ترجمهی سوئدی بخش بیستویکم «قطران در عسل»:
 |
| Vi slår de falska intensivarbetare - کارکنان ضربتی دروغین را میکوبیم |
Natjalnik kom, hans biträde kom, många andra kom och gick som jag aldrig hade träffat innan dess. De utfrågade Sasha, och den glada och alltid så skrattfärdiga Sasha skrattade inte nu, utan var allvarsam. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel. Hade jag förstört alla dessa nära ett tusen stycken små kugghjul? Hade jag skadat fräsmaskinen? Jag frågade Sasha några gånger viskande om vad som hände, men han som brukade avvisa alla problem med ett leende och handrörelsen som om han slog en tennisboll till golvet och ordet "pajdåt!" (пойдет = det går an, det löser sig), var nu sammanbiten och svarade tyst bara med "nitjevå!" (нечего = det är inget, det är lugnt) och visade därmed att han inte ville prata mer.
Vi, tolv stycken som arbetade med fräsningen och slipningen av kugghjul, var medlemmar av en arbetarbrigad. Det innebar att allt vad var och en tillverkade, likaså alla förstörda stycken räknades samman till hela brigaden. Sasha var ledaren för vår team. Han var medlem i kommunistiska partiet men stämde inte alls med den bild av "kommunist" som Glukhovitj hade målat upp för mig: han var arbetsam, flitig, och duktig; han behärskade arbetet bättre än alla andra, han var i rörelse hela tiden och slet mycket mer än alla medlemmarna i gruppen.
Parallellt med denna tysta uppståndelse, kunde jag se, att mina arbetskamrater samlades lite längre bort, pratade allvarsamt med varandra, och tittade på mig lite då och då. Men när jag gick mot dem så blev de tysta och gick åt var sitt håll. De samlade sig ibland runt Sasha och med aggressiva gester sa saker till honom. Allt tydde på att jag hade gjort en stor tabbe. Men vad? Jag hade utfört allt enligt vad Sasha hade lärt mig: hade mätt regelbundet, hade granskat skären ofta, hade kylartvålen påslagen hela tiden... Vad hade jag gjort för fel? Vad hade jag gjort för fel? Det var ingen som ville säga någonting.
När besöket av alla bossarna tog slut så lät Sasha mig förstå att den mängd kugghjul som jag hade fräst, var tre dagars jobb som jag hade utfört det hela på mindre än en skift, och därmed hade jag förstört för brigaden och sänkt styckpriset för det arbete som vår brigad fick betalt för avsevärt. Vilket fiasko hade jag åstadkommit! Jag hade ingen aning om att vi fick betalt för vårt jobb på det viset. Och jag kunde inte komma ihåg om Sasha hade sagt någonting om detta. Eller kanske han hade sagt och jag hade missat det i verkstadens öronbedövande buller, eller beroende på hans blandning och ryska och vitryska? Därtill hade han försvunnit någonstans i dag och hade inte kommit och inspekterat hur jag jobbar. Om det fanns mycket jobb att göra och utspridda på alla maskiner, då skulle jag jobba med nio maskiner, och då kanske hade jag inte hunnit med att jobba med just denna maskin, och då kanske skulle det ta längre tid att fräsa just dessa stycken. Men i dag hade jag bara denna maskin och hade stått vid den för att avsluta jobbet. Jag kunde inte stå sysslolös. Även när jag stod och väntade med att maskinen skulle utföra sitt jobb så rasade en hel värld med sorg och elände på mitt huvud. Vad skulle jag göra? Arbetskamraterna pratade och skämtade med varandra, skrattade och var glada. Men jag förstod ju inte riktigt deras språk och begrep mig ju inte på motiven av deras skämt. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Fyra stycken av mina sorgebröder på var sin vrå av denna stora verkstad, och fem till på andra verkstäder i fabriken, hade säkert var sina bekymmer. Därmed fick jag stanna vid denna maskin och hålla mig upptagen. Eller ville jag, kanske, göra en uppvisning och visa "se här hur bra jag kan jobba!" med en förhoppning om att de kanske skulle ge mig ett bättre arbete? Vad vet jag... Vad vet jag...
Jag hade utsatt Sasha för en besvärlig situation. Han hade lyckats med att förhala jobben och förlänga tiden för leveransen med diverse förevändningar och därmed hade hållit stycktariffen högt i brigadens vinning. Men nu när jag hade avslöjat att det gick att jobba fortare, så partiledarna och verkstadscheferna höll på och förhörde honom. Jag hade verkat mot brigadens och mot min egen förtjänst. Jag skämdes oerhörd och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag följde Sasha vart han än gick och upprepade en enda mening som jag hade hunnit lära mig för en sådan situation: "Jag visste inte... Jag visste inte...". Han stannade upp till sist, spottade på verkstadsgolvet, vände sig mot mig, och medan torkade sina oljiga händer med en trasa, sa: I helvette med dem! Vi får vänta och se hur det går – och skyndade vidare.
***
Några dagar senare hittade polisen svårt misshandlade och medvetslösa kroppen av en av oss iranier i mörkret nära hans arbetsplats och tog honom till sjukhuset. Vi fick höra om vad som hade hänt först när han vaknade och kunde prata: Hans arbetskamrater på en tegelfabrik hade dukat med vodka och tilltugg någonstans avsides och bortom natjalniks (chefs) syn och höll på och söp på arbetstiden. De hade bjudit in även vår kamrat men han hade vägrat hänga med. Han hade med stor stolthet slagit knytnäven i bröstet och hade skrutit genom att ropa högt: "Jag är kommunist! Jag är kommunist!". Han menade att han ville arbeta ärligt som en sann kommunist. Han hade gått och ensamt bränt så mycket tegel som skulle brännas i ett par skift och därmed hade lyckats med att sänka lönen per tegel för sig och för arbetskamraterna till obefintliga nivåer. Kamraterna hade kommit till honom några gånger och avrått honom av vad han höll på med och bett honom att låta bli men han hade vägrat. Därför hade de efter arbetspassen stått och väntat på honom i mörkret utanför tegelbruket, och hade misshandlat honom så mycket han kunde tåla.
