ترجمهی سوئدی بخش سیزدهم «قطران در عسل»:
Det hade gått knappt en månad sedan jag hamnade i denna garnison. Jag var på väg mot garnisonens ”södra front” för att krypa under taggtrådarna och smita i väg för att i morgon som var nyårsafton kunna enligt kutym vara hemma i Ardebil hos familjen. Kompaniets befälhavare, kapten Taghavi, godkände inte mitt skriftliga önskemål om tre dagars ledighet och då bestämde jag mig för att utebli tre dagar utan ledighet.
Vi kunde inte komma överens med varandra, befälhavaren och jag. Han kallade mig in redan första dagen när jag kom hit. Jag uppförde mig enligt konstens alla regler som jag hade fått lära mig på utbildningsgarnisonen Farah-abad: sprang fram med knytnävarna vid bröstet, slog ner hårt med foten framför honom, lyfte handen till kepsen och stod i givakt. Jag vet inte varför jag utförde allt detta så på allvar. Till och med han verkade förvånad. Han hade gått fram och tillbaka framför mig vid övningsplanen och hållit en föreläsning om att om jag visar mig vara en lydig värnpliktig och lyder alla hans order, kommer han att behandla mig som en fänrik, annars ska jag inte ha några höga förväntningar. Men erfarenheten hos de uppemot tio andra högutbildade meniga, som tjänstgjorde där sedan tidigare, hade visat att inte ens befälhavarna själva visste vad de skulle göra med oss. Vi antogs vara farliga personer som inte fick röra vapen, var inte lämpliga för att ha kontakt med de andra soldaterna som var här för att utbildas, annars skulle de få ”revolutionära idéer” från oss, vi ville inte ställa upp och utföra en fänriks arbete för en menigs lön som inte räckte ens för att köpa tre paket cigaretter på en månad, och vi ville inte stå i givakt varenda morgon och kväll vid flaggning och be för Shahens hälsa.
Redan den första kvällen vid ankomsten hit uppstod ett storbråk mellan mig och översergeanten Rezaii. Han var ful i munnen och svor hela tiden. Hade en vid mun med tjocka läppar som var mörka av opiumrök. Men hans tunga var ännu större än hans munhåla och verkade inte få plats i munnen. Hans saliv kastades ut jämt när han skällde ut och svor mot kompaniets soldater, och han verkade försöka samla tungan i munnen hela tiden. Denna kväll ville han bestraffa soldaterna för något för mig okänt fel som de hade begått, och höll på att kasta ut alla från logementen. Jag ville inte lyssna på honom och lämna logementet och detta tog hårt på honom. Han försökte skrikande och svärande och hotande dra mig till jourhavande bataljonsbefälhavare men en av kompaniets värnpliktiga fänrikar kom till min undsättning och fick honom att lämna mig i fred. Men morgonen därpå hade översergeant Rezaii rapporterat det hela till kapten Taghavi. Taghavi tyckte inte om min frånvaro i flaggningar heller och därför fick jag inga ledighetsintyg i veckohelger så att jag skulle också kunna åka till staden som kompaniets alla andra ”gamla” soldater.
Jag hade flera gånger frågat de andra högutbildade meniga om hur de brukade göra och hur de åkte till staden. Några av dem ville inte avslöja hur deras relationer med egna befälhavare var, och några hade egna sätt och egna flyktvägar som de inte ville riskera att förlora. Jag hade fått berättat för mig om den sämsta flyktvägen: Jag skulle krypa under taggtrådarna i garnisonens södra front, skulle gå en lång väg, skulle ta mig till byn Klate-khidj, och där skulle jag ta bussen till Shahroud.
Jag gick bland garnisonens stenbyggnader och aktade mig för att inte råka mötas av någon senior officer eller befälhavare. På min vänstra sida hade jag flodbädden och jag fick gå parallellt med den tills jag kom fram till taggtrådarna. På andra sidan floden fanns garnisonens östra kullar varpå stod några vakttorn. Jag trodde att i tornen satt riktiga soldater i vakt men fick veta senare att de var instoppade dockor bara för att skrämma enkla soldater från landsbygden och förhindra de från att rymma. Jag hade en liten tygväska under armen som innehöll ett par byxor, en skjorta, och en träningströja. Kängorna hade jag bytt till gympaskor redan i sovsalen.
Nu var jag vid taggtrådarna. Jag var spänd och flämtade. Hjärtat slog i mina öron. Det var inte svårt att krypa under taggtrådarna. Några meter bort satte jag mig bakom en trädgårds lertegelmur. Hastigt och med darrande händer, och medan jag höll utkik runt omkring mig, tog jag av armékläderna och bytte till civila kläder. Jag rev den där höga och hårda och dekorerade kadettkepsen som jag hade fortfarande kvar, trampade på den och gömde den under bråte. Denna keps fick inte plats i min lilla tygväska. Nu hade jag en mjuk och enkel soldatkeps med mig som gick att vika och stoppa i väskan och vilket jag kunde ha på mig när jag kom tillbaka. Jag tittade runt igen, och med hjälp av instinkten och en ungefärlig orientering började gå mot Klate-khidj. Det var fortfarande några timmar kvar till öknens kalla vinterkväll, och det kändes inte kallt med de lätta kläderna som jag hade på mig. Det fanns fruktträdgårdar längs hela vägen mellan garnisonen och byn Klate-khidj och jag gick i trånga gränder full av lövlösa träd och buskar. Det sades att trädgårdsägarna brukade ange förrymda soldaterna men nu i slutet av vinter fanns inte ett spår av trädgårdsägarna och deras hundar.
Det tog någon timme för att komma fram till Klate-khidj och hitta busstationen. I väntan på bussen gick jag in i en liten livsmedelsaffär och gömde mig där. Bostadskvarteret för garnisonens gruppbefäl låg inte så långt från bygden och många av gruppbefälen brukade ta sig till Klate-khidj för olika ärenden. Det sades att även de angav förrymda soldaterna. Jag var inte i säkerhet i bussen heller då dessa kunde finnas bland passagerarna också.
Jag klev av bussen i Shahrouds centrala torg. Nu var det dags att köpa bussbiljett till Teheran och samtidigt borde jag gömma mig från militärpolisen som patrullerade på Shahrouds gator. Nära bussterminalen träffade jag Hodjjat och Abdullah. De hade fått ledighetsintyg från var sin befälhavare för att komma till staden men de ville också passa på och ta sig till var sin hemstad, Langerood och Tabriz, för nyår. De vågade inte gå in i terminalen och köpa biljetter och en värnpliktig fänrik som var bekant med Hodjjat skulle hjälpa dem och köpa biljetter. Jag fick också hans hjälp. Han köpte biljetter för oss och någon timme senare var Abdullah och jag på väg till Teheran, och Hodjjat åkte till Gorgan för att därifrån ta sig till Langerood.
Det var inte svårt att försvinna i Teherans vimmel och jag övernattade där hemma hos en god vän. Men dagen därefter på väg från Teheran till Ardebil när bussen stannade för nya passagerare i Rasht, såg jag två militärpoliser, som hade sett mitt snaggade huvud genom bussfönstret, peka mig till varandra och komma mot bussen. Ajdå! Hittills i mitt liv hade jag inte ens tänkt på sådana varelser som hette militärpolis och inte brydde mig alls om dem. Men jag hade råkat se några gånger hur de hade hamnat i konflikt med busschaufförerna. De ville ta ner någon passagerare som de misstänkte vara förrymd soldat, passageraren ville inte lämna bussen, och chauffören som ville åka i väg bråkade med militärpolisen. Min busschaufför och hans medhjälpare som verkade vara bekant med problemet och hade fått passagerarna upp på bussen och inte hade någonting mer där att göra, stängde dörren när de såg militärpolisen närma sig, och körde i väg. Puh! Det gick bra här också.
När jag berättade hemma för föräldrarna om att jag hade degraderats till menig soldat, föll en tungt tystnad i hemmet. Nyårsfirandet 1357 (21 mars 1978) var inte roligt alls. Jag hade inte uppfyllt föräldrarnas förväntningar och hade inte intjänat någon ära till familjen. De hade slitit och offrat mycket och uppfostrat en ung man som fram till intagningen till högskolan hade varit en duktig och exemplarisk elev med höga betyg, som förväntades bli en framgångsrik ingenjör, men kort efter högskolans början hade han blivit "revolutionär", hamnat i fängelse, och nu i militärtjänsten hade han blivit menig soldat i stället för fänrik. Jag hade vanhedrat dem inför släkt och bekanta och grannar.
Jag hade ingenting att säga till mitt försvar. Jag hade inte bugat mig inför SAVAK, major Bai-Ahmandi, kapten Taghavi och de andra, och det var för sent för att ångra sig. Och var det inte just på grund av föräldrarnas uppfostran som jag hade betett mig som jag hade gjort, eller på grund av uppror mot deras uppfostran?
Nu var det dagen efter och jag var på väg till bussterminalen för att med en och en halv dags resa återvända till garnisonen Chehel-dokhtar. Mamma stoppade en femhundring i min hand när vi tog avsked, och viskade:
- Din pappa och jag har pratat. Kom inte hem igen. Du har inte varit någon ära för familjen.
Med ett kallt avsked skiljde jag mig från föräldrarna, och gick: utkastat hemifrån.
Vi kunde inte komma överens med varandra, befälhavaren och jag. Han kallade mig in redan första dagen när jag kom hit. Jag uppförde mig enligt konstens alla regler som jag hade fått lära mig på utbildningsgarnisonen Farah-abad: sprang fram med knytnävarna vid bröstet, slog ner hårt med foten framför honom, lyfte handen till kepsen och stod i givakt. Jag vet inte varför jag utförde allt detta så på allvar. Till och med han verkade förvånad. Han hade gått fram och tillbaka framför mig vid övningsplanen och hållit en föreläsning om att om jag visar mig vara en lydig värnpliktig och lyder alla hans order, kommer han att behandla mig som en fänrik, annars ska jag inte ha några höga förväntningar. Men erfarenheten hos de uppemot tio andra högutbildade meniga, som tjänstgjorde där sedan tidigare, hade visat att inte ens befälhavarna själva visste vad de skulle göra med oss. Vi antogs vara farliga personer som inte fick röra vapen, var inte lämpliga för att ha kontakt med de andra soldaterna som var här för att utbildas, annars skulle de få ”revolutionära idéer” från oss, vi ville inte ställa upp och utföra en fänriks arbete för en menigs lön som inte räckte ens för att köpa tre paket cigaretter på en månad, och vi ville inte stå i givakt varenda morgon och kväll vid flaggning och be för Shahens hälsa.
Redan den första kvällen vid ankomsten hit uppstod ett storbråk mellan mig och översergeanten Rezaii. Han var ful i munnen och svor hela tiden. Hade en vid mun med tjocka läppar som var mörka av opiumrök. Men hans tunga var ännu större än hans munhåla och verkade inte få plats i munnen. Hans saliv kastades ut jämt när han skällde ut och svor mot kompaniets soldater, och han verkade försöka samla tungan i munnen hela tiden. Denna kväll ville han bestraffa soldaterna för något för mig okänt fel som de hade begått, och höll på att kasta ut alla från logementen. Jag ville inte lyssna på honom och lämna logementet och detta tog hårt på honom. Han försökte skrikande och svärande och hotande dra mig till jourhavande bataljonsbefälhavare men en av kompaniets värnpliktiga fänrikar kom till min undsättning och fick honom att lämna mig i fred. Men morgonen därpå hade översergeant Rezaii rapporterat det hela till kapten Taghavi. Taghavi tyckte inte om min frånvaro i flaggningar heller och därför fick jag inga ledighetsintyg i veckohelger så att jag skulle också kunna åka till staden som kompaniets alla andra ”gamla” soldater.
Jag hade flera gånger frågat de andra högutbildade meniga om hur de brukade göra och hur de åkte till staden. Några av dem ville inte avslöja hur deras relationer med egna befälhavare var, och några hade egna sätt och egna flyktvägar som de inte ville riskera att förlora. Jag hade fått berättat för mig om den sämsta flyktvägen: Jag skulle krypa under taggtrådarna i garnisonens södra front, skulle gå en lång väg, skulle ta mig till byn Klate-khidj, och där skulle jag ta bussen till Shahroud.
Jag gick bland garnisonens stenbyggnader och aktade mig för att inte råka mötas av någon senior officer eller befälhavare. På min vänstra sida hade jag flodbädden och jag fick gå parallellt med den tills jag kom fram till taggtrådarna. På andra sidan floden fanns garnisonens östra kullar varpå stod några vakttorn. Jag trodde att i tornen satt riktiga soldater i vakt men fick veta senare att de var instoppade dockor bara för att skrämma enkla soldater från landsbygden och förhindra de från att rymma. Jag hade en liten tygväska under armen som innehöll ett par byxor, en skjorta, och en träningströja. Kängorna hade jag bytt till gympaskor redan i sovsalen.
Nu var jag vid taggtrådarna. Jag var spänd och flämtade. Hjärtat slog i mina öron. Det var inte svårt att krypa under taggtrådarna. Några meter bort satte jag mig bakom en trädgårds lertegelmur. Hastigt och med darrande händer, och medan jag höll utkik runt omkring mig, tog jag av armékläderna och bytte till civila kläder. Jag rev den där höga och hårda och dekorerade kadettkepsen som jag hade fortfarande kvar, trampade på den och gömde den under bråte. Denna keps fick inte plats i min lilla tygväska. Nu hade jag en mjuk och enkel soldatkeps med mig som gick att vika och stoppa i väskan och vilket jag kunde ha på mig när jag kom tillbaka. Jag tittade runt igen, och med hjälp av instinkten och en ungefärlig orientering började gå mot Klate-khidj. Det var fortfarande några timmar kvar till öknens kalla vinterkväll, och det kändes inte kallt med de lätta kläderna som jag hade på mig. Det fanns fruktträdgårdar längs hela vägen mellan garnisonen och byn Klate-khidj och jag gick i trånga gränder full av lövlösa träd och buskar. Det sades att trädgårdsägarna brukade ange förrymda soldaterna men nu i slutet av vinter fanns inte ett spår av trädgårdsägarna och deras hundar.
Det tog någon timme för att komma fram till Klate-khidj och hitta busstationen. I väntan på bussen gick jag in i en liten livsmedelsaffär och gömde mig där. Bostadskvarteret för garnisonens gruppbefäl låg inte så långt från bygden och många av gruppbefälen brukade ta sig till Klate-khidj för olika ärenden. Det sades att även de angav förrymda soldaterna. Jag var inte i säkerhet i bussen heller då dessa kunde finnas bland passagerarna också.
Jag klev av bussen i Shahrouds centrala torg. Nu var det dags att köpa bussbiljett till Teheran och samtidigt borde jag gömma mig från militärpolisen som patrullerade på Shahrouds gator. Nära bussterminalen träffade jag Hodjjat och Abdullah. De hade fått ledighetsintyg från var sin befälhavare för att komma till staden men de ville också passa på och ta sig till var sin hemstad, Langerood och Tabriz, för nyår. De vågade inte gå in i terminalen och köpa biljetter och en värnpliktig fänrik som var bekant med Hodjjat skulle hjälpa dem och köpa biljetter. Jag fick också hans hjälp. Han köpte biljetter för oss och någon timme senare var Abdullah och jag på väg till Teheran, och Hodjjat åkte till Gorgan för att därifrån ta sig till Langerood.
Det var inte svårt att försvinna i Teherans vimmel och jag övernattade där hemma hos en god vän. Men dagen därefter på väg från Teheran till Ardebil när bussen stannade för nya passagerare i Rasht, såg jag två militärpoliser, som hade sett mitt snaggade huvud genom bussfönstret, peka mig till varandra och komma mot bussen. Ajdå! Hittills i mitt liv hade jag inte ens tänkt på sådana varelser som hette militärpolis och inte brydde mig alls om dem. Men jag hade råkat se några gånger hur de hade hamnat i konflikt med busschaufförerna. De ville ta ner någon passagerare som de misstänkte vara förrymd soldat, passageraren ville inte lämna bussen, och chauffören som ville åka i väg bråkade med militärpolisen. Min busschaufför och hans medhjälpare som verkade vara bekant med problemet och hade fått passagerarna upp på bussen och inte hade någonting mer där att göra, stängde dörren när de såg militärpolisen närma sig, och körde i väg. Puh! Det gick bra här också.
När jag berättade hemma för föräldrarna om att jag hade degraderats till menig soldat, föll en tungt tystnad i hemmet. Nyårsfirandet 1357 (21 mars 1978) var inte roligt alls. Jag hade inte uppfyllt föräldrarnas förväntningar och hade inte intjänat någon ära till familjen. De hade slitit och offrat mycket och uppfostrat en ung man som fram till intagningen till högskolan hade varit en duktig och exemplarisk elev med höga betyg, som förväntades bli en framgångsrik ingenjör, men kort efter högskolans början hade han blivit "revolutionär", hamnat i fängelse, och nu i militärtjänsten hade han blivit menig soldat i stället för fänrik. Jag hade vanhedrat dem inför släkt och bekanta och grannar.
Jag hade ingenting att säga till mitt försvar. Jag hade inte bugat mig inför SAVAK, major Bai-Ahmandi, kapten Taghavi och de andra, och det var för sent för att ångra sig. Och var det inte just på grund av föräldrarnas uppfostran som jag hade betett mig som jag hade gjort, eller på grund av uppror mot deras uppfostran?
Nu var det dagen efter och jag var på väg till bussterminalen för att med en och en halv dags resa återvända till garnisonen Chehel-dokhtar. Mamma stoppade en femhundring i min hand när vi tog avsked, och viskade:
- Din pappa och jag har pratat. Kom inte hem igen. Du har inte varit någon ära för familjen.
Med ett kallt avsked skiljde jag mig från föräldrarna, och gick: utkastat hemifrån.
