*- Det är ett elände nuförtiden att lyssna på P2 för att kanalen hoppar flera gånger om dagen ut till P6 och tillbaka igen! På morgonen vaknar jag säg 20 i 7 och slår på P2: Det är program på samiska. Jag älskar folkmusik och däribland samisk jojkande, men inte tidigt på morgonen! Då måste man hoppa till P6 för att kunna lyssna på P2! Och sen, mitt i en skön och ljuv klassisk musik, säg Rachmaninovs ”Vokalis”, några minuter i 7, hör jag plötsligt jojkande igen! Nu är det dags att hoppa tillbaka till P2 för att lyssna på P2!
På eftermiddag är det tvärtom. Någonstans vid 15 tiden hoppar P2 tillbaka till P6. När jag sätter mig i bilen för att köra hem måste jag byta kanal till P6 för klassisk musik. Och om klockan hinner bli 18 innan jag kommer hem så måste jag hoppa tillbaka till P2!
Och för att göra det hela ”bättre” så hörs P6 så dåligt ofta. Jag har skrivit till P2 och klagat men styrelsen i P2 har ”argumenterat” med att så har det varit hittills i hela landet utom i Stockholm, och nu är det Stockholms tur! De har dessutom ”tröstat” med att övriga landet inte hade ens någon P6 att växla till!
Känns ”argumentet” bekant? Att dela fattigdomen lika mellan alla? Men jag tycker att det är anmärkningsvärt att ett så rikt och tekniskt utvecklat land som Sverige inte har en helt egen radiokanal för klassisk musik medan ett fundamentalistiskt U-land som Iran som måste täcka 3 gånger så stor area som Sverige fakriskt har en sådan kanal.
*- Håller på att lyssna på huvudtemat ur ”Les Kid Nappeurs” av Marc Collin och får kramp i varenda muskel i bägge armarna, ja i hela kroppen, i längtan after att spela de där elgitarrerna, alla instrumenten, hela orkestern, pukan i slutet, allt! Synd att jag inte hittar den på nätet för att länka här. Stycket finns med i filmmusiken till ”Gudomligt ingripande” (Intervention Divine), och även i ”Café Del Mar”:s album nr 6.
*- För ett par veckor sedan satt vi med några arbetskamrater vid matbordet och pratade bilar. Jag berättade att det är dags för byte av kamrem på min bil och det kostar skjortan. Jag skojade med att ska sitta och uppfinna en helt ny bilmotor som inte behöver kamrem. Nu läser jag att några andra har (tyvärr!) hunnit före, med en teknik som jag var så förtjust i under min ungdom: hur högtalaren fungerar.
16 September 2007
Musik igen, och P2
14 September 2007
پلیس داریم تا پلیس
عصر که به خانه رسیدم، آشنائی خبر داد که آشنائی دیگر که مردی 85ساله است و بیمار و در خانه تنها بوده و همسرش به مسافرت رفته، از دیروز ناپدید شده، هیچکس خبری از او ندارد، و همسایه‌ای که کلید خانه‌ی او را دارد، او را در خانه نمی‌یابد.
زبان سوئدی این آشنای من تعریفی ندارد و خواهش کرد که من در جست‌وجوی آشنای گمشده برآیم. چاره‌ای نبود. ابتدا به یکی دو بیمارستان تلفن زدم، اما اینان شماره‌ی شناسائی (کد ملی) فرد گمشده را می‌خواستند که ما نداشتیم. سرانجام برای نخستین بار در عمر 21 ساله‌ی زندگی در سوئد، دست به دامان پلیس شدم. بعد از پنج شش دقیقه انتظار در صف تلفن، مرد پلیسی با ادب و در عین حال خودمانی و خوش‌وبش کنان داستانم را گوش داد، نام و نشان گمشده و مرا پرسید و قول داد که پی‌جوئی کند و نتیجه را گزارش دهد.
دو دقیقه بعد آشنایم تلفن زد و خبر داد که خوشبختانه گمشده‌ی ما پیدا شده و از صبح تا عصر در صف دانشجویان دندانپزشک بوده که ارزان‌تر حساب می‌کنند و برای همین صف‌شان طولانی‌ست!
دقیقه‌ای بعد خانم پلیسی تلفن زد و بسیار با ادب گزارش داد که لحظه‌ای پیش به خانه‌ی آشنای گمشده تلفن زده، او سر و مر و گنده در خانه است و پیش دندانپزشک بوده! گفتم که می‌دانم و عذر خواستم که وقت پلیس را گرفته‌ام. او گفت که عذرخواهی لازم نیست و پلیس به وظیفه‌ی خود عمل کرده و شب خوشی برایم آرزو کرد!!
کی می‌رسد روزی که چنین رفتاری را از پلیس ایران مشاهده کنیم؟ فکر کنید که یک افغان ساکن ایران برای چنین ماجرایی به پلیس ایران تلفن بزند.
باید اضافه کنم که املای ثبت‌شده‌ی نام آشنای گمشده را به سوئدی نمی‌دانستم، شماره‌ی تلفن او را از من نپرسیده‌بودند، و تلفن او به نام همسر غیر ایرانیش ثبت شده و نام همسرش را نیز از من نپرسیده‌بودند!
از فرصت استفاده می‌کنم و چند تارنمای مفید را که هیچ ربطی به موضوع بالا ندارند این‌جا معرف می‌کنم.
در این نشانی بایگانی مقدار زیادی از نشریات گروه‌های سیاسی در سال‌های 1357 تا 1362 در داخل کشور، و نیز برخی از آن‌ها که در خارج منتشر می‌شدند وجود دارد:
08 September 2007
Bortom matematiken
Nu fattar jag varför mina beräkningsprogram beter sig så märkligt ibland och spottar ut oförväntade resultat! Och måste erkänna att jag inte hade en aning om att Bertrand Russel sysslade även med matematik.
Och visste ni förresten att det finns en ros kallad efter matematikern och poeten Omar Khayyam? Men var han turk, eller pers?!
Och missa inte historien om nollan.
07 September 2007
Den lilla stora världen
Tänk bara: du sitter i din ensamhet i höstmörkret, grubblar över vilka fel du har begått i senaste veckan, slicker dina sår, och då ringer mobilen, du tar luren och tittar i fönstret - det är ett okänt iranskt nummer: ja…? Du lyssnar och känner igen rösten av en god vän, Reza, som du har levt med i många år - som studiekamrater på tekniska högskolan, har delat bostad, har stridit tillsammans i barrikader under revolutionen, har smugit er in i shahens militärkaserner och snott vapen, har blivit kär tillsammans, har bestigit flera berg tillsammans, tältat eller sovit kring en eld under bar himmel... Rösten säger: "Hallå, jag är i Paris, för en mässa. Frun var och promenerade på Champs-Élysées idag och av en slump stötte på Ali och Shahrzad som också är på besök i Paris. Vi sitter i en restaurang just nu och kollar på en brasiliansk festival. Ali säger att han har läst att du har grillat en Mujahed för hans memoarer från fängelset! Så, tro inte att vi inte vet vad du gör! Det är en oerhörd liten värld! Glöm inte det!"
Och Ali, som är en så fantastisk hjälpsam människa, får luren och pratar vidare och påminner om senaste besöket. Vad har jag att säga, utom att längta ännu mer efter sådana vänner, som läser, tänker och pratar om en, och tar och ringer från fjärran, speciellt när de har det bra, i en sådan stor liten värld?
06 September 2007
Pavarotti..., eller Domingo?
Som sagt, jag är ju ingen operamänniska, men Luciano Pavarotti som gick bort i dag lät i mina öron som en stor LÖGN redan den första gången jag hörde hans röst lite försenat i början på 1980 talet, och vidare (likaså låter Andrea Bocelli i mina öron). MEN däremot… ta Placido Domingo i stället: Han är självaste ärligheten i röst och scenkonst och när han förmedlar inlevelsen med rösten.
Det är alltid ledsamt när en ”konstpersonlighet” som Pavarotti som är älskad av många går bort. Men..., för att hedra den konst som Pavarotti menade (eller menade han?) ta och lyssna på... Placido Domingo i stället, vet jag, här i Puccinis Tosca, här i Puccinis Manon Lescaut, och här, (och här om ni vill jämföra med en länk som vi fick i dag).
04 September 2007
عبور از پرده‌ی آهنین
به‌راستی این چه کابوسی‌ست، چه بختکی‌ست که بر مردم ما نازل شده؟ مردم ما چه گناهی کرده‌اند؟ مشتی بیمار روانی در جامعه‌ای بیمار با جان و مال و هستی هفتاد میلیون انسان بازی و شوخی می‌کنند. مردم چگونه حرکات و اقدامات و بازی‌ها و فریب‌های این دیوانگان را تحمل می‌کنند؟ آیا باید به این مردم آفرین گفت، یا بر حالشان گریست؟
در همین میانه، حال و روحیه‌ی من هم داشت تکه‌پاره می‌شد که امروز "دود"ی خوش‌خبر خبر داد که گذرنامه‌ی نازی عظیما را به او باز گردانده‌اند. جای بسی شادیست. از فردا خواهم کوشید مدتی کاری به کار خبرهای ایران نداشته‌باشم! اگر بشود!
و البته موفقیت‌های دخترم جیران که مشغول کارآموزی در بزرگترین روزنامه‌ی سوئد است و بار دیگر روز یکشنبه دو نوشته و امروز 1 و 2 نوشته‌ی دیگر او در آن انتشار یافت، نیز این شادی را دوچندان می‌کند.
اگر گرفتاری‌های سر کار که بعد از درگذشت همکارم روی سر من ریخته، بگذارد!
01 September 2007
Kör hårt dotter min!
Ännu fler inlägg från dottern Djeiran i DN i onsdags. Hon finns med även i dagens papperstidning, sid 2 i Kultur: "Klädkonst med gren i grenen", men jag hittar inte den i nätupplagan.
31 August 2007
Taking sides جانبداری
دستگاه تبلیغاتی گؤبلز از محبوبیت و آوازه‌ی این هنرمند برای آراستن چهره‌ی نازیسم به بهترین وجهی سود می‌برد و در کنسرت‌های او همواره رهبران حزب نازی در ردیف نخست تماشاگران می‌نشستند. دکتر فورت‌ونگلر با وجود همه‌ی فشارها هرگز به عضویت حزب نازی در نیامد، اما رابطه‌ی نزدیکی با گؤرینگ و گؤبلز و دیگر رهبران حزب داشت و با سود بردن از روابط خود همواره خواست‌هایش را پیش می‌برد و به کرسی می‌نشاند. او یهودیان بسیاری را که خطر مرگ تهدیدشان می‌کرد از آلمان فراری داد. و این‌جاست که پرسش جاودانه مطرح می‌شود: ماندن و خواه و ناخواه در خدمت آراستن چهره‌ی نظام خودکامه درآمدن، یا کنار کشیدن و رفتن؟ و هریک از این‌ها به چه بهایی؟
دقایق پایانی فیلم تکه‌ای مستند از یکی از کنسرت‌های فورت‌ونگلر است که در آن او سنفونی پنجم بیتهوفن را اجرا می‌کند. پس از پایان سنفونی، حاضران ابراز احساسات می‌کنند، گؤبلز بر می‌خیزد، به‌سوی رهبر ارکستر می‌رود و دست او را می‌فشارد. فورت‌ونگلر بعد از دست دادن و یک نیم‌تعظیم، دستمالی را که به دست چپ دارد و با آن عرق پیشانیش را خشک کرده‌است، با حرکتی نامحسوس به دست راست می‌دهد و دستی را که دست گؤبلز را فشرده، پاک می‌کند و با این حرکت نمادین از نازیسم دامن می‌شوید. اما آیا این کافی‌ست؟ پس آن همه کشتار و اردوگاه‌ها و کوره‌های آدم‌سوزی چه؟ آیا "من نمی‌دانستم" عذری موجه است؟
بخش بزرگی از سه هفته مرخصی من در تابستان امسال با خواندن کتاب چهار جلدی "نه زیستن، نه مرگ"، خاطرات ایرج مصداقی از زندان‌های جمهوری اسلامی سپری شد. گزارشی 1500 صفحه‌ای‌ست از کسی که ده سال از نزدیک شاهد پلیدی‌ها و جنایت و وحشیگری دست‌اندکاران این نظام قرون وسطائی بوده، روزها در "راهروی مرگ" در انتظار اعدام نشسته و بارها تا چندقدمی طناب دار رفته است. آیا کسانی را که در آن هنگام در موقعیت‌های کلیدی نظام بودند و اکنون با "اصلاح‌طلب"شدن چهره‌ای وجیه به‌خود گرفته‌اند، می توان بخشید؟ نقش اینان در پیش‌برد و اجرای وحشیگری‌های نظام در عمل بسیار بالاتر از نقش فورت‌ونگلر در نازیسم بود و هرگز نقشی در نجات جان انسانی نداشتند. آیا می‌توانند از آن جنایات و اعدام بی محاکمه‌ی نزدیک به 4000 نفر در سال 1367 به‌سادگی دامن بشویند؟
فاطمه حقیقت‌جو از چهره‌های برجسته‌ی اصلاح‌طلب در مجلس ششم، که به هنگام کشتار زندانیان نوزده ساله بود، و من عاشق فارسی حرف زدن او با لهجه ی اصیل تهرانی هستم و با فریاد او بر سر رهبر نظام در صحن مجلس اشک بر دیدگانم آمد، در گفت‌وگوئی با رادیو آلمان می‌گوید: "[...] فرمان اصلی این اعدام‌ها توسط بنیان‌گذار جمهوری اسلامی صادر شده بود و بسیاری از گروه‌های اصلاح‌طلب از حامیان بنیان‌گذار بودند. آن‌ها می‌خواستند حداقل با سکوت از کنار این ماجرا رد شوند. زیرا فکر می‌کردند، مطرح کردن این مسئله به بحث رهبری و بنیان‌گذار کشیده‌‌می‌شود."
و راستی، این اصلاح‌طلبان، "جانبدار" چه "جانبی" هستند؟ همان "جانبی" که فرمان قتل عام را صادر کرد؟
درباره‌ی کتاب ایرج مصداقی نامه‌ای برای ایشان نوشتم که اکنون بخش اصلی آن را همراه با پاسخ شان در این نشانی "سرگشاده" می‌کنم.
30 August 2007
Gunnar
En av mina arbetskamrater gick bort förra veckan. Från det första läkarbesöket och diagnosen om tumör i bukspottkörteln tills han tog det sista andetaget, tog det bara 33 dagar. Han var en mycket hjälpsam människa och populär bland medarbetare. Han hade hunnit arbeta i 19 år här när jag började, och han tog hand om mig som en fadder, visade runt överallt och lärde mig allt. Mycket av vad jag kan nu lärde jag mig av honom och mycket lärde vi oss tillsammans under alla dessa år utmed enorma utvecklingen i IT. Han hjälpte mig mycket även utanför jobbet. Jag var många gånger på besök hemma hos honom och familjen, lånade saker – från dataprylar och programskivor till sticksåg och kofot och skidor. Flera frysta vintermorgnar körde han en halv mil till mig för att blåsa liv i min döda bil med startkablar och sitt varma batteri. Våra barn var klasskamrater och jag var Tomten för hans barnbarn. Han var en riktig eldsjäl även i fackliga livet på jobbet, i medarbetarklubben, i bostadsföreningen, i seglarföreningen, och mycket annat. Jag älskade de tipspromenader som han ordnade med sina fotografier inomhus och utomhus på vår arbetsplats.
Nu tinade han bort bara inom en månad. Och i ett akut läge fick jag ta över allt vad han gjorde, utan att ens kunna hälften av vad han kunde. Han bekymrade sig in i det sista över en liten bit arbete som han hade kvar att fullfölja och i sitt sista telefonsamtal med mig från sängen på sjukhuset och trots att han hade svårt att tala, gav han ledtrådar som kunde hjälpa mig.
Kvällen därefter åkte jag och besökte honom på sjukhuset. Han öppnade famnen så fort han såg mig och gav mig en björnkram. Jag hade köpt en sudoku-häfte åt honom för att jag visste att han älskade att sitta på sin balkong och lösa sudoku när han fick en stund ledig från all barnbarnskötsel och andra aktiviteter. Men nu kunde han inte känna igen häftet och trodde att det var en serietidning. Han kunde knappast avsluta en mening och tappade tråden mitt i meningen. Han halvsov på sin säng med smärtstillande och lugnande droppar som rann i hans blodådror, och jag satt bredvid hans säng över en timme och hade tappat ork för att resa mig och gå därifrån. Han öppnade ögonen då och då, tittade på mig och försökte le.
Sex dagar därefter stod jag bredvid hans säng hemma hos honom, ropade hans namn och hälsade. Han vaknade, försökte hitta varifrån rösten kom, sa någonting obegriplig, och sov igen. Och två dagar därefter slocknade han för alltid.
Jag tänkte berätta om allt detta på en minnesstund som vi hade för honom på jobbet. Men…
Nu går jag runt på jobbet, försöker klara av allt vad han gjorde, och överallt ser jag minnen från honom: hans rum, hans arbetsbord, hans dator, minneslappar, pennor, allt. Och jag har så många saker att fråga honom: hur tänkte han det där och hur ska man göra det här? Men han finns inte längre. Så synd. Han finns inte längre…
28 August 2007
Världens vackraste dotter
I dag har min dotter, som praktiserar på DN, fått sina första 2 notiser publicerade i kulturdelen, sidan 2. Och jag är så glad och stolt som inte rymmer i några ord. Kämpa på dotjka!
En av notiserna finns här.
