Jag visste inte vad jag skulle göra och hur jag skulle sätta i gång ett samtal. De höll på och småpratade tyst, och skrev labbrapport. Jag hade öppnat en pärm och en bok framför mig och låtsades om att göra läxor men hela min uppmärksamhet var riktad mot henne. Jag tittade på henne ur ögonvrån, lyssnade på henne och njöt av hennes skönhet och hennes mjuka och ljuvliga röst.
Jag hade inte hunnit hitta på något innan de hade rest sig och gått. Men en bok hade blivit kvar på bordet. Vad bra! Var det hennes? Hade hon anat någonting av hur jag tittade på henne? Hade hon lämnat boken avsiktligt för att komma tillbaka ensam och ge mig en chans för att prata med henne? Skulle jag ta boken och springa efter henne? Nej! Det var bäst att sitta och vänta på att hon skulle kanske komma tillbaka. Men det hade gått någon timme och ingen hade kommit efter boken. Till slut hade jag tagit boken med mig och gått.
Det hade tagit två dagar tills jag hade kunnat fånga henne ensam i närheten av elektrotekniska departementet, hade gått fram, tagit fram boken och sagt:
- Ursäkta, ni glömde denna bok på biblioteket i förrgår...
Hon hade tittat än på mig och än på boken, och hade sagt med sitt mjuka röst:
- Men den var inte min...
Det var först då jag hade kommit på att jag inte hade räknat ut olika möjliga svar och situationer som kunde förekomma. Jag var och är inte en snabbtungad och "vass" person i sådana situationer. Hade blivit nervös och sagt:
- Men..., ni satt där..., sen när ni gick så... boken blev kvar...
En lätt rodnad hade satt färg på hennes vackra ansikte, men hade insisterat:
- Men den var inte min bok... – och när jag inte hade hittat något annat ord och sänkt handen med boken, hade hon vänt sig och försvunnit fort runt hörnan. Jag visste inte och vet fortfarande inte hennes namn ens.
Det var andra gången som jag hade tagit initiativet och försökt att närma mig och prata med en kvinna på högskolan, och misslyckats. Jag hade gått olyckligt och sorgsen, stängt mig in i en trähytt som fanns i "musiksalen" där det fanns bandspelare, skivspelare, ljudanläggning och LP-skivor med klassisk musik, och hade satt på mig stora hörlurar. Jag hade spelat in några sekunder från "Spådomen" ur baletten Carmen av Rodion Shchedrin (Bizet) från skivan till bandet, och sedan spelat den med mycket lägre hastighet från bandet och lyssnat. Dessa få sekunder, när de spelades upp med låg hastighet, lät som en jättelik lavin, som om ett berg rasade, som om världens alla berg rasade, och jag hade låtit denna ras slå i mina öron och i mitt huvud i högt ljud, gång på gång. Sedan hade jag suttit och lyssnat på Toreador och Carmen ur samma balett inte en gång eller två gånger, utan sextio eller sjuttio gånger i sträck.
Jag hade suttit där, med hörlurar, med händerna under hakan och armbågarna på knän, stirrat på golvet, och glömt hela världen utom min egen lilla sorg. Varje gång när dessa fem minuter med musik tog slut hade jag lyft på nålen från skivan och lagt den tillbaka i spårets början, igen och igen, och igen, och hade lyssnat. Huvudet hade blivit helt svullet, proppfullt och snurrigt. Hade fortsatt att stirra på golvet så plötsligt hade nosen av ett djur uppenbarat sig bredvid mitt ansikte och jag hade hoppat upp: Det var en hund, högskolans vakthund. Det var nattvakter som gick runt med hunden före midnatt och kontrollerade så att ingen skulle finnas kvar i byggnaderna. De hade kommit in i hytten och ropat på mig men jag hade inte hört.
Det var inte första gången vakterna kastade mig ut ur högskolan sent på natten. Jag hade stängt av alla apparater, låst dörren till hytten, och följt dem till södra porten av högskolan, och de hade stängt porten bakom mig. Öronen var fortfarande fulla av så mycket högljudda musik och huvudet var tungt av buller. Det var nära tolv timmar som jag inte hade ätit eller druckit någonting. Hade tagit Noorzad allén från Eisenhower avenyn norrut för att komma till studenthemmet i Zanjan-gatan.
Boende i studenthemmet kallade denna allé för Apacheland, tagen ur namnet av amerikanska urbefolkningsgrupper som på den tiden sågs ofta i västernfilmer. Det var en slumkvarter fullt med kåkar längs hela allén där fördrivna, hungriga, hemlösa trashankar; familjer, kvinnor, män, och barn bodde som hade förlorat allt vad de hade tack vare Shahens "Vita revolution" och industrialiseringen av jordbruket i Azerbajdzjan och tagit sig hit. De flesta just här kom från byar runt staden Zanjan. Detta var en opassande skamfläck längs den fina och moderna Eisenhower (nuförtiden Azadi) avenyn, i den väg där Shahen och hans utländska gäster brukade köras från flygplatsen till palatsen eller tillbaka, samme Shah som skröt med att han hade fört Iran till "tröskeln av stora civilisationen".
Jag hade gått famlande i alléns mörker och plötsligt hört någonting från en mörk hög vid en kort kartongvägg. Det var en sjuklig och febrig röst av ett barn som sa lågmält på azerbajdzjanska:
- Mamma jag är hungrig... kan inte somna...
Och lika krasslig men moderlig röst som svarade tröstande:
- Sov min lilla, sov mitt barn! Det finns ingen mat.
Och dottern: - Jag är så hungrig så jag inte kan somna...
- Sov min dotter, sov...
Dånet av rasande berg från "Spådomen" ekade i mitt huvud. Nu var det hela tillvaron och tiden som rasade. Jorden rasade under mina fötter. Vad var det jag såg? Vad var det jag hörde? De tiggde inte. De var hungriga och sjuka. Men jag hade ingenting att ge dem, fast Mohammad som delade rum med mig på studenthemmet, han som greps tillsammans med mig och satt med mig i fängelset, brukade upprepa att "Lenin har sagt att om du hjälper en fattig med en slant, så har du försenat revolutionen med tio år". Nu skulle jag själv gå i säng hungrig. Men det var en stor skillnad mellan min och dessa människors världar. Och jag hade gått och deppad i timmar bara för att hade blivit nekad av en tjej, ovetande om nakna och bittra verkligheten några hundra meter bort. Skäms på mig!
Hjärtat gjorde så ont. Jag var ärg på världens alla orättvisor. I stället för den kärleksfulla men sorgsna dansen av Toreador och Carmen upprepades nu bitar av H. E. Sayehs dikt i mitt huvud: "Det är för sent Galia! Viska inte sagor om kärlek i mina öron!... Karavanen har gett sig i väg..., det är för sent..., I dessa tider då många sover hungrigt, finns inget tillfälle för kärlek och saga, viska inte sagor om förälskelse..., Det är för sent..., Det är för tidigt..., En dag kommer jag tillbaka..."
Jag vet inte hur jag tog mig till studenthemmet. Jag hade bara två LP-skivor i hela världen och Baba, en bekant student, ett år äldre, som också bodde på studenthemmet, hade tjatat på mig att "musiken i dessa skivor är lyx", "denna musik är borgarklassens", "detta är borgarklassens kultur". En av skivorna var verk av Fausto Papetti som han själv spelade med altsax, och den andra var lugna stycken spelad av Franck Pourcels stora orkester. Att äga ett sådant där lyx så nära som några hundra meter från människor som sov hungrigt, var genant. Så fort jag kom in i rummet gick jag raka vägen till mitt skåp, drog ut dessa skivor, och framför rumskamraterna som var vakna och gjorde sina läxor, slog jag skivorna till knäet, krossade dem, och medan jag bet tänderna hårt mot varandra, mumlade "denna musik är borgarnas"! Rumskamraterna tittade storögd och flinade.
Dagen därefter när Baba hörde vad jag hade gjort, tog han ett djupt bloss på sin cigarrett, drog in röken högljudd genom tänderna, och sa: "Detta i sig är också ett småborgerligt beteende"!
__________________________________
Länkar i detta avsnitt:
1- Toreador och Carmen: här
2- Smakprov från Fausto Papetti: https://youtu.be/klMY0gpEMXI
3- Smakprov från Franck Pourcel: https://youtu.be/9tP8b0pLhwc
