De ville ‎ta ner någon passagerare som de misstänkte vara förrymd soldat, passageraren ville inte lämna ‎bussen, och chauffören som ville åka i väg bråkade med militärpolisen. Min busschaufför och ‎hans medhjälpare som verkade vara bekant med problemet och hade fått passagerarna upp på ‎bussen och inte hade någonting mer där att göra, stängde dörren när de såg militärpolisen ‎närma sig, och körde i väg. Puh! Det gick bra här också.‎

När jag berättade hemma för föräldrarna om att jag hade degraderats till menig soldat, föll en ‎tungt tystnad i hemmet. Nyårsfirandet 1357 (21 mars 1978) var inte roligt alls. Jag hade inte ‎uppfyllt föräldrarnas förväntningar och hade inte intjänat någon ära till familjen. De hade slitit ‎och offrat mycket och uppfostrat en ung man som fram till intagningen till högskolan hade ‎varit en duktig och exemplarisk elev med höga betyg, som förväntades bli en framgångsrik ‎ingenjör, men kort efter högskolans början hade han blivit "revolutionär", hamnat i fängelse, ‎och nu i militärtjänsten hade han blivit menig soldat i stället för fänrik. Jag hade vanhedrat ‎dem inför släkt och bekanta och grannar.‎

Jag hade ingenting att säga till mitt försvar. Jag hade inte bugat mig inför SAVAK, major Bai-‎Ahmandi, kapten Taghavi och de andra, och det var för sent för att ångra sig. Och var det inte ‎just på grund av föräldrarnas uppfostran som jag hade betett mig som jag hade gjort, eller på ‎grund av uppror mot deras uppfostran?‎

Nu var det dagen efter och jag var på väg till bussterminalen för att med en och en halv dags ‎resa återvända till garnisonen Chehel-dokhtar. Mamma stoppade en femhundring i min hand ‎när vi tog avsked, och viskade:‎

‎- Din pappa och jag har pratat. Kom inte hem igen. Du har inte varit någon ära för familjen.‎

Med ett kallt avsked skiljde jag mig från föräldrarna, och gick: utkastat hemifrån.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

27 April 2020

Tjära i honung - 12

ترجمه‌ی سوئدی بخش دوازدهم «قطران در عسل»:
‎- Hjäääälp…‎

Solen skiner. Bakus ständiga vind blåser, men i dag är vinden lite svagare och havets vågor är ‎inte så stora och så höga. Jag badar inte så långt från stranden tillsamman med en grupp av ‎invånarna i flyktingförläggningen Zughulba utanför Baku.‎

‎- Hjääälp…, hjääälp…‎

Det hörs ett rop från någonstans blandat med vågornas sorlande och porlande och vindens ‎vinande. Blickarna letar efter ropets riktning. Det är någon som inte har lyssnat på varningar ‎och längre bort, nära klippiga delen av stranden, där man har varnat för att det finns farliga ‎strömmar under utan, kämpar med vågorna och vinkar:‎

‎- Hjääälp…, hjääälp…‎

Vem är det? Någon säger att det är Djafar.‎
‎- Vilken Djafar?‎
‎- Den där unga mannen från Bandar-e-Anzali.‎

‎- Hjääälp…‎

Avståndet är längre än hundra meter, och jag står närmast i vattnet. En röst säger bakifrån:‎
‎- Shiva, gå du! – och jag börjar lyhört simma ditåt.‎

Vems röst var det som sa mitt namn? Var det Hussein som kallas för ”Yoghurt Hussein”? Jag ‎vet inte. Jag simmar bland vågorna och vet inte om det är vågornas riktning eller strömmen i ‎vattnet som drar mig hastigt mot Djafar. Han ser det men ändå, fast lite svagare skriker ‎‎”hjälp” igen och simmar mot mig. Jag ser en liten bit sandstrand mellan klipporna till höger om ‎honom som ligger närmare honom. Jag förstår inte varför han simmar inte ditåt.‎

Jag saktar ner när jag kommer närmare honom; mina ben sjunker från ytan till djupet, och ‎plötsligt känner jag hur vattnet strömmar starkt i djupet. Denna ström, och vågornas virvlande ‎mellan klipporna kastar mig in i Djafars famn. Djafar lägger ena armen runt min hals och drar ‎mig med sig under vattnet. Jag vrider mig under vattnet och befriar min nacke från hans ‎grepp, kommer upp till ytan, drar in ett djupt andetag, tar med armen under hans arm och drar ‎honom mot den där lilla sandstranden. Han gör inget motstånd men efter ett par meter välter ‎en våg på hans ansikte, han vrider och vänder sig, befriar sig från mig, och skriker igen:‎

‎- Hjälp…, hjälp…‎

Jag tar mig till hans ryggsida, håller med händerna i hans huvud vid hans öron så att hans ‎ansikte pekar uppåt, ryggsimmar bara med mina ben, och drar honom mot stranden. Men nu ‎välter vågorna på bådas ansikten och det är svårt att andas i detta läge. Vågorna virvlar och ‎vrider mellan klipporna och det är svårt att simma i ett sådant vatten. Det tär på krafterna. Och ‎varje gång benen sjunker lite djupare så drar strömmen oss med sig mot klipporna längre bort. ‎Trots allt detta lyckas jag dra honom några meter till mot stranden. Jag är trött nu. Har blivit ‎andfådd. Jag känner att krafterna håller på att ta slut. En våg välter på våra ansikten. Djafar ‎vrider och vänder och befriar sig från mitt grepp. Jag får vatten i halsen och hostar. Jag måste ‎svepa bort vatten ur ögonen för att kunna se honom, och då hinner han hamna utanför mitt ‎räckhåll. Han skriker stammande: - Hjälp… - Jag vill simma mot honom, men en våg drar ‎honom längre bort. Strömmen under ytan håller på att dra mig bort. En annan våg reser sig ‎mellan oss. Jag ser inte Djafar längre. Drar mig upp så mycket jag kan och tittar: Djafar syns ‎inte. Drar mig upp igen, tittar runt, vänder åt alla håll och ropar hans namn. En annan våg ‎kommer. Drar mig upp igen. Djafar finns inte. Vart försvann han? Vad hände? Vad ska jag ‎göra?‎

Djupt förtvivlan, oduglighet, ånger, rädsla, skam, ångest, och vad vet jag vilka andra ‎besvärliga känslor sveper hela min tillvaro i sig. Jag har ju ingen kunskap eller erfarenhet i ‎räddning. Varför kom jag då? Varför kom ingen annan? Vad ska jag göra nu? Krafterna har ‎tagit slut. Det har blivit svårare att kämpa mot strömmen under ytan. Jag är andfådd. Jag ‎vänder i all förtvivlan för att se om någon annan är på väg till undsättning. Doktor Ahmad är ‎på väg hitåt gående i vatten som når under hans knän, men han går mycket långsamt. Längre ‎bort springer några hitåt på stranden. Jag vänder mig mot vattnet. Djafar syns inte. Mina armar ‎och ben är inte i min styr längre. Vågor, vändande vågor, virvlande vågor, och strömmen ‎under ytan leker med min kropp hur de vill. Jag är yr i huvudet. Hjärtat slår hårt i öronen. Jag ‎måste göra någonting. En våg drar mig bortre. Jag måste göra någonting. Samlar alla mina ‎krafter och slår med armar och ben och försöker simma mot den där lilla sandstranden bland ‎klipporna, men till ingen nytta. Avståndet minskar inte. Rädslan drar sina äckliga fingrar på ‎min rygg. Jag ser bilden av en hästs ögon framför mig, ett fjärran minne från barndomen:‎

I den branta, stenlagda och istäckta nerförsbacken utanför Ardebils basar har en häst halkat, ‎gått omkull, och ramlat under tunga lasten av sin kärra. Hans ena bakre underben är knäckt, ‎och knäckta vita benet med fläckar av blod sticker ut ur hans fina sammetsskinn. Hästen sitter ‎på sin häck och trots förarens hårda piskning och svordomar kan inte röra sig. Hästens ögon, ‎hans ögonvita, är större och vitare än någonsin. Dödsångesten syns så tydligt i hans ögon så ‎att håren reser sig i hela min kropp. Denna ångest, denna avskyvärda dödsångest vill jag aldrig ‎någonsin se i någon varelses ögon. Aldrig! Jag såg den inte i Djafars ögon heller. Hörde jag ‎det i hans sista rop efter hjälp? Jag vet inte.‎

Nej, jag får inte ge upp! Jag slår med armar och ben. En våg hjälper mig bakifrån. Plötsligt ‎känner jag sandbotten under ena foten. Lägger båda fötterna på botten. Var det så nära? ‎Vänder mig: Djafar?... Djafar syns inte. Jag kan inte hålla mig på benen. Lungorna vill vända ‎sig utåt för att kunna få mer syre. Jag tar några steg mot stranden. ”Kommissarien” som är ‎ansvarig för flyktinglägret dyker upp ovanför klipporna på stranden. Jag vet inte hur han har ‎fått kännedom om händelsen och hur han har kunnat ta sig dit så fort. Han hoppar ner från ‎klipporna, springer på den lilla biten av sandstranden, och tar av sina kläder medan han ‎springer. Han har badbyxor på sig, springer in i vattnet och dyker ner bredvid mig.‎

Det finns ingenting mer som jag kan göra och det hjälper inte om jag står kvar där darrande ‎och ostadigt. Jag går mot stranden och omtöcknad och matt sjunker ihop nära doktor Ahmads ‎fötter. De andra närmar sig springande. Det sägs att jag är dödsblek. Djafar,… Vad hände ‎med Djafar? Vilken skam. Kommissarien har försvunnit under vattnet. Jag hoppas att han ‎hittar Djafar och drar ut honom levande. Några säger att jag måste ta mig till mitt rum och ‎vila. Någon tar under min arm, hjälper mig att stå på benen, och jag går med darriga steg mot ‎huset som ligger uppe på höga kullen och tittar mot havet. Den del av stranden där ‎räddningsaktiviteten pågår syns inte längre och vi vet inte vad som händer där. På rummet ‎lägger jag mig på sängen under lakan. Varför simmade jag dit? Varför var det jag som ‎simmade? Varför gav sig ingen annan i väg?‎

Jag mår dåligt och besvärliga tankar plågar mig: Jag kände inte Djafar och under den korta ‎tiden som vi hade varit där hade jag inte haft en chans att få bekanta mig med honom eller ‎växla några ord. Jag tänkte inte alls på hjältemod när jag började simma mot honom. Det var ‎instinktivt och det var någon som hjälpte genom att säga mitt namn. Varför gick jag? Varför ‎försvann Djafar så fort? Vad hände?‎

Massud kommer efter några minuter, tröstar mig och säger saker som en livserfaren senior ‎person. Jag mår inte bra ändå. Vad smärtsamt: att som en ung man fly fängelse, tortyr, och ‎avrättning, och sedan när du känner dig i säkerhet, drunkna i den säkra kustens vatten. Å, vad ‎smärtsamt. Vad smärtsamt. Vad smärtsamt för hans föräldrar och syskon.‎

Någon timme senare kommer någon och meddelar att polisen är på plats och de vill förhöra ‎mig. Stackars Djafar har inte hittats. Kommissarien och några av flyktingslägrets personal ‎håller på fortfarande och letar efter honom i vattnet. Jag reser mig och med fortfarande darriga ‎ben går till ett rum där polisen sitter och håller förhör. Två poliser sitter bakom ett bord. ‎‎”Yoghurt Hussein” och några andra av oss flyktingar finns med i rummet. Hussein hjälper till ‎med tolkning för dem som inte kan azerbajdzjanska. Polisen bjuder mig att sitta på stolen vid ‎bordet mittemot honom. Förhöret börjar och jag vet inte varför jag förhörs i många andras ‎närvaro. De frågar namn, identitetsdata, utbildning, ankomstdatum, och liknande, och skriver ‎ner. En del av frågorna i polisens mall passar inte vår situation, som till exempel bostadsadress ‎och arbetsplats. Sedan kommer huvudfrågorna: Vilken tid och var gick jag in i vattnet? med ‎vem? – och sedan, vad är bakgrunden till min bekantskap med Djafar?‎

‎- Jag känner inte honom…‎
‎- Varför gick ni tillsammans för att bada?‎
‎- Vi var inte tillsammans!‎
‎- Men varför var du med honom när han drunknade?‎
‎- Han ropade och ville ha hjälp. Jag simmade till honom…‎
‎- Hur mycket var avståndet när du började simma?‎
‎- Mer än hundra meter…‎
Poliserna tittar på varandra.‎
‎- Du menar att han ropade efter hjälp, och du simmade hundra meter för att komma till honom ‎och hjälpa till?‎
‎- Ja!‎
Hussein som inte behöver tolka för mig, kan inte håll sig och blandar sig i:‎
‎- Han var hos oss. Vi var alla tillsammans. Han hade tagit sig till klipporna. Han simmade en ‎hel del för att komma fram till honom.‎

Poliserna tar inga anteckningar längre, och plötsligt ser jag klart: Det handlar om ‎mordanklagelse! Jag får kallsvett i hela kroppen. Hade inte tänkt på en sådan sida av ‎händelsen. En förfärlig mardröm kastar sig på mitt huvud. Jag ser bilden på Sibiriens ‎arbetsläger framför mig. Rummet snurrar runt mitt huvud. Jag tittar på de närvarande: ‎ögonvittnena är inte så få. De frågar några saker till och sedan låter mig gå.‎

De hittar inte Djafar tills mörkret faller heller. Nästa dag ankrar de en båt i några hundra ‎meters avstånd från stranden och det sägs att dykare håller på och letar under vattnet. Vädret ‎är inte lämpligt för att bada och det är ingen som går till stranden. Det går en vecka och de ‎hittar fortfarande inte Djafar. Kommissarien, som var tjänsteman på Sovjets ambassad i ‎Teheran som för ett tag sedan, efter att en av hans medarbetar, Vladimir Kuzichkin, hoppade ‎av till England och sålde massor med information om Tudehpartiet och Sovjetunionens ‎spionnätverk i Iran till britterna (och de i sin tur lämnade vidare till Irans regering), anklagades ‎för spioneri och ickediplomatiska verksamheter, förklarades som persona non grata och ‎utvisades tillsammans med 17 andra tjänsteman ur Iran den 5 maj 1983, säger: - Vi måste hitta ‎honom. Vi vet ju inte. Han kanske hade infiltrerat sig bland er för att komma hit, samla ‎information om er, spela drunknad, och sedan simma tillbaka och ta informationen med sig till ‎Iran.‎

I så fall måste Djafar simma mer är 200 kilometer för att komma till Iran! Det går diverse ‎skvaller bland folk på förläggningen. Några av Djafars vänner tror inte att han har drunknat. ‎De säger att det inte finns en enda man från Bandar-e-Anzali, på andra sidan Kaspiska havet, ‎som inte kan simma; att Djafar var Anzalis och havets barn, och en från Anzali kan omöjligen ‎drunkna så lätt; att han tjänstgjorde i flottan och för att tjänstgöra i flottan måste man vara en ‎duktig simmare. Någon frågar: Hur kunde Shiva simma så långt för att komma fram till ‎Djafar, kunde brottas med Djafar, med vågor, och med strömmen under ytan, och ändå dra ‎sig ur smeten med livet i behåll, men Djafar kunde inte det? Och jag vet själv att jag inte är en ‎medelmåttig simmare ens. ‎

Men några andra säger att Djafar fick cigaretter gratis här och rökte två paket om dagen. Hans ‎kondition var dålig. Namiq Akhundov, chef för Azerbajdzjanska Kommunistpartiets ‎Internationella Avdelning har samlat en grupp kring sig och pratar med dem. Jag står längre ‎bort men hör honom säga: Djafar har tyvärr drunknat. Vi är nu säkra på det. Den där kamraten ‎skulle inte ha släppt honom och borde ha dragit upp honom ur vattnet till vilket pris som helst.‎

Massud kommer mitt i andra veckan och meddelar att Djafars lik har hittats precis där jag ‎tappade honom, i ett litet hål under klipporna. De har tagit med Massud för att identifiera ‎honom och bevittna, och sedan har de begravt liket i hans närvaro i en kyrkogård nära Baku.‎

Stackars Djafar. Jag har sår i hjärtat för honom. Jag orkade inte rädda honom. Jag gråter för ‎honom i mitt hjärta. Jag gråter för hans mor.‎

Några dagar senare är vädret lämpligt för att bada. Folk säger att för att glömma den bittra ‎händelsen är det bäst att inte sitta och trycka i våra rum utan vi måste gå och bada och roa oss. ‎De insisterar att speciellt jag måste göra det. Jag hänger med. Någon föreslår att de ska välja ‎mig som badvakt så att jag står längst ut i vattnet och inte låter någon passera mig, och alla ‎håller med. Förslaget låter lite löjligt för mig. Det är hämtat direkt från Anton Makarenkos ‎‎”Pedagogisk poem” (Vägen till livet): Låt den misslyckade ta ansvaret! ‎

Jag går ovilligt i vattnet så långt min länd tillåter och står i min postering. Ingen får simma ‎längre bort. Alla lyder till en början, men någon timme senare kommer Mohammad, Abbas, ‎och hans bror Hussein simmande och utan någon som helst hänsyn passerar linjen och simmar ‎vidare. Jag vill inte vara badvakt längre, och lämnar min postering.‎

‎***‎
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…‎
Jag släppte honom. Kunde inte rädda honom…‎
Kunde inte…‎

‎***‎
Sju år senare, en dag ringer telefonen hemma i Stockholm. Jag tar luren. Det är Esmail. Jag är ‎inte bekant med honom och har aldrig träffat honom. Jag har bara hört att flera månader innan ‎Iranska Tudehpartiet slogs sönder och samman av regimen i Iran, har partiet skickat honom för ‎att studera journalistik i Moskva. Han sägs ha flyttat till Sverige för ett tag sedan, men att ‎hans fru är ryska och därmed har han fortfarande ena foten i Moskva och den andra i ‎Stockholm. Ändå försöker han att bilda en cirkel för att ”studera och begrunda problemen i ‎dagens Iran”, och har haft vissa framgångar också, sägs det: Han har lyckats samla några ‎elitintellektuella bland iranier och organiserat några tal och lektioner och fått artiklar skrivna. ‎Hur har han hittat mitt nummer? Han berättar lite och introducerar sin cirkel, och bjuder mig ‎också att bli medlem i cirkeln. Jag svarar:‎

‎- Tack för förtroendet men, tyvärr, jag har lämnat alla sådana aktiviteter åt sidan och har ingen ‎lust kvar att delta i liknande möten.‎

Han insisterar att jag ska vara med åtminstone en gång och se det från nära håll. Jag upprepar ‎mitt svar. Han blir tyst en liten stund, och sedan säger plötsligt:‎

‎- Jag vet om Djafars fall!‎

Jag stelnar och blir stum. Vad är det han säger? Vad har det med saken att göra? Vilket ”fall”? ‎Hur vet han om händelsen med Djafar och mig? Jag anar någon sorts hot i hans ton; som om ‎han vill säga: ”Jag vet saker så att om du inte kommer med i min cirkel så kommer jag att ‎avslöja dem, och då får du ett helvete.” Esmail är från samma stad som Djafar. De har kanske ‎varit släktingar? Kan det hända att man har berättat historien till Djafars familj på ett helt ‎annat sett? Jag minns anklagelsen om mord. Lite irriterad säger jag:‎

‎- Vilket ”fall”? Det fanns inget fall. Han höll på att drunkna och ropade efter hjälp. Olyckligt ‎nog var det jag som stod närmast. Jag simmade för att rädda honom men själv höll jag på att ‎drunkna och tyvärr kunde jag inte dra upp honom… Det fanns minst femton ögonvittnen…‎

Han säger hastigt: Nämen okej då…, Hej då då. – och lägger på luren.‎

Vilket ”fall”? Var detta ett hot, eller en uppmuntran? Vet han någonting som inte jag vet? ‎Esmail ringer aldrig mer och jag träffar honom aldrig, eller kanske ser honom lite här och var ‎utan att känna till.‎

‎***‎
Sjutton år efter Djafars försvinnande i Kaspiska havets vågor gästar en annan av Djafars ‎bekanta från samma stad hos mig. Han frågar om händelsen med Djafar, och jag berättar som ‎det var. Han bevittnar att vår Kommissarie i Baku har ljugit och han kände mycket väl Djafar ‎från sin tid i sovjetiska ambassaden i Teheran.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

19 April 2020

Tjära i honung - 11

Jag funderade på att om jag förnekar inblandningen i demonstrationen, hur kommer de att ‎kunna bevisa att jag var med? Jag tänkte på min rumskamrat Mohammad som greps i morse ‎tillsammans med mig. Hur har han det? Hoppas att de inte säger till honom att jag har erkänt ‎saker och ting och han tror på dem och erkänner i sin tur. Jag var förskräckt av själva tanken ‎och övervägde dess olika sidor. Vi hade varit naiva. Vi borde ha tänkt på sådant för länge ‎sedan och borde ha pratat ihop om vad vi skulle säga i liknande situationer.‎

Jag såg ett litet papper som var fäst på väggen med häftstift och på det hade man skrivit: ‎‎”Personalens vaktschema: Arash, Arab, Parvaresh, Tehrani…” och tänkte: ”De har varit ‎slarviga också! Man kan lära sig dessa namn utantill och avslöja dem ute!”‎

Parvaresh återvände till rummet och satte sig bakom sitt bord. Han hade en bunt med tjocka ‎papper stor som halvsida i handen. Han frågade: - Nå, vad säger du? Har du tänkt färdigt? – ‎och började bläddra och titta i pappren i handen medan han höll dem så att jag såg bara deras ‎baksida. Han tittade än på dem och än på mig och vände dem på borde så att jag såg ‎fortfarande bara baksidan. Han sa:‎

‎- Och detta är ett annat smakprov av vad vi kan åstadkomma! Dokument och bevis! Bilder ‎tagna från demonstrationen…‎

Jag tänkte att han bluffar säkert. Hur kunde de ha tagit bilder? Det fanns ju ingen fotograf ‎där. Hur vet jag att dessa papper är bilder? Jag såg ju inte andra sidan på dem.‎

‎- Ser du? Ditt namn finns skrivet på baksidan av dessa foton…‎

Jag kunde se. Bakom varje blad fanns flera bekanta namn bredvid mitt eget namn. Jag trodde ‎fortfarande att allt detta var en bluff för att lura mig till erkännande. De har säkert skrivit ‎namnen bakom vita papper för att jag ska tro att de är riktiga bilder. Parvaresh sa:‎

‎- Vill du se ett smakprov? Kom! Titta! Är det inte du själv här?‎

Jodå. Det var jag i ett svartvitt foto: jag stod med en grupp på gräsmattan i högskolan, hade en ‎tom läskflaska i ena handen och hade lyft andra knytnäven i luften. Jag höll på att skrika ‎slagord. I nästa fotot sprang alla och jag och Mohammad fanns bland dem.‎

‎- Ser du det? Men detta är bara ett smakprov…‎

Det snurrade i huvudet av all hans ”smakprov, smakprov”. Men hur var det möjligt? Vem? ‎När? Och varifrån togs dessa bilder? Ingen hade pratat om fotografering från ‎studentdemonstrationer dittills. Först när Parvaresh visade alla bilderna började jag komma ‎ihåg hur kravallpolisens minibuss rörde sig konstigt den där dagen. Men bildernas vinkel var ‎inte begränsad till den där bilen och de borde ha tagits från taken av olika byggnader också. ‎Det fanns bilder från hela demonstrationen och dess olika aktiviteter där på bordet. Och hur ‎naiva vi var som lekte kurragömma där på gräsmattan…‎

Parvaresh följde alla förändringarna i mitt ansikte noga och satt i bakhåll för att slå till i rätt ‎ögonblick. Han sa:‎

‎- Förstår du nu? Det finns folk bland er själva som tar dessa bilder och avslöjar namnen. Vad ‎var det jag sa om att vi har all information! Vad tjänar det till om du fortsätter att förneka? Är ‎det inte bäst att du visar att du inte är en av dem, och att du har blivit lurad, och att du inte är ‎av den typen? Va? Vad säger du?‎

Jag tog ett djupt andetag och sa: - Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är faktiskt inte av den ‎typen. Hela högskolan kokade den dagen. Vart än man gick så kunde man bevittna liknande ‎scener, och…, väl, jag råkade passera bara när dessa bilder togs. Jag var inte med i ‎demonstrationen.‎

‎- OK. Men om du är ärlig, om du säger sanningen, och inte var med i demonstrationen, så ‎måste du ju visa detta på något vis. Till exempel borde du ju kunna säga namnen på dem som ‎var med, väl?‎

Det kändes att jag hade hamnat i en fälla. Det syntes ingen utväg. Antingen måste jag erkänna ‎att jag var med i demonstrationen och försvara dess slagord och ståndpunkter och deltagandet ‎i den, och då bli torterad och fängslad i en lång tid, eller spela oskyldig, säga att jag inte ‎deltog i den och påstå att det har blivit något misstag någonstans på något vis. Logiken och ‎självbevarelsedriften hade drivit mig till det andra alternativet och härmed stod jag på gränsen ‎till att bedra mina vänner.‎

‎- Jag känner ingen. Jag går ju i första året.‎
‎- Nu börjar du med ”vet inte, känner inte, vill inte säga” igen! Du kommer inte slippa oss ‎förrän du har gett oss några namn.‎
‎- Jag kommer ju från en liten fjärran stad och det är inte ett år ens. Jag har inte hunnit göra mig ‎bekant med några. Jag känner ingen av dem som jag såg i demonstrationen. Jag tror att de var ‎från högre årskurser.‎
‎- Vill du påstå att du inte känner den som greps tillsammans med dig heller?‎
‎- Honom?... Honom… känner jag ju. Vi delar rum i studenthemmet. Men han var inte med i ‎demonstrationen heller.‎
‎- Ja, ja. Du behöver inte bli försvarsadvokat till någon nu. Säg bara namnen på dem som finns ‎med i bilderna! – och lämnade bilderna över till mig. Det brann i hela kroppen. Jag svettades. ‎Det tjöt i hjärnan, och jag sökte en utväg från denna fälla, men hittade ingen.‎

‎- Den här är jag själv…‎
‎- Jasså! Säger du det? Jag känner ju dig väl!‎
‎- Och den här är Mohammad…, samma som…‎
‎- Jag känner honom också. Står inte hans namn bakom denna bild? Låt mig skriva.‎
‎- Jag känner ingen annan. Alla var från höga årskurser…‎
‎- Titta noga!‎

Jag tog lite tid på mig för att titta noga, och hela tiden tänkte på hur jag skulle rädda mig ur ‎Parvareshs klor. Till slut kom jag på att upprepa några av samma namn som jag hade sett ‎bakom bilderna:‎

‎- Jag känner honom också. Han heter Khosro, tror jag.‎
‎- Bravo! Det var något. Men…, väl, hans namn finns med här! Titta noga igen!‎

Jag letade en stund till bland bilderna: - Den här heter Hadi.‎
‎- Ge hit! Hadi…, Hadi vad? Vad är efternamnet?‎
‎- Jag vet inte hans efternamn. Har bara hört att man kallar honom Hadi.‎
‎- Titta noga igen.‎

Jag låtsades igen om att leta bland bilderna några minuter. Jag förstod inte: de kunde ju fråga ‎namnen från högskolans administration. Varför höll de på att fråga det på detta vis och från ‎personer som mig? Var det meningen att krossa mig för att omvandlas till någon som har ‎bedragit sina vänner, eller ville de lägga dem som kände varandra i en grupp och kartlägga ett ‎organiserad nätverk för demonstrationen?‎

‎- Jag känner ingen annan.‎
‎- Du ljuger!‎
‎- Varför måste jag ljuga? Jag kunde ju inte säga några namn alls och påstå att jag inte känner ‎någon alls, om jag ville ljuga. Jag har sagt allt vad jag vet. Det är inte mitt fel att jag inte ‎känner några andra av dem som finns med på bilderna. Vill ni att jag ska ge några falska ‎namn? – och kom på att det också kunde vara ett sätt och jag hade kunnat ge en handfull ‎falska namn till dem. Men om de hade visat bilderna till några andra och de hade sagt deras ‎riktiga namn, vad skulle hända då? Så långt ångrade jag inte mig och hade inte lämnat någon ‎ny information till dem.‎

Asghar kom in i rummet och sa:‎
‎- Bra, bra! Jag hörde att du har blivit en fin pojke. Kom! Jag fyller i ett nytt papper och vi ‎skriver tillsammans. Men akta dig så att jag inte tvingas att riva den som förra gången. Annars ‎lämnas du över denna gång till doktorn. Förstår du?‎

Han flyttade min stol närmare sitt bord och fyllde sidhuvudet i ett nytt förhörsprotokoll. Jag ‎var glad att hade sluppit återvändsgränden som Parvaresh hade tvingat mig in i, än tillfälligt. ‎Denna gång anklagade förhörsledaren mig för att ha deltagit i kravaller mot landets säkerhet. ‎Jag letade efter en lämplig mening för att försvara mig mot denna anklagelse, och under tiden ‎gick Asghar ut för att hämta en kopp te för sig själv.‎

En annan fånge togs in i rummet och satte sig mittemot Parvaresh. Jag kastade ett kort blick ‎mot honom, men eftersom kände jag inte igen personen och dessutom var djupt insjunken i ‎mina tankar för att formulera ett svar, ägnade jag ingen uppmärksamhet åt honom eller ‎Parvaresh. Jag hörde bara att Parvaresh frågade honom:‎

‎- Hur har du det herr Massud? Är allting tillräckligt bra?‎
Massud sa: - Bra kan man inte säga! Varför delar ni ut så lite cigaretter? Får jag ta en av era ‎cigaretter?‎
‎- Självklart! Varsågod!‎

Jag återvända till mina egna tankar och hade ingen nyfikenhet för att höra vad de säger till ‎varandra. Ibland hördes att de skojade och skrattade och ibland hörde jag att Massud ville ha ‎en cigarett igen. Däremellan hörde jag att Parvaresh frågade honom ”känner du honom?” och ‎då blev jag nyfiken. Jag vände och tittade på Massud. Han skakade på huvudet och sa:‎

‎- Nej. Jag känner inte honom.‎
Parvaresh frågade mig:‎
‎- Du då? Känner du honom?‎
‎- Nej…‎
Massud frågade mig:‎
‎- Studerar du också på Tekniska Högskolan?‎
‎- Ja.‎
‎- Vilken linje?‎
‎- Maskinteknik.‎
‎- Nämen, jag går ju också i maskinteknik. Tredje året. Har du inte sett mig hittills?‎
‎- Nej…‎
Parvaresh sa: - Sluta nu! Det var inte meningen att du skulle förhöra folk!‎
‎- I så fall ge mig en cigarett till då!‎
‎- Vad är det med dig? Du rökte slut på hela mitt paket.‎
‎- Vad ska jag göra? Jag brukade röka två paket per dag men nu ger ni bara tre stycken om ‎dagen, och det den billiga ”Zar” som är gjord av ved i stället för tobak.‎
‎- Jasså! Är du missnöjd med vårt hotell nu? Du förtjänar inte ens det du får. De borde sluta ‎även med det så att du piggnar upp och ger nya namn på de aktiva.‎
‎- Jag gav ju så många namn. Är ni fortfarande inte nöjda?‎
‎- Titta på de där bilderna noggrant igen och se om du känner några fler.‎
‎- Detta är samma herr Khosro Ghadiri.‎
Parvaresh sa till mig att gå och titta och se om jag känner igen personen. Jag gick och tittade, ‎men jag kände inte honom, och sa:‎
‎- Nej, jag känner inte honom. Han, som nästan alla andra, är också från högre årskurser. Jag ‎känner inte de äldre. Alla var från höga årskurser.‎
Massud sa: - Men jag tycker att de flesta var från låga årskursen!‎
Parvaresh flinade och sa: - Ja, ja! Vem mera?... Titta noga!‎

Jag återvände till min stol. Massud fortsatte:‎
‎- Den här är Farhang. Och detta är ju han – och pekade på mig – ni vet säkert hans namn och ‎det behövs inte att jag berättar det för er, vilket jag inte ens vet! Detta är självaste jag; och den ‎här är konstigt att syns överallt, men jag vet inte hans namn. Och den här är Ghadiri igen.‎

Asghar kom tillbaka och mitt förhör fortsatte. Jag var koncentrerad djupt på formuleringen av ‎mina svar och märkte inte när de tog Massud tillbaka till hans cell. Asghar tryckte på att jag ‎skulle skriva att var med i demonstrationen men jag erkände bara att ha varit närvarande på ‎plats och inte för att delta i demonstrationen, utan för att av nyfikenhet tittat på händelserna. ‎Han verkade ha glömt bilden där jag hade lyft knytnäven. Det verkade att de hade förstått att ‎jag inte var någon av de aktiva, och det behövdes inte riva förhörsprotokollet eller hota eller ‎slå mig igen. Asghar ville också ha namnen på deltagarna och jag ursäktade mig med att vara ‎från småstaden och första året, och skrev bara Mohammads namn och några upprepade gamla ‎namn som jag hade sett bakom bilderna. Han visade inga bilder. Parvaresh var inte ‎närvarande. Han hade kanske tagit bilderna med sig för att visa upp till någon annan. Jag var ‎glad för att jag hade sluppit denna del med hedern i behåll och inte hade angett och skadat ‎någon.‎

Och äntligen var förhöret slut. Jag visste inte vad klockan var. Det kändes att det var någon ‎timme efter middag. Jag var dödstrött. Förhöret hade tärt på hjärnan mycket mer än vilken ‎svår tentamen som helst. Jag var helt dåsig och tomt i hjärnan. Det kurrade i magen. Asghar ‎beordrade att jag skulle tas tillbaka till cellen. En soldat kom, förband mina ögon med en ‎bindel, tog mig nerför trappor och förde in i cellkorridoren. Denna gång kastade de mig i cell ‎nummer 15. Cellens plåtdörr stängdes med ett torrt ljud bakom mig. Jag lämnade de två ‎arméfiltarna som jag hade fått på golvet, och började studera läget på platsen och ‎omgivningen.‎

Cellen var en och en halv meter gånger två meter stor. Höjden av plåtdörren var kortare än min ‎längd och det var nära att jag skulle slå pannan i dörrkarmen när jag var på väg in. Det fanns ‎ett fyrkantigt hål med ett stålnät ovanför dörren och bakom nätet hängde en naken och släkt ‎lampa. I väggen mittemot fanns ett fönster vars bredd var lika med cellens bredd. Det täcktes ‎av ett kraftigt stålnät inifrån och stålräcke utifrån. Glasrutorna var målade upp till ögonhöjd ‎och det gick inte att se utanför fönstret. Med nätet inifrån och räcket utifrån fanns det ingen ‎möjlighet kvar att putsa rutorna och därmed var rutorna ovanför målade delen gråa av många ‎års rök, damm, imma, och annat smuts. Väggarna var gulaktiga, också grånad av smuts, och ‎kelimen på golvet hade ändrat färg till helt grå av all damm och smuts.‎

Jag lyfte mig på tån och tittade ut ovanför målade rutor. Ville veta var jag var. Bortom ‎smutsiga glasrutorna syntes ingenting annat än toppen på några träd, och några plåttak. Jag ‎tittade längst till vänster och längst till höger så långt bort jag kunde se. Längst ut till vänstra ‎sidan och långt bort kunde jag se en hög byggnad med en vägg av marmor på vilket fanns en ‎mycket bekant figur gjord av neonlampor. Den var släkt. Jag stod där en stund helt trött och ‎dimmig i huvudet, sedan la mig på golvet, la huvudet på vikta filtar, och somnade omedelbart.‎

‎***‎
Khosro Ghadiri vars namn Massud upprepade under förhöret hette egentligen Mohammad-‎Djavad Ghadiri Kafraii. Nio år därefter, enligt iranska myndigheter, lade han en bomb i en ‎bandspelare på Ali Khameneiis (Irans nuvarande ”andlige ledares”) talarstol, då han inte var ‎någon statlig personlighet än, och skadade hans högra hand. Ghadiri har varit försvunnen ‎sedan dess.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

12 April 2020

Tjära i honung - 10

ترجمه‌ی سوئدی بخش دهم قطران در عسل:

Å, vad det gör ont... ont... Jag vill kvida men någon okänd kraft som jag inte vet var den ‎kommer ifrån kväver det. En varm vätska rinner på högra sidan av ansiktet. Med darriga ‎fingrar söker jag källan till denna blodflöde och hittar att mitt högra horn har sönderdragits ur ‎botten... Och så var det med min bedrift i dagens kamp!‎

Heh! Jag säger "dagens"! Ordet dag är meningslöst här. Det finns ingen dag för att kunna prata ‎om i dag eller i går. Det finns ingen regelbunden återkommande sak för att kunna använda ‎den som en enhet för tiden. Jag vet inte vart jag har hamnat och vilken planet denna är. Det är ‎natt hela tiden. Det är mörkt hela tiden; kontinuerligt mörker; allting är svart. Jag har inte ‎förlorat synen. Ibland ser jag en tunn och skinande linje där borta i horisonten långt bort i min ‎vänstra sida. Det är en vit och ljusblå linje, och mörklila. Nedanför ligger marken dränkt i ‎svärta och ovanför flyter svarta, mycket svarta, bläcksvarta moln som täcker hela himlen. ‎Djupt inne i svarta molnen, långt långt bort, blixtrar det ibland och ett tag senare hör jag ett ‎dovt dånande.‎

Denna utsikt påminner mig om bilden på en målning som jag hade klippt ur "Akhbar", ‎tidskriften på persiska som "Föreningen för kulturella relationer mellan Iran och Sovjet" ‎publicerade på den tiden, och hade fäst på väggen i mitt studentrum. Målningen heter "Å, mina ‎tankar..." och är av en ukrainsk målare som heter Mikhail Bozhiy. Den föreställer en ‎medelålders kraftig och halvskallig man som i en dyster omgivning vid havet, djupt insjunken ‎i sina tankar, kommer mot åskådaren. Vinden leker med resten av hans hår och hans kappa och ‎slips, och hans spridda tankar förkroppsligas som torra buskar av vilda blommor, mörka ‎horisonten, ljusa och mörka moln, en flygande ensam fågel, och lite annat. Denna man är den stora ‎ukrainska poeten Taras Shevchenko som har en dikt där "Å, mina tankar..." (Думи мої, думи ‎мої) upprepas.‎

Men här finns inte ens något spår av vind eller hav eller fågel. Jag har tänkt några gånger att ta ‎vägen och gå mot den där ljusa linjen i horisonten, men har upptäckt av en slump att det finns ‎en djup ravin på vägen. I mörkret har jag inte kunnat uppskatta ravinens bredd och djup och ‎har inte vågat gå närmare. Har slängt några små och stora stenar i ravinen men har inte kunnat ‎höra något ljud tillbaka. Har försökt att hitta en väg att gå runt ravinen men ljusa linjen i ‎horisonten har dränkts i mörkret efter ett tag och jag har tappat riktningen.‎

Och detta odjur, detta monster, låter mig inte vara heller. Den dyker upp plötsligt och ‎obemärkt, rör sig runtom mig och attackerar från alla håll. Jag känner bara dess slag. Den ‎vrålar inte ens. Den har vassa klor och river min hud och min kropp. Den slår med knytnävar; ‎lyfter mig och kastar mig mot bergstenar; sitter på mitt bröst, tar i mina horn, som jag har bara ‎ett kvar nu, och vrider min nacke och slår mitt huvud mot marken. Jag kan inte göra någonting ‎för att avvärja mig. Jag ser ju inte den. Jag kastar knytnävar och sparkar hit och dit , men ‎lyckas inte träffa den. Jag förstår inte varför den är fientlig mot mig och vad den vill av mig. ‎Och plötsligt, lika tyst och obemärkt som dan har dykt upp, så försvinner den och lämnar mig ‎med alla mina blodiga sår och skråmor.‎

Nu har den dykt upp igen. Den trycker och slår någonting som ett käpp eller rör till baksidan ‎av min vänstra axel. Det gör ont. Jag vill skrika av smärta men munnen är fullproppad med ‎någonting tjockt och klibbigt som beck. Jag tar med handen och vill dra ut becket. Det klibbar ‎och tänjer sig och dras långt. Den tar inte slut. Jag tar och drar beck ur munnen med båda ‎händerna. Håller på att kvävas. Slagen mot axeln fortsätter. Det gör ont. Jag vänder mig för ‎att se vad det är. Plötsligt försvinner mörkret och ett starkt ljus bländar mig. En märklig ‎varelse har böjt sig över mig. Den har en hjälm med visir som liknar astronauternas. Nu ser jag ‎att den skriker och säger någonting bakom visiret: Upp med dig! Upp med dig!‎

Jag välter mig för att resa. Varelsen tar ett steg bakåt. Jag reser mig och den fortsätter bakåt. ‎Den har ett gevär riktat mot mig. Nu skriker den: Sätt dig! Sätt dig! Jag sträcker handen och ‎rör vid ansiktet och huvudet. Den skriker: Rör dig inte! Sätt dig! Jag hittar inget spår efter ‎blod i ansiktet eller sönderdraget horn i huvudet. En annan röst säger: Åtur! Åtur! [sätt dig, ‎på turkiska]. Jag tittar. Det är Taghi. Han sitter på golvet bredvid sin säng och har båda ‎händerna på huvudet:‎

‎- Sätt dig! Sätt dig!‎
Jag sätter mig på filten som täcker golvet. Dörren är öppen. Rymdvarelsen står vid dörren och ‎riktar sitt gevär mot mig. Den skriker: Vänd ryggen hit! Jag vänder ryggen mot dörren medan ‎jag sitter. Jag har bara kalsonger på mig. Den skriker:‎

‎- Lägg händerna på huvudet! Rör dig inte!‎

Jag lägger händerna på huvudet. Jaha! Det andra hornet är också helt borta! Det hörs otydliga ‎buller från korridoren: dörrar som slås sönder, skrik, och svordomar. Det är mörkt på andra ‎sidan fönstret. Det är midnatt natten mellan den 6:e och 7:e juni 1972, och denna "planet" är ‎Arya Mehr Tekniska Högskolans (AMTH) studenthem som ligger på Zanjan-gatan. Jag kan ‎knappast tro men det är en levande verklighet som pågår framför mina ögon: Det är ‎högskolans kravallpolis, som för deras konstiga hjälmar har vi döpt dem till marsianer, fullt ‎utrustad med vapen och batonger och sköldar, som har belägrat studenthemmet, och ‎SAVAK:s agenter håller på och genomsöker alla rum.‎

Av invånarna av rum 312 finns bara Taghi och jag hemma. Mohammad har övernattat hos sina ‎släktingar i natt, och Siavash kommer sällan till studenthemmet på senare tid. Jag fryser. ‎Sträcker ut handen och tar en lakan som ligger på golvet bredvid min säng. Marsianen skriker: ‎Rör dig inte! Jag säger: Eehh..., jag fryser – och lägger lakanet på min rygg.‎

‎***‎
För en vecka sedan, den 30 maj 1972, på väg hem från ett officiellt besök i Moskva kom ‎USA:s president Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger till Teheran. Dagen ‎därefter, på väg till flygplatsen, när deras kortege passerade motorvägen nära Teherans ‎Universitets studenthem, blev det utsatt för massiv stenkastning av studenterna från Amir-‎abads höjder. Det ryktades att Nixon blev mycket upprörd och på väg ut från Irans luftrum ‎skickade han ett meddelande till Shahen och begärde att dessa studenter skulle tillrättavisas ‎hårt:‎

”[…Nixon] tillsammans med sin eskorterad kortege gav sig i väg för att komma till flygplatsen. ‎Presidentens kortege valde en omväg från motorvägen nära Teherans norra obebodda kullar ‎mot flygplatsen för att undvika demonstrationer. Men även där väntade studenterna på honom. ‎Stenar regnade över officiella bilar. Därefter arresterades hundratals studenter enligt Nixons ‎rekommendation.” (William Shawcross: The Shah's last ride: the fate of an ally, New York : ‎Simon and Schuster, 1988).‎

Två dagar före Nixons ankomst, den 28 maj, hölls en stor demonstration i min högskola mot ‎hans kommande resa till Iran och i protest mot Vietnamkriget. I denna demonstration, för ‎första gången sedan kravallpolis hade inrättats och blivit stationerad inom universitet och ‎högskolor för ett år sedan, tog en del av studenterna till gatustenar, tegelbitar, tomma ‎läskflaskor och annat och attackerade kravallpolisen, slog sönder glasrutorna på deras bilar och ‎kvaddade bilarna.‎

‎***‎
En stund senare kommer en säkerhetspolis in i vårt rum för att genomsöka våra saker och låter ‎mig att ta på mig kläder. Taghi har inte så mycket i sitt sängskåp men i mitt skåp går att hitta ‎mycket diverse saker. Jag har en hel del vetenskapstidskriften Daneshmand och "Radio & TV" ‎som jag har samlat sedan åren i högstadiet, och flera skokartonger full med skrotdelar av ‎gamla radioapparater, kondensatorer, resistorer, spole, och så vidare. Agenten tar en liten ‎plastpåse innehållande gulbruna klumpar av järnperklorat och frågar vad innehållet är. Jag ‎förklarar att de där klumparna används för att få bort valda delar av koppar när man gör ‎kretskort för elektroniska hobbyn. Han tittar misstänksam i mina ögon och försöker uppskatta ‎sanningshalten i vad jag säger och tar sedan en konstigformad metallbit som jag har fått svarva ‎på övningsverkstaden som övningsuppgift, och frågar: Ville du bygga handgranat med de där ‎kemikalierna? – och jag förklarar att det har varit en övningsuppgift på högskolan. Då tar han ‎sig an min fotoalbum. Detta är en uppenbar kränkning av min integritet. Vilken lag tillåter ‎honom att gå igenom och titta på mina privata bilder? Det finns sådana bilder där som jag inte ‎vill alls att han eller någon annan utom mig själv ska se. Han bläddrar albumet, frågar namnet ‎på några personer, och hittar en bild på en polisofficer. Frågar:‎

‎- Vem är han?‎
‎- Min bror.‎
‎- Men hans efternamn är ju inte som ditt!‎
Hur vet han det? Jag svarar: - Vi är halvbröder.‎

Det verkar att han har mjuknat lite. Han tar min anteckningspärm och öppnar den. Jag skäms ‎så det brinner i ansiktet. Förbanne mig! I fickan innanför omslaget finns ett förslutet kuvert ‎med en stor och diagonalt handskriven text på: "Till ärade fröken Azadeh"! Det är ett brev till ‎‎"Azadeh" i vilket jag har skrivit om min kärlek till henne och klagat över att hon inte bryr sig ‎om mig ens. Jag har gått runt med brevet i dagar i väntan på att samla tillräckligt med mod så ‎jag kan lämna det i fysikdepartementets brevlåda så att "Azadeh" ska ta och läsa det. Och nu, ‎detta mitt privata kärleksbrev hamnar i SAVAK:s händer. Fy skam på mig! Vilka barnsliga ‎tankar jag har haft! Jag är ju fortfarande så barnsligt och så lantis!‎

Jag är rädd för att han öppnar och läser brevet. Jag är rädd för att Taghi ser det och då börjar ‎alla prata om min barnslighet och kommer att mobba mig. Agenten frågar: Vem är det? Jag ‎tittar ner skamsen och säger ingenting. Han viskar så bara jag hör: Är det din vän? Och jag ‎nickar omedelbart, Det värkar att han har mänskliga drag ändå. Han tänker inte avslöja mig. ‎Puh... Han bläddrar pärmen. Det är idel anteckningar från lektionerna. Han lämnar pärmen och ‎mig och rummet.‎

Lite senare kommer två andra agenter och frågar efter våra två andra frånvarande ‎rumskamrater. Vi säger att de har övernattat hos släktingar. De frågar mig att hjälpa till och ‎visa deras skåp och säga deras namn. Vi har massor med kurslitteratur och böcker i våra ‎klädskåp. Många av dessa är på engelska och publicerade i Sovjet; fullt med formler och ‎ritningar och teknisk grafik. Men det är inte så många av oss som har haft någon nytta av ‎dessa böcker. Innehållet i dessa passar inte alls våra lektioner och sådant som tas upp av våra ‎lektorer. Att vi köper dessa böcker från bokhandlaren Gutenberg i Teheran är mer och mindre ‎för att "hjälpa socialismen" och i solidaritet med Sovjetunionen. De lägger alla böcker på hög ‎på bordet mitt i rummet.‎

Nu har turen kommit till den farligaste saken som finns i vårt rum: en väska fullpackad med ‎‎"opassande" böcker som tillhör Baba, och han som befarar att de kanske kommer att gripa ‎honom vilken dag som helst, har kommit och lämnat den i vårt rum. De tar ner väskan från ‎ovanför en av skåpen, öppnar den, och inspekterar böckerna en och en. Det är en hel del ‎skönlitteratur på persiska som bokförlaget Progress i Moskva har publicerat, och sedan Rötter ‎av Alex Haley, några böcker om "den revolutionära" Sydamerika, "Sockerkriget på Kuba" av ‎Sartre, en bok om Palestina, några böcker av Samad Behrangui, en teaterpjäs av Saedi, och ‎farligast av alla Maxim Gorkijs "En Moder" som inte drar deras uppmärksamhet. Det har ‎samlats ett berg av böcker på bordet.‎

En av de hittar ett foto på en medelålders man som har hamnat på bordet och frågar vem det ‎är. Jag svara utan att tänka efter. Kunde ha sagt att han är pappa till någon av oss, men jag ‎säger som det är: Nariman Narimanov! Och av en ren slump håller den andra på och bläddrar ‎på en bok som också har hamnat bland böckerna på bordet. Det är en persisk översättning av ‎romanen "På fjärran stränder", också publicerat i Sovjet, som i första sidan har dedikerats "Till ‎minnet av azerbajdzjanska folkets hjälte, Nariman Narimanov!" Nu har de hittat det! Deras ‎ögon glimtar. De frågar vems boken och fotot är. Fotot tillhör Mohammad och boken är min. ‎Men vi har lärt oss att under rådande förtryck ska man hänvisa "opassande" saker till den som ‎är frånvarande för att han eller hon har tillfälle för att rädda sig. Det är en grundläggande ‎lärdom i polisstater. Därför säger jag att fotot och boken och hela den där väskan tillhör ‎Siavash.‎

Olika personer kommer och går och antecknar saker på papper. Till slut vill de att jag ska ta ‎väskan som är tom nu och ska fylla den med böcker så de kan ta den med sig. Detta berg av ‎böcker får ju inte plats i väskan. Jag frågar: Ska jag lägga i även kurslitteratur också? En av ‎dem flinar och säger: Nej! Ta bara de äkta varorna! Vi vet båda två vad med "äkta varor" ‎menas. Men just detta ger mig möjligheten att plocka nästan vilka böcker jag vill: Jag låtsas om ‎att "opassande" böcker är kurslitteratur och slänger dem åt sidan, och tar i stället engelska ‎studieböckerna och stoppar dem i väskan som "äkta vara". Varje gång de tittar för att se vad ‎jag gör så tar jag någon av "harmlösa" persiska böckerna och med demonstrativa rörelser, så de ‎ser vilken bok den är, lägger den i väskan. De ler tillfreds.‎

Jag visar att väskan är full nu. En av dem tar Nariman Narimanovs foto och romanen "På ‎fjärran stränder" som de dyrbaraste byten som de har hittat på vårt rum, och vill att jag lägger ‎även dem i väskan. Det står inget namn på framsidan eller baksidan av fotot, och jag lägger ‎det i väskan. Men jag gömmer romanen bland andra böcker på en stol bredvid bordet. De tar ‎väskan och ett protokol som de har antecknat, varnar att ingen får lämna rummet tills på ‎morgonen, plockar sina grejer tillsammans med "marsianer", lämnar ruiner efter sig, och åker i ‎väg från studenthemmet.‎

Några minuter senare märker alla att det inte finns några vakter och SAVAK har bara bluffat. ‎Då börjar alla att söka varandra. Det är vargtimmar och skymning. De har fört bort många med ‎sig. Firooz kommer. Han är orolig för Mohammad. De har tagit Badri med. Emam kommer. ‎Han är en sympatisk kamrat, visdomsful, en bokmal, bränd av starka ökensolen i Khur-o-‎biabanak. Alla gillar honom och går ed vid hans namn. Vi har suttit långa nätter till gryningen ‎och spelat kort med honom, Mohammad, och Dashti. Jag är glad att de inte har tagit honom. ‎Den snälla Mash Ghorban som sitter portvakt till studenthemmet ville inte släppa in ‎kravallpolisen och SAVAK, och de har misshandlat honom. Oväsen under misshandeln har ‎väckt en del studenter, och några har lyckats med att förstöra flygblad och farliga böcker eller ‎har tagit sig ut på baksidan av huset och flytt.‎

Baba kommer storleende. Han vill veta vad som har hänt med hans väska och böcker. Jag ‎berättar och han är glad för att väskan inte har kopplats till honom. Jag har några LP-skivor ‎med azerbajdzjansk musik från Baku som är utlånade till bekanta på andra rum. En av dessa är ‎sång av Hadjibaba Huseynov där han sjunger "Låt dig inte drabbas av kärlekens sorg då kärlek ‎är rena giftet för själen!" Så riktigt! Jag måste förstöra brevet till "Azadeh". Skivan är utlånad ‎till Hassan, och de har tagit Hassan med sig. Många år senare berättar Hassan att agenterna har ‎låtit honom sitta på övertäckta flaket av en armépersonbil med sin väska full med böcker och min ‎skiva, och rapporten om honom själv, bredvid andra intagna. På vägen till det beryktade ‎häktet i Kommitté och under tiden och i mörkret har han lyckats med att sakta tugga och ‎svälja rapporten bit för bit, och därmed under senare förhör i häktet vet ingen varför han har ‎tagits med dit, och han blir släppt efter några dagar. Men Hajibabas skiva går förlorad för ‎alltid.‎

Dagen efter razzian och i högskolan får Siavash höra vad som har hänt. Han är mycket ‎irriterad och förbannad på Baba och öser alla möjliga svordomar som han kan över honom. ‎Siavash blir inkallad till SAVAK efter en tid men det finns förstås inga "farliga" böcker i den ‎väska som de har tagit i hans namn, alla är glada och nöjda och han får gå.‎

‎***‎
Behrooz Abdi studerar på vår högskola och är även medlem i gerillagruppen Cherik-ha-ye-Fadai-e-‎Khalgh-e Iran. Sedan ett tag tillbaka har han gått under jorden och "gömt" sig på vårt rum i ‎studenthemmet. Han är där dag och natt, och en av hans sysslor är att läsa romanen "På fjärran ‎stränder" av Imran Kasumov och Hassan Saidbeyli som jag räddade från SAVAK under ‎razzian. Denna verklighetsbaserade romanen handlar om azerbajdzjanska soldaten Mehdi ‎Husseynzade som under andra världskriget flyr ur tyskt fångenskap och så småningom blir ‎ledare till en partisangrupp i sudöstra Europa. Behrooz diskuterar med mig om romanen och ‎tycker att den italienska biofilmen Corbari från 1970 med Giuliano Gemma i huvudrollen har ‎gjorts baserad på denna roman. Jag har sett filmen och håller med honom. När Mohammad ‎och jag grips den 28 juni 1972 anar Behrooz oråd och söker sig till någon annan gömställe, och ‎enligt SAVAK:s officiella utsago dödas han i sitt gömställe i staden Mashhad av en ‎självförvållad explosion när han försöker tillverka en bomb.‎

‎***‎
Många år senare, efter revolutionen, blir Mohammad vald till styrelsen av en fabriks ‎medarbetarråd, och där får han höra att rådet överväger att säga upp en av ingenjörerna som ‎har varit medlem och informatör till SAVAK enligt de dokument som har tagits i beslag från ‎SAVAK:s arkiv. Hans namn låter bekant för Mohammad: Han är samma vår sympatiska ‎Emam i studenthemmet.‎

‎***‎
Min högra horn som var knäckt från botten, håller på att växa ut igen, och en av mina ‎återkommande mardrömmar är fortfarande att jag drar ut beck ur munnen.‎

‎***‎
Både Behrooz och jag trodde att den italienska biofilmen Corbari var baserad på romanen "På ‎fjärran stränder" men efter att ha hittat detaljer om filmen och efter ytterligare sökning på ‎Internet, vet jag nu att vi hade fel.‎

Både Mehdi Huseynzade och Silvio Corbari existerade och båda var ledare till partisaner under ‎slutskedet av andra världskriget.‎

Mehdi Huseynzade, efter sin flykt från tyskarna, blir ledare till jugoslaviska (och inte ‎italienska) partisaner och senare befälhavare i "Jugoslaviska folkets befrielsearmé". Han, med ‎sin grupp, placerar otaliga bomber och dödar och lammläser flera hundra tyska nazister och ‎italienska fascister, bland annat i Trieste. Tyskarna utlyser ett pris på 400 tusen mark för hans ‎huvud. Han dödas till slut i en strid i Slovenien 1944.‎

En av Mehdis kamrater en azerbajdzjansk soldat vid namn Nowroozi kommer tillbaka till ‎Baku efter kriget och berättar om Mehdis tapperhet för författarna av romanen. Dessa skriver ‎romanen "På fjärran stränder" enligt vad de hör. Den publiceras 1954 på azerbajdzjanska och ‎senare på ryska (На дальних берегах) och 1958 skapas biofilmen med samma namn i ‎Azerbajdzjan (finns med rysk text).‎

Det finns statyer och minnesmonument i Azerbajdzjan, bland annat en stadium i staden ‎Sumgait i Mehdi Huseynzades namn. Dessutom finns en staty av honom i Slovenien där han ‎stupade.‎

Silvio Corbari var också ledare till en italiensk partisangrupp år 1943 och slogs mot tyska ‎armén och italienska fascister. Sommaren 1944 blev hans grupp förrådd av en infiltratör. Efter ‎en svår strid greps Corbari och hans älskarinna Iris Versari och flera andra partisaner, och ‎fascister hängde de i torget i staden Froli.‎

Förutom biofilmen Corbari har flera böcker och biografier om honom och hans grupp ‎publicerats i Italien.‎
‎-------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Om Nariman Narimanov: https://en.wikipedia.org/wiki/Nariman_Narimanov
2- Hadjibaba Huseynovs sång: https://youtu.be/PWKfwrUDdf0
3- Om Mehdi Hussein-zade: https://en.wikipedia.org/wiki/Mehdi_Huseynzade
‎4- Hela romanen ”På fjärran stränder” på ryska: http://publ.lib.ru/ARCHIVES/K/KASUMOV_Imran,_SEIDBEYLI_Gasan/_Kasumov_I.,_Seidbeyli_G..html
‎5- Om filmen ”På fjärran stränder” på azerbajdzjanska: ‎https://az.wikipedia.org/w/index.php?title=Uzaq_sahill%C9%99rd%C9%99_(film,_1958)&oldid=1389427
‎6- Själva filmen i sin helhet på azerbajdzjanska: https://youtu.be/zXDobgrMdqo
7- Nyheten om Mehdi Hussein-zades staty i Slovenien: ‎http://www.today.az/news/society/40184.html
‎8- Om Silvio Corbari: https://it.wikipedia.org/wiki/Silvio_Corbari
‎9- Om filmen Corbari: https://www.imdb.com/title/tt0167085

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

06 April 2020

Tjära i honung - 9

ترجمه‌ی سوئدی بخش نهم از «قطران در عسل»:

Den militära personbilen körde mot Khorasan-torget. I den tunga trafiken och bakom ett rött ‎ljus hoppade Abolfazl ner från flaket och sprang i väg. Jasså! Detta var ju också ett annat sätt ‎att fördröja resan till Chehel-Dokhtar. Jag kittlades också av tanken att göra det men jag ‎hade mindre och mindre band kvar till Teheran nu. Mina alla vänner och klasskamrater från ‎högskolan hade fortsatt livet, en del hade skaffat familj, och andra hade spridits åt alla håll. ‎Nyfikenheten om vad som väntade mig var starkare än banden till Teheran. Jag hade inte ens ‎någon nära och kära kvar i Teheran som jag kunde ringa och berätta om min flytt. Därför ‎föredrog jag att följa sergeanten. Han köpte bussbiljetter åt oss på en bussterminal i Khavaran ‎avenyn. Vi satte oss i bussen på kvällen och gav oss i väg.‎

Bussen körde i mörkret och vi hade inte möjligheten att roa oss med att titta på naturen. Jag ‎hade åkt denna väg två gånger tidigare med vänner till Semnan och Shahmirzad och därifrån ‎hade vi vandrat vidare i fyra dagar genom berg och skog till Behshahr. En annan gång i ‎Nowruz 1354 (mars 1975) hade jag åkt denna väg tillsammans med en stor grupp i högskolans ‎buss för en tvåveckors ”vetenskaplig expedition” till Afghanistan och Pakistan.‎

Vi kom fram till Shahroud mitt i natten. Sergeanten lät oss sitta i ett kafé och sa att han inte ‎kunde ta oss till garnisonen så sent på natten och lämna över, och vi måste fördriva tiden i kaféet ‎tills på morgonen. Kaféet låg bredvid ett garage som hette Moghaddam och som var stadens ‎enda bussterminal. Detta garage låg i stadens huvudgata och mitt i staden. Ena ändan av gatan ‎var början på vägen till staden Damghan, och andra ändan gick till garnisonen Chehel-Dokhtar ‎och vidare till städerna Shah-pasand, Gonbad-e-Kavous, och Gorgan.‎

Sergeanten försvann efter någon timme och visade inte sig förrän på morgonen. Våra bekanta ‎sa senare att sergeanten borde ha tagit oss dit med snabbtåg, han borde ha köpt middag åt oss, ‎och han borde ha skaffat sovplats på vandrarhem för oss. Han hade därmed tagit alla pengarna ‎själv och dessutom pengarna som var avsedda för As’ad som blev kvar i garnisonen i Teheran ‎och Abolfazl som hoppade ner från flaket. Kvittona kunde han förfalska hur lätt som helst. Vi ‎tre satt där till morgonen och fyllde magen med te och cigarettrök. Vi kände inte varandra så ‎mycket, och i den situationen var var och en insjunken i sin egen sorg och tänkte på sitt eget ‎öde, och därför hade vi inte mycket att prata om med varandra. Vi frågade kaféföreståndaren ‎lite om Shahroud och Chehel-Dokhtar, och sedan var det bara te, cigarettrök, och tupplur vid ‎kafébord.‎

I gryningen den 22 februari 1978 vinkade sergeanten till garnisonens servicebuss i Shahrouds ‎centrala torg, och vi steg upp på bussen. En senior officer som satt i första raden skällde ut ‎sergeanten för att han inte hade kört oss till garnisonen med betalt färdmedel, och sergeanten ‎var bara tyst. De pengarna hamnade också i hans ficka. Efter tre kvarts bussresa kunde jag se ‎vakttornen och taggtrådarna runt garnisonen i halvmörkret. Tanken gick till scener ur filmer ‎om nazitysklands fångläger som Colditz.‎

Bussen släppte oss vid vaktposteringen i huvudentrén som kallades för ”nordfronten” och ‎fortsatte sin färd in i garnisonen. Det var mycket kallt. Ett tjockt och kristallklart lager av is ‎täckte marken. En isande vind blåste bakifrån, från de nordiska höga bergen. Horisonten var ‎röd i vänstra sidan och solen var på väg att gå upp. Här fanns inte berget Mehrchal men ‎gryningsutsikten var kanske vackrare än vad jag brukade se i Farah-abad. Hundra meter bort ‎och mittemot oss började garnisonens envåningskontorsbyggnader som var av sten, och jag ‎kunde inte se var byggnaderna tog slut. Men längre bort söderut var horisonten öppen och det ‎märktes att någonstans där borta började den stora och ödsliga öknen i centrala Iran, Dasht-e-‎kavir.‎

Huvudet virrade efter nattens sömnlöshet. Jag hade inte ätit middag och frukost, för att inte ‎hade så mycket pengar i fickan. Abdullah hade det inte bättre. Länge därefter, minst i 21 ‎månader som var kvar av min värnplikt, skulle jag inte ha mer pengar än en menig soldats ‎futtiga lön. Värnpliktiga officerare fick cirka 1500 tuman i månaden på den tiden (1500 ‎kronor, enligt den tidens valutakurs). Men vi soldater skulle få bara 133 ryals (1 krona och 33 ‎ören) i månaden, som räckte bara för tre paket cigaretter, och vi skulle äta garnisonens ‎matranson.‎

Vår sergeant satt i vaktrummet och vi tre stod utanför och darrade i kylan. Det verkade som ‎att vi skulle stå där tills morgonflaggningen var slut, och sedan skulle man bestämma om oss. ‎Någon timme senare kom vakthavande befäl, skrev under de papper som sergeanten hade med ‎sig och tog oss med till staben för garnisonens första kolonn som sysslade med organisatoriska ‎frågor. Det skrevs och utbyttes en del papper där också, och sedan tog sergeanten oss med för ‎att lämna över till respektive kompani. Alla tre hamnade vi i andra bataljonen.‎

Sergeant Ahmadi som var femte kompaniets kamrer tog emot mig. Det var som skrivet i mitt ‎öde att jag skulle tillhöra den femte kompaniet av andra bataljonen överallt! Sergeant Ahmadi ‎visade kompaniets sovsal och sa att jag kunde lämna mina saker under någon säng tillfälligt, ‎och försvann. Jag gick in i ett av stenbyggda sovsalarna. Det var en sal på 15 gånger 15 ‎meter stor full med trevåningssängar. Det fanns ingen där. Jag tryckte min officersväska och ‎soldatsäck under första sängen och kom ut. Soldaterna hade tagits till övningar ute ‎någonstans, verkade som, och det syntes ingen runt kompaniets byggnader.‎

Här var ett utbildningsgarnison. Var fjärde månad tog man hit, och även till många andra ‎garnisoner, nya grupper av värnpliktiga soldater från olika städer och byar runtom i landet, ‎utbildade dem i fyra månader, och sedan delade dem bland totalförsvarets olika garnisoner.‎

Jag gick runt lite och tittade och försökte att minnas sovsalens plats bland alla enformiga ‎byggnader. Abdullah kom mot mig och samtidigt höll han på med att stoppa högra sidan av ‎sin mustasch i munnen med sina fingrar och bet i den. Vi promenerade lite tillsammans och ‎stod vid någon mur i bleka solen, utan att växla ett enda ord. Det kurrade i magen, jag var ‎hungrig och cigarettröken, i stället för att blockera hungern, gjorde att jag mådde illa.‎

Det var lunchtid till slut. Kompaniet återvände från övningar, och soldaterna kastade sig in i ‎sovsalar med buller och bång. Några minuter senare kom de ut var med en aluminiumskål i ‎handen. Vi kom överens med Abdullah om att vi följer soldaterna i vårt eget kompani, får mat, ‎och återvänder till samma plats och äter tillsammans.‎

Jag hämtade en djup melamintallrik och bestick ur min officersväska och följde skålutrustade ‎soldaterna. Alla var på väg mot en torr, stenig, och bred flodbädd som gick genom garnisonen. ‎Bredden på denna torra bädd var kanske över 50 meter i vissa ställen. Långt inne i steniga ‎bädden och bredvid en rinnande bäck stod olika kompaniernas matdelare bredvid stora kittel. ‎Soldaterna stod i kö i var sitt kompani och fick mat. Jag ställde mig i femte kompaniets kö. De ‎enkla, analfabetsoldaterna tittade häpna och med öppna munnar på mig som om de hade sett ‎en utomjording. Det var berättigat! Med den välstrykta officersuniformen, röda banden vid ‎byxbenen, dekorationen vid skjortärmarna och kepsen, liknade jag inte deras egna officerare ‎ens. Jag var ett mycket opassande element i deras kö, men jag var hungrig!‎

Jag stod ut med tyngden av alla dessa blickar och rörliga frågetecknen och kom fram till kitteln ‎till slut. Jag räckte fram handen med tallriken. Matdelaren tittade upp så fort han såg tallriken, ‎förstelnade en stund, med stora ögon ögnade mig från topp till tå, öppnade och stängde ‎munnen som en fisk några gånger och försökte säga någonting men fick inget ljud ut ur munnen, ‎vände hjälplöst och frågande tittade på kompaniets äldre ”gamla” soldat, men soldaten, Anne-‎Morad Gharavi, som om visste vad det hela handlade om, var till ingen hjälp och tittade bort. ‎Matdelaren kunde inte göra någonting annat än att göra sitt jobb: han hällde en spade ris i min ‎tallrik, och en annan matdelare som stod bredvid honom och inte var mindre häpen, följde ‎honom automatiskt och tog en skopa zucchiniköttgryta ur en kittel där en decimeter fett flöt ‎över grytan, och hällde ovanpå riset i min tallrik. Det kändes att jag höll på att smälta och bli ‎mindre och mindre under tyngden av dessa två och alla andra soldaternas blickar, men hur ‎svårt än det var och innan jag smälte till noll, tog jag mig till mötesplatsen med Abdullah. Jag ‎hade inte hunnit svälja den första biten då även Abdullah kom. Vi satt på huk sida vid sida ‎vid muren och under vintersolen, lade tallrikarna på marken, och åt i tystnad.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

30 March 2020

Tjära i honung - 8

Hennes vackra ögon med turkmeniskt drag och de där fylliga läpparna som låg så mjukt på ‎varandra, hade stulit mitt hjärta. Hon hade kommit in i högskolan två år efter mig. Jag ‎övervakade henne och väntade på ett lämpligt tillfälle för att börja prata med henne. Men ‎något sådant tillfälle förekom väldigt sällan mellan äldre och yngre studenter. Tills en dag då ‎hon satt med några av sina tjejkompisar runt ett stort bord på högskolans centrala bibliotek, ‎och jag hade gått och satt mig vid samma bord.‎

Jag visste inte vad jag skulle göra och hur jag skulle sätta i gång ett samtal. De höll på och ‎småpratade tyst, och skrev labbrapport. Jag hade öppnat en pärm och en bok framför mig och ‎låtsades om att göra läxor men hela min uppmärksamhet var riktad mot henne. Jag tittade på ‎henne ur ögonvrån, lyssnade på henne och njöt av hennes skönhet och hennes mjuka och ‎ljuvliga röst.‎

‎ Jag hade inte hunnit hitta på något innan de hade rest sig och gått. Men en bok hade blivit ‎kvar på bordet. Vad bra! Var det hennes? Hade hon anat någonting av hur jag tittade på ‎henne? Hade hon lämnat boken avsiktligt för att komma tillbaka ensam och ge mig en chans ‎för att prata med henne? Skulle jag ta boken och springa efter henne? Nej! Det var bäst att ‎sitta och vänta på att hon skulle kanske komma tillbaka. Men det hade gått någon timme och ‎ingen hade kommit efter boken. Till slut hade jag tagit boken med mig och gått.‎

Det hade tagit två dagar tills jag hade kunnat fånga henne ensam i närheten av elektrotekniska ‎departementet, hade gått fram, tagit fram boken och sagt:‎

‎- Ursäkta, ni glömde denna bok på biblioteket i förrgår...‎
Hon hade tittat än på mig och än på boken, och hade sagt med sitt mjuka röst:‎
‎- Men den var inte min...‎

Det var först då jag hade kommit på att jag inte hade räknat ut olika möjliga svar och ‎situationer som kunde förekomma. Jag var och är inte en snabbtungad och "vass" person i ‎sådana situationer. Hade blivit nervös och sagt:‎

‎- Men..., ni satt där..., sen när ni gick så... boken blev kvar...‎
En lätt rodnad hade satt färg på hennes vackra ansikte, men hade insisterat:‎
‎- Men den var inte min bok... – och när jag inte hade hittat något annat ord och sänkt handen ‎med boken, hade hon vänt sig och försvunnit fort runt hörnan. Jag visste inte och vet ‎fortfarande inte hennes namn ens.‎

Det var andra gången som jag hade tagit initiativet och försökt att närma mig och prata med ‎en kvinna på högskolan, och misslyckats. Jag hade gått olyckligt och sorgsen, stängt mig in i ‎en trähytt som fanns i "musiksalen" där det fanns bandspelare, skivspelare, ljudanläggning och ‎LP-skivor med klassisk musik, och hade satt på mig stora hörlurar. Jag hade spelat in några ‎sekunder från "Spådomen" ur baletten Carmen av Rodion Shchedrin (Bizet) från skivan till ‎bandet, och sedan spelat den med mycket lägre hastighet från bandet och lyssnat. Dessa få ‎sekunder, när de spelades upp med låg hastighet, lät som en jättelik lavin, som om ett berg ‎rasade, som om världens alla berg rasade, och jag hade låtit denna ras slå i mina öron och i mitt ‎huvud i högt ljud, gång på gång. Sedan hade jag suttit och lyssnat på Toreador och Carmen ur ‎samma balett inte en gång eller två gånger, utan sextio eller sjuttio gånger i sträck.‎

Jag hade suttit där, med hörlurar, med händerna under hakan och armbågarna på knän, stirrat ‎på golvet, och glömt hela världen utom min egen lilla sorg. Varje gång när dessa fem minuter med ‎musik tog slut hade jag lyft på nålen från skivan och lagt den tillbaka i spårets början, igen och ‎igen, och igen, och hade lyssnat. Huvudet hade blivit helt svullet, proppfullt och snurrigt. Hade ‎fortsatt att stirra på golvet så plötsligt hade nosen av ett djur uppenbarat sig bredvid mitt ‎ansikte och jag hade hoppat upp: Det var en hund, högskolans vakthund. Det var nattvakter ‎som gick runt med hunden före midnatt och kontrollerade så att ingen skulle finnas kvar i ‎byggnaderna. De hade kommit in i hytten och ropat på mig men jag hade inte hört.‎

Det var inte första gången vakterna kastade mig ut ur högskolan sent på natten. Jag hade ‎stängt av alla apparater, låst dörren till hytten, och följt dem till södra porten av högskolan, ‎och de hade stängt porten bakom mig. Öronen var fortfarande fulla av så mycket högljudda ‎musik och huvudet var tungt av buller. Det var nära tolv timmar som jag inte hade ätit eller ‎druckit någonting. Hade tagit Noorzad allén från Eisenhower avenyn norrut för att komma ‎till studenthemmet i Zanjan-gatan.‎

Boende i studenthemmet kallade denna allé för Apacheland, tagen ur namnet av amerikanska ‎urbefolkningsgrupper som på den tiden sågs ofta i västernfilmer. Det var en slumkvarter fullt ‎med kåkar längs hela allén där fördrivna, hungriga, hemlösa trashankar; familjer, kvinnor, män, ‎och barn bodde som hade förlorat allt vad de hade tack vare Shahens "Vita revolution" och ‎industrialiseringen av jordbruket i Azerbajdzjan och tagit sig hit. De flesta just här kom från ‎byar runt staden Zanjan. Detta var en opassande skamfläck längs den fina och moderna ‎Eisenhower (nuförtiden Azadi) avenyn, i den väg där Shahen och hans utländska gäster ‎brukade köras från flygplatsen till palatsen eller tillbaka, samme Shah som skröt med att han ‎hade fört Iran till "tröskeln av stora civilisationen".‎

Jag hade gått famlande i alléns mörker och plötsligt hört någonting från en mörk hög vid en ‎kort kartongvägg. Det var en sjuklig och febrig röst av ett barn som sa lågmält på ‎azerbajdzjanska:‎

‎- Mamma jag är hungrig... kan inte somna...‎
Och lika krasslig men moderlig röst som svarade tröstande:‎
‎- Sov min lilla, sov mitt barn! Det finns ingen mat.‎
Och dottern: - Jag är så hungrig så jag inte kan somna...‎
‎- Sov min dotter, sov...‎

Dånet av rasande berg från "Spådomen" ekade i mitt huvud. Nu var det hela tillvaron och ‎tiden som rasade. Jorden rasade under mina fötter. Vad var det jag såg? Vad var det jag ‎hörde? De tiggde inte. De var hungriga och sjuka. Men jag hade ingenting att ge dem, fast ‎Mohammad som delade rum med mig på studenthemmet, han som greps tillsammans med mig ‎och satt med mig i fängelset, brukade upprepa att "Lenin har sagt att om du hjälper en fattig ‎med en slant, så har du försenat revolutionen med tio år". Nu skulle jag själv gå i säng hungrig. ‎Men det var en stor skillnad mellan min och dessa människors världar. Och jag hade gått och ‎deppad i timmar bara för att hade blivit nekad av en tjej, ovetande om nakna och bittra verkligheten ‎några hundra meter bort. Skäms på mig!‎

Hjärtat gjorde så ont. Jag var ärg på världens alla orättvisor. I stället för den kärleksfulla men ‎sorgsna dansen av Toreador och Carmen upprepades nu bitar av H. E. Sayehs dikt i mitt ‎huvud: "Det är för sent Galia! Viska inte sagor om kärlek i mina öron!... Karavanen har gett ‎sig i väg..., det är för sent..., I dessa tider då många sover hungrigt, finns inget tillfälle för ‎kärlek och saga, viska inte sagor om förälskelse..., Det är för sent..., Det är för tidigt..., En dag ‎kommer jag tillbaka..."‎

Jag vet inte hur jag tog mig till studenthemmet. Jag hade bara två LP-skivor i hela världen och ‎Baba, en bekant student, ett år äldre, som också bodde på studenthemmet, hade tjatat på mig ‎att "musiken i dessa skivor är lyx", "denna musik är borgarklassens", "detta är borgarklassens ‎kultur". En av skivorna var verk av Fausto Papetti som han själv spelade med altsax, och den ‎andra var lugna stycken spelad av Franck Pourcels stora orkester. Att äga ett sådant där lyx så ‎nära som några hundra meter från människor som sov hungrigt, var genant. Så fort jag kom in i ‎rummet gick jag raka vägen till mitt skåp, drog ut dessa skivor, och framför rumskamraterna ‎som var vakna och gjorde sina läxor, slog jag skivorna till knäet, krossade dem, och medan jag bet ‎tänderna hårt mot varandra, mumlade "denna musik är borgarnas"! Rumskamraterna tittade ‎storögd och flinade.‎

Dagen därefter när Baba hörde vad jag hade gjort, tog han ett djupt bloss på sin cigarrett, ‎drog in röken högljudd genom tänderna, och sa: "Detta i sig är också ett småborgerligt ‎beteende"!‎
‎__________________________________‎
Länkar i detta avsnitt:‎
‎1- Toreador och Carmen: här
‎2- Smakprov från Fausto Papetti: https://youtu.be/klMY0gpEMXI
‎3- Smakprov från Franck Pourcel: https://youtu.be/9tP8b0pLhwc

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

24 March 2020

Tjära i honung - 7

För att ge sken av att jag var lugn och inte var skrämd av någonting, skämtade jag med ‎soldaten som visade mig in i cellen:‎

‎- Nämen, var finns TV:n då?‎
Soldaten svarade renhjärtat:‎
‎- Finns ingen TV!‎

Visst skulle det inte finnas TV i den fruktade SAVAK:s celler. Men vad jag inte visste var att ‎vakterna där var enkla soldater från landets småbyar som kanske inte hade sett ens TV, inte ‎hade gått i skolan ens, och inte hade någon funktion där utom just att bevaka. Han hade inte ‎hunnit stänga celldörren innan jag kallades in till förhör. Någon förband mina ögon med ett ‎tygbit, guidade genom plåtdörrar, tog mig uppför trappor, förde in i ett rum, och öppnade ‎mina ögon. Det var ett litet rum. Bakom ett bord vid fönstret satt en tjock och stor man, och ‎bakom ett annat bord i ett hörn satt en smal och ålderdomlig man. Senare fick jag veta att den ‎första hette Khodayari och den andra hette Zamani.‎

Khodayari sa, so fort han såg mig:‎

‎- Ååå, vad trevligt! Herr Shiva…! Varsågod! Kom…! Vi väntade på er. Kom och sätt er här ‎bredvid mig själv! Här…, så ja…! Välkommen! Men vad har hänt? Varför ni då? Vad har ni ‎gjort så att de har tagit er hit på detta vis?‎

Jag svarade: - Jag har inte gjort någonting. Vet inte varför de har tagit mig hit.‎

Egentligen visste jag inte varför de hade gripit mig, vad de visste om mig, eller vad de ville ha ‎mig. I morse gick jag tillsammans med rumskamraten Mohammad från studenthemmet till ‎högskolan. Vi hade tentamen båda två. Vi hade just passerat genom det torra vattendraget på ‎vägen och sedan genom en flock getter som höll på och ”bet” bland papper och tidningar och ‎andra spill, och hade just vänt in i gränden bakom högskolan då en Peykan blockerade vår ‎väg, dörrarna öppnades, och SAVAK:s agenter tog oss in i bilen. De tog och tittade på våra ‎student-ID, sa att vi måste följa för att svara till några ”enkla” frågor och ”det var säkert ‎något missförstånd”, och att vi kommer att återvända mycket fort! De förband våra ögon med ‎oljiga trasor som tillhörde bilen, och körde fort genom gatorna. Var det bara av en slump och ‎utan att känna oss, och vi var bara enkla byten? Ville de gripa Mohammad som var tre år äldre ‎än mig och lite mer aktiv här och var, och det inte gick att gripa honom och låta mig gå? Var ‎det för att för nära en månad sedan hade jag lurat dem och den natten då SAVAK och ‎kravallpolisen hade razzia mot studenthemmet, hade visat dem ”fel” böcker? Var det texter ‎som jag hade stencilerat och distribuerat bredvid texten av operan Koroghlu? Eller för vilken ‎annan anledning?‎

‎- Jaså! Ni har inte gjort någonting? Varför har de tagit er hit då? Vilka elaka människor finns ‎nuförtiden!‎

Telefonen på hans bord ringde och han tog luren:‎

‎- Ja…, aha…, just det. Är det så? Då kan ni ta honom in i operationssalen, gör köttfärs av ‎honom med spö och sen kasta honom i den där hålan tills han blir pigg och öppnar munnen…, ‎ja, just så! – och lade på luren. Han sträckte ena handen och lade den på vänstra sidan av min ‎bröstkorg, och sa:‎

‎- Jaha, du sa att du inte hade gjort någonting, va? Å, herren är vältränad också! Men varför ‎bultar hjärtat som en fången duva då?‎

Jag sa stridslysten: - Men hjärtat på vem som helst kan ju bulta om man blir tagen på gatan på ‎detta vis och förd hit.‎

Plötsligt kände jag ett hårt slag i ansiktet och det blixtrade i ögat. Jag tappade fattningen. Det ‎ringde i örat.‎

‎- Din jävla hallick som säljer din syster som hora, håller du nu tal för mig som en kanariefågel? ‎Att du inte har gjort någonting, va? Jag ska visa dig alldeles strax. Du! Kalla in Asghar!‎

Zamani spelade rollen som om han kände sympati för mig. Han tittade på mig omsorgsfull och ‎skakade på huvudet medlidande. Det brann i kinden. Efter en stund kom in en ung ‎förhörsledare som tydligen hette Asghar och satte sig på en fåtölj ett par steg bort. Han kisade ‎i mig som rå material för sitt arbete och försökte uppskatta materialets art och arbetets ‎svårighetsgrad, och jag, vet inte varför, kanske för att dölja min ångest, svepte honom med en ‎mycket nedvärderande min uppifrån ner och nerifrån upp och insisterade att han skulle förstå ‎denna mening i min blick.‎

Zamani höll på och skakade på huvudet fortfarande och Khodayari höll på och beordrade ‎tortyr på telefonen. Jag hade hört och läst vissa saker om SAVAK:s metoder och gissade att ‎en hel del av allt detta var teater för att skrämma mig, och jag försökte att inte bli vettskrämd.‎

Khodayari lade ner luren och lämnade mig till Asghar. Asghar tog mig med till ett annat rum ‎mittemot det förra. Här fanns också två bord med några stolar men rummet var tomt. Asghar ‎visade en stol och började prata med en mild ton:‎

‎- Hörrudu…! Du har säkert hört talas om vilka metoder vi har här för att få folk att börja ‎prata. Men jag är inte av den typen av förhörsledare. Jag har inte lärt mig slå och så. Jag ‎hanterar folk med respekt. Då är det bäst för dig att börja berätta allt och slippa allt ‎obehagliga. Annars lämnar de dig till någon annan och då även om du är en elefant så kommer ‎de att skära av ditt horn och få dig att börja prata. Nå, vad säger du?‎

Det var inget läge för ironi annars skulle jag säga att elefant har ju inget horn, men sa i ‎stället: - Jag har ingen aning om vad jag ska prata om och vad jag ska säga.‎

‎- Hör nu här…! Låt bli att spela hjälte och lämna åt sidan sånt tjafs. Det har inte funnits någon ‎hittills som har kommit hit och inte har öppnat munnen. Det var många som kom och spelade ‎tufft och sa hela tiden att de inte vet och att de inte vill säga och så vidare. Men när de fick ‎smaka på vissa av våra metoder så började alla sjunga som kanariefågel och berättade allt. Jag ‎tar fram nu ett förhörsprotokoll, skriver frågor, och du skriver svar.‎

Jag hoppades på att en sådan frågor och svar kunde hjälpa mig att förstå vad de vill ha, och ‎protesterade inte. Han tog fram protokollmall, lade kopieringspapper under, fyllde i tabellen i ‎sidhuvudet, skrev dagens datum: den 28 juni 1972, och skrev sedan:‎

F: Presentera er. – och skrev S: i nästa rad, lämnade pennan, och vände pappret mot mig. Jag ‎skrev mitt namn och andra identitetsdata. Han läste den, och skrev:‎

F: Beskriv i detaljer all inblandning som ni har haft i vilken aktivitet som helst mot ‎statsapparaten och landets säkerhet – och skrev S: i nästa rad och vände pappret mot mig igen. ‎Jag skrev: Jag har aldrig varit med i någon aktivitet som har varit mot statsapparaten eller mot ‎landets säkerhet.‎

En annan förhörsledare kom in. Han var smal och hade en stor blond mustasch. Jag fick lära ‎mig senare att han hette Parvaresh. Han satte sig bakom det andra bordet och log mot mig. ‎Asghar skrev:‎

F: Ni är anklagad för att ha agerat mot landets säkerhet. Vad säger ni om detta?‎
Jag skrev: S: Som jag skrev här ovan så har jag aldrig agerat mot landets säkerhet.‎

Asghar läste och sedan rev pappret mycket irriterad, slängde den i korgen under bordet, och ‎reste sig. Parvaresh sa:‎

‎- Nämen…! Vad hände? Jag trodde att han har tänkt efter och håller på och hänger med.‎

Asghar sa: - Nejdå! Han är inte värt försöket – och lämnade rummet. Parvaresh sa:‎

‎- Ajaj, ajaj, det var inte alls klokt av dig att göra honom besviken. Han är en bra förhörsledare. ‎Jag vill dig väl, annars vad har jag med saken att gör?. Det är bäst för dig att gå med på vad ‎han säger, annars hamnar du där det inte finns någon återvändo. Du måste vara rädd om dig. ‎Och förresten, varför blandar ni er i sådana saker? Är det inte synd att en sådan vältränad och ‎attraktiv kropp ruttna i fängelse? Du har ju allt, väl. Ta och ragga upp tjejer, njut av tillvaron, ‎drick din vodka, gå på bio. Varför söker du problem? Tänk bara lite: är det bäst att sitta i ‎fängelse, eller om du låg med en tjej just nu? Va? Vad tjänar det till om du sitter kvar här och ‎kommer efter i lektioner, tentan, och i livet? Vad ska det tjäna till? Vem tjänar på det? Men ‎om du i stället är med och berättar allt, då har du befriat dig själv. Då återvänder du till ditt ‎liv. Jag vill bara din bästa…‎

Dörren som var bakom mig öppnades och en grov röst frågade: - Vem? Var är han?... Är det ‎han? – och jag hade inte hunnit vända mig så plötsligt kände jag ett hårt slag i nacken. Det var ‎oväntat och jag blev överraskad och överrumplad. Vände huvudet och tittade. Det var en man ‎med stor kropp och rund mage, och ett litet huvud. Han sa:‎

‎- Res dig din jävla horunge! Jag ska låta knulla din syster!‎
Jag reste mig. Det tyngde i huvudet.‎
‎- Sätt dig!‎
Jag satte mig, och tänkte "ville han mäta min längd?"‎
‎- Ser du mig? Jag kallas för doktor Manuchehri. Har du inte hört talas om mig? Era största ‎bossar har inte kunnat motstå mig. Jag har öppnat varenda ens munnar och de började kvittra ‎som kanariefåglar. Nu vill du, din lilla skit, att jag ger dig lite massage? Ack jag längtar efter ‎att göra en rejäl mos av dig – och slog en kraftig spark mot mitt bröst. Stolen ramlade bakåt. ‎Jag föll med stolen och slog huvudet i golvet. Jag ville resa mig, men hittade inte från vilket ‎håll och hur jag skulle resa upp. Jag hade tappat andan och höll på att kvävas. Allt roterade i ‎huvudet och ett pip ekade i skallen. Hur svårt än det var så fick jag lite luft i lungorna, vände ‎ett halvt varv och satte mig på golvet. Kunde se bara dörren och väggen framför mig. ‎Parvareshs röst hördes från långt borta och ekade som om i en tom sal:‎

‎- Nej, kära doktor, besvära dig inte! Låt honom vara! Jag har pratat med honom. Han är en ‎god pojke och lovar att samarbeta. Sånt behövs inte. Han kommer att skriva allt.‎

Manuchehri puttade min överkropp med ena benet och tvingade mig att ligga, lade ena ‎skosulan på mitt nacke och tryckte mitt ansikte mot golvet:‎

‎- Du ser? Jag kan mosa dig under foten som en kackerlacka. Våga nu säga att det inte var du, ‎att du inte vet, och sånt tjafs! Hajar du?‎

Parvaresh sa: - Ja, ja, han förstår! Han är en duktig kille, doktorn! Han är inte som de andra. ‎Lämna honom till mig bara.‎

Manuchehri gick och stängde dörren. Parvaresh sa att jag skulle resa mig och sitta på stolen. ‎Jag var fortfarande omtumlad. Bröstkorgen gjorde ont och skosulans spår på nacken brann. ‎Jag flyttade stolen närmare Parvareshs bord och satte mig. Parvaresh sa:‎

‎- Där ser du det! Detta var bara ett litet smakprov av vad man kan göra med en här. Om du ‎inte samarbetar och inte säger allt, så lämnas du till doktorn eller ännu värre personer. Är du ‎beredd att prata nu?‎

Jag ville säga något men hostan förhindrade mig. Efter lite hostande, sa jag andfådd:‎

‎- Men vad är det jag ska berätta? Jag har ju inte gjort något.‎
‎- Nämen, tänker du börja nu igen? Menar du att du inte var med i demonstrationen ens?‎

Jag tänkte ”kan de ha något bevis?”, och sa:‎

‎- Vilken demonstration? Jag har aldrig ens tittat på en demonstration på högskolan.‎
‎- Min kära, var så säker att vi vet allt. Och vi pratar aldrig utan papper och bevis. Att vi frågar ‎dig är för att se hur välvillig du är, och om du vill medverka eller inte. Vi tror att det var ‎kanske någon som lurade dig och tog dig med i demonstrationen, och vill veta vilka det var ‎som lurade dig. Nu har jag hjälpt dig så mycket som jag kan. Du får sitta nu och fundera och ‎se hur du vill bestämma. Jag lämnar dig ensam en stund så att du kan tänka ostörd. Men kom ‎ihåg vad jag sa om din bästa.‎

Parvaresh lämnade rummet och jag blev ensam.‎

Från en transistorradio som stod på Asghars bord hördes i låg volym Shirley Basseys röst som ‎sjöng Goldfinger. Denna bondfilm visades på Teherans biografer sedan länge tillbaka men jag ‎hade inte hunnit se den än, därför att oftast inte hade några pengar för sådana nöjen. Jag hade ‎inte sett några bondfilmer alls dittills. Så länge jag var hos föräldrarna i Ardebil så fick jag inte ‎ta ett enda steg bortom vägen till gymnasiet och tillbaka. Biobesök och liknande var möjlig ‎endast i familjens sällskap och mindre än en gång om året. TV hade inte kommit till vår stad ‎än. Från sista året i mellanstadiet var jag kär i Soheyla, skådespelerskan i iranska filmer, och ‎hade samlat många av hennes bilder i ett tjockt album. Dessa hade jag klippt ur tidningar och ‎tidskrifter. Men jag hade inte sett en enda film där hon spelade. Jag brukade titta på ‎bioannonserna i tidningar på filmer som visades i Teheran och fantisera om filmernas innehåll ‎och skådespelare. Så sent som för ett par tre år sedan hade jag byggt en trälåda däri jag ‎förvarade mina saker, och på lådan hade jag skrivit med stora bokstäver namnet på en ‎västernfilm (Jagad) vars affisch jag hade sett i tidningen och där Richard Widmark hade ‎huvudrollen. I affischen, med bilder ur filmen, hade man stavat Wagon felaktigt Wargon. Jag ‎hade inte förstått att det var felstavat, hade fantiserat om just The Last Wargon och hade ‎skrivit filmens namn just med denna stavning på min kära låda. Detta var om mina biobesök! ‎Och ”ragga upp tjejer”? Så sent som för två år sedan hade min far sett mig och en klasskamrat ‎gå bakom två skoltjejer i tio meters avstånd och kanske hade hört att vi pratade om dem, och ‎senare hemma hade jag fått mycket stryk för att hade jagat tjejer. Och nu snackade denna ‎förhörsledare om biobesök, raggning av tjejer, och njutning av tillvaron.‎

Jag hade hört och tyckte om sången Goldfinger men kunde inte njuta av den i den situationen. ‎Tänkte att jag måste gå på bio och se filmen. Men hur? Först fick jag dra mig ut ur denna ‎situation.‎

‎***‎
Sex år senare, i februari 1978, under revolutionens demonstrationer, eld, rök, kravaller, och ‎beskjutningar, i en kort paus mellan två stormar, det stod en gul Ford Mach 1 parkerad på ‎breda hindret mitt i gatan mittemot biografen Capri (Bahman). Det fanns bara fyra eller fem ‎stycken av denna bilmodell i hela Teheran och varje gång de syntes på gatorna brukade de dra ‎all uppmärksamhet på sig. Detta exemplar hade kört lite för mycket in i stadens ‎medelklasskvarter, och varför hade den parkerats på det viset? Det var kanske tillåtet för ‎Mach 1 att parkera hur man vill?‎

Jag stod i Ordibehesht-gatans korsning mittemot biografen Capri. Jag vände mig mot 24:e ‎Esfand-torget, och plötsligt blev alla rörelser långsamma i hela tillvaron; allt suddades bort, ‎utom bilden av en kvinna: en lång kvinna i svart som kom mot mig i torgets sydöstra trottoar. ‎Hon hade svarta tajta byxor och blus, och en lång svart oknäppt skinnkappa på sig. Hennes ‎hår, hennes armar, och den där välklippta och välskräddade kappans nedre del svängde så ‎vackert i luften. Med sina långa och säkra steg galopperade hon in i mitt hjärtas gömmor som ‎en fullblodsturkmen. Det var gnistor från min tonårs kärlek som glimmade. Det där vackra ‎ansiktet…, åh, vad jag älskade det. De där berusande mandelögonen, den där turkmeniska lilla ‎bulnaden i ögonlocken, de där vackra läpparna som låg så mjukt på varandra, skulle jag ‎någonsin förväxla med någon annans? Det var Soheyla! Jag hade ingen aning om att hon var ‎så lång. Vad gjorde hon där, mitt i revolutionens kravaller? Hon passade inte alls in i den ‎scenen. Hon kom och tio steg bortom mig vände sig mot den gula Ford Mach 1, med samma ‎långa steg, gick tvärs gatan utan att ens titta på passerande bilar, satte sig bakom ratten, körde ‎bilen, flög i väg, och tog mitt hjärta och min hungriga blick för tusende gången med sig.‎


Hon såg inte mig. Hon tittade inte ens. Hon visste inte hur mycket jag älskade henne. Jag hade ‎förstelnat där jag stod. Vad dum jag var: Jag borde ha sprungit fram och knäböjt framför ‎henne; borde ha stulit hennes blick; borde ha rånat en kyss från de där vackra läpparna; borde ‎ha drunknat mig i vinglaset av de där berusande ögonen. Det var för sent nu och jag hade inte ‎kommit på någon av dessa under de där sekunderna. Jag hade viktigare saker att tänka på just ‎då: vi höll på och gjorde revolution…‎

Min kära Soheyla (Soraja Bakyassa)! Jag önskar dig glädje var än du befinner dig. Ditt hjärta ‎må vara varmt för att du värmde mitt hjärta i många år, och lev länge. Synd att av så många av ‎dina bilder som jag hade samlat har tidens stormar lämnat en enda kvar åt mig. Den andra ‎hittade jag på Internet.‎

‎[Ett tag efter publiceringen av denna text och efter en resa till Irland fick jag veta att Soheyla ‎bor där i Irland. Synd att jag inte visste före resan och därmed missade jag chansen att kanske ‎hitta och besöka henne där.]‎

‎---------------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Om filmen The Last Wagon (Jagad): https://www.imdb.com/title/tt0049434‎
‎2- Trailern till Goldfinger ink. Shirley Basseys sång: https://youtu.be/6D1nK7q2i8I

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏