Från 16 års åldern var jag en trogen läsare av den månatliga populärvetenskapstidskriften Daneshmand. Posten till min avlägsna stad fungerade inte så bra och därför kunde jag inte prenumerera den. Jag räknade dagar för att månadsskiftet skulle komma och då brukade jag ta en omväg hem från skolan, vilket pappa hade förbjudit, för att titta i bokaffären Yavarian:s skyltfönster och se om det senaste numret av tidskriften fanns där. Jag var kanske en av de första som köpte tidskriften.
Med en darr av entusiasm i hjärtat brukade jag skynda mig hem med denna dyrbara skatt, gömde mig någonstans för att vara ostörd, och öppnade denna skattkistan: tidskriftens sidor var för mig dyrbarare än någon guldblad. Försiktigt, respektfullt, långsamt, som om att ha en helig bok i handen, bläddrade jag den, och med en enda ögonkast kunde jag svälja hela innehållet i varje sida.
Först av allt brukade jag söka mig till den del av tidskriften som skrev om elektroniska hobbyn. Jag hade en brinnande önskemål i hjärtat om att hitta någon krets, något schema på någon apparat som jag skulle kunna bygga med de få komponenter som jag hade i min fattiga låda: någon enkel sändare, en enkel radio, en enkel ljudförstärkare, en enkel ljuseffekt, en enkel... vad som helst, vad som helst som jag hade komponenter till, eller kunde hitta och köpa i avlägsna Ardebil, som jag kunde bygga, som skulle fungera...
Men synd...! Jag saknade alltid någon komponent, och det förekom alltid något som gjorde att vad än jag byggde enligt kretsar i denna tidskrift inte fungerade. Men ingen av dessa misslyckanden påverkade min kärlek till Daneshmand. Jag slukade vartenda ord som var tryckt i dess sidor, från första omslaget till den sista. Jag läste allt om och om igen under månaden och otåligt väntade och räknade dagar tills nästa nummer skulle komma. Jag band själv tidskriften i serier av sex nummer per band med min lilla kunskap i bindning, och de finns kanske fortfarande kvar någonstans. Men måste säga också att alla mekaniska apparater som de tipsade om och jag byggde, fungerade utmärkt, som magnetiska motorer eller ångturbiner.
En gång fanns schemat för en enkel teleskop i Daneshmand. Jag var så förtjust i och nyfiken på att se universums, rymdens, skönheter och underbara spektakel sedan länge tillbaka. För att bygga denna teleskop behövdes sådana linser och rör som jag inte kunde drömma ens om att kunna komma åt. Men i skolans fysik hade jag lärt mig helt nyligen att teleskopets förstoring är lika med objektivets (teleskopets) brännvidd dividerad med okularets brännvidd. Jag hade gjort lite beräkningar och fått fram att om jag köper en glasögonlins med styrkan 0.25 vars brännvidd blir därmed 4 meter, och tar en tjock lins med brännvidd på 2.5 centimeter från en trasig ficklampa, fäster dessa på var sin ändan av ett rör av svart papp, så kommer jag att få ett teleskop med en förstoring på 160 gånger, med vilket måste jag ju kunna se ända till alla varelserna på mars yta!
Glasögonmästaren på Pahlavigatan sålde, med stor tveksamhet, en enda lins med styrkan 0.25 till mig, mycket billigt. Resten av min veckopeng gick åt att köpa svart tunn pappkartong för att kunna tillverka en fyra meters långt rör. Två yngre bröder lekte runtomkring mig och otåligt och mycket nyfiket väntade på detta stora projektets produkt och resultat. I hela stora familjen av faders sida hade ryktet gått om vad jag tänkte åstadkomma: Shiva håller på att bygga ett teleskop! Allas blickar var riktade mot mig, och min blick brann i längtan efter att gräva i himlens djup.
Jag snickrade ihop en fyra meters lång rör och tejpade glasögonlinsen på ena ändan. Byggde också en halvmeters lite tunnare rör för att kunna föra det in i det långa röret, och tejpade det där tjocka linsen från ficklampan på ena ändan av det. Jag tänkte att detta korta rör kunde förflyttas fram och tillbaka inne i det långa röret för att justera skärpan på bilden. Nu var det bara att hänga detta "teleskop" med rep på ett av stora träden som vi hade på innergården. Jag lade även en pall bredvid teleskopet. Jag skulle ju sitta där i timmar och åskåda stjärnorna! Det var bara att vänta tills mörkret inträder och hoppas att det är molnfritt väder. Bröderna var mer otåliga än mig.
Det blev mörkt. Himlen var molnfri och stjärnorna glimrade. Med en enorm entusiasm och stort hopp satte jag mig bakom mitt teleskop och riktade det mot den starkast skinande stjärnan i stjärnbilden Orion... Idel svärta! Hur mycket jag än flyttade okularet fram och tillbaka, så hjälpte det inte. Ingenting, ingenting, absolut ingenting syntes. Bröderna hade tappat tålamodet och ville också titta och se; de ville också flyga ända ditt upp, men märkte att mina vingar hade gått sönder, att själv kan jag inte flyga, och ropar inte högt med glädjeyra. Jag riktade teleskopet även mot månen men kunde inte se någonting ens från den glänsande månen heller genom min skapelse. Jag gav upp efter några minuter, reste mig nedstämd, och berättade för bröderna att min teleskop inte fungerar. De lekte med det en kort stund, och sedan glömde de det och fortsatte med sina vanliga lek.
***
Min unga farbror, som hade stora förhoppningar om mina aktiviteter och "uppfinningar", döpte därefter en källarlokal där jag hade samlat en hel del gamla radioskrot med vakuumrör och gjort den till min verkstad, till "observatoriet", och detta namn förblev kvar på den där källaren, som inte existerar längre.
Med en darr av entusiasm i hjärtat brukade jag skynda mig hem med denna dyrbara skatt, gömde mig någonstans för att vara ostörd, och öppnade denna skattkistan: tidskriftens sidor var för mig dyrbarare än någon guldblad. Försiktigt, respektfullt, långsamt, som om att ha en helig bok i handen, bläddrade jag den, och med en enda ögonkast kunde jag svälja hela innehållet i varje sida.
Först av allt brukade jag söka mig till den del av tidskriften som skrev om elektroniska hobbyn. Jag hade en brinnande önskemål i hjärtat om att hitta någon krets, något schema på någon apparat som jag skulle kunna bygga med de få komponenter som jag hade i min fattiga låda: någon enkel sändare, en enkel radio, en enkel ljudförstärkare, en enkel ljuseffekt, en enkel... vad som helst, vad som helst som jag hade komponenter till, eller kunde hitta och köpa i avlägsna Ardebil, som jag kunde bygga, som skulle fungera...
Men synd...! Jag saknade alltid någon komponent, och det förekom alltid något som gjorde att vad än jag byggde enligt kretsar i denna tidskrift inte fungerade. Men ingen av dessa misslyckanden påverkade min kärlek till Daneshmand. Jag slukade vartenda ord som var tryckt i dess sidor, från första omslaget till den sista. Jag läste allt om och om igen under månaden och otåligt väntade och räknade dagar tills nästa nummer skulle komma. Jag band själv tidskriften i serier av sex nummer per band med min lilla kunskap i bindning, och de finns kanske fortfarande kvar någonstans. Men måste säga också att alla mekaniska apparater som de tipsade om och jag byggde, fungerade utmärkt, som magnetiska motorer eller ångturbiner.
En gång fanns schemat för en enkel teleskop i Daneshmand. Jag var så förtjust i och nyfiken på att se universums, rymdens, skönheter och underbara spektakel sedan länge tillbaka. För att bygga denna teleskop behövdes sådana linser och rör som jag inte kunde drömma ens om att kunna komma åt. Men i skolans fysik hade jag lärt mig helt nyligen att teleskopets förstoring är lika med objektivets (teleskopets) brännvidd dividerad med okularets brännvidd. Jag hade gjort lite beräkningar och fått fram att om jag köper en glasögonlins med styrkan 0.25 vars brännvidd blir därmed 4 meter, och tar en tjock lins med brännvidd på 2.5 centimeter från en trasig ficklampa, fäster dessa på var sin ändan av ett rör av svart papp, så kommer jag att få ett teleskop med en förstoring på 160 gånger, med vilket måste jag ju kunna se ända till alla varelserna på mars yta!
Glasögonmästaren på Pahlavigatan sålde, med stor tveksamhet, en enda lins med styrkan 0.25 till mig, mycket billigt. Resten av min veckopeng gick åt att köpa svart tunn pappkartong för att kunna tillverka en fyra meters långt rör. Två yngre bröder lekte runtomkring mig och otåligt och mycket nyfiket väntade på detta stora projektets produkt och resultat. I hela stora familjen av faders sida hade ryktet gått om vad jag tänkte åstadkomma: Shiva håller på att bygga ett teleskop! Allas blickar var riktade mot mig, och min blick brann i längtan efter att gräva i himlens djup.
Jag snickrade ihop en fyra meters lång rör och tejpade glasögonlinsen på ena ändan. Byggde också en halvmeters lite tunnare rör för att kunna föra det in i det långa röret, och tejpade det där tjocka linsen från ficklampan på ena ändan av det. Jag tänkte att detta korta rör kunde förflyttas fram och tillbaka inne i det långa röret för att justera skärpan på bilden. Nu var det bara att hänga detta "teleskop" med rep på ett av stora träden som vi hade på innergården. Jag lade även en pall bredvid teleskopet. Jag skulle ju sitta där i timmar och åskåda stjärnorna! Det var bara att vänta tills mörkret inträder och hoppas att det är molnfritt väder. Bröderna var mer otåliga än mig.
Det blev mörkt. Himlen var molnfri och stjärnorna glimrade. Med en enorm entusiasm och stort hopp satte jag mig bakom mitt teleskop och riktade det mot den starkast skinande stjärnan i stjärnbilden Orion... Idel svärta! Hur mycket jag än flyttade okularet fram och tillbaka, så hjälpte det inte. Ingenting, ingenting, absolut ingenting syntes. Bröderna hade tappat tålamodet och ville också titta och se; de ville också flyga ända ditt upp, men märkte att mina vingar hade gått sönder, att själv kan jag inte flyga, och ropar inte högt med glädjeyra. Jag riktade teleskopet även mot månen men kunde inte se någonting ens från den glänsande månen heller genom min skapelse. Jag gav upp efter några minuter, reste mig nedstämd, och berättade för bröderna att min teleskop inte fungerar. De lekte med det en kort stund, och sedan glömde de det och fortsatte med sina vanliga lek.
***
Min unga farbror, som hade stora förhoppningar om mina aktiviteter och "uppfinningar", döpte därefter en källarlokal där jag hade samlat en hel del gamla radioskrot med vakuumrör och gjort den till min verkstad, till "observatoriet", och detta namn förblev kvar på den där källaren, som inte existerar längre.
