Ajö Per Oscarsson, en av mina absolut största favoriter!
Jag vet inte varför folk har sett ett samband mellan bästa konstnärskap och djävulen, eller varifrån uttrycket ”djävulskt bra” kommer. I min ungdom läste jag att det fanns folk som kunde svära att de hade sett självaste djävulen stå på scenen bredvid Niccolo Paganini och hålla i hans händer medan han spelade violin: Han var ju så ”djävulskt bra” i att spela violin så att en och annan svaghjärtad dam kunde svimma av av att höra hans lek med stråkar.
I brist på förmågan att beskriva din storhet i skådespeleri, Per Oscarsson, hittar jag inget bättre sätt: Jag erkänner att har tänkt i samma banor och har fått för mig att ha sett något ”djävulskt” i din blick, och nästan alltid har tänkt på att djävulen måste ha varit närvarande där någonstans på scenen eller bakom kulisserna när du spelade: Du var ju så ”djävulskt bra”. Synd. Synd att sådana konstnärer som du måste gå bort. Och jag förstår bara inte varför just du, och en annan av mina älskade favoriter, Monica Zetterlund, måste brinna i lågor? Varför?
Det känns ett stort tomrum efter sådana som du, Monica, och Pete Postlethwaite som gick bort några dagar efter dig. Men…, men ha det bara bra ni! (متن فارسی در ادامه)
Ajö Pete Postlethwaite ”världens bästa skådespelare” (enligt Steven Spielberg, här). Jag kunde inte hålla emot att darra i hela kroppen medan jag såg dig i filmen ”I faderns namn”. Tillvaron av sådana som du ger färg och mening till livet. Tack för att du fanns! Vila i frid!
چند هفته پیش مردی خود را در شلوغی خیابانی در استکهلم منفجر کرد. تصویر زیر نشان‌دهنده‌ی شبکه‌ی "دوستان" این مرد در فیس‌بوک است که پلیس امنیتی سوئد توانسته ترسیم کند.
درون اتاقک تنگ، صفحه را یافتم. یکی از بهترین اجراهای آن با پیانوی دانیل بارنبویم را داشتیم. با دقت و احتیاط صفحه را از جلد آن بیرون کشیدم، بی آن‌که انگشت به سطح آن بزنم، روی صفحه‌چرخان گراموفون گذاشتم‌اش، با پاک‌کن ماهوتی مخصوص پاکش کردم، سوزن را با احتیاط به حال آماده‌باش در آغاز بخش دوم آن آویختم، و منتظر ماندم تا شاملو ربط آن را با لحن بیان برای دانشجویانش بگوید، و اشاره کند، تا موسیقی را پخش کنم.
دیروز با دریغ و درد خبر یافتم که دکتر مرتضی انواری استاد پیشین دانشگاه صنعتی آریامهر (شریف)، یکی از چهره‌های برجسته‌ی فعال در راه‌اندازی مرکز کامپیوتر دانشگاه در سال‌های پایانی دهه‌ی 1340، نخستین رئیس دانشکده‌ی ریاضی، بنیان‌گذار "مرکز تعلیمات عمومی"، بنیان‌گذار "مدرسه عالی کامپیوتر"، رئیس هیأت مدیره‌ی مرکز آی‌تی آذربایجان شرقی ITCA، و استاد دانشگاه برکلی، در 29 نوامبر درگذشته‌است.Programmet ”Önska i P2” bjuder alla att berätta om hur det kändes den första julen som man befann sig i Sverige med allt omkring julen och önska ett musikstycke som man förknippar med den känslan. Det är ett mycket bra initiativ, tycker jag. Läs gärna mer och hitta kontaktuppgifterna här, kontakta, berätta, och önska musik.
Jag vet inte när eller hur dessa 2 ord, Dies Irae, har etsats i mitt huvud. Det måste vara någon gång under mina tidiga tonår då radioteater var det bästa vi hade att sitta och lyssna till under långa, mörka och snöiga kvällar i Ardebil. Jag måste ha hört en musik som bakgrund till en dramatisk scen och senare ha upptäckt att musiken heter Dies Irae, och ha etsat dessa ord i huvudet, utan att veta vad det betyder, för att hitta musiken senare och lyssna mer.
Trots att jag har ”upplevt” många ”Vredens stora dag”ar i livet sedan dess och har hört många och mycket musik i/med temat, så hade jag inte fått samma upplevelse och inte hade tänkt på det, tills fram till för några dagar sedan då jag hörde ett stycke musik som plötsligt grävde fram ur minnets gömmor det där stenblocket där dessa två ord stod etsat. Och vilken värdig musik för att lägga namnet i minnet: Dies Irae ur Giuseppe Verdis Rekviem. De där stora pukorna och rädslan och ångesten i körens skrik stjäl min själ och driver den med sig till musikens höjder. Jag förstår inte vad de säger och desto bättre: musiken för mig är bara konsten om ljud och ljudkombination och inte det ena eller det andra ords betydelse. Och jag vill inte befatta mig med någon religiös mening.
Man kan hitta många uppföranden av detta stycke på YouTube men jag gillar denna version bäst. Den saknar rörlig bild och om ni vill se orkestern, se detta uppförande i stället.
Det finns en lång lista över många andra tonsättare och deras verk där Dies Irae förekommer, här. Men missa inte en helt annorlunda Dies Irae på en filmklipp från Matix-trilogin.
Jag har tidigare skrivit vad jag tycker om ett annat verk av Verdi, här. (متن فارسی در ادامه)
