![]() |
از چپ: سایه، طبری، میررمضانی، میزانی (جوانشیر)، نازی عظیما، لطفی، کسرایی - بهار ۱۳۵۸، زردبند. انتشار عکس از بیبی کسرایی |
29 June 2020
دیدارهای احسان طبری - ۷
27 June 2020
Tjära i honung - 19
ترجمهی سوئدی بخش نوزدهم «قطران در عسل»:
Altfiolerna lät som en vind som blåste i ett molnigt och mörkt väder. Violoncellerna var havets vågor som reste sig med vinden, tog sats, välte, och rasade samman. Första och andra violiner var de ihoprasade vågorna som porlande, vrålande, och skummande kom till min famn – våg efter våg. Och jag var som en vågbrytare, eller klippor på stranden, som vågorna slog sig mot, sköljde mitt ansikte och hela min kropp, och svalkade mig. Vinden famnade mig och tog mig till en flygtur cirklande ovanpå dessa vrålande vågor, som om jag dansade hängandes. Det var inte viktigt om det verkligen fanns vind eller hav eller vågor: Jag var själva ljudet. Jag var själva musiken. Jag kände mig viktlös; lätt; dansande. Ljudet drog mig med: Det var min gamla själsfrände den tredje satsen ur Dmitrij Sjostakovitjs femte symfoni som spelades i mitt huvud. Jag behövde ingen bandspelare eller grammofon. Sådana saker förekom inte i arresten på garnisonen i Chehel-dokhtar. Jag höll på och promenerade lugnt i fängelsekorridoren som inte var längre än 5 meter, fram och tillbaka, och denna milda och behagliga stormen pågick i mitt huvud.
Dagen efter min återvändning till garnisonen kom Gharavi, kompaniets fasta värnpliktig soldat, som hade gått ut gymnasiet och jobbade som kompaniets sekreterare. Han räckte en arrestorder som kapten Taghavi hade utfärdat och sa att jag måste rapportera mig till arresten. Jag skulle sitta inlåst i nio dagar: fängelse i fängelset!
Abdullah och Hodjjat var också med. De hade återvänt ett par dagar efter att deras permission hade gått ut. Abolfazl var också med – han som hoppade av personbilsflaket på väg från garnisonen till bussterminalen i Teheran. Han hade tilldelats till mitt kompani. Vi sov i tredje våningen av var sin säng nära varandra. Vi fyra delade nu två celler. Celldörrarna var öppna. Oftast samlades vi i en av cellerna och separerades bara när det var sovdags. Dagarna gick åt att spela kort eller schack, läsa böcker, snurra runt en pärlband i handen, och att gå fram och tillbaka i den trånga och korta korridoren. Varje kväll kom några av våra kamrater bland högutbildade meniga på besök och hade med sig cigaretter och kompott för oss, stannade några minuter, småpratade om allt möjligt, och gick.
Det fanns även en korpral i vår cell som var förrådsförvaltare i något kompani. Det ryktades om att han hade förskingrat med kompaniets ägodelar och därför hade kastats i arresten. Han svor bakom ryggen på sitt kompanibefäl och påstod att han hade kastats i arresten därför att befälet var missnöjd med sin andel av förskingringen och ville pressa honom. Han hade en radio med sig och varje kväll lyssnade han på sändningar på persiska från BBC. dittills visste jag inte att BBC hade så pass väletablerade och regelbundna sändningar med allra senaste nyheter från Iran på persiska. Jag hade också en radio men jag brukade lyssna enbart till azerbajdzjansk musik som sändes från Baku, om jag lyckades ratta in stationen. Enligt BBC pågick upplopp och sammandrabbningar i flera städer runtom i Iran. Så sent som för några dagar sedan hade jag sett ett nytt protestbrev i Teheran skrivet av medlemmarna i Iranska Författarförbundet adresserat till premiärministern Djamshid Amoozgar. Men jag kunde inte hitta något samband mellan det där brevet och de här upploppen som BBC rapporterade om. Dessutom kändes det konstigt att ett underbefäl som stal från armén skulle visa intresse för sådana nyheter.
Nio dagar var ingenting. Inne i arresten var bättre än ute i garnisonen i många avseenden! Utanför arresten fick vi stiga upp varje morgon med väckningshornet i gryningen och gömma oss hela dagen från att bli sedd av kompanibefäl och hans underbefäl, bataljonsbefäl, och garnisonens höga befäl. Det var inte lätt. För att smita från morgonflaggningen brukade vi tränga oss i en sal med de soldater som hade sjukanmält sig för dagen, satt på bänkar där, eller gick fram och tillbaka i salen tills flaggningen var slut, alla andra soldater hade förts till övningar runtom garnisonen, logementen och däromkring var tomma av folk, så att vi kunde samlas någonstans och äta frukost. Efter det fick vi gömma oss i olika gömställen tills det blev lunchdags. Även efter lunch fick vi gömma oss. Det var först efter kvällsflaggningen när alla officerare och befälhavare åkte hem, som ingen brydde sig om oss. Då kunde vi gå var in i eget logement, lägga oss i sängens tredje våning, läsa, skriva, eller ta en tupplur.
Men en gång kom en hög befälhavare för att inspektera sjuksalen före morgonflaggningen och då rapporterades det till kompanibefälen att deras ”licentiatsoldater” var samlade i sjuksalen, och då förlorade vi den möjligheten. Och vi hittade en annan plats: bland buskarna i norra ändan av flodbädden inom garnisonen! I gryningen brukade vi gå bakom flodvallen ända till buskarna, och hundra meter längre bort där buskarna var tätare, och där det fanns en liten bäck, satte vi oss runt vårt frukostredskap. Dessa redskap hade vi gömt där. Vaziri som tjänstgjorde i stödenheten tog med bröd till oss. Dessa bröd var ätliga så länge de var varma annars förvandlades de till bitar av betong som inte gick att sätta tänder på. Vi tände en rökfri eld, kokade vatten, satte te, och värmde bröden. Reza var vår eldspecialist. Han var stark och brukade attackera med all sin kraft med nedsänkt huvud mot den som hade hamnat i konflikt med honom, på skoj eller riktigt, och ville brottas. Därför hade han fått epiteten ”Buffalo”. Han var från Gachsaran och hade studerat matematik på Teherans Universitet.
Två av våra vänner tävlade mot varandra för att vara bäst på att värma bröd: Ahmad med sin söta brytning från staden Bam, och Bahram med sin ljuvliga brytning från Rasht. Ahmad frös hela tiden, i vilket väder som helst. Hans ansikte och händer var alltid blåa av kylan, näsan och ögonen rann. Han krympte i sina kläder och darrade. Han kramade nästan elden och ville blåsa mer liv i den hela tiden. Jag kunde inte föreställa mig hur han hade lyckats med att stå ut kylan i Tabriz och studera persisk litteratur där. Bahram hade också gått ut samma linje på samma Universitet. Han hade ingen likhet med Charlie Chaplin men kunde härma honom med stor skicklighet och fick oss att skratta ihjäl oss. Han brukade prata oavbrutet och skämtade och skojade med alla. Han avskydde tystnaden, stod inte ut ens med en kort stunds tystnad, och om hade själv tröttnat av att prata, så förväntade han att någon annan skulle fylla tystnaden. Han var diagonalt motsatsen till mig som är en av tystaste människorna på jorden. Bara ett par glas vin kan låsa upp mina läppar. Därför brukade Bahram brottas och skoja med mig hela tiden om varför jag var tyst och inte sa någonting. Han brukade säga: ”Du, jag håller på att kvävas! Jag dör! Säg ett enda ord! Säg någonting!”. Till slut citerade jag en dikt från persiska poeten Nezami Gandjavi från ca: 800 år sedan: ”säg lite, och handplocka dina ord som ädelstenar!” Men ”handplockade ord” på persiska, med Bahrams brytning, låter även som ”pruttade ord” på svenska, och då började han från den dagen kalla mig för ”herr pruttat”: herr pruttat kom hit! Kära pruttat, det är din tur!
Abolfazl, min sänggranne i kompaniet, var från Teheran och hade gått ut Högskolan för Vetenskap och Teknologi där. Houshang var från Andimeshk och hade studerat persisk litteratur i Mashhads Universitet. Mohsen var från Lialestan nära Lahijan och även han hade läst persisk litteratur någonstans. Ahmad-Hassan var från Iranshahr i Baluchistan och hade studerat sociologi i Esfahans Universitet. Han hade bara ett par månader kvar av sin tjänst och just nu var han ute på permission. Han hade sparat två års permissioner för att ta ut det hela på en gång, därför att vägen fram och tillbaka från Chehel-dåkhtar till Iranshahr inklusive alla väntetider för bussar tog sammanlagt 6 dagar. Han var smal, längre än oss alla, mörkhyad, och hade stora och tjocka läppar. Han kunde hänga ut nedre läppen och röra armarna och nacken på ett visst sätt och härmade dromedars rörelser för oss och fick oss skratta. Med sin brytning på baluchi och djupa och mörka röst pratade han artikulerat och behagligt. Han var den enda bland oss som var gift och treåriga sonen Saids namn var ständigt på hans läppar. Hans heligaste svärande var ”min Saids liv”.
Vi hade flera andra av vår egenart i garnisonen också som hade mer och mindre bättre ställt än oss. Taghi tjänstgjorde på garnisonens apotek på vårdcentralen och hade även sin sovplats där. Gandomani var lärare för analfabeter bland soldater. As’ad och några andra kom bra överens med sina befälhavare och hade inte våra bekymmer. Det fanns till och med en studerad läkare som utförde en läkares jobb på garnisonen mot futtiga soldatlönen men därtill hade han fått bo utanför garnisonen i staden.
Även Abdullah och Hodjjat deltog i denna vår kalas i buskaget. Te, cigaretter, schack, och småprat fortsatte till lunchtiden. På senare tiden var det mer och mer snack och diskussioner om politiska läget i landet.
Om vädret var dåligt, och om det regnade och blåste hårt, då gick det inte att gömma sig bland buskarna. Då fick var och en hitta sitt eget gömställe. Därför var det nu, i arresten, bortom all regn och rusk, bäst att njuta av stunden. Det var bäst att gå fram och tillbaka och lyssna till fortsättningen av den där symfonin som spelades i mitt huvud; till den där ensamma oboen: den ensammaste regndrabbade fågeln med våta fjädrar som satt på en telegraftråd långt ute i jordens dunklaste och oändligaste slätt. Och vad brydde jag mig om att varje dag på arresten medförde två dagars extra tjänstgöring. Vem visste vad tiden skulle föda om två år?
-------------------------------------------------------------
Länkar i denna del:
Den tredje satsen ur Sjostakovitjs femte symfoni:
https://youtu.be/PeJPmIbiqp4?t=23m15s
Dagen efter min återvändning till garnisonen kom Gharavi, kompaniets fasta värnpliktig soldat, som hade gått ut gymnasiet och jobbade som kompaniets sekreterare. Han räckte en arrestorder som kapten Taghavi hade utfärdat och sa att jag måste rapportera mig till arresten. Jag skulle sitta inlåst i nio dagar: fängelse i fängelset!
Abdullah och Hodjjat var också med. De hade återvänt ett par dagar efter att deras permission hade gått ut. Abolfazl var också med – han som hoppade av personbilsflaket på väg från garnisonen till bussterminalen i Teheran. Han hade tilldelats till mitt kompani. Vi sov i tredje våningen av var sin säng nära varandra. Vi fyra delade nu två celler. Celldörrarna var öppna. Oftast samlades vi i en av cellerna och separerades bara när det var sovdags. Dagarna gick åt att spela kort eller schack, läsa böcker, snurra runt en pärlband i handen, och att gå fram och tillbaka i den trånga och korta korridoren. Varje kväll kom några av våra kamrater bland högutbildade meniga på besök och hade med sig cigaretter och kompott för oss, stannade några minuter, småpratade om allt möjligt, och gick.
Det fanns även en korpral i vår cell som var förrådsförvaltare i något kompani. Det ryktades om att han hade förskingrat med kompaniets ägodelar och därför hade kastats i arresten. Han svor bakom ryggen på sitt kompanibefäl och påstod att han hade kastats i arresten därför att befälet var missnöjd med sin andel av förskingringen och ville pressa honom. Han hade en radio med sig och varje kväll lyssnade han på sändningar på persiska från BBC. dittills visste jag inte att BBC hade så pass väletablerade och regelbundna sändningar med allra senaste nyheter från Iran på persiska. Jag hade också en radio men jag brukade lyssna enbart till azerbajdzjansk musik som sändes från Baku, om jag lyckades ratta in stationen. Enligt BBC pågick upplopp och sammandrabbningar i flera städer runtom i Iran. Så sent som för några dagar sedan hade jag sett ett nytt protestbrev i Teheran skrivet av medlemmarna i Iranska Författarförbundet adresserat till premiärministern Djamshid Amoozgar. Men jag kunde inte hitta något samband mellan det där brevet och de här upploppen som BBC rapporterade om. Dessutom kändes det konstigt att ett underbefäl som stal från armén skulle visa intresse för sådana nyheter.
Nio dagar var ingenting. Inne i arresten var bättre än ute i garnisonen i många avseenden! Utanför arresten fick vi stiga upp varje morgon med väckningshornet i gryningen och gömma oss hela dagen från att bli sedd av kompanibefäl och hans underbefäl, bataljonsbefäl, och garnisonens höga befäl. Det var inte lätt. För att smita från morgonflaggningen brukade vi tränga oss i en sal med de soldater som hade sjukanmält sig för dagen, satt på bänkar där, eller gick fram och tillbaka i salen tills flaggningen var slut, alla andra soldater hade förts till övningar runtom garnisonen, logementen och däromkring var tomma av folk, så att vi kunde samlas någonstans och äta frukost. Efter det fick vi gömma oss i olika gömställen tills det blev lunchdags. Även efter lunch fick vi gömma oss. Det var först efter kvällsflaggningen när alla officerare och befälhavare åkte hem, som ingen brydde sig om oss. Då kunde vi gå var in i eget logement, lägga oss i sängens tredje våning, läsa, skriva, eller ta en tupplur.
Men en gång kom en hög befälhavare för att inspektera sjuksalen före morgonflaggningen och då rapporterades det till kompanibefälen att deras ”licentiatsoldater” var samlade i sjuksalen, och då förlorade vi den möjligheten. Och vi hittade en annan plats: bland buskarna i norra ändan av flodbädden inom garnisonen! I gryningen brukade vi gå bakom flodvallen ända till buskarna, och hundra meter längre bort där buskarna var tätare, och där det fanns en liten bäck, satte vi oss runt vårt frukostredskap. Dessa redskap hade vi gömt där. Vaziri som tjänstgjorde i stödenheten tog med bröd till oss. Dessa bröd var ätliga så länge de var varma annars förvandlades de till bitar av betong som inte gick att sätta tänder på. Vi tände en rökfri eld, kokade vatten, satte te, och värmde bröden. Reza var vår eldspecialist. Han var stark och brukade attackera med all sin kraft med nedsänkt huvud mot den som hade hamnat i konflikt med honom, på skoj eller riktigt, och ville brottas. Därför hade han fått epiteten ”Buffalo”. Han var från Gachsaran och hade studerat matematik på Teherans Universitet.
Två av våra vänner tävlade mot varandra för att vara bäst på att värma bröd: Ahmad med sin söta brytning från staden Bam, och Bahram med sin ljuvliga brytning från Rasht. Ahmad frös hela tiden, i vilket väder som helst. Hans ansikte och händer var alltid blåa av kylan, näsan och ögonen rann. Han krympte i sina kläder och darrade. Han kramade nästan elden och ville blåsa mer liv i den hela tiden. Jag kunde inte föreställa mig hur han hade lyckats med att stå ut kylan i Tabriz och studera persisk litteratur där. Bahram hade också gått ut samma linje på samma Universitet. Han hade ingen likhet med Charlie Chaplin men kunde härma honom med stor skicklighet och fick oss att skratta ihjäl oss. Han brukade prata oavbrutet och skämtade och skojade med alla. Han avskydde tystnaden, stod inte ut ens med en kort stunds tystnad, och om hade själv tröttnat av att prata, så förväntade han att någon annan skulle fylla tystnaden. Han var diagonalt motsatsen till mig som är en av tystaste människorna på jorden. Bara ett par glas vin kan låsa upp mina läppar. Därför brukade Bahram brottas och skoja med mig hela tiden om varför jag var tyst och inte sa någonting. Han brukade säga: ”Du, jag håller på att kvävas! Jag dör! Säg ett enda ord! Säg någonting!”. Till slut citerade jag en dikt från persiska poeten Nezami Gandjavi från ca: 800 år sedan: ”säg lite, och handplocka dina ord som ädelstenar!” Men ”handplockade ord” på persiska, med Bahrams brytning, låter även som ”pruttade ord” på svenska, och då började han från den dagen kalla mig för ”herr pruttat”: herr pruttat kom hit! Kära pruttat, det är din tur!
Abolfazl, min sänggranne i kompaniet, var från Teheran och hade gått ut Högskolan för Vetenskap och Teknologi där. Houshang var från Andimeshk och hade studerat persisk litteratur i Mashhads Universitet. Mohsen var från Lialestan nära Lahijan och även han hade läst persisk litteratur någonstans. Ahmad-Hassan var från Iranshahr i Baluchistan och hade studerat sociologi i Esfahans Universitet. Han hade bara ett par månader kvar av sin tjänst och just nu var han ute på permission. Han hade sparat två års permissioner för att ta ut det hela på en gång, därför att vägen fram och tillbaka från Chehel-dåkhtar till Iranshahr inklusive alla väntetider för bussar tog sammanlagt 6 dagar. Han var smal, längre än oss alla, mörkhyad, och hade stora och tjocka läppar. Han kunde hänga ut nedre läppen och röra armarna och nacken på ett visst sätt och härmade dromedars rörelser för oss och fick oss skratta. Med sin brytning på baluchi och djupa och mörka röst pratade han artikulerat och behagligt. Han var den enda bland oss som var gift och treåriga sonen Saids namn var ständigt på hans läppar. Hans heligaste svärande var ”min Saids liv”.
Vi hade flera andra av vår egenart i garnisonen också som hade mer och mindre bättre ställt än oss. Taghi tjänstgjorde på garnisonens apotek på vårdcentralen och hade även sin sovplats där. Gandomani var lärare för analfabeter bland soldater. As’ad och några andra kom bra överens med sina befälhavare och hade inte våra bekymmer. Det fanns till och med en studerad läkare som utförde en läkares jobb på garnisonen mot futtiga soldatlönen men därtill hade han fått bo utanför garnisonen i staden.
Även Abdullah och Hodjjat deltog i denna vår kalas i buskaget. Te, cigaretter, schack, och småprat fortsatte till lunchtiden. På senare tiden var det mer och mer snack och diskussioner om politiska läget i landet.
Om vädret var dåligt, och om det regnade och blåste hårt, då gick det inte att gömma sig bland buskarna. Då fick var och en hitta sitt eget gömställe. Därför var det nu, i arresten, bortom all regn och rusk, bäst att njuta av stunden. Det var bäst att gå fram och tillbaka och lyssna till fortsättningen av den där symfonin som spelades i mitt huvud; till den där ensamma oboen: den ensammaste regndrabbade fågeln med våta fjädrar som satt på en telegraftråd långt ute i jordens dunklaste och oändligaste slätt. Och vad brydde jag mig om att varje dag på arresten medförde två dagars extra tjänstgöring. Vem visste vad tiden skulle föda om två år?
-------------------------------------------------------------
Länkar i denna del:
Den tredje satsen ur Sjostakovitjs femte symfoni:
https://youtu.be/PeJPmIbiqp4?t=23m15s
22 June 2020
دیدارهای احسان طبری - ۶
![]() |
گذشته از همهی چهرههای آشنای حاضر در عکس، از چپ، زندهیادان: هرمز ایرجی، فخرالدین میررمضانی - بهار ۱۳۵۸، زردبند |
آقا فخر در آستانهی کودتای ۲۸ مرداد ۱۳۳۲ و چندی پس از آن در غیاب رهبران حزب که به مهاجرت رفتهبودند، همراه با باقر مؤمنی، محمدحسین تمدن، صادق انصاری و... از رهبران کمیتهی ایالتی تهران بود، دستگیر شد و چندی در زندان بهسر برد. اما پس از رهایی از زندان دیگر به سوی حزب نرفت، و توانست به زندگانیاش سامانی بدهد. او از جمله در سال ۱۳۳۹ پیمانکار راهسازی جادهی تهران به طالقان بود.
اکنون، پس از انقلاب و پس از بازگشت طبری به کشور، آقا فخر با سابقهی همکاری با طبری در شعبهی مطبوعات حزب در سال ۱۳۲۷، از نزدیکترین دوستان او بود. بیش از هر جای دیگری، طبری و همسرش آذر را به خانهی آقا فخر بردم.
آقا فخر از سالهای دور همسری فرانسوی داشت به نام نوئل که به فارسی خوب حرف میزد. نوئل پس از انقلاب برای رهایی از تفتیش دینی «برادران» و «خواهران» در کوچه و بازار، تصمیم گرفت که مسلمان شود، و «اشهد»اش را گفت. اما اکنون پشیمان بود، چه دیگر نمیتوانست به شکل قانونی با شراب سروکار داشتهباشد!
نوئل سفرهآرایی بسیار هنرمند بود. خانهی آقا فخر، هر بار که طبری و آذر را به خانهشان میبردم، پر از مهمان بود: سیاوش کسرایی، نازی عظیما، سایه و همسرش آلما، و... این جا من بی هیچ چون و چرایی، جایی در گوشهی میز پذیرایی داشتم و اجازه نداشتم که طبری و آذر را بگذارم و بروم: باید برای ناهار میماندم. حتی یک بار اجازه دادند که نامزدم را آن جا به مهمانی ناهار ببرم، و چهقدر همه از حضور او ابراز شادمانی کردند.
همین جا بود که در اوج نگرانی برای حملهی اطلاعات سپاه پاسداران به حزب و دستگیری گستردهی رهبران حزب، آقا فخر خطاب به طبری گفت: «یعنی نمیخواهید هیچ کاری بکنید؟ دستکم بخشی از رهبری حزب را از زیر ضربه کنار بکشید و به خارج بفرستید تا بتوانند کار حزب را ادامه بدهند و بقیهی تشکیلات را جمعوجور کنند. من فکر میکنم که دستکم شما و یکی دو نفر دیگر را باید خارج کنند. چرا باید همه چیز را دم دست اینها نگهداشت؟» و طبری در راه بازگشت به خانه گفت که او دیگر هرگز نمیخواهد از کشور خارج شود و به مهاجرت برود[بنگرید به «با گامهای فاجعه» ویراست دوم، ص ۵۶].
یک بار بر سر همان میز آراسته از انواع خوراکیها، نوئل اعلام کرد که یک بطری از فلان لیکور فرانسوی گیر آورده، و بطری را رو کرد. طبری و آذر با شنیدن نام آن سخت به شوق آمدند. آقا فخر بطری را باز کرد. محتوای آن بطری جز در استکانهایی بسیار کوچک، و فقط برای چشیدن، برای مهمانانی که بر گرد میز نشستهبودند، کفاف نمیداد. یک استکان کوچک هم جلوی من گذاشتند. اما فریاد طبری و آذر به آسمان رفت که: نه! شیوا نباید بنوشد! او ماشین میراند! مقررات نظامیوار و خطکشیهای سفت و سخت آلمانی! و نمیدانستند که ماها تا پیش از انقلاب یک بطری ودکا مینوشیدیم و بی خمی بر ابرو ماشین میراندیم، که البته کار بدی میکردیم!
همه در سکوت چشم بر من دوختهبودند. من از فردای انقلاب چند سال بود که هیچ نوشیدنی الکلی گیرم نیامدهبود. با دیدن آن استکان کوچک لیکور اصیل فرانسوی، خون جلوی چشمانم را گرفتهبود. میدانستم که نوشیدن آن کوچکترین اثری در میزان تمرکز من در رانندگی به هنگام رساندن طبریها به خانهشان نخواهد داشت. طبری و آذر وحشتزده، و نوئل و آقا فخر و دیگر مهمانان با لبخند نگاهم میکردند. استکان را برداشتم و به جای آن که محتوایش را مزمزه کنم و از مزهاش لذت ببرم، به یک ضرب سرش کشیدم! نوئل و آقا فخر خندیدند، و آه از نهاد طبری و آذر بر آمد!
در راه بازگشت طبری سرزنشم کرد برای این که حرف او را گوش ندادهام، بیانضباط بودهام و الکل نوشیدهام!
فخرالدین میررمضانی کارهای فرهنگی هم میکرد. ترجمهی او از کتاب «لی هارپر» با نام «کشتن مرغ مینا» (فیلم «کشتن مرغ مقلد») دستکم هشت بار تجدید چاپ شدهاست. اما جسم او دیگر در این جهان نیست و تنها یادش زندهاست.
20 June 2020
Tjära i honung - 18
ترجمهی سوئدی بخش هجدهم «قطران در عسل»:
Hej kära Azadeh!
Du svarade inte på mitt förra brev och vår brevväxling har upphört sedan ett tag tillbaka. Det gör inget. Jag fortsätter att skriva även om jag vet att mina brev bara tråkar ut dig. Men vad ska jag göra? Jag hittar ingen annan som kan tänkas ha ett öra för att höra mina klagomål! Du borde inte ha blivit god vän med mig!
Jag har druckit ett par glas vin, tagit hörlurarna på och lyssnar på musik. På väggen mittemot hänger en stor poster med den vackra italienska stjärnan Monica Bellucci. Jag gillar just denna bild och allmänt sådana bilder som har en sorts dold rörelse och dynamik i sig. Med den lämpliga musiken som jag har i öronen, "Oxygen 8" av Jean Michel Jarre, eller vilken annan dansant musik som helst, känns det som om vilken stund som helst kommer vackra Monica ut ur bilden, och dansar; dansar och kommer ut ur bilden: så vackert, så elegant! Jag älskar att titta på dans.
Detta påminner mig om en annan bild. Jag tror att det var hösten 1976 som en stor sovjetisk isbalett var på besök i Teheran och skulle ha föreställningar på isbanan i stora salen av Shahyad- komplexet. Min fattiga student hade inte pengar eller möjlighet för att kunna köpa biljett men en god vän hade på något sätt fått en extra biljett och han bjöd mig att följa med. Vi gick tillsammans och tittade, och…
Detta var konst! Detta var skönhet! Detta var dans. Detta var ”den socialistiska människan”! Jag var utom medvetande, paralyserad, förlorad! Jag var utom mig. Sovjet var för mig vaggan av progressivitet, framgång, och ledning i alla fronter: sport, konst, vetenskap, rymdforskning, och allt. Och nu kunde jag bevittna med egna ögon själva symbolen för framgången, och kära Azadeh, jag måste erkänna för dig att jag blev kär i några vackra dansöser i gruppen!

Jag tror att det var därefter som jag hittade en bild på ett par sovjetisk isdansare i det persiska magasinet ”Moskvanyheter”, klippte den, och fäste den på väggen i min studentlya. Även den bilden hade en rörelse och dynamik gömd i sig och jag föreställde mig att vilken sekund som helst kommer paret att komma i rörelse och fortsätta att dansa i mitt rum. Och en dag, i ramadan, då högskolans matsal brukade vara stängt, vi var några stycken som inte kunde bestämma oss vart vi skulle ta vägen för att äta lunch. Då föreslog jag att vi går hem till mitt rum som låg i närheten. Vi gick dit, stekte korv med ägg, och åt. Synd att du inte var med men Mahnaz, Sudabeh, Mahmoud, och Manuchehr var med. Där, på mitt rum, berättade jag för dessa vänner om min känsla för den där bilden och dess dynamik. Tjejerna, Mahnaz och Sudabeh, skakade på huvuden som om de tyckte synd om mig. Jag fattade inte varför.
Många andra vänner gästade mig också i detta rum. En annan gång var vi en grupp, alla pojkar, utom Simin som var med tillsammans med sin pojkvän, och vi var hos mig för att äta igen. Simin öppnade fönstret så fort hon kom in i rummet och drog upp markisen som hängde utanför, och in i den sista stunden som vi var där stod hon vid väggen mittemot fönstret. Till och med när jag tog min egna speciella äggröra till matduken så stod Simin fortfarande, böjde sig ibland, tog en bit mat, och åt stående. Hur mycket än vi insisterade så hjälpte det inte och hon ville fortsätta att stå. Jag frågade aldrig och hon sa ingenting, men jag förstod så småningom: hon hade hört saker och ting om sådana lägenheter där ensamma karlar bodde och trots att hon visste att vi var ”revolutionära” som bodde på olika rum i denna lägenhet och att vi inte var av den typen och inga ”dåliga” kvinnor passerade här, så ville hon ändå visa till grannarna att hon inte var av den typen av kvinnorna. Kort sagt så förstörde hon min konstnärliga äggröra! Eller kanske hade hennes pojkvän sagt någonting till henne?
Men denna min äggröra var en saga för sig. Den var ingen äggröra som helst. Den lagades med en ingenjörs noggrannhet: hur varm spisen ska vara; vilken stekpanna ska användas; hur mycket smör är bra för hur många ägg och hur mycket måste smöret bli varmt för att sedan lägga ägget; hur mycket salt behövs; hur väl ska äggvitan vara stekt, och i vilken precisa stund man ska röra om äggvitan och äggulan – allting var beräknad till den sista decimalen! Jag känner ingen som har ätit min äggröra och inte har tyckt att den var den godaste att han eller hon har ätit! Det var bara Fru Azar, hustrun till Ehsan Tabari, Tudeh-partiets ideolog och andreman, som aldrig trodde på min konst i att laga äggröra!
Det förekom ofta att jag dödstrött av partiets alla springjobb och fysiska arbeten hamnade hemma hos dem precis efter att de hade ätit lunch eller middag, utan att själv ha valt vara där just på sådana tider, och Fru Azar brukade säga med sin explicita och franka ton och rökiga röst: ”Jag har ingen lust att värma mat åt dig. Kom och laga själv vilken skit än du vill äta!” och det var oftast äggröra som jag brukade laga, förstås. Azar, som hade bott nära trettio år i exil i Östtyskland och vant sig vid stekta ägg på europeiskt sätt med orörd äggula, brukade skratta högt och hjärtligt på mina aktiviteter kring äggröran och brukade berätta för alla vid olika sammankomster: ”Han! Han låter äggvitan bli färdigstekt, och sen rör han om allt som en galning och förstör allt!” Alla skrattade, inklusive mig själv. Jag tog aldrig illa vid mig. Hon skämtade på detta vis med alla. Jag gillade henne. Och nu när jag tänker så tror jag att jag har gillat alla kvinnor med namnet Azar som jag har känt på ett eller annat sätt hittills i mitt liv. Till och med skådespelerskan Azar Shiva var en av mina favoriter och jag samlade även hennes bilder i min skolålder.
Men mitt livs första Azar var min kusin, farbrors dotter. Hon var fyra år, eller mer eller mindre, äldre än mig. Vi var barn när min farfar svor för min mamma att han hade sett med egna ögon att Azar höll på att tvinga mig att äta en giftig växt. Farfar visste mycket om växter. Men jag kom ingenting ihåg mer än barnsliga lek av den händelsen och tyckte om Azar. Hon var en söt flicka. Hon hade två äldre systrar som inte hade fått gå i skolan och Azar var kanske den första flickan i min faders släkt som hade fått gå i skolan, och lite senare var hon en av de hetaste tjejerna i hela staden. I en stad och i en familj där en rökande kvinna räknades som ett fnask, rökte hon. Det sades att hon ”raggar pojkar” och jag förstod inte vad det var att ragga pojkar. Ryktena blev starkare och starkare. En och annan man i faderns släkt hade svurit att halshugga henne, utan att vara av den typen av män. Man förhindrade henne från att gå i skolan, låste in henne hemma, klippte hennes flätor, och jag fortsatte att gilla henne. Jag uppskattade hennes djärvhet och att hon var en rebell.
Och när jag var tolv eller tretton eller vad vet jag hur många år och de ville gifta bort Azar och tysta alla besvärliga rykten, så en dag slog min farbrors fru, den vackra Turan khanum, med sina knytnävar på vår dörr. Jag öppnade dörren, hon var barfota, knuffade bort mig, och skrek efter min mamma: ”Å, Ishret khanum, låt mig dö för dig, spring, kom, han håller på att ta livet av sig!”
Min mamma, Kokab khanum, var den första kvinnan i faderns släkt som hade gått ut skolan, en kunnig kvinna som alla kvinnor och även män i faderns släkt brukade söka sig till henne för olika hjälp och rådgivningar därför att hon kunde statens och olika myndigheternas språk, nämligen persiska språket. Men jag vet inte varför hennes vackra namn, Kokab, hade blivit Ishret i faderns släkt. Var det för att ”Kokab khanum” inte glider så lätt i munnen på azerbajdzjanska?
Mamma kisade häpen på Turan khanum och frågade vad som hade hänt: enligt rådande kutym hade man tagit Azar till en barnmorska för att få ett intyg om hennes oskuld som skulle uppvisas vid vigseln, men den unga och oerfarna barnmorskan som dessutom hade tappat sin objektivitet på grund av ryktena på staden, vägrade att ge ett intyg. Farbror hade hört om att hans dotter inte är oskuld, hade hängt ett rep bredvid lampan i taket, och ville hänga sig. Mamma kom springande, förhindrade farbror, tog Azar åt sidan och med sin hemska brytning som uttalade ”sanning” [düz] som ”salt” [dooz] frågade hon på azerbajdzjanska: ”plickan, säg meg saltet: har du kjort nukotig?” och Azar sa gråtande att hon inte hade gjort någonting. Mamma drog i Azars arm och tog henne till Sedighe khanum, stadens bästa och mest erfarna barnmorska. Sedighe khanum tittade, och sa: ”vilken samvetslös människa har smädat henne? Hon är fin som en blomma!” och skrev intyget. Azar kysste, gråtande, Sedighe khanums händer och kastade sig i mammas fötter.
Farbrors och Turan khanums glädje var gränslös. Farbror ville köpa en får och offra den framför mammas fötter, men mamma förhindrade honom.
Men jag var, som alltid, helt vilse mellan mina känslor: vad var detta för tradition? Vad betydde ett intyg? Skulle jag vara stolt över min mamma som en hjälte, vara glad för att farbror och Azar hade räddats, vara glad för att Azar skulle gifta sig, eller skulle jag vara ledsen för att hon skulle åka bort?
Rebelliska Azar lämnade vår stad och jag förlorade henne för alltid. Hennes första äktenskap höll inte länge och efter att hon födde en flicka skiljde sig hans man. Han ville ha en son. Azar hade en son med sin andra man, men hon dog lite senare i en busskrasch nära staden Malayer.
Ser du, kära Azadeh, vart jag hamnade? Nu när jag läser brevet igen så ser jag att det är ingenting att skicka till dig. Jag kanske skriver ett annat. Och Monica håller på och dansar fortfarande…
------------------------------------------------------------
Länken i denna del:
Oxygen 8: https://youtu.be/8CsqFOhNN0k
Du svarade inte på mitt förra brev och vår brevväxling har upphört sedan ett tag tillbaka. Det gör inget. Jag fortsätter att skriva även om jag vet att mina brev bara tråkar ut dig. Men vad ska jag göra? Jag hittar ingen annan som kan tänkas ha ett öra för att höra mina klagomål! Du borde inte ha blivit god vän med mig!
Jag har druckit ett par glas vin, tagit hörlurarna på och lyssnar på musik. På väggen mittemot hänger en stor poster med den vackra italienska stjärnan Monica Bellucci. Jag gillar just denna bild och allmänt sådana bilder som har en sorts dold rörelse och dynamik i sig. Med den lämpliga musiken som jag har i öronen, "Oxygen 8" av Jean Michel Jarre, eller vilken annan dansant musik som helst, känns det som om vilken stund som helst kommer vackra Monica ut ur bilden, och dansar; dansar och kommer ut ur bilden: så vackert, så elegant! Jag älskar att titta på dans.
Detta påminner mig om en annan bild. Jag tror att det var hösten 1976 som en stor sovjetisk isbalett var på besök i Teheran och skulle ha föreställningar på isbanan i stora salen av Shahyad- komplexet. Min fattiga student hade inte pengar eller möjlighet för att kunna köpa biljett men en god vän hade på något sätt fått en extra biljett och han bjöd mig att följa med. Vi gick tillsammans och tittade, och…
Detta var konst! Detta var skönhet! Detta var dans. Detta var ”den socialistiska människan”! Jag var utom medvetande, paralyserad, förlorad! Jag var utom mig. Sovjet var för mig vaggan av progressivitet, framgång, och ledning i alla fronter: sport, konst, vetenskap, rymdforskning, och allt. Och nu kunde jag bevittna med egna ögon själva symbolen för framgången, och kära Azadeh, jag måste erkänna för dig att jag blev kär i några vackra dansöser i gruppen!

Jag tror att det var därefter som jag hittade en bild på ett par sovjetisk isdansare i det persiska magasinet ”Moskvanyheter”, klippte den, och fäste den på väggen i min studentlya. Även den bilden hade en rörelse och dynamik gömd i sig och jag föreställde mig att vilken sekund som helst kommer paret att komma i rörelse och fortsätta att dansa i mitt rum. Och en dag, i ramadan, då högskolans matsal brukade vara stängt, vi var några stycken som inte kunde bestämma oss vart vi skulle ta vägen för att äta lunch. Då föreslog jag att vi går hem till mitt rum som låg i närheten. Vi gick dit, stekte korv med ägg, och åt. Synd att du inte var med men Mahnaz, Sudabeh, Mahmoud, och Manuchehr var med. Där, på mitt rum, berättade jag för dessa vänner om min känsla för den där bilden och dess dynamik. Tjejerna, Mahnaz och Sudabeh, skakade på huvuden som om de tyckte synd om mig. Jag fattade inte varför.
Många andra vänner gästade mig också i detta rum. En annan gång var vi en grupp, alla pojkar, utom Simin som var med tillsammans med sin pojkvän, och vi var hos mig för att äta igen. Simin öppnade fönstret så fort hon kom in i rummet och drog upp markisen som hängde utanför, och in i den sista stunden som vi var där stod hon vid väggen mittemot fönstret. Till och med när jag tog min egna speciella äggröra till matduken så stod Simin fortfarande, böjde sig ibland, tog en bit mat, och åt stående. Hur mycket än vi insisterade så hjälpte det inte och hon ville fortsätta att stå. Jag frågade aldrig och hon sa ingenting, men jag förstod så småningom: hon hade hört saker och ting om sådana lägenheter där ensamma karlar bodde och trots att hon visste att vi var ”revolutionära” som bodde på olika rum i denna lägenhet och att vi inte var av den typen och inga ”dåliga” kvinnor passerade här, så ville hon ändå visa till grannarna att hon inte var av den typen av kvinnorna. Kort sagt så förstörde hon min konstnärliga äggröra! Eller kanske hade hennes pojkvän sagt någonting till henne?
Men denna min äggröra var en saga för sig. Den var ingen äggröra som helst. Den lagades med en ingenjörs noggrannhet: hur varm spisen ska vara; vilken stekpanna ska användas; hur mycket smör är bra för hur många ägg och hur mycket måste smöret bli varmt för att sedan lägga ägget; hur mycket salt behövs; hur väl ska äggvitan vara stekt, och i vilken precisa stund man ska röra om äggvitan och äggulan – allting var beräknad till den sista decimalen! Jag känner ingen som har ätit min äggröra och inte har tyckt att den var den godaste att han eller hon har ätit! Det var bara Fru Azar, hustrun till Ehsan Tabari, Tudeh-partiets ideolog och andreman, som aldrig trodde på min konst i att laga äggröra!
Det förekom ofta att jag dödstrött av partiets alla springjobb och fysiska arbeten hamnade hemma hos dem precis efter att de hade ätit lunch eller middag, utan att själv ha valt vara där just på sådana tider, och Fru Azar brukade säga med sin explicita och franka ton och rökiga röst: ”Jag har ingen lust att värma mat åt dig. Kom och laga själv vilken skit än du vill äta!” och det var oftast äggröra som jag brukade laga, förstås. Azar, som hade bott nära trettio år i exil i Östtyskland och vant sig vid stekta ägg på europeiskt sätt med orörd äggula, brukade skratta högt och hjärtligt på mina aktiviteter kring äggröran och brukade berätta för alla vid olika sammankomster: ”Han! Han låter äggvitan bli färdigstekt, och sen rör han om allt som en galning och förstör allt!” Alla skrattade, inklusive mig själv. Jag tog aldrig illa vid mig. Hon skämtade på detta vis med alla. Jag gillade henne. Och nu när jag tänker så tror jag att jag har gillat alla kvinnor med namnet Azar som jag har känt på ett eller annat sätt hittills i mitt liv. Till och med skådespelerskan Azar Shiva var en av mina favoriter och jag samlade även hennes bilder i min skolålder.
Men mitt livs första Azar var min kusin, farbrors dotter. Hon var fyra år, eller mer eller mindre, äldre än mig. Vi var barn när min farfar svor för min mamma att han hade sett med egna ögon att Azar höll på att tvinga mig att äta en giftig växt. Farfar visste mycket om växter. Men jag kom ingenting ihåg mer än barnsliga lek av den händelsen och tyckte om Azar. Hon var en söt flicka. Hon hade två äldre systrar som inte hade fått gå i skolan och Azar var kanske den första flickan i min faders släkt som hade fått gå i skolan, och lite senare var hon en av de hetaste tjejerna i hela staden. I en stad och i en familj där en rökande kvinna räknades som ett fnask, rökte hon. Det sades att hon ”raggar pojkar” och jag förstod inte vad det var att ragga pojkar. Ryktena blev starkare och starkare. En och annan man i faderns släkt hade svurit att halshugga henne, utan att vara av den typen av män. Man förhindrade henne från att gå i skolan, låste in henne hemma, klippte hennes flätor, och jag fortsatte att gilla henne. Jag uppskattade hennes djärvhet och att hon var en rebell.
Och när jag var tolv eller tretton eller vad vet jag hur många år och de ville gifta bort Azar och tysta alla besvärliga rykten, så en dag slog min farbrors fru, den vackra Turan khanum, med sina knytnävar på vår dörr. Jag öppnade dörren, hon var barfota, knuffade bort mig, och skrek efter min mamma: ”Å, Ishret khanum, låt mig dö för dig, spring, kom, han håller på att ta livet av sig!”
Min mamma, Kokab khanum, var den första kvinnan i faderns släkt som hade gått ut skolan, en kunnig kvinna som alla kvinnor och även män i faderns släkt brukade söka sig till henne för olika hjälp och rådgivningar därför att hon kunde statens och olika myndigheternas språk, nämligen persiska språket. Men jag vet inte varför hennes vackra namn, Kokab, hade blivit Ishret i faderns släkt. Var det för att ”Kokab khanum” inte glider så lätt i munnen på azerbajdzjanska?
Mamma kisade häpen på Turan khanum och frågade vad som hade hänt: enligt rådande kutym hade man tagit Azar till en barnmorska för att få ett intyg om hennes oskuld som skulle uppvisas vid vigseln, men den unga och oerfarna barnmorskan som dessutom hade tappat sin objektivitet på grund av ryktena på staden, vägrade att ge ett intyg. Farbror hade hört om att hans dotter inte är oskuld, hade hängt ett rep bredvid lampan i taket, och ville hänga sig. Mamma kom springande, förhindrade farbror, tog Azar åt sidan och med sin hemska brytning som uttalade ”sanning” [düz] som ”salt” [dooz] frågade hon på azerbajdzjanska: ”plickan, säg meg saltet: har du kjort nukotig?” och Azar sa gråtande att hon inte hade gjort någonting. Mamma drog i Azars arm och tog henne till Sedighe khanum, stadens bästa och mest erfarna barnmorska. Sedighe khanum tittade, och sa: ”vilken samvetslös människa har smädat henne? Hon är fin som en blomma!” och skrev intyget. Azar kysste, gråtande, Sedighe khanums händer och kastade sig i mammas fötter.
Farbrors och Turan khanums glädje var gränslös. Farbror ville köpa en får och offra den framför mammas fötter, men mamma förhindrade honom.
Men jag var, som alltid, helt vilse mellan mina känslor: vad var detta för tradition? Vad betydde ett intyg? Skulle jag vara stolt över min mamma som en hjälte, vara glad för att farbror och Azar hade räddats, vara glad för att Azar skulle gifta sig, eller skulle jag vara ledsen för att hon skulle åka bort?
Rebelliska Azar lämnade vår stad och jag förlorade henne för alltid. Hennes första äktenskap höll inte länge och efter att hon födde en flicka skiljde sig hans man. Han ville ha en son. Azar hade en son med sin andra man, men hon dog lite senare i en busskrasch nära staden Malayer.
Ser du, kära Azadeh, vart jag hamnade? Nu när jag läser brevet igen så ser jag att det är ingenting att skicka till dig. Jag kanske skriver ett annat. Och Monica håller på och dansar fortfarande…
------------------------------------------------------------
Länken i denna del:
Oxygen 8: https://youtu.be/8CsqFOhNN0k
14 June 2020
دیدارهای احسان طبری - ۵
امیرحسین آریانپور (۱۳۸۰ - ۱۳۰۳) و همسرش، طبری و همسرش را به خانهی خود دعوت کردند. کتاب «زمینه جامعهشناسی» نوشتهی آریانپور را در سالهای دانشجویی خواندهبودم و آن را باب طبع خود یافتهبودم. نیز «در آستانه رستاخیز» و سپس «جامعهشناسی هنر» را خواندهبودم که مجموعهی یادداشتهای دانشجویانش از کلاسهای درس او بود، و در یکی از نوشتههای جوانیهایم به آن ارجاع دادهبودم.
پس از انقلاب، و پس از کشمکشهای درون کانون نویسندگان ایران، از جلسههای مؤسسان «شورای نویسندگان و هنرمندان ایران» سر در آوردم. در یکی از این جلسهها که با حضور بیش از سی نفر در خانهی زندهیاد محمدرضا لطفی برگزار شدهبود، موضوع جلسه بررسی و تصویب اساسنامه و آییننامهی شورا بود، و بهرام حبیبی، یکی از دامادهای بهآذین، داشت متن پیشنهادی را میخواند. هنگامی که رسید به ترکیب «دستهجمعی»، آریانپور گفت: «آقا لطفاً آن دسته را از جلوش بردارید!» لحظهای کوتاه به سکوت گذشت تا همگان نکتهی او را دریابند، و سپس همه قاهقاه خندیدند.
پس از آن، هر بار آریانپور را دیدهبودم، همواره داشت آنقدر جملهها و عبارتهای تعارفات غلوآمیز میگفت، که من کمگوی و کمرو که هیچ، هر کسی را از میدان بهدر میبرد. او دو مقاله برای انتشار در «نامه شورای نویسندگان و هنرمندان ایران» و دو مقاله نیز برای انتشار در مجلهی «دنیا» ارگان سیاسی و تئوریک کمیته مرکزی حزب توده ایران داد، اما پس از آن به دلایلی که بر من روشن نیست، دیگر با نشریات اصلی و فرعی وابسته به حزب همکاری نمیکرد.
اینک، در خانهی او بودم. همسر آریانپور، هما خانم، سر و گردنی از خود او رعناتر بود، یا من چنین دیدم. آریانپور در طول ناهاری با میزی بسیار آراسته، تعریف کردهبود که او نوهی «نایب حسین کاشی» معروف است، و اکنون داشت از لطیفههای پدربزرگ و از اخلاق و رفتار کاشانیها میگفت و همه را میخنداند.
پس از آن نوبت رسید به تماشای آلبوم عکسهای او. او عکسها را نشان میداد و داستانهای شگفتانگیز و بامزهای پیرامون هر عکس تعریف میکرد. آنگاه که او و طبری دربارهی واژهسازی در زبان فارسی و واژههایی که هر یک بر این زبان افزودهاند با هم سخن میگفتند، و خانمها نیز با هم حرف میزدند، من اجازه یافتم که در گوشهی نیمهتاریک اتاق، زیر نور یک چراغ پایهدار، آلبومهای آریانپور را ورق بزنم. مقدار زیادی عکس از شرکت او در مسابقههای وزنهبرداری و پرورش اندام بود، و من سخت در شگفت بودم از این که دانشمند و استاد دانشگاهی با کتابهایی در زمینهی جامعهشناسی و هنر را چه کار به دستوپنجه نرم کردن با پولاد سرد، و رقابت برای بلند کردن وزنههایی هرچه سنگینتر؟!
او برای شرکت در مسابقات قهرمانی آسیا در رشتهی وزنهبرداری به جایی در اتحاد شوروی سابق، شاید تاجیکستان، هم رفتهبود و عکسهای فراوانی از آن مسابقات داشت و خاطرات شگفتانگیزی از آن سفرش تعریف کرد.
طبری و آذر تا چندی پس از آن، با حکایتهای نایب حسین کاشی و آریانپور میخندیدند.
و با بغضی در گلو، باید بگویم که نام و یاد آریانپور همواره یاد دوست عزیز از دسترفتهام اصغر محبوب را در من زنده میکند: دوست هنردوستی که رهرو راه آریانپور و جانشین او در دانشکدهی هنرهای زیبا بود، نام آریانپور را همواره بر زبان داشت، و در تابستان ۱۳۶۷ اعدامش کردند.
پس از انقلاب، و پس از کشمکشهای درون کانون نویسندگان ایران، از جلسههای مؤسسان «شورای نویسندگان و هنرمندان ایران» سر در آوردم. در یکی از این جلسهها که با حضور بیش از سی نفر در خانهی زندهیاد محمدرضا لطفی برگزار شدهبود، موضوع جلسه بررسی و تصویب اساسنامه و آییننامهی شورا بود، و بهرام حبیبی، یکی از دامادهای بهآذین، داشت متن پیشنهادی را میخواند. هنگامی که رسید به ترکیب «دستهجمعی»، آریانپور گفت: «آقا لطفاً آن دسته را از جلوش بردارید!» لحظهای کوتاه به سکوت گذشت تا همگان نکتهی او را دریابند، و سپس همه قاهقاه خندیدند.
پس از آن، هر بار آریانپور را دیدهبودم، همواره داشت آنقدر جملهها و عبارتهای تعارفات غلوآمیز میگفت، که من کمگوی و کمرو که هیچ، هر کسی را از میدان بهدر میبرد. او دو مقاله برای انتشار در «نامه شورای نویسندگان و هنرمندان ایران» و دو مقاله نیز برای انتشار در مجلهی «دنیا» ارگان سیاسی و تئوریک کمیته مرکزی حزب توده ایران داد، اما پس از آن به دلایلی که بر من روشن نیست، دیگر با نشریات اصلی و فرعی وابسته به حزب همکاری نمیکرد.
اینک، در خانهی او بودم. همسر آریانپور، هما خانم، سر و گردنی از خود او رعناتر بود، یا من چنین دیدم. آریانپور در طول ناهاری با میزی بسیار آراسته، تعریف کردهبود که او نوهی «نایب حسین کاشی» معروف است، و اکنون داشت از لطیفههای پدربزرگ و از اخلاق و رفتار کاشانیها میگفت و همه را میخنداند.
پس از آن نوبت رسید به تماشای آلبوم عکسهای او. او عکسها را نشان میداد و داستانهای شگفتانگیز و بامزهای پیرامون هر عکس تعریف میکرد. آنگاه که او و طبری دربارهی واژهسازی در زبان فارسی و واژههایی که هر یک بر این زبان افزودهاند با هم سخن میگفتند، و خانمها نیز با هم حرف میزدند، من اجازه یافتم که در گوشهی نیمهتاریک اتاق، زیر نور یک چراغ پایهدار، آلبومهای آریانپور را ورق بزنم. مقدار زیادی عکس از شرکت او در مسابقههای وزنهبرداری و پرورش اندام بود، و من سخت در شگفت بودم از این که دانشمند و استاد دانشگاهی با کتابهایی در زمینهی جامعهشناسی و هنر را چه کار به دستوپنجه نرم کردن با پولاد سرد، و رقابت برای بلند کردن وزنههایی هرچه سنگینتر؟!
او برای شرکت در مسابقات قهرمانی آسیا در رشتهی وزنهبرداری به جایی در اتحاد شوروی سابق، شاید تاجیکستان، هم رفتهبود و عکسهای فراوانی از آن مسابقات داشت و خاطرات شگفتانگیزی از آن سفرش تعریف کرد.
طبری و آذر تا چندی پس از آن، با حکایتهای نایب حسین کاشی و آریانپور میخندیدند.
و با بغضی در گلو، باید بگویم که نام و یاد آریانپور همواره یاد دوست عزیز از دسترفتهام اصغر محبوب را در من زنده میکند: دوست هنردوستی که رهرو راه آریانپور و جانشین او در دانشکدهی هنرهای زیبا بود، نام آریانپور را همواره بر زبان داشت، و در تابستان ۱۳۶۷ اعدامش کردند.
10 June 2020
Tjära i honung - 17
ترجمهی سوئدی بخش هفدهم «قطران در عسل»:
Jag bestämde mig dagen därefter för att med lätt gymnastik och mentala övningar höja min moral. Detta hjälpte mig en hel del och jag fick tillbaka min inre balans. Men ingen kom till cellen eller frågade efter mig i en hel vecka. Detta påminde mig om ryktena som gick bland folk och handlade om att: ”De grep en och sen hörde ingen någonting av honom”. Jag hade ingen spegel för att se hur jag såg ut men det kändes att jag såg ofräscht ut och stank. Min kropps lukt plågade mig själv.
På morgonen den sjunde dagen öppnades cellens dörr två gånger och varje gång släpptes en ny fånge i cellen. Den ena var en medelålders man som hette Monsef och hade en grå och stor mustasch. Hans tinningar hade grånat och han hade tappat håret i hjässan. Han var ingenjör och hade gått ut tekniska fakulteten i Teherans universitet som VVS-ingenjör för länge sedan. Han berättade att de hade tagit hit honom för att förhöra honom om Mehdi Fazilat-kalam som var en beväpnad gerilla på rymmen. Den andra var en ung man, Mohammad Amir-shah-karami, med blåa ögon och tunna blonda hår. Han studerade fysik i tredje året på min högskola och det verkade att även han hade gripits för deltagande i antiamerikansk demonstration. Han hade stark brytning på Esfahani och var en religiös fanatiker.
Jag var glad för att dela cell med några andra för att deras närvaro var bra i alla fall, fyllde ensamheten och man glömde bort minuternas och timmarnas tyngd. Utöver enstaka ord som jag hade växlat med vaktmästarna hade jag inte pratat alls i en hel vecka och att sitta och prata med nya medfångar var för mig en gåva från himlen. Än så länge visste jag ingenting om infiltrerande eller tjallande cellkamrater, och kände mig glad och bekväm med dem.
Knappt någon timme efter ankomsten av nya medfångarna kom frisören och vi togs ut till den lilla korridoren utanför cellen en efter en för att klippa håret. Först tog de Monsef och efter ett tag hörde vi hur han bråkade med frisören som ville raka bort även hans mustasch helt. Monsef kom tillbaka till slut segrande med snaggat huvud och mustaschen i behåll. Jag var sist som satt i frisörstolen och när jag kom tillbaka till cellen skrattade Monsef och Shah-karami åt mitt nya utseende. Monsef sa:
- Du är ju så ung! Är du verkligen 19 årig student? Detta ditt utseende påminner om ingen äldre än en niondeklassare. Inte sant?
Och Shah-karami höll med honom.
Jag kände ingenting stötande i deras skämt och skratt och glädjekänslan för deras närvaro var fortfarande starkare än alla andra känslor för mig.
På eftermiddag fördes vi med ögonbindel till ett badhus med många duschkabiner och vi fick tre minuter på oss för att tvätta oss. Jag kom tillbaka med tvål kvar på kroppen.
Monsef lärde oss att tömma ena ändan av det unkna bröd som vi fick, för att använda det som sked, och att använda brödresterna för att rensa fettet ur skålen för att kunna diska dem lättare och renare. Han hade många och roliga saker att berätta och snart började vi prata om universums tillkomst och olika teorier om det. Monsef pratade om Big Bangteorin. Jag hade läst om denna teori lite här och var. Men Shah-karami trodde bara på Koranen och dess tolkningar och var övertygad om att Koranen var en samling av all vetenskap. Han sa med mycket mystisk ton att vetenskapsmännen i fysik har helt nyligen kommit med teorier om att elektroner är ihåliga bollar, medan trettonhundra år tidigare har samma sak skrivits i Koranen efter uppenbarelse från Gud.
Monsef försökte artigt och med ett avundsvärd lugn förhindra oss från att hamna i ideologisk gräl med varandra och vi fortsatte våra diskussioner mycket vänligt. Jag och Shah-karami gav vår cigarettranson till Monsef och lät honom, i sommaren hetta, sova vid väggen där det fanns ett litet luftintag i fönstret högst upp nära taket.
Två dagar senare flyttades vi med förbundna ögon till tredje våningen. Nya cellen hade inget fönster och var trapetsformad vars smala ända var dränkt i mörkret för evigt.
Efter lunchen, när det var dags för diskning, såg jag ett rum mittemot toaletterna med kaklade väggar och en hög säng och olika redskap, och gissade att detta måste vara tortyrkammaren. Några timmar senare fick jag min gissning bekräftad. En fånge torterades och hans omänskliga, hemska, och skakande skrik beordrade alla till tystnad. Vi tre satt i den mörka cellen i en liten cirkel mittemot varandra i den lilla ljusfläcken som kom från en svag lampa som hängde utanför hålet ovanför dörren. Vi hade kramat var sina knän och våra blickar möttes med varandra med den torterade fångens varje skrik. Varje skrik var som en våt borste som drogs på min rygg. Jag var förvirrad bland mina känslor: ilska, avsky, skräck, medlidande, glädje för att det inte var jag som torterades, nyfikenhet, och många andra otydliga känslor inom mig kämpade mot varandra och växlade plats med varandra.
Även tortyrens slut minskade ingenting av tyngden på vår tystnad. Vi samtalade inte längre och var och en var djupt dränkt i egna plågsamma tankar. Efter en middag som jag knappast kunde svälja, och när jag var på väg att återvända från diskningen, på väg ut ur toalettdörren, förhindrades jag plötsligt av medföljande soldaten och han knuffade mig bakom dörren. Fångarna fick inte se varandra men jag hann i den korta stunden och i en ögonkast se vad jag inte fick se: De höll på att föra en torterad okänd fånge tillbaka till sin cell. Han var medvetslös. Hans huvud hängde på hans bara bröst. Hans vita skjortans knappar var rivna. På skjortans rygg syntes breda ränder av blod. Två soldater hade tagit under hans armar på båda sidor och hans ben drogs svepande på golvet. De blodfläckar som syntes på bandaget i hans fotsulor etsade sig i mitt huvud för evigt. Soldaterna tog honom till cellen, plåtdörren och skjutlåset ekade i korridoren, och först då lät min vakt mig att lämna toaletten. På väg till cellen tittade jag på soldatens ansikte och kunde märka smärta och avsky. På golvet i korridoren syntes två linjer av blod som hade lämnats av torterade fångens fötter. Spåren gick till cellen bredvid vår cell.
Jag berättade ingenting av det jag hade sett till mina cellkamrater men lite senare, när vi förberedde oss för att sova, vaknade fången i cellen bredvid och började kvida. Jag kunde inte sova en blund hela natten.
På morgonen började Monsef att prata med vaktmästarna och klagade över att cellen var mörk, hade inget luftintag, att han var i hög ålder, att kände sig kvävd av mörkret och värmen och brist på luft, och önskade att de flyttar oss tillbaka till andra våningen. Redan före lunchen fick vårt önskemål gehör och vi flyttades till en annan cell en trappa ner.
Det kändes märkligt att administrationen i fängelset gick med på denna önskan. Senare, när vi flyttades till öppna anstalten fick jag höra från Shah-karami och flera andra att Monsef hade tvingats till att bli tjallare och samarbetade med torterarna. Jag trodde inte på dem.
***
Tio år senare, arbetslös, bostadslös, förföljd av Islamiska Republikens säkerhetspolis, bekantskapsnätverket föreslog mig ett VVS-företag för att söka jobb. Väl på plats visade det sig att företagets VD är samma monsef. Min bekant på företaget nämnde honom, det påminde mig om minnena från tio år tidigare och jag bad att få träffa honom. Ingenjör Monsef blev inte glad av att träffa mig, kunde inte komma ihåg mig, och frågade om jag var den medicinstudent som hade plågat honom i fängelset och spridit dåliga rykten om honom. Det var inte jag och jag fick inget jobb eller skydd hos honom heller.
***
Mohammad Amir-Shah-karami var medlem och en av grundarna av religiösa gruppen ”Mahdaviun” som kämpade mot Schahen. Några år efter fängelset dödades han av SAVAKs kulor vid en gatustrid. Hans bror, Mehdi, även han student på vår högskola, också satte sitt liv vid en explosion av en hemmagjord bomb som han körde med sig på en moped i Esfahan.
På morgonen den sjunde dagen öppnades cellens dörr två gånger och varje gång släpptes en ny fånge i cellen. Den ena var en medelålders man som hette Monsef och hade en grå och stor mustasch. Hans tinningar hade grånat och han hade tappat håret i hjässan. Han var ingenjör och hade gått ut tekniska fakulteten i Teherans universitet som VVS-ingenjör för länge sedan. Han berättade att de hade tagit hit honom för att förhöra honom om Mehdi Fazilat-kalam som var en beväpnad gerilla på rymmen. Den andra var en ung man, Mohammad Amir-shah-karami, med blåa ögon och tunna blonda hår. Han studerade fysik i tredje året på min högskola och det verkade att även han hade gripits för deltagande i antiamerikansk demonstration. Han hade stark brytning på Esfahani och var en religiös fanatiker.
Jag var glad för att dela cell med några andra för att deras närvaro var bra i alla fall, fyllde ensamheten och man glömde bort minuternas och timmarnas tyngd. Utöver enstaka ord som jag hade växlat med vaktmästarna hade jag inte pratat alls i en hel vecka och att sitta och prata med nya medfångar var för mig en gåva från himlen. Än så länge visste jag ingenting om infiltrerande eller tjallande cellkamrater, och kände mig glad och bekväm med dem.
Knappt någon timme efter ankomsten av nya medfångarna kom frisören och vi togs ut till den lilla korridoren utanför cellen en efter en för att klippa håret. Först tog de Monsef och efter ett tag hörde vi hur han bråkade med frisören som ville raka bort även hans mustasch helt. Monsef kom tillbaka till slut segrande med snaggat huvud och mustaschen i behåll. Jag var sist som satt i frisörstolen och när jag kom tillbaka till cellen skrattade Monsef och Shah-karami åt mitt nya utseende. Monsef sa:
- Du är ju så ung! Är du verkligen 19 årig student? Detta ditt utseende påminner om ingen äldre än en niondeklassare. Inte sant?
Och Shah-karami höll med honom.
Jag kände ingenting stötande i deras skämt och skratt och glädjekänslan för deras närvaro var fortfarande starkare än alla andra känslor för mig.
På eftermiddag fördes vi med ögonbindel till ett badhus med många duschkabiner och vi fick tre minuter på oss för att tvätta oss. Jag kom tillbaka med tvål kvar på kroppen.
Monsef lärde oss att tömma ena ändan av det unkna bröd som vi fick, för att använda det som sked, och att använda brödresterna för att rensa fettet ur skålen för att kunna diska dem lättare och renare. Han hade många och roliga saker att berätta och snart började vi prata om universums tillkomst och olika teorier om det. Monsef pratade om Big Bangteorin. Jag hade läst om denna teori lite här och var. Men Shah-karami trodde bara på Koranen och dess tolkningar och var övertygad om att Koranen var en samling av all vetenskap. Han sa med mycket mystisk ton att vetenskapsmännen i fysik har helt nyligen kommit med teorier om att elektroner är ihåliga bollar, medan trettonhundra år tidigare har samma sak skrivits i Koranen efter uppenbarelse från Gud.
Monsef försökte artigt och med ett avundsvärd lugn förhindra oss från att hamna i ideologisk gräl med varandra och vi fortsatte våra diskussioner mycket vänligt. Jag och Shah-karami gav vår cigarettranson till Monsef och lät honom, i sommaren hetta, sova vid väggen där det fanns ett litet luftintag i fönstret högst upp nära taket.
Två dagar senare flyttades vi med förbundna ögon till tredje våningen. Nya cellen hade inget fönster och var trapetsformad vars smala ända var dränkt i mörkret för evigt.
Efter lunchen, när det var dags för diskning, såg jag ett rum mittemot toaletterna med kaklade väggar och en hög säng och olika redskap, och gissade att detta måste vara tortyrkammaren. Några timmar senare fick jag min gissning bekräftad. En fånge torterades och hans omänskliga, hemska, och skakande skrik beordrade alla till tystnad. Vi tre satt i den mörka cellen i en liten cirkel mittemot varandra i den lilla ljusfläcken som kom från en svag lampa som hängde utanför hålet ovanför dörren. Vi hade kramat var sina knän och våra blickar möttes med varandra med den torterade fångens varje skrik. Varje skrik var som en våt borste som drogs på min rygg. Jag var förvirrad bland mina känslor: ilska, avsky, skräck, medlidande, glädje för att det inte var jag som torterades, nyfikenhet, och många andra otydliga känslor inom mig kämpade mot varandra och växlade plats med varandra.
Även tortyrens slut minskade ingenting av tyngden på vår tystnad. Vi samtalade inte längre och var och en var djupt dränkt i egna plågsamma tankar. Efter en middag som jag knappast kunde svälja, och när jag var på väg att återvända från diskningen, på väg ut ur toalettdörren, förhindrades jag plötsligt av medföljande soldaten och han knuffade mig bakom dörren. Fångarna fick inte se varandra men jag hann i den korta stunden och i en ögonkast se vad jag inte fick se: De höll på att föra en torterad okänd fånge tillbaka till sin cell. Han var medvetslös. Hans huvud hängde på hans bara bröst. Hans vita skjortans knappar var rivna. På skjortans rygg syntes breda ränder av blod. Två soldater hade tagit under hans armar på båda sidor och hans ben drogs svepande på golvet. De blodfläckar som syntes på bandaget i hans fotsulor etsade sig i mitt huvud för evigt. Soldaterna tog honom till cellen, plåtdörren och skjutlåset ekade i korridoren, och först då lät min vakt mig att lämna toaletten. På väg till cellen tittade jag på soldatens ansikte och kunde märka smärta och avsky. På golvet i korridoren syntes två linjer av blod som hade lämnats av torterade fångens fötter. Spåren gick till cellen bredvid vår cell.
Jag berättade ingenting av det jag hade sett till mina cellkamrater men lite senare, när vi förberedde oss för att sova, vaknade fången i cellen bredvid och började kvida. Jag kunde inte sova en blund hela natten.
På morgonen började Monsef att prata med vaktmästarna och klagade över att cellen var mörk, hade inget luftintag, att han var i hög ålder, att kände sig kvävd av mörkret och värmen och brist på luft, och önskade att de flyttar oss tillbaka till andra våningen. Redan före lunchen fick vårt önskemål gehör och vi flyttades till en annan cell en trappa ner.
Det kändes märkligt att administrationen i fängelset gick med på denna önskan. Senare, när vi flyttades till öppna anstalten fick jag höra från Shah-karami och flera andra att Monsef hade tvingats till att bli tjallare och samarbetade med torterarna. Jag trodde inte på dem.
***
Tio år senare, arbetslös, bostadslös, förföljd av Islamiska Republikens säkerhetspolis, bekantskapsnätverket föreslog mig ett VVS-företag för att söka jobb. Väl på plats visade det sig att företagets VD är samma monsef. Min bekant på företaget nämnde honom, det påminde mig om minnena från tio år tidigare och jag bad att få träffa honom. Ingenjör Monsef blev inte glad av att träffa mig, kunde inte komma ihåg mig, och frågade om jag var den medicinstudent som hade plågat honom i fängelset och spridit dåliga rykten om honom. Det var inte jag och jag fick inget jobb eller skydd hos honom heller.
***
Mohammad Amir-Shah-karami var medlem och en av grundarna av religiösa gruppen ”Mahdaviun” som kämpade mot Schahen. Några år efter fängelset dödades han av SAVAKs kulor vid en gatustrid. Hans bror, Mehdi, även han student på vår högskola, också satte sitt liv vid en explosion av en hemmagjord bomb som han körde med sig på en moped i Esfahan.
07 June 2020
دیدارهای احسان طبری - ۴
روزی به دعوت محمود اعتمادزاده (م.ا. بهآذین) (۱۳۸۵-۱۲۹۳) و همسرش، احسان طبری و همسرش را برای ناهار به خانهی آنان بردم. با اصرار طبری و همسرش، و البته اصرار اقدس خانم همسر بهآذین، برای نخستین و واپسین بار میهمان سفره بهآذین بودم و نان و نمکش را خوردم. همسر هنرمند و مهربان بهآذین روی میز دوازدهنفرهای که در اتاق پذیرایی بزرگی جای داشت سفره رنگینی چیده بود. جز ما سه میهمان، بقیه همه اعضای خانوادهی بزرگ بهآذین بودند. از آن میان من با کاوه پسر بهآذین از پیش از انقلاب، به واسطهی یک دوست مشترک، و از برنامههای کوهپیمایی دانشجویی آشنایی داشتم. اما بر سر میز دور از هم افتادهبودیم و من در این مجلس احساس غریبی میکردم. طبری چند بار کوشید مرا نیز در گفتوگوها شرکت دهد، اما در تمام طول چند ساعتی که آنجا بودم هیچ گفتوگوی مستقیمی میان من و بهآذین پیش نیامد.
چند بار در سکوتی که پیش آمد، خواستم به بهآذین بگویم که «در آن تحصن بزرگ دانشگاه صنعتی آریامهر در ۲۴ آبان ۱۳۵۶ که شما صبح فردایش آمدید و کمک کردید که بست نشستن به شکل آبرومندانهای به پایان برسد، من یکی از گردانندگان جلسه بودم. من شما را روی صحنه بردم و معرفی کردم»، اما با خود فکر کردم که گفتن چنین چیزی بیگمان نوعی خودشیرینی حساب میشود، و خب، که چی؟ پس دم فرو بستم.
طبری یادداشتهایی خطاب به بهآذین و نیز مطالبی برای درج در دفترهای "شورای نویسندگان و هنرمندان ایران" مینوشت که من میبایست به بهآذین برسانمشان. هر بار پیشاپیش تلفن میزدم، قرار میگذاشتم و به منزل بهآذین میرفتم. او مرا سرپایی و در گاراژ ورودی خانهشان میپذیرفت، سلامم را جویده پاسخ میداد، یادداشت را میخواند، سری تکان میداد، "خوب" میگفت و بعد نگاهم میکرد. میپرسیدم: پاسخی ندارید؟ چیزی ندارید برای ایشان [طبری] ببرم؟ میگفت "خیر!"، خداحافظی میکردم و میرفتم. سخنی بیش از این با هم نداشتیم! من اهل خودشیرینی و چاپلوسی نبودم و بیگمان او نیز هرگز به خودشیرینی و چاپلوسی راه نمیداد. از خمیرهای مشابه بودیم: درونی حساس و لطیف داشت که به ناگزیر میبایست جامهای سخت و خشن بر آن بپوشاند تا از دید و گزند نامحرمان ایمنش دارد. تا آدمی را خوب و ژرف نمیشناخت، دری به درون وجودش به رویش نمیگشود و مهر از لب بر نمیداشت.
یک بار میبایست چند نوشتهی طبری را همراه با یادداشتی به بهآذین میرساندم. اما تا فرصتی پیدا کنم و کار را انجام دهم، طبری نوشتههای دیگری بر آن مجموعه افزود، و یادداشت تازهای نوشت. چنین بود که یادداشت نخست طبری پیش من ماند:
«دوست بسیار عزیز و نازنین [بهآذین]
مثل آنکه مطالب زیادی از من در نزد دوستان تلانبار شده: دو نقد و سه قصه (از «قصههای فیروزکوه») و اینک یک قصۀ تاریخی (بهنام «معجون سبز»). چون فصلنامۀ نو هنوز تدارک نشده، جای انتخاب باقی است. من تصور میکنم که نقدهای مربوط به «نبردی مشکوک» و «سرنوشت بشر» را بههمراه قصّۀ تاریخی «معجون سبز» بتوان در فصلنامۀ بعدی گنجاند و قصههای فیروزکوه را "انشاالله" برای فصلنامۀ دورتر گذاشت. (اینهمه دوراندیشی برای دوران ِ نااستوار و طوفانی ما علامت سبکسری است!) برای توضیح عرض میکنم:
A – نقد سرنوشت بشر بهوسیله دوست گرامی سیاوش [کسرایی] و نقد در نبردی مشکوک بهوسیلهی نازی خانم [عظیما] تقدیم شده.
[B–] قصّهها را دوست ما شیوا آوردهاست (روی هم ۴ قصّه) است که اگر هیچکدام هم درج نشود، کمترین حرفی ندارم.
با اینحال هر طور که امکان اجازه دهد رفتار شود، مطیع هستم.
با سلام ارادتمندانۀ آذر و خود به خانم و آن دوست بزرگوار و کاوه عزیز.»
چنان که به یاد میآورم طبری متنی در معرفی ترجمهی بهآذین از «دن آرام» یا «زمین نوآباد» شولوخوف نوشت و جایی منتشر کرد. او میگفت که گرچه متن اصلی کتاب را به روسی خوانده، اما خواندن ترجمهی بهآذین دلپذیرتر است، منتها میبایست برای نقل نامهای طولانی و بغرنج روسی در متن داستان فکری کرد.
همان خانه است که اکنون کاوه اعتمادزاده میکوشد که به یادگار بهآذین به ثبت ملی برساند.
بهآذین در خاطراتش از زندانهای جمهوری اسلامی با نام «بار دیگر، و این بار...» صحنههای دردآوری از همزنجیری خانگی با طبری در خانهای در فرمانیهی تهران، از درگذشت آذر، و درگذشت خود طبری به قلم آوردهاست.
نیز بخوانید: در حاشیهی جهان بهآذین
چند بار در سکوتی که پیش آمد، خواستم به بهآذین بگویم که «در آن تحصن بزرگ دانشگاه صنعتی آریامهر در ۲۴ آبان ۱۳۵۶ که شما صبح فردایش آمدید و کمک کردید که بست نشستن به شکل آبرومندانهای به پایان برسد، من یکی از گردانندگان جلسه بودم. من شما را روی صحنه بردم و معرفی کردم»، اما با خود فکر کردم که گفتن چنین چیزی بیگمان نوعی خودشیرینی حساب میشود، و خب، که چی؟ پس دم فرو بستم.
طبری یادداشتهایی خطاب به بهآذین و نیز مطالبی برای درج در دفترهای "شورای نویسندگان و هنرمندان ایران" مینوشت که من میبایست به بهآذین برسانمشان. هر بار پیشاپیش تلفن میزدم، قرار میگذاشتم و به منزل بهآذین میرفتم. او مرا سرپایی و در گاراژ ورودی خانهشان میپذیرفت، سلامم را جویده پاسخ میداد، یادداشت را میخواند، سری تکان میداد، "خوب" میگفت و بعد نگاهم میکرد. میپرسیدم: پاسخی ندارید؟ چیزی ندارید برای ایشان [طبری] ببرم؟ میگفت "خیر!"، خداحافظی میکردم و میرفتم. سخنی بیش از این با هم نداشتیم! من اهل خودشیرینی و چاپلوسی نبودم و بیگمان او نیز هرگز به خودشیرینی و چاپلوسی راه نمیداد. از خمیرهای مشابه بودیم: درونی حساس و لطیف داشت که به ناگزیر میبایست جامهای سخت و خشن بر آن بپوشاند تا از دید و گزند نامحرمان ایمنش دارد. تا آدمی را خوب و ژرف نمیشناخت، دری به درون وجودش به رویش نمیگشود و مهر از لب بر نمیداشت.
یک بار میبایست چند نوشتهی طبری را همراه با یادداشتی به بهآذین میرساندم. اما تا فرصتی پیدا کنم و کار را انجام دهم، طبری نوشتههای دیگری بر آن مجموعه افزود، و یادداشت تازهای نوشت. چنین بود که یادداشت نخست طبری پیش من ماند:
«دوست بسیار عزیز و نازنین [بهآذین]
مثل آنکه مطالب زیادی از من در نزد دوستان تلانبار شده: دو نقد و سه قصه (از «قصههای فیروزکوه») و اینک یک قصۀ تاریخی (بهنام «معجون سبز»). چون فصلنامۀ نو هنوز تدارک نشده، جای انتخاب باقی است. من تصور میکنم که نقدهای مربوط به «نبردی مشکوک» و «سرنوشت بشر» را بههمراه قصّۀ تاریخی «معجون سبز» بتوان در فصلنامۀ بعدی گنجاند و قصههای فیروزکوه را "انشاالله" برای فصلنامۀ دورتر گذاشت. (اینهمه دوراندیشی برای دوران ِ نااستوار و طوفانی ما علامت سبکسری است!) برای توضیح عرض میکنم:
A – نقد سرنوشت بشر بهوسیله دوست گرامی سیاوش [کسرایی] و نقد در نبردی مشکوک بهوسیلهی نازی خانم [عظیما] تقدیم شده.
[B–] قصّهها را دوست ما شیوا آوردهاست (روی هم ۴ قصّه) است که اگر هیچکدام هم درج نشود، کمترین حرفی ندارم.
با اینحال هر طور که امکان اجازه دهد رفتار شود، مطیع هستم.
با سلام ارادتمندانۀ آذر و خود به خانم و آن دوست بزرگوار و کاوه عزیز.»
چنان که به یاد میآورم طبری متنی در معرفی ترجمهی بهآذین از «دن آرام» یا «زمین نوآباد» شولوخوف نوشت و جایی منتشر کرد. او میگفت که گرچه متن اصلی کتاب را به روسی خوانده، اما خواندن ترجمهی بهآذین دلپذیرتر است، منتها میبایست برای نقل نامهای طولانی و بغرنج روسی در متن داستان فکری کرد.
همان خانه است که اکنون کاوه اعتمادزاده میکوشد که به یادگار بهآذین به ثبت ملی برساند.
بهآذین در خاطراتش از زندانهای جمهوری اسلامی با نام «بار دیگر، و این بار...» صحنههای دردآوری از همزنجیری خانگی با طبری در خانهای در فرمانیهی تهران، از درگذشت آذر، و درگذشت خود طبری به قلم آوردهاست.
نیز بخوانید: در حاشیهی جهان بهآذین
02 June 2020
دیدارهای احسان طبری - ۳
خبر رسید که علی حاتمی (۱۳۷۵-۱۳۲۳) کارگردان نامدار سینما خواستار دیدار احسان طبریست. قرار بود طبری را به خانهی نازی عظیما در یک مجتمع آپارتمانی در کوچهای پایینتر از فروشگاه بزرگ "کوروش" (قدس) در خیابان مصدق (پهلوی، ولی عصر) ببرم. همواره میکوشیدم طوری طبری را به اینجا و آنجا ببرم که در و همسایه و رهگذران او را نبینند تا برای صاحبخانه و برای خود طبری و حزب دردسری فراهم نشود. این کوچهی بنبست، و پارکینگ زیر این مجتمع، جای ایدهآلی از این نظرها نبود، اما بی آنکه کسی ما را ببیند به آسانسور رسیدیم.
به طبقهی مورد نظر که رسیدیم، راه کوتاهی از آسانسور تا درون خانه بود. چه خوب! این تکه از مسیرمان از هر نظر ایمن بود! آپارتمانی کوچک و نقلی بود که با سلیقهای عالی تزئین شدهبود: بالشهایی زیبا دور تا دور اتاق نشیمن چیده بودند. پردهها، بالشها، فرشها، ترکیب رنگ و نور، همه به گونهای بود که برای نخستین بار پس از سالهای طولانی احساس شگفتانگیز آسودگی در "خانه" به من دست داد: "خانه" یعنی این! به یاد نمیآورم که پس از آن نیز در خانهای آنهمه احساس "خانه" و جایی برای آسودگی کردهباشم.
پس از سلام و دست دادن و آشنایی با علی حاتمی که زودتر از ما رسیدهبود، به عادت همیشگی او را با طبری تنها گذاشتم تا بی دغدغهی حضور یک مزاحم حرفهایشان را بزنند، و خود را در آشپزخانه سرگرم کردم.
در طول راه از کارهای علی حاتمی برای طبری گفتهبودم، از جمله از فیلم "ستارخان" (۱۳۵۱) او که بهویژه برای سیمایی که از علی مسیو (پرویز صیاد) و حیدرخان (عزتالله انتظامی) در آن پرداختهبود، آن را پسندیدهبودم. اکنون در این آپارتمان کوچک، با فاصلهای چنین نزدیک، و در آشپزخانهای که در نداشت، نمیتوانستم گوشهایم را ببندم، و میشنیدم که علی حاتمی از پروژهی بزرگش، ساختن نمونهی تهران قدیم در شهرکی سینمایی در نزدیکی کرج سخن میگوید که چند سالی بود با آن مشغول بود (شهرک سینمایی غزالی، آغاز پروژه ۱۳۵۶، آغاز ساختمان اسفند ۱۳۵۸) و از طبری نظر و ایده و منابعی برای مطالعه پیرامون زندگی روزمرهی تهران قدیم در پایان قاجاریه و آغاز سلطنت پهلوی، زبان، اصطلاحات، پوشاک، خوراک، و مناسبات اجتماعی آن زمان میخواهد.
طبری دوست نداشت از او چیزهایی بپرسند که نمیدانست. من خود این را در عمل آموختهبودم: در آغاز آشناییمان پیوسته چیزهایی دربارهی اصطلاحات زبانشناسی از او میپرسیدم و او سرانجام فهماندهبود که تخصص او در زبانشناسی نیست و کسانی بیجا انتظار دارند که او همه چیز بداند. گفتهبودم که شایع است که او زبان چینی هم میداند، و او سخت بر آشفتهبود: "آخر این چه اخلاقیست؟ چرا و از کجا این حرفها را در میآورند؟ من یک بار برای شرکت در جشن دهمین سالگرد انقلاب چین یک ماه آنجا بودم که بیشتر آن هم در دعواها و کشمکشهای حوزههای حزبی خودمان گذشت، و تنها کوشیدم که چند کلمهی روزمره را یاد بگیرم. مگر به همین سادگی میتوان زبان چینی یاد گرفت؟" و سپس در خاطراتش نوشت: "[...] کوشیدم خط چینی و قریب ۱۰۰ لغت را برای لمس این زبان فراگیرم که اینک فراموش کردهام." [احسان طبری، از دیدار خویشتن (یادنامه زندگی)، به کوشش ف. شیوا، چاپ دوم، نشر باران، سوئد ۱۳۷۹، ص ۱۵۵]
طبری حاتمی را به کتابش "جامعهی ایران در دوران رضاشاه" و خاطرات کودکیش "دههی نخستین" رجوع میداد و چندان چیزی بیش از آن نداشت که بیافزاید، چه او خود در آن دوران، کودکی پنجشش ساله بود. در این هنگام برایشان چای بردم، و طبری دست بهدامن من شد: شیواجان، تو کتابی دربارهی دوران گذار از قاجاریه به پهلوی سراغ داری؟ – و من با زمینهی ذهنی فیلم "ستارخان" حاتمی که در سر داشتم، بیاختیار کتابهای "تاریخ حزب کمونیست ایران" نوشتهی تقی شاهین به ترجمهی "ر. رادنیا" و "قهرمان آزادی" نوشتهی علی شمیده را که بهتازگی منتشر شدهبودند نام بردم، و بیدرنگ از فضلفروشیم شرمنده شدم: علی حاتمی آشکارا ناراضی بود از اینکه احسان طبری او را به جوانکی "راننده" یا "پادو" یا "بادی گارد" یا "گوریل" با سینی چای در دست حواله داده و بدینگونه دانش او را کمتر از این جوانک فرض کردهاست. با آنکه طبری یادآوریهای من و آن کتابها را مفید اعلام کرد، اما حاتمی با ابروانی در همکشیده و زیرچشمی نگاهم میکرد. سر به زیر افکندم و به آشپزخانه برگشتم.
به طبقهی مورد نظر که رسیدیم، راه کوتاهی از آسانسور تا درون خانه بود. چه خوب! این تکه از مسیرمان از هر نظر ایمن بود! آپارتمانی کوچک و نقلی بود که با سلیقهای عالی تزئین شدهبود: بالشهایی زیبا دور تا دور اتاق نشیمن چیده بودند. پردهها، بالشها، فرشها، ترکیب رنگ و نور، همه به گونهای بود که برای نخستین بار پس از سالهای طولانی احساس شگفتانگیز آسودگی در "خانه" به من دست داد: "خانه" یعنی این! به یاد نمیآورم که پس از آن نیز در خانهای آنهمه احساس "خانه" و جایی برای آسودگی کردهباشم.
پس از سلام و دست دادن و آشنایی با علی حاتمی که زودتر از ما رسیدهبود، به عادت همیشگی او را با طبری تنها گذاشتم تا بی دغدغهی حضور یک مزاحم حرفهایشان را بزنند، و خود را در آشپزخانه سرگرم کردم.
در طول راه از کارهای علی حاتمی برای طبری گفتهبودم، از جمله از فیلم "ستارخان" (۱۳۵۱) او که بهویژه برای سیمایی که از علی مسیو (پرویز صیاد) و حیدرخان (عزتالله انتظامی) در آن پرداختهبود، آن را پسندیدهبودم. اکنون در این آپارتمان کوچک، با فاصلهای چنین نزدیک، و در آشپزخانهای که در نداشت، نمیتوانستم گوشهایم را ببندم، و میشنیدم که علی حاتمی از پروژهی بزرگش، ساختن نمونهی تهران قدیم در شهرکی سینمایی در نزدیکی کرج سخن میگوید که چند سالی بود با آن مشغول بود (شهرک سینمایی غزالی، آغاز پروژه ۱۳۵۶، آغاز ساختمان اسفند ۱۳۵۸) و از طبری نظر و ایده و منابعی برای مطالعه پیرامون زندگی روزمرهی تهران قدیم در پایان قاجاریه و آغاز سلطنت پهلوی، زبان، اصطلاحات، پوشاک، خوراک، و مناسبات اجتماعی آن زمان میخواهد.
طبری دوست نداشت از او چیزهایی بپرسند که نمیدانست. من خود این را در عمل آموختهبودم: در آغاز آشناییمان پیوسته چیزهایی دربارهی اصطلاحات زبانشناسی از او میپرسیدم و او سرانجام فهماندهبود که تخصص او در زبانشناسی نیست و کسانی بیجا انتظار دارند که او همه چیز بداند. گفتهبودم که شایع است که او زبان چینی هم میداند، و او سخت بر آشفتهبود: "آخر این چه اخلاقیست؟ چرا و از کجا این حرفها را در میآورند؟ من یک بار برای شرکت در جشن دهمین سالگرد انقلاب چین یک ماه آنجا بودم که بیشتر آن هم در دعواها و کشمکشهای حوزههای حزبی خودمان گذشت، و تنها کوشیدم که چند کلمهی روزمره را یاد بگیرم. مگر به همین سادگی میتوان زبان چینی یاد گرفت؟" و سپس در خاطراتش نوشت: "[...] کوشیدم خط چینی و قریب ۱۰۰ لغت را برای لمس این زبان فراگیرم که اینک فراموش کردهام." [احسان طبری، از دیدار خویشتن (یادنامه زندگی)، به کوشش ف. شیوا، چاپ دوم، نشر باران، سوئد ۱۳۷۹، ص ۱۵۵]
طبری حاتمی را به کتابش "جامعهی ایران در دوران رضاشاه" و خاطرات کودکیش "دههی نخستین" رجوع میداد و چندان چیزی بیش از آن نداشت که بیافزاید، چه او خود در آن دوران، کودکی پنجشش ساله بود. در این هنگام برایشان چای بردم، و طبری دست بهدامن من شد: شیواجان، تو کتابی دربارهی دوران گذار از قاجاریه به پهلوی سراغ داری؟ – و من با زمینهی ذهنی فیلم "ستارخان" حاتمی که در سر داشتم، بیاختیار کتابهای "تاریخ حزب کمونیست ایران" نوشتهی تقی شاهین به ترجمهی "ر. رادنیا" و "قهرمان آزادی" نوشتهی علی شمیده را که بهتازگی منتشر شدهبودند نام بردم، و بیدرنگ از فضلفروشیم شرمنده شدم: علی حاتمی آشکارا ناراضی بود از اینکه احسان طبری او را به جوانکی "راننده" یا "پادو" یا "بادی گارد" یا "گوریل" با سینی چای در دست حواله داده و بدینگونه دانش او را کمتر از این جوانک فرض کردهاست. با آنکه طبری یادآوریهای من و آن کتابها را مفید اعلام کرد، اما حاتمی با ابروانی در همکشیده و زیرچشمی نگاهم میکرد. سر به زیر افکندم و به آشپزخانه برگشتم.
Subscribe to:
Posts (Atom)