Tänk bara: du sitter i din ensamhet i höstmörkret, grubblar över vilka fel du har begått i senaste veckan, slicker dina sår, och då ringer mobilen, du tar luren och tittar i fönstret - det är ett okänt iranskt nummer: ja…? Du lyssnar och känner igen rösten av en god vän, Reza, som du har levt med i många år - som studiekamrater på tekniska högskolan, har delat bostad, har stridit tillsammans i barrikader under revolutionen, har smugit er in i shahens militärkaserner och snott vapen, har blivit kär tillsammans, har bestigit flera berg tillsammans, tältat eller sovit kring en eld under bar himmel... Rösten säger: "Hallå, jag är i Paris, för en mässa. Frun var och promenerade på Champs-Élysées idag och av en slump stötte på Ali och Shahrzad som också är på besök i Paris. Vi sitter i en restaurang just nu och kollar på en brasiliansk festival. Ali säger att han har läst att du har grillat en Mujahed för hans memoarer från fängelset! Så, tro inte att vi inte vet vad du gör! Det är en oerhörd liten värld! Glöm inte det!"
Och Ali, som är en så fantastisk hjälpsam människa, får luren och pratar vidare och påminner om senaste besöket. Vad har jag att säga, utom att längta ännu mer efter sådana vänner, som läser, tänker och pratar om en, och tar och ringer från fjärran, speciellt när de har det bra, i en sådan stor liten värld?
07 September 2007
Den lilla stora världen
06 September 2007
Pavarotti..., eller Domingo?
Som sagt, jag är ju ingen operamänniska, men Luciano Pavarotti som gick bort i dag lät i mina öron som en stor LÖGN redan den första gången jag hörde hans röst lite försenat i början på 1980 talet, och vidare (likaså låter Andrea Bocelli i mina öron). MEN däremot… ta Placido Domingo i stället: Han är självaste ärligheten i röst och scenkonst och när han förmedlar inlevelsen med rösten.
Det är alltid ledsamt när en ”konstpersonlighet” som Pavarotti som är älskad av många går bort. Men..., för att hedra den konst som Pavarotti menade (eller menade han?) ta och lyssna på... Placido Domingo i stället, vet jag, här i Puccinis Tosca, här i Puccinis Manon Lescaut, och här, (och här om ni vill jämföra med en länk som vi fick i dag).
04 September 2007
عبور از پرده‌ی آهنین
به‌راستی این چه کابوسی‌ست، چه بختکی‌ست که بر مردم ما نازل شده؟ مردم ما چه گناهی کرده‌اند؟ مشتی بیمار روانی در جامعه‌ای بیمار با جان و مال و هستی هفتاد میلیون انسان بازی و شوخی می‌کنند. مردم چگونه حرکات و اقدامات و بازی‌ها و فریب‌های این دیوانگان را تحمل می‌کنند؟ آیا باید به این مردم آفرین گفت، یا بر حالشان گریست؟
در همین میانه، حال و روحیه‌ی من هم داشت تکه‌پاره می‌شد که امروز "دود"ی خوش‌خبر خبر داد که گذرنامه‌ی نازی عظیما را به او باز گردانده‌اند. جای بسی شادیست. از فردا خواهم کوشید مدتی کاری به کار خبرهای ایران نداشته‌باشم! اگر بشود!
و البته موفقیت‌های دخترم جیران که مشغول کارآموزی در بزرگترین روزنامه‌ی سوئد است و بار دیگر روز یکشنبه دو نوشته و امروز 1 و 2 نوشته‌ی دیگر او در آن انتشار یافت، نیز این شادی را دوچندان می‌کند.
اگر گرفتاری‌های سر کار که بعد از درگذشت همکارم روی سر من ریخته، بگذارد!
01 September 2007
Kör hårt dotter min!
Ännu fler inlägg från dottern Djeiran i DN i onsdags. Hon finns med även i dagens papperstidning, sid 2 i Kultur: "Klädkonst med gren i grenen", men jag hittar inte den i nätupplagan.
31 August 2007
Taking sides جانبداری
دستگاه تبلیغاتی گؤبلز از محبوبیت و آوازه‌ی این هنرمند برای آراستن چهره‌ی نازیسم به بهترین وجهی سود می‌برد و در کنسرت‌های او همواره رهبران حزب نازی در ردیف نخست تماشاگران می‌نشستند. دکتر فورت‌ونگلر با وجود همه‌ی فشارها هرگز به عضویت حزب نازی در نیامد، اما رابطه‌ی نزدیکی با گؤرینگ و گؤبلز و دیگر رهبران حزب داشت و با سود بردن از روابط خود همواره خواست‌هایش را پیش می‌برد و به کرسی می‌نشاند. او یهودیان بسیاری را که خطر مرگ تهدیدشان می‌کرد از آلمان فراری داد. و این‌جاست که پرسش جاودانه مطرح می‌شود: ماندن و خواه و ناخواه در خدمت آراستن چهره‌ی نظام خودکامه درآمدن، یا کنار کشیدن و رفتن؟ و هریک از این‌ها به چه بهایی؟
دقایق پایانی فیلم تکه‌ای مستند از یکی از کنسرت‌های فورت‌ونگلر است که در آن او سنفونی پنجم بیتهوفن را اجرا می‌کند. پس از پایان سنفونی، حاضران ابراز احساسات می‌کنند، گؤبلز بر می‌خیزد، به‌سوی رهبر ارکستر می‌رود و دست او را می‌فشارد. فورت‌ونگلر بعد از دست دادن و یک نیم‌تعظیم، دستمالی را که به دست چپ دارد و با آن عرق پیشانیش را خشک کرده‌است، با حرکتی نامحسوس به دست راست می‌دهد و دستی را که دست گؤبلز را فشرده، پاک می‌کند و با این حرکت نمادین از نازیسم دامن می‌شوید. اما آیا این کافی‌ست؟ پس آن همه کشتار و اردوگاه‌ها و کوره‌های آدم‌سوزی چه؟ آیا "من نمی‌دانستم" عذری موجه است؟
بخش بزرگی از سه هفته مرخصی من در تابستان امسال با خواندن کتاب چهار جلدی "نه زیستن، نه مرگ"، خاطرات ایرج مصداقی از زندان‌های جمهوری اسلامی سپری شد. گزارشی 1500 صفحه‌ای‌ست از کسی که ده سال از نزدیک شاهد پلیدی‌ها و جنایت و وحشیگری دست‌اندکاران این نظام قرون وسطائی بوده، روزها در "راهروی مرگ" در انتظار اعدام نشسته و بارها تا چندقدمی طناب دار رفته است. آیا کسانی را که در آن هنگام در موقعیت‌های کلیدی نظام بودند و اکنون با "اصلاح‌طلب"شدن چهره‌ای وجیه به‌خود گرفته‌اند، می توان بخشید؟ نقش اینان در پیش‌برد و اجرای وحشیگری‌های نظام در عمل بسیار بالاتر از نقش فورت‌ونگلر در نازیسم بود و هرگز نقشی در نجات جان انسانی نداشتند. آیا می‌توانند از آن جنایات و اعدام بی محاکمه‌ی نزدیک به 4000 نفر در سال 1367 به‌سادگی دامن بشویند؟
فاطمه حقیقت‌جو از چهره‌های برجسته‌ی اصلاح‌طلب در مجلس ششم، که به هنگام کشتار زندانیان نوزده ساله بود، و من عاشق فارسی حرف زدن او با لهجه ی اصیل تهرانی هستم و با فریاد او بر سر رهبر نظام در صحن مجلس اشک بر دیدگانم آمد، در گفت‌وگوئی با رادیو آلمان می‌گوید: "[...] فرمان اصلی این اعدام‌ها توسط بنیان‌گذار جمهوری اسلامی صادر شده بود و بسیاری از گروه‌های اصلاح‌طلب از حامیان بنیان‌گذار بودند. آن‌ها می‌خواستند حداقل با سکوت از کنار این ماجرا رد شوند. زیرا فکر می‌کردند، مطرح کردن این مسئله به بحث رهبری و بنیان‌گذار کشیده‌‌می‌شود."
و راستی، این اصلاح‌طلبان، "جانبدار" چه "جانبی" هستند؟ همان "جانبی" که فرمان قتل عام را صادر کرد؟
درباره‌ی کتاب ایرج مصداقی نامه‌ای برای ایشان نوشتم که اکنون بخش اصلی آن را همراه با پاسخ شان در این نشانی "سرگشاده" می‌کنم.
30 August 2007
Gunnar
En av mina arbetskamrater gick bort förra veckan. Från det första läkarbesöket och diagnosen om tumör i bukspottkörteln tills han tog det sista andetaget, tog det bara 33 dagar. Han var en mycket hjälpsam människa och populär bland medarbetare. Han hade hunnit arbeta i 19 år här när jag började, och han tog hand om mig som en fadder, visade runt överallt och lärde mig allt. Mycket av vad jag kan nu lärde jag mig av honom och mycket lärde vi oss tillsammans under alla dessa år utmed enorma utvecklingen i IT. Han hjälpte mig mycket även utanför jobbet. Jag var många gånger på besök hemma hos honom och familjen, lånade saker – från dataprylar och programskivor till sticksåg och kofot och skidor. Flera frysta vintermorgnar körde han en halv mil till mig för att blåsa liv i min döda bil med startkablar och sitt varma batteri. Våra barn var klasskamrater och jag var Tomten för hans barnbarn. Han var en riktig eldsjäl även i fackliga livet på jobbet, i medarbetarklubben, i bostadsföreningen, i seglarföreningen, och mycket annat. Jag älskade de tipspromenader som han ordnade med sina fotografier inomhus och utomhus på vår arbetsplats.
Nu tinade han bort bara inom en månad. Och i ett akut läge fick jag ta över allt vad han gjorde, utan att ens kunna hälften av vad han kunde. Han bekymrade sig in i det sista över en liten bit arbete som han hade kvar att fullfölja och i sitt sista telefonsamtal med mig från sängen på sjukhuset och trots att han hade svårt att tala, gav han ledtrådar som kunde hjälpa mig.
Kvällen därefter åkte jag och besökte honom på sjukhuset. Han öppnade famnen så fort han såg mig och gav mig en björnkram. Jag hade köpt en sudoku-häfte åt honom för att jag visste att han älskade att sitta på sin balkong och lösa sudoku när han fick en stund ledig från all barnbarnskötsel och andra aktiviteter. Men nu kunde han inte känna igen häftet och trodde att det var en serietidning. Han kunde knappast avsluta en mening och tappade tråden mitt i meningen. Han halvsov på sin säng med smärtstillande och lugnande droppar som rann i hans blodådror, och jag satt bredvid hans säng över en timme och hade tappat ork för att resa mig och gå därifrån. Han öppnade ögonen då och då, tittade på mig och försökte le.
Sex dagar därefter stod jag bredvid hans säng hemma hos honom, ropade hans namn och hälsade. Han vaknade, försökte hitta varifrån rösten kom, sa någonting obegriplig, och sov igen. Och två dagar därefter slocknade han för alltid.
Jag tänkte berätta om allt detta på en minnesstund som vi hade för honom på jobbet. Men…
Nu går jag runt på jobbet, försöker klara av allt vad han gjorde, och överallt ser jag minnen från honom: hans rum, hans arbetsbord, hans dator, minneslappar, pennor, allt. Och jag har så många saker att fråga honom: hur tänkte han det där och hur ska man göra det här? Men han finns inte längre. Så synd. Han finns inte längre…
28 August 2007
Världens vackraste dotter
I dag har min dotter, som praktiserar på DN, fått sina första 2 notiser publicerade i kulturdelen, sidan 2. Och jag är så glad och stolt som inte rymmer i några ord. Kämpa på dotjka!
En av notiserna finns här.
26 August 2007
Ödets makt
Jag är inte en operamänniska. Trots många konsertbesök med symfoniska eller kammarorkestrar och baletter, har jag aldrig varit på en opera! Jag har inte ens lyssnat på en hel opera från början till slutet vare sig på radio, LP, kassett, eller CD, förutom 2 azerbajdzjanska operor från sovjettiden – Kor Oghlu av Uzeir Hadjibeyov (som stavas Gadzhibekov på ryska) och Shah Ismail av Muslim Magomaev.
Kor Oghlu tog 3 år av hela min fri- och studietid i anspråk under 1970 talet för att lyssna noggrann med hörlurar in i minsta detalj för att skriva av hela librettot, texten, ord för ord, och översätta den till persiska. Böcker på azerbajdzjanska var förbjudna på den tiden och litteratur från Sovjet var svårt att få tag i. Men jag lyckades publicera operans text i en tvåspråkig liten bok genom faksimilkopiering. Denna bok blev mycket populär bland studenter och intellektuella över hela Iran av olika anledningar och bland annat för att många drog paralleller mellan den grymma Hassan Khan i operan och Shahen.
Men RIKTIGA operan för mig har alltid varit verk av Puccini, Verdi, och Wagner, vars ouvertyrer och arior har jag lyssnat då och då, och oftast från LP, CD och radio. En av mina favoriter är Verdis ouvertyr till ”Ödets Makt” (La forza del Destino, 1862) och Leonoras aria ”pace, pace, mio dio…” där samma tema från ouvertyren upprepas. Det har hänt många gånger att jag har hört dessa när jag kör bil ensam, och då har jag kommit i extas, tryckt tänderna hårt, och tryckt även omedvetet på gaspedalen, eller bromsat och stannat på kanten av motorvägen, slagit pannan på ratten, eller dirigerat en luftorkester!
Här kan ni se och lyssna på ouvertyren under den stora precisa och felfria maestron Arturo Toscanini. Och här finns en mer modern maestro Valeri Gergiev som sägs dirigera en originalversion av ouvertyren. Men jag tycker bäst om denna tolkning dirigerad av James Levine.
Arian kan ni höra här med Veronica Villarroel, och här med Ekaterina Godovanets och Nader Abbassi som dirigerar Norrköpings symfoniorkester.
Läs här om själva operan.
Det finns ett mycket intressant arrangemang av teman ur ouvertyren som har gjorts av Pompon Finkelstein med titeln ”Lost In Reflection” som ni kan lyssna här (tryck på play-triangeln inne på sidan). Detta arrangemang finns med i Buddha Bars album nummer 8 och jag har hört den som musik till isdans också men jag minns inte viket par från viket land och när det var och hittar inte den på Internet. Det finns ett inte så lyckat försök av ett tjeckiskt par från 1994 här.
25 August 2007
300
Det var länge sen som filmen ”300” var aktuell men någon frågade mig häromdagen om vad jag tyckte om den (kanske för att DVD:n släpptes nyligen?) och därför skriver jag detta.
Mitt första försök att titta på filmen misslyckades då jag tråkades ut efter ca: 7 minuter. Andra försöket gick bättre. Jag tycker att både författaren till serieboken och kanske även filmskaparen, medvetet eller omedvetet, har rasistiska åsikter. Filmen handlar huvudsakligen om kampen mellan den goda och den onda. Den goda är här spartaner (eller spartiater, om ni vill så) och den onda är perser. Men det spelar ingen roll vem som är vem. Låt oss glömma historien här, inte minst för att det finns massor med fel i historisk fakta i filmen.
Jag utgår från själva kampen mellan den goda och den onda och tycker att det är rasistisk att glorifiera att de goda dödar alla ofriska barn; att låta förrädaren förkroppsligas i en missbildad puckelryggig; att låta alla svarta, homosexuella, svaga, och efterblivna, tillsammans med fula människor och maskerade monster och ”orck”-liknande odjur representera den onda, och öppet hävda att ”ondskan kommer från Asien”, medan de goda är vita välskapta, vältränade, starka och ”vackra europeiska demokrater”.
MEN jag förblir kluven när jag läser här hur man kan se det hela från en helt annan synvinkel.
Så, jag vet faktiskt inte! :-)
24 August 2007
کادوی فارسی؟
سوغات را می‌توان "ره‌آورد" گفت، ولی ره‌آورد با "کادو" فرق دارد. "پیشکش" و "پیشکش‌کردن" هم داریم، ولی "پیشکشی" نیز جای "کادو" را در همه‌ی موارد نمی‌گیرد.
آیا پارسی‌گویان عادت به کادو دادن نداشته‌اند؟
ارمغان مرا به یاد یکی از بستگانم به همین نام انداخت، و از آن‌جا به یاد مبحث "نام ها". دعوتتان می‌کنم این نوشته ی کوتاه را بخوانید.
