بازداشت‌های غیر قانونی را پایان دهید!‏

همه‌ی زندانیان سیاسی را آزاد کنید!‏

-----------------------------------------------------

17 February 2020

Tjära i honung - 3

Sitter ensam i bilen och kör i en motorväg i Stockholms förort. Har höjt volymen av ‎kassettbandspelaren till max. Det är andra satsen ur Dmitri Sjostakovitjs elfte symfoni. Det är ‎scenen där Tsarens polis skjuter mot hungriga demonstranter i S:t Petersburg den 9 (22) januari ‎‎1905. Det känns som om det är min kropp kulorna träffar. Det gör ont. Trummor, pukor, ‎trumpeter, cymbal… Foten trycker omedvetet på gaspedalen. Har tårar i ögonen. Biter ihop ‎tänderna hårt. Trummor, pukor, trummor, pukor… Jag är inte där längre. Darrar i hela kroppen. ‎Trummor, trumpeter, och den där vassa piccolaflöjten som skär i hjärtat. Jag är utom mig själv. ‎Växlar upp och kör om en bil som bara kryper så sakta. Violiner, violiner… nu rinner tårar över ‎hela kinden. Underläppen börjar darra. Nu gråter jag ordentligt. Röda bakljusen i bilarna ‎framför syns suddiga genom tårar. Pukor, trumpeter, violiner… tårar droppar hejdlöst på ‎bröstet, och i backspegeln ser jag genom tårarna suddiga roterande blåljus.‎

Jag tar foten ur gaspedalen och kör åt sidan. Roterande blåa ljusen följer mig. Jag kör mot kanten av motorvägen. ‎Blåa ljusen följer också. Jag stannar, och de stannar också några meter bakom mig. Nu är det ‎dödstyst i Palatstorget i S:t Petersburg. En mjuk vind blåser över torget och smeker denna ‎döda flickans hår, som ligger i sitt blod, och vid skägget på den där döda bonden som har fäst ‎blicken på himmelen för evigt. Där ligger en fana som har trampats av polishästarna. En trasig ‎trumma rullar sakta bort. En jämrande mor letar efter sitt försvunna älsklingsbarn. Och en ‎polisman knackar på bilrutan.‎

Jag drar ner rutan. Han säger:‎
‎- Kan du stänga av radion?‎
‎- Ja, visst, visst.‎
‎- Det blev lite för fort här.‎
‎- Jaså! Nej..., jag vet inte. Kanske. Förlåt!‎
‎- Vet du vad är högsta hastigheten här?‎
‎- 90?‎
‎- Och vet du hur fort du körde? Över 130!‎
‎- Jag märkte inte det. Kollade inte hastighetsmätaren.‎
‎- Jag måste se ditt körkort.‎

Jag öppnar bilbältet, tar fram plånboken ur bakfickan, öppnar den, och lämnar över körkortet. ‎Han tittar på det och när han vill jämföra fotot med mitt ansikte så torkar jag självmant tårarna ‎med handen. Han ser, och frågar:‎

‎- Har det hänt något?‎
‎- Nej, nej. Det var inget!‎

Vad ska jag säga? Hur kan jag förklara för denna svenska polisman? Vad vet han? Vad ‎förstår han av smärtan i mitt hjärta?‎

‎- Är det något problem?‎
‎- Nej…‎
‎- Fick du något i ögat?‎
‎- Nej, nej. Bara mina bröder…‎
‎- Har det hänt något med din bror?‎

Och jag får en klump i halsen och underläppen darrar. Rösten brister och tårar attackerar ‎ögonen:‎

‎- Mina bröder… De mördade mina bröder och systrar… De jävlarna avrättade allihopa…, utan ‎rättegång. Oskyldigt. 60 personer som jag träffade dagligen och jobbade tillsamman med. Jag ‎älskade dem... De hade suttit i fängelse i sex år…‎

‎- Jaha…? Var…?‎
‎- I Iran… - och torkar tårarna med handen.‎
‎- Vänta här! Jag ska bara kolla körkortet.‎

Han går, lämnar körkortet till sin kollega, och kommer tillbaka med alkoholmätaren.‎

‎- Har du druckit någonting i dag?‎
‎- Nej. Ingenting.‎
‎- Blås här, och vi får se.‎
Jag blåser i pipan med all kraft. Han tittar på mätaren och säger:‎
‎- Du har ju inte druckit en kopp kaffe ens! – och går.‎

Han kommer tillbaka efter ett bra tag, håller körkortet framför mina ögon, och säger:‎

‎- Detta kunde vara sista gången du såg detta körkort men vi hittar ingen tidigare anmärkning ‎på dig och du kan köra vidare denna gång. Men se till att inte åka fast igen! Kör hem, ta det ‎lugnt, ring hem och hälsa syskonen så att du inte behöver längta efter dem! Varsågod! Kör ‎försiktigt!‎

‎- Tack! Visst, visst!‎

Han går. Jag kastar körkortet i passagerarsätet, lutar pannan mot ratten, och fingret söker sig ‎till radioknappen. Jag ser Mehrdad Fardjads glada min. Samma kväll, samma kväll som de tog ‎honom och han kom aldrig tillbaka, skulle han ha bröllopsfest. Lite bortre står Asghar ‎Mahboub som om efter sitt senaste skämt småskrattar under mustaschen. Bredvid står ‎Aboutorab Bagher-zadeh med huvudet i bandage: Han har rivit sönder sitt ansikte för att de ‎inte ska kunna tvinga honom att ”erkänna” brott framför TV-kameror. Alla avrättades sex år ‎efter gripanden.‎

Jag trycker på knappen och nu är det den tredje satsen, sorgemarschen för martyrer i ‎Palatstorget…‎

‎---------------------------------------
Länkar i denna del:‎
‎1- Del 2 av andra satsen i Sjostakovitjs 11:e symfoni:‎
https://youtu.be/kBEwf_zdrnw?t=1377
‎2- Tredje satsen ur samma symfoni: https://youtu.be/kBEwf_zdrnw?t=1803

No comments: