Tjära i honung - 8

Hennes vackra ögon med turkmeniskt drag och de där fylliga läpparna som låg så mjukt på ‎varandra, hade stulit mitt hjärta. Hon hade kommit in i högskolan två år efter mig. Jag ‎övervakade henne och väntade på ett lämpligt tillfälle för att börja prata med henne. Men ‎något sådant tillfälle förekom väldigt sällan mellan äldre och yngre studenter. Tills en dag då ‎hon satt med några av sina tjejkompisar runt ett stort bord på högskolans centrala bibliotek, ‎och jag hade gått och satt mig vid samma bord.‎

Jag visste inte vad jag skulle göra och hur jag skulle sätta i gång ett samtal. De höll på och ‎småpratade tyst, och skrev labbrapport. Jag hade öppnat en pärm och en bok framför mig och ‎låtsades om att göra läxor men hela min uppmärksamhet var riktad mot henne. Jag tittade på ‎henne ur ögonvrån, lyssnade på henne och njöt av hennes skönhet och hennes mjuka och ‎ljuvliga röst.‎

‎ Jag hade inte hunnit hitta på något innan de hade rest sig och gått. Men en bok hade blivit ‎kvar på bordet. Vad bra! Var det hennes? Hade hon anat någonting av hur jag tittade på ‎henne? Hade hon lämnat boken avsiktligt för att komma tillbaka ensam och ge mig en chans ‎för att prata med henne? Skulle jag ta boken och springa efter henne? Nej! Det var bäst att ‎sitta och vänta på att hon skulle kanske komma tillbaka. Men det hade gått någon timme och ‎ingen hade kommit efter boken. Till slut hade jag tagit boken med mig och gått.‎

Det hade tagit två dagar tills jag hade kunnat fånga henne ensam i närheten av elektrotekniska ‎departementet, hade gått fram, tagit fram boken och sagt:‎

‎- Ursäkta, ni glömde denna bok på biblioteket i förrgår...‎
Hon hade tittat än på mig och än på boken, och hade sagt med sitt mjuka röst:‎
‎- Men den var inte min...‎

Det var först då jag hade kommit på att jag inte hade räknat ut olika möjliga svar och ‎situationer som kunde förekomma. Jag var och är inte en snabbtungad och "vass" person i ‎sådana situationer. Hade blivit nervös och sagt:‎

‎- Men..., ni satt där..., sen när ni gick så... boken blev kvar...‎
En lätt rodnad hade satt färg på hennes vackra ansikte, men hade insisterat:‎
‎- Men den var inte min bok... – och när jag inte hade hittat något annat ord och sänkt handen ‎med boken, hade hon vänt sig och försvunnit fort runt hörnan. Jag visste inte och vet ‎fortfarande inte hennes namn ens.‎

Det var andra gången som jag hade tagit initiativet och försökt att närma mig och prata med ‎en kvinna på högskolan, och misslyckats. Jag hade gått olyckligt och sorgsen, stängt mig in i ‎en trähytt som fanns i "musiksalen" där det fanns bandspelare, skivspelare, ljudanläggning och ‎LP-skivor med klassisk musik, och hade satt på mig stora hörlurar. Jag hade spelat in några ‎sekunder från "Spådomen" ur baletten Carmen av Rodion Shchedrin (Bizet) från skivan till ‎bandet, och sedan spelat den med mycket lägre hastighet från bandet och lyssnat. Dessa få ‎sekunder, när de spelades upp med låg hastighet, lät som en jättelik lavin, som om ett berg ‎rasade, som om världens alla berg rasade, och jag hade låtit denna ras slå i mina öron och i mitt ‎huvud i högt ljud, gång på gång. Sedan hade jag suttit och lyssnat på Toreador och Carmen ur ‎samma balett inte en gång eller två gånger, utan sextio eller sjuttio gånger i sträck.‎

Jag hade suttit där, med hörlurar, med händerna under hakan och armbågarna på knän, stirrat ‎på golvet, och glömt hela världen utom min egen lilla sorg. Varje gång när dessa fem minuter med ‎musik tog slut hade jag lyft på nålen från skivan och lagt den tillbaka i spårets början, igen och ‎igen, och igen, och hade lyssnat. Huvudet hade blivit helt svullet, proppfullt och snurrigt. Hade ‎fortsatt att stirra på golvet så plötsligt hade nosen av ett djur uppenbarat sig bredvid mitt ‎ansikte och jag hade hoppat upp: Det var en hund, högskolans vakthund. Det var nattvakter ‎som gick runt med hunden före midnatt och kontrollerade så att ingen skulle finnas kvar i ‎byggnaderna. De hade kommit in i hytten och ropat på mig men jag hade inte hört.‎

Det var inte första gången vakterna kastade mig ut ur högskolan sent på natten. Jag hade ‎stängt av alla apparater, låst dörren till hytten, och följt dem till södra porten av högskolan, ‎och de hade stängt porten bakom mig. Öronen var fortfarande fulla av så mycket högljudda ‎musik och huvudet var tungt av buller. Det var nära tolv timmar som jag inte hade ätit eller ‎druckit någonting. Hade tagit Noorzad allén från Eisenhower avenyn norrut för att komma ‎till studenthemmet i Zanjan-gatan.‎

Boende i studenthemmet kallade denna allé för Apacheland, tagen ur namnet av amerikanska ‎urbefolkningsgrupper som på den tiden sågs ofta i västernfilmer. Det var en slumkvarter fullt ‎med kåkar längs hela allén där fördrivna, hungriga, hemlösa trashankar; familjer, kvinnor, män, ‎och barn bodde som hade förlorat allt vad de hade tack vare Shahens "Vita revolution" och ‎industrialiseringen av jordbruket i Azerbajdzjan och tagit sig hit. De flesta just här kom från ‎byar runt staden Zanjan. Detta var en opassande skamfläck längs den fina och moderna ‎Eisenhower (nuförtiden Azadi) avenyn, i den väg där Shahen och hans utländska gäster ‎brukade köras från flygplatsen till palatsen eller tillbaka, samme Shah som skröt med att han ‎hade fört Iran till "tröskeln av stora civilisationen".‎

Jag hade gått famlande i alléns mörker och plötsligt hört någonting från en mörk hög vid en ‎kort kartongvägg. Det var en sjuklig och febrig röst av ett barn som sa lågmält på ‎azerbajdzjanska:‎

‎- Mamma jag är hungrig... kan inte somna...‎
Och lika krasslig men moderlig röst som svarade tröstande:‎
‎- Sov min lilla, sov mitt barn! Det finns ingen mat.‎
Och dottern: - Jag är så hungrig så jag inte kan somna...‎
‎- Sov min dotter, sov...‎

Dånet av rasande berg från "Spådomen" ekade i mitt huvud. Nu var det hela tillvaron och ‎tiden som rasade. Jorden rasade under mina fötter. Vad var det jag såg? Vad var det jag ‎hörde? De tiggde inte. De var hungriga och sjuka. Men jag hade ingenting att ge dem, fast ‎Mohammad som delade rum med mig på studenthemmet, han som greps tillsammans med mig ‎och satt med mig i fängelset, brukade upprepa att "Lenin har sagt att om du hjälper en fattig ‎med en slant, så har du försenat revolutionen med tio år". Nu skulle jag själv gå i säng hungrig. ‎Men det var en stor skillnad mellan min och dessa människors världar. Och jag hade gått och ‎deppad i timmar bara för att hade blivit nekad av en tjej, ovetande om nakna och bittra verkligheten ‎några hundra meter bort. Skäms på mig!‎

Hjärtat gjorde så ont. Jag var ärg på världens alla orättvisor. I stället för den kärleksfulla men ‎sorgsna dansen av Toreador och Carmen upprepades nu bitar av H. E. Sayehs dikt i mitt ‎huvud: "Det är för sent Galia! Viska inte sagor om kärlek i mina öron!... Karavanen har gett ‎sig i väg..., det är för sent..., I dessa tider då många sover hungrigt, finns inget tillfälle för ‎kärlek och saga, viska inte sagor om förälskelse..., Det är för sent..., Det är för tidigt..., En dag ‎kommer jag tillbaka..."‎

Jag vet inte hur jag tog mig till studenthemmet. Jag hade bara två LP-skivor i hela världen och ‎Baba, en bekant student, ett år äldre, som också bodde på studenthemmet, hade tjatat på mig ‎att "musiken i dessa skivor är lyx", "denna musik är borgarklassens", "detta är borgarklassens ‎kultur". En av skivorna var verk av Fausto Papetti som han själv spelade med altsax, och den ‎andra var lugna stycken spelad av Franck Pourcels stora orkester. Att äga ett sådant där lyx så ‎nära som några hundra meter från människor som sov hungrigt, var genant. Så fort jag kom in i ‎rummet gick jag raka vägen till mitt skåp, drog ut dessa skivor, och framför rumskamraterna ‎som var vakna och gjorde sina läxor, slog jag skivorna till knäet, krossade dem, och medan jag bet ‎tänderna hårt mot varandra, mumlade "denna musik är borgarnas"! Rumskamraterna tittade ‎storögd och flinade.‎

Dagen därefter när Baba hörde vad jag hade gjort, tog han ett djupt bloss på sin cigarrett, ‎drog in röken högljudd genom tänderna, och sa: "Detta i sig är också ett småborgerligt ‎beteende"!‎
‎__________________________________‎
Länkar i detta avsnitt:‎
‎1- Toreador och Carmen: här
‎2- Smakprov från Fausto Papetti: https://youtu.be/klMY0gpEMXI
‎3- Smakprov från Franck Pourcel: https://youtu.be/9tP8b0pLhwc

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

Tjära i honung - 7

För att ge sken av att jag var lugn och inte var skrämd av någonting, skämtade jag med ‎soldaten som visade mig in i cellen:‎

‎- Nämen, var finns TV:n då?‎
Soldaten svarade renhjärtat:‎
‎- Finns ingen TV!‎

Visst skulle det inte finnas TV i den fruktade SAVAK:s celler. Men vad jag inte visste var att ‎vakterna där var enkla soldater från landets småbyar som kanske inte hade sett ens TV, inte ‎hade gått i skolan ens, och inte hade någon funktion där utom just att bevaka. Han hade inte ‎hunnit stänga celldörren innan jag kallades in till förhör. Någon förband mina ögon med ett ‎tygbit, guidade genom plåtdörrar, tog mig uppför trappor, förde in i ett rum, och öppnade ‎mina ögon. Det var ett litet rum. Bakom ett bord vid fönstret satt en tjock och stor man, och ‎bakom ett annat bord i ett hörn satt en smal och ålderdomlig man. Senare fick jag veta att den ‎första hette Khodayari och den andra hette Zamani.‎

Khodayari sa, so fort han såg mig:‎

‎- Ååå, vad trevligt! Herr Shiva…! Varsågod! Kom…! Vi väntade på er. Kom och sätt er här ‎bredvid mig själv! Här…, så ja…! Välkommen! Men vad har hänt? Varför ni då? Vad har ni ‎gjort så att de har tagit er hit på detta vis?‎

Jag svarade: - Jag har inte gjort någonting. Vet inte varför de har tagit mig hit.‎

Egentligen visste jag inte varför de hade gripit mig, vad de visste om mig, eller vad de ville ha ‎mig. I morse gick jag tillsammans med rumskamraten Mohammad från studenthemmet till ‎högskolan. Vi hade tentamen båda två. Vi hade just passerat genom det torra vattendraget på ‎vägen och sedan genom en flock getter som höll på och ”bet” bland papper och tidningar och ‎andra spill, och hade just vänt in i gränden bakom högskolan då en Peykan blockerade vår ‎väg, dörrarna öppnades, och SAVAK:s agenter tog oss in i bilen. De tog och tittade på våra ‎student-ID, sa att vi måste följa för att svara till några ”enkla” frågor och ”det var säkert ‎något missförstånd”, och att vi kommer att återvända mycket fort! De förband våra ögon med ‎oljiga trasor som tillhörde bilen, och körde fort genom gatorna. Var det bara av en slump och ‎utan att känna oss, och vi var bara enkla byten? Ville de gripa Mohammad som var tre år äldre ‎än mig och lite mer aktiv här och var, och det inte gick att gripa honom och låta mig gå? Var ‎det för att för nära en månad sedan hade jag lurat dem och den natten då SAVAK och ‎kravallpolisen hade razzia mot studenthemmet, hade visat dem ”fel” böcker? Var det texter ‎som jag hade stencilerat och distribuerat bredvid texten av operan Koroghlu? Eller för vilken ‎annan anledning?‎

‎- Jaså! Ni har inte gjort någonting? Varför har de tagit er hit då? Vilka elaka människor finns ‎nuförtiden!‎

Telefonen på hans bord ringde och han tog luren:‎

‎- Ja…, aha…, just det. Är det så? Då kan ni ta honom in i operationssalen, gör köttfärs av ‎honom med spö och sen kasta honom i den där hålan tills han blir pigg och öppnar munnen…, ‎ja, just så! – och lade på luren. Han sträckte ena handen och lade den på vänstra sidan av min ‎bröstkorg, och sa:‎

‎- Jaha, du sa att du inte hade gjort någonting, va? Å, herren är vältränad också! Men varför ‎bultar hjärtat som en fången duva då?‎

Jag sa stridslysten: - Men hjärtat på vem som helst kan ju bulta om man blir tagen på gatan på ‎detta vis och förd hit.‎

Plötsligt kände jag ett hårt slag i ansiktet och det blixtrade i ögat. Jag tappade fattningen. Det ‎ringde i örat.‎

‎- Din jävla hallick som säljer din syster som hora, håller du nu tal för mig som en kanariefågel? ‎Att du inte har gjort någonting, va? Jag ska visa dig alldeles strax. Du! Kalla in Asghar!‎

Zamani spelade rollen som om han kände sympati för mig. Han tittade på mig omsorgsfull och ‎skakade på huvudet medlidande. Det brann i kinden. Efter en stund kom in en ung ‎förhörsledare som tydligen hette Asghar och satte sig på en fåtölj ett par steg bort. Han kisade ‎i mig som rå material för sitt arbete och försökte uppskatta materialets art och arbetets ‎svårighetsgrad, och jag, vet inte varför, kanske för att dölja min ångest, svepte honom med en ‎mycket nedvärderande min uppifrån ner och nerifrån upp och insisterade att han skulle förstå ‎denna mening i min blick.‎

Zamani höll på och skakade på huvudet fortfarande och Khodayari höll på och beordrade ‎tortyr på telefonen. Jag hade hört och läst vissa saker om SAVAK:s metoder och gissade att ‎en hel del av allt detta var teater för att skrämma mig, och jag försökte att inte bli vettskrämd.‎

Khodayari lade ner luren och lämnade mig till Asghar. Asghar tog mig med till ett annat rum ‎mittemot det förra. Här fanns också två bord med några stolar men rummet var tomt. Asghar ‎visade en stol och började prata med en mild ton:‎

‎- Hörrudu…! Du har säkert hört talas om vilka metoder vi har här för att få folk att börja ‎prata. Men jag är inte av den typen av förhörsledare. Jag har inte lärt mig slå och så. Jag ‎hanterar folk med respekt. Då är det bäst för dig att börja berätta allt och slippa allt ‎obehagliga. Annars lämnar de dig till någon annan och då även om du är en elefant så kommer ‎de att skära av ditt horn och få dig att börja prata. Nå, vad säger du?‎

Det var inget läge för ironi annars skulle jag säga att elefant har ju inget horn, men sa i ‎stället: - Jag har ingen aning om vad jag ska prata om och vad jag ska säga.‎

‎- Hör nu här…! Låt bli att spela hjälte och lämna åt sidan sånt tjafs. Det har inte funnits någon ‎hittills som har kommit hit och inte har öppnat munnen. Det var många som kom och spelade ‎tufft och sa hela tiden att de inte vet och att de inte vill säga och så vidare. Men när de fick ‎smaka på vissa av våra metoder så började alla sjunga som kanariefågel och berättade allt. Jag ‎tar fram nu ett förhörsprotokoll, skriver frågor, och du skriver svar.‎

Jag hoppades på att en sådan frågor och svar kunde hjälpa mig att förstå vad de vill ha, och ‎protesterade inte. Han tog fram protokollmall, lade kopieringspapper under, fyllde i tabellen i ‎sidhuvudet, skrev dagens datum: den 28 juni 1972, och skrev sedan:‎

F: Presentera er. – och skrev S: i nästa rad, lämnade pennan, och vände pappret mot mig. Jag ‎skrev mitt namn och andra identitetsdata. Han läste den, och skrev:‎

F: Beskriv i detaljer all inblandning som ni har haft i vilken aktivitet som helst mot ‎statsapparaten och landets säkerhet – och skrev S: i nästa rad och vände pappret mot mig igen. ‎Jag skrev: Jag har aldrig varit med i någon aktivitet som har varit mot statsapparaten eller mot ‎landets säkerhet.‎

En annan förhörsledare kom in. Han var smal och hade en stor blond mustasch. Jag fick lära ‎mig senare att han hette Parvaresh. Han satte sig bakom det andra bordet och log mot mig. ‎Asghar skrev:‎

F: Ni är anklagad för att ha agerat mot landets säkerhet. Vad säger ni om detta?‎
Jag skrev: S: Som jag skrev här ovan så har jag aldrig agerat mot landets säkerhet.‎

Asghar läste och sedan rev pappret mycket irriterad, slängde den i korgen under bordet, och ‎reste sig. Parvaresh sa:‎

‎- Nämen…! Vad hände? Jag trodde att han har tänkt efter och håller på och hänger med.‎

Asghar sa: - Nejdå! Han är inte värt försöket – och lämnade rummet. Parvaresh sa:‎

‎- Ajaj, ajaj, det var inte alls klokt av dig att göra honom besviken. Han är en bra förhörsledare. ‎Jag vill dig väl, annars vad har jag med saken att gör?. Det är bäst för dig att gå med på vad ‎han säger, annars hamnar du där det inte finns någon återvändo. Du måste vara rädd om dig. ‎Och förresten, varför blandar ni er i sådana saker? Är det inte synd att en sådan vältränad och ‎attraktiv kropp ruttna i fängelse? Du har ju allt, väl. Ta och ragga upp tjejer, njut av tillvaron, ‎drick din vodka, gå på bio. Varför söker du problem? Tänk bara lite: är det bäst att sitta i ‎fängelse, eller om du låg med en tjej just nu? Va? Vad tjänar det till om du sitter kvar här och ‎kommer efter i lektioner, tentan, och i livet? Vad ska det tjäna till? Vem tjänar på det? Men ‎om du i stället är med och berättar allt, då har du befriat dig själv. Då återvänder du till ditt ‎liv. Jag vill bara din bästa…‎

Dörren som var bakom mig öppnades och en grov röst frågade: - Vem? Var är han?... Är det ‎han? – och jag hade inte hunnit vända mig så plötsligt kände jag ett hårt slag i nacken. Det var ‎oväntat och jag blev överraskad och överrumplad. Vände huvudet och tittade. Det var en man ‎med stor kropp och rund mage, och ett litet huvud. Han sa:‎

‎- Res dig din jävla horunge! Jag ska låta knulla din syster!‎
Jag reste mig. Det tyngde i huvudet.‎
‎- Sätt dig!‎
Jag satte mig, och tänkte "ville han mäta min längd?"‎
‎- Ser du mig? Jag kallas för doktor Manuchehri. Har du inte hört talas om mig? Era största ‎bossar har inte kunnat motstå mig. Jag har öppnat varenda ens munnar och de började kvittra ‎som kanariefåglar. Nu vill du, din lilla skit, att jag ger dig lite massage? Ack jag längtar efter ‎att göra en rejäl mos av dig – och slog en kraftig spark mot mitt bröst. Stolen ramlade bakåt. ‎Jag föll med stolen och slog huvudet i golvet. Jag ville resa mig, men hittade inte från vilket ‎håll och hur jag skulle resa upp. Jag hade tappat andan och höll på att kvävas. Allt roterade i ‎huvudet och ett pip ekade i skallen. Hur svårt än det var så fick jag lite luft i lungorna, vände ‎ett halvt varv och satte mig på golvet. Kunde se bara dörren och väggen framför mig. ‎Parvareshs röst hördes från långt borta och ekade som om i en tom sal:‎

‎- Nej, kära doktor, besvära dig inte! Låt honom vara! Jag har pratat med honom. Han är en ‎god pojke och lovar att samarbeta. Sånt behövs inte. Han kommer att skriva allt.‎

Manuchehri puttade min överkropp med ena benet och tvingade mig att ligga, lade ena ‎skosulan på mitt nacke och tryckte mitt ansikte mot golvet:‎

‎- Du ser? Jag kan mosa dig under foten som en kackerlacka. Våga nu säga att det inte var du, ‎att du inte vet, och sånt tjafs! Hajar du?‎

Parvaresh sa: - Ja, ja, han förstår! Han är en duktig kille, doktorn! Han är inte som de andra. ‎Lämna honom till mig bara.‎

Manuchehri gick och stängde dörren. Parvaresh sa att jag skulle resa mig och sitta på stolen. ‎Jag var fortfarande omtumlad. Bröstkorgen gjorde ont och skosulans spår på nacken brann. ‎Jag flyttade stolen närmare Parvareshs bord och satte mig. Parvaresh sa:‎

‎- Där ser du det! Detta var bara ett litet smakprov av vad man kan göra med en här. Om du ‎inte samarbetar och inte säger allt, så lämnas du till doktorn eller ännu värre personer. Är du ‎beredd att prata nu?‎

Jag ville säga något men hostan förhindrade mig. Efter lite hostande, sa jag andfådd:‎

‎- Men vad är det jag ska berätta? Jag har ju inte gjort något.‎
‎- Nämen, tänker du börja nu igen? Menar du att du inte var med i demonstrationen ens?‎

Jag tänkte ”kan de ha något bevis?”, och sa:‎

‎- Vilken demonstration? Jag har aldrig ens tittat på en demonstration på högskolan.‎
‎- Min kära, var så säker att vi vet allt. Och vi pratar aldrig utan papper och bevis. Att vi frågar ‎dig är för att se hur välvillig du är, och om du vill medverka eller inte. Vi tror att det var ‎kanske någon som lurade dig och tog dig med i demonstrationen, och vill veta vilka det var ‎som lurade dig. Nu har jag hjälpt dig så mycket som jag kan. Du får sitta nu och fundera och ‎se hur du vill bestämma. Jag lämnar dig ensam en stund så att du kan tänka ostörd. Men kom ‎ihåg vad jag sa om din bästa.‎

Parvaresh lämnade rummet och jag blev ensam.‎

Från en transistorradio som stod på Asghars bord hördes i låg volym Shirley Basseys röst som ‎sjöng Goldfinger. Denna bondfilm visades på Teherans biografer sedan länge tillbaka men jag ‎hade inte hunnit se den än, därför att oftast inte hade några pengar för sådana nöjen. Jag hade ‎inte sett några bondfilmer alls dittills. Så länge jag var hos föräldrarna i Ardebil så fick jag inte ‎ta ett enda steg bortom vägen till gymnasiet och tillbaka. Biobesök och liknande var möjlig ‎endast i familjens sällskap och mindre än en gång om året. TV hade inte kommit till vår stad ‎än. Från sista året i mellanstadiet var jag kär i Soheyla, skådespelerskan i iranska filmer, och ‎hade samlat många av hennes bilder i ett tjockt album. Dessa hade jag klippt ur tidningar och ‎tidskrifter. Men jag hade inte sett en enda film där hon spelade. Jag brukade titta på ‎bioannonserna i tidningar på filmer som visades i Teheran och fantisera om filmernas innehåll ‎och skådespelare. Så sent som för ett par tre år sedan hade jag byggt en trälåda däri jag ‎förvarade mina saker, och på lådan hade jag skrivit med stora bokstäver namnet på en ‎västernfilm (Jagad) vars affisch jag hade sett i tidningen och där Richard Widmark hade ‎huvudrollen. I affischen, med bilder ur filmen, hade man stavat Wagon felaktigt Wargon. Jag ‎hade inte förstått att det var felstavat, hade fantiserat om just The Last Wargon och hade ‎skrivit filmens namn just med denna stavning på min kära låda. Detta var om mina biobesök! ‎Och ”ragga upp tjejer”? Så sent som för två år sedan hade min far sett mig och en klasskamrat ‎gå bakom två skoltjejer i tio meters avstånd och kanske hade hört att vi pratade om dem, och ‎senare hemma hade jag fått mycket stryk för att hade jagat tjejer. Och nu snackade denna ‎förhörsledare om biobesök, raggning av tjejer, och njutning av tillvaron.‎

Jag hade hört och tyckte om sången Goldfinger men kunde inte njuta av den i den situationen. ‎Tänkte att jag måste gå på bio och se filmen. Men hur? Först fick jag dra mig ut ur denna ‎situation.‎

‎***‎
Sex år senare, i februari 1978, under revolutionens demonstrationer, eld, rök, kravaller, och ‎beskjutningar, i en kort paus mellan två stormar, det stod en gul Ford Mach 1 parkerad på ‎breda hindret mitt i gatan mittemot biografen Capri (Bahman). Det fanns bara fyra eller fem ‎stycken av denna bilmodell i hela Teheran och varje gång de syntes på gatorna brukade de dra ‎all uppmärksamhet på sig. Detta exemplar hade kört lite för mycket in i stadens ‎medelklasskvarter, och varför hade den parkerats på det viset? Det var kanske tillåtet för ‎Mach 1 att parkera hur man vill?‎

Jag stod i Ordibehesht-gatans korsning mittemot biografen Capri. Jag vände mig mot 24:e ‎Esfand-torget, och plötsligt blev alla rörelser långsamma i hela tillvaron; allt suddades bort, ‎utom bilden av en kvinna: en lång kvinna i svart som kom mot mig i torgets sydöstra trottoar. ‎Hon hade svarta tajta byxor och blus, och en lång svart oknäppt skinnkappa på sig. Hennes ‎hår, hennes armar, och den där välklippta och välskräddade kappans nedre del svängde så ‎vackert i luften. Med sina långa och säkra steg galopperade hon in i mitt hjärtas gömmor som ‎en fullblodsturkmen. Det var gnistor från min tonårs kärlek som glimmade. Det där vackra ‎ansiktet…, åh, vad jag älskade det. De där berusande mandelögonen, den där turkmeniska lilla ‎bulnaden i ögonlocken, de där vackra läpparna som låg så mjukt på varandra, skulle jag ‎någonsin förväxla med någon annans? Det var Soheyla! Jag hade ingen aning om att hon var ‎så lång. Vad gjorde hon där, mitt i revolutionens kravaller? Hon passade inte alls in i den ‎scenen. Hon kom och tio steg bortom mig vände sig mot den gula Ford Mach 1, med samma ‎långa steg, gick tvärs gatan utan att ens titta på passerande bilar, satte sig bakom ratten, körde ‎bilen, flög i väg, och tog mitt hjärta och min hungriga blick för tusende gången med sig.‎

Hon såg inte mig. Hon tittade inte ens. Hon visste inte hur mycket jag älskade henne. Jag hade ‎förstelnat där jag stod. Vad dum jag var: Jag borde ha sprungit fram och knäböjt framför ‎henne; borde ha stulit hennes blick; borde ha rånat en kyss från de där vackra läpparna; borde ‎ha drunknat mig i vinglaset av de där berusande ögonen. Det var för sent nu och jag hade inte ‎kommit på någon av dessa under de där sekunderna. Jag hade viktigare saker att tänka på just ‎då: vi höll på och gjorde revolution…‎

Min kära Soheyla (Soraja Bakyassa)! Jag önskar dig glädje var än du befinner dig. Ditt hjärta ‎må vara varmt för att du värmde mitt hjärta i många år, och lev länge. Synd att av så många av ‎dina bilder som jag hade samlat har tidens stormar lämnat en enda kvar åt mig. Den andra ‎hittade jag på Internet.‎

‎[Ett tag efter publiceringen av denna text och efter en resa till Irland fick jag veta att Soheyla ‎bor där i Irland. Synd att jag inte visste före resan och därmed missade jag chansen att kanske ‎hitta och besöka henne där.]‎

‎---------------------------------------------------------------‎
Länkar i denna del:‎
‎1- Om filmen The Last Wagon (Jagad): https://www.imdb.com/title/tt0049434‎
‎2- Trailern till Goldfinger ink. Shirley Basseys sång: https://youtu.be/6D1nK7q2i8I

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

قرنطینه

به گمانم چند ماهی بود که یازده سالم شده‌بود. تازه سالی از ماجراها و سرکوبی تظاهرات ۱۵ ‏خرداد ۱۳۴۲ گذشته‌بود، و اکنون، چه می‌دانم، شاید شاه احساس کرده‌بود که تا تنور داغ است، ‏باید بچسباند، و از آن رو هر گونه تظاهرات مذهبی به مناسبت عاشورای آن سال را در اردبیل ممنوع ‏اعلام کرده بودند.‏

یادم نیست که آیا هشداری از پیش داده‌بودند، یا نه. اما صبح عاشورا که بیدار شدم، پدر می‌گفت ‏که نظامیان سر کوچه ایستاده‌اند و هیچ‌کس حق ندارد حتی لای در را باز کند و کوچه را نگاه کند. ‏البته ممنوعیت باز کردن لای در که کشکی بود! هر ممنوعیتی‌، یعنی که باید راه دور زدن آن را پیدا ‏بکنی! راهش را پیدا کرد‌ه بودم و نگاه می‌کردم: بر تقاطع کوچه‌ی مسجد حاج میرصالح و کوچه‌ی ‏طوی یک نفربر ارتشی ایستاده‌بود و اگر کسی لای در کوچه را باز می‌کرد، فریاد می‌زدند که در را ‏ببندد و برگردد توی خانه. در و همسایه از «حؤکمت نیظامی» [حکومت نظامی] سخن می‌گفتند. با ‏این حال زن همسایه را می‌دیدم که از لای در فریاد می‌زد «شربت! شربت!» و نظامیان ‏اجازه می‌دادند که او با سینی استکان‌های شربت بیرون برود و به نظامیان تشنه‌لب ‏شربت‌های گوارای نذری عاشورا برساند. ‏

هدف اصلی گویا پیش‌گیری از قمه‌زنی عاشقان حسین در اردبیل بود. با گزارش‌هایی که برخی ‏جهانگردان خارجی در رسانه‌های آن سال‌ها منتشر کرده‌بودند، قمه‌زنان اردبیل معروفیت جهانی ‏داشتند و بازتاب این مراسم خون‌بار بی‌گمان وجهه‌ی چندان دلپذیری به شاه و به ایران نمی‌داد.‏

پنج‌شش ساله که بودم پدربزرگم مرا با خود به تماشای شبیه‌خوانی و قمه‌زنی پس از شهادت ‏حسین قلابی در شبیه‌خوانی می‌برد. یک بار در کوچه‌ی میان پیرعبدالملک و اوچ‌دکان گیر افتادیم. ‏یک دسته‌ی بزرگ قمه‌زنان با کفن‌های سفید و خون‌آلود، با سر و صورتی که از آن خون می‌چکید، با ‏فریاد و شعار و هیاهو، دوان می‌گذشتند و ما جایی برای عقب رفتن نداشتیم. به دیوار کوچه ‏چسبیده‌بودیم. پدربزرگ دست مرا محکم گرفته‌بود و من خود را به پای بلند او می‌فشردم. سخت ‏می‌ترسیدم و می‌لرزیدم. این صحنه تا سال‌ها دیرتر از ترسناک‌ترین کابوس‌های من بود. چشمانم را ‏که می‌بستم کفن‌های سفید خون‌آلود و صورت‌های خون‌چکان می‌دیدم که به سوی من می‌آیند، ‏مرا به دیوار می‌فشارند، و خونشان را به من می‌مالند. از همین رو نفرت عجیبی از قمه‌زنی و ‏قمه‌زنان داشتم و دلم می‌خواست که ریشه‌کن شوند.‏

اما ممنوعیت؟ «حؤکمت نیظامی»؟ من که چندان هم اهل کوچه رفتن نبودم، با ممنوعیت بیرون ‏رفتن آن روز بیش از معمول احساس بی‌قراری می‌کردم و دلم می‌خواست قید و بند و ممنوعیتی ‏نباشد و بتوانم آزادانه بیرون بروم. و اما قمه‌زنان؟ پدرم تعریف کرد که آنان از بام‌ها و دیوارها گذشتند، ‏در گروه‌های کوچک جمع شدند، «حسین شهید» و «حیدر،‌ حیدر» گفتند، شمشیر بر سر نواختند، ‏خون ریختند، و شور حسینی خود را در خون غرق کردند. فردا کسانی را در کوچه می‌دیدی با سر ‏باندپیچی‌شده. «حؤکمت نیظامی» چاره‌ساز نبود.‏
‏ ‏
در همان روزگاران (۱۳۴۳) بلای دیگری بر بخش بزرگی از جهان و بر ما نازل شد: همه‌گیر شدن وبای ‏التور [الطور] یا «شبه‌وبا». پرهیز از این باکتری رعایت سفت و سخت نکات بهداشتی را لازم داشت، ‏از جمله مصرف آب جوشیده و استفاده از صابون که در آن هنگام در روستاهای دورافتاده چیزی ‏ناشناخته بود. رعایت نکردن بهداشت جان‌ها را درو می‌کرد. دولت تلقیح واکسن را ‏اجباری کرده‌بود و همه باید گواهی دریافت می‌کردند که نشان دهد واکسینه شده‌اند. اما این‌جا نیز ‏نادانی بر کار بود: برخی منبرهای مذهبی فتوی داده‌بودند که واکسن ساخت غیر مسلمانان است و ‏نجس است. پس نباید زد. برخی‌شان هر گونه آمپولی را بر پیروانشان ممنوع کرده‌بودند.‏

مناطقی از کشور «قرنطینه» اعلام شده‌بود. نمی‌دانم چرا درست در همان اوضاع و احوال پدرم باید ‏به تهران می‌رفت و مرا هم با خود می‌برد. جایی در میانه‌ی راه آستارا به بندر انزلی [پهلوی]، نزدیک ‏اسالم، ژاندارم‌ها جاده را بسته‌بودند و از همه‌ی سرنشینان اتوبوس‌ها و دیگر ماشین‌ها گواهی ‏واکسینه‌شدن می‌خواستند. همه گواهی نداشتند. اتوبوس‌ها معطل می‌شدند، فریاد راننده و ‏مسافران به آسمان می‌رفت، و این جا هم عبور قاچاقی و تقلب و رشوه به ژاندارم در کار بود. در راه ‏بازگشت راننده‌ی اتوبوس کسانی را که گواهی واکسن نداشتند کمی مانده به پست بازرسی پیاده ‏کرد و قرار گذاشت که از بیراهه به آن‌سوی بازرسی بروند، و آن جا سوارشان کرد.‏

ممنوعیت و راه‌بندان و «قرنطینه»، آن‌جا و در آن روزگار، کارآیی محدودی داشت.‏

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

بدرود بازیگر بی‌همتا!‏

کیست که بازی او را در نقش شوالیه در صحنه‌ی شطرنج با عزراییل در «مهر هفتم» (۱۹۵۷) ‏اینگمار برگمان فراموش کند؟ و من بازی تکان‌دهنده‌ی او را در فیلم «هامسون» (۱۹۹۶) هرگز ‏فراموش نمی‌کنم، نیز بسیاری از بازی‌گری‌های او را در فیلم‌ها و تئاترهای بی‌شمار.‏

هنرپیشه‌ی سوئدی (از ۲۰۰۲ شهروند فرانسه) ماکس فون سیدو (۲۰۲۰-۱۹۲۹) ‏Max von Sydow‏ ‏دیروز، ۸ مارس، در پروونس فرانسه از جهان رفت. او در طول ۷۰ سال از زندگانی ۹۰‌ساله‌اش در ‏نقش‌های بی‌شماری هم در صحنه‌ی تئاتر و هم بر پرده‌ی سینما ظاهر شد: از مسیح در فیلم ‏‏«بزرگ‌ترین داستان عالم» تا ارنست بلوفلد در فیلم جیمزباندی «[دیگر] هرگز نگو هرگر»، از ‏‏«جن‌گیر» تا «فلش گوردون»، از کارل اسکار در «مهاجران»، تا «سفر هوایی مهندس آندره»، «جنگ ‏ستارگان»، «بازی تاج و تخت»، و...‏

یک منتقد سینمایی سوئدی می‌گوید: «ماکس فون سیدو همواره هاله‌ای از سنگینی (وقار) و احترام بر ‏گرد خود داشت»، و دیگری می‌گوید: «حرکت او بر صحنه مانند سرب مذاب بود: سنگین، اما روان. او ‏هنگام نقش‌آفرینی هرگز حتی یک دم یا بازدم زاید نداشت؛ هرگز اطوار اضافی نداشت.»‏

من هرگز از تماشای نقش‌آفرینی‌های او سیر نشدم و نمی‌شوم.

یادش گرامی!‏

فیلم «مهر هفتم» را می‌توان تا هشتم آوریل در این نشانی دید. اما گمان نمی‌کنم در خارج از سوئد در دسترس باشد. زبان فیلم سوئدی‌ست.

پ.ن.: جالب است که ۹ سال پیش با مرگ یک بازیگر بزرگ دیگر سوئدی، درباره‌ی ماکس فون سیدو چه نوشتم، در این نشانی.

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

Tjära i honung - 6

Kom kamrat till oss i kolchos!

Grigori Ivanovitj kom mot mig och sa några ord. I det öronbedövande bullret av ‎verkstadens maskiner kunde jag inte höra riktigt och förstå vad han sa men av hans ‎pekande och rörelser och kroppsspråk kunde jag gissa att han menade: ”Ta av din ‎armbandsur, kavla upp ärmarna, och sätt i gång!” Sasha klev ner från maskinen och ‎vinkade att jag skulle följa honom. På verkstadens svarta och feta golv följde jag honom. ‎Sasha pekade på golvet och sa någonting. Jag gissade att han menar: ”Akta så att du inte ‎halkar!” Vi stannade bredvid Sashas skåp där han hade sina verktyg. Han drog ut en låda och ‎pekade på min klocka. Jag tog av klockan och lämnade den i lådan. Han låste skåpet och vi ‎återvände till maskinen som slipade stora spiralskurna koniska kugghjul.‎

Sasha stod på trappan vid maskinen som var stor som en minibuss, böjde sig in i maskinen, och ‎i en obekväm ställning berättade för mig, som stod bakom honom, om hur man riggar ‎maskinen. Alla andra maskinernas buller var så höga så att jag inte kunde höra riktigt vad han ‎sa och de halvmeningar som jag kunde snappa upp ibland, förstod jag inte helt. Jag hade ‎lutat min vänstra arm mot maskinens oljiga sida och hade böjt mig framåt hur mycket än det ‎gick och försökte höra vad han sa. Sasha sa några saker, visade några saker och pekade ‎än hit och än dit på maskinen, och sedan rätade han upp sig, stod framför mig, sa saker ‎igen, klev ner, och med sina långa och snabba steg och medan han gungade sina armar och ‎stora händer, tog han mig till en hörna i verkstaden för att visa mig en sak. Jag tittade på hans ‎gång. Vilka stadiga och säkra steg! Precis som en äkta sovjetisk arbetare måste gå; den stolta ‎och segerrika arbetarklassen! Sashas ansikte, hans kraftiga käkben, stora och breda händer, och ‎hans pelarliknande ben som gjorde honom som en bronsstaty, påminde mig om stora ‎propagandaaffischer med sovjetiska arbetare där det brukade stå ”Framåt för att bygga ‎kommunismen!” eller ”Framåt för ju snabbare utförandet av den elfte femårsplanen!” och ‎liknande.‎

Sasha öppnade en låda, visade upp en skruv, lämnade den tillbaka, gick tillbaka till maskinen, ‎steg upp på trappan, och sa: ”Titta!”, lossade på en mutter, vred en måttmärkt ratt, drog åt ‎muttern, sa saker, och klev ner. Sedan tryckte han på en knapp och det hördes en motor ‎starta någonstans inne i maskinen. Detta ljud liknade ljudet från oljepumpen i svarvmaskiner ‎på övningsverkstaden på min högskola. Fast de där fina brittisk-tillverkade svarvmaskinerna var ‎inte ens en tiondel så stora som denna enorma maskin och oljepumpens ljud var också mycket ‎mjukare där. Men där, i övningsverkstadens tystnad och när lektorn förklarade för mig och ‎andra studenter hur maskinen fungerade och när han startade dess oljepump, ändå hade jag ‎samma känsla som jag fick här och nu.‎

Den där lektorn var en ingenjör som hade helt nyligen återvänt till Iran från Tyskland, hade ‎glömt många persiska termer, och hade svårt att hitta ord för att förklara vad han menade. ‎Och jag, som hade helt nyligen kommit från småstad till huvudstaden, var tankspridd och ‎samtidigt nyfiken. Jag ville se allt runt omkring, kunna förstå allt, och tänkte på tjejerna runt ‎mig i verkstaden mer än allt annat. Men allt vad jag hörde av lektorns förklaringar etsade sig i ‎mitt huvud och till slut fick jag ett bra betyg för ett exempel som jag fick svarva.‎

Sasha sa igen: ”Titta!” och drog en liten spak. Hälften av maskinen började röra sig mot ‎andra hälft, och när Sasha drog spaken åt andra hållet, drogs maskindelen bort från andra ‎halvan. Han berättade saker hela tiden men jag kunde inte hitta något samband mellan vad jag ‎såg, och vad jag hörde och inte förstod riktigt, eller koppla dessa till hans rörelser och ‎aktiviteter och vinkande och pekande. Hans sätt att prata på ryska skiljde sig markant från den ‎vackra melodin av ryska språket som jag brukade höra från radion och var förtjust i sedan mina ‎år i gymnasiet. Flera månader senare började jag förstå att Sasha blandade många vitryska ord ‎i ryskan, och resten uttalade han med vitrysk brytning, och jag hade inte lärt mig så mycket ‎ryska än för att kunna urskilja dessa två. Av tio ord i hans tekniska förklaringar kunde jag, i ‎början, förstå kanske bara ett enda ord.‎

Sasha startade maskinen. Jag stod några steg bort och tittade orolig och lite skärrad på ‎maskinens funktion. Den gick med mycket buller. Den röt ibland som ett lejon, och sedan ‎lugnade den ner sig. En rund och metallisk skiva med vassa slipstenar som var monterande i ‎dess omkrets och roterade i hög varav kom ut ur ett metallhölje och gick in i gängan mellan ‎kugghjulens tänder, det uppstod många gnistor, slipade ena sidan av en tand, gick tillbaka in i ‎höljet, och maskinen röt som lejon igen och nästa tand vreds mot slipskivan. Olja sprutade i ‎högt tryck från två rör mot slipskivan och kugghjulet för att kyla ner dem, och ett slitet och ‎här och var rivet förhänge av mjuk halvgenomskinlig plats täcke de öppna delarna av maskinen ‎för att oljan inte skulle stänka runtomkring.‎

Jag var bekymrad och tänkte: När kommer jag att bemästra denna maskin för att tillverka ‎någonting själv? Och så länge jag inte hade tillverkat någonting måste jag nöja mig med den ‎låga praktikantlönen och fortsätta att svälta.‎

Sasha kom närmare leende medan han torkade händerna med en trasa och stod bredvid mig. ‎Han drog ut ett skrynkligt och oljigt paket av cigaretter ur bröstfickan på sin arbetskläder, ‎spottade på golvet, mjukade upp en cigarett mellan tummen och pekfingret och tände den med ‎tändsticka. Han var en snäll och glad ung man. Hans slitna, svarta, och oljiga arbetskläder ‎liknade vad jag också hade fått. Han hade en brun och också oljig keps som satt på ‎bakhuvudet och nära nacken med skärmen pekande rakt upp, som kepsen på många andra ‎sovjetiska arbetare, och jag undrade alltid hur dessa kepsar kan stå kvar i ett sådant läge och ‎inte ramlar av. Tills flera månader senare kände jag honom bara som Sasha men jag lärde mig ‎så småningom att Sasha var ett vänligt och familjärt tilltalsnamn för Alexandr och hans ‎fullständiga namn var Alexandr Tichonovitj Kryshan. Sasha drog ett bloss på cigaretten och ‎frågade:‎

‎- Röker du inte?‎
‎- Nej!‎
‎- Det gör du rätt i!‎
Och när han såg att jag tittar bekymrad till maskinen, rörde han sin hand som att slå en ‎tennisboll på golvet, och sa vissa saker som jag gissade menade: ”Bekymra dig inte! Du ‎kommer att lära dig till slut!” och sedan ställde ena foten ovanpå en metallåda full med ‎kugghjul, lutade armbågen mot knät, spottade på golvet, långsamt och med tydlig njutning ‎drog ett bloss till och frågade:‎

‎- Hur gammal är du?‎
‎- Trettioett år.‎
Han log, pekade på mitt ansikte och sa saker. Jag gissade att han menade: ”Men du ser yngre ‎ut!” Jag log tillbaka samtyckande och frågade:‎

‎- Själv då?‎
‎- Jag är tjugoåtta. Är du gift?‎
‎- Ja.‎
‎- Barn?‎
‎- En dotter.‎
‎- Hur gammal är hon?‎
‎- Två månader. Två månader och en vecka.‎
Sasha log igen, lyfte huvudet högre upp och utan att försöka dölja sin glädje och stolthet, sa:‎
‎- Men jag har två söner. Den ena är sex år och den andra fyra.‎

Och jag kom att tänka på att jag måste skynda mig hem efter jobbet, tvätta dotterns blöjor, ‎och stryka dem som jag hade hängt i går för att torka. I detta land var engångsblöjor eller ‎blöjskydd av plast inte uppfunna än.‎

Någon ropade efter Sasha och han gick. Jag stod kvar och tittade på hur maskinen gick. ‎En ring hördes och jag tittade runt för att hitta varifrån ljudet kom. Det var ‎medelålderskvinnan som satt i förarhytten av traverskranen vid taket som vinkade för att jag ‎skulle ge väg. Kranen bar en stor container full med metallspån mot en lastbil som stod i andra ‎ändan av verkstaden och syntes knappt genom en ridå av tjock dimma som hängde i ‎verkstadens luft. Det droppade olja från containern och flisor regnade från den medan kranen ‎gick. Jag gick åt sidan och kranen fortsatte sin väg. Luften i verkstaden, som var stor som en ‎fotbollsplan, var klar när jag kom hit i morse och man kunde se andra ändan av verkstaden. ‎Men den rök och dimma som skapades av den olja och tvållösning som sprutades mot ‎metallbitar vid fräsning och svarvning, hängde i luften nu och tio meter bort blev saker ‎svårtydda i dimridån. Oljan och denna dimma var giftiga, fick jag veta långt senare.‎

Grigori Ivanovitj kom till mig, lade sin hand på min axel och sa:‎

‎- Nå, hur går det? Har du lärt dig allt nu?‎
Jag log och sa: - Nej, inte än!‎
‎- Ta det lugnt! Du kommer att lära dig så småningom.‎

Jag ville torka mina oljiga händer med arbetskläderna men Grigori Ivanovitj hindrade mig och ‎gick och hämtade en trasa från någonstans, gav den till mig, och sa:‎

‎- Vad vi vill från arbetarna är, vot, att de följer skyddsrutinerna noga, vot. Du måste akta dig ‎hela tiden för att inte skära handen med vassa saker som vi jobbar med, och att du inte får ‎skägg eller flisor i ögat, vot, inte får något tyngt på huvudet eller händer eller fötter... När du ‎går i verkstaden, vot, måste du hela tiden kolla omgivningen, vot, akta dig för kranen. Om du ‎eller någon annan av mina underordnade arbetare blir skadad, vot, kommer man att dra av min ‎lön, för att jag är er ”master”… Du måste vara mycket försiktig. Vot. Kom nu så vi tar rast och ‎går och setter oss och vilar lite.‎

Jag fick gissa mig fram genom vad Grigori Ivanovitj Druzjinin sa. Han, till motsats till ‎Sasha, pratade långsamt och tydligt. Vår lärare i ryska hade lärt oss att ”vot” betyder ”den ‎här”, och nu märkte jag att ordet kan användas för att fylla pauserna också när man pratar. Jag ‎följde Grigori Ivanovitj och vi gick tillsammans mot ett bord som stod någonstans mellan flera ‎maskiner.‎

Jag visste inte mycket om olika personernas roller eller positioner, eller om arbeten som ‎utfördes i denna stora verkstad än. Jag visste inte mycket om hur mitt arbete skulle utvecklas ‎vidare heller. Detta var den första dagen på jobbet. På förmiddagen dagen före befann jag och ‎nio andra iranier på kontoret hos Ovtjinnikov som sades vara den högsta personalansvarige på ‎denna stora fabrik som hette ”Verktygsmaskintillverkningsfabriken Oktoberrevolutionen”. ‎Fabrikens vicechef Truchan och tre verkstadschefer, som senare lärde mig att kallades för ‎‎”natjalnik” fanns med på mötet. Det var tänkt att de skulle bestämma var vi skulle placeras. ‎Jag tvingades att vara tolk därför att de andra inte hade lärt sig ens det lilla ryska som jag ‎hade kunnat lära mig. Ovtjinnikov frågade var och en om vad de hade jobbat med och var i ‎fabriken som de hade sett när vi visades runt kunde de tänka sig att arbeta. När alla hade ‎placerats så var det min tur. Ovtjinnikov frågade:‎

‎- Ni själv då?‎
Jag sa: - Jag är ingenjör.‎
‎- Vilken ingenjör?‎
‎- Ingenjör i maskinteknik.‎
‎- Vilken inriktning?‎
‎- Maskiner och…‎
Och jag fastnade, rörde ena armen hit och dit i luften och försökte komma på vad ‎termodynamik och kylteknik heter på ryska, och till sist pekade jag på fjärrvärmeradiatorn ‎nedanför fönstret. En av verkstadscheferna hjälpte mig:‎

‎- Klimatanläggningar?‎
Det var inte riktigt vad jag tänkte säga, men jag, i brist på någon annan förklaring, bekräftade: ‎‎- Ja, ja…‎
Han sa, medan han hade fäst blicken på mig:‎
‎- Zubarez (зубарез)…‎
Jag visste inte vad ordet betydde. Ovtjinnikov frågade:‎
‎- Var vill ni jobba? Vi kan inte anställa er som ingenjör. De har sagt till oss att ert parti har ‎bestämt att ni ska arbeta som arbetare. Helt vanliga arbetare…‎
‎- Ja. Jag vet det. Men som ni vill… Var än är lämpligast för er.‎
Samma verkstadschef sa igen:‎
‎- Zubarez…‎
En annan verkstadschef sa: Sborsjtjik (сборщик)…‎
Ovchinnikov frågade: - Har ni inte valt någonstans själv?‎

Jag hade inte förstått så mycket av vad de berättade när vi visades runt och visste inte vad ‎olika avdelningar gjorde och vilken var lämpligast för mig. Jag hoppades på att de skulle välja ‎lämpligaste platsen för mig som ingenjör och därför ville jag låta de avgöra. Hur skulle jag ‎kunna veta att det var mitt öde som bestämdes här och nu? Synd att jag inte sa ”sborsjtjik” för ‎att ta Ardeshirs plats! Jag svarade:‎

‎- Nej. Var än ni vill.‎
‎- Zubarez…!‎
Ovtjinnikov tittade på den där verkstadschefen, och sa:‎
‎- Okej då, zubarez…‎

Varje "natjalnik" tog sina egna nya arbetare med sig, gick mot respektive verkstad och visade ‎var de skulle befinna sig dagen därefter för att börja arbeta.‎

Och i morse, i första arbetsdagen, den 14 maj 1984, samma natjalnik, Valentin Semyonovitj ‎Zjugolov, som tyckte jag skulle vara lämplig för att jobba som ”zubarez”, samlade mig och ‎fyra andra iranier tillsammans med sina avdelningschefer i sitt kontor och lämnade över var ‎och en av oss till olika chefer. När det var min tur sa natjalnik:‎

‎- Och vi lämnar denna unga man som är bäst av alla i språket till Grigori Ivanovitj…‎

Alla andra chefer skrattade, och jag förstod inte varför. Grigori Ivanovitj skrattade inte. Jag ‎hade ingen aning om vad jag skulle arbeta med och vad ”zubarez” var tills vi kom till ‎avdelningen där det stod många maskiner som fräste och slipade olika typer av kugghjul. ‎Grigori Ivanovitj visade mig fler än trettio maskiner och sa att jag kommer att arbeta med ‎nio maskiner som fräste och slipade spiralskurna koniska kugghjul. Sedan samlade han ‎avdelningens alla arbetare vid detta samma gamla, slitna, och feta träbord, introducerade mig ‎till dem, och utsåg Sasha som min mästare och lärare.‎

Och nu satt Sasha och några andra av arbetarna runt bordet och rökte. Jag och Grigori ‎Ivanovitj satte oss på bänkar vid bordet bland dem. Arbetarna som pratade och skrattade blev ‎tysta men efter en stund började de diskutera om någonting och även Grigori Ivanovitj deltog ‎i diskussionen. Jag förstod ingenting av vad de sa men jag gissade att de pratade om mig. ‎Jag kunde urskilja ”krig” och ”Iraq” i deras meningar. Sasha vände sig mot mig plötsligt och ‎frågade:‎

‎- Vad jobbade du med tidigare?‎
‎- Som ingenjör i maskinteknik.‎

Alla stirrade på mig tyst, undrande och tvekande. Grigori Ivanovitj frågade stammande:‎
‎- Hur… menar du… ingenjör? Var har du studerat?‎
‎- På tekniska högskolan.‎
‎- Vilken högskola? Du kanske menar något yrkesgymnasium?‎
‎- Nej, nej. Högskola…‎
‎- OK. Men var jobbade du?‎
‎- På en fabrik.‎
‎- Vilken fabrik?‎
‎- Aluminium… - och letade efter ryska ordet för profil.‎
‎- Vad gjorde du där?‎
Jag visste inte vad ”teknisk chef” hette på ryska och sa ”konstruktör” i stället.‎
En av arbetarna som hette Leonid Zezulevitj och vars tal var helt obegripligt för mig och ‎senare fick jag veta att han pratade bara på vitryska frågade någonting och jag som inte hade ‎förstått, frågade:‎

‎- Vad?‎
Sasha upprepade:‎
‎- Men varför kom du hit och blev arbetare då?‎

Jag visste inte hur jag skulle svara. Med min bristfälliga språk hur skulle jag kunna förklara saker en ‎del av vilket inte ens själv hade förstått? Hur skulle jag berätta om hur jag hade hamnat där? ‎Jag visste ju själv inte än att en Maoistisk - Pol Potistisk teori utfärdad av en av mina ‎partiledare, Hamid Safari, hade kastat mig in i detta arbete och denna fabrik. Att förklara ‎sådana saker skulle vara svårt till och med på persiska och om jag inte kunde berätta på ett för ‎dem övertygande sätt så skulle de tro att jag ljuger. En arbetare som är ingenjör? Varför skulle ‎de tro det? Jag sa till slut:‎

‎- Man säger att så ska det vara…‎

Alla blev tysta och frågade ingenting mer. Alla reste sig och gick åt var sitt håll och mot var ‎sin maskin efter en stund. Och jag satt där och hörde bara bullret från maskinerna.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

Tjära i honung - 5

Sergeanten som satt bakom ratten och körde mig från utbildningsregementet Farah-Abads ‎avdelning för kontraspionage tillbaka till kompaniets sovsal, frågade förvånad:‎

‎- Menar du… att du degraderades till soldat?‎
‎- Ja.‎
‎- Menig soldat alltså?‎
‎- Just det.‎
‎- Men varför? Är du inte utexaminerad från högskolan? Du måste ha fått dåligt betyg i ‎militärutbildning, eller visat dig vara odisciplinerad, eller gjort någonting och hamnat i ‎kollision med befälhavaren.‎
‎- Nej, har inte gjort nåt, utan har varit politiskt aktiv. Har suttit i fängelse.‎

Sergeanten vände ansiktet mot mig, förvånad och lite förfärad ögnade mig en lång stund, och ‎körde resten av vägen utan att säga ett ord.‎

Det var på morgonen efter flaggningen som alla fick följa kompaniet till övningar utom mig ‎och Abdullah. Kompaniets befälhavare löjtnant Abbas Tehrani beordrade oss att stanna kvar i ‎sovsalen och vänta, för att man från högre upp i garnisonen ville prata med oss. Jag kunde ‎gissa vad detta samtal skulle kunna handla om. Och nu väntade Abdullah i halvmörka ‎sovsalen på att jag skulle komma tillbaka. Han kom fram till mig och med skrämd blick ‎frågade tyst på azerbajdzjanska:‎

‎- Vad hände? Vad frågade de?‎
‎- Inte mycket! De tog mig till chefen för kontraspionaget major Bai-Ahmadi. Först drog han ‎ut en låda och tryckte på en knapp, som jag gissar var en bandspelare. Sen sa han helt öppet: ‎‎”Som du vet själv så har du hamnat i straffregistret för politisk aktivitet. Men om du nu lovar ‎skriftligt att samarbeta med arméns kontraspionage så får du fortsätta utbildningen, bli fänrik, ‎och utföra din värnplikt som officer. Annars är vi tvungna att avbryta din utbildning, och då ‎förvisas du till någon avlägsen garnison och tjänstgör som menig soldat med soldatlön. Som ‎jag har fått höra så är du en duktig och disciplinerad student. Det är synd att med en sådan ‎attraktivitet och välbyggd kropp som du har, så ska du ta på dig soldatuniform. Men med ‎officersuniform kommer tjejer att falla pladask i dina fötter. Därmed kan du både ragga tjejer ‎och även hjälpa oss och tjäna fosterlandet.”‎

Jag tystnade. Abdullah frågade otåligt: - Vad sa du då?‎
‎- Jag sa att jag inte är av den typen. Att jag inte har den nödvändiga förmågan. Att jag avskyr ‎spioneri och angiveri. Bai-Ahmadi sa: ”Menar du att du inte vill tjäna fosterlandet?” Och jag ‎sa att man inte behöver nödvändigtvis ägna sig åt angiveri för att tjäna fosterlandet.‎

Abdullah stoppade ena sidan av sin mustasch med fingrarna i munnen fortare och fortare och ‎bet i den allt snabbare. Han frågade:‎

‎- Sa han ingenting annat?‎
‎- Nej. Han sa bara: ”Då kan jag inte hjälpa dig med något”, och jag lämnade hans kontor.‎

Abdullah, insjunken och orolig, vände sig och gick mot den halvmörka hörnan i sovsalen och ‎stod vid sin säng.‎

Vid flaggningen nästa morgon stod jag i första raden av femte kompaniet bredvid Abdullah ‎och i stället för att stirra på flaggan hade jag som vanligt vänt huvudet lite åt vänster och ‎tittade på den röda horisonten bakom bergen Mehrchal där solen höll på att gå upp, och njöt ‎av soluppgången. Guerami som stod bakom mig viskade: - Allas keps pekar framåt utom din ‎som pekar åt vänster hela tiden!‎

Löjtnant Tehrani kom mot oss och jag trodde att han skulle skälla ut Guerami för att han hade ‎pratat. Men han viskade till mig och Abdullah att vi inte behövde vara med vid flaggningar ‎eller i övningar hädanefter och kunde stanna i sovsalen och vänta tills vi blir informerade om ‎vad vi ska göra.‎

Den tredje dagen före lunch kallades vi till andra bataljonens befälhavare major Moshiris ‎kontor. Det fanns en annan student till i hans kontor. Han hette Towhid och var från det ‎tredje kompaniet. Jag hade inte hört någonting annat än fula svordomar ur major Moshiris mun ‎under de tre månaderna som vi hade varit där. Men nu var han plötsligt sansad och lugn och ‎höll ett tal för oss tre. Han uppmanade oss att vara duktiga och samarbeta där dit vi skickas ‎och, vem vet, kanske skickas vi tillbaka hit till Teheran igen. Jag och Abdullah lämnade ‎kontoret när hans tal var slut, men Towhid blev kvar och jag hörde honom säga: ”Men herr ‎major, jag trodde att mitt problem var löst. Min befälhavare i kompaniet, kapten Guerami, sa ‎till mig att saken var klar.” och jag tänkte ”stackars dig! Major Bai-Ahmadi har lyckats lura ‎dig!”‎

På kvällen, före släckning, var det dags att skaka hand med alla i sovsalen och ta farväl. I en ‎hörna mötte jag Arzhang. Han hade blivit en nära vän med mig under senaste veckorna, hade ‎småpratat mycket och frågat ett och annat. Och nu, vid avsked, sa han: ”Var rädd om dig ‎ungen!” Jag gick några steg bort och tänkte ”ungen?” varför kallar han mig så? och kom ‎plötsligt ihåg att han också hade sagt att ha suttit i fängelse för ”aktivitet mot rikets säkerhet”. ‎Men… varför inte han kallades till Bai-Ahmadi då, och varför inte han avvisas som oss? ‎Vilken naiv ”unge” hade jag varit!‎

Tungt i huvudet och hjärtat gick jag till kompaniets andra sovsal och tog farväl.‎

På eftermiddagen dagen därefter kom en sergeant och beordrade oss att samla våra saker och ‎vara beredda för att skickas till garnisonen Chehel Dokhtar utanför staden Shahrood. ‎Grabbarna i kompaniet skämtade med oss och sa att där kommer fyrtio jungfrur att sköta oss! ‎Det var garnisonens namn, hämtat ur ortens namn, som betydde fyrtio jungfrur. Jag kunde inte ‎minnas var Shahrood låg geografiskt. Alla mina och Abdullahs försök för att få åtminstone en ‎enda dag ledighet för att kunna informera våra familjer om vart vi skickades var lönlöst. Vi ‎fick ta med var sin armésäck och sitta på flaket i en armélastbil. Där satt även Hodjjat och ‎Abolfazl från den första bataljonen också. Även As’ad skulle vara med men han kom lekande med en ‎radband med stora kulor i handen, drog sergeanten åt sidan, pratade lite med honom, och ‎sedan gick sin väg. Jaså! Det fanns alltså andra sätt för att kunna senarelägga denna resa! ‎Och Towhid var inte där heller. Hade hans ”problem löst sig”?‎

Ett par hundra meter bort satt en soldat från musikkompaniet i gården och övade med sin ‎klarinett. Han spelade två noter – endast två noter – och upprepade dem. Ändå lät dessa två ‎toner och avståndet mellan dem så vemodigt så de spelade på några strängar djupt i mitt hjärta ‎och gjorde mig sorgsen. Jag tyckte inte om armén och krigföringen. Hade ofta under ‎övningarna skrikit inombords mot befälhavarna att: ”Jag vill inte lära mig sådana saker; vill ‎inte kriga; vill inte döda någon människa; aldrig; under inga omständigheter!” Men ändå hade ‎fått näst bästa betyget i skjutbanan bland 150 personer. Nu tänkte jag: tänk om de kunde låta ‎mig vara i musikkompaniet och lära mig spela ett instrument i stället för att skjuta.‎

‎***‎
Major Bai-Ahmadi var en av de duktigaste officerare i kontraspionage i Shahens armé. Han ‎hade specialiserat sig i att avslöja Sovjets spionnätverk i Iran och hade utfört briljanta ‎operationer. Han lade stor vikt på att lära oss olika knep i kontraspionage och brukade visa ‎filmer under sina lektioner. I en av dessa lektioner visade han ärren i sitt ansikte med stolthet ‎och berättade att förutom kriget mot gerillagrupper i Dhofar, hade han även kommenderats att ‎kriga i Kambodja på amerikansk sida och det var där han fick såren. Han blev senare ‎uppgraderad till överstelöjtnant men tvingades fly ur landet efter revolutionen 1979 och ‎utomlands gick han med i den rojalistiska gruppen Derafsh-e-Kaviani under Manuchehr Ganjis ‎ledning, och år 1989 under ett kuriruppdrag i Dubai dödades han av Islamiska Republikens ‎utsända som hade fått kännedom om uppdraget i förväg.‎

‎***‎
Towhid kom, med några månaders fördröjning, till samma avlägsna garnison som vi bodde i, ‎och även han degraderad till menig soldat. Men han höll sig inte så nära oss andra. Han var ‎praktiserande muslim och bad regelbundet. Han hade gått ut en sorts tvåårig teknikutbildning ‎på Nafisi Teknikum men tyckte om att bli tilltalad "herr ingenjör" och därför insisterade han ‎med att tilltala alla oss andra som hade gått ut tekniska högskolor ”herr ingenjör”. Han var där ‎nära sex månader och sedan i september 1978, i revolutionens gryning, ”löste hans problem ‎sig”, fick sin fänriksgrad i Shahens armé, och återvände till Teheran. Efter revolutionen vände ‎han kappan efter vinden igen, hamnade nära ledningen av ett parti som hette Islamiska ‎Republiken som var grundad av välkända mullor. Den 28 juni 1981 dödades han tillsammans ‎med nästan hela ledningen av partiet i en kraftig explosion av en bomb som var placerad av ‎Mujahedin Khalq i partiets högkvarter.‎

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...

آیا گودنادوتیر را دوست دارید؟

شمایی که سریال و موسیقی متن «چرنوبیل» را و نیز فیلم و موسیقی متن «جوکر» را پسندیدید، ‏تا یک ماه آینده فرصت دارید که گفت‌وگوی مفصل با آهنگساز ایسلندی آن‌ها، خانم هیلدور ‏گودنادوتیر ‏Hildur Gu∂nadóttir‏ و نمونه‌هایی از آثار او را در این نشانی بشنوید. پاسخ‌ها همه به ‏انگلیسی است. او از جمله جایزه‌های امی، گرمی، و اسکار را برای موسیقی‌اش برنده شد. ‏امیدوارم که در خارج از سوئد هم این لینک کار کند.‏

Tyckde du om TV-serien Tjernobyl och filmen Joker och deras soundtrack? Du har en ‎månad på dig att lyssna till intervju med och smakprov på verk av skaparen av soundtracks, ‎isländska kompositören Hildur Gu∂nadóttir, i länken nedan. Hon har vunnit många utmärkelser och bl.a. Oscar, som bekant: https://sverigesradio.se/avsnitt/1450983

Read More...دنباله (کلیک کنید)‏

Summary only...