I juni 2019 skulle mina arbetskamrater tacka av mig som har jobbat här över 29 år och nu skulle gå i pension. Jag skrev ett avskedsbrev och tackade för tiden som har varit. Många blev berörda av vad jag skrev och berömde min text, så mycket så att jag fick berätta att jag har faktiskt redan publicerat en bok med min livsberättelse, fast, tyvärr, på persiska. Men trycket sedan dess för att jag ska översätta boken till svenska har varit så stort så att jag måste göra någonting åt det.
Jag har faktiskt förhalat och senarelagt översättningen av den texten sedan länge tillbaka. Men nu tycker jag att jag måste gå tillbaka till samma metod som jag använde för att skriva själva persiska texten: Jag satte mig varje fredagskväll och skrev, redigerade, filade texten, tog bort och skrev igen, oftast under hela fredagskvällen, hela lördagen, och söndagsförmiddagen, och publicerade texten i min blogg på söndag eftermiddag; avsnitt efter avsnitt, i nära åtta år, från 2007 tills publiceringen av boken i november 2014. Efter ett tag var det bloggläsarnas eftertryck som uppmuntrade mig att skriva och publicera nästa och nästa avsnitt.
Jag har inte hittat någon proffsig litterär persisk – svensk översättare och då menar att nu måste jag själv förmå mig att sitta och översätta min berättelse och publicera den i bloggen avsnitt för avsnitt och hoppas på att så småningom få ett gensvar och kanske, kanske, få något förlag att nappa på och visa intresse för att publicera boken, och då en proffsig redigerare ska rätta till alla mina språkförbistringar; men viktigast av allt, få gensvar från läsarna och få en uppfattning om vad de, alltså ni, tycker om det hela.
Persiska texten är i 99 avsnitt men jag måste anpassa texten en hel del till svenska läsare. Det handlar inte om bara rak översättning, utan det blir en omskrivning på svenska.
Bokens titel kommer från ett ryskt ordspråk: En sked tjära förstör en hel kruka honung!
Detta är självbiografiska berättelser om livet, studier, studentrörelser, fängelse och militärtjänst i exil i Iran under Shahen; politisk aktivitet och medlemskap i Tudeh (kommunistpartiet) i Iran efter den "islamiska revolutionen" 1979, flykten från Iran till Sovjetunionen, livet i Sovjet; en andra flykt till Sverige och det nya livet där.
Varsågoda, här kommer det första avsnittet.
Persiska boken finns här att ladda ner.
1
Hej kära Azadeh,
Jag fick ditt brev i dag och blev mycket glad som vanligt.
Denna gång vill jag berätta en sak för dig som jag aldrig har berättat tidigare. Saken är att det var du som var min allra första ”kärlek” från de allra första dagarna, hösten 1971, i tekniska högskolan! Jag såg dig överallt i högskolan när du gick med din tjejkompis Mahin, spred glädje och skrattade åt allt och alla; från himmel till jord. Jag njöt av ditt skratt och din glädje. Efter mycket spaningsarbete lyckades jag en dag att lägga mina saker på en bänk bredvid din fasta plats på en ”matte 1”- lektion och därmed bokade jag platsen för att kunna sitta bredvid dig under lektionen – än sen? för att göra vad? hade jag ingen aning om! Men när vi satte oss och lektionen började så en för mig okänd förrädisk klasskamrat som satt i raden bakom oss tog av sina skor och la sina fötter med hemskt mördarstänkande strumpor i räcket mellan din och min bänk. Jag höll på att kvävas av denna stank och tänkte att du säkert tror att det är jag som luktar! Jag var så tagen av din närvaro och så skämdes av situationen, så att jag satt som ett stock under hela lektionen utan att ens kunna röra en min. Jag sa ingenting, tittade inte på dig, och vände inte ens mig för att se vem det var med de där strumporna. Han, med sina stänkande strumpor, lyckades med att föra bort mig från dig för många år. Jag kommer att strypa honom om jag en dag hittar honom!
Två månader därefter hamnade jag i en ”platonsk” kärlek till en annan Azadeh. Verkligen platonsk, för att jag hade aldrig befunnit mig närmare än tio meters avstånd från henne! En gång försökte jag prata med henne på högskolans bibliotek, men avvisades. Denna ”kärlek” fortsatte i flera år och det är märkligt att än i dag när jag är ledsen eller om jag har varit förbannat över någon eller känner mig övergiven så, på natten, drömmer jag om henne: hon sitter i biblioteket eller går så mjukt tillsammans med sina tjejkompisar någonstans i högskolan.
Du vill att jag ska skriva mer om mig själv. Jag vet inte vad jag ska skriva så det ska vara intressant för dig och inte göra dig ledsen eller nostalgisk. Det är kanske bäst att du frågar. Men i dag, till exempel, saknade jag dig när vi var på julbord tillsammans med mina arbetskamrater. Svenskarna har en del urgamla mytologiska traditioner i samband med julfirande som har med mörkret, levande ljus, bock(!) och supande och sådant att göra. Det är ganska likt vårt eget firande av vintersolståndet Yalda. Det sägs att allt detta härstammar från soldyrkande Mitraistiska religioner från våra trakter, och att de forna kristna ska ha flyttat på Jesus födelsedag för att utnyttja traditionen med firandet av vintersolståndet. Vissa saker i julfirande är ibland intressanta för mig. Vi åkte till ett hotell som har utsikt över klippor på stranden och hav. Där satt en dum man vid vårt bord; en medarbetare som än i dag, efter tio år som jag har varit på detta jobb tillsammans med honom, för femtioelfte gången, med fördomar inspirerade av boken ”Inte utan min dotter” som var på allas läppar då, frågade vilken bland svenska julmat jag tycker bäst om. Irriterad som jag var pekade jag på ägghalvor med löjrom! Han själv tyckte bäst om lutfisk – det är torkad fisk som man lägger i blöt i lut (alltså en basisk och alkalisk lösning), tar bort all dess doft och smak, för att sedan lägga den i blött i vatten för att avluta, koka och äta. Oätligt krafs!
Du anar inte hur många gånger under dessa år har jag fått utstå med att svara på frågor om min religion och min tro. De är oftast över 50 år som brukar fråga och det verkar att deras minnen har slutat att fungera för att de frågar jämt: varför ber du inte fem gånger om dagen? Är du inte muslim? Ramadan har ju börjat, varför fastar du inte? Är du inte muslim? Det är ju "Eid al Fitr" eller "Eid al Adha". Varför festar du inte? Är du inte muslim? Åker du inte till Mecka? Är du inte muslim? Äter du griskött? Är du inte muslim? Dricker du alkohol? Är du inte muslim? Det verkar att dessa människor vet alla muslimska regler bättre än själva muslimerna! Jag upprepar och upprepar att hörrni, det är sant att jag är född muslim, men jag tror inte på någon religion alls, från totemismen och avgudadyrkan till buddismen och judendomen och kristendomen och islam eller marxismen (som en del gjorde den till en "religion" för oss), och vill helst inte att göra med någon av dessa. Men, du vet, dessa herrar vill antingen inte tro på vad jag säger, eller så att de lyssnar på vad jag säger och glömmer direkt allt vad jag sa nyss, och frågar om och om igen. Jag tror att om jag hade sluppit fängelse och avrättning, kunnat stanna i Iran och var fri att arbeta, så myndigheten för ideologikontrollen på mitt jobb skulle inte ifrågasätta min tro såhär mycket som mina konservativa medarbetare gör här. Jag förstår mycket väl att de menar inget illa. Jag är den allra första icke europé och dessutom "muslim" som har hamnat här och de har rätt att vara nyfikna. Men... jag blir irriterad ändå! Vad ska jag göra?
Jag bestämde mig för att stänga mig av och låsa mig under hela kvällen mot denna man och hans löjligheter. Men jag måste säga att jag har haft fantastiska medarbetare som aldrig har frågat ens varifrån jag kommer och har bara accepterat mig som den människa som jag är. Jag älskar dessa medarbetare!
Där i restaurangen och i halvmörkret klockan två på eftermiddagen tittade jag på utsikten: Det snöade och blåste. Havets svarta vågor attackerade strandkantens tunna is. Horisonten syntes inte i avlägsna dunklet. Scenen kändes bekant från den ryska filmen Hamlet, där, efter Ophelias självmord, står Hamlet på en hög kust och tittar på utsikten över ett mörkt hav och en fågel som flyger runt över svarta vågor, med Sjostakovitjs makalösa musik. Jag tittade och mindes om en eftermiddag då jag hade åkt till Leningrad för att se staden innan jag lämnade Sovjet för gott. Jag hade i flera år längtat så starkt efter att se havet och öppna horisonten och nu ville jag ta mig till stranden till vilket pris som helst. Med hjälp av en karta åkte jag buss och metro till närmaste stationen till stranden. Men det var fortfarande mycket kvar att gå. Jag gick som galningar. Det började duggregna. Himlen var grå. Molnen var gråa. Jag gick och gick. Hamnen var gråa, stora lastfartygen var gråa, tullhusen, taggtrådar, ankarkedjor, kranar, stillastående lastvagnar, allt var grått. I stället för hav såg jag bara vattenpölar mellan fartygen och kajkanten. Jag skyndade från kaj till kaj. Nu ville jag inte veta ens om någon grå agent skuggade mig eller inte. Men ju mer jag gick desto gråare blev allting: luften var grå, marken var grå, regnet var grå, mina kläder var gråa, mina händer var gråa, mina ögon var gråa, min blick var grå, och jag såg ingen öppen horisont, såg ingenting. Det fanns inget hav. Det fanns ingen horisont. De hade ljugit; med ett grått lögn.
Jag återvände tomhänt, blött av regnet, med tomma ögon längtande efter havets oändlighet. Sedan jag lämnade Iran och fram till för några år sedan på Kanarieöarna hade jag inte fått chansen att åskåda havet och dess öppna och oändliga horisont. Vilken känsla!
Jag lämnade julfirandet, halvberusad. I bläckmörkret klockan fyra på eftermiddagen steg jag av Saltsjöbanan. Härifrån var det 20 minuters promenad till min bostad. Jag hade dragit jackans huva över huvudet men vinden blåste snöflingorna rakt i mitt ansikte ändå. Det gjorde inget. Det var bara skönt. Och nu sitter jag och skriver detta brev, eller rättare sagt fyllesnack! Jag satt och lyssnade till tredje och fjärde satserna ur Brahms tredje symfoni. Jag kan inte lyssna till Brahms utan att minnas vår kära Ahmad som de avrättade så grymt, speciellt Ungerska danser nr. 1 som Ahmed brukade röra sina händer i luften och härma små fåglar varje gång han hörde det. Sedan lyssnade jag till fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni. Det går bara inte att tonsätta elegantare än så. Därefter lyssnade jag till första och fjärde satserna ur hans sjätte symfoni, som påminner mig om Mahmoud varje gång jag hör den. Sedan slog jag på radion och hörde ett stycke som för första gången gjorde mig intresserad av Olivier Messiaen. Det var ”Kärlekens trädgård”. Så ”naturlig” musik!
Har jag tråkat ut dig? Förlåt men det var länge sedan jag lyssnade på musik så mycket och speciellt till dessa gamla pärlor.
Det räcker för denna gång! Efter några klunkar eldig konjak som jag hann dricka under tiden behöver jag lite kalt och friskt luft. Det är dags att låta vinden smeka ansiktet med snöflingor igen.
Önskar dig lycka till och skratt och glädje som dina första år på högskolan!
Jul, 2000
-------------------------------------------------
Länkar i denna del:
1- Ophelia från Sjostakovitjs Hamlet: http://youtube.com/watch?v=cMF823gbQA8
2- Tredje satsen ur Brahms tredje symfoni: https://youtu.be/rU0IX-ubuik
3- Ungerska danser nr. 1: https://youtu.be/GEK_QSjWpcs
4- fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni: https://youtu.be/6cLYXlgNIRY
5- Fjärde satsen ur Tjajkovskijs sjätte symfoni: https://youtu.be/DtLq8wj0p80
6- Olivier Messiaen, Kärlekens trädgård: https://youtu.be/bAUcW6vn_xE
Jag har faktiskt förhalat och senarelagt översättningen av den texten sedan länge tillbaka. Men nu tycker jag att jag måste gå tillbaka till samma metod som jag använde för att skriva själva persiska texten: Jag satte mig varje fredagskväll och skrev, redigerade, filade texten, tog bort och skrev igen, oftast under hela fredagskvällen, hela lördagen, och söndagsförmiddagen, och publicerade texten i min blogg på söndag eftermiddag; avsnitt efter avsnitt, i nära åtta år, från 2007 tills publiceringen av boken i november 2014. Efter ett tag var det bloggläsarnas eftertryck som uppmuntrade mig att skriva och publicera nästa och nästa avsnitt.
Jag har inte hittat någon proffsig litterär persisk – svensk översättare och då menar att nu måste jag själv förmå mig att sitta och översätta min berättelse och publicera den i bloggen avsnitt för avsnitt och hoppas på att så småningom få ett gensvar och kanske, kanske, få något förlag att nappa på och visa intresse för att publicera boken, och då en proffsig redigerare ska rätta till alla mina språkförbistringar; men viktigast av allt, få gensvar från läsarna och få en uppfattning om vad de, alltså ni, tycker om det hela.
Persiska texten är i 99 avsnitt men jag måste anpassa texten en hel del till svenska läsare. Det handlar inte om bara rak översättning, utan det blir en omskrivning på svenska.
Bokens titel kommer från ett ryskt ordspråk: En sked tjära förstör en hel kruka honung!
Detta är självbiografiska berättelser om livet, studier, studentrörelser, fängelse och militärtjänst i exil i Iran under Shahen; politisk aktivitet och medlemskap i Tudeh (kommunistpartiet) i Iran efter den "islamiska revolutionen" 1979, flykten från Iran till Sovjetunionen, livet i Sovjet; en andra flykt till Sverige och det nya livet där.
Varsågoda, här kommer det första avsnittet.
Persiska boken finns här att ladda ner.
1
Hej kära Azadeh,
Jag fick ditt brev i dag och blev mycket glad som vanligt.
Denna gång vill jag berätta en sak för dig som jag aldrig har berättat tidigare. Saken är att det var du som var min allra första ”kärlek” från de allra första dagarna, hösten 1971, i tekniska högskolan! Jag såg dig överallt i högskolan när du gick med din tjejkompis Mahin, spred glädje och skrattade åt allt och alla; från himmel till jord. Jag njöt av ditt skratt och din glädje. Efter mycket spaningsarbete lyckades jag en dag att lägga mina saker på en bänk bredvid din fasta plats på en ”matte 1”- lektion och därmed bokade jag platsen för att kunna sitta bredvid dig under lektionen – än sen? för att göra vad? hade jag ingen aning om! Men när vi satte oss och lektionen började så en för mig okänd förrädisk klasskamrat som satt i raden bakom oss tog av sina skor och la sina fötter med hemskt mördarstänkande strumpor i räcket mellan din och min bänk. Jag höll på att kvävas av denna stank och tänkte att du säkert tror att det är jag som luktar! Jag var så tagen av din närvaro och så skämdes av situationen, så att jag satt som ett stock under hela lektionen utan att ens kunna röra en min. Jag sa ingenting, tittade inte på dig, och vände inte ens mig för att se vem det var med de där strumporna. Han, med sina stänkande strumpor, lyckades med att föra bort mig från dig för många år. Jag kommer att strypa honom om jag en dag hittar honom!
Två månader därefter hamnade jag i en ”platonsk” kärlek till en annan Azadeh. Verkligen platonsk, för att jag hade aldrig befunnit mig närmare än tio meters avstånd från henne! En gång försökte jag prata med henne på högskolans bibliotek, men avvisades. Denna ”kärlek” fortsatte i flera år och det är märkligt att än i dag när jag är ledsen eller om jag har varit förbannat över någon eller känner mig övergiven så, på natten, drömmer jag om henne: hon sitter i biblioteket eller går så mjukt tillsammans med sina tjejkompisar någonstans i högskolan.
Du vill att jag ska skriva mer om mig själv. Jag vet inte vad jag ska skriva så det ska vara intressant för dig och inte göra dig ledsen eller nostalgisk. Det är kanske bäst att du frågar. Men i dag, till exempel, saknade jag dig när vi var på julbord tillsammans med mina arbetskamrater. Svenskarna har en del urgamla mytologiska traditioner i samband med julfirande som har med mörkret, levande ljus, bock(!) och supande och sådant att göra. Det är ganska likt vårt eget firande av vintersolståndet Yalda. Det sägs att allt detta härstammar från soldyrkande Mitraistiska religioner från våra trakter, och att de forna kristna ska ha flyttat på Jesus födelsedag för att utnyttja traditionen med firandet av vintersolståndet. Vissa saker i julfirande är ibland intressanta för mig. Vi åkte till ett hotell som har utsikt över klippor på stranden och hav. Där satt en dum man vid vårt bord; en medarbetare som än i dag, efter tio år som jag har varit på detta jobb tillsammans med honom, för femtioelfte gången, med fördomar inspirerade av boken ”Inte utan min dotter” som var på allas läppar då, frågade vilken bland svenska julmat jag tycker bäst om. Irriterad som jag var pekade jag på ägghalvor med löjrom! Han själv tyckte bäst om lutfisk – det är torkad fisk som man lägger i blöt i lut (alltså en basisk och alkalisk lösning), tar bort all dess doft och smak, för att sedan lägga den i blött i vatten för att avluta, koka och äta. Oätligt krafs!
Du anar inte hur många gånger under dessa år har jag fått utstå med att svara på frågor om min religion och min tro. De är oftast över 50 år som brukar fråga och det verkar att deras minnen har slutat att fungera för att de frågar jämt: varför ber du inte fem gånger om dagen? Är du inte muslim? Ramadan har ju börjat, varför fastar du inte? Är du inte muslim? Det är ju "Eid al Fitr" eller "Eid al Adha". Varför festar du inte? Är du inte muslim? Åker du inte till Mecka? Är du inte muslim? Äter du griskött? Är du inte muslim? Dricker du alkohol? Är du inte muslim? Det verkar att dessa människor vet alla muslimska regler bättre än själva muslimerna! Jag upprepar och upprepar att hörrni, det är sant att jag är född muslim, men jag tror inte på någon religion alls, från totemismen och avgudadyrkan till buddismen och judendomen och kristendomen och islam eller marxismen (som en del gjorde den till en "religion" för oss), och vill helst inte att göra med någon av dessa. Men, du vet, dessa herrar vill antingen inte tro på vad jag säger, eller så att de lyssnar på vad jag säger och glömmer direkt allt vad jag sa nyss, och frågar om och om igen. Jag tror att om jag hade sluppit fängelse och avrättning, kunnat stanna i Iran och var fri att arbeta, så myndigheten för ideologikontrollen på mitt jobb skulle inte ifrågasätta min tro såhär mycket som mina konservativa medarbetare gör här. Jag förstår mycket väl att de menar inget illa. Jag är den allra första icke europé och dessutom "muslim" som har hamnat här och de har rätt att vara nyfikna. Men... jag blir irriterad ändå! Vad ska jag göra?
Jag bestämde mig för att stänga mig av och låsa mig under hela kvällen mot denna man och hans löjligheter. Men jag måste säga att jag har haft fantastiska medarbetare som aldrig har frågat ens varifrån jag kommer och har bara accepterat mig som den människa som jag är. Jag älskar dessa medarbetare!
Där i restaurangen och i halvmörkret klockan två på eftermiddagen tittade jag på utsikten: Det snöade och blåste. Havets svarta vågor attackerade strandkantens tunna is. Horisonten syntes inte i avlägsna dunklet. Scenen kändes bekant från den ryska filmen Hamlet, där, efter Ophelias självmord, står Hamlet på en hög kust och tittar på utsikten över ett mörkt hav och en fågel som flyger runt över svarta vågor, med Sjostakovitjs makalösa musik. Jag tittade och mindes om en eftermiddag då jag hade åkt till Leningrad för att se staden innan jag lämnade Sovjet för gott. Jag hade i flera år längtat så starkt efter att se havet och öppna horisonten och nu ville jag ta mig till stranden till vilket pris som helst. Med hjälp av en karta åkte jag buss och metro till närmaste stationen till stranden. Men det var fortfarande mycket kvar att gå. Jag gick som galningar. Det började duggregna. Himlen var grå. Molnen var gråa. Jag gick och gick. Hamnen var gråa, stora lastfartygen var gråa, tullhusen, taggtrådar, ankarkedjor, kranar, stillastående lastvagnar, allt var grått. I stället för hav såg jag bara vattenpölar mellan fartygen och kajkanten. Jag skyndade från kaj till kaj. Nu ville jag inte veta ens om någon grå agent skuggade mig eller inte. Men ju mer jag gick desto gråare blev allting: luften var grå, marken var grå, regnet var grå, mina kläder var gråa, mina händer var gråa, mina ögon var gråa, min blick var grå, och jag såg ingen öppen horisont, såg ingenting. Det fanns inget hav. Det fanns ingen horisont. De hade ljugit; med ett grått lögn.
Jag återvände tomhänt, blött av regnet, med tomma ögon längtande efter havets oändlighet. Sedan jag lämnade Iran och fram till för några år sedan på Kanarieöarna hade jag inte fått chansen att åskåda havet och dess öppna och oändliga horisont. Vilken känsla!
Jag lämnade julfirandet, halvberusad. I bläckmörkret klockan fyra på eftermiddagen steg jag av Saltsjöbanan. Härifrån var det 20 minuters promenad till min bostad. Jag hade dragit jackans huva över huvudet men vinden blåste snöflingorna rakt i mitt ansikte ändå. Det gjorde inget. Det var bara skönt. Och nu sitter jag och skriver detta brev, eller rättare sagt fyllesnack! Jag satt och lyssnade till tredje och fjärde satserna ur Brahms tredje symfoni. Jag kan inte lyssna till Brahms utan att minnas vår kära Ahmad som de avrättade så grymt, speciellt Ungerska danser nr. 1 som Ahmed brukade röra sina händer i luften och härma små fåglar varje gång han hörde det. Sedan lyssnade jag till fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni. Det går bara inte att tonsätta elegantare än så. Därefter lyssnade jag till första och fjärde satserna ur hans sjätte symfoni, som påminner mig om Mahmoud varje gång jag hör den. Sedan slog jag på radion och hörde ett stycke som för första gången gjorde mig intresserad av Olivier Messiaen. Det var ”Kärlekens trädgård”. Så ”naturlig” musik!
Har jag tråkat ut dig? Förlåt men det var länge sedan jag lyssnade på musik så mycket och speciellt till dessa gamla pärlor.
Det räcker för denna gång! Efter några klunkar eldig konjak som jag hann dricka under tiden behöver jag lite kalt och friskt luft. Det är dags att låta vinden smeka ansiktet med snöflingor igen.
Önskar dig lycka till och skratt och glädje som dina första år på högskolan!
Jul, 2000
-------------------------------------------------
Länkar i denna del:
1- Ophelia från Sjostakovitjs Hamlet: http://youtube.com/watch?v=cMF823gbQA8
2- Tredje satsen ur Brahms tredje symfoni: https://youtu.be/rU0IX-ubuik
3- Ungerska danser nr. 1: https://youtu.be/GEK_QSjWpcs
4- fjärde satsen ur Tjajkovskijs tredje symfoni: https://youtu.be/6cLYXlgNIRY
5- Fjärde satsen ur Tjajkovskijs sjätte symfoni: https://youtu.be/DtLq8wj0p80
6- Olivier Messiaen, Kärlekens trädgård: https://youtu.be/bAUcW6vn_xE
