سه شعر از او به خوانندگان تقدیم میکنم. شعر سوم عنوان نداشت، و من (جسارتاً، و مشروط) نام «نتیجه»ی او را بر آن نهادم، با علامت سؤال! بیگمان مفتون شعرهایی برای «اللی» نیز سرودهاست، اما من اکنون به آنها دسترسی ندارم. عکس از من است به تاریخ تابستان ۱۹۹۱، استکهلم.
11 June 2021
مفتون امینی - ۹۵
امروز، ۲۱ خرداد (به روایتی)، شاعر بزرگ یدالله مفتون امینی ۹۵ ساله میشود. به سهم خود زادروزش را صمیمانه شادباش میگویم. امیدوارم بهزودی چشممان به «مجموعه آثار» او روشن شود، که در دست تهیه دارد.
سه شعر از او به خوانندگان تقدیم میکنم. شعر سوم عنوان نداشت، و من (جسارتاً، و مشروط) نام «نتیجه»ی او را بر آن نهادم، با علامت سؤال! بیگمان مفتون شعرهایی برای «اللی» نیز سرودهاست، اما من اکنون به آنها دسترسی ندارم. عکس از من است به تاریخ تابستان ۱۹۹۱، استکهلم.
سه شعر از او به خوانندگان تقدیم میکنم. شعر سوم عنوان نداشت، و من (جسارتاً، و مشروط) نام «نتیجه»ی او را بر آن نهادم، با علامت سؤال! بیگمان مفتون شعرهایی برای «اللی» نیز سرودهاست، اما من اکنون به آنها دسترسی ندارم. عکس از من است به تاریخ تابستان ۱۹۹۱، استکهلم.
03 June 2021
از جهان خاکستری - ۱۲۳
جرعهای زندگی
بعد از تازهترین عمل جراحی دارم به خانه میروم. احساس میکنم مثل آن آفریدهی دکتر فرانکنشتین شدهام: سراپا وصله و پینه، بریده و دوخته و چسبانده، با سیمها و لولهها و کیسههایی آویزان از هر طرف؛ و فاقد روح!
در این عمل لولهای را که پنج ماه پیش در شاهرگ گردنم کار گذاشتهبودند، بیرون کشیدند. عملی سرپایی بود. فقط دو ساعت پس از آن دراز کشیدم تا خون خوب بند بیاید.
سر راه باید کمی خرید کنم. میپیچم به بازارچهی «سیکلا» Sickla. وقت ناهار است. گرسنهام. چه بخورم؟ میدانم که بعد از چند لقمه اشتهایم از بین خواهد رفت. اما چاره چیست، باید خورد! این دفعه کجا بروم؟ تایلندی؟ کرهای؟ ژاپنی؟ ایتالیایی؟ سوئدی؟ همه را امتحان کردهام. میروم به رستوران لبنانی!
عجب محیط دلپذیری دارد! سالن بزرگ با سقف بلند، که یک سوی آن به محوطهی بیرون باز میشود، با چادرهای سایبان: ترکیب چشمنواز سایه و آفتاب و سبزی گیاهان. «شاوورما» یا مشابه قورمه را سفارش میدهم: مخلوط گوشت قورمه با بلغور یا برنج. برنج انتخاب میکنم، که بعد معلوم میشود «برنج ذرتی» یا مشابه «آنکل بنز» است!
نزدیک محوطهی بیرونی، اما در داخل، پشت یک میز تکی رو به بیرون مینشینم و در انتظار خوراک کمی سالاد با نان پیتا میخورم. آن بیرون میدانچهی باصفاییست. یک طرف سینمایی و کتابخانه عمومی و دو سه رستوران دیگر است، و این طرف هم یکی دو رستوران. همه صندلیهایشان را بیرون چیدهاند. همین یک ماه پیش اینجا برف و یخبندان بود. اما اکنون هوا گرم و آفتابیست. آنجا که من نشستهام نسیم خنک و دلپذیری میوزد. توی میدانچه درخت و درختچه و گلکاری و چمنکاریست.
اینجا بهدور از شلوغی و جنجال و سروصدای شهر است. انسانهایی زیبا آرام در میدانچه میروند و میآیند. هیچ سروصدایی نیست. هیچ ماشینی به سرعت رد نمیشود. هیچ موتوری نعرهکشان گاز نمیدهد. هیچ آژیری شنیده نمیشود. هیچ فریاد یا صدای بلندی شنیده نمیشود. همه چیز آرام است. یکی از ترانههای معروف «فایروز» با صدای ملایم از بلندگو پخش میشود. هیچ یادم نیست آخرین بار کی در چنین فضای دلپذیری نشستم. کمی احساس توریست بودن دارم!
چندین ماه است که هیچ احوال خوشی نداشتهام. چندین ماه است که پزشکان با «تشخیص»های گوناگون، پنج – شش تا، که هر کدام از آنها به تنهایی بشکهای پر از قطران بر یک قاشق عسل باقیمانده از شوق زندگانیام ریخته، آزارم دادهاند. در طول این ماهها بیش از چند روز در صف پیوند کلیه نبودهام: به پیکری اینچنین درب و داغون و شکافته و دوخته، مثل آن مخلوق دکتر فرانکنشتین، نمیشود کلیه پیوند زد. حتی یک جای سالم در شاهرگ درون شکم پیدا نمیکنند که بتوان کلیه را به آن وصل کرد. فعلاً از صف کنارم گذاشتهاند.
چندین ماه است که فقط به مرگ فکر کردهام: مرگ... مرگ... با این «تشخیص»های پزشکی کی میمیرم؟ چگونه میمیرم؟ کی و چگونه بمیرم؟ کدام مرگ بهتر است؟ تا کی، و چرا این شکنجهی دیالیز را، با این حال و روز، تحمل کنم؟ به چه امیدی؟ مرگ، و باز مرگ...
اه، به جهنم! چه کنم؟ هر چه میشود بشود! مرگ و بیماری و شکنجه برود به درک! حیف است این دم و این فضای دلپذیر را درنیابم! گوشت را زیادی قورمه کردهاند و سفت شده. برنج هم که لاستیکیست! اما ادویههایش اشتهاآور است و میخورم. دو ماه است که با آن «تشخیص»ها لب به مشروب نزدهام. اما، جهنم ضرر! یک آبجوی بزرگ کمالکل میگیرم و نیمی از آن را یکنفس سر میکشم. خنک است و میچسبد! اما کفارهاش این است که این نیم لیتر را فردا باید با دیالیز از بدنم خارج کنم!
نسیم خنک و دلپذیر میوزد. گنجشکی با جهشهای دو پا، لیلیکنان تا زیر میز من میآید تا خردهریز غذاهای مشتریان را برچیند. فایروز خوش میخواند. صلح و صفاست. فقط یک جویبار زلال، یا حوضی و فوارهای کم است، و قلقل سماوری یا قلیانی!
در راه خانه ترانهی زیبایی از رادیوی ماشین میشنوم:Poeme De L'amour Et De La Mer «سرود عشق و دریا». اثر ارنست شوسون. چه صدای زیبای مادرانهای دارد خواننده – گویی دستی مادرانه به نوازش بر سرم میکشد و دلداریام میدهد. حالم خیلی بهتر است!
بعد از تازهترین عمل جراحی دارم به خانه میروم. احساس میکنم مثل آن آفریدهی دکتر فرانکنشتین شدهام: سراپا وصله و پینه، بریده و دوخته و چسبانده، با سیمها و لولهها و کیسههایی آویزان از هر طرف؛ و فاقد روح!
در این عمل لولهای را که پنج ماه پیش در شاهرگ گردنم کار گذاشتهبودند، بیرون کشیدند. عملی سرپایی بود. فقط دو ساعت پس از آن دراز کشیدم تا خون خوب بند بیاید.
سر راه باید کمی خرید کنم. میپیچم به بازارچهی «سیکلا» Sickla. وقت ناهار است. گرسنهام. چه بخورم؟ میدانم که بعد از چند لقمه اشتهایم از بین خواهد رفت. اما چاره چیست، باید خورد! این دفعه کجا بروم؟ تایلندی؟ کرهای؟ ژاپنی؟ ایتالیایی؟ سوئدی؟ همه را امتحان کردهام. میروم به رستوران لبنانی!
عجب محیط دلپذیری دارد! سالن بزرگ با سقف بلند، که یک سوی آن به محوطهی بیرون باز میشود، با چادرهای سایبان: ترکیب چشمنواز سایه و آفتاب و سبزی گیاهان. «شاوورما» یا مشابه قورمه را سفارش میدهم: مخلوط گوشت قورمه با بلغور یا برنج. برنج انتخاب میکنم، که بعد معلوم میشود «برنج ذرتی» یا مشابه «آنکل بنز» است!
نزدیک محوطهی بیرونی، اما در داخل، پشت یک میز تکی رو به بیرون مینشینم و در انتظار خوراک کمی سالاد با نان پیتا میخورم. آن بیرون میدانچهی باصفاییست. یک طرف سینمایی و کتابخانه عمومی و دو سه رستوران دیگر است، و این طرف هم یکی دو رستوران. همه صندلیهایشان را بیرون چیدهاند. همین یک ماه پیش اینجا برف و یخبندان بود. اما اکنون هوا گرم و آفتابیست. آنجا که من نشستهام نسیم خنک و دلپذیری میوزد. توی میدانچه درخت و درختچه و گلکاری و چمنکاریست.
اینجا بهدور از شلوغی و جنجال و سروصدای شهر است. انسانهایی زیبا آرام در میدانچه میروند و میآیند. هیچ سروصدایی نیست. هیچ ماشینی به سرعت رد نمیشود. هیچ موتوری نعرهکشان گاز نمیدهد. هیچ آژیری شنیده نمیشود. هیچ فریاد یا صدای بلندی شنیده نمیشود. همه چیز آرام است. یکی از ترانههای معروف «فایروز» با صدای ملایم از بلندگو پخش میشود. هیچ یادم نیست آخرین بار کی در چنین فضای دلپذیری نشستم. کمی احساس توریست بودن دارم!
چندین ماه است که هیچ احوال خوشی نداشتهام. چندین ماه است که پزشکان با «تشخیص»های گوناگون، پنج – شش تا، که هر کدام از آنها به تنهایی بشکهای پر از قطران بر یک قاشق عسل باقیمانده از شوق زندگانیام ریخته، آزارم دادهاند. در طول این ماهها بیش از چند روز در صف پیوند کلیه نبودهام: به پیکری اینچنین درب و داغون و شکافته و دوخته، مثل آن مخلوق دکتر فرانکنشتین، نمیشود کلیه پیوند زد. حتی یک جای سالم در شاهرگ درون شکم پیدا نمیکنند که بتوان کلیه را به آن وصل کرد. فعلاً از صف کنارم گذاشتهاند.
چندین ماه است که فقط به مرگ فکر کردهام: مرگ... مرگ... با این «تشخیص»های پزشکی کی میمیرم؟ چگونه میمیرم؟ کی و چگونه بمیرم؟ کدام مرگ بهتر است؟ تا کی، و چرا این شکنجهی دیالیز را، با این حال و روز، تحمل کنم؟ به چه امیدی؟ مرگ، و باز مرگ...
اه، به جهنم! چه کنم؟ هر چه میشود بشود! مرگ و بیماری و شکنجه برود به درک! حیف است این دم و این فضای دلپذیر را درنیابم! گوشت را زیادی قورمه کردهاند و سفت شده. برنج هم که لاستیکیست! اما ادویههایش اشتهاآور است و میخورم. دو ماه است که با آن «تشخیص»ها لب به مشروب نزدهام. اما، جهنم ضرر! یک آبجوی بزرگ کمالکل میگیرم و نیمی از آن را یکنفس سر میکشم. خنک است و میچسبد! اما کفارهاش این است که این نیم لیتر را فردا باید با دیالیز از بدنم خارج کنم!
نسیم خنک و دلپذیر میوزد. گنجشکی با جهشهای دو پا، لیلیکنان تا زیر میز من میآید تا خردهریز غذاهای مشتریان را برچیند. فایروز خوش میخواند. صلح و صفاست. فقط یک جویبار زلال، یا حوضی و فوارهای کم است، و قلقل سماوری یا قلیانی!
در راه خانه ترانهی زیبایی از رادیوی ماشین میشنوم:Poeme De L'amour Et De La Mer «سرود عشق و دریا». اثر ارنست شوسون. چه صدای زیبای مادرانهای دارد خواننده – گویی دستی مادرانه به نوازش بر سرم میکشد و دلداریام میدهد. حالم خیلی بهتر است!
14 May 2021
آوای تبعید، شماره ۱۹
نوزدهمین شماره "آوای تبعید" منتشر شد. این شماره نیز آمیزهایست از شعر، داستان، نقد ادبیات و فرهنگ. در این مجموعه آثار، بیش از پنجاه شاعر و نویسنده و هنرمند همکاری دارند.
"آوای تبعید" را میتوانید از این نشانی:
http://avaetabid.com/wp-content/uploads/2021/05/Ava-19.pdf
دانلود کنید، و یا از سایت آن. نشانی سایت "آوای تبعید":
Avaetabid.com
آنان که مشتاق خواندن آن بر کاغذ هستند، میتوانند از سایت "آمازون" آن را خریداری نمایند.
نشانی "آوای تبعید" برای خرید در آمازون: پس از وارد شدن در سایت "آمازون"، عبارت زیر را جستوجو کنید.
Avaye Tabid: Das Magazin für Kultur und Literatur
و یا اینکه آن را مستقیم از انتشارات «گوته-حافظ» سفارش بدهید:
goethehafis-verlag@t-online.de
www.goethehafis-verlag.de
در این شماره یک معرفی کتاب به قلم من نیز هست.
"آوای تبعید" را میتوانید از این نشانی:
http://avaetabid.com/wp-content/uploads/2021/05/Ava-19.pdf
دانلود کنید، و یا از سایت آن. نشانی سایت "آوای تبعید":
Avaetabid.com
آنان که مشتاق خواندن آن بر کاغذ هستند، میتوانند از سایت "آمازون" آن را خریداری نمایند.
نشانی "آوای تبعید" برای خرید در آمازون: پس از وارد شدن در سایت "آمازون"، عبارت زیر را جستوجو کنید.
Avaye Tabid: Das Magazin für Kultur und Literatur
و یا اینکه آن را مستقیم از انتشارات «گوته-حافظ» سفارش بدهید:
goethehafis-verlag@t-online.de
www.goethehafis-verlag.de
در این شماره یک معرفی کتاب به قلم من نیز هست.
29 April 2021
مصاحبه روزنامه شرق به مناسبت سالگرد درگذشت طبری
روزنامه شرق (تهران) به تاریخ ۹ اردیبهشت ۱۴۰۰ (۲۹ آوریل ۲۰۲۱) مصاحبهای با من منتشر کرده به مناسبت سالگرد درگذشت احسان طبری. متن پ.د.اف. در این نشانی موجود است.
سایت روزنامهی شرق در این نشانی.
سایت روزنامهی شرق در این نشانی.
22 March 2021
فیلم معرفی «قطران در عسل» در تورونتو ۲۰۱۵
پنج سال پس از جلسهی معرفی کتاب «قطران در عسل» در کانون کتاب تورونتو، تازه خبر یافتم که فیلم آن جلسه در سپتامبر گذشته منتشر شدهاست! در این نشانی ببینید، با سپاس از کانون کتاب تورونتو!
20 March 2021
قصهی بسیار زنان ِ اندرون
معرفی کتاب «جزیرهایها»
مجموعهی شش داستان از نازی عظیما
نشر مهری، لندن، ۱۳۹۹ – ۱۸۷ صفحه
نویسنده خود در معرفی کتابش میگوید که «مجموعهی چیزها یا تکههایی است سرهم شده، که به ظاهر با عنوان داستان کوتاه شناخته میشوند. شاید... اما برای من چیزهایی هستند که در لحظههایی بیانناپذیر به صورت کلمات بیرون زدهاند، وقتی که دیگر نتوانستهام جلوشان را بگیرم [...] واقعیتهایی در بدلجامهی تخیل. تکههایی که از من کنده شده و با شمایلهایی دیگر بر کاغذ نشستهاند.»[مقدمه].
مقدمه خود حکایتی زیبا و خواندنیست و من روا نمیدانم که با آوردن تکههایی بیشتر، به آن آسیب بزنم.
نازی عظیما، مترجمی چیرهدست و مقالهنویسی خبره، در این کتاب سطح تازهای از تواناییهای خود را بروز میدهد. قلمش با آن کارها آنقدر صیقل خورده است که نثر او به زلالی آب گوارای چشمههاست. این نثر خواننده را بهتزده از تصویرهای نیرومندی که او ترسیم میکند، با خود میکشد و میبرد: «مادربزرگ مادریام با چادر سفید دارد آن گوشه نماز میخواند. هیکلش توی چادرنماز کوچک و لاغر است. صدای سینهایش را در میان پچپچهی دعاهایش میشنوم.»[زایمان] این تصویر آنچنان جاندار است که من نیز با خواندنش آن «صدای سینها» را میشنوم.
یا یک نمونهی دیگر: «آیا میشود کسی چیزی را که هرگز نداشته گم کند؟ چیزی مثل عطری پریده، مثل خوابی دیده و پیش از بیداری از یاد رفته، مثل عکسی در آب افتاده و آب گذشته، مثل آوازی در باد خوانده و باد وزیده. مثل خاطرهی چیزی که شاید یک بار آن را داشته. یک بار در گذشتههای دور [...]»[مسافر].
او با مهارتی خیرهکننده زمان حال را به روزگار افسانهها و قصههای دلانگیز میبرد، و افسانهها را به امروز میآورد، و بر میگردد. او در قالب دختربچهای شیطان و بازیگوش و همبازی پسرهای کوچه میرود، تا قصه را در رویدادی واقعی، در گوشهای از تاریخ وارد کند[توفان در جزیره مورچهها].
اگر شهرزاد هزار و یک شب با قصههایش، حلقه از پس حلقه، زنجیر میبافد، نازی عظیما خود زنجیر را هم حلقه در حلقه در خود زنجیر میبافد: قصه، قصه، قصهی عشق، افسانه؛ حلقه، حلقه در حلقه، حتی گاه در یک صفحه، حتی در یک پاراگراف، چند حلقهی داستان باز یا بسته میشوند.[مسافر] بیجا نیست که «هرمز» به این شهرزاد میگوید: «مثل شهرزاد سرم را گرم کن و نگذار زمان بگذرد. یک شب را هزار شب کن. اختیار زمان را به دست بگیر [...] هر قصهای که دلت میخواهد بگو. قصهی شاه پریان را، قصهی دختر شاه فرنگ را. فقط بگو. برایم قصه بگو.»[مسافر]
و «شهرزاد» میگوید و میگوید، و تعدادی از آن «بسیار زنانی را که در اندرون» اویند، به خواننده نشان میدهد. در این میان از ادا و اطوارهای تقلیدی پسا – پسامدرنیستی در قصهنویسی هیچ نشانی نیست. سراسر قصه است، داستان است، افسانه است، و من خواننده به پایان کتاب که میرسم، تازه احساس میکنم که در چند دههی اخیر چهقدر جای چنین کتابها و داستانهایی خالی بودهاست، و چهقدر من هم دلم میخواهد بگویم: خانم نازی عظیما، لطفاً بنویسید! بازهم بنویسید از این داستانها!
نشانی خرید کتاب.
مجموعهی شش داستان از نازی عظیما
نشر مهری، لندن، ۱۳۹۹ – ۱۸۷ صفحه
نویسنده خود در معرفی کتابش میگوید که «مجموعهی چیزها یا تکههایی است سرهم شده، که به ظاهر با عنوان داستان کوتاه شناخته میشوند. شاید... اما برای من چیزهایی هستند که در لحظههایی بیانناپذیر به صورت کلمات بیرون زدهاند، وقتی که دیگر نتوانستهام جلوشان را بگیرم [...] واقعیتهایی در بدلجامهی تخیل. تکههایی که از من کنده شده و با شمایلهایی دیگر بر کاغذ نشستهاند.»[مقدمه].
مقدمه خود حکایتی زیبا و خواندنیست و من روا نمیدانم که با آوردن تکههایی بیشتر، به آن آسیب بزنم.
نازی عظیما، مترجمی چیرهدست و مقالهنویسی خبره، در این کتاب سطح تازهای از تواناییهای خود را بروز میدهد. قلمش با آن کارها آنقدر صیقل خورده است که نثر او به زلالی آب گوارای چشمههاست. این نثر خواننده را بهتزده از تصویرهای نیرومندی که او ترسیم میکند، با خود میکشد و میبرد: «مادربزرگ مادریام با چادر سفید دارد آن گوشه نماز میخواند. هیکلش توی چادرنماز کوچک و لاغر است. صدای سینهایش را در میان پچپچهی دعاهایش میشنوم.»[زایمان] این تصویر آنچنان جاندار است که من نیز با خواندنش آن «صدای سینها» را میشنوم.
یا یک نمونهی دیگر: «آیا میشود کسی چیزی را که هرگز نداشته گم کند؟ چیزی مثل عطری پریده، مثل خوابی دیده و پیش از بیداری از یاد رفته، مثل عکسی در آب افتاده و آب گذشته، مثل آوازی در باد خوانده و باد وزیده. مثل خاطرهی چیزی که شاید یک بار آن را داشته. یک بار در گذشتههای دور [...]»[مسافر].
او با مهارتی خیرهکننده زمان حال را به روزگار افسانهها و قصههای دلانگیز میبرد، و افسانهها را به امروز میآورد، و بر میگردد. او در قالب دختربچهای شیطان و بازیگوش و همبازی پسرهای کوچه میرود، تا قصه را در رویدادی واقعی، در گوشهای از تاریخ وارد کند[توفان در جزیره مورچهها].
اگر شهرزاد هزار و یک شب با قصههایش، حلقه از پس حلقه، زنجیر میبافد، نازی عظیما خود زنجیر را هم حلقه در حلقه در خود زنجیر میبافد: قصه، قصه، قصهی عشق، افسانه؛ حلقه، حلقه در حلقه، حتی گاه در یک صفحه، حتی در یک پاراگراف، چند حلقهی داستان باز یا بسته میشوند.[مسافر] بیجا نیست که «هرمز» به این شهرزاد میگوید: «مثل شهرزاد سرم را گرم کن و نگذار زمان بگذرد. یک شب را هزار شب کن. اختیار زمان را به دست بگیر [...] هر قصهای که دلت میخواهد بگو. قصهی شاه پریان را، قصهی دختر شاه فرنگ را. فقط بگو. برایم قصه بگو.»[مسافر]
و «شهرزاد» میگوید و میگوید، و تعدادی از آن «بسیار زنانی را که در اندرون» اویند، به خواننده نشان میدهد. در این میان از ادا و اطوارهای تقلیدی پسا – پسامدرنیستی در قصهنویسی هیچ نشانی نیست. سراسر قصه است، داستان است، افسانه است، و من خواننده به پایان کتاب که میرسم، تازه احساس میکنم که در چند دههی اخیر چهقدر جای چنین کتابها و داستانهایی خالی بودهاست، و چهقدر من هم دلم میخواهد بگویم: خانم نازی عظیما، لطفاً بنویسید! بازهم بنویسید از این داستانها!
نشانی خرید کتاب.
11 March 2021
Tjära i honung - 26
ترجمهی سوئدی بخش بیستوششم «قطران در عسل»:
Vind... vind... vind... Den blåser bort med sig minuter, timmar, dagar, och minnen. Det finns stunder då du vill hjärtligt att vinden ska blåsa bort allt detta snarast, och det finns stunder då du vill skydda allt från vindens plundring.
Någon timme tidigare hade vi samlats med några vänner i någon kompanis filtförråd, och hade supit oss fulla. En "gammal" soldat hade hjälpt oss med lokalen och en värnpliktig sergeant hade köpt och smugglat in sprit för oss. Vi brukade blanda spriten i ölen. Blandningen gjorde lättare för oss att glömma varför och var vi befinner oss. Ahmad-Hassan brukade bli full som en kamel redan efter det första glaset, flaxade runt med sina långa armar, skummade i munnen, sjöng slagord; en behaglig fyllo! Vi hade druckit snabbt och röjt undan alla spår. Alla hade gått och det var bara Bahram och jag kvar för att sköta om Ahmad-Hassan.
Och nu låg den långa Ahmad-Hassan, längre än oss alla, på den torra och steniga flodbädden. I det läget verkade han ännu längre. Jag satt vid hans huvud, och Bahram satt lite avsides, vid vattnet, och muttrade något. Vinden blandade ihop hans röst med flodens väsen, och jag kunde inte begripa någonting. Men hans rörelser visade att han hade sjunkit i drömmar om Chaplins filmer igen. Ahmad-Hassan mumlade saker ur sin alkoholhallucinationer. Ibland kunde jag urskilja hans sons namn Said ur hans mummel. Det var mindre än en månad kvar av hans tjänstgöring och kanske genom alkoholens ångor som hade gjort hans sinne dimmig, drömde han sig i hemstaden Iranshahr med sin fru och barn.
Och jag betraktade denna Allan Poe-iska omgivning: Den kalla vinden av höstkvällen i Chehel-dokhtar höll på att tillta. Min näsa rann värre än Ahmad, vår vän från Bam, och jag fick torka näsan jämt. Mittemot låg garnisonens östra kullar från vänster till höger, och det verkade för mig att även de fågelskrämmor som satt i vakttornen hade krupit ihop i kyliga blåsten. Neråt, i kullarnas sluttning, flöt en gång en bäck som man hade förgrenat från floden någonstans uppför, nära Mash Hassans kafé, för att vattna Klate Khidjs trädgårdar längre ner söder om garnisonen. Längs denna bäck hade man odlat persimonträd. Men det var länge sen man släppte vatten i denna bäck; stora persimonträden hade uttorkat för länge sen. Stammarnas och grenarnas skinn hade vittrat bort, och nu, längs denna torra bäck, i hela garnisonens östra sida, syntes i stället stora vita klor som stack ut ur torra jorden, och som om i längtan efter en droppe fukt ville hugga i himlen.
Floden längs garnisonen Chehel Dokhtar måste ha haft mycket vatten en gång. Detta gick att gissa av flodens steniga bredd. Den skyddsvall som man hade byggt längs med floden hade nu mer än tjugo meter avstånd till den å som flöt i flodbädden. Denna vall var byggt av sten och cement, hade cirka en halv meter bredd, eller kanske lite mer, som började nära mötesrummet i norr och fortsatte söderut utanför taggtrådarna söder om garnisonen. Jag vet inte hur och varför just övre kanten av denna skyddsvall hade blivit min favoritplats för mina kvällspromenader. Lite efter soldatsmiddag, som delades ut före solnedgången, brukade jag gå ut. Vid denna tid blåste det hårt alltid i Chehel Dokhtar. Mörka moln rann från bergpasset Shah Passand mot garnisonen. Den varma ökenluften steg upp och den kallare luften i sluttningen av bergskedjan i norr fick fylla dess plats. En kall vind blåste från bergsluttningen mot garnisonen och fortsatte mot öknen. Denna vind var ofta så stark så jag fick brottas hårt med den för att gå norrut. Varje kväll gick jag på denna vall, mot vinden, från sovsalen till vallens början nära tamariskbuskarna som var vår gömställe, och kom tillbaka: grubblade, och försökte få ordning i mina spridda tankar. Vinden och de mörka molnen påminde mig om målningen av den ukrainska målaren Mikhail Bozhiy av stora poeten Taras Shevchenko: "Å, mina tankar..." (Думи мої, думи мої).
Jag torkade nästan som rann i kalla vinden. Höll på och tänkte att Ahmad-Hassan som låg här nu och hallucinerade, kommer att gå hem snart. Två månader därefter går Bahram. Men jag måste fortsätta att höra denna vindens förebådande ylande och åskåda dessa förfärliga vita klor över ett år till, plus straffdagar för mina rymningar, plus avräkning för arrestdagar i garnisonen.
Tre veckor tidigare hade jag rymt från garnisonen igen och hade tagit mig till Teheran. Torsdagen den 7 september 1978 hölls en gigantisk demonstration i Teheran. En enorm ström av människor vars början och slut inte syntes gick längs Eisenhower Avenyn mot Shahyadtorget. Jag gick med två av mina vänner tillsammans med strömmen, utan att sjunga med dem deras slagord. Jag hade aldrig sett en så stor ström av människor. För första gången i alla demonstrationer och oroligheter som hade rått i många städer i månader, hördes slagord som "Död åt shahen!" och "Självständighet, Frihet, Islamisk republik!". Alla hade kommit ut på gatorna i protest mot demonstrationsförbud som regeringen hade utfärdat. Att vara med en sådan massiv och livlig ström av människor väckte tvetydiga känslor i mig: Från den tid som jag för första gången trodde att jag förstår mig på politiken, tills i dag, under de gångna tio åren, hade jag hjärtligt längtat efter och drömt om att se liknande scener i verkligheten. Nu, i och med deltagandet i en sådan scen och vidrörandet i den, fick jag gåshud: vilken prakt, vilken storslagenhet, vilken majestät – se där massornas frälsning! Se där revolution! Se där kampen för frihet! Denna flodvåg kommer att bryta alla frihetsberövande kedjor, kommer att krossa alla fördämningar! Jag kunde se frihetens facklor i händerna av vissa demonstranter, men det blåste vindar från motsatta sidan mot dessa facklor: jag ville ha självständighet; jag ville ha frihet; men jag hade problem med "islamisk republik". Jag hade problem med islam. Islamens namn i mitt medvetande var lika med gammalmodighet och efterblivenhet – alla slags efterblivenhet: tankemässigt, medvetenhetsmässigt, tekniskt, vetenskapligt: ekonomiskt efterblivenhet, fattigdom, okunskap och analfabetism. Jag hade försökt många gånger att göra mig av med denna antiislamiska dogmatism och avsky mot islam som hade rotat sig i mitt tycke från gymnasieåren. Jag hade flera goda vänner mellan de trogna som bad fem gånger om dagen, men ändå fick jag inte bort den bild av islam som jag hade i mitt tycke med något medel som helst. Och vem var dessa människor som höll på att smutsa ner uppsynen av den revolution som jag önskade, och ville ha "islamisk republik"? Och vad för slags uppfinning kunde en islamisk republik vara? Tusen och åter tusen gånger ja! – jag ville bort den genomruttna rojalistiska regimen och ville ha en republik, men förmådde jag inte mig för att ropa "död åt" någon.
Vi hade passerat de minnesfulla grindarna vid min universitet, Arya Mehr Tekniska Universitet, och hade nått korsningen med Jahan-e Mehr-gränden men trycket från den tätt packade folkmassan lämnade ingen väg för att kunna fortsätta framåt. Det var dags att återvända. På väg tillbaka syntes personer som bar på plakat med texten "Ses i morgon i Jale-torget", och några andra plakat som varnade "Nationella fronten har ingen demonstration i morgon".
Värdfamiljen hos vilka jag brukade bo när jag var på flykt i Teheran var bortresta och på natten var jag ensam hemma hos dem. Radio och TV läste upp uttalanden från regeringen som utlyste "militärstyre" i Teheran och elva andra städer från och med i morgon, vilket skulle innebära utegångsförbud och demonstrationsförbud. Fredagen den 8 september 1978 satt jag ensam där hemma och enligt mina inlärda rutiner vid flykter från garnisonen till Shahroud, höll på med hygien och reparationen av kläder. Jag behövde denna lugn och ensamhet efter dagar och nätter ständigt vistelse med 150 soldater. Det hördes skottlåssningar från någonstans långt borta. Nära klockan fyra på eftermiddagen hade jag gått ut för att ta mig till bussterminalen i Khavaran-gatan för att ta en buss till Shahroud och komma till garnisonen. Det var tomt på gatorna. I Simetri-gatan hade jag lyckats med att ta en taxi och när föraren hade hört namnet Khorasan-torget och Khavaran-gatan, hade han stirrat förvånad på mig och sagt: "Men jag tror inte att vägen är öppet att köra dit". Jag som inte hade någon aning om vidden av dagens demonstrationer och skottlåssningar, hade förmått honom att köra mig så nära terminalen som möjligt, och han hade kört.
Han hade berättat för mig längs vägen att armén hade öppnat eld mot folk som hade samlats för demonstration i Jaleh-torget och mördat många. Han hade tagit omvägar och genvägar för att slippa militära vägspärrar och kommit till söder om Khorasan-torget. Det var dödstyst i de trakterna. Det syntes inte någon rörelse. En lätt rök hängde i luften. Några stridsvagnar och infanterilastbilar stod parkerade här och var. Det var som att det var krig, men vägen var öppen. Taxichauffören hade tagit omvägar söder om torget och bortom några alléer hade han kommit till Khavaran-gatan. Här flöt några små bäckar av liv. Bussen stod och väntade på sina passagerare. Taxisten hade andats ut och sagt: "Men vi hade ju tur, herren! Ni har ingen aning vad som pågick här!"
Och han hade rätt. Hur skulle jag veta? Jag hade kommit till Shahrood mitt i natten, i mörkret hade jag tyst krupit in i Ali och Houshangs lägenhet, sovit med en filt på golvet, tidigt på lördagsmorgonen hade jag krupit under taggtrådar in i garnisonen i Chehel-dokhtar, hade fått arrestordern från kompaniets sekreterare Gharavi i kompaniets kontor, och hade inställt mig i arresten för frånvaro.
***
Vind... vind... vind... Vad gör man med denna vind i Chehel-dokhtar? Det var bra ändå att alltid någon timme efter solnedgången avtog vinden, och då var det dags för nyheterna från BBC, och då väntade Bahram på mig vid sovsalens fönster för att ta min radio och gå med honom för att lyssna på nyheterna. Vi brukade gå till någonstans mitt i exercisfältet, som inte belystes med någon strålkastare, satte oss och lyssnade på senaste nytt. Abolfazl och Mohsen och Hojjat och Abdollah kom också ibland. Himlen var ofta klar och dränkt i stjärnor här i gränsen till öken. BBC berättade om demonstrationer och oroligheter i Irans städer och om flygblad och uttalanden och protester och döda och sårade och eldsvådor. Den gamla världen höll på att rasa samman. Till och med den värdelösa persiska radion från Moskva som brukade sända bara urgamla nyheter, hade vaknat till och berättade om oroligheter i Iran. Men de hade inga konkreta nyheter om själva demonstrationer, och varnade istället gång på gång om den ena och andra amerikanska hangarfartyg som närmade sig Persiska Viken.
***
Och vilken lugn och vindstilla ställe var Khaje Nafas! Min vän Kak hade tagit några vänner och däribland mig från garnisonen till sin brors bröllop i Khaje Nafas; och där, från den stunden då jag hade satt foten från minibuss på marken, var jag inte mig själv längre; var helt utom mig: folk stod vid varenda gatuhörn och längs alla tomtstaket och med snälla blickar välkomnade stora festens gäster. Men jag såg bara mina vackra turkmeniska kusiner med deras mandelögon, med söta och älskvärda lilla bulnaden i ögonlocket, och med varje steg som jag tog, blev jag kär i en annan ny skönhet! Så mycket skönhet...? Så... mycket... skönhet...? När vi kom äntligen hem till Kak, hade jag ingen hjärta kvar: hade förlorat allt vad jag hade – jag gick på knäna. Kak som om kände till min svaghet mot skönhet, höll mig under armen och tröstade mig: Det är sant at turkmener inte gifter bort kvinnor till främlingar, men azerbajdzjanska kusiner räknas ju inte som främlingar! Å vad skönt kändes det att omfamnas av ett "vi"!
Främling eller inhemsk, bar jag den tunga korset av kärlek till skönhet uppför Golgata. Dessa tomtstaketen var inte brända, men ändå när jag åskådade mina vackra kusiner stående vid staketen, vet inte varför gick Shamloos "Mörka sången" i mitt huvud:
På den blygråa bakgrunden av gryningen
står
riddaren stilla
och hans hästs långa man
fladdrar i vinden.
*
Men gud,
riddarna borde inte stå stilla
då
det varnas för händelsen.
*
Vid den brända staketet
står
flickan stilla
och hennes tunna kjol
fladdrar i vinden.
Men gud,
flickorna borde inte stå stilla
då männen
föråldras
förtvivlad och trött.
***
Nej! Fantasin höll på att driva mig till vilovägar. Det höll på att bli mörk. Den kyliga vinden blåste fortfarande. Jag torkade rinnande näsan. Bahram satt tyst vid ån. Helt stum. Han imiterade inte Chaplin längre. Ahmad-Hassan hallucinerade inte längre, och det var inte ett bra tecken: Det skulle bli svårt att väcka honom, om han somnade, och dra honom till hans sovsal med den kroppslängd som han hade. Jag ropade på Bahram, vi väckte halvsovande Ahmad-Hassan, gick under hans armar på var sin sida, och följde honom till hans kompani.
***
Fredagen den 8 september 1978 kallas för "Svarta Fredagen" i iranska revolutionens historia. Oppositionen har hela tiden pratat om tusentals döda i demonstrationen. Men långt senare har det visat sig att den officiella siffran med 87 döda har varit rätt.
Någon timme tidigare hade vi samlats med några vänner i någon kompanis filtförråd, och hade supit oss fulla. En "gammal" soldat hade hjälpt oss med lokalen och en värnpliktig sergeant hade köpt och smugglat in sprit för oss. Vi brukade blanda spriten i ölen. Blandningen gjorde lättare för oss att glömma varför och var vi befinner oss. Ahmad-Hassan brukade bli full som en kamel redan efter det första glaset, flaxade runt med sina långa armar, skummade i munnen, sjöng slagord; en behaglig fyllo! Vi hade druckit snabbt och röjt undan alla spår. Alla hade gått och det var bara Bahram och jag kvar för att sköta om Ahmad-Hassan.
Och nu låg den långa Ahmad-Hassan, längre än oss alla, på den torra och steniga flodbädden. I det läget verkade han ännu längre. Jag satt vid hans huvud, och Bahram satt lite avsides, vid vattnet, och muttrade något. Vinden blandade ihop hans röst med flodens väsen, och jag kunde inte begripa någonting. Men hans rörelser visade att han hade sjunkit i drömmar om Chaplins filmer igen. Ahmad-Hassan mumlade saker ur sin alkoholhallucinationer. Ibland kunde jag urskilja hans sons namn Said ur hans mummel. Det var mindre än en månad kvar av hans tjänstgöring och kanske genom alkoholens ångor som hade gjort hans sinne dimmig, drömde han sig i hemstaden Iranshahr med sin fru och barn.
Och jag betraktade denna Allan Poe-iska omgivning: Den kalla vinden av höstkvällen i Chehel-dokhtar höll på att tillta. Min näsa rann värre än Ahmad, vår vän från Bam, och jag fick torka näsan jämt. Mittemot låg garnisonens östra kullar från vänster till höger, och det verkade för mig att även de fågelskrämmor som satt i vakttornen hade krupit ihop i kyliga blåsten. Neråt, i kullarnas sluttning, flöt en gång en bäck som man hade förgrenat från floden någonstans uppför, nära Mash Hassans kafé, för att vattna Klate Khidjs trädgårdar längre ner söder om garnisonen. Längs denna bäck hade man odlat persimonträd. Men det var länge sen man släppte vatten i denna bäck; stora persimonträden hade uttorkat för länge sen. Stammarnas och grenarnas skinn hade vittrat bort, och nu, längs denna torra bäck, i hela garnisonens östra sida, syntes i stället stora vita klor som stack ut ur torra jorden, och som om i längtan efter en droppe fukt ville hugga i himlen.
Floden längs garnisonen Chehel Dokhtar måste ha haft mycket vatten en gång. Detta gick att gissa av flodens steniga bredd. Den skyddsvall som man hade byggt längs med floden hade nu mer än tjugo meter avstånd till den å som flöt i flodbädden. Denna vall var byggt av sten och cement, hade cirka en halv meter bredd, eller kanske lite mer, som började nära mötesrummet i norr och fortsatte söderut utanför taggtrådarna söder om garnisonen. Jag vet inte hur och varför just övre kanten av denna skyddsvall hade blivit min favoritplats för mina kvällspromenader. Lite efter soldatsmiddag, som delades ut före solnedgången, brukade jag gå ut. Vid denna tid blåste det hårt alltid i Chehel Dokhtar. Mörka moln rann från bergpasset Shah Passand mot garnisonen. Den varma ökenluften steg upp och den kallare luften i sluttningen av bergskedjan i norr fick fylla dess plats. En kall vind blåste från bergsluttningen mot garnisonen och fortsatte mot öknen. Denna vind var ofta så stark så jag fick brottas hårt med den för att gå norrut. Varje kväll gick jag på denna vall, mot vinden, från sovsalen till vallens början nära tamariskbuskarna som var vår gömställe, och kom tillbaka: grubblade, och försökte få ordning i mina spridda tankar. Vinden och de mörka molnen påminde mig om målningen av den ukrainska målaren Mikhail Bozhiy av stora poeten Taras Shevchenko: "Å, mina tankar..." (Думи мої, думи мої).
Jag torkade nästan som rann i kalla vinden. Höll på och tänkte att Ahmad-Hassan som låg här nu och hallucinerade, kommer att gå hem snart. Två månader därefter går Bahram. Men jag måste fortsätta att höra denna vindens förebådande ylande och åskåda dessa förfärliga vita klor över ett år till, plus straffdagar för mina rymningar, plus avräkning för arrestdagar i garnisonen.
Tre veckor tidigare hade jag rymt från garnisonen igen och hade tagit mig till Teheran. Torsdagen den 7 september 1978 hölls en gigantisk demonstration i Teheran. En enorm ström av människor vars början och slut inte syntes gick längs Eisenhower Avenyn mot Shahyadtorget. Jag gick med två av mina vänner tillsammans med strömmen, utan att sjunga med dem deras slagord. Jag hade aldrig sett en så stor ström av människor. För första gången i alla demonstrationer och oroligheter som hade rått i många städer i månader, hördes slagord som "Död åt shahen!" och "Självständighet, Frihet, Islamisk republik!". Alla hade kommit ut på gatorna i protest mot demonstrationsförbud som regeringen hade utfärdat. Att vara med en sådan massiv och livlig ström av människor väckte tvetydiga känslor i mig: Från den tid som jag för första gången trodde att jag förstår mig på politiken, tills i dag, under de gångna tio åren, hade jag hjärtligt längtat efter och drömt om att se liknande scener i verkligheten. Nu, i och med deltagandet i en sådan scen och vidrörandet i den, fick jag gåshud: vilken prakt, vilken storslagenhet, vilken majestät – se där massornas frälsning! Se där revolution! Se där kampen för frihet! Denna flodvåg kommer att bryta alla frihetsberövande kedjor, kommer att krossa alla fördämningar! Jag kunde se frihetens facklor i händerna av vissa demonstranter, men det blåste vindar från motsatta sidan mot dessa facklor: jag ville ha självständighet; jag ville ha frihet; men jag hade problem med "islamisk republik". Jag hade problem med islam. Islamens namn i mitt medvetande var lika med gammalmodighet och efterblivenhet – alla slags efterblivenhet: tankemässigt, medvetenhetsmässigt, tekniskt, vetenskapligt: ekonomiskt efterblivenhet, fattigdom, okunskap och analfabetism. Jag hade försökt många gånger att göra mig av med denna antiislamiska dogmatism och avsky mot islam som hade rotat sig i mitt tycke från gymnasieåren. Jag hade flera goda vänner mellan de trogna som bad fem gånger om dagen, men ändå fick jag inte bort den bild av islam som jag hade i mitt tycke med något medel som helst. Och vem var dessa människor som höll på att smutsa ner uppsynen av den revolution som jag önskade, och ville ha "islamisk republik"? Och vad för slags uppfinning kunde en islamisk republik vara? Tusen och åter tusen gånger ja! – jag ville bort den genomruttna rojalistiska regimen och ville ha en republik, men förmådde jag inte mig för att ropa "död åt" någon.
Vi hade passerat de minnesfulla grindarna vid min universitet, Arya Mehr Tekniska Universitet, och hade nått korsningen med Jahan-e Mehr-gränden men trycket från den tätt packade folkmassan lämnade ingen väg för att kunna fortsätta framåt. Det var dags att återvända. På väg tillbaka syntes personer som bar på plakat med texten "Ses i morgon i Jale-torget", och några andra plakat som varnade "Nationella fronten har ingen demonstration i morgon".
Värdfamiljen hos vilka jag brukade bo när jag var på flykt i Teheran var bortresta och på natten var jag ensam hemma hos dem. Radio och TV läste upp uttalanden från regeringen som utlyste "militärstyre" i Teheran och elva andra städer från och med i morgon, vilket skulle innebära utegångsförbud och demonstrationsförbud. Fredagen den 8 september 1978 satt jag ensam där hemma och enligt mina inlärda rutiner vid flykter från garnisonen till Shahroud, höll på med hygien och reparationen av kläder. Jag behövde denna lugn och ensamhet efter dagar och nätter ständigt vistelse med 150 soldater. Det hördes skottlåssningar från någonstans långt borta. Nära klockan fyra på eftermiddagen hade jag gått ut för att ta mig till bussterminalen i Khavaran-gatan för att ta en buss till Shahroud och komma till garnisonen. Det var tomt på gatorna. I Simetri-gatan hade jag lyckats med att ta en taxi och när föraren hade hört namnet Khorasan-torget och Khavaran-gatan, hade han stirrat förvånad på mig och sagt: "Men jag tror inte att vägen är öppet att köra dit". Jag som inte hade någon aning om vidden av dagens demonstrationer och skottlåssningar, hade förmått honom att köra mig så nära terminalen som möjligt, och han hade kört.
Han hade berättat för mig längs vägen att armén hade öppnat eld mot folk som hade samlats för demonstration i Jaleh-torget och mördat många. Han hade tagit omvägar och genvägar för att slippa militära vägspärrar och kommit till söder om Khorasan-torget. Det var dödstyst i de trakterna. Det syntes inte någon rörelse. En lätt rök hängde i luften. Några stridsvagnar och infanterilastbilar stod parkerade här och var. Det var som att det var krig, men vägen var öppen. Taxichauffören hade tagit omvägar söder om torget och bortom några alléer hade han kommit till Khavaran-gatan. Här flöt några små bäckar av liv. Bussen stod och väntade på sina passagerare. Taxisten hade andats ut och sagt: "Men vi hade ju tur, herren! Ni har ingen aning vad som pågick här!"
Och han hade rätt. Hur skulle jag veta? Jag hade kommit till Shahrood mitt i natten, i mörkret hade jag tyst krupit in i Ali och Houshangs lägenhet, sovit med en filt på golvet, tidigt på lördagsmorgonen hade jag krupit under taggtrådar in i garnisonen i Chehel-dokhtar, hade fått arrestordern från kompaniets sekreterare Gharavi i kompaniets kontor, och hade inställt mig i arresten för frånvaro.
***
Vind... vind... vind... Vad gör man med denna vind i Chehel-dokhtar? Det var bra ändå att alltid någon timme efter solnedgången avtog vinden, och då var det dags för nyheterna från BBC, och då väntade Bahram på mig vid sovsalens fönster för att ta min radio och gå med honom för att lyssna på nyheterna. Vi brukade gå till någonstans mitt i exercisfältet, som inte belystes med någon strålkastare, satte oss och lyssnade på senaste nytt. Abolfazl och Mohsen och Hojjat och Abdollah kom också ibland. Himlen var ofta klar och dränkt i stjärnor här i gränsen till öken. BBC berättade om demonstrationer och oroligheter i Irans städer och om flygblad och uttalanden och protester och döda och sårade och eldsvådor. Den gamla världen höll på att rasa samman. Till och med den värdelösa persiska radion från Moskva som brukade sända bara urgamla nyheter, hade vaknat till och berättade om oroligheter i Iran. Men de hade inga konkreta nyheter om själva demonstrationer, och varnade istället gång på gång om den ena och andra amerikanska hangarfartyg som närmade sig Persiska Viken.
***
Och vilken lugn och vindstilla ställe var Khaje Nafas! Min vän Kak hade tagit några vänner och däribland mig från garnisonen till sin brors bröllop i Khaje Nafas; och där, från den stunden då jag hade satt foten från minibuss på marken, var jag inte mig själv längre; var helt utom mig: folk stod vid varenda gatuhörn och längs alla tomtstaket och med snälla blickar välkomnade stora festens gäster. Men jag såg bara mina vackra turkmeniska kusiner med deras mandelögon, med söta och älskvärda lilla bulnaden i ögonlocket, och med varje steg som jag tog, blev jag kär i en annan ny skönhet! Så mycket skönhet...? Så... mycket... skönhet...? När vi kom äntligen hem till Kak, hade jag ingen hjärta kvar: hade förlorat allt vad jag hade – jag gick på knäna. Kak som om kände till min svaghet mot skönhet, höll mig under armen och tröstade mig: Det är sant at turkmener inte gifter bort kvinnor till främlingar, men azerbajdzjanska kusiner räknas ju inte som främlingar! Å vad skönt kändes det att omfamnas av ett "vi"!
Främling eller inhemsk, bar jag den tunga korset av kärlek till skönhet uppför Golgata. Dessa tomtstaketen var inte brända, men ändå när jag åskådade mina vackra kusiner stående vid staketen, vet inte varför gick Shamloos "Mörka sången" i mitt huvud:
På den blygråa bakgrunden av gryningen
står
riddaren stilla
och hans hästs långa man
fladdrar i vinden.
*
Men gud,
riddarna borde inte stå stilla
då
det varnas för händelsen.
*
Vid den brända staketet
står
flickan stilla
och hennes tunna kjol
fladdrar i vinden.
Men gud,
flickorna borde inte stå stilla
då männen
föråldras
förtvivlad och trött.
***
Nej! Fantasin höll på att driva mig till vilovägar. Det höll på att bli mörk. Den kyliga vinden blåste fortfarande. Jag torkade rinnande näsan. Bahram satt tyst vid ån. Helt stum. Han imiterade inte Chaplin längre. Ahmad-Hassan hallucinerade inte längre, och det var inte ett bra tecken: Det skulle bli svårt att väcka honom, om han somnade, och dra honom till hans sovsal med den kroppslängd som han hade. Jag ropade på Bahram, vi väckte halvsovande Ahmad-Hassan, gick under hans armar på var sin sida, och följde honom till hans kompani.
***
Fredagen den 8 september 1978 kallas för "Svarta Fredagen" i iranska revolutionens historia. Oppositionen har hela tiden pratat om tusentals döda i demonstrationen. Men långt senare har det visat sig att den officiella siffran med 87 döda har varit rätt.
07 February 2021
Tjära i honung - 25
ترجمهی سوئدی بخش بیستوپنجم «قطران در عسل»:
![]() |
Bilden är från ett annat protestmöte i samma campus i november 2019 när ett passagerarplan skjöts ner |
September 1977, när sommarterminen var slut, var mina studier på tekniska universitetet äntligen slut, och nu i oktober sprang jag mellan olika kontor på universitetet för att följa alla byråkratiska steg och likvidera alla utrustningar och pengar som jag hade lånat där, och även försökte att hitta något sätt för att kunna utföra min obligatoriska militärtjänst här på universitetet, därför att jag befarade att om jag hamnade i en militär enhet så skulle min bakgrund i studentaktiviteter och fängelsevistelse komma upp för eller senare och då skulle jag bli degraderad till soldat.
Jag hade inte bara ena utan båda fötterna kvar i universitetet. Tordes bara inte att överge universitetet. Å vad det var svårt att lämna denna plats där jag hade tillbringat de bästa, mest passionerade, och mest älskvärda dagarna i mitt liv. Jag hade blivit kär där, hade misslyckats i kärlek, där hade jag skapad "Musikkammaren"; varenda hörna i universitetet var full av minnen för mig. Men nu kände jag stor ensamhet. Alla mina vänner, som nästan alla var äldre än mig, var utexaminerade, hade gått sina vägar, och några gjorde militärtjänsten.
I oktober hade den intellektuella atmosfären av landet skakats om. Från den 10 oktober ordnade Iranska Författarföreningen "poesiaftnar" i Tyska Irankommitténs klubb i Teheran. Klubben kallades för Goetheinstitutet. Men upptagen med denna byråkratin som jag var, och med den där ensamhetskänslan, hade jag ingen lust för att delta i de där aftnar. Efter dessa aftnar tog vår studentgrupp "Kulturella aktiviteter", som jag hade varit med och grundat, initiativet för att fortsätta de där aftnarna på universitetets sportsal.
Den första november kom Mohammad Ali Mahmid och höll föredrag om "Humanismen i vår episka litteratur". Veckan därefter pratade Manuchehr Hezarkhani om "Överföring av teknologi från väst till öst". Denna gång var den stora salen helt fullt. Tisdagen den 15 november var Said Soltanpurs tur att prata om "Teater och frihet". Universitetets administration bestämde att inte släppa in fler än 4000 människor i universitetet och därför tryckte de lika många inbjudningskort som delades ut till dem som passerade universitetets grind, och sedan stängde de grinden. En stor folkmassa som blev kvar utanför grinden började protestera, det blev handgemäng mellan folk och universitetets speciella polisiära "ordningsvakter". Några bland folk, och två poliser blev sårade. Folk slog blodig en polisöverste i 24-Esfand-torget. Polisen arresterade och tog med sig 37 män och 12 kvinnor.
Jag satt på läktaren i sportsalen. Läktaren och hela golvet i salen var fullsatt. Trots många bekanta som jag hade bland dessa, det var ingen som var nära vän med mig, och jag var ensam. Med blicken letade jag efter bekanta ansikten. Tidpunkten då föredraget skulle börja hade passerat för länge sen, då Mehdi som hade fått uppdraget från gruppen "Kulturella aktiviteter" att gå på scenen och leda aftonen, stod vid mikrofonen, berättade om vad som hade hänt vid grinden och att många hade gripits, och kallade in Said Soltanpur för att hålla sitt föredrag. Soltanpur kom och sa att i protest mot gripanden vägrar han att prata. Det var lite rabalder under några minuter och ingen visste vad som händer härnäst. Till slut kom Mehdi till mikrofonen igen och berättade att det finns förslag om att sitta kvar där i en sittprotest tills alla gripna släpps, och frågade vad alla tyckte.
Jag var beredd att sitta där till evigheten. Inte bara den kvällen, utan inga kvällar före eller efter denna fanns ingen som väntade på mig någonstans. Det var historien som skrevs här och nu, och oavsett min vilja hade jag hamnat i historiens bultande hjärta nu. Att åka hem och sova? Nej! Detta var den allra första och stora folkrörelsen som drygt ett år senare visade sig leda till en revolution och förändrade landet i grunden.
Under någon timme kom olika personer till mikrofonen, sade sig representera studenterna i den ena och andra universiteten, lärare i olika utbildningsenheter, arbetare, tjänstemän, osv. och höll med sittprotest. Det behövdes ingen omröstning längre. De som ville åka hem kunde ju lämna salen och gå. Nu var det bestämt. Folk satt kvar. Sluttiden för föredraget hade passerat och vakter och ordningspolisen hade fått veta att dessa fyra – femtusen människor inte tänkte lämna universitetet. Det gick rykten och skvaller. Det sades att polisen hade omringat sportsalen. Men det var många som ville ringa hem eller till vänner och bekanta och berätta om att de skulle bli kvar där den natten. Det fanns ingen telefonautomat i sportsalen eller hela dess byggnad. Man fick lämna byggnaden och gå till intilliggande byggnaden för att använda mynttelefoner där. Folk hade brutit omringningen mellan dessa två byggnader. Någon hade kontaktat radio BBC och lämnat en intervju angående händelser där. Mehdi kom till mikrofonen och berättade att BBC har utsänt nyheten om vår sittprotest till hela världen. Någon höll en radio framför mikrofonen och vi fick höra en bit av nyheten från BBC. Alla applåderade glatt.
Det gick inte att sitta stilla hela tiden. Man hade öppnat en smal korridor mellan folk som satt på golvet och de som stod vidd väggen intill så det gick att promenera fram och tillbaka längs salen. Jag gick tillsammans med de många som gick där. Under denna promenad kunde jag träffa bekanta, de hängde med och gick ett tag bredvid, växlade nyheter och skvaller, och frågade om min synpunkt. Jag beundrade "Kulturella aktiviteters" hantering av situation så långt, även om med lite mer erfarenhet som jag hade hunnit samla på mig tyckte jag att de kanske borde ha gjort si eller så. Men Shahens propagandaapparat och säkerhetspolis brukade alltid påstå angående studentprotester att "det var ickestudentelement och personer utifrån universiteten som lyckades infiltrera bland studenter och lyckades provocera och avleda dem". Därför, nu när jag var utexaminerad, undvek jag ifrån att blanda mig i denna grupps hantering av kvällen, trots att jag var bekant med alla dess medlemmar och hade varit med att skapa den.
Det skulle räcka med att en så stor folksamling bara andades i salen för att luften skulle bli tungt, men därutöver var det många som rökte också. Själv var jag en av dem. Det fanns ingen mat, och vi fick trösta hungern med vatten och cigarettrök.
Det fanns en och annan bland folk som sjöng ibland och några sjöng med i kör: "Mårghe sähär", "Dajä-dajä väghte djängä...". Jag hade lämnat ifrån mig ensamhetskänslan. Jag tyckte om dessa människor. Alla verkade vara av samma beskaffenhet och natur, samma kött och blod och karaktär. Jag hade förstått att denna natt skulle bli en makalös historisk natt. Jag var stolt och glad över att även den lilla jag var en liten del av dessa tusental.
Det hade hunnit bli midnatt. Någon från gruppen "Kulturella aktiviteter" sökte upp mig. Var det Alireza, Abbas, eller någon annan? jag minns inte. Han sa att de i gruppen befarar att Mehdi riskerar sin säkerhet, och att det finns förslag om att något annat ansikte ska dela med att leda kvällen. Han frågade från gruppens sida om jag kunde ställa upp med att hjälpa dem? Nu var det för sent för mig att överväga "inblandning av ickestudentelement" med tanke på en sådan stor mångfald bland de närvarande, och hur kvällen hade utvecklat sig. Vem bryr sig?! Jag gick till dem, men höll avstånd. De satt på de få trappor som gick upp från den ena sidan upp på scenen: Abbas, Alireza, Mehdi, Assad, och några till hade huvuden in i varandras öron, diskuterade och bestämde. Jag hörde inte och ville inte höra. Detta var en av lärdomarna i revolutionära livet på den tiden: Ju mindre du vet, desto bättre! Jag stod avsides, de bestämde, någon kom, och viskade i mitt öra. Sen gick jag upp på scenen, stod vid mikrofonen, och förmedlade vad jag hade fått i uppdrag att säga. Iskandar, denna lugna unga man, satt tyst vid ljudanläggningen. När jag gick upp på scenen vred han volymen och höjde ljudet, och när jag kom ner så stängde han av ljudet.
Det fanns flera bland folk som hade kassettbandspelare och gick fram till högtalarna, höll bandspelaren mot högtalare och spelade in ljudet varje gång någonting sades vid mikrofonen.
Med tom mage, sömniga ögon, och trött, gick jag och promenerade bland folk, och varje gång mina vänner ropade så gick jag, tog emot budskapet, och förmedlade vid mikrofonen. Det fanns folk som hade magsår och behövde mat och medicin. Släkt och vänner ute som hade hört om denna sittprotest, hade tagit sig till universitetet och salen med färdiglagade mat i kittlar och grytor. Men informationsförmedlingen fungerade inte så bra. När de sa till mig att meddela i mikrofonen att de med magsår kan gå i lokalen under läktarna och få mat så kom några en stund senare, sökte upp mig, och berättade att jag hade informerat detta för sent och att maten var redan slut.
Under långa natten fick jag flera gånger i uppdrag att avråda de närvarande ifrån att sjunga därför att alla var trötta och att läget var spänt, och efter en stund fick jag säga tvärtom att nu gick det bra att sjunga. Själv var jag vilsen mellan "sjunga och inte sjunga", och det tog nära ett år för mig för att förstå att allt detta berodde på fejd mellan rivaliserande politiska grupperingar om vars existens hade jag ingen aning just då.
Och en kvinnas ovanligt vackra röst hade överraskat och frötrollad många. Jag hade hört dessa sånger många gånger och hade hänt att själv hade sjungit dem vid bergsvandringar. Men dessa var av helt annan kvalitet. Flera tusen människor var idel öron. Jag fick gåshud. Vet att jag inte var ensam i denna känsla och hoppas att hon och hennes röst och sång ska finnas kvar. Det var inte helt grundlös att jag mindes Nima Yushidjs verser:
En natt på en båt
Sjöng de så
Att jag drömmer än
Om havets majestät
Det sades att flera andra utländska media har också rapporterat i världens alla hörn om vår sittprotest.
Mahumud Etemadzadeh (M. E. Beh-Azin), dåvarande ordförande för Iranska Författarförening, välkänd författare och översättare av många böcker till persiska, däribland Jean-Christophe och L'Âme enchantée av Romain Rolland, Stilla flyter Don och Nyplöjd mark av Sjolochov, skriver ("Om dittan och dattan...", vol 2, Jami förlag, första utgåvan Teheran 1994):
Morgonen den 16 november 1977 "klockan sex [på morgonen] ringde de från Arya Mehr Universitetet. Det var Siavosh Kassrai tillsammans med Soltanpur, Jalal Sarfaraz, och en student som presenterade sig som Hosseini [Mehdi]. De ville att Författarföreningen skulle göra någonting för att stödja dem. Föreningen kunde inte alls inblanda sig direkt. Men, i sinom tid, ska publicera ett uttalande i studenternas försvar, såklart – ett litet steg, men det var allt som låg inom vad en yrkesförening var kapabel att göra, utan att undanhålla någonting.
De ville att jag skulle meddela de andra i föreningens styrelse och själv åka dit och förhandla med universitetets chef för att kanske hitta någon utväg för den ogenomtänkta situationen som hade uppstått.
Jag ringde till Hezarkhani och själv gav jag mig i väg. Jag var framme vid universitetets port nära klockan sju. Jag presenterade mig till vaktofficeren och sa att jag hade kallats för förhandling. Officeren ringde till universitetets chef och med hans godkännande släppte mig in i universitetet. Jag gick in, de ledde mig in i ett rum. Professor [Hossein Ali] Mehran och sju-åtta av lektorerna hade samlats och hade möte. Jag presenterade mig. Professor Mehran berättade kortfattad om vad som hade hänt i natt och om studenternas vägran av att lämna samlingssalen. Några av lärarna sa också några ord. Sammanlagt var det en god atmosfär i mötet. De berättade om vad de var beredda att utlova och utföra, och jag lämnade mötet och gick mot sportsalen.
I en mindre sal bredvid sportsalen hade samlats Said Soltanpur, Siavosh Kassrai, Hushang Golshiri, Nemat Mirzazadeh, Kiumars Monshizade, Jalal Sarfaraz, några representanter från studenter på Arya Mehr, och några till som inte hade något samband med studenter. Jag sa att Författarföreningen inte kan under några omständigheter bära något ansvar eller ha deltagande i vad ni har gjort, och om det var några medlemmar i föreningen som tillbringade natten här med er, även jag själv som har kommit hit på er begäran, så har det varit bara efter var och ens individuella och personliga bestämmelse. Jag sa därefter att motstånd är rätt, men det har sina gränser och måste avvägas mot båda sidornas krafter som står ansikte mot ansikte. Man måste tänka på fysiska och mentala förmågor av de protesterande som har haft en sömnlös natt, är trötta, och har stannat kvar i en mer och mindre isolerad lokal där det inte finns tillräckligt med friskt luft. En planerad och värdig reträtt är bättre än givet nederlag och flykt i panik i en ojämn strid. Den ambition som ni visar för att värna era rättigheter som student, och medlidande som ni visar med era gripna vänner, är mycket värdefull och lovande. En förhastad strid och den nederlag som följer kan tömma er kamp från alla dessa värden och leda till förtvivlan och passivitet. Låt oss kompromissa med universitetschefens löfte om att gårdagens gripna kommer att släppas, och begränsa vår krav till att dessa föredrag kommer att kunna fortsätta enligt tidigare planer, och att vakter och poliser inte stör någon när vi lämnar salen, när vi går mot grinden, eller ute på gatan. Dessutom kan vi kräva att för att garantera vår säkerhet ska universitetens chef och lektorer följa oss ut genom grinden.
Samtalet pågick en tid. Studentrepresentanter gick avsides för att rådgöra. De som blev kvar började diskutera med mig. Medlemmarna i Författarföreningen som fanns där var alla överens med mig. Även Hezarkhani som hade kommit nyss höll med mig. Det fanns bara en som jag inte kände och fick veta senare att han hette Ali Farkhondeh (Keshtgar) som också hade tillbringat natten där, som sa hårdnackad emot och förespråkade motstånd till det sista. Jag tappade tålamodet och frågade:
- Är du student?
- Nej!
- Vem ger dig rätten att blanda in dig och diskutera om vad studenterna håller på att bestämma? Varför kan du inte inse svaga punkten i det läge som denna grupp av flera tusen har hamnat i? Kravallpolisen har omringat denna sal. De håller på med stora förstärkningar ute på gatorna och fler poliser kommenderas ut. Tänk om de kommer och bestämmer sig för att evakuera oss. Vad kan vi göra då? Kan du föreställa dig vilken katastrof kan det hända när så många kastar sig i panik till trånga dörrar ut ur sportsalen, och hur många kvinnor och män kan trampas under de panikslagnas fötter?
Till slut bad studenternas representant mig om att hämta universitetets chef så att han upprepar sina löften framför alla från mikrofonen så de närvarande kan lugnas ner och lämnar salen därefter. Herr Mehran gick med på detta. Vi kom tillbaka tillsammans med honom och sex – sju andra lektorer till sportsalen."
Jag hade hört någon timme innan att Beh-Azin hade kommit till universitetet och de höll på att hitta någon lösning tillsamman med gruppen Kulturella Aktiviteter och med universitetschefen. Trots att jag hade läst flera av Beh-Azins översättningar, trots att jag var mycket förtjust i hans översättning av Jean-Christophe, och trots att jag var bekant med hans son Kaveh, men jag hade inte ens sett honom på nära håll.
Plötsligt öppnades dörren bakom scenen i sportsalen och en grupp människor kom in. Jag hade aldrig sett denna dörr öppnas. Jag kunde urskilja Beh-Azin bland dem mycket snabbt enligt vad jag hade hört om hans utseende. Mina vänner vinkade in mig och jag stod vid mikrofonen. Eskandar vred volymen upp, och jag sa: "Kära vänner! Författarföreningens ordförande herr Beh-Azin samt universitetschefen herr doktor Mehran befinner sig mellan oss. Jag får be att vi alla lyssnar på dessa herrar."
Jag lämnade plats och Beh-Azin gick fram till mikrofonen. Han pratade med sin brytning på Guilaki från sydöstra kusten av Kaspiska havet, vilket hade rötter även i min egen medvetande och uppfostran. Han vägde varenda ord som tog i sin mun som en erfaren guldsmed, och uttalade det först därefter. Han sa "ve" [och] som de flesta från Gilan, i stället för persiska "va". Jag stod fortfarande nära scenkanten beredd för att ta mikrofonen om så skulle behövas. Men nu hade jag glömt bort mig själv. Hade förlorat mig i Beh-Azins ord. Hade smält helt i denna historiska stund. Det var ju självaste han som stod några steg bort och pratade. Det var ju hans penna som hade skrivit Jean-Christophes översättning på papper! Och jag stod där, bredvid honom; och jag höll med vad han sa.
Beh-Azin lämnade mikrofonen till Dr. Mehran. Han hade en lågmäld och ursäktande ton. Man kunde uppfatta genom hans meningar och mellanrader att han säger sig inte ha haft någonting med att kalla in vakter och kravallpoliser, och att han inte har avgörande roll i att släppa de arresterade heller. Jag var övertygad om att det var som han sa, och tyckte lite synd om honom. Men några från de närvarande avbröt honom och skrek ut oartiga glåpord, och han kunde inte göra någonting annat än att försöka lugna ner alla och rädda sitt eget skinn.
Beh-Azin skriver: "Jag sa i mikrofonen vad jag tyckte för att kunna lösa problemet. Bemötandet var ganska svalt. Därefter sa universitetschefen saker i predikande ton, men sa ingenting om frisläppandet av de arresterade eller om fortsättningen av kommande föredragen. Kaos uppstod, en del höjde rösten för protest, och några ropade med obehagliga ord. Jag tog mikrofonen igen och bad universitetschefen igen att komma och bekräfta för alla vad han tar på sig. Han kom och pratade men igen sa ingenting om frisläppandet av de arresterade. Ärligt talat kunde han inte säga någonting heller, för att det var säkerhetsorganens och ordningsmaktens överhuvud som hade makt nog för att bestämma i ärendet."
Dr. Mehran lämnade scenen i en kaotisk stämning med burop som följde honom. Mehdi gick till mikrofonen och frågade folk om synpunkter om vad vi skulle göra. Nu var jag överflödig på scenen. Jag hade spelat min lilla roll i denna historiska händelse. Jag kom ner, och löstes upp bland folk. Nu kom mängder med förslag på papper, eller gick olika personer till mikrofonen och berättade om sina synpunkter som representant för en och annan grupp. Någon kom och läste upp en eldig uttalande och avslutade med: "Representanter för Irans arbetarklass"! Det togs emot med stora ovationer. Men någon bredvid mig viskade i en annans öron, och jag kunde höra: "När och hur har Irans arbetarklass valt honom och hans vänner till sin representant?!".
Någon från gruppen som hade hand om aftonen sökte upp mig och frågade vad jag tyckte om vad vi skulle göra: fortsätta sittprotesten, eller göra som Beh-Azin säger? Jag gick fram till gruppen som satt på scentrapporna. Jag tyckte som Beh-Azin och vad han sa i mikrofonen, men som en utomstående ville jag att mina vänner skulle bestämma själva med egna fristående tänkande och besinning. Jag sa bara en enda mening och sedan lämnade dem: "Gör inte någonting och bestäm inte någonting som ni inte kan stå för dess konsekvenser senare".
Beh-Azin skriver: "Till slut, efter fyra timmars röriga diskussioner, och med tanke på de hungriga och trötta folkets läge, som hade lagt sig på golvet i olika grupper, bestämdes att vi avslutar detta på ett sett så det blir lagom för alla. Ett utlåtande skrevs och lästes upp, några kopior togs, och en av studenterna tog originalet med sig för att lämnas till universitetschefen. Jag och Hezarkhani gick också för att få professor Mehrans garanti för att folk kommer att kunna lämna lokalen utan praktiska förhinder. Han hade blivit inkallad för att klockan 15 delta i ministerrådet och han var på väg. Han tog emot utlåtandet och lämnade vidare till en av universitetets administrativa tjänstemän och lovade att hans vice och några av lektorer kommer att medfölja folk ut ur grindarna. Ändå bad jag honom att han säger till ordningsvakternas befäl, när han åker förbi, att de drar sig undan när folk passerar grinden. Och professor Mehran gjorde det."
I utlåtandet fick polisen och de som hade gripit folk till den 20 november på sig för att släppa de arresterade, annars den 21 kommer alla högskolor som hade representanter här att börja protestera överallt. I väntan på att utlåtandet skulle lämnas till universitetschefen och att vi skulle få garantin för en trygg utgång, deklamerade Said Soltanpur en och annan av sina dikter:
Hur har det gått med mitt land så att fängelser
Är fullpackade med "Dagg" och "Tulpaner"...
[...]
Å, ni som sover av skräck
Denna rustika man
Denna arbetare
Denna sårade kämpe
Är Iran...
[...]
Å, revolutionens arm
Folkets stora knutnäve
Solens rosiga näve
Hur har det gått med mitt land...
[...]
Säg mig hur jag ska brinna
Hur ska jag med min hjärtats låga
Tända eld i fyra håll av denna fält
För så många som mördades på gator
För så många fängslade röda rosor...
[...]
Å, du rosenrabatten av de avrättade kometer
I ängen med liljor
I folkets sammankomst
Nära och i fjärran
Är jag ingenting
Utom en epos som flyter i en revolutions underlag...
Den hungriga och sömniga folk var nu yrvaken, lyhörd, och entusiastisk. Några bad Siavosh Kassrai om att läsa ur eposet "Bågskytten Arash". Han försökte undkomma genom att säga att det är en lång poem, att han inte kan det hela utantill, att alla är trötta, men folk insisterade. Någon hade hans bok med sig, han fick låna den, och Kassrai läste:
Det snöar;
Det snöar på berg och granit,
Bergen är tysta,
Dalarna är beklämda
Vägarna väntar på en karavan med dess ringning..
[...]
O ja, livet är vackert.
Livet är en varaktig och ihärdig eldstad.
Om du tänder den, ses dess dansande lågor i alla utsträckningar.
Annars är den släkt, och då är felet vårt.
[...]
Det måste finnas lågor för att tända livet:
Lågor behöver brinnande ved.
Å människan, du är en skog!
Skog! Den frodas i frihet,
Den lägger sin skjul på alla berg skoningslöst...
Du, människans skog, må du vara stolt och grön!
[...]
Gry å solen, du hoppets motivation!
Gry, å du solens hop!
Du är en porlande källa, jag är en otålig törstig,
Gry, svämma över, så själen blir mättad.
[...]
Hans fiender öppnade en passage,
I en hånfull tystnad.
Barnen ropade efter honom från vindarna.
Mödrarna bad för honom.
Gamlingarna tittade bort.
Flickorna, medan de tryckte sina halsband i näven,
Känkte honom kärlekens och trons makt.
Men Arash, lika tyst,
Steg uppför Alborz sluttningar.
Och efter honom, föll ridåer av tårar.
[...]
Barnen har somnat för länge sen,
Farbror Nowruz sover.
Jag lägger ved i eldstaden.
Lågorna tar höjd på nytt...
Nu, efter nära ett dygns sittprotest, var det dags att gå. Vi lämnade sportsalen. Beh-Azin, Kassrai, Soltanpur, och andra medlemmar i Författarföreningen, tillsammans med några av universitetets lektorer gick i första leden. Vi gick tyst längs huvudgatan i campus mot södra grinden. Denna tystnad väckte märkliga känslor i mig. Vi var som en flod som rann tungt och tyst, och just denna tyngd och denna tysthet var tecken på allt okänt som fanns i dess djup. När vi hade passerat campus grind var det dags för mig att dra mig tillbaks till min ensamhet. Mitt studentrum låg i närheten, i Tusgatan. Jag gick till andra sidan Eisenhower Avenyn och fortsatte hemåt för att äta någonting och vila lite.
Beh-Azin skriver:
"Efter att ha passerat universitets port, en mindre del av folkmassan gick vidare mot Shahyad-torget men den största delen började gå mot korsningen Navvab – Eisenhower. Jag med min son Kaveh som hade tillbringat natten där, tog oss till vår bil och för att komma hem passerade vi korsningen med Shadman. Folkmassan hade spridd ut sig på vägen. Det var bara en grupp på sjuhundra till ettusen som tyst och utan väsen, i utspridda grupper, fortsatte släpigt mot samma korsning.
Klockan halv fyra på eftermiddagen kom jag hem mycket hungrig och trött. Åt någonting och gick att vila. Nära klockan halv sex ringde [Gholamhossein] Saedi och berättade att innan korsningen Navvab – Eisenhower har polisen attackerat folkmassan, många flickor och pojkar har blivit sårade. Några medlemmarna av Författarföreningen som befann sig i närheten hemma hos Dr. Haj Seyyed Javadi, däribland: Kazemiyye, Ingenjör Moghaddam, Golshiri, Saedi, går och hämtar några av de sårade hem till Haj Seyyed Javadi och med hjälp av grannkvinnor och en sjuksköterska och Dr. Saedi själv lägger förband på deras sår, och skickar dem hem. [...] Dessutom hämtar de Washington Posts reporter, som hade bokat en intervju med Kazemiyye, och låter honom att intervjua de sårade studenterna och ta bilder.
[...] Kort sagt, det är stora förluster bestående av de som har misshandlats, och sårats (och kanske dödats). I Eisenhower Avenyn har polis lagt på hög alla skor, kläder, anteckningsböcker, böcker, och bandspelare som studenter tappat när de flydde, och satt eld på allt."
***
Said Soltanpur, den kvällens föredragshållare, gick med Organisationen Gerillagruppen Folkets Fadaian (minoritet). Revolutions gardister av Islamiska Republiken hämtade honom från hans bröllopsfest den 16 april 1981, och avrättade honom den 21 juni.
Ur medlemmarna i studentgruppen Kulturella Aktiviteter av Arya Mehr Tekniska Universitetet var Zohreh Shekari medlem i oppositionella vänstergruppen "Peykar". Hon greps och avrättades 1981. Det är många som frågar mig om vad som hände med Mehdi Hosseini, och jag har inget spår av honom.
När jag var förföljd av revolutionsgardisterna i mars 1983 och letade efter någonstans att gömma mig, såg jag Assad, en av medlemmarna i gruppen Kulturella Aktiviteter, som hade fått skydd just där jag tänkte söka skydd. Utan att visa mig, gick jag vidare. För några år sedan, när jag promenerade tillsammans med en god vän i en grön park i Stockholm, ringde min telefon. Det var Assad som ringde från en fjärran plats i norra Iran, och genom dimman av dessa händelserika 25 år, frågade om medicinska möjligheter i Sverige för en av sina kära. Han sa: "Minns du att du sa den kvällen att ta inget beslut som ni inte kan parera dess konsekvenser? Denna din mening förändrade hela mitt liv!" Jag hade ingen aning!
Siavosh Kassrais hjärta stod inte ut längtan efter hemlandet och gamla vänner, och efter att ha varit en lång tid i exil i Afghanistan och Moskva, dog i Wien efter en hjärtoperation den 8 februari 1996.
Islamiska Republiken arresterade Beh-Azin i februari 1983, torterade honom, och tvingade till "bekännelser" framför TV-kameran. De fängslade honom i många år, och i praktiken "dödade" honom. Han dog den 31 maj 2006 efter att ha levt några år hemma utan ha officiellt frisläppts.
Och jag hjärtligt längtar fortfarande efter en kvinnas röst som trollband tusentals människor den kvällen. Var är hon?
Jag hade inte bara ena utan båda fötterna kvar i universitetet. Tordes bara inte att överge universitetet. Å vad det var svårt att lämna denna plats där jag hade tillbringat de bästa, mest passionerade, och mest älskvärda dagarna i mitt liv. Jag hade blivit kär där, hade misslyckats i kärlek, där hade jag skapad "Musikkammaren"; varenda hörna i universitetet var full av minnen för mig. Men nu kände jag stor ensamhet. Alla mina vänner, som nästan alla var äldre än mig, var utexaminerade, hade gått sina vägar, och några gjorde militärtjänsten.
I oktober hade den intellektuella atmosfären av landet skakats om. Från den 10 oktober ordnade Iranska Författarföreningen "poesiaftnar" i Tyska Irankommitténs klubb i Teheran. Klubben kallades för Goetheinstitutet. Men upptagen med denna byråkratin som jag var, och med den där ensamhetskänslan, hade jag ingen lust för att delta i de där aftnar. Efter dessa aftnar tog vår studentgrupp "Kulturella aktiviteter", som jag hade varit med och grundat, initiativet för att fortsätta de där aftnarna på universitetets sportsal.
Den första november kom Mohammad Ali Mahmid och höll föredrag om "Humanismen i vår episka litteratur". Veckan därefter pratade Manuchehr Hezarkhani om "Överföring av teknologi från väst till öst". Denna gång var den stora salen helt fullt. Tisdagen den 15 november var Said Soltanpurs tur att prata om "Teater och frihet". Universitetets administration bestämde att inte släppa in fler än 4000 människor i universitetet och därför tryckte de lika många inbjudningskort som delades ut till dem som passerade universitetets grind, och sedan stängde de grinden. En stor folkmassa som blev kvar utanför grinden började protestera, det blev handgemäng mellan folk och universitetets speciella polisiära "ordningsvakter". Några bland folk, och två poliser blev sårade. Folk slog blodig en polisöverste i 24-Esfand-torget. Polisen arresterade och tog med sig 37 män och 12 kvinnor.
Jag satt på läktaren i sportsalen. Läktaren och hela golvet i salen var fullsatt. Trots många bekanta som jag hade bland dessa, det var ingen som var nära vän med mig, och jag var ensam. Med blicken letade jag efter bekanta ansikten. Tidpunkten då föredraget skulle börja hade passerat för länge sen, då Mehdi som hade fått uppdraget från gruppen "Kulturella aktiviteter" att gå på scenen och leda aftonen, stod vid mikrofonen, berättade om vad som hade hänt vid grinden och att många hade gripits, och kallade in Said Soltanpur för att hålla sitt föredrag. Soltanpur kom och sa att i protest mot gripanden vägrar han att prata. Det var lite rabalder under några minuter och ingen visste vad som händer härnäst. Till slut kom Mehdi till mikrofonen igen och berättade att det finns förslag om att sitta kvar där i en sittprotest tills alla gripna släpps, och frågade vad alla tyckte.
Jag var beredd att sitta där till evigheten. Inte bara den kvällen, utan inga kvällar före eller efter denna fanns ingen som väntade på mig någonstans. Det var historien som skrevs här och nu, och oavsett min vilja hade jag hamnat i historiens bultande hjärta nu. Att åka hem och sova? Nej! Detta var den allra första och stora folkrörelsen som drygt ett år senare visade sig leda till en revolution och förändrade landet i grunden.
Under någon timme kom olika personer till mikrofonen, sade sig representera studenterna i den ena och andra universiteten, lärare i olika utbildningsenheter, arbetare, tjänstemän, osv. och höll med sittprotest. Det behövdes ingen omröstning längre. De som ville åka hem kunde ju lämna salen och gå. Nu var det bestämt. Folk satt kvar. Sluttiden för föredraget hade passerat och vakter och ordningspolisen hade fått veta att dessa fyra – femtusen människor inte tänkte lämna universitetet. Det gick rykten och skvaller. Det sades att polisen hade omringat sportsalen. Men det var många som ville ringa hem eller till vänner och bekanta och berätta om att de skulle bli kvar där den natten. Det fanns ingen telefonautomat i sportsalen eller hela dess byggnad. Man fick lämna byggnaden och gå till intilliggande byggnaden för att använda mynttelefoner där. Folk hade brutit omringningen mellan dessa två byggnader. Någon hade kontaktat radio BBC och lämnat en intervju angående händelser där. Mehdi kom till mikrofonen och berättade att BBC har utsänt nyheten om vår sittprotest till hela världen. Någon höll en radio framför mikrofonen och vi fick höra en bit av nyheten från BBC. Alla applåderade glatt.
Det gick inte att sitta stilla hela tiden. Man hade öppnat en smal korridor mellan folk som satt på golvet och de som stod vidd väggen intill så det gick att promenera fram och tillbaka längs salen. Jag gick tillsammans med de många som gick där. Under denna promenad kunde jag träffa bekanta, de hängde med och gick ett tag bredvid, växlade nyheter och skvaller, och frågade om min synpunkt. Jag beundrade "Kulturella aktiviteters" hantering av situation så långt, även om med lite mer erfarenhet som jag hade hunnit samla på mig tyckte jag att de kanske borde ha gjort si eller så. Men Shahens propagandaapparat och säkerhetspolis brukade alltid påstå angående studentprotester att "det var ickestudentelement och personer utifrån universiteten som lyckades infiltrera bland studenter och lyckades provocera och avleda dem". Därför, nu när jag var utexaminerad, undvek jag ifrån att blanda mig i denna grupps hantering av kvällen, trots att jag var bekant med alla dess medlemmar och hade varit med att skapa den.
Det skulle räcka med att en så stor folksamling bara andades i salen för att luften skulle bli tungt, men därutöver var det många som rökte också. Själv var jag en av dem. Det fanns ingen mat, och vi fick trösta hungern med vatten och cigarettrök.
Det fanns en och annan bland folk som sjöng ibland och några sjöng med i kör: "Mårghe sähär", "Dajä-dajä väghte djängä...". Jag hade lämnat ifrån mig ensamhetskänslan. Jag tyckte om dessa människor. Alla verkade vara av samma beskaffenhet och natur, samma kött och blod och karaktär. Jag hade förstått att denna natt skulle bli en makalös historisk natt. Jag var stolt och glad över att även den lilla jag var en liten del av dessa tusental.
Det hade hunnit bli midnatt. Någon från gruppen "Kulturella aktiviteter" sökte upp mig. Var det Alireza, Abbas, eller någon annan? jag minns inte. Han sa att de i gruppen befarar att Mehdi riskerar sin säkerhet, och att det finns förslag om att något annat ansikte ska dela med att leda kvällen. Han frågade från gruppens sida om jag kunde ställa upp med att hjälpa dem? Nu var det för sent för mig att överväga "inblandning av ickestudentelement" med tanke på en sådan stor mångfald bland de närvarande, och hur kvällen hade utvecklat sig. Vem bryr sig?! Jag gick till dem, men höll avstånd. De satt på de få trappor som gick upp från den ena sidan upp på scenen: Abbas, Alireza, Mehdi, Assad, och några till hade huvuden in i varandras öron, diskuterade och bestämde. Jag hörde inte och ville inte höra. Detta var en av lärdomarna i revolutionära livet på den tiden: Ju mindre du vet, desto bättre! Jag stod avsides, de bestämde, någon kom, och viskade i mitt öra. Sen gick jag upp på scenen, stod vid mikrofonen, och förmedlade vad jag hade fått i uppdrag att säga. Iskandar, denna lugna unga man, satt tyst vid ljudanläggningen. När jag gick upp på scenen vred han volymen och höjde ljudet, och när jag kom ner så stängde han av ljudet.
Det fanns flera bland folk som hade kassettbandspelare och gick fram till högtalarna, höll bandspelaren mot högtalare och spelade in ljudet varje gång någonting sades vid mikrofonen.
Med tom mage, sömniga ögon, och trött, gick jag och promenerade bland folk, och varje gång mina vänner ropade så gick jag, tog emot budskapet, och förmedlade vid mikrofonen. Det fanns folk som hade magsår och behövde mat och medicin. Släkt och vänner ute som hade hört om denna sittprotest, hade tagit sig till universitetet och salen med färdiglagade mat i kittlar och grytor. Men informationsförmedlingen fungerade inte så bra. När de sa till mig att meddela i mikrofonen att de med magsår kan gå i lokalen under läktarna och få mat så kom några en stund senare, sökte upp mig, och berättade att jag hade informerat detta för sent och att maten var redan slut.
Under långa natten fick jag flera gånger i uppdrag att avråda de närvarande ifrån att sjunga därför att alla var trötta och att läget var spänt, och efter en stund fick jag säga tvärtom att nu gick det bra att sjunga. Själv var jag vilsen mellan "sjunga och inte sjunga", och det tog nära ett år för mig för att förstå att allt detta berodde på fejd mellan rivaliserande politiska grupperingar om vars existens hade jag ingen aning just då.
Och en kvinnas ovanligt vackra röst hade överraskat och frötrollad många. Jag hade hört dessa sånger många gånger och hade hänt att själv hade sjungit dem vid bergsvandringar. Men dessa var av helt annan kvalitet. Flera tusen människor var idel öron. Jag fick gåshud. Vet att jag inte var ensam i denna känsla och hoppas att hon och hennes röst och sång ska finnas kvar. Det var inte helt grundlös att jag mindes Nima Yushidjs verser:
En natt på en båt
Sjöng de så
Att jag drömmer än
Om havets majestät
Det sades att flera andra utländska media har också rapporterat i världens alla hörn om vår sittprotest.
Mahumud Etemadzadeh (M. E. Beh-Azin), dåvarande ordförande för Iranska Författarförening, välkänd författare och översättare av många böcker till persiska, däribland Jean-Christophe och L'Âme enchantée av Romain Rolland, Stilla flyter Don och Nyplöjd mark av Sjolochov, skriver ("Om dittan och dattan...", vol 2, Jami förlag, första utgåvan Teheran 1994):
Morgonen den 16 november 1977 "klockan sex [på morgonen] ringde de från Arya Mehr Universitetet. Det var Siavosh Kassrai tillsammans med Soltanpur, Jalal Sarfaraz, och en student som presenterade sig som Hosseini [Mehdi]. De ville att Författarföreningen skulle göra någonting för att stödja dem. Föreningen kunde inte alls inblanda sig direkt. Men, i sinom tid, ska publicera ett uttalande i studenternas försvar, såklart – ett litet steg, men det var allt som låg inom vad en yrkesförening var kapabel att göra, utan att undanhålla någonting.
De ville att jag skulle meddela de andra i föreningens styrelse och själv åka dit och förhandla med universitetets chef för att kanske hitta någon utväg för den ogenomtänkta situationen som hade uppstått.
Jag ringde till Hezarkhani och själv gav jag mig i väg. Jag var framme vid universitetets port nära klockan sju. Jag presenterade mig till vaktofficeren och sa att jag hade kallats för förhandling. Officeren ringde till universitetets chef och med hans godkännande släppte mig in i universitetet. Jag gick in, de ledde mig in i ett rum. Professor [Hossein Ali] Mehran och sju-åtta av lektorerna hade samlats och hade möte. Jag presenterade mig. Professor Mehran berättade kortfattad om vad som hade hänt i natt och om studenternas vägran av att lämna samlingssalen. Några av lärarna sa också några ord. Sammanlagt var det en god atmosfär i mötet. De berättade om vad de var beredda att utlova och utföra, och jag lämnade mötet och gick mot sportsalen.
I en mindre sal bredvid sportsalen hade samlats Said Soltanpur, Siavosh Kassrai, Hushang Golshiri, Nemat Mirzazadeh, Kiumars Monshizade, Jalal Sarfaraz, några representanter från studenter på Arya Mehr, och några till som inte hade något samband med studenter. Jag sa att Författarföreningen inte kan under några omständigheter bära något ansvar eller ha deltagande i vad ni har gjort, och om det var några medlemmar i föreningen som tillbringade natten här med er, även jag själv som har kommit hit på er begäran, så har det varit bara efter var och ens individuella och personliga bestämmelse. Jag sa därefter att motstånd är rätt, men det har sina gränser och måste avvägas mot båda sidornas krafter som står ansikte mot ansikte. Man måste tänka på fysiska och mentala förmågor av de protesterande som har haft en sömnlös natt, är trötta, och har stannat kvar i en mer och mindre isolerad lokal där det inte finns tillräckligt med friskt luft. En planerad och värdig reträtt är bättre än givet nederlag och flykt i panik i en ojämn strid. Den ambition som ni visar för att värna era rättigheter som student, och medlidande som ni visar med era gripna vänner, är mycket värdefull och lovande. En förhastad strid och den nederlag som följer kan tömma er kamp från alla dessa värden och leda till förtvivlan och passivitet. Låt oss kompromissa med universitetschefens löfte om att gårdagens gripna kommer att släppas, och begränsa vår krav till att dessa föredrag kommer att kunna fortsätta enligt tidigare planer, och att vakter och poliser inte stör någon när vi lämnar salen, när vi går mot grinden, eller ute på gatan. Dessutom kan vi kräva att för att garantera vår säkerhet ska universitetens chef och lektorer följa oss ut genom grinden.
Samtalet pågick en tid. Studentrepresentanter gick avsides för att rådgöra. De som blev kvar började diskutera med mig. Medlemmarna i Författarföreningen som fanns där var alla överens med mig. Även Hezarkhani som hade kommit nyss höll med mig. Det fanns bara en som jag inte kände och fick veta senare att han hette Ali Farkhondeh (Keshtgar) som också hade tillbringat natten där, som sa hårdnackad emot och förespråkade motstånd till det sista. Jag tappade tålamodet och frågade:
- Är du student?
- Nej!
- Vem ger dig rätten att blanda in dig och diskutera om vad studenterna håller på att bestämma? Varför kan du inte inse svaga punkten i det läge som denna grupp av flera tusen har hamnat i? Kravallpolisen har omringat denna sal. De håller på med stora förstärkningar ute på gatorna och fler poliser kommenderas ut. Tänk om de kommer och bestämmer sig för att evakuera oss. Vad kan vi göra då? Kan du föreställa dig vilken katastrof kan det hända när så många kastar sig i panik till trånga dörrar ut ur sportsalen, och hur många kvinnor och män kan trampas under de panikslagnas fötter?
Till slut bad studenternas representant mig om att hämta universitetets chef så att han upprepar sina löften framför alla från mikrofonen så de närvarande kan lugnas ner och lämnar salen därefter. Herr Mehran gick med på detta. Vi kom tillbaka tillsammans med honom och sex – sju andra lektorer till sportsalen."
Jag hade hört någon timme innan att Beh-Azin hade kommit till universitetet och de höll på att hitta någon lösning tillsamman med gruppen Kulturella Aktiviteter och med universitetschefen. Trots att jag hade läst flera av Beh-Azins översättningar, trots att jag var mycket förtjust i hans översättning av Jean-Christophe, och trots att jag var bekant med hans son Kaveh, men jag hade inte ens sett honom på nära håll.
Plötsligt öppnades dörren bakom scenen i sportsalen och en grupp människor kom in. Jag hade aldrig sett denna dörr öppnas. Jag kunde urskilja Beh-Azin bland dem mycket snabbt enligt vad jag hade hört om hans utseende. Mina vänner vinkade in mig och jag stod vid mikrofonen. Eskandar vred volymen upp, och jag sa: "Kära vänner! Författarföreningens ordförande herr Beh-Azin samt universitetschefen herr doktor Mehran befinner sig mellan oss. Jag får be att vi alla lyssnar på dessa herrar."
Jag lämnade plats och Beh-Azin gick fram till mikrofonen. Han pratade med sin brytning på Guilaki från sydöstra kusten av Kaspiska havet, vilket hade rötter även i min egen medvetande och uppfostran. Han vägde varenda ord som tog i sin mun som en erfaren guldsmed, och uttalade det först därefter. Han sa "ve" [och] som de flesta från Gilan, i stället för persiska "va". Jag stod fortfarande nära scenkanten beredd för att ta mikrofonen om så skulle behövas. Men nu hade jag glömt bort mig själv. Hade förlorat mig i Beh-Azins ord. Hade smält helt i denna historiska stund. Det var ju självaste han som stod några steg bort och pratade. Det var ju hans penna som hade skrivit Jean-Christophes översättning på papper! Och jag stod där, bredvid honom; och jag höll med vad han sa.
Beh-Azin lämnade mikrofonen till Dr. Mehran. Han hade en lågmäld och ursäktande ton. Man kunde uppfatta genom hans meningar och mellanrader att han säger sig inte ha haft någonting med att kalla in vakter och kravallpoliser, och att han inte har avgörande roll i att släppa de arresterade heller. Jag var övertygad om att det var som han sa, och tyckte lite synd om honom. Men några från de närvarande avbröt honom och skrek ut oartiga glåpord, och han kunde inte göra någonting annat än att försöka lugna ner alla och rädda sitt eget skinn.
Beh-Azin skriver: "Jag sa i mikrofonen vad jag tyckte för att kunna lösa problemet. Bemötandet var ganska svalt. Därefter sa universitetschefen saker i predikande ton, men sa ingenting om frisläppandet av de arresterade eller om fortsättningen av kommande föredragen. Kaos uppstod, en del höjde rösten för protest, och några ropade med obehagliga ord. Jag tog mikrofonen igen och bad universitetschefen igen att komma och bekräfta för alla vad han tar på sig. Han kom och pratade men igen sa ingenting om frisläppandet av de arresterade. Ärligt talat kunde han inte säga någonting heller, för att det var säkerhetsorganens och ordningsmaktens överhuvud som hade makt nog för att bestämma i ärendet."
Dr. Mehran lämnade scenen i en kaotisk stämning med burop som följde honom. Mehdi gick till mikrofonen och frågade folk om synpunkter om vad vi skulle göra. Nu var jag överflödig på scenen. Jag hade spelat min lilla roll i denna historiska händelse. Jag kom ner, och löstes upp bland folk. Nu kom mängder med förslag på papper, eller gick olika personer till mikrofonen och berättade om sina synpunkter som representant för en och annan grupp. Någon kom och läste upp en eldig uttalande och avslutade med: "Representanter för Irans arbetarklass"! Det togs emot med stora ovationer. Men någon bredvid mig viskade i en annans öron, och jag kunde höra: "När och hur har Irans arbetarklass valt honom och hans vänner till sin representant?!".
Någon från gruppen som hade hand om aftonen sökte upp mig och frågade vad jag tyckte om vad vi skulle göra: fortsätta sittprotesten, eller göra som Beh-Azin säger? Jag gick fram till gruppen som satt på scentrapporna. Jag tyckte som Beh-Azin och vad han sa i mikrofonen, men som en utomstående ville jag att mina vänner skulle bestämma själva med egna fristående tänkande och besinning. Jag sa bara en enda mening och sedan lämnade dem: "Gör inte någonting och bestäm inte någonting som ni inte kan stå för dess konsekvenser senare".
Beh-Azin skriver: "Till slut, efter fyra timmars röriga diskussioner, och med tanke på de hungriga och trötta folkets läge, som hade lagt sig på golvet i olika grupper, bestämdes att vi avslutar detta på ett sett så det blir lagom för alla. Ett utlåtande skrevs och lästes upp, några kopior togs, och en av studenterna tog originalet med sig för att lämnas till universitetschefen. Jag och Hezarkhani gick också för att få professor Mehrans garanti för att folk kommer att kunna lämna lokalen utan praktiska förhinder. Han hade blivit inkallad för att klockan 15 delta i ministerrådet och han var på väg. Han tog emot utlåtandet och lämnade vidare till en av universitetets administrativa tjänstemän och lovade att hans vice och några av lektorer kommer att medfölja folk ut ur grindarna. Ändå bad jag honom att han säger till ordningsvakternas befäl, när han åker förbi, att de drar sig undan när folk passerar grinden. Och professor Mehran gjorde det."
I utlåtandet fick polisen och de som hade gripit folk till den 20 november på sig för att släppa de arresterade, annars den 21 kommer alla högskolor som hade representanter här att börja protestera överallt. I väntan på att utlåtandet skulle lämnas till universitetschefen och att vi skulle få garantin för en trygg utgång, deklamerade Said Soltanpur en och annan av sina dikter:
Hur har det gått med mitt land så att fängelser
Är fullpackade med "Dagg" och "Tulpaner"...
[...]
Å, ni som sover av skräck
Denna rustika man
Denna arbetare
Denna sårade kämpe
Är Iran...
[...]
Å, revolutionens arm
Folkets stora knutnäve
Solens rosiga näve
Hur har det gått med mitt land...
[...]
Säg mig hur jag ska brinna
Hur ska jag med min hjärtats låga
Tända eld i fyra håll av denna fält
För så många som mördades på gator
För så många fängslade röda rosor...
[...]
Å, du rosenrabatten av de avrättade kometer
I ängen med liljor
I folkets sammankomst
Nära och i fjärran
Är jag ingenting
Utom en epos som flyter i en revolutions underlag...
Den hungriga och sömniga folk var nu yrvaken, lyhörd, och entusiastisk. Några bad Siavosh Kassrai om att läsa ur eposet "Bågskytten Arash". Han försökte undkomma genom att säga att det är en lång poem, att han inte kan det hela utantill, att alla är trötta, men folk insisterade. Någon hade hans bok med sig, han fick låna den, och Kassrai läste:
Det snöar;
Det snöar på berg och granit,
Bergen är tysta,
Dalarna är beklämda
Vägarna väntar på en karavan med dess ringning..
[...]
O ja, livet är vackert.
Livet är en varaktig och ihärdig eldstad.
Om du tänder den, ses dess dansande lågor i alla utsträckningar.
Annars är den släkt, och då är felet vårt.
[...]
Det måste finnas lågor för att tända livet:
Lågor behöver brinnande ved.
Å människan, du är en skog!
Skog! Den frodas i frihet,
Den lägger sin skjul på alla berg skoningslöst...
Du, människans skog, må du vara stolt och grön!
[...]
Gry å solen, du hoppets motivation!
Gry, å du solens hop!
Du är en porlande källa, jag är en otålig törstig,
Gry, svämma över, så själen blir mättad.
[...]
Hans fiender öppnade en passage,
I en hånfull tystnad.
Barnen ropade efter honom från vindarna.
Mödrarna bad för honom.
Gamlingarna tittade bort.
Flickorna, medan de tryckte sina halsband i näven,
Känkte honom kärlekens och trons makt.
Men Arash, lika tyst,
Steg uppför Alborz sluttningar.
Och efter honom, föll ridåer av tårar.
[...]
Barnen har somnat för länge sen,
Farbror Nowruz sover.
Jag lägger ved i eldstaden.
Lågorna tar höjd på nytt...
Nu, efter nära ett dygns sittprotest, var det dags att gå. Vi lämnade sportsalen. Beh-Azin, Kassrai, Soltanpur, och andra medlemmar i Författarföreningen, tillsammans med några av universitetets lektorer gick i första leden. Vi gick tyst längs huvudgatan i campus mot södra grinden. Denna tystnad väckte märkliga känslor i mig. Vi var som en flod som rann tungt och tyst, och just denna tyngd och denna tysthet var tecken på allt okänt som fanns i dess djup. När vi hade passerat campus grind var det dags för mig att dra mig tillbaks till min ensamhet. Mitt studentrum låg i närheten, i Tusgatan. Jag gick till andra sidan Eisenhower Avenyn och fortsatte hemåt för att äta någonting och vila lite.
Beh-Azin skriver:
"Efter att ha passerat universitets port, en mindre del av folkmassan gick vidare mot Shahyad-torget men den största delen började gå mot korsningen Navvab – Eisenhower. Jag med min son Kaveh som hade tillbringat natten där, tog oss till vår bil och för att komma hem passerade vi korsningen med Shadman. Folkmassan hade spridd ut sig på vägen. Det var bara en grupp på sjuhundra till ettusen som tyst och utan väsen, i utspridda grupper, fortsatte släpigt mot samma korsning.
Klockan halv fyra på eftermiddagen kom jag hem mycket hungrig och trött. Åt någonting och gick att vila. Nära klockan halv sex ringde [Gholamhossein] Saedi och berättade att innan korsningen Navvab – Eisenhower har polisen attackerat folkmassan, många flickor och pojkar har blivit sårade. Några medlemmarna av Författarföreningen som befann sig i närheten hemma hos Dr. Haj Seyyed Javadi, däribland: Kazemiyye, Ingenjör Moghaddam, Golshiri, Saedi, går och hämtar några av de sårade hem till Haj Seyyed Javadi och med hjälp av grannkvinnor och en sjuksköterska och Dr. Saedi själv lägger förband på deras sår, och skickar dem hem. [...] Dessutom hämtar de Washington Posts reporter, som hade bokat en intervju med Kazemiyye, och låter honom att intervjua de sårade studenterna och ta bilder.
[...] Kort sagt, det är stora förluster bestående av de som har misshandlats, och sårats (och kanske dödats). I Eisenhower Avenyn har polis lagt på hög alla skor, kläder, anteckningsböcker, böcker, och bandspelare som studenter tappat när de flydde, och satt eld på allt."
***
Said Soltanpur, den kvällens föredragshållare, gick med Organisationen Gerillagruppen Folkets Fadaian (minoritet). Revolutions gardister av Islamiska Republiken hämtade honom från hans bröllopsfest den 16 april 1981, och avrättade honom den 21 juni.
Ur medlemmarna i studentgruppen Kulturella Aktiviteter av Arya Mehr Tekniska Universitetet var Zohreh Shekari medlem i oppositionella vänstergruppen "Peykar". Hon greps och avrättades 1981. Det är många som frågar mig om vad som hände med Mehdi Hosseini, och jag har inget spår av honom.
När jag var förföljd av revolutionsgardisterna i mars 1983 och letade efter någonstans att gömma mig, såg jag Assad, en av medlemmarna i gruppen Kulturella Aktiviteter, som hade fått skydd just där jag tänkte söka skydd. Utan att visa mig, gick jag vidare. För några år sedan, när jag promenerade tillsammans med en god vän i en grön park i Stockholm, ringde min telefon. Det var Assad som ringde från en fjärran plats i norra Iran, och genom dimman av dessa händelserika 25 år, frågade om medicinska möjligheter i Sverige för en av sina kära. Han sa: "Minns du att du sa den kvällen att ta inget beslut som ni inte kan parera dess konsekvenser? Denna din mening förändrade hela mitt liv!" Jag hade ingen aning!
Siavosh Kassrais hjärta stod inte ut längtan efter hemlandet och gamla vänner, och efter att ha varit en lång tid i exil i Afghanistan och Moskva, dog i Wien efter en hjärtoperation den 8 februari 1996.
Islamiska Republiken arresterade Beh-Azin i februari 1983, torterade honom, och tvingade till "bekännelser" framför TV-kameran. De fängslade honom i många år, och i praktiken "dödade" honom. Han dog den 31 maj 2006 efter att ha levt några år hemma utan ha officiellt frisläppts.
Och jag hjärtligt längtar fortfarande efter en kvinnas röst som trollband tusentals människor den kvällen. Var är hon?
13 January 2021
Tjära i honung - 24
ترجمهی سوئدی بخش بیستوچهارم «قطران در عسل»:

Vi drog oss ut ur en lavin av oväsen, äckel, och smuts i "karantänen". Representanten för den tillfälliga anstalten för politiska fångar berättade för oss att fängelsets administration föredrar att behålla fångarna i karantän så länge det går men de politiska fångarna brukar regelbundet höra sig för och om det finns några med politiska anklagelser i karantänen, då sätter de i gång och kräver att de ska flyttas in till anstalten omedelbart. En sådan solidaritet värmde i hjärtat.
Vi passerade en port och en korridor, och en port till där vi fick lyfta benen i höjd med knät för att kunna komma igenom, och kom in i en rund gård. Det fanns en liten rund pool med blå kakel och cirka trettio centimeter djupt vatten i. Denna var den vackraste synen som jag hade sett under gångna veckorna. Mittemot öppnades en dörr till en frisersalong. Till höger fanns en liten livsmedelsbutik, och en dörr öppnades till ett vaktrum. De andra portar sades öppnas till de kriminellas anstalter. Altanen vid de andra och tredje våningarna var täckta med heltäckande metallgaller. Den andra våningen verkade vara tom men genom gallren på tredje våningen tittade folk på oss. Vi gick diagonalt i lilla gården och gick upp i trappor.
I den tredje våningen kom medfångarna fram och mötte oss, kramades och pussades. Jag var fortfarande förvirrad och häpen för varför de inte släppte oss, och var bekymrad över vad som väntade mig. Men detta vänliga mottagande lugnade ner mig, och minuter senare träffade jag många bekanta. Det var flera av de som hade anhållits före Muhammad och mig och på kvällen då kravallpolisen och SAVAK gjorde en razzia mot vår studenthem den sjunde juni 1972: Badri var där, kusinerna Ghaffari var där, jag blev bekant med Iradj T. och Massud T. där. Det lyste i hjärtat med glimtar av hopp: därmed var jag inte ensam; jag hade bekanta där – och jag var ledsen: varför där? Varför i fångenskapets bojor?
De visste att vi var hungriga. De tog oss med till ett rum, vi satt oss på det kelim-täckta golvet, och de bjöd oss på frukter. Det var tid kvar till kvällsmaten. Jag hade inte ätit frukter på ett bra tag även ute före fängelset. Som en student från långt fjärran som bodde på studenthem och hade stramt budget, hade jag inte råd med att ens tänka på frukt: Tio rialer för frukost som bestod av bröd och ost och te, tjugo rialer till lunchkupong att lösa i högskolans matsal, och tjugo rialer för middag på studenthemmets matsal. Mer hade jag inte. Å vad väldoftande och smakrika var dessa frukter! Många av medfångarna promenerade på den runda altanen, gick förbi dörren vid detta rum, och ibland stannade en kort stund och stirrade på oss för att se om de hade några bekanta bland oss eller inte.
Kusinerna Ghaffari som var våra grannar på rummet bredvid i studenthemmet frågade om vad som hade hänt efteråt i studenthemmet den där midnatten när SAVAK gjorde razzia. Någon timme senare var plastdukar lagda på golvet i det andra och större rummet, och maten serverad. Alla fångar satte sig runt duken på golvet och vi åt tillsammans. Några hade ansvaret för att duka och duka av. Och lite senare efter maten var det dags för ett bekantskapsmöte. Alla samlades i den största av tre rummen som fanns tillgängligt. Vi fyra nya fångar fick sitta vid ena väggen. De andra satte sig i rader på golvet så hela golvet täcktes. I denna anstalt som hade plats för trettio eller fyrtio fångar fanns nu över ett hundra personer. Närmaste raden satt bara en meter från oss. Längst bort var flera medfångar stående för att kunna se oss.
Vi blev tillsagda att det räcker med att säga bara namn, yrke, åtal eller om man är dömd, och att man rekommenderas att inte säga någonting om detaljerna i ens anklagelser. Jag visste ingenting om rutinerna angående hur man presenterar sig här, och efter förnamn och efternamn berättade jag att jag gick första året i Arya Mehr Tekniska Skolan, maskintekniska institutet, och att jag var anklagad för att ha deltagit i en studentdemonstration.
Någon som stod längst bak fnissade högt så att det lät för mig som hån. Vad var det som var hånfullt för honom: var det Arya Mehr (shahens epitet), var det för att jag ville bli en ingenjör, var det för "första året", var det för min ringa "brott", eller var det för min högtidliga ton?
Det var Massuds tur efter mig. Han sa helt enkelt sitt namn, och att han var student, och att han var anklagad för "propaganda". Jag visste inte att det officiella rubriken för vad vi var anklagad för var "propaganda". Efter honom var Ahmad Riazis tur som sa hur mycket han var dömd att sitta inne, och sedan Mohammad Amir Shahkarami som var anklagad för "handling" (mot rikets säkerhet). De andra medfångar berättade bara om sina namn, organisationstillhörighet, och vad de var anklagad eller dömd för. Bland de fanns en som drog min uppmärksamhet: Han sa lugn och samlad, ödmjukt och mer och mindre ursäktande: Abdullah G., Röda Stjärnan, livstid! Han var en sympatisk ung man från Guilan. Jag kunde inte föreställa mig att han skulle sitta i fångenskap livet ut. Vad kunde han ha gjort? Livstid... Livstid...
Här var en sorts sluss; en tillfällig anstalt. Fångarna här väntade på att föras genom olika juridiska delmoment, få tidsbestämd dom, och sedan bli flyttad till stora fängelset Ghasr eller andra fängelser. Men denna väntan hade dragit på tiden med flera månader för en del. Det fans några som hade fått sina dom men inte blivit flyttade, och även sådana som hade tagits hit från andra fängelser för nya förhör och för att därefter flyttas tillbaka till sina tidigare platser, men hade fått vänta här.
Det fanns representanter från flera aktiva politiska organisationer här: Från Frihetsrörelsen fanns Mohammad Bastenegar, Mostafa Mofidi och några andra; från gerillagruppen Fadaian-e Khalgh fanns Yousef Ghane, Ali Boostani, och några till; från Mujahedin-e Khalgh Kamran Nakhaii, Mahmoud Malek-Mohammadi och många till; några från Setare-ye Sorkh (Röda Stjärnan), och en del från basaren (som hade egen organisation). Det fanns en grupp från Teherans Universitet som också hade gripits för att hade kastat sten mot president Nixons kortege; en grupp av studenter från Tabriz, några utan organisation, och några som hade läst förbjudna böcker och lånat vidare till andra.
Efter presentationen gick de flesta sina väg. Nu var det dags för att några skulle berätta för oss om reglerna där och hur vi skulle uppföra oss. Under tiden i väntan på de ansvariga frågade en man som satt bredvid mig, lågmäld och på azerbajdzjanska:
- Ursäkta, är du inte från Ardebil?
Hur visste han det? tänkte jag. Jag hade ju ingen turkisk brytning. Tittade på honom: det var en kortvuxen man som tryckte knäna i famnen, hade lagt huvudet på ena knät och tittade i mina ögon. Jag kunde inte känna igen honom och svarade: Jo!
Han frågade: - Kände du inte igen mig?
Jag tittade mer koncentrerad, men hittade ingenting bekant i hans ansikte. Han sa:
- Jag är ju Vadood, samma som...
Ah... nu kom jag ihåg. Märkligt! Det var många år sedan jag träffade honom. Vad gjorde han här? Han var en avlägsen släkting till min far. Jag hade träffat honom i familjens stora bjudningar under ramadan när jag var runt tio år. Han var en ung man på den tiden och jag var bara barnet. Han brydde sig inte om mig ens. Sen hade han flyttat till Teheran och jag hade glömt bort honom helt och hållet. Då var jag ju inte helt rotlöst i detta fängelse. Jag hade ju till och med en släkting här!
Nu hade de ansvariga samlats runt oss. Vadood viskade "vi pratar senare", reste sig och gick. Glad av att ha till och med en släkting där, lyssnade jag på fängelsets regler, och ung och omogen som jag var, som inte hade fyllt 20 ens, visste jag inte vad förhållandena och förtrycket i fängelset gör av människor.
Alla i denna anstalt var medlemmar i ett kollektivt gemenskap som kallades för "kommun". Vardagliga ärenden delades mellan alla och utfördes varje dag i tur och ordning av olika grupper. Gruppledaren kallades för "borgmästare". Gruppen fick gå upp före alla andra på morgonen, tog emot ransonen för alla bestående av bröd, ost, och te. De värmde bröden, som annars var hårda som sten, på en fotogenspis så de mjuknade, och dukade fram och av vid varje målotid. De diskade, städade rummen och tvättade golvet utanför rummen. De tog emot lunch och middag, bearbetade dem, kombinerade dem med allt vad som man hade fått från besökande och försökte göra fängelsets matranson godare och ätbar. Då var det dags för att duka fram och sedan av för maten. Allt vad var och en av oss hade som var mer än vad själva behövde, som kläder, pengar, cigaretter, papper osv. eller frukt och mat och annat som besökare kom med, fick lämnas över till kommunen så allt delades lika till alla. Det fanns bestämda tider under dagen för att läsa, för gemensam underhållning, för tystnad och siesta, gruppgymnastik, och till och med "kritik och självkritik". Te och frukt delades ut vid bestämda tider.
Jag gillade mer och mer detta gemenskap och dess regler. Kamran Nakhaii var ansvarig för mediciner och de sjuka och de som hade magsår. Han studerade medicin i femte år. Någon var ansvarig för vår fattiga bibliotek. Vissa böcker var eftertraktade och han fick hålla turordningen. Någon hade utsätts för att vara kontaktperson med fängelsets administration. Någon var kassör, någon var ansvarig för att samla och dela ut kläder. Vi fick rena kläder från kommunens garderob för att bytte om.
Det var dags för släckning och sömn. Det fanns inte plats för alla på rummen. De fångar som hade varit där längst fick sova på rummen och de nyinkomna fick sova på den smala verandan. Vi var många och på verandan fick man också ligga i rader. Jag fick en filt och en lakan till min del. Det var sommar och det var varmt. Jag vek filten och använde den som madrass, med lakanet som täcke, och somnade.
På förmiddagen nästa dag var det dags att driva med oss nya intagna. Vi fick stå ut med diverse skämtspratt. En av fångarna påstod att han kunde hypnotisera oss. Jag, som inte trodde på hypnotism, ställde upp för att han skulle göra ett försök. Han satte mig på golvet mitt i rummet där många satt längs väggarna och tittade, han gick runt mig, utförde "mystiska" aktiviteter, glodde djupt i mina ögon, sa vissa ord, och till slut täckte mitt ansikte med en kortärmad skjorta och instruerade mig att titta upp genom skjortärmen för att slutgiltigt sövas. Det var då han hällde ett glas vatten genom ärmen i mitt ansikte! Jag hade blivit lurad! Alla skrattade högt. Jag skrattade med.
Ahmad var bortstött. Det var inte många som pratade med honom. Det gick rykten om att han hade viss roll i att några aktiva hade blivit röjda och gripna. Massud hade hittat en bekant från högskolan som hette Bahram, och gick runt och pratade med honom och med Mohammad Amir Shahkarami. Vadood tog mig åt sidan och började förhöra mig: vad jag gör, när jag har kommit till Teheran, varför jag har gripits, vilka aktiviteter jag har haft, vilka böcker jag har läst, vilka bekanta jag har, vilka aktiviteter Mohammad har haft som har gripits med mig, vilka bekanta han har och vilka böcker han läser. Han hävdade att om jag var intresserad av politiska aktiviteter så borde jag ha kontaktat honom från början så att han kunde koppla mig till underjordiska politiska grupper för att han hade varit en aktivist i basaren och hade haft många aktiviteter tills han hade gripits, osv.
Från dag till dag fördes nya fångar in hos oss. Vadood hade ordnat ett bokläsningscirkel för mig och två andra nya fångar. Vi brukade sitta i ett rum, han högläste ett intervju som var översatt av Amir Parviz Pooyan, en ledare av gerillagruppen Fadaian, fast med pseudonym, och som var publicerad i tidskriften "Gröna tidevarvet" ["Tillbaka till utopin", en diskussion mellan Simon Lamarté och Emanuel Artri, vilket jag fick veta långt senare att dialogen och namnen var påhittade, för att lura statliga censuren, och var skriven av själva Pooyan]. Jag förstod inte ett dugg, inte ett ord av vad Vadood läste. Jag är inte så bra på att kunna följa invecklade artiklar genom öron. Jag måste läsa själv. Jag hörde bara namnet Artri av Vadoods högläsning. Hänsynstagande för släktskap förhindrade mig från att lämna denna bokläsning. Tänkte att kanske lite framåt skulle finnas någonting mer begripligt i denna "intervju". Vadood övade även Fadaians hymn och gerillasånger med oss för att kunna sjunga utantill.
En dag fördes Fateh Sheykh in hos oss. Han var en snäll och vänlig man från Marivan, en av de trevligaste människorna som jag har träffat någonsin. Han berättade att han var lärare; han reste med buss då säkerhetspolisen kom in i bussen, öppnade hans reseväska, och där hittade de boken "Djävulens plogfråga" av Zaharia Stancu översatt av Ahmad Shamloo till persiska, och det räckte för att de skulle gripa honom och föra hit. Jag hade inte bekantat mig med den stora poeten Shamloo än men Massud var mycket förtjust i honom och just detta var en god anledning för att Fateh och Massud skulle bli vänner. Fateh spelade bra schack och var mästare i backgammon. Han, Massud, och Abdollah G., som alla var några år äldre än mig, var på sitt sätt, höll mig under armarna och hjälpte mig genom den där tiden.
Dag nummer två gick jag med i gympagruppen. De brukade springa runt altanen en trappa ner och gjorde gymnastik därefter. Vi var runt femton personer. Vi sprang hundra varv. Jag var sist i kön som sprang. Ledaren vände sig ofta och tittade på mig förvånad. Jag förstod inte meningen i hans blick. Jag sprang. Jag sprang hela hundra varven. Jag sprang det snabba varvet också, och även gick hukgången, hukhoppet, och gjorde gymnastiken – och det var med det! Jag hade muskelvärk i hela kroppen över en vecka och kunde inte ens röra mig utan stora smärtor. Det var först då jag begrep varför gympaledaren vände jämt och tittade på mig. Efter leken under barndomen och ungdomen, cyklandet och övandet med tyngder i nionde klassen, hade jag inte gjort någonting kroppsligt på fyra år därefter. Under senaste tre åren i gymnasiet hade jag suttit hemma och pluggat och pluggat. Pappa lät ju inte mig att vara ute heller. Den senaste gymnasievåren hade jag suttit hemma och pluggat för studenten och för högskoleprovet för att komma in i högskolan, och efter att ha kommit in i högskolan hade jag inte haft tid nog för att träna kroppen på något sätt.
En dag förde de in en fånge som hette Khodaii som var en värnpliktig lärare från Qashqai-folket. Han var förtjust i teater och regisserade en pjäs. Själv spelade han rollen som en despotisk men rolig kalif, och mig valde han för att spela en tillfångatagen vältränad hjälte från Azerbajdzjan. Det verkade att han inte hade kunnat hitta en bättre vältränad skådespelare bland azerbajdzjanier för sin teater! Det var tänkt att ett par vakter skulle dra och föra mig i bojor och med bar överkropp till kalifens hov, och där skulle kalifen försöka "köpa" mitt samarbete, och då skulle jag hjältemodigt ropa högt att "jag dör snarare än att vända folket ryggen!". Alla fångar satt tätt i stora rummet, kalifen och alla hans hov och tjänstefolk satt i en hörna, han hade berättat lustiga saker, druckit "vin", och då var det dags för att fången skulle föras in. "Fångvakterna" drog mig, och jag i "bojor" och "kedjor" gjorde "motstånd", nästan på riktigt, så att de drog mig nästan på riktigt. När kalifens tal och förslag var slut så var jag såpass insjunken i min roll, visade en så motstånd och vred mig för att befria mig från vakternas grepp, och uttryckte min replik med en sådan glöd så att alla blev liksom chockerade! Det blev helt tyst: häpnade åskådarna stirrade på mig med öppna munnar, och kalifen och de andra skådespelare glömde sina roller och repliker i en lång stund! Jag gillar inte Charlton Heston sedan han blev vapenhandlarnas språkrör annars skulle jag säga att hade blivit som honom; eller som Kirk Douglas som jag gillade för Spartacus men han började med att med sin oändliga förmögenhet köpa palestiniernas mark för att överlämna till Israel, och jag gillar inte honom längre. Då återstår bara Russel Crowe i Gladiator!
Det var tyska ingenjörer som hade byggt detta fängelse under shahens far Reza i 1920 och 30 talen. Det sades att S-formiga dekorationer i heltäckande staketet runt altanen var ett minne från nazismen och tyska SS. Men jag vet inte om SS hade någon betydelse när fängelset byggdes. Jag hade inte hört namnet Dr. Erani eller om gruppen "53 personer" när jag kom in hit. Nu fick jag höra mycket mer både om dem, som var bland de första fångarna här, som kallades i fångarnas mun för "Falake" (rundellen), och även historien om andra frihetskämpar som hade passerat härigenom.
***
En dag nära 20 år därefter, på IKEA i Stockholm, såg jag ett bekant ansikte som var på väg mot mig. Jag kände igen honom med en enda kort blick: Efter de där månaderna i fängelset hade jag sett hans namn bara en gång i tidningen. Det var ett år efter revolutionen i Iran som störtade shahen 1979. Folket i Marivan hade valt honom som ledamot till parlamentet i Teheran men hans mandat ogiltigförklarades i Teheran. Jag hade inte hört mer om honom. Visste inte ens om han levde efter alla de där stormiga åren. Hade ingen aning om att han bodde i Sverige och Stockholm. Han kände igen mig också genast: Det var Fateh Sheikh. Vi hälsade och kramades, växlade telefonnummer, men ringde aldrig varandra. Han är nu ledare till en gren av Iranska Arbetarkommunistiska Partiet.
Mohammad Bastenegar, den där snälla och goda människan, som jag inte fick tid nog för att bekanta mig mer med, slogs och kämpade mycket även efter revolutionen, satt i fängelse i tid och otid, tills han gick bort sommaren 1997.
Mostafa Mofidi brukade titta nogsam och intensiv på en genom sina glasögon. Han brukade diskutera lugn, alvarsam, och logisk, och dissekerade frågorna som en erfaren kirurg. Han var bra i schack, översatte nyttiga böcker, och fortsätter med det.
Vi passerade en port och en korridor, och en port till där vi fick lyfta benen i höjd med knät för att kunna komma igenom, och kom in i en rund gård. Det fanns en liten rund pool med blå kakel och cirka trettio centimeter djupt vatten i. Denna var den vackraste synen som jag hade sett under gångna veckorna. Mittemot öppnades en dörr till en frisersalong. Till höger fanns en liten livsmedelsbutik, och en dörr öppnades till ett vaktrum. De andra portar sades öppnas till de kriminellas anstalter. Altanen vid de andra och tredje våningarna var täckta med heltäckande metallgaller. Den andra våningen verkade vara tom men genom gallren på tredje våningen tittade folk på oss. Vi gick diagonalt i lilla gården och gick upp i trappor.
I den tredje våningen kom medfångarna fram och mötte oss, kramades och pussades. Jag var fortfarande förvirrad och häpen för varför de inte släppte oss, och var bekymrad över vad som väntade mig. Men detta vänliga mottagande lugnade ner mig, och minuter senare träffade jag många bekanta. Det var flera av de som hade anhållits före Muhammad och mig och på kvällen då kravallpolisen och SAVAK gjorde en razzia mot vår studenthem den sjunde juni 1972: Badri var där, kusinerna Ghaffari var där, jag blev bekant med Iradj T. och Massud T. där. Det lyste i hjärtat med glimtar av hopp: därmed var jag inte ensam; jag hade bekanta där – och jag var ledsen: varför där? Varför i fångenskapets bojor?
De visste att vi var hungriga. De tog oss med till ett rum, vi satt oss på det kelim-täckta golvet, och de bjöd oss på frukter. Det var tid kvar till kvällsmaten. Jag hade inte ätit frukter på ett bra tag även ute före fängelset. Som en student från långt fjärran som bodde på studenthem och hade stramt budget, hade jag inte råd med att ens tänka på frukt: Tio rialer för frukost som bestod av bröd och ost och te, tjugo rialer till lunchkupong att lösa i högskolans matsal, och tjugo rialer för middag på studenthemmets matsal. Mer hade jag inte. Å vad väldoftande och smakrika var dessa frukter! Många av medfångarna promenerade på den runda altanen, gick förbi dörren vid detta rum, och ibland stannade en kort stund och stirrade på oss för att se om de hade några bekanta bland oss eller inte.
Kusinerna Ghaffari som var våra grannar på rummet bredvid i studenthemmet frågade om vad som hade hänt efteråt i studenthemmet den där midnatten när SAVAK gjorde razzia. Någon timme senare var plastdukar lagda på golvet i det andra och större rummet, och maten serverad. Alla fångar satte sig runt duken på golvet och vi åt tillsammans. Några hade ansvaret för att duka och duka av. Och lite senare efter maten var det dags för ett bekantskapsmöte. Alla samlades i den största av tre rummen som fanns tillgängligt. Vi fyra nya fångar fick sitta vid ena väggen. De andra satte sig i rader på golvet så hela golvet täcktes. I denna anstalt som hade plats för trettio eller fyrtio fångar fanns nu över ett hundra personer. Närmaste raden satt bara en meter från oss. Längst bort var flera medfångar stående för att kunna se oss.
Vi blev tillsagda att det räcker med att säga bara namn, yrke, åtal eller om man är dömd, och att man rekommenderas att inte säga någonting om detaljerna i ens anklagelser. Jag visste ingenting om rutinerna angående hur man presenterar sig här, och efter förnamn och efternamn berättade jag att jag gick första året i Arya Mehr Tekniska Skolan, maskintekniska institutet, och att jag var anklagad för att ha deltagit i en studentdemonstration.
Någon som stod längst bak fnissade högt så att det lät för mig som hån. Vad var det som var hånfullt för honom: var det Arya Mehr (shahens epitet), var det för att jag ville bli en ingenjör, var det för "första året", var det för min ringa "brott", eller var det för min högtidliga ton?
Det var Massuds tur efter mig. Han sa helt enkelt sitt namn, och att han var student, och att han var anklagad för "propaganda". Jag visste inte att det officiella rubriken för vad vi var anklagad för var "propaganda". Efter honom var Ahmad Riazis tur som sa hur mycket han var dömd att sitta inne, och sedan Mohammad Amir Shahkarami som var anklagad för "handling" (mot rikets säkerhet). De andra medfångar berättade bara om sina namn, organisationstillhörighet, och vad de var anklagad eller dömd för. Bland de fanns en som drog min uppmärksamhet: Han sa lugn och samlad, ödmjukt och mer och mindre ursäktande: Abdullah G., Röda Stjärnan, livstid! Han var en sympatisk ung man från Guilan. Jag kunde inte föreställa mig att han skulle sitta i fångenskap livet ut. Vad kunde han ha gjort? Livstid... Livstid...
Här var en sorts sluss; en tillfällig anstalt. Fångarna här väntade på att föras genom olika juridiska delmoment, få tidsbestämd dom, och sedan bli flyttad till stora fängelset Ghasr eller andra fängelser. Men denna väntan hade dragit på tiden med flera månader för en del. Det fans några som hade fått sina dom men inte blivit flyttade, och även sådana som hade tagits hit från andra fängelser för nya förhör och för att därefter flyttas tillbaka till sina tidigare platser, men hade fått vänta här.
Det fanns representanter från flera aktiva politiska organisationer här: Från Frihetsrörelsen fanns Mohammad Bastenegar, Mostafa Mofidi och några andra; från gerillagruppen Fadaian-e Khalgh fanns Yousef Ghane, Ali Boostani, och några till; från Mujahedin-e Khalgh Kamran Nakhaii, Mahmoud Malek-Mohammadi och många till; några från Setare-ye Sorkh (Röda Stjärnan), och en del från basaren (som hade egen organisation). Det fanns en grupp från Teherans Universitet som också hade gripits för att hade kastat sten mot president Nixons kortege; en grupp av studenter från Tabriz, några utan organisation, och några som hade läst förbjudna böcker och lånat vidare till andra.
Efter presentationen gick de flesta sina väg. Nu var det dags för att några skulle berätta för oss om reglerna där och hur vi skulle uppföra oss. Under tiden i väntan på de ansvariga frågade en man som satt bredvid mig, lågmäld och på azerbajdzjanska:
- Ursäkta, är du inte från Ardebil?
Hur visste han det? tänkte jag. Jag hade ju ingen turkisk brytning. Tittade på honom: det var en kortvuxen man som tryckte knäna i famnen, hade lagt huvudet på ena knät och tittade i mina ögon. Jag kunde inte känna igen honom och svarade: Jo!
Han frågade: - Kände du inte igen mig?
Jag tittade mer koncentrerad, men hittade ingenting bekant i hans ansikte. Han sa:
- Jag är ju Vadood, samma som...
Ah... nu kom jag ihåg. Märkligt! Det var många år sedan jag träffade honom. Vad gjorde han här? Han var en avlägsen släkting till min far. Jag hade träffat honom i familjens stora bjudningar under ramadan när jag var runt tio år. Han var en ung man på den tiden och jag var bara barnet. Han brydde sig inte om mig ens. Sen hade han flyttat till Teheran och jag hade glömt bort honom helt och hållet. Då var jag ju inte helt rotlöst i detta fängelse. Jag hade ju till och med en släkting här!
Nu hade de ansvariga samlats runt oss. Vadood viskade "vi pratar senare", reste sig och gick. Glad av att ha till och med en släkting där, lyssnade jag på fängelsets regler, och ung och omogen som jag var, som inte hade fyllt 20 ens, visste jag inte vad förhållandena och förtrycket i fängelset gör av människor.
Alla i denna anstalt var medlemmar i ett kollektivt gemenskap som kallades för "kommun". Vardagliga ärenden delades mellan alla och utfördes varje dag i tur och ordning av olika grupper. Gruppledaren kallades för "borgmästare". Gruppen fick gå upp före alla andra på morgonen, tog emot ransonen för alla bestående av bröd, ost, och te. De värmde bröden, som annars var hårda som sten, på en fotogenspis så de mjuknade, och dukade fram och av vid varje målotid. De diskade, städade rummen och tvättade golvet utanför rummen. De tog emot lunch och middag, bearbetade dem, kombinerade dem med allt vad som man hade fått från besökande och försökte göra fängelsets matranson godare och ätbar. Då var det dags för att duka fram och sedan av för maten. Allt vad var och en av oss hade som var mer än vad själva behövde, som kläder, pengar, cigaretter, papper osv. eller frukt och mat och annat som besökare kom med, fick lämnas över till kommunen så allt delades lika till alla. Det fanns bestämda tider under dagen för att läsa, för gemensam underhållning, för tystnad och siesta, gruppgymnastik, och till och med "kritik och självkritik". Te och frukt delades ut vid bestämda tider.
Jag gillade mer och mer detta gemenskap och dess regler. Kamran Nakhaii var ansvarig för mediciner och de sjuka och de som hade magsår. Han studerade medicin i femte år. Någon var ansvarig för vår fattiga bibliotek. Vissa böcker var eftertraktade och han fick hålla turordningen. Någon hade utsätts för att vara kontaktperson med fängelsets administration. Någon var kassör, någon var ansvarig för att samla och dela ut kläder. Vi fick rena kläder från kommunens garderob för att bytte om.
Det var dags för släckning och sömn. Det fanns inte plats för alla på rummen. De fångar som hade varit där längst fick sova på rummen och de nyinkomna fick sova på den smala verandan. Vi var många och på verandan fick man också ligga i rader. Jag fick en filt och en lakan till min del. Det var sommar och det var varmt. Jag vek filten och använde den som madrass, med lakanet som täcke, och somnade.
På förmiddagen nästa dag var det dags att driva med oss nya intagna. Vi fick stå ut med diverse skämtspratt. En av fångarna påstod att han kunde hypnotisera oss. Jag, som inte trodde på hypnotism, ställde upp för att han skulle göra ett försök. Han satte mig på golvet mitt i rummet där många satt längs väggarna och tittade, han gick runt mig, utförde "mystiska" aktiviteter, glodde djupt i mina ögon, sa vissa ord, och till slut täckte mitt ansikte med en kortärmad skjorta och instruerade mig att titta upp genom skjortärmen för att slutgiltigt sövas. Det var då han hällde ett glas vatten genom ärmen i mitt ansikte! Jag hade blivit lurad! Alla skrattade högt. Jag skrattade med.
Ahmad var bortstött. Det var inte många som pratade med honom. Det gick rykten om att han hade viss roll i att några aktiva hade blivit röjda och gripna. Massud hade hittat en bekant från högskolan som hette Bahram, och gick runt och pratade med honom och med Mohammad Amir Shahkarami. Vadood tog mig åt sidan och började förhöra mig: vad jag gör, när jag har kommit till Teheran, varför jag har gripits, vilka aktiviteter jag har haft, vilka böcker jag har läst, vilka bekanta jag har, vilka aktiviteter Mohammad har haft som har gripits med mig, vilka bekanta han har och vilka böcker han läser. Han hävdade att om jag var intresserad av politiska aktiviteter så borde jag ha kontaktat honom från början så att han kunde koppla mig till underjordiska politiska grupper för att han hade varit en aktivist i basaren och hade haft många aktiviteter tills han hade gripits, osv.
Från dag till dag fördes nya fångar in hos oss. Vadood hade ordnat ett bokläsningscirkel för mig och två andra nya fångar. Vi brukade sitta i ett rum, han högläste ett intervju som var översatt av Amir Parviz Pooyan, en ledare av gerillagruppen Fadaian, fast med pseudonym, och som var publicerad i tidskriften "Gröna tidevarvet" ["Tillbaka till utopin", en diskussion mellan Simon Lamarté och Emanuel Artri, vilket jag fick veta långt senare att dialogen och namnen var påhittade, för att lura statliga censuren, och var skriven av själva Pooyan]. Jag förstod inte ett dugg, inte ett ord av vad Vadood läste. Jag är inte så bra på att kunna följa invecklade artiklar genom öron. Jag måste läsa själv. Jag hörde bara namnet Artri av Vadoods högläsning. Hänsynstagande för släktskap förhindrade mig från att lämna denna bokläsning. Tänkte att kanske lite framåt skulle finnas någonting mer begripligt i denna "intervju". Vadood övade även Fadaians hymn och gerillasånger med oss för att kunna sjunga utantill.
En dag fördes Fateh Sheykh in hos oss. Han var en snäll och vänlig man från Marivan, en av de trevligaste människorna som jag har träffat någonsin. Han berättade att han var lärare; han reste med buss då säkerhetspolisen kom in i bussen, öppnade hans reseväska, och där hittade de boken "Djävulens plogfråga" av Zaharia Stancu översatt av Ahmad Shamloo till persiska, och det räckte för att de skulle gripa honom och föra hit. Jag hade inte bekantat mig med den stora poeten Shamloo än men Massud var mycket förtjust i honom och just detta var en god anledning för att Fateh och Massud skulle bli vänner. Fateh spelade bra schack och var mästare i backgammon. Han, Massud, och Abdollah G., som alla var några år äldre än mig, var på sitt sätt, höll mig under armarna och hjälpte mig genom den där tiden.
Dag nummer två gick jag med i gympagruppen. De brukade springa runt altanen en trappa ner och gjorde gymnastik därefter. Vi var runt femton personer. Vi sprang hundra varv. Jag var sist i kön som sprang. Ledaren vände sig ofta och tittade på mig förvånad. Jag förstod inte meningen i hans blick. Jag sprang. Jag sprang hela hundra varven. Jag sprang det snabba varvet också, och även gick hukgången, hukhoppet, och gjorde gymnastiken – och det var med det! Jag hade muskelvärk i hela kroppen över en vecka och kunde inte ens röra mig utan stora smärtor. Det var först då jag begrep varför gympaledaren vände jämt och tittade på mig. Efter leken under barndomen och ungdomen, cyklandet och övandet med tyngder i nionde klassen, hade jag inte gjort någonting kroppsligt på fyra år därefter. Under senaste tre åren i gymnasiet hade jag suttit hemma och pluggat och pluggat. Pappa lät ju inte mig att vara ute heller. Den senaste gymnasievåren hade jag suttit hemma och pluggat för studenten och för högskoleprovet för att komma in i högskolan, och efter att ha kommit in i högskolan hade jag inte haft tid nog för att träna kroppen på något sätt.
En dag förde de in en fånge som hette Khodaii som var en värnpliktig lärare från Qashqai-folket. Han var förtjust i teater och regisserade en pjäs. Själv spelade han rollen som en despotisk men rolig kalif, och mig valde han för att spela en tillfångatagen vältränad hjälte från Azerbajdzjan. Det verkade att han inte hade kunnat hitta en bättre vältränad skådespelare bland azerbajdzjanier för sin teater! Det var tänkt att ett par vakter skulle dra och föra mig i bojor och med bar överkropp till kalifens hov, och där skulle kalifen försöka "köpa" mitt samarbete, och då skulle jag hjältemodigt ropa högt att "jag dör snarare än att vända folket ryggen!". Alla fångar satt tätt i stora rummet, kalifen och alla hans hov och tjänstefolk satt i en hörna, han hade berättat lustiga saker, druckit "vin", och då var det dags för att fången skulle föras in. "Fångvakterna" drog mig, och jag i "bojor" och "kedjor" gjorde "motstånd", nästan på riktigt, så att de drog mig nästan på riktigt. När kalifens tal och förslag var slut så var jag såpass insjunken i min roll, visade en så motstånd och vred mig för att befria mig från vakternas grepp, och uttryckte min replik med en sådan glöd så att alla blev liksom chockerade! Det blev helt tyst: häpnade åskådarna stirrade på mig med öppna munnar, och kalifen och de andra skådespelare glömde sina roller och repliker i en lång stund! Jag gillar inte Charlton Heston sedan han blev vapenhandlarnas språkrör annars skulle jag säga att hade blivit som honom; eller som Kirk Douglas som jag gillade för Spartacus men han började med att med sin oändliga förmögenhet köpa palestiniernas mark för att överlämna till Israel, och jag gillar inte honom längre. Då återstår bara Russel Crowe i Gladiator!
Det var tyska ingenjörer som hade byggt detta fängelse under shahens far Reza i 1920 och 30 talen. Det sades att S-formiga dekorationer i heltäckande staketet runt altanen var ett minne från nazismen och tyska SS. Men jag vet inte om SS hade någon betydelse när fängelset byggdes. Jag hade inte hört namnet Dr. Erani eller om gruppen "53 personer" när jag kom in hit. Nu fick jag höra mycket mer både om dem, som var bland de första fångarna här, som kallades i fångarnas mun för "Falake" (rundellen), och även historien om andra frihetskämpar som hade passerat härigenom.
***
En dag nära 20 år därefter, på IKEA i Stockholm, såg jag ett bekant ansikte som var på väg mot mig. Jag kände igen honom med en enda kort blick: Efter de där månaderna i fängelset hade jag sett hans namn bara en gång i tidningen. Det var ett år efter revolutionen i Iran som störtade shahen 1979. Folket i Marivan hade valt honom som ledamot till parlamentet i Teheran men hans mandat ogiltigförklarades i Teheran. Jag hade inte hört mer om honom. Visste inte ens om han levde efter alla de där stormiga åren. Hade ingen aning om att han bodde i Sverige och Stockholm. Han kände igen mig också genast: Det var Fateh Sheikh. Vi hälsade och kramades, växlade telefonnummer, men ringde aldrig varandra. Han är nu ledare till en gren av Iranska Arbetarkommunistiska Partiet.
Mohammad Bastenegar, den där snälla och goda människan, som jag inte fick tid nog för att bekanta mig mer med, slogs och kämpade mycket även efter revolutionen, satt i fängelse i tid och otid, tills han gick bort sommaren 1997.
Mostafa Mofidi brukade titta nogsam och intensiv på en genom sina glasögon. Han brukade diskutera lugn, alvarsam, och logisk, och dissekerade frågorna som en erfaren kirurg. Han var bra i schack, översatte nyttiga böcker, och fortsätter med det.
17 December 2020
احسان طبری: از دیدار خویشتن - دانلود
بیست سال از انتشار چاپ دوم (۱۳۷۹) کتاب «از دیدار خویشتن» احسان طبری میگذرد. این دو چاپ را من با همکاری نشر باران (سوئد) منتشر کردم. سه سال بعد (۱۳۸۲) چاپ دیگری در داخل و به کوشش محمدعلی شهرستانی منتشر شد (تهران، نشر بازتاب نگار).
دربارهی چگونگی پیدایش کتاب و سرنوشت آن، و چرایی وجود چاپهای خارج و داخل، بارها در نوشتههای گوناگون توضیخ دادهام؛ از جمله در پیشگفتار دو چاپ خارج، سپس در مجلهی بخارا، و بهتازگی در بخش نهم از رشتهای از نوشتهها با عنوان «دیدارهای احسان طبری».
فایل اسکنشدهی نسخهی چاپ داخل «از دیدار خویشتن» از سالها پیش در وبگاههای گوناگون در دسترس بودهاست. اما یکی از تفاوتهای عمدهی نسخهی چاپ داخل، و چاپ خارج آن است که من حاشیهنویسیهای مفصل و تصحیحاتی بر متن طبری در نسخهی خارج وارد کردهام. بسیاری از دوستان و علاقمندان همواره سراغ کتاب چاپ خارج و نسخهی دیجیتال آن را از من میگرفتهاند.
نسخهی کاغذی چاپ دوم «از دیدار خویشتن» را هنوز از راه ارتباط با نشر باران info@baran.se میتوان تهیه کرد. و اینک، نسخهی پی.دی.اف. کتاب را نیز، با توافق باران، در این نشانی، به علاقمندان تقدیم میکنم.
هر دو چاپ اول و دوم را من خود با یکی از نخستین و ابتداییترین واژهپردازهای فارسی برای ویندوز ۳/۱ که به بازار آمدهبود، به نام «واژهنگار فارسی»، حروفچینی و روی کاغذ صفحهآرایی کردم. سپس کتاب به روش تصویربرداری از آن کاغذها چاپ شد.
اکنون برای تهیهی این نسخهی پی.دی.اف. ناگزیر بودم یک کامپیوتر قدیمی را که بیش از ۲۰ سال از عمرش میگذرد بار دیگر راه بیاندازم، «واژهنگار» را با برخی کلکهای فنی از روی دیسکت (!) در آن نصب کنم، فایلهای قدیمی بخشهای گوناگون «از دیدار خویشتن» را با آن باز کنم، ظاهرشان را دستکاری کنم، با کلکهایی دیگر به پی.دی.اف. تبدیلشان کنم، و بعد آن بخشها را در آکروبات در یک فایل جمع کنم.
این کارها در طول بیش از دو هفته ساعتها وقت گرفت. کسانی که با «واژهنگار» کار کردهاند میدانند که این نرمافزار با هر کپی – پیست، یا به قول معروف با هر وزش نسیمی کراش میکرد، و اکنون نیز داستان همان بود!
با همهی تلاشی که کردم حاصل کار نامیزانیهایی دارد: صفحهبندی ناهمگون، انتهای نامیزان سطرها با وجود تنظیمات درست، و... که همه از ناکارآمدی «واژهنگار» است، و تغییر ورژن ویندوز، و آکروبات. با این همه متن پی.دی.اف. بسیار تمیزتر از هنگامیست که کتاب اسکن شدهباشد.
در دو چاپ اول کتاب که از روی کاغذ تصویربرداری و چاپ شد، تصاویر فراوانی از اشخاص گوناگون گنجانده بودم. اما گنجاندن عکس در «واژهنگار» ممکن نیست، و برگهایی که عکس داشتند، در این فایل خالی و سفید ماندهاند. علاقمندان به عکسها باید کتاب کاغذی را تهیه کنند.
باشد تا کتاب در تعطیلات کریسمس و سال نوی میلادی مایهی سرگرمی علاقمندان باشد!
دربارهی چگونگی پیدایش کتاب و سرنوشت آن، و چرایی وجود چاپهای خارج و داخل، بارها در نوشتههای گوناگون توضیخ دادهام؛ از جمله در پیشگفتار دو چاپ خارج، سپس در مجلهی بخارا، و بهتازگی در بخش نهم از رشتهای از نوشتهها با عنوان «دیدارهای احسان طبری».
فایل اسکنشدهی نسخهی چاپ داخل «از دیدار خویشتن» از سالها پیش در وبگاههای گوناگون در دسترس بودهاست. اما یکی از تفاوتهای عمدهی نسخهی چاپ داخل، و چاپ خارج آن است که من حاشیهنویسیهای مفصل و تصحیحاتی بر متن طبری در نسخهی خارج وارد کردهام. بسیاری از دوستان و علاقمندان همواره سراغ کتاب چاپ خارج و نسخهی دیجیتال آن را از من میگرفتهاند.
نسخهی کاغذی چاپ دوم «از دیدار خویشتن» را هنوز از راه ارتباط با نشر باران info@baran.se میتوان تهیه کرد. و اینک، نسخهی پی.دی.اف. کتاب را نیز، با توافق باران، در این نشانی، به علاقمندان تقدیم میکنم.
هر دو چاپ اول و دوم را من خود با یکی از نخستین و ابتداییترین واژهپردازهای فارسی برای ویندوز ۳/۱ که به بازار آمدهبود، به نام «واژهنگار فارسی»، حروفچینی و روی کاغذ صفحهآرایی کردم. سپس کتاب به روش تصویربرداری از آن کاغذها چاپ شد.
اکنون برای تهیهی این نسخهی پی.دی.اف. ناگزیر بودم یک کامپیوتر قدیمی را که بیش از ۲۰ سال از عمرش میگذرد بار دیگر راه بیاندازم، «واژهنگار» را با برخی کلکهای فنی از روی دیسکت (!) در آن نصب کنم، فایلهای قدیمی بخشهای گوناگون «از دیدار خویشتن» را با آن باز کنم، ظاهرشان را دستکاری کنم، با کلکهایی دیگر به پی.دی.اف. تبدیلشان کنم، و بعد آن بخشها را در آکروبات در یک فایل جمع کنم.
این کارها در طول بیش از دو هفته ساعتها وقت گرفت. کسانی که با «واژهنگار» کار کردهاند میدانند که این نرمافزار با هر کپی – پیست، یا به قول معروف با هر وزش نسیمی کراش میکرد، و اکنون نیز داستان همان بود!
با همهی تلاشی که کردم حاصل کار نامیزانیهایی دارد: صفحهبندی ناهمگون، انتهای نامیزان سطرها با وجود تنظیمات درست، و... که همه از ناکارآمدی «واژهنگار» است، و تغییر ورژن ویندوز، و آکروبات. با این همه متن پی.دی.اف. بسیار تمیزتر از هنگامیست که کتاب اسکن شدهباشد.
در دو چاپ اول کتاب که از روی کاغذ تصویربرداری و چاپ شد، تصاویر فراوانی از اشخاص گوناگون گنجانده بودم. اما گنجاندن عکس در «واژهنگار» ممکن نیست، و برگهایی که عکس داشتند، در این فایل خالی و سفید ماندهاند. علاقمندان به عکسها باید کتاب کاغذی را تهیه کنند.
باشد تا کتاب در تعطیلات کریسمس و سال نوی میلادی مایهی سرگرمی علاقمندان باشد!
Subscribe to:
Posts (Atom)